Mytholex: Nordisk Mythologisk Lexikon

By Wilhelmina Stålberg

Mytholex - Nordisk Mythologisk Lexikon er et lille håndleksikon med mere end 750 opslagsord indenfor nordisk mytologi. Med afsæt i navnestoffet - mytologiske person- og stednavne eller mytologiske betegnelser og begreber - gengives en række af vikingetidens gude- og heltesagn - både de kendte og de mindre kendte.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 2, 2023
• ISBN: 9788743086000

Wilhelmina Stålberg

Wilhelmina Stålberg (1803-1872): svensk forfatter, digter og oversætter. Hun var overordentlig alsidig i sin forfattervirksomhed, opnåede stor popularitet og oversattes til flere sprog. I sit forfatterskab henvendte hun sig til et bredt publikum, hvilket også er tilfældet i dette mytologiske leksikon.

Book preview

Till Arvid August Afzelius

Du som i den mörka

Forntidahäfdens

Konstiga väfnad

Randar med strålar,

Lånta från Gimles

Eviga ljus,

Du som den djupa

Hedenhös-runskrift

Läser, och sedan

Enkelt, men herrligt,

Tyder för Nordens

Sednare slägter!

Värdes förlåta

Nordiska tärnan,

Att hon, på afstånd,

Vågade plocka

Ax på den åker,

Der du har bergat

Rikliga skördar.

Säkert de spillda

Axen du unnar

Henne att samla.

Dock, äfven några

Blommor hon funnit,

Vuxna på åkerns

Grönskande renar,

Skonta af skördarns

Blixstrande Iia;

Dessa hon samlat

Och till en krans

Bundit, med gyllne

Axen tillsammans.

Rädd hon nu nalkas

Dig, alt med blyga

Blickar dem lägga

För dina fötter,

Frejdade skald!

Wilhelmina

Innehållsförteckning

Förord

Kapitel A

Kapitel B

Kapitel C

Kapitel D

Kapitel E

Kapitel F

Kapitel G

Kapitel H

Kapitel I

Kapitel J

Kapitel K

Kapitel L

Kapitel M

Kapitel N

Kapitel O

Kapitel P

Kapitel Q

Kapitel R

Kapitel S

Kapitel T

Kapitel U

Kapitel V

Kapitel W

Kapitel Y

Kapitel Å

Kapitel Ä

Kapitel Ö

Förord

I en tid, då sanningens och ljusets strålar alltmera tränga sig fram genom mörkret, då begäret efter kunskap och forskning synes blifva allt mer och mer allrådande, torde det icke vara öfverflödigt att något mer än som hittills skett, vända upmärksamheten på våra fornnordiska myther, hvilka, lika mycket som de grekiska, erbjuda en rik källa af skön poesi. Jag har derföre dristat framträda med detta lilla försök, i hopp att dermed kunna underlätta unga nybörjares möda, vid lärandet af denna, lika angenäma som för bildade personer nästan oundvikliga kunskapsgren. Som jag dock af egen erfarenhet funnit, det man snarare fattar och bättre bibehåller i minnet mytherna och de dermed förbundna sägnerna, om de äro samlade i form af Lexikon, har jag skrifvit min lilla bok sålunda. De böcker jag rådfrågat äro Snorre Sturlesons, Soemund den Vises och Finn Magnusens Eddor, Afzelii Sagohäfder, Doktor Vollmers Mylhologiska Ordbok samt Grundtvigs och Wiborgs Mythologier. Likväl, då jag sjelf är alldeles nybegynnare, är jag långt ifrån att hoppas, det mitt lilla försök skall helt och hållet motsvara sitt ändamål; men om det kunde tjena till att bibringa de första begreppen om de nordiska mytherna åt dem som veta alls intet derom, skall jag anse den möda jag haft att samla dem rikligen belönad.

Utgifvaren

A

Adils. En konung, som regerade i Upsala. Hans gemål var Yrsa, konung Rolf Krakes moder. Han var i fejd med norske konungen Ale och begärde derföre sin stjufsons, konung Rolf Krakes hjelp. Adils erbjöd Rolf, om denne skulle hjelpa honom, tre kostbarheter, hvilka han sjelf ville välja; dessutom skulle hans krigsmän blifva väl lönta. Konung Rolf kunde icke sjelf komma, men han skickade tolf sina bästa kämpar, så kallade Berserkar. Den norske konungen, Ale, föll i denna strid och Adils tog hans hjelm, Hildisvin och hans ridhäst, Raum. Rolf Krakes berserkar begärde nu att, enligt löfte, erhålla tre pund guld hvardera, samt att de måtte få utvälja och tillföra konung Rolf de tre omtalade kostbarheterna. Dessa voro hjelmen Hildegalt och brynjan Finnsleif, som inga vapen beto på, samt en guldring, benämnd Sviagris och som Adils' förfäder hade haft. Men Upsala-konungen gaf hvarken solden eller de tre kostbarheterna, hvarföre Rolfs kämpar redo i vredesmode hem. Rolf Krake företog då genast, jemte sina tulf berserkar, en färd till Upsala, och alla kommo utan lejd. Hans moder, Yrsa, undfägnade honom och följde honom till herberget, men ej till konungens palats. Rolf och hans män fingo friskt upp att dricka och stora eldar uppgjordes åt dem. Adils' tjenare buro då in bränsle och eldade så varmt, att kläderna sveddes på Rolf och hans folk, hvarvid de frågade: Förhåller det sig verkligen så att Rolf Krake och hans män sky hvarken jern eller eld? – Då sprang Rolf upp och sade: Ökom än mera elden i Adils hus.

Derpå tog han sin sköld kastade den på elden och lopp öfver den, i det han sade: Den skyr ej elden som öfver den löper. Detsamma gjorde ock hans män, den ena efter den andra. Derpå grepo de dem som ökat elden och kastade dem dit.

Nu kom drottning Yrsa och lemnade sin son ett djurshorn, fullt med guld, hvaribland ringen Sviagris. Hon bad honom rida sig väg med sitt folk.

Alla sprungo de nu upp på sina hästar och redd längs utmed Fyrisvall. Der sågo de Adils komma efter dem med hela sin, starkt beväpnade här. Då tog Rolf Krake guld or hornet och sådde på vägen. Når svenskarne sågo detta, hoppade de ur sadlarne och plockade så mycket guld en hvar förmådde taga. Detta förargade konung Adils; han bad dem rida på och red sjelf, allt hvad han förmådde. Rolf Krake såg nu att Adils var honom helt nära , hvarföre han tog ringen Sviagris och kastade åt honom. Adils böjde sig, för att på spetset af sitt spjut upptaga ringen. Då nu Rolf såg Adils böja sig, sade han: Nedböjt hafver jag nu den mägtigaste af alla Svear! – Så skiljdes de. De gamle skalderna kallade från den dagen guldet Fyrisvalls säd eller Krakes säd. (Sturlesons Edda.)

Adilsl. En af konung Rolf Krakes berömda berserkar. Han var jättelik till växten och oöfvervinnelig i krig.

Aegir. Se Ägir.

Agnar. Agnar och Gejröd voro, enligt sagan, söner af konung Hrödung. Då denne dog, var Agnar, såsom äldste sonen, rättmätig arfvinge till thronen, men Gejröd stötte honom derifrån och gjorde sig sjelf till konung. Då nu Oden en gång antog mensklig gestalt och reste omkring på jorden, helsade han äfven på hos konung Gejröd, der har kallade sig Grimner. Men Gejröd, som var en misstrogen och hård man, kallade Grimner spejare och lögnare, samt påstod sig vilja tvinga honom att tala sanning. Han lät derpå gripa den förmente resande och upphänga honom mellan tvenne eldar. Agnar ömkade främlingen, men kunde och vågade icke hjelpa honom. Sedan Oden, med den styrka som endast en Gud kan hafva, hade i åtta dagar uthärdat dessa marter, tillstod han att han var Oden, alla gudars fader. Gejröd, som redan börjat ana att något gudomligt bodde hos den mer än tålige främlingen, ville skynda att taga honom ner, men Oden hade redan befriat sig sjelf och Gejröd stupade deremot på sitt svärd och omkom. Agnar blef då, till belöning för sitt medlidande och sin fromhet, af Oden uppsatt på den lediga thronen.

Ai. En dverg, hvars namn, enligt Finn Magnusson, betyder vattenande. Han hörde till den klass af dvergar, som sades bo i stenarne, men han lekte dock med elfvor och flodens vattuhvirflar. – I öfrigt spela dvergarne en stor roll i nordiska mythologien. Fyra dvergar uppbära himlahvalfvet, andra bebo underjordiska hålor, äro förträffliga guld- och vapensmeder, kunda, genom sina gåfvor, göra menniskorna lyckliga, eller ock, genom sin illvilja, skada dem; åter andra äro luftandar och regera elementerna, o. s. v. (Se art. Dvergar.)

Alfer. Desse voro andeväsenden som troddes upfylla hela naturen. De voro af tvenne slag: Ljusalfer, eller goda och välgörande, samt Svartalfer, eller onda och skadliga. Eddan säger att de förra voro skönare än solen och de sednare svartare än beck. I skaldestycken får man ofta höra talas om Alfer, då det goda, ädla och sköna liknas vid en ljusalf, men det onda, plågande och oroande, såsom t. ex. mjellsjuka, svartsjuka, samvetsagg, m. m. benämnes svartalf. Alferna förblandades vanligen med Elfvorna, dock är det svårt att utröna om de verkligen voro ett och samma slags väsenden, eller om Elfvor äro en sednare föreställning. Ännu i våra dagar bibehåller sig, i flera delar af Sverige, sagan om elfvor och det är således icke ovanligt att man, bland allmogen, får höra talas om Elfdans och Elfring (se Elfvor).

Alfablot. En hednisk religionsceremoni eller offerfest hos innevånarne på skandinaviska halfön. Den firades till ljusalsernes ära, men så hemligt, att ingen oinvigd fick bevista den, eller deruti deltaga. (Vollmer.).

Alfhem. Enligt Eddan ett ställe i himmelen, hvarest Ljusalferne bodde Svartalferne deremot bodde nere i jorden. Alfhem påstods ock vara guden Frejs boning. Han erhöll den såsom skänk af Asarne när han fick den första tanden. Ljusalferne skulle, efter Ragnarök (verldens undergång), flytta från Alfhem till en annan trakt af himmelen, som kallades Gimle.

Alfhild. Ett i den Skandinaviska mythologien och historien mycket berömdt och ofta förekommande fruntimmersnamn. Så hette en af Valkyrierna, samt flera sköldmör; så hette ock den, väldige Ivar Vidfamnes maka, samt Ragnar Lodbrooks moder. Sigurd Rings gemål, hette ock Alfhild.

Alfkors eller Elfkors. Den bekanta figuren Pentagramm. (Vollmers mythologiska ordbok). Se art. Drudenfot.

Allfader. Så kallades ofta Oden, i egenskap af gudars och menniskors fader. Likväl menades egentligen med ordet Alfader den nordiska forntidens äldste och högste Gud, hvilken var en helt annan än Asa-Oden. Det bevisar att det folk som i forntiden bebodde Sverige, Norige, Danmark och en del af Tyskland, hafva, till grund för sin religion, haft, en ren gudsdyrkan; ty många af de ädla egenskaper som den mosaiska urkunden tillägger den onämnbare och christna läran den ende och sanne guden, återfinna vi hos denne. Allfader, utan något enda af de drag som vanställa den högste gudens bild, såsom (vrede, hämndlystnad, afund, m. m. Allfader är verldsalltets skapare, ordnare och styresman; hans anda flägtar genom alla verldar, hans blick sträcker sig till den doldaste yrå. Outforskliga äro hans rådslut och oföränderliga hans domar. Hans vilja är den öfverallt herrskande och allt är honom underdånigt, ty gudar och menniskor bero af hans herrskaremagt. Sturleson talar, i sin Edda, sid. 15, om den högste guden sålunda:

Ganglere började på detta sätt: Hvem är den högste eller äldste bland gudarne? Har svarade: "Han heter, på vårt sprak, Allfader. I det gamla Asgård hade han tolf namn: Ett var Allfader, det andra Herran, eller Herjan, 3. Nikar, 4. Nikuz, 5. Fjolner, 6. Oske, 7. Ome, 8. Biflide eller Biflinde, 9. Svidor, 10. Svidrer, 11. Vidrer, 12. Jalg eller Jalk. — Åter sporde Ganglere: Hvar är dennel Gud? Hvad förmår han? Hvad stort har han uträttat? — Han svarade: Han lefver genom alla åldrar. Han beherrskar hela sitt rike och råder öfverallt, både smått och stort. — Då tillade Jafnbar: Han skapade himmelen, jorden, luften, jemte allt hvad i dem är. — Thridi erinrade: Han skapade menniskan och gaf henne en ande som skall blifva och aldrig förgås, om än kroppen blifver till mull eller brännes till aska. Alla rättsinniga skola lefva och bo med honom uti Gimle eller Vingolf; onda menniskor deremot fara till Hel och sedan till Niflhem, det är neder i den nionde verlden.

Detta urväsende, denne outforsklige och onämnbare gud som var till före verldens skapelse, får icke förblandas med Oden, hvilket Eddan aldrig gör, ehuru hon stondom tillägger Oden namnet Allfader. Hon urskiljer strängt den högste Asen från den högste guden som skapade Asarne.

Allvis. En dverg, eller jordande. Denne hade genom några hemliga konster gjort sig Thors dotter bevågen och lockat till sig hennes kärlek. Den mäktige Asen dolde sin vrede, men beslöt inom sig att giftermålet aldrig skulle gå i fullbordan. Då Allvis om natten kom till honom, för att fordra sin brud, uppehöll Thor honom med frågor angående gudarne och allt hvad som hörde till den tidens vishet och kunskap. Allvis besvarade allt nöjaktigt; men Thor som väl visste att de dvergar som bodde i jorden icke kunde fördraga dagsljuset, uppehöll honom med flit till solens upgång. Vid dess första strålar förvandlades Allvis till en sten och Thor hade räddat sin dotter från den nesliga förmälningen.

Allvitra. Enligt den nordiska mylhologien en sköldmö och valkyriernas följeslagerska.

Allswider. En af de tvenne hästar som drogo solens vagn (se Sol). Allsvider betyder den allt förhärjande.

Althjof. En af de dvergar, som bodde i mullen.

Amswartner. Namnet på en sjö, hvaruti holmen Lyngve låg, dit Asarne foro med Fenrisulfven, för att fängsla honom.

Anar. Det berättas i Eddan att i Jotunhem bodde en jätte, vid namn Narfve eller Nörve. Denne hade en dotter som hette Natt (Not) och var svart till färgen. Hon blef tre gånger gift, först med Nagelfari, åt hvilken hon skänkte en son, Audur eller Ödur, sedan med Anar, med hvilken hon hade en dotter Jord, slutligen med Delling, en ljusets son, af hvilken hon blef moder till sonen Dag. Anar lärer på skandinaviska språket betyda fortplantningsdrift. (Vollmer).

Andrimner. Så hette kocken i Vallhall, hvilken åt Einherjarne kokade galten Sehrimner, som hade den egenskapen att, ehuru kokad och upäten den ena dagen, vara, den följande dagen, hel igen. Kitteln, hvaruti den märkvärdige galten kokades, hette Eldrimner, och står derom att läsa någorstädes i Eddan: Andrimner lägger uti Eldrimner Sehrimner att kokas.

Andlång. De gamle trodde att ofvanför dunstkretsen eller atmosfern, var en himmel belägen, som de kallade Andlång. Der hade gudarne sina boningar och himmelen Andlång var genom bron Bifrost förenad med jorden. Högre än denne åter, föreställde de sig en annan himmel som de kallade Vidblain (den vidtblånande), och ännu högre en tredje, hvilken kallades Gimle (den strålande).

Andvare. En dverg, listig och elak. De gamla sagorna berätta att tre af Asarne, nemligen Oden, Loke och Häner, foro en gång ut, för att lära känna hela verlden. De kommo till en å, hvilken de följde ända till ett vattenfall, hvarest satt en utter.

Denne hade i forsen fångat en lax, på hvilken han åt så ifrigt, att han ej märkte de ankommande. Loke tog då upp en sten, kastade den på uttern och träffade honom i hufvudet. Loke skröt af sin bragd, att han, i ett tag, hade fångat både uttern och laxen. De tre Asarne togo nu uttern och laxen och buro dem med sig. Så kommo de till en gård, hvarest de ingingo och funno en bonde, som hette Reidmar, hvilken bodde der. Denne var ganska mäktig och trollkunnig. Asarne bådo honom om nattherberge och sade sig medhafva nog mat, samt visade honom sin fångst. När Reidmar fick se uttern, kallade han på sina söner, Fafner och Regin, och sade att deras broder, Otter, var dräpt, samt hvilka som hade gjort detta. Fadren och sönerna fasttogo nu Asarne och bundo dem, samt berättade att den dödade uttern var Reidmars son. Asarne bjödo till lifslösen för sig så mycket penningar som Reidmar ville bestämma, och blef detta öfverenskommet mellan dem, samt bekräftadt med ed. Då blef uttern flådd. Reidmar tog skinnet och sade att de skulle fylla det med guld och äfven utvändigt bekläda det dermed; blott sålunda kunde deras förlikning åstadkommas. Oden sände då Loke till Svartalfhem; han kom der till en dverg som hette Andvare och hvilken var såsom fisk i vattnet.

Honom grep Loke. Han ville då lösa sig med allt det guld som han hade i sitt berg och när de kommo dit, så frambar dvergen allt det guld han hade, hvilket utgjorde en stor myckenhet. Men dvergen stack undan en liten guldring, hvilket Loke märkte och bad honom framtaga ringen. Andvare bad att han skulle få behålla den, ty om han det finge, så trodde han sig åter kunna föröka sitt gods. Loke sade att han omöjligen kunde få behålla en enda bit af det guld han egt, tog ringen, tillika med allt det andra, och gick. Då sade dvergen Andvare att denna ring skulle blifva hvars och ens bane som egde den. Loke sade att han tyckte mycket väl derom och att nog skulle denna hotelse uppfyllas, alldenstund han icke ämnade försumma att säga detta åt den som kom att ega ringen. Derpå återvände han till Reidmars boning och visade Oden guldet. När denne såg ringen, tyckte han den vara fager. Han tog nu guldet och lenmade det till Reidmar. Denne stoppade då utterskinnet så fullt han kunde och satte det rakt upp. Derpå gick Oden fram och skulle utvändigt betacka det med guld. Han bad nu Reidmar tillse om skinnet vore fullkomligt betäckt. Denne betraktade det noga, men märkte att ett murrhår ändnu var bart, hvilket han bad Oden äfven betäcka; i annat fall vore deras öfverenskommelse, om intet. Oden tog då fram ringen, betäckte, murehåret dermed och sade att nu voro de fria från utterboten. Men sedan Oden hade tagit sitt spjut och Loke sina skor, tyckte de sig ingenting mer hafva att frukta. Då sade Loke att det skulle slå in som Andvare hade sagt, nemligen att ringen skulle alltid blifva sin egares bane. Detta slog sedermera alltid in. Från den dagen kallade skalderne guld utterbot, samt Asarnes tvistemalm, eller tvångspligt. (Eddan.)

Andvari forss. Ett vattenfall, utmed hvilket dvergen Andvare bodde och hvaruti Loke fångade honom, då han hade förvandlat sig till en fisk.

Andvari Naut. Andvaranauter. Dvergen Andvares ring, vid hvilken var af honom fästad den förbannelsen, att den ständigt skulle bli sin egares bane. (Se Reidmar, Fafner, Andvare m. fl.)

Angerboda. En vederstygglig jätteqvinna, som med den onde guden Loke hade tre barn, fruktansvärda troll allesammans, nemligen: Dödsgudinnan Hel, Fenrisulfven, hvilken gapade så att hans ena käk vidrörde himmelen och den andra jorden, samt Midgårdsormen, som låg slingrad rundtomkring jorden och bet sig i stjerten.

Angeya. En af de nio joten- eller jättemöar, hvilka, vid jordens rund födde guden Heimdal. De voro hans mödrar alla nio systrarne. Oden var hans fader.

Ardala hög. En kulle, belägen vid Ardala i Södermanland. Der finnas en mängd lemningar af gamla bautastenar. De första invånarne höllo der sina offer till Oden; äfven var der tingsställe, der de allmänna angelägenheterna afgjordes. Ett ställe, benämndt Ardala, finnes ock i Vestergöthland, och torde namnet Ardala betyda offerdal. (Afzelius.)

Arfadur. Ett af Odens många tillnamn.

Arngrim. Den genom egandet af det förträffliga svärdet Tirfing namnkunnige kämpen från Bolmsö i Småland. Han var en ättling af den så vidtberyktade Starkodder och den sköna Alfhild. När han var vred, hade han så öfvermenskliga krafter och en så förfärlig mordlust, att hans vildhet ersatte både harnesk och brynja, utan hvilka han städse gick i strid. Härifrån förskrifver, sig namnet Berserk, hvilket egentligen borde vara Bar Serk utan pansar. Många kämpar antogo, efter Arngrim, modet att gå utan pansar i strid, hvarföre de blefvo kallade Berserkar.

Arwaker. En af de tvenne hästar som drogo solens vagn. Arvaker betyder den tidigt vakne.

Arvoder. Ett af Odins många binamn.

Asar: Så kallades de män, som, anförda af Oden, kommo från trakterna af Svarta hafvet, vandrande ända upp mot Norden, för att der bosätta sig. Vid sin ankomst till Thule, eller Manhem, som Skandinaviska halfön då kallades, antogo de namn af de mest ansedda gudarne i den religion de med sig införde, hvarföre Nordens gudar vanligen kallades Asar. Ordet Asar förekommer öfverallt i nordiska mythologien, och menas dermed egentligen de förnämste gudarne: Oden, Thor, Balder, Frej, Njord, Tyr, Brage, Heimdal, Höder, Vidar, Vale, Uller, Forsete och Loke. Vollmer säger i sin mythologiska ordbok:

"Vi finna namnet Asar redan nämndt af Romarne, och i Suetons afhandling om kejsar Augusti lif och bragder, står att läsa följande:

"Bland förebåden för Augusti död och hans derpå. följande förgudning, var ock det att, på en till hans ära uppförd obelisk, begynnelsebokstafven till ordet Cæsar, C utplånades af blixten, äfvensom titeln, eller binamnet Augustus, så att af alltsammans återstod blott Æsar. Ordet Æsar betyder på Etruskiska: Gudar, på Isländska: As, pluralis Aesir. Således uttyddes det så att Augustus skulle inom C (hundra) dagar vara upptagen bland gudarne."

"Om vi gå 300 vår längre fram, återfinna vi ånyo ordet Asar, ty då användes det af den grekiska grammatikern Hesychios. — Ännu 300 år sednare, (550 efter Chr. föd.) nämner Tornander i sin berättelse om Götherna, att desse, efter en lysande seger öfver kejsar Domitiani här, ansågo sina fältherrar för gudar och benämnde dem Asar." (Detta torde således bevisa. deras urgamla, så väl som deras asiatiska ursprumg).

Vi öfvergå nu till det som den namnkunnigaste af forntidens skriftställare, Snorre Sturleson, berättar om Asarne:

"Floden Tanaquisl, (Tanais, Donau) som utflyter i Svarta hafvet, delar verlden i tre delar; den östra delen heter Asia, den vestra Europa. Landet i öster har blifvit kalladt Asahem och hufvudstaden derstädes Asgård. I denna stad, eller borg, bodde den bekante höfdingen Oden. Der var ett rykthart offerställe och tolf tempelföreståndare eller öfversteprester. Desse öfversteprester skulle vaka, så väl öfver offren, som öfver lagarne. De kallades Diar, eller Drottar, (Gudar och Herrar) och folket måste visa dem den djupaste vördnad."

I Turkland, (Turkiet, landet kring Svarta hafvet) hade Oden stora besittningar. Vid denna tid utsträckte Romarne sina vapen öfver hela verlden och tvungo alla folkslag under deras herravälde. Månge höfdingar och furstar flydde då ur sina länder. Då nu Oden var en profet, så visste han att hans efterkommande skulle bebo den nordvestra delen af verlden. Han satte derföre sína bröder, Vili och Ve, att styra landet, hvarefter han tågade ut med siņa tolf Diar, först till Gardarike, (Ryssland, hvarest man ännu finner tydliga spår efter Asarnes herravälde) och derifrån sydvest till Sachsen, Oden qvarlemnade sina söner såsom regenter i de af honom eröfrade länderna, men sjelf for han med sin här sjöledes mot norr och kom så till en ö, hvilken ännu i dag heter Odensee, (Odens ö). Nu sände han Gefion, en qvinna eller sköldmö, (en af Asarnes förnämsta gudinnor) ut att söka ett nytt land. Hon kom då till konung Gylfe, hvilken anvisade henne ett jordstycke det hon på en dag skulle kunna med fyra oxar upplöja. Då hon nu (här tar sagan vid) med en jätte i Jotenland hade fyra söner, förvandlade hon dessa till oxar och de drogo så kraftigt på plogen, att ett stort stycke land lossnade från Gylfes rike. Detta förde de ut i sjön och drogo det intill det land der Oden hade tagit in, samt kallade det Seeland (sjöland). Här bosatte sig nu Gefion och gifte sig med Odens son Sköld. Men landet sjönk sedermera och förvandlades till en sjö, Mälaren, i hvilken äro lika många bugter som det förr varit uddar på Seeland. Oden, som hörde talas om det nordliga landets förträfflighet, tågade dit, nedsatte sig der, uppförde ett stort och präktigt tempel, enligt Asarnes sed, samt utsåg en boning åt en hvar af tempelföreståndarne, eller Diarne. Så, t. ex. fick Njord Noatun, Frej Upsal, Heimdal Himinborg, Balder Breidablick, o. s. v.