Eldirs Tre Döttrar: Mörker över Aldorn, del 1

By Eje Snygg

Tredje boken i serien Aldornsagan är nu här.

Alla schackpjäser är viktiga för segern, alla på sitt sätt. Även de som måste offras.

På var sitt håll i Aldorn kämpar våra vänner för att förhindra Zalar från att nå sitt mål, att förinta allt liv på jorden och ersätta det med sina egna skapelser. Samtidigt utkämpar kung Ahurs trupper blodiga strider för att stoppa Zalars växande armé och vilda horder.

Ulo måste ha anat sig till vad som försiggick under den unge kungens blonda kalufs för han sade med ett retsamt flin:
”Du har en benägenhet min käre kung, att ta på dig allt. Men du är inte ensam i denne kamp. Allt hänger inte på dig och dör inte med dig. Var och en av oss är en viktig pjäs i detta elaka spel. En del är viktigare än andra, och du är kanske den viktigaste i slutändan, men endast på det sätt som en drottning är det i ett schackspel. I det spel som gudarna nu spelar, är det Aldorn som är kungen, den pjäs som måste skyddas med alla medel.”
”Nu har du spelat schack i igen”, fnyste Ahur, inte helt ovänligt.

En trettonårig flicka, en tidlös gudinna och en nittiofemårig kvinna förbereder sig inför sina insatser i kampen. Två av dem ovetandes om det starka starka släktband som finns mellan dem.


I Aldornsagan utkomna:
Skymning över Aldorn
Bok 1: Väktaren
Bok 2: Den Svarta Solen
Mörker över Aldorn
Bok 1: Eldirs tre döttrar

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 14, 2016
• ISBN: 9789175698557

Eje Snygg

Författaren är född 1941 under fattiga förhållanden. Efter en svår uppväxt och med ett vuxenliv där han prövade på det mesta, började han ganska sent i livet att ägna sig åt studier. Den sista tiden av sitt yrkesliv arbetade han inom psykvården. Efter pensioneringen fattade han pennan och började ägna sig åt något som han alltid drömt om - att skriva. Sedan dess har han gett ut två böcker i sin fantasy-serie Aldornsagan och ger nu ut tredje delen.

Book preview

sedan…

Kapitel 1

I dödsögonblicket hade Istrans sanna natur uppenbarats för honom.

Sira? Du? Eldir stirrade överraskad på kvinnan vid sin sida.

Hans hustru var ännu vackrare i sin andliga gestalt än i sin dödliga.

Ja, Eldir! skrattade kvinnan, vars skratt lät ljuvligare än han kunde minnas. I nästa ögonblick vilade hon i hans armar. "Det är jag, Sira! Det var du själv som en gång skapade istranväxten, ’själens blomma’. För de, vars kärlek inte känner några gränser! Så föll dina ord i skapelseögonblicket. När jag dog överfördes jag till istranväxten. Och som Istran kunde jag bli ett med dig under en tid när du som mest behövde mig."

Och alla minnen låg där framför honom. Istranväxten var ett klart bevis på att en skapelse kunde bli till något mer än vad skaparen medvetet hade avsett. Känslor och omedvetna önskningar och drifter kunde påverka skapelseprocessen, så som hans kärlek till Sira hade gjort i detta fall. Eldir hade aldrig avsett att den skulle bli en verklig själens blomma annat än i symbolisk bemärkelse. Men den hade blivit en växt som kunde blomma och sätta frukt först när en verklig själ tagit sin boning i den. Han insåg det nu.

Låt oss lämna denna dystra plats, föreslog Sira. Låt oss gå till vår dotter. Kanske kan vi ge Atista tröst i hennes förtvivlan.

Eldir såg sig omkring på resterna av vad som en gång hade varit Gyllene Templet. Röken och dammet började lägga sig runt omkring dem, och zalariter hade börjat strömma till platsen.

Ja, låt oss gå, sade han.

Tornrummets inre var klart upplyst av det starka ljuset från öppningen ovanför henne. Väggens facklor avgav tunna, lätta rökstrimmor som sögs upp genom hålet till tornets kupol. Grosterna och Ljusets Söner hade försvunnit.

Totalt utmattad sjönk Vita ner på golvet med ryggen mot den ställning i vilken kristallen hade vilat för en liten stund sedan. Med händer som fortfarande darrade efter den nästan övermäktiga anspänning hon befunnit sig i, trevade Vita i fickorna efter en borulfin, innan hon kom ihåg att hon tagit den sista på vägen upp i tornet. Hon lutade huvudet mot träställningen och slöt ögonen.

Metalliskt sjungande steg i spiraltrappan fick henne att hastigt fara upp på fötter och dra sin dolk. Den var hennes enda försvar nu när hon inte längre hade tillräckligt med urkraft för att använda magi. Stegen stannade strax utanför dörröppningen och ett öga kikade försiktigt fram bakom dörrposten. När det fick syn på henne åtföljdes det strax av ett glatt grinande ansikte och in genom dörröppningen steg Svitar med draget svärd. I den andra handen höll han sin fjäderprydda hatt.

Det var nära att jag hade stuckit dig i ögat! utbrast Vita lättad med en nervös fnittring.

Svitar utförde en elegant bugning med hatten tryckt mot bröstet, och sade med ett brett leende: Nu när jag har sett din skönhet har jag sett allt, och behöver inte längre några ögon!

Äh, lägg av! skrattade Vita trött och stack tillbaka dolken i slidan.

Svitar tryckte fast hatten på huvudet. Instucken i hattbandet strax framför de svarta fjädrarna, satt Mögel. Den lilla lummerliknande växten sträckte sig fram mot Vita som om den tog henne under beskådan. Dess små lila blommor skiftade färg och blev varmt gyllenrosa.

Jag är glad att se dig också, Mögel, sade hon till den, för att i nästa ögonblick slå armarna om halsen på Svitar. Gud vad jag är glad att se er!

Svitar gav henne en varm kram med sin fria arm.

Hur är det med de andra? frågade hon ängsligt och släppte honom.

Orvirr och sju av hans krigare klarade sig inte. Han verkade plötsligt bli medveten om att han fortfarande höll svärdet i handen och stack tillbaka det i skidan. Borulf stannade kvar där ute. Om han har klarat sig vet jag inte.

Vita fick lust att gråta. Det gjorde henne ont att de insektsliknande artarerna hade tvingats offra sina liv för att hon skulle kunna ta sig in i tornet. Att Borulf fortfarande var i livet, det kände hon på sig.

Här! Svitar sträckte fram en borulfin till henne. Ta den här. Du ser ut att behöva den.

Tacksamt tog hon emot den plommonstora, guldgula frukten. Med glupsk hunger satte hon tänderna i det saftiga köttet och kunde nästan genast känna tröttheten rinna av henne och hur hon fylldes med ny energi.

Det knakade och gnisslade i spiraltrappan som om järnet var på väg att ge vika. I nästa ögonblick pressade jätteornern sin kroppshydda med stora svårigheter genom dörröppningen.

Hur står det till, lilla syster? mullrade han och skärskådade henne noga, för att sedan kasta en blick upp genom gluggen till tornets gigantiska glaskula, i vars mitt kristallen svävade som en miniatyrsol, … och kristallen har du tänt ser jag!

Jätten vek ihop sin över tre meter långa kropp ännu mer, och satte sig till rätta på golvet med benen i kors. Han lutade ryggen mot bordet som löpte runt kammarens runda vägg, vilket fick detta att knaka oroväckande bakom honom.

Väktaren valde rätt, konstaterade han. Ingen annan hade kunnat göra det du har gjort. Vi fasade för hur det skulle gå för dig när vi hörde din strid med Alfir. Vår lättnad var stor när vi såg att det var han och inte du, som kom nerfallande och slogs till mos vid våra fötter. Jätten sträckte fram sin stora hand till henne. Din fyrbening hämtade denna från det som var kvar av förrädaren.

I handen låg medaljongen som Alfir stulit från henne. Det överraskade Vita att Stjärndagg hade tagit den ifrån magikerns lik. Ritomärren var tydligen intelligentare än vad hon trott. Nästan girigt tog hon emot medaljongen. Den hade inte tagit någon skada av det höga fallet, men det fanns intorkat blod kvar på dess ena kant. Med den teknik Eldir hade lärt henne, tvättade hon den ren med lite av den magiska kraft som nu långsamt började komma tillbaka.

Det var med verklig lättnad hon förde länken runt halsen. Hon skulle just be Svitar knyta ihop den där bak, när det surrade till och länken smälte ihop till ett enda stycke utan synlig skarv. I nästa ögonblick omgavs hon av ett svagt blått skimmer som genast försvann. Medaljongen hade stängt av skölden så snart den upptäckte att varelserna i hennes närhet inte utgjorde något hot.

Jag föreslår att vi tar oss ner till de andra, sade Svitar. Det håller på att mörkna så det är säkrast att vi slår läger i tornet över natten. Det kan fortfarande smyga omkring zalariter bland ruinerna.

Borulf säger att vi måste lämna tornet innan nattens mörkaste timme, sade jätten. Enligt honom är Zita ute efter hämnd.

Svitar såg överraskat på honom. Då är Borulf fortfarande vid liv, konstaterade han lättad. Med Borulfs hjälp hade de en chans att ta sig levande tillbaka till civilisationen.

Vita förstod att jätten hade tanketalat med Borulf. Inget som Borulf gjorde, eller visade sig kunna göra, förvånade henne längre. Från att bara ha varit en vanlig orn, hade Borulf under de sista månaderna utvecklats till något som de knappt kunde förstå. Borulfs magiska förmåga var helt olik andra magikers.

Vad menar du med att Zita är ute efter hämnd? frågade Vita jätten medan hon följde efter Svitar ut på spiraltrappans avsats. Hon tände ett ljusklot och lät det sväva före dem nerför trappan.

När du aktiverade kristallen satte du stopp för hennes nedstigande på jorden i kroppslig gestalt, sade den store ornern, och grymtade ilsket när han var på väg att fastna i dörröppningen bakom henne. Eldir förbjöd mig att nämna något till dig innan kristallen hade aktiverats. Om du hade misslyckats med aktiveringen hade vi bara haft ett par timmar på oss, att ta oss ur tornet innan hon hade materialiserat sig.

Den gamla rostiga spiraltrappan började gunga och vaja oroväckande när han tog sig ut på trappavsatsen, vilket fick Vita att snabbt klättra efter Svitar nerför de sista trappstegen.

Utan att bekymra sig om att trappan var på väg att ge vika under honom, arbeta sig den store ornern vidare nerför trappstegen, fyra i taget. Det brakade till. Med ett fruktansvärt gnisslande och slamrande rasade trappan ihop under honom. Svitar och Vita hann med knapp nöd kasta sig undan innan jätten slog i golvet med resterna av trappan över sig.

Aj, det där borde ha gjort ont! utbrast Svitar.

Skräp! Inget annat än skräp! muttrade ornern irriterat medan han vräkte undan det förvridna skrotet och tog sig upp på fötter.

Med Vitas ljusklot svävande framför sig, fortsatte de genom korridoren ut till tornets stentrappa.

Hade verkligen Zita kommit ner på jorden om jag hade misslyckats? frågade Vita när de påbörjade den långa klättringen ner genom tornet. Jag trodde att gudarnas lagar förbjöd det?

Eldir förklarade inte varför, brummade jätten bakom henne, men nu när Den Svarta Solen lyser är Den Ondskefullas inflytande på jorden mycket stort. Det är endast kristallen som skyddar Nisslaskogen från hennes direkta inflytande. Hade hon fått tillträde till tornet, hade inte kristallen kunnat stoppa henne.

Vita stannade upp och vände sig mot honom för att ställa en ny fråga, men jätten petade henne lätt i bröstet med ett stort pekfinger. Se så – skynda sig nu lilla syster! Om du inte är för trött, för då kan jag bära dig.

Du skulle bara våga! fräste Vita. Hon hade ett alltför färskt minne av hur förödmjukande det hade känts, att vakna upp som ett litet spädbarn i jättens armar borta på Drakryggen, sedan hon hade slocknat av utmattning efter den strid i vilken Borulf hade dödats. Hon fortsatte nerför trappan medan hon undvek att se ner i det gapande tomrummet vid sidan av den.

Du får gärna bära mig om du vill, kom det från Svitar där denne gick några steg efter jätten.

Har du bråttom kan jag kasta ner dig, grymtade denne godmodigt.

Var inte så ogin! flinade äventyraren. Jag kan rida på dina axlar om du tycker att det är bättre?

Eller jag på dina…

På Svitars uppmaning berättade Vita, hur hon hade hamnat i strid med magikern Alfir på uppvägen, och lyckats besegra honom. Hon fortsatte att berätta hur Ljusets Söner hade dykt upp uppe i tornet, tätt följda av Mörkrets Söner, och om den kamp som hade uppstått mellan dessa. Däremot undvek hon att nämna den förlamande skräck och fasa som Mörkrets Söners blotta närvaro hade injagat i henne. Det var en upplevelse som inte gick att beskriva i ord, och som hon helst ville glömma.

Hade jag inte fått hjälp av Ljusets Söner, hade jag aldrig kunnat aktivera kristallen. Hon stannade upp och vände sig till jätten och Svitar. Vad jag inte förstår, Orv… det är väl Orv du heter? När jätten gav en jakande grymtning till svar, fortsatte hon. Vad jag inte förstår är varför Zi…, Den Ondskefulla, skulle bry sig om att hämnas på mig – och varför just här i tornet?

I ljuset från klotet som svävade över dem, kunde hon se hur ornern fick ett lätt frånvarande uttryck i ögonen och förstod att han hade tagit upp ett tanketal med Borulf. Så klarnade åter Orvs blick.

"Därför att detta torn har byggts över ruinerna av ett av hennes gamla tempel. Det gör att det finns en kanal till gudinnan just här. När ett tempel helgas åt en gud, öppnas det en förbindelseled mellan guden och de som befinner sig i templet. Det är till exempel inte ovanligt att min egen gud, Uri, besöker sina tempelplatser, enligt vad våra präster påstår.

Även om Den Ondskefullas tempel inte längre finns kvar, så gör kanalen det, säger Borulf. Genom den kan hon nå in i vår värld utan att bryta mot gudarnas lagar. Det var genom denna kanal som Mörkrets Söner tog sig in i tornet. Dessutom är hennes makt här på jorden störst vid midnatt, liksom Karlirs är störst när solen står som högst. Och nu är hennes makt större än någonsin och Karlirs minimal.

Jag förstår inte… hur tusan Borulf kan veta det? kom det från Svitar.

Tolkiterna har kanske berättat det för honom, föreslog Vita.

Jag tror inte det, sade Orv. Vår Borulf är inte längre den Borulf som dog vid Drakryggen. Gudarna återskänkte honom livet, men redan innan de gjorde det hade något av gudomlig kraft tagit sitt säte i honom. Den kunskap han har nu, hämtar han från källor som vi vanliga magiker endast kan drömma om.

De fortsatte sin långa vandring ner genom tornet. Genom tornfönstren kunde Vita se att mörkret börjat falla. När hon försiktigt kastade en blick ner i tornets djup kunde hon se ljus långt där nere från magiska ljusglober som artarprästen måste ha tänt. Jätteornern stannade plötsligt så häftigt att Svitar stötte ihop med honom. Äventyraren förlorade balansen och föll huvudstupa ut i tomrummet. Med otrolig fart sköt jättens hand ut och fick tag i hans kläder.

Tänkte du ge dig ut och flyga, lille man? skrockade han när han halade Svitar tillbaka upp på trappan.

Likblek under solbrännan stirrade äventyraren på jätten.

En vacker dag kommer jag att banka något hårt i skallen på dig! kom det halvkvävt från honom. Du kan ju varna mig innan du tvärstannar på det där viset – jag kunde ha trampat ner dig!

Ledsen lilla myra, men det var en tanke som plötsligt slog mig jätten rynkade pannan i ett försök att minnas. Nu har du fått mig att tappa bort det."

Den tanken måste ha slagit hårt, eftersom den fick dig att stanna på det viset. Låt höra – vad var det för genialisk tankegång du var inne på?

Hm… jo! Det slog mig att vi alla har en gemensam bekant som har påverkat våra liv mer genomgripande än vad som kan sägas bara bero på att vi har lärt av honom. Främst kan vi se det hos Borulf. Det är allmänt känt att vi orner inte har någon magisk förmåga. Men alla vi orner som har haft direkt kontakt med Eldir har utvecklat en sådan. Innan vi träffade honom hade vi ingen alls.

Men det är väl inte så konstigt? tyckte Vita. Jag känner flera magiker som inte visste om att de hade någon förmåga förrän någon påpekade det för dem.

Det är inte samma sak, grymtade jätteornern. Jag hade inga anlag alls innan jag träffade Eldir. Men efter det att han bott hos mig ett tag började det hända saker i min närhet som inte borde ha hänt, som om jag på något sätt hade orsakat dem. Eldir lade märke till det och sade liksom i förbifarten, ’min närvaro har fått magiska anlag att växa fram hos dig – de kan vara utvecklingsbara’.

Jätten vände sig till Vita: Som du vet, så är det brukligt att det är eleven som frågar läraren om denne vill undervisa honom i magi. Men så var inte fallet med mig och Borulf. Borulf har inte fått någon undervisning alls förutom det lilla vi har gett honom, och Eldir vägledde mig bara när mina krafter hade växt sig så starka att jag behövde hans hjälp. Han blev min lärare, men mer som en far som visar sin son vad som kan göras, än en lärare som säger till eleven att det och det måste han lära sig.

Jag förstår vad du menar, sade Vita, men jag tycker skillnaden verkar hårfin. Vart vill du egentligen komma?

Du känner säkert till, att den som vistas i en guds närhet påverkas av gudens närvaro. Något av gudens essens går över i den som befinner sig en längre tid i kontakt med honom. Jag tror att det har varit så med Eldir. I årtusenden har han umgåtts direkt med gudarna och har blivit något av en gud själv. Nu har något av hans essens i sin tur gått över till oss som har befunnit sig i hans närhet. Så har det blivit med mig och Borulf. Jag har den senaste tiden upptäckt att det finns inslag i den magiska energi jag använder, som inte tycks bestå av urkraft utan kommer från någon annan källa.

Du pratar i mössan och lägger i vantarna, min käre ornskalle, sade Svitar skrattande. Om det du säger stämde, skulle jag också ha börjat utveckla magisk förmåga. Var finns den i så fall?

Jätten tittade på honom med ett illmarigt grin. I din hatt, pyret! I din hatt! Och med ett bullrande skratt buffade han till Vita. Fortsätt, lilla syster! Fortsätt! Vi har en bit kvar innan vi är nere.

Tysta, var och en försjunken i sina egna tankar, fortsatte de nerför trappan.

När de långt om länge närmade sig slutet på den långa vindlande trappan kunde de höra röster som växte i styrka för varje steg de tog. Snart kunde de också urskilja det rastlösa trampet från hovar och frustandet från hästar. Ljuset från Asvirrs ljusglober blev starkare.

Artarerna hade samlats nedanför trappan. De insektsliknande varelsernas svirranden fyllde tornet när de slog en ring runt Vita när hon steg ner på det stenlagda golvet. Deras antenner uttryckte stor förtjusning, stor glädje. Det var med tårar i ögonen som hon såg hur få de var. Hälften av artarkrigarna hade dukat under i striden utanför tornet.

Det hördes en otålig gnäggning och Stjärndagg trängde sig fram mellan artarerna till sin ryttarinna. En plötslig våg av värme slöt sig om Vita när hon slog armarna om ritomärrens hals och tryckte sin kind mot den varma huden.

Utanför tornet hade mörkret tätnat. Borulf satt till häst en bit ifrån tornet och väntade på att de andra skulle komma ut, samtidigt som hans sinne svävade högt över Nisslaskogens högsta toppar. Trots att hans jag befann sig högt över skogen, var han medveten om vad som hände runt omkring honom. Med en liten del av sitt sinne höll han uppsikt över omgivningen ifall det skulle dyka upp fler zalariter.

Han hade suttit stilla på Solvinds rygg i flera timmar och följt de båda solarnas färd ner under horisonten, och sett nattens mörker lägga sig över världen. Han hade också sett hur Den Svarta Solen hade förvandlats till ett svart hål i det blå himlavalvet. Hade det inte varit för Silversolen, hade världen försänkts i ett totalt mörker, där inte ens stjärnornas ljus hade nått ner till marken. Han visste att Silversolen inte i längden skulle kunna stå emot de mörka krafter som nu strömmade ut från Den Svarta Solen. Den skulle komma att dö, med påföljd att allt skulle uppslukas av ett evigt mörker, där allt liv, så som han kände till det, endera skulle dö ut eller förvandlas till något mycket motbjudande. Ett nytt slags liv skulle börja frodas. Ett liv som skulle springa fram ur den fullständiga ondskan och Borulfs älskade Jordmors våldtagna och torterade kropp.

När han blickade ut över Nisslaskogens trädtoppar, kunde han tydligt se ett svagt skimmer likt ett tak vila över skogen. Det var den sköld som skulle förhindra Den Svarta Solens giftiga strålar att nå ner till livet under den. När Vita aktiverade tornets kristall, hade ett starkt gyllene ljus flammat upp i tornets glasklot och spritt sig över skogen. När ljuset hade tonat bort och försvunnit hade det lämnat kvar denna sköld, som nu endast kunde ses som ett knappt urskiljbart skimmer i nattmörkret. Borulf kunde känna kristallens närvaro som ett varmt levande väsen.

Ett knarrande ljud fick honom att vända blicken mot tornets port, och hans svävande sinne återvände till kroppen på hästryggen. Ett kort ögonblick undrade han om det var hans ande som hade svävat högt ovanför de mäktiga träden, eller om det bara var något han föreställt sig i det avslappnade tillstånd som han befunnit sig i.

Ut genom tornets port gled ett ljusklot tätt följt av jätten och prins Alf, med Asvirr och artarkrigarna tätt i hälarna, efter dem kom Vita och Svitar med sina hästar. Stjärndagg fick syn på Solvind och gnäggade högt, en gnäggning som Solvind genast besvarade.

Borulf gled ner från hästens rygg. Det var skönt att få sträcka på sig efter att ha suttit stilla så länge. Hingsten tyckte detsamma och satte av i trav för att möta Stjärndagg. Så snart Vita var framme hos Borulf kastade hon sig om hans hals. Ornern klappade henne lite tafatt på ryggen. Som vanligt kände han sig lätt generad av hennes kramande, men måste samtidigt erkänna att det trots allt inte var så tokigt att få detta bevis på att vara efterlängtad. Det här kramandet tycks vara något som människornas honor har för sig, tänkte han plötsligt road, hanarna föredrar tydligen att slå varandra i ryggen. Det var precis vad Svitar just då gjorde med honom. Konstigt nog hoppade äventyraren undan när Borulf skulle dunka tillbaka.

Asvirr och artarkrigarna började gå omkring bland liken efter striden med zalariterna. Artarprästen med ett ljusklot i tentakelhanden.

Asvirr, de döda är hos tolkiterna! ropade Borulf. De har burit kropparna till sin by för att ni skall kunna hedra era döda i en mer passande omgivning!

Det gör oss gott att höra! svirrade artarprästen, medan hans antenner uttryckte lättnad, tacksamhet. Ett ögonblick fasade vi för att zalariterna kunde ha rövat bort kropparna – att Zalar hade kommit på ett sätt att även göra oss artarer till odöda.

En rörelse borta bland ruinerna fick alla utom Borulf att stelna till. Mörka skuggor frigjorde sig ur mörkret och när dessa kom närmare såg Vita att det var ett trettiotal tolkiter, som skogsgudens folk kallade sig själva. Orv lät sitt ljusklot stiga högre så att de skulle kunna se besökarna bättre när dessa stannade framför dem. Vita var rädd att ljuset skulle dra till sig zalariter, om nu några sådana gömde sig bland ruinerna, men då varken Borulf eller jätten tycktes oroa sig för detta, bestämde hon sig för att lita på deras omdömen.

Med sina knotiga kroppar, gråbruna barkliknande hud, gräsliknande gröna hår och kolsvarta ögon, var tolkiterna som två meter långa kopior av guden Nissla själv. Till skillnad från de tolkiter som sällskapet hade mött strax innan Vita tog sig in i tornet, vilka enbart haft höftkläden på sig, var dessa klädda i skjortor och byxor tillverkade av något slags växtmaterial. Deras toffelliknande skor av mjukt skinn, gjorde att de rörde sig nästan ljudlöst över den steniga marken. Alla var beväpnade med spjut och bar dolkar instuckna i sina flätade tygbälten.

Ett par av tolkiterna skilde sig ifrån de övriga genom att de hade fyra utbuktningar på bröstet som påminde Vita om kvinnobröst, så hon antog att de måste vara tolkitkvinnor. Det förvånade henne att de hade bröst, för vad hon tyckte sig kunna se bestod tolkiterna inte av kött och blod, utan såg snarare ut att vara besläktade med växterna, eller var rentav ett slags intelligenta växter.

Plötsligt slog hennes hjärta ett dubbelslag – Borulf hade ju sagt att de skulle följa med till tolkiternas by! Tänk om Yghart är där?

Ledaren för gruppen stannade framför Borulf och hälsade honom genom att föra högra handens fingertoppar till pannan. Borulf besvarade hans hälsning på samma sätt, och de andra följde genast hans exempel. Tolkiternas ledare sade något på sitt språk och Borulf översatte för de andra:

"Krigsledaren, Grön fruktan, hälsar oss välkomna till sin by, som byns ärade gäster. Han säger vidare att vi får ursäkta honom och hans folk om de skulle råka bryta mot några av våra seder. Tillåt mig att presentera er för honom. Asvirr, jag har förresten kommit på en ny sed – det är att vi tar seden dit vi kommer."

Borulf vände sig till Grön fruktan och till Vitas häpnad strömmade ord på tolkiternas språk lätt och flytande från ornerns läppar, medan han med handen visade på var och en av medlemmarna i sitt sällskap. Han presenterade till och med artarkrigarna för tolkiten, vilket fick krigarnas antenner att uttrycka bestörtning!, förtjusning!, stor ära!. Vita visste att det inte var brukligt bland artarerna att vanliga krigare eller arbetare presenterades som individer på det här sättet. Om inte ornern redan tidigare hade vunnit artarernas hjärtan, hade han gjort det nu. Hon kände en plötslig stolthet över sin ornvän.

Tolkiterna vände sig om och började gå tillbaka samma väg de kommit. Vita skyndade sig upp i sadeln och tillsammans med Borulf och Svitar red hon efter dem. Svitar erbjöd prins Alf att sitta upp bakom honom, men prinsen avböjde.

Borulf styrde upp Solvind vid sidan av Grön fruktan och snart var ornern och tolkiten inbegripna i ett livligt samtal. Vid ett uppehåll i samtalet bad Vita Borulf:

Kan du fråga honom om han vet något om Yghart.

Det har jag redan gjort.

Finns han i byn?

Nej, de vet inte vart guden har fört honom.

Besvikelsen blev så stor att Vita inte kunde hålla tillbaka tårarna. En av de kvinnliga tolkiterna betraktade henne nyfiket och ställde sedan en fråga till Borulf som besvarade den. Vita såg att tolkiten nickade förstående.

Hon undrade varför det droppar sav ur dina ögon, sade Borulf till Vita. Jag förklarade för henne att Yghart är din hanne, och att du saknar honom.

Vita kunde trots tårarna inte låta bli att dra lite på munnen. Borulf, kan du inte sluta upp med att kalla oss för hanar och honor. Det låter så illa – vi är män och kvinnor.

Hon fick bara en road grymtning till svar, vilket fick henne att misstänka att ornern med vett och vilja sade hanar och honor bara för att retas. Som om Borulf läst hennes tankar – vilket kanske inte längre var helt omöjligt – sade han:

Det är för att ni skall se er själva i rätt perspektiv. Ni människor har en benägenhet att anse er vara bättre och mer högtstående än alla andra folkslag!

De orden sved av någon anledning.

Precis som ni orner! slapp det ur henne.

Borulf gav henne ett grin som blottade hans huggtänder.

Med full rätt! Det vet väl alla att det inte finns något bättre folkslag än orner?

Vita kunde inte låta bli att skratta.

En av tolkiterna sade något till Borulf, som på nytt vände sig till Vita: "Det är ett stort offer du har gjort, säger Vis som trädet. Tolkiterna kommer för alltid att vara tacksamma för den gåva du har gett dem, och de beklagar den sorg det förorsakar dig. Men du skall veta, säger han, att Yghart är viktig för Nisslaskogens framtid."

"Vis som trädet är överstepräst i den by vi skall gästa, fortsatte ornern. Som präst har han fått vetskap om den uppgift guden har vigt åt Yghart. Nisslaskogens folk är ett folk som endast i undantagsfall går i krig – och då rör det sig om strider med andra folkslag som bebor Nisslaskogen – men de har ingen kunskap i den krigföring som Zalar nu ställer dem inför. Inte heller har de, de vapen som erfordras."

Ornern kastade en blick upp mot den lilla glimt av himmel som skymtade över ruinstaden. Några enstaka stjärnor glimmade högt där uppe. Han fortsatte:

Nisslaskogens gud kommer att ge Yghart i uppgift att träna Nisslaskogens folk, och av dem forma en krigarstyrka med uppgift att inte bara försvara Nisslaskogen från Zalars attacker om kristallens sköld skulle ge vika, utan också för att krigarna skall kunna lämna skogen och hjälpa våra styrkor att återta Aldorn. Guden anser inte att hans folk kan stå passiva och se på hur världen går under. De är ju, vid Uri, själva en del av den!

Det tog dem närmare en timme att passera genom stadens ruiner och nå fram till stadens gräns. Tolkiterna stannade och väntade medan Borulf vände sig till de andra: Nu måste ni släcka ljusen. Jag skall tända ett istället.

Magi var bara tillåten i staden, så Orv och Asvirr släckte genast sina ljusklot. Borulf var den ende som kunde använda magi i Nisslaskogen eftersom han inte använde någon urkraft. Han tände genast ett ljus som flammade likt en liten miniatyrsol över deras huvuden.

Tolkiterna återupptog vandringen och ledde dem på en liten upptrampad stig in i mörkret mellan jätteträden. Nisslaskogens främmande värld blev nu mer påtaglig än tidigare. I ljuset från Borulfs glob kunde de skymta jättelika örter och svampar som sträckte sig högt över deras huvuden tillsammans med vanliga träd. Vita tyckte sig skymta både björkar och granar liksom ett och annat glowanträd inne bland jätteträdens stammar. På marken växte rikligt med vanligt gräs och normalstora örter.

Efter ett par timmar öppnade sig skogen – eller snarare växtligheten – framför dem, och stigen slingrade sig vidare mellan något som inte kunde vara annat än odlingar. Det var skogar bestående av ett och samma slags jätteplantor, och fält med vanliga växter. Till slut vidgades stigen och de kom in på en bygata upplyst med lyktor på höga pålar.

Gatan slingrade sig fram mellan små timrade hus där taktäckningen utgjordes av blad från jätteträden. När de närmade sig strömmade husens invånare ut på gatan, kvittrande som en flock sparvar, för att nyfiket ställa sig och titta på de förbipasserande. Varelserna påminde Vita om bläckfiskar vars tentakler kunde fungera både som armar och ben. Hon räknade till åtta tentakler. Högst uppe på de ovala kropparna, som täcktes av något som såg ut som grågrön mossa, satt ett par ögon på en halv meter långa, rörliga stjälkar. Inga munnar eller näsor syntes till, men på ögonstjälkarna fanns hål som kunde vara luktorgan. På nära håll tyckte Vita att varelserna såg mer djurlika ut än växtlika. De varierade mycket i storlek; de största nådde knappt upp till Vitas stigbyglar, de minsta hade kunnat få plats i en av hennes stövlar.

"Detta är grotber, ett mycket fredligt och vänligt folk som lever under tolkiternas beskydd", förklarade Borulf efter att ha växlat några ord med Vis som trädet. Det är de som odlar marken. Själva bor tolkiterna i träden.

De kom ut på ett stort öppet fält där tolkiter tillsammans med grotber höll på att med trädstammar och ris färdigställa ett stort bål. Nedanför detta låg de döda artarkrigarnas kroppar på rad övertäckta med en jätteväxts gröna blad. Vis som trädet sade något till Borulf, som vände sig till Asvirr:

Han säger att de nu överlämnar de döda till er, så att ni kan hedra dem på deras färd till Orgul.

Tolkiterna drog sig tillbaka medan artarerna med jättens hjälp lade sina döda kamrater på bålet. Så snart de var klara, skickade Borulf, på Asvirrs begäran, iväg ett eldklot och snart flammade lågorna högt. Liksom tidigare rörde artarernas dödssång Vita djupt, och tårarna började åter strömma nerför hennes kinder.

En timme senare eskorterades de tillbaka till byn. Deras eskort stannade vid foten av ett jätteträd, där en stor port avslöjade att det fanns en ingång in i själva trädet. Tolkitprästen växlade några ord med Borulf.

Vi får lämna våra hästar här. Borulf steg ur sadeln. Tolkiternas del av byn ligger uppe i trädet. De andra böjde på nackarna och kikade upp utefter trädets väldiga stam där denna försvann i mörkret. Högt däruppe kunde de skymta enstaka ljuspunkter. "Det finns en trappa inne i trädet, men Vis som trädet säger att för gäster finns ett bekvämare sätt att komma upp."

Hur då? undrade Svitar. Högt däruppe i trädet tyckte han sig skymta de mörka konturerna av grenar som måste vara tio meter i diameter, om inte större. Tror de att vi kan flyga?

Han hade inte mer än ställt frågan förrän de hörde ett gnisslande och knakande ovanifrån och några ljuspunkter sänkte sig ner mot dem. När ljuset kom närmare visade det sig, att det kom från lyktor som hängde på räcket till en stor plattform. Tjocka rep sträckte sig från plattformen upp i mörkret. Den svajade otäckt mycket på sin långsamma väg ner, tyckte Vita.

Stjärndagg frustade oroligt vilket fick henne att kasta en blick på hästarna. Solvind buffade ritomärren lugnande på halsen. Märren hade gett uttryck för en oro som också var Vitas. Hur skulle de göra med hästarna? Att lämna dem nere på marken oskyddade mot eventuella faror var otänkbart. Dessutom var de i stort behov av mat och vatten. Kanske skulle hon be Asvirr att lämna kvar några artarkrigare hos dem? Vid det här laget visste artarerna vad hästarna behövde.

Oroa dig inte för hästarna, lugnade Borulf henne. "Vis som trädet lovar att de kommer att bli väl omhändertagna och utfordrade. De kommer att stå under stark bevakning så inga rovdjur kan komma åt dem."

Vita drog en suck av lättnad när plattformen tog mark och hon fick se dess kraftiga räcke. Hon tvivlade på att hon annars hade vågat följa med upp.

När det gäller zalariterna, tillade Borulf, så har de som finns kvar fullt upp med att försöka hålla sig undan bland ruinerna. Glöm inte att ingen som har försvurit sig åt Zita får vistas i Nisslaskogen. Allt, både folk, växter och djur reagerar instinktivt på deras närvaro, så zalariterna lär inte ha en chans att överleva utanför stadens ruiner.

Borulf började sadla av Solvind, och Vita och Svitar följde hans exempel. Borulf växlade några ord med tolkiternas präst och med krigshövdingen. Jag förklarade för dem att våra ritohästar inte behöver bindas eller stängas in, utan måste få röra sig fritt, sade han till Vita.

En lång rad grotber kom bärande på vatten och en slags rotfrukt som de började dela ut till hästarna, som tog för sig med stor aptit. Andra kom med borstar och trasor och började borsta och ansa hästarna, som lugnt tog emot deras omsorger.

Sköt dig nu så ses vi i morgon! sade Vita och gav Stjärndagg en klapp på länden. Märren bevärdigade henne inte med en blick, utan fortsatte att dricka av vattnet som en av grotberna ställt framför henne. Vita fick en stark känsla av att Stjärndagg var missnöjd med att hon återigen lämnade henne.

Tolkitprästen hade öppnat plattformens grind, och Vita följde efter honom och Borulf upp på plattformen. Borulf såg jätten tveka. "Vis som trädet säger att den är tillräckligt stark för att hålla för tre av din storlek", lugnade han honom.

Med uppenbar motvilja tog jätten ett steg ombord. De tjocka plankorna knakade oroväckande under hans tyngd. Orv ställde sig vid räcket och grep så hårt i detta att Vita blev rädd att det skulle smulas sönder i hans händer. För att motverka jättens tyngd ställde sig de andra på plattformens motsatta sida, utom Borulf som ställde sig i dess mitt, och lugnt såg på den spände jätten. Ta det lugnt Orv. Plattformen kommer att hålla.

Jätten slappnade märkbart av vid hans ord, men från Svitar kom det halvkvävt: Du kommer åtminstone inte att dö ensam! vilket fick Vita att nervöst fnittra till.

Det var inte bara hon och jätten som klamrade sig fast vid räcket. Fingrarna på Svitars högra hand bredvid hennes, liknade klor där de krampaktigt höll om räcket, medan äventyraren själv försökte se obesvärad ut. Jätten stod orörlig som en stenstod mitt emot dem och stirrade stint på jätteträdets stam som mer liknade en skrovlig klippvägg än stammen på ett träd.

Tolkitprästen stängde grinden efter sig, tog en klubba som hängde på en krok på räcket och slog ett par slag på en gonggong. Ljudet hade knappt förklingat förrän plattformen med ett ryck satte sig i rörelse, och knakande och gnisslande började röra sig uppåt.

På sin långsamma och lätt svajande väg närmade de sig de första grenarna. När de passerade dessa kunde de i mörkret skymta något som såg ut som små klotformade hus. Samma typ av hus fanns också på de andra grenarna som de passerade. Vita hade svårt att tro att några tolkiter kunde bo i dem. De var alldeles för små.

Snart närmade de sig de grenar varifrån det kom ljus. Med ett ryck stannade plattformen ett par meter ifrån den närmaste grenen. Ett par tolkiter, som uppenbarligen stått och väntat på dem, sköt snabbt över en landgång. Så snart tolkitprästen öppnade grinden tog jätteornern ett försiktigt steg ut på landgången medan han muttrade något knappt hörbart till Uri. Det knakade till så oroväckande i plattformen och repen att Vita i plötslig rädsla klamrade sig fast vid Borulf, som överraskad grymtade till när hennes fingrar grävde sig in i hans arm.

När jätten klev av landgången och ut på grenen, krängde plattformen till så att landgången höll på att falla av. I sista stund fick tolkiterna tag i den och fick den tillbaka på plats. På skakiga ben tog sig Vita med Borulfs hjälp över till grenen. Efter henne kom Svitar och prins Alf. Svitar blek som ett lik, och Alf såg ut som om han svalt ättika.

Fy för Zalar, ditt åbäke! fräste Svitar ilsket till jätten, när han väl var i säkerhet ute på grenen. Du höll på att skrämma skiten ur mig. Gör om det en gång till och jag slår dig på käften!

Orv stirrade oförstående på honom. Skrämde jag dig? Hur då? Han fick bara en ilsken blick till svar.

Grenen måste ha varit mer än femton meter bred. Den var sammanlänkad med angränsande grenar genom långa hängbroar. På en gigantisk plattform som hade byggts mellan grenen och att par av dess förgreningar, fanns det en hel by med de små klotformade husen. Det kom inget ljus från något av dem och inga av byns invånare syntes till.

Ljusen som de hade sett nerifrån, var lyktor utplacerade på grenar och plattformar likt gatlyktor. Längst inne vid trädets stam låg ett stort timrat hus i två våningar, med klart upplysta fönster. Det var dit de båda tolkiterna ledde dem. Huset, som enligt tolkiterna var en ceremonibyggnad, visade sig vara mycket vackert utsmyckat med olika sniderier i form av slingrande växtrankor som i skenet från lyktorna verkade högst levande. Den likaledes vackert utsmyckade porten öppnades av ett par tolkitvakter och sällskapet visades in i en lång hall, vars fönsteröppningar var täckta med ett genomskinligt material, troligen tillverkat av någon växt istället för av glas. Mellan fönstren stod statyer av trä. Vita gissade att de föreställde särskilt bemärkta tolkiter.

Hallen sträckte sig utmed husets hela sida. I dess bortre ända fanns en dörr som visade sig leda in till ett stort runt rum uthugget inne i trädets stam. I rummets vägg hade man huggit ut små kammare, som istället för dörrar hade tjocka vävda draperier för dörröppningarna. Mitt i salen fanns ett stort runt bord skulpterat i ett enda stycke, också det en del av själva stammen. Runt bordet stod vackert snidade stolar, också de skulpterade i ett enda stycke.

Vis som trädet samtalade en stund med Borulf, innan han vidrörde pannan med sina fingrar och lämnade sällskapet samma väg som de kommit.

Detta är salen för gäster som inte hör hemma i Nisslaskogen, förklarade Borulf för de andra. Det har hänt flera gånger att aldorer har letat sig hit och blivit emottagna som gäster. Därför är det möblerat för våra behov.

Varför har vi inte hört talas om det? utbrast Vita. Om någon hade återvänt…

De fick aldrig möjligheten att lämna Nisslaskogen levande. De dukade under för de faror som finns här eller på vägen hem. Tolkiterna ger inte mycket för en aldors förmåga att överleva i Nisslaskogen – inte för oss orner heller.

Han sade att vi kan välja sovkammare, fortsatte Borulf. Det kommer snart tjänare med baljor och vatten så att ni kan blöta ner er – vad det nu skall vara bra för! Det sista sade han med ett surt leende till Vita. Innan hon hann säga till honom att tvätta sig ordentligt, fortsatte han: De kommer också med kläder, för det är sed hos dem att gästerna bär de kläder som värden ger dem. Det har något med deras religion att göra. De kommer också snart med mat. I morgon kväll är vi inbjudna till en festmåltid med pintaren, deras drottning.

Liksom det stora rummet var kamrarna upplysta med samma slags lampor som de ute på grenarna. De liknade stora, genomskinliga blomknoppar. Vita trodde att det var någon slags oljelampor, men Svitar kände på en av dem och upptäckte att det inte var en lampa utan en lysande växt. De enda möblerna var ett par sängar med kuddar av förvånansvärt mjukt trä och med filtar vävda i ett för dem okänt material, och ett bord format som en kantarell med plan ovansida. Det visade sig vara en riktig svamp som växte direkt ur golvet. Vita lade beslag på ett av rummen, medan prins Alf och Svitar bestämde sig för att dela på ett. Artarerna delad upp sig på flera andra. Orv släpade ut sängen ur en av kamrarna, och klämde sedan in sig i kammaren med ett godmodigt mullrande: Så jag slipper se er på ett tag.

Tjänare dök upp med stora skålar med vatten och fyrkantiga tygstycken som var avsedda att användas som handdukar. På dessa lade de en gul bit av ett ostliknande hårt material, som visade sig fungera på samma sätt som tvättsåpa. Andra tjänare dök upp med kläder och väntade utanför kammarna medan deras gäster tvättade sig och bytte om.

Så snart Vita hade tvättat sig, började hon ta på sig de kläder tolkiterna gett henne. Genast var en tjänare där, tog hennes egna kläder och försvann.

Hej, vart tänker du ta vägen med mina paltor! skrek Svitar efter den tjänare som försvann med hans.

Ta det lugnt, Svitar, kom det inifrån Borulfs kammare. De skall göra dem rena. Du får tillbaka dem i morgon.

Fast de kan väl få bränna din hatt? föreslog Vita inifrån sin. Den verkar ha motstått alla tidigare former av rengöring.

Fröken Osmarin skall inte vara elak, kom det surt från Svitar. Det är min turhatt.

Turhatt? På vilket sätt har den gett dig tur?

Jag är fortfarande vid liv eller hur? Plötsligt skrek han till: Mögel! Vid Karlir – Mögel! Han var kvar i hatten.

Vita frös till. Tänk om Mögel dödade någon!

Sluta väsnas! kom det från Borulf. Den lille är här hos mig.

Vad gör han hos dig? undrade Svitar smått svartsjuk.

Vad tror du? grymtade ornern. Ägnar sig åt samma fördärvliga ovana som ni aldorer brukar ägna er åt – badar!

Min gud! utropade Vita när hon fått på sig kläderna. "Den här kan jag inte ha på mig! Tunikan är ju genomskinlig."

Glöm inte Borulfs nya sed, kom det roat från Svitar.

Vad pratar du om?

Hur var det den löd, Borulf – att vi skall ta seden dit vi kommer?

Det kom en grymtning till svar från Borulfs kammare.

Här är tydligen seden att kvinnorna skall ha på sig genomskinliga tunikor – jag undrar varför? Vita tyckte att det lät som om Svitar hade svårt att hålla sig för skratt.

Tänk dig för Svitar! kom det för första gången från prins Alf. Tolkiterna kanske hugger huvudet av dig om de ser att du glor på deras kvinnors bröst. En del folk kan vara mycket känsliga för sådant.

Deras utbuktningar är inga bröst, kom det från ornern, det är frökapslar. Varje innehåller ett frö.

Hans ord mottogs med snopen tystnad från Svitar och Alf.

Borulf! kom det från Vita. Du måste göra något. Jag kan inte visa mig så här.

Var inte orolig Vita, brummade Orv. Om Svitar glor på dina utbuktningar slår jag huvudet av honom.

Sluta skämta! Jag menar allvar.

Borulf stack ut huvudet ur sin kammare och såg att tjänarna höll på att sätta fram mat och dryck på bordet. Han såg flera tolkithonor. Deras klädsel skilde sig inte ett dugg från männens. Han växlade några ord med en av dem.

Vita, sade han när han var klar, det kommer en tjänare med nya kläder åt dig. Det har blivit någon slags förväxling. Det finns tydligen en gäst här från ett land som heter Matrimor. Där är det sed att honornas bröst skall vara så synliga som möjligt om det finns hanar i närheten. Det påstod honan som jag pratade med.

Från Matrimor! utropade Svitar med en svordom. Här!

Ja, så sade hon.

Vid Karlir, Alf! Vita tyckte sig spåra en ton av ängslan i Svitars röst. Nu får vi passa oss. Kvinnorna från Matrimor är livsfarliga. Har de väl fått ögonen på en man, så dröjer det inte länge förrän de har förslavat honom.

Vad pratar du om? kom det från prins Alf.

Precis som jag säger, de är livsfarliga!

Det här landet, Matrimor, var ligger det?

Det är ett litet land som gränsar till Södra Aldorn. Jag har varit där en gång, och tänker hålla mig på så långt avstånd ifrån det som möjligt. Det var förbannat nära att jag blev kvar där.

Vad hände? undrade Vita.

Det har jag ingen som helst lust att berätta! kom det kort till svar.

Vita hade hört talas om Matrimor. Bland Aldorns kvinnor pratades det en hel del om detta kvinnostyrda rike, men aldrig när det fanns män i närheten. Hon undrade om det var sant att männen hölls som slavar i Matrimor, eller om det bara var illvilliga rykten som Aldorns män spred ut. Det sades att det fanns ett dekret utformat av kung Ao som sade att Aldorn skulle ingripa till Matrimors försvar om landet blev angripet. Hon hade svårt att föreställa sig att Eldir hade utfärdat ett sådan dekret, om ryktena om männens slaveri var sanna. Men det kunde hända att slaveriet hade tillkommit efter Aos tid. Vita såg fram emot att få träffa matrimorkvinnan.

Nu vet jag vad du talar om för land, kom det från prins Alf. Det hette Mor på min tid. Innan Ao tog makten i Aldorn låg Södra Aldorn i ständig fejd med Mor. Det påstods att kung Liar, som då var Södra Aldorns kung, hade förlorat sin ende son till Mors kvinnor. Kungen hade precis startat krig med dem – och var i färd med att vinna det – när Ao tog makten i Aldorn och satte stopp för kriget.

Hur kunde han vara så korkad? kom det ilsket från Svitar.

Vem vet hur kung Ao tänker? Kanske han ansåg att Aldorn inte skulle lägga sig i andra länders angelägenheter? På min tid talades det bara om att kvinnorna styrde över männen – raka motsatsen till i Aldorn – men aldrig något om att kvinnorna i Mor skulle hålla männen som slavar.

Ja, men är inte det ett slags slaveri? undrade Svitar.

Vilket då? Att de styr över männen? Det har du kanske rätt i.

Hör ni inte vad ni säger? utbrast Vita ilsket. Om vi kvinnor styr över er män, då är det slaveri, men när ni män styr över oss kvinnor, som här i Aldorn, då är det helt i sin ordning?

Det är ju en helt annan sak, tyckte Svitar.

Det är naturens ordning, hörde hon prinsen muttra.

Vilket då? fräste Vita.

Att vi män bestämmer över er kvinnor, kom det försiktigt från Svitar.

Nog om det! Vitas röst var kallare än is.

När de kom ut ur sina kammare och satte sig till bords var de alla – utom artarerna förstås – klädda som tolkiter. Hur tolkiterna hade kunnat få tag på kläder i jättens storlek var en gåta, men faktum var att även han hade fått sådana.

På bordet var det framdukat stora skålar och fat med frukter och bär, och Vita blev medveten om en gnagande hunger. Hon undrade om tolkiterna var vegetarianer eftersom de inte serverade något alls i köttväg. Men när de väl börjat hugga in på det som stod på bordet, dök det upp rader med tjänare bärande på träfat med stora fiskar av ett slag som ingen av dem sett tidigare. På ett par andra fat låg kråkstora grillade fåglar.

Med glupande hunger högg gästerna in på allt som serverades, hela tiden uppassade av tjänare som fyllde på deras fat eller bägare så fort dessa blev tomma. Ingen kunde gissa sig till vad det var för dryck som serverades; den var söt och ändå läskande och måste ha innehållit alkohol, för Vita började känna sig lätt påverkad redan efter den första bägaren.

Vita var mer än förvånad över den uppassning de fick. Tolkiterna var uppenbarligen civiliserade. Det var nästan som att vara gäst på något av de mindre slotten i Aldorn. En annan sak som också förvånade henne var att det fanns vatten att tillgå så här högt uppe i trädet. Hon hade svårt att tro att tolkiterna fraktade så stora mängder med plattformen. Det sade hon också till Borulf som i sin tur stillade sin egen nyfikenhet genom att fråga en av de närvarande tjänarna. Av denne fick han veta att tolkiterna tappade vattnet ur vissa kärlsträngar, en slags naturliga rör i trädets ved.

På en fråga om inte trädet tog skada av att man urholkade det, fick han till svar att trädet inte hade något emot det. Vad de menade med detta fick han inte klart för sig, förrän han med sitt sinne tog kontakt med trädet självt; det ville faktiskt bli urholkat av tolkiterna, som det uppfattade som sina barn. Borulf var konfunderad – kunde tolkiterna verkligen vara barn till detta jätteträd? Deras kvinnor bar ju frökapslar.

Han fick ingen möjlighet att ställa någon mer fråga eftersom trädets sinne hade dragit sig undan och han inte ville vara påstridig. Dessa träd var intelligenta, men flyktiga i sin kontakt.

Så snart de hade avslutat måltiden drog sig Vita tillbaka till sin kammare, medan de andra stannade kvar för att fortsätta att njuta av tolkiternas dryck. Hon hann knappt lägga sig ner på bädden förrän hon slocknade.

Kapitel 2

I Gudarnas Trädgård befann sig den trettonåriga Atista i djup sorg. Genom det starka mentala band som funnits mellan henne och fadern, hade hon tvingats uppleva hans död. I ena ögonblicket hade han varit där, i nästa hade en fruktansvärd tomhet uppstått inom henne. När Eldir och Sira osynliga ställde sig vid hennes sida, vilade hon storgråtande vid den kvinnliga väktaren Ernas moderliga barm, där hon långsamt vaggades till sömns. På en stol invid rummets ena vägg satt Urnar, Atistas femtonårige kamrat och följeslagare, övergiven, blek men samlad. På bordet bredvid Erna och flickan stod en tom mugg, och Eldir visste att Erna hade gett hans dotter ett lugnande te.

Sira sträckte ut sin hand och smekte bort en hårtest från sin dotters panna. Atista, min lilla älskling. Sov! I morgon kommer det att kännas bättre! Då kommer du att minnas att din far är odödlig och alltid brukar återvända till de levande.

Eldir lade sin hand lätt på Ernas axel: Erna, du Trädgårdens Moder, sköt om min dotter och lär henne. Den uppgift hon står inför är svår och skrämmande. Förbered henne för den, men förbered henne också för livet. Ge henne den kunskap som hennes mor och far inte längre är i stånd att förmedla henne.

Kvinnan lyfte huvudet som om hon lyssnade fast hon inte var i stånd att höra hans ord, och Eldir visste att orden föll som fruktbara frön i hennes sinne. Han lämnade Erna och gick bort till pojken där denne satt och bet sig själv i läppen som om han försökte hålla tillbaka sin gråt. Med sina händer på Urnars axlar sade han: "Min välsignelse ger jag dig. Av min styrka får du. Minns också mina ord: Allt är inte vad det synes vara."

Pojken rörde sig inte, och så skulle det vara.

Eldir vände sig till Sira: Låt oss besöka din syster.

Osynlig för alla stod gudinnan Innamorata och såg på resterna av det som en gång hade varit Gyllene Templet. Det enda som återstod var en hög med krossade och söndersmulade stenblock inne i ett stort gapande hål i den svarta stenväggen. Någonstans där inne fanns de kroppsliga resterna av hennes mänsklige fader, söndersliten och krossad till oigenkännlighet av de våldsamma krafter som frigjorts.

Ett hundratal nästan halvdöda fångar slet med att lasta och forsla bort lass efter lass med stenar och klippblock, i zalariternas frenetiska jakt efter vad som kunde finnas kvar av Eldirs kropp. Ett par av gudinnan Zitas präster i svarta kåpor övervakade det hela tillsammans med en handfull ziteriter. Zalar insåg tydligen att det fanns stora möjligheter att Eldirs kropp inte hade förintats helt, trots de krafter den hade utsatts för. Det rörde sig ju om en av Aldorns mäktigaste magiker, en man vars kropp Zalar ville komma över till vilket pris som helst. Dammet från den fruktansvärda explosionen hade inte ens hunnit lägga sig förrän zalariterna skred till verket.

På bara fötter klättrade gudinnan upp på ruinhögen. En av ziteriterna, en skuggman, kom för nära henne och stelnade till i plötslig chock, när hans magiska sinne uppfattade hennes osynliga närvaro. Innamorata sträckte ut sin hand och rörde lätt vid honom. Med ett kvidande läte upplöstes ziteriten i intet, vilket orsakade en plötslig panik bland de andra ziteriterna som i skuggestalt började fara omkring, sökande efter orsaken till sin kamrats plötsliga försvinnande.

Plötsligt stod Suralir, hennes mor, vid hennes sida.

Dotter, vad gör du? frågade vindens gudinna som redan visste. Varför bryter du gudarnas ed?

Innamorata såg på modern: Älskade moder – mina handlingar kan inte bryta eden, det vet du. Då min fader är en dödlig tillhör jag de dödligas värld, såväl som de odödligas. Skall min faders kvarlevor få hamna i de ondas händer och där vanhelgas i riter av de skamligaste slag?

Dotter, dotter, sade Suralir milt. Kärt är mig allt som din fader tillhör, men kärast är mig hans själ. Den är oförstörbar och kan inte smutsas av vad som än händer hans dödliga kvarlevor. Inte ens Zita förmår genom dem skada honom då hans död tillhör Orgul. Ingen kan bryta dödens sigill utan dödsgudens medgivande.

Trots min vetskap om det du säger, kära mor, sade Innamorata tyst, så kan jag inte acceptera vad som kommer att hända, om de onda hittar något av min faders kropp.

Jag ser att du har skådat in i det kommande. Dotter… säg mig, vad skulle ske?

Glimtar av möjligheter har fladdrat förbi min syn, alla lika avskyvärda! Jag har sett delar av min faders kropp föras till Risor, för att där användas till att störta min syster Atista i vanmakt, medan Zalar otåligt väntar på att min faders kropp skall bli hel, och min fader på nytt uppstå.

Din syster i vanmakt? utbrast Suralir, överraskat. Något sådant får inte ske då uppgiften att hämta Ögat vilar på hennes späda axlar! Hon lade sin hand kärleksfullt på dotterns arm. Vad din fader angår kommer Zalar att få vänta förgäves. Eldir kommer inte att återuppstå. För evigt har hans själ befriat sig ifrån det dödligas band. Han har i generationer längtat efter att få lämna det jordiska, varför skulle han då vilja återuppstå på nytt, nu när vår fader inte längre motsätter sig hans önskan? Och om han trots allt skulle välja att åter vandra på jorden, varför skulle han då använda sin gamla kropp när han inte längre behöver den? Hon skakade bekymrat på huvudet. Men Atista i vanmakt… hur?… varför?

Om min syster – så full av kärlek till vår fader – luras att tro att Zalar har tagit hans kropp i avsikt att förslava hans själ när denna återkommer till kroppen, kommer inget att kunna hindra henne från att försöka rädda hans kvarlevor undan Zalar. Och gör hon det, kommer Ögat att för alltid vara förlorat för såväl gudar som dödliga.

… och Zita kommer att kunna vinna ytterligare en värld, suckade Suralir tungt. Säg mig, dotter, vad händer om Eldirs kvarlevor förintas så att de ej kommer i Zalars vidriga händer?

Jag kan bara se möjligheter, moder, och det finns så många, och de skiftar ständigt! Men bland dem skymtar jag flera där min syster Atista har en möjlighet att finna Ögat, och någon av dessa möjligheter kan leda till ett lyckligt slut för denna värld. Men i det andra fallet förmår jag ej se något annat än hennes undergång!

Men någon annan kanske…

Moder! Min oro gäller min syster!

Dotter, jag måste konferera med min fader!

Suralir försvann, för att strax komma tillbaka.

Dotter, De Elva säger: ’Innamorata – dödlig och odödlig, gud och människa i ett – detta, och endast detta, får du göra: Din faders kropp må du förgöra, men endast i mänsklig gestalt. Vad helst förändring du orsakar i de dödligas värld må du endast orsaka i dödlig gestalt.’ Så sade De Elva, den Tolfte, Zita, hävdade att du brutit Gudarnas Ed när du dödade ziteriten, men De Elva tillrättavisade henne och sade, att det var en av Orgul tillåten handling, då Zita själv brutit eden. Din handling, Innamorata, bevarade endast jämvikten.

Suralir såg ömt på sin dotter. Älskade Gåva, mig skänkt av en dödlig på ljuvlig kärleksbädd, betänk att de dödligas värld är full av lidande och smärta. Så snart du antar en dödligs gestalt är du lika sårbar som dem, och kommer att känna och uppleva på samma sätt som de dödliga.

Hon skulle just till att lämna sin dotter när hon hejdade sig. "Karlir, min fader, sade till Zita, Den Svarta: ’Besinna dig syster! Minns att Innamorata betyder balans! Om Du åter stör jämvikten lägger jag henne i vågskålen!’"

Åter stod Innamorata ensam. Zalariterna hade lugnat ner sig men de såg sig ständigt omkring som om de kunde känna hennes närvaro. Med sin blick sökte gudinnan och fann sin faders kropp. Med ett ord hade hon kunnat förinta den, eller gömt den för evig tid, men var förhindrad att göra detta. Hon kunde endast vänta tills zalariterna fann den och då anta dödlig gestalt och som dödlig förinta den.

Innamorata insåg plötsligt att hon stod inför ett stort problem.

Kapitel 3

Så snart Vita slog upp ögonen dök ett par tjänare upp i kammaren med vatten för morgontvätten. De hade tydligen stått och väntat strax utanför draperiet. Hon blev glatt överraskad av deras förutseende. Hon kunde inte låta bli att ropa till Borulf att han skulle tvätta sig ordentligt, och fnittrade gott åt ornerns stönande fråga, om de tänkte ta livet av honom med all blötläggning.

Frukosten som de serverades var betydligt enklare än nattens middag, men den fruktgröt som de fick var gudomlig, tyckte Vita, som tvingade Borulf att fråga en av tjänarna vad den innehöll för frukter. Att några av huvudingredienserna var blåbär, mjöl och äpple kunde hon själv konstatera, men där fanns också en rad andra frukter, bär och nötter. Till sin glädje fick hon hela receptet. Med lite smärre ändringar skulle det mycket väl kunna anpassas till aldornska förhållanden. Istället för mjölk fick de ett slags tjock gul vätska att hälla över gröten. Enligt tjänaren var det en sav som de utvann från en speciell växt. Som substitut för mjölk var den inte alls tokig, tyckte hon.

Svitar verkade rastlös och orolig under frukosten. Han kastade ofta vaksamma blickar mot rummets båda dörrar. Vita kände sig fortfarande lite sur över den åsikt om Aldorns kvinnor, som Svitar och Alf hade gett uttryck för under natten, så hon kunde inte låta bli att fråga med ett litet elakt leende:

Vad är det Svitar? Är du rädd att matrimorhäxan skall komma och förslava dig?

Äventyraren gav henne en sårad blick: Det är inget att skämta om Vita. Du vet inte hur de där kvinnorna är.

Han vet säkert vad han pratar om, tänkte hon, men han kan gått få pinas lite. Och jag tror knappast att den där kvinnan kommer att förslava någon medan hon är här. Hon hade aldrig själv känt sig förslavad av några män, men så hade hon också haft det väl förspänt. Hennes far hade, så vitt hon förstod, behandlat henne på samma sätt som han skulle ha gjort om hon varit en pojke. I stort sett hade hon fått göra som hon själv ville och hade ansetts vara något av en pojkflicka.

Att hon var elev till en magiker medförde också att ingen karl vid sina sinnens fulla bruk vågade sätta sig på henne – några som försökt hade ångrat sig djupt efteråt. Men hon visste trots allt hur andra kvinnor hade det, och hade mer än en gång frågat sig hur de kunde acceptera att leva så underdånigt.

Svitar, sade hon, om du är färdig med frukosten kan du ta med dig Alf och gå och se om ni kan få tag på den där matrimorkvinnan. Jag skulle vilja tala med henne.

Inte jag! kom det nästan skrämt från Svitar. Alf klarar det själv.

"Jag vill att ni går båda. Om hon är så farlig