Om träd i myter och traditioner

By Maja Wahlström

"Om träd i myter och traditioner" är en bok om träd i vår kulturhistoria. Den handlar om mytologiska träd som världsträdetYggdrasil, om folktro kring träd som läkande träd och vårdträd, om häxornas lövjeri och annan trolldom, om trädens traditionella användning och om träd i nutiden. Träd har använts som alfabet och i spådomskonst och träd har trotts vara boplatser för tomten och lindormen. Skogarna sågs som befolkade av nymfer, skogsrået, älvdrottningen Mab och gudinnan Diana. Den här boken handlar om allt detta och mycket mer.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 24, 2020
• ISBN: 9789179694784

Maja Wahlström

Maja Wahlström är kulturhistoriker, tidigare verksam bland annat på Stockholms Stadsbyggnadskontor, Riksantikvarieämbetet och Stockholms Läns Museum. Hon har varit ordförande i föreningen Stockholmsastrologerna och är publicerad i Quintessans och Alfa Omega med flera tidskrifter. Detta är Maja Wahlströms tredje bok. De två tidigare "Astrologi, Myter och Traditioner" samt "Anteckningar om Myter, Astrologi och Folklore" finns att beställa från www.bokus.com samt från förlagen www.vulcanmedia.se respektive grissla.se på deras hemsidor.

Book preview

Till minne av

Bo och Ulla Henning

Fred Landergren

Innehåll:

Inledning

Världsträdet

Livets träd

Vårdträd och släktträd

Heliga träd och offerträd

Trädväsen och skogsgudar

Trädmagi

Trädbokstäver och trädorakel

Akacia och robinia

Al och häxal

Alm

Apel, vildapel och prydnadsapel

Aprikos

Ask

Asp

Benved

Björk

Bok och avenbok

Bomull

Brakved

Buxbom

Ceder

Citrusträd och citrontörne

Cypress

Dadelpalm

Druvfläder

Ek

En

Fikon

Fläder

Getapel

Gran

Granatäpple

Gullregn

Hagtorn

Harris, ärttörne och ginst

Hassel, trollhassel och ormhassel

Hägg

Häggmispel

Idegran

Johannesbröd

Jolster

Judasträd

Järnek

Kaprifol

Kastanj och hästkastanj

Kornell

Kvitten

Körsbär

Lager

Lagerhägg

Liguster

Lind

Livsträd

Lärk

Lönn

Mandel

Mispel

Mistel

Mullbär

Murgröna

Myrten

Oliv

Olvon

Oxel

Persika och nektarin

Pil

Platan

Plommon, krikon och körsbärsplommon

Poppel

Päron

Ros

Rosenlager

Rosmarin

Rönn och äppelrönn

Slån

Sälg och vide

Sävenbom

Tall

Tibast

Try

Valnöt

Vejksel

Vin

Vingnöt

Ädellövträd

Bärande träd

Landskapsträd

Månadsträd

Skogar, andra trädgrupper och solitärträd

Trädgård

Trädsvamp

Trädens nyår, Keren Kajemet, Vi-skogen och regnskogar

Trädföreningar och träddatabaser

Efterord

Litteraturlista.

Inledning

Förr i tiden trodde människor att naturen var fylld av energier av olika slag. Ebbe Schön skriver i sin bok Älvor, troll och talande träd att «Naturen ansågs förr vara laddad med trolldom» och så var det. Naturen ansågs inte vara naturlig, utan övernaturlig. Dess företeelser tolkades som tecken, omen och järtecken. Vissa djur och växter troddes vara lyckosamma, medan andra, som räv och ekorre, var otursbringare eller rent av farliga , som vesslan och vitormen. Naturen och dess djur och växter kunde dessutom i själva verket vara övernaturliga väsen som tomtar, varulvar och manbjörnar (= bärsärkar) vilka tagit sig djurskepnad. Man fick ofta tillgripa skyddsmagi och olika ritualer för att ta sig oskadd genom vardagen.

Den vilda naturen som skogen och bergen, var farligare än kulturlandskapet och att till exempel bada eller sova utomhus kunde vara förenat med livsfara. Övernaturliga väsen som Näcken eller älvorna kunde föra bort en till sitt rike, sätta sjukdomar på en eller döda en rakt av. Kvinnor ansågs vara mer naturliga än män som antogs vara mer civiliserade. Därför kunde även kvinnor betyda otur till exempel om en man mötte en kvinna inför en fisketur. Fåglarna sågs som speciella djur som ju kunde leva både på marken och i luften. Särskilt magiska var sjöfåglar som ju dessutom kunde leva i vattnet. Flyttfåglar troddes övervintra på sjöbottnar.

Fåglar kunde varsla om olyckor eller lycka, spå väder och dåra (= förtrolla) människor. De kunde sätta sjukdomar på en och vara övernaturliga väsen i djurskepnad. Fåglar kunde vara döda människors själar i fågelkropp och de kunde göra sig osynliga. Gudinnan Freja kunde ta falkskepnad, storkar kunde komma med nyfödda barn och nattskäran kunde vara en nattravn, det vill säga ett spöke i form av en fågelkvinna som ropade efter älskare. Ravn är en benämning besläktad med korpar som förr även kallades ramn, som i ramsvart. På engelska heter korpen raven. Örnar ansågs kunna röva bort små barn. Träden var liksom fåglarna, förbundna med både marken och himlen, men dessutom även med underjorden. Därför var träden av en särskild betydelse och sammanlänkade med alla de tre världarna och med alla upptänkliga makter och krafter.

Många magiska skyddsritualer verkar märkliga, som att sticka ner en stålkniv i strandkanten innan man går ner i sjövattnet för att skydda sig från Näcken, eller att vränga sina kläder ut och in för att förvilla övernaturliga väsen när dessa orsakat att man gått vilse. Att bära stål på sig ansågs skydda mot allt möjligt övernaturligt, som troll, björnar, jättar och Skogsrået. Smederna som hanterade järn och stål och tillverkade de skyddande metallföremålen, ansågs därmed vara en yrkeskår med magisk förmåga och kontakter med Djävulen, till och med med viss makt över honom. Spelmän var en annan yrkeskår som förvärvat sin förmåga på okristlig väg, till exempel genom att göra en överenskommelse med Djävulen eller genom att ta lektioner av Näcken. Ännu i början av 1900-talet sades den amerikanske bluesgitarristen Robert Johnson ha fått sin överlägsna musikaliska förmåga genom att göra ett avtal med Djävulen.

Vissa ritualer och traditioner levde kvar ända in på 1900-talet, som att rita ett uppåtriktat pentagram som skyddssymbol på uthusdörrar och djurspiltor. Den symbolen har haft samma funktion ända sedan filosofen Pythagoras tid, på 500-talet före vanlig tideräkning (fvt). Det nedåtriktade pentagrammet däremot, är ett tecken för de mörka underjordiska krafterna, svart magi och Djävulen. Det tänker vi inte på idag när vi tanklöst hänger upp Satans symbol i form av adventsstjärnor i våra fönster.

På senare år tycks intresset för traditioner och folksägner ha ökat. Populärvetenskapliga böcker av folklivsforskare kommer ut, om än sporadiskt. Många intresserar sig för släktforskning och lokalhistoria. På tv och i tidningar uttalar sig kulturhistoriker och etnologer om dialekter, seder och livsmedelshistoria. På facebook svämmar grupper, om allt från lokalhistoria och vilda växters användning, över av inlägg. Jag hoppas därför att ni läsare ska finna min bok intressant och lärorik och att jag till någon liten del ska kunna bidra till att återuppväcka en spillra av vårt avsomnade kulturarv och motverka samhällets rådande kulturskymning.

Framför allt är dock mitt syfte med denna bok är att försöka bidra till att öka respekten och vördnaden för träd. Träd är en mångfald av liv och historia. Vi människor är beroende av träd och vårdade oss om vårt välbefinnande genom att vårda träden omkring oss genom årtusenden. Vi måste återvända till en kultur där trädens helighet vördas och rovdriften stoppas.

Att denna bok alls kom till, var tack vare ett möte med mediet Sue Barnett vid «the Holy Thorn» uppe på Wearyall Hill i Glastonbury. Hon sade att jag hade ett uppdrag att göra något för träden. Nu har jag försökt fullfölja uppdraget som hon gav mig, när jag mötte henne vid Avalons hagtornsträd.

Materialet om träd i kulturhistorien är närmast oändligt. Jag har därför valt att begränsa mig till träd som växer vilda, förvildade eller odlade i Sverige, men även somliga träd som är mytomspunna eller traditionellt brukats här i form av importerade råvaror i exempelvis medicin och kosthållning. Dessa utländska träd är framför allt från Europa och länderna runt östra Medelhavet, vår Europeiska kulturs vagga.

Dessvärre är mina kunskaper i botanik begränsade och alla eventuella felaktigheter i växtbeskrivningar eller botaniska namn beror helt på denna brist. Jag har utgått från gamla traditioner och äldre litteratur och då växters latinska namn ändras då och då är det lätt för en trädgårdsamatör att göra misstag. Jag har inte haft möjlighet till faktagranskning från en botaniker och kan bara hoppas att ni kära läsare har överseende och kan ha glädje av boken även om så skulle vara.

Världsträdet

För oss är ännu världsträdet Yggdrasil välbekant. Ygg var ett annat namn på asaguden Oden och Yggdrasil är ett smeknamn som betyder Yggs häst. Det syftar på att Oden fick sin stora vishet genom att hänga upp sig som ett offer i trädet, som i en slags initiationsrit. Det finns flera heliga träd i asarnas gudaberättelse. Odens heliga träd i hans egna hall heter Laeradr. Hoddmimer var det träd där de två sista överlevande männi-skorna sökte skydd under fimbulsvintern. Människoparet hette Liv och Livstraser och deras ättlingar överlevde i Hoddmimer i underjordens lund tills efter sista striden och världens under-gång Ragnarök, då de reste sig ur jorden och befolkade världen på nytt.

Världsträdet Yggdrasil var evigt grönt och bar hela världen i sig. Trädet anses ha varit en ask eller en idegran. Längst ner i världsträdet fanns tre rötter som drog sitt vatten ur tre källor. Den norra källan var Hvergelmer, den bottenlösa brunnen i de dödas rike Nifelheim. Ur Hvergelmer rann alla älvar upp, och här bodde ormen Nidhögg som åt de döda liken och gnagde på världsträdets rot. Den andra roten drog sitt vatten ur Mimers brunn, vishetens källa. Här offrade Oden sitt ena öga för att få tillåtelse att dricka av brunnens vatten. Mimer var den visaste asaguden och Odens morbror. Han lämnades som gisslan i kriget mellan asar och vaner, men vanerna halshögg Mimer och sände det avhuggna huvudet tillbaka till asarna. Oden sänkte då Mimers huvud i vishetens källa för att bevara dess visdomar. Den som är värdig får dricka av Mimersbrunnens vatten med hjälp av Gjallarhornet. Brunnen kallades också Odrörer och Mimers huvud kallades även Heiddröpner (= Öldryparen) och kunde tala. Det var Mimers skalle som gav världen runorna, det fornnordiska alfabetet. Mimer lärde också Oden galdrarna, de magiska sångerna, men det var gudinnan Freja som lärde Oden sejden, det vill säga att på shamanskt vis byta skepnad (=hamnskifte) och extatiskt färdas mellan världar och tidsåldrar. Talande avhuggna huvuden förekommer även i den fornkeltiska mytologin samt i helgonlegenden om Sankt Sigfrid.

Yggdrasils tredje rot drog sitt vatten ur Urdbrunnen där de tre ödesgudinnorna, nornorna bodde. Nornan Urd var det som varit (som i urtid), Verdandi nutiden (varandet) och Skuld var framtiden, det som skulle bli. De spann, mätte ut och klippte av alla människors livstrådar. Blev tråden slät, fin och lång, eller kort och ojämn, så gav det människan olika livsöden. De grekiska motsvarigheterna till nornorna kallades Moirerna och i den romerska mytologin kallas de Parcerna. Eftersom även spindlar spinner trådar så har dessa djur en anknytning till ödets gudinnor. De tre nornorna har ytterligare en syster som heter Nere och jag tror att hon kan ha varit Moder Jord, den gudinna som på latin kallas Nerthus. Nornorna skötte om Yggdrasil och vattnade dagligen världsträdets rot. Vid Urdbrunnen hade asarna sin tingsplats.

Runt världsträdets stam slingrade sig sex ormar och av trädkronan åt fyra hjortar samt hjorten Eiktyrne (= Ektornar) och geten Heidrun som stod på taket till Valhall (de döda kämparnas hall). I trädkronans topp fanns örnen Hräsvälg (= Likslukaren) med höken Väderfölne mellan sina ögon. Uppåt och nedåt för trädets stam, kilade ekorren Ratatosk med bud mellan världarna. Ekorren är ett av de djur som motsvarar kommunikationens planet Merkurius i korrespondensläran, så det var en utmärkt budbärare. Vid den sista striden Ragnarök, går solen och månen under, alla de äldre asarna och vanerna förutom Freja dör och Yggdrasil skälver, men står ändå kvar. I trädet Hoddmimer bevaras människosläktet för den nya tidsåldern, ledd av de nya asagudarna på Idavallen. De är Balder, Häner, Forsete, Vidar, Våle, Höder och Odens söner Mode och Magne. Och så gudinnan Freja får vi anta.

Kolonner, pelare, resta pålar och himmelsstöttor är olika typer av symboliska världsträd. Världspelare och himmelsstöttor finns i många kulturer och i skilda delar av världen. Ofta är de förknippade med shamanism, men inte alltid. I stjärnhimmelns norra centrum på natthimlen, finns jord-himmelsaxelns toppunkt och Polstjärnan är den stjärna som hela stjärnhimlen ses rotera runt ur jordperspektiv. Världsträdet och dess symbol världspelaren, är motsvarande punkt på jorden. Den tänkta förlängningen av jordaxeln ut i rymden kallas världsaxeln och heter på latin Axis mundi. Axis mundi kan stå för världsaxeln, världspelaren, världsträdet och dess motsvarande punkt på jordytan, världens mitt eller jordens navel. Även heliga berg, så kallade världsberg, förknippas med Axis mundi.

Varken världsaxeln, eller jordaxeln har någon koppling till solens bana eller astrologin. I horoskop kallas den högsta punkten i Solens bana för Medium coeli (= himmelsmitten), förkortat Mc, och för oss här i Norden hamnar den punkten rakt söderut och inte rakt över oss. Över oss har vi i stället Polstjärnan och stjärnhimmelns center, det vill säga Axis mundi. Stjärnhimmelns center med Polstjärnan rör sig inte från vårt perspektiv, utan alla stjärnor tycks cirkla kring den punkten. Står man en natt på Nordpolen ser man Polstjärnan rakt över sig. På dagen kan vi inte se den. Om man i stället befinner sig vid jordens ekvator så befinner sig solen i zenit när den är i sitt högsta höjdläge och då sammanfaller MC och zenit, det vill säga solen står rakt över platsen. Varför man ansåg att världens mitt och låg i Delphi och inte vid ekvatorn kan man fråga sig.

I Snorre Sturlassons Grottesången om Grottekvarnen ses världen som ett stort kvarnhjul som snurrar runt sin kvarnaxeln, alltså världsaxeln, och mal fram allt salt som ger haven sin sälta. Peter Nilsson skrev i sin bok Himlavalvets sällsamheter om hur myten om den enorma världskvarnen återfinns i olika kulturer. I den finska Kalevala kallas kvarnen Sampo och den bestod av tre delar som malde mjöl, salt respektive mynt i de olika delarna. Smeden Ilmarinen som smitt kvarnen stjäl den, varvid den skadas och större delen sjunker i havet där den mal fram havets rikedomar. Grottekvarnen å sin sida, ägdes av kung Frode och drevs av hans svenska trälkvinnor som malde fram guld, lycka och fred, den så kallade frodefreden. När kvinnorna tröttnade och förbannade kungen så blev han dödad av sjökungen Mysingr som stal kvarnen och kvinnorna. Då de fick lov att arbeta för honom i stället så valde de att bara mala salt i så stor mängd att Mysingrs skepp sjönk av tyngden.

Så hamnade Grottekvarnen på havets botten där den mal på ännu. Där den står finns en väldig vattenvirvel som kallas Malströmmen, umbilicus maris (= havets navel). Nilsson drar en parallell mellan Grottekvarnen och de kvarnar som ägdes av Amlodis (= Hamlet), Odysseus, titanen Mylinos (= mjölnaren) och guden Zeus. Den dåvarande polstjärnan kallades på 1000-talet fvt för kvarntappen och i Grekland kallades stjärnbilderna Lilla och Stora Björn för Rheas händer. Som om gudinnan Rhea var den som malde och vred hela världen runt sin världsaxel. Även asaguden Heimdall kopplas till världskvarnen då han hade nio mödrar, Eyludrs (= Ömalarens) nio jungfrur som vred klippkvarnen. Heimdall kallades även Hallinskidi (= den som lutar) just som jordaxeln och världsaxeln ju gör.

I det antika Grekland fanns den berömda stenen Omfalos (=navel), som ansågs vara jordens navel och världens mittpunkt. Templet i Delphi med dess orakelgrottta med Omfalos och den siande prästinnan Pythia, var ursprungligen helgade åt moder jord gudinnan Gaia, vilket är logiskt. Senare övergick templet till dyrkan av rättvisans och naturlagarnas gudinna Themis och slutligen solguden Apollon.

Omfalos finns nu bevarad på museum i Delphi. Omphalosstenar fanns också på andra platser i länderna runt Medelhavet under antiken. Jerusalems omphalossten sägs ha varit jordens mittpunkt, samtidigt som den var fundamentet till förbundsarken i Salomos tempel. Den omphalosstenen finns nu i den heliga gravens kyrka i Jerusalem och den är bägarformad, kanske en förebild till den heliga graalen. Ytterligare en omphalos ska ha funnits under templets brännofferaltare och den stenen hette Schetija (= grunden) och ska ha hindrat allt underjordiskt vattnen från att välla fram och täcka jordytan och därmed orsaka en ny syndaflod. Schetija var alltså den ursprungliga grundstenen.

På berget Moria, platsen där Schetija, försundsarken och templet en gång fanns ligger sedan år 691 den åttakantiga Klippmoskén, Qubbat al-Sakhrah med stenen som anses vara profeten Mohammeds avfärdsplats när han fick flyga upp till de sju himlarna. Platsen anses också vara den där Gud samlade ihop jorden för att skapa människan och stenen anses vara samma sten som Abraham nästan offrade sin son Isak på. Abraham är stamfadern till alla judar och muslimer. Denna sten kallas också för grundstenen, men även för «den genomborrade stenen» eftersom den har ett litet hål ner till det underliggande utrymmet, «Själarnas brunn», som är den underjordiska grottan i berget Moria. Grottan anses av judarna vara templets «Allra heligaste». Porten till det första templet i Jerusalem flankerades av två bronspelare kallade Jachin (= skapande) och Boaz (= styr-ka). Jachin stod till höger och Boaz till vänster när man gick in i templet. Dessa två pelare motsvarade det kabbalistiska livets träds bägge sidopelare på vardera sidor om den centrala vägen, som alltså motsvarades av själva portöppningen i templet.

Andra symboliska stenar är stenen Scone som var den Skotska kröningsstenen och Mora sten i Uppland, som var där de nya konungarna valdes när Sverige ännu var en valmonarki. Det finns även flera platser i Sverige med namnet Mora vilket kan ha koppling till gudinnedyrkan. Titeln mora är synonym med fri kvinna som i bondmora och bergsmora, motsvarande männens bonde respektive bergsman, till skillnad från trälinnor och tjänarinnor. Mor betyder ju även moder som i Moder Jord.

Hos germanerna i Sachsen var den viktigaste kultplatsen en hög upprest trädstam eller träpelare som hette Irminsul. Den ska ha funnits i närheten av nuvarande Obermarsberg och den förstördes på order av Karl den Store när han vann sitt trettioåriga krig mot sachsarna 804. Sachsarna tvångskonverterades till katolicismen, men Irminsul föll ändå inte i glömska. Irmin betydde hög eller stor och antas ha varit ett noanamn på guden Wotan (= Oden) och namnet har överlevt i personnamnen Irmintrud, Irmgard, Ermengard, Irma, Irmelin mfl kvinnonamn och kanske även i Erhard och Erland, även om namn med Er- också kan syfta på Örn som namn med Ar- anses göra. Karl den Store hade själv en abbot som hette Irmino och som bevittnade hans testamente. På fornnordiska motsvaras namnet Irmin av Jörmund vilket också är ett annat namn på Oden. Den siste germanske storkungen hette Ermanarik och på fornnordiska Jörmunrek, Jarmenicus på latin. Midgårdsormen själv hette Jörmungand och gand betyder trolltyg (= magiskt föremål eller varelse). Namnleden Jör- finns i flera namn som Jörgen, Jörel, Jördis och Jörn. På fornisländska betydde hjör svärd och det ingår i många mansnamn som Hjörleif och Hjörulf. Irminsul å andra sidan har blivit en gudinna i operan Norma av Vicenzo Bellini. Här är Norma en druidisk prästinna i den galliska gudinnan Irminsuls tempel på Julius Caesars tid.

På romerska bosättningar i Germanien restes så kallade jupiterkolonner. Det var skulpterade kolonner med en skulptur av Jupiter till häst och/eller krossande en orm eller jätte högst upp. Hela kolonnen var skulpterad med exempelvis Juno (= Hera), Minerva (=Athena) och Merkurius (= Hermes) samt vecko-dagarna personifierade. En jupiterkolonn är fyra till nio meter hög och flera finns bevarade. De stod ursprungligen vid ett altare och anläggningen var muromgärdad. Numera står kolonnerna ensamma kvar. Enligt wikipedia restes jupiterkolonnerna under 100-talet och 200-talet evt, vilket i så fall gör att de faktiskt kan ha varit förebilder för Irminsul.

Ytterligare en sorts världspelare är de Nordeuropeiska resta stenar som kalllas menhir, dolmens, dösar, bautastenar och hünengräber mm. De finns enstaka och i samlingar vid kultplatser och gravar och är grova, mer eller mindre ohuggna stenpelare och har ibland även fungerat som astronomiska observatorier. På gravhögen Inglinge hög i Ingelstad i Småland finns en rest sten och ett utsirat stenklot på toppen. Inglinge hög har förr varit tingsplats. Röde sten som står upprest mellan Linköping och Åtvidaberg är egentligen en pelarliknande stentrave och antagligen också en fruktbarhetsbefrämjande stenfallos. En helig rest stenpelare tillsammans med en liggande sten förekommer även i Indien där den resta stenen kallas lingam och symboliserar guden Shiva (himmelsgud som Zeus, Jupiter och Tor). Den liggande stenen kallas yoni och symboliserar gudinnan Shakti, livskraften och Shivas maka. Yoni och är rund och ringformad. Lingam och yoni är fruktbarhetssymboler. Vid arkeologiska utgrävningar av gravfält från bronsålder och järnålder har svenska arkeologer konstaterat att mansgravarnas stensättningar ofta utmärks av resta stenar, medan kvinnogravarnas stensättningar ofta är solformade med ett större stenklot i mitten.

Vid östra Medelhavet restes förr en så kallad ashera, aserapåle eller asherapåle på heliga offerplatser. Ashera var ett heligt träd eller en upprest påle som förekom tillsammans med en stenstod och/eller ett stenaltare. Stenen och pålen symboliserade fruktbarhetsgudinnan Ashera och himmelsguden El. Ashera var syster och hustru till El och har också kallats för Atirat och Astarte. Astarte kan också identifieras med de babyloniska och sumeriska gudinnorna Ishtar och Inanna och även med den fornjudiska drottning Ester som firas under purimhelgen , samt med den antika Venus/Afrodite. Astarte sägs också vara syster till den grekiske titanen Atlas.

Atlas var en titan, det vill säga en tidig, grekisk antik gud. Han hade deltagit i de gamla titanernas uppror mot de yngre olympiska gudarna och himmelsguden Zeus i synnerhet. Atlas var bror till guden Prometheus, han som tillsammans med gudinnan Pallas Athena, skapade människorna. Bröderna Atlas och Prometeus var bägge kusiner till Zeus och de andra olympiska gudarna. Atlas straffades för sin inblandning i upproret, med att för alltid tvingas bära upp guden Uranos, det vill säga världsrymden, och att hålla himmel och jord isär och på rätt plats. Atlas står i nordvästra Afrika och i sin förstenade form är han bergskedjan Atlasbergen. Atlas är också en personifiering av världsaxeln. Den västliga världen kallas Occidenten till skillnad mot den östliga vilken heter Orienten. Ett annat namn på Occidenten är Hesperien och hesperiderna är Atlas döttrar, vilka jag ska återkomma till senare. Atlas bror Prometeus hade stulit av Olympens heliga eld vilken stod under gudinnan Hestias beskydd. Sedan hade Prometheus skänkt elden till de dödliga människorna och för detta straffades han av Zeus med att kedjas fast på Kaukasus och få sin lever uppäten av en örn varje dag. Då Prometheus var gudomlig växte levern dagligen tillbaka och pinan blev långvarig.

En variant av himmelsaxeln och världsträdet är himlastegarna. En himmelsstege är en länk och en väg mellan människornas och gudarnas riken. De brukar ha sju eller nio steg eftersom de talen är heliga. Sju motsvarar veckans sju dagar, de sju planeter som är synliga med blotta ögat, den tid det tog för Gud att skapa världen, den tid det tar för planeten Saturnus att bilda kvadratur till sig själv mm. Talet nio är det största entalet och det heliga tretalet multiplicerat med sig själv. En himlastege som kunde användas för att nå de olika himmelssfärerna hade lika många steg som antalet anhalter på vägen och därför kunde man nå den sjunde himlen eller den yttersta nionde sfären genom att klättra upp, troligen rent symboliskt genom meditation eller extas. Ännu på 1900-talet reste sibiriska samer himmelsstöttor för att hjälpa till att bära upp himlavalvet. De sibiriska himmelsstöttorna hade sju eller nio skåror skurna i stammen och var därför ett slags himmelsstegar. En tartarisk shaman använde ett upprest grönskande björkträd med nio inskurna stegskåror på vilket han kunde nå himmelen och dela med sig av sina visioner till sin församling.

Den judiske och muslimske stamfadern Jacob fick se himmelsstegen och Guds änglar som klev upp och ner för stegpinnarna. I den fornnordiska mytologin är det regnbågen Bifrost som är himmelsvägen och i andra kulturer är det Vintergatan. Hos de forntida egyptierna hade gudarna Ra och Horus satt upp himmelsstegen för att den döde faraos själ skulle kunna klättra upp. För säkerhets skull begravde man ofta den döde tillsammans med en stege. I så avlägsna platser som Ryssland och Nepal har man använt himmelsstegar åt de döda vid begravningarna. I Spanien använder man en himmelsstege för de tre vise männen, att klättra upp till himmelen på i firandet av trettondagen. Faktiskt berättas att man även i Ridala i Sverige inte kunde lyckas med kyrkobygget förrän man murade in en stege i grundmuren. I början av regntiden reste man himmelsstegar mot träd i delar av Indien. Man tänkte sig att den gudomliga Solen skulle stiga ner i ett heligt Fikonträd och nå jorden via en himmelsstege med sju stegpinnar. I vissa kulturer har man använt ett himmelsrep i stället för en himmelsstege. Då fick man klänga upp för repet ungefär som pojkarna i sagorna Jack och bönskälken och Rapunsel.

Traditionen med himmelsstöttor och antikens världspelare fick sin efterföljd i den kristna kyrkoarkitekturen där kyrkobyggnadernas svindlande höga, himmelsliknande innertak kunde byggas tack vare valvbågstekniken och de höga stenpelarnas bärande förmåga. Kyrkorummens tak bemålades ofta med himmelsmotiv ända fram på 1800-talet. En kyrkointeriör med många stenpelare kallas för en pelarskog. Sedan slutet av 1800-talet och ännu idag byggs i den spanska staden Barcelona katedralen Sagrada Familia där arkitekten Antonio Gaudi valt att göra sitt kyrkorum till just en pelarskog där pelarnas kapitäl är trädkronor. I flera religioner kallas religiösa regler och handlingar för pelare, till exempel islams fem pelare som är trosbekännelsen, bönen, allmosan, fastan och vallfärden.

Nu på 2000-talet fortsätter vi våra förfäders och förmödrars tradition varje midsommar när vi reser och dansar kring midsommarstången, vår egna älskade påle. Ett annat namn på midsommarstång är majstång, inte från månaden maj, utan för att den majas (= lövpyntas). Seden att resa midsommarstång är känd sedan 1400-talet ungefär, men om den förekommit innan dess här i landet vet man inte. Majstången antas ha kommit från Tyskland som så många andra av våra svenska seder. I England reser man också sin majstång, May Pole, men på första maj.

En modern midsommarstång kläs med björklöv, blommor och blomkransar. På Åland kläs de med med asplöv knutna i komplicerade snörmönster. Förr förekom majstänger med olika löv som eklöv, blommor, vitt papper, band och äggskal. Dansen runt majstången är ett folknöje och många barn deltar.

Kopplingen till världsträdet är väl bortglömd och vi anser nog vanligen att midsommarstången är en fallossymbol, även om den oftast görs i korsform idag.

Livets träd

Våra förfäder och förmödrar har i tusentals år kopplat samman träd med livet, god hälsa och fruktsamhet. Redan i sumerisk konst och på våra inhemska berghällars hällristningar från bronsåldern, kan vi se livsträd och människor som håller i grönskande kvistar och grenar. En rituell kvist, gren eller ett avhugget ungt träd med nyutspruckna löv kallas för en maj och det är samma ord som i månaden Maj och som i namnet på antikens uråldriga växtlighetsgudinnan Maia. Maia sägs ha varit en av Atlas döttrar och mamma till kommunikationens gud Hermes (= Merkurius). Traditionen med att maja och att bära en maj fanns redan i antikens Grekland och Rom, där en maj var en oliv- eller lagergren prydd med band och frukter. En grekisk maj kallades en eiresione och sattes upp och bars omkring vid skördefester, bröllop och manbarhetsriter.

En maj omlindad med band, kunde också användas som skyddsåtgärd om man mot förmodan skulle råka på en gudom. I romarriket satte man upp sin maj på nyårsdagen och vid herdefesten Parilia vilken firades till minne av staden Roms grundläggning. Då majade man sina fårstallar och satte en krans på ytterdörren. Vid andra fester gjorde man lövgirlanger och reste småträd vid bostadshusets ingång. Vinets och extasens gud Dionysos (= Baccus) hade en maj som heter tyrsos eller tyrs och den bars som en spira i täten av hans följe när det drog fram på sina vildsinta fester. Tyrsosstaven var omlindad med vinrankor och hade en pinjekotte från pinjetallen i sin topp. Staven ska ha varit av det ihåliga växtslag som guden