Nifelhelsfärd: Sigfararnas öde bok I

By Tom Oden Ahlqvist

Nifelhelsfärd är en saga förlagd i en mytologisk vendeltid, ~700 e.Kr, där asatrons världsuppfattning är verklighet. Där troll, draugar och annat oråd dväljs i de djupa skogarna och människorna tyr sig till sina små gårdar, små ljus i ett allomslukande mörker.

På en av desa gårdar lever Erik, son till gårdens hövding Rafn som är Sigfaraättens högste jarl. Erik lever ett privilegierat liv som hövdingason, och ägnar dagarna åt förehavanden som förväntas av en högättad ung man. Långt åt sydväst ligger götarnas land, och en särskilt krigisk hövding har vänt sina blickar mot gården och gårdsfolket...

En vacker vinterdag förändras plötsligt Eriks liv, och den säkra tillvaron han lärt känna så väl tycks inom kort endast vara ett minne blott. Krig nalkas och ondskapens skepnader griper med skugghöljda klor mot Sigfararna. Erik fattar ett ödesdigert beslut, som tar honom in på den väg som endast völvor och trollkarlar vandrat innan. En väg kantad av lidande, sorg och död. En väg kantad av nattmaror, tursar och istroll.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 12, 2016
• ISBN: 9789175693255

Tom Oden Ahlqvist

Tom Oden Ahlqvist is a Swedish writer of fantasy books and games. He was a combat medic in the Northland Ranger Regiment and did service abroad in peacekeeping operations. In 2015 he graduated as a Master of Arts in the field of Archaeology at Stockholm University. He has written lore and intrigues for various LARP-events, and released his first book 'Nifelhelsfärd' (Journey to Misty Hel) on kickstarter in 2016. In 2019, he released his grand fantasy role-playing game Vindeon, together with skilled illustrators Jonas Gustafsson and Nomi Bontegard. 'Never let reality get in the way of that which you want to achieve' is his motto.

Book preview

XXI

I

Svetten rann nedför bröst och rygg, och blötte ned det mesta på de två männens kroppar, trots att det var frusen mark de stod på. Ringbrynjorna gjorde det svårt att andas, och värme ångade från hals och huvud.

Plötsligt gjorde den ene, han som var större och starkare, ett utfall med sitt svärd som ämnade kapa motståndarens vänstra ben i ett enda hugg. Men hans motståndare var en kvick kämpe som hann parera och vika undan, och även denna farliga attack undveks genom ett undanhopp. Kampen mellan männen fortsatte i ökad frenesi, slagen haglade mot sköldarna utan att ta sig igenom. De båda var ledungstinna stridsmän, väl tränade i vigkamp. Men så tillslut bröt den mindre krigaren fram med skölden vikt åt sidan, och svingade den likt ett vapen så att hans motståndare var tvungen att parera med sin egen sköld, och då han slog med svärdet tvärs över motståndarens axel, var striden vunnen. Med ett vrål släppte bjässen skölden för att ta sig för axeln, och det var sammanbiten smärta hans ansikte uppvisade. När smärtan gått ner tillräckligt för att kunna tala, sade han tungt flåsandes till sin motkämpe:

Du är den mest påhittige vigman jag någonsin har mött! Ingen kan besegra dig av dem jag känner, och jag själv är nog närmast att lyckas. Bra är det att Rafns son är vigdjärv, ty man vet aldrig när fienden står vid hallens port och rasslar sina spjut. Men vänta du tills jag får tag på dig! Den dagen skall stunda när jag besegrar dig. Därefter log han ett varmt leende mot Erik, den segrande krigaren, som återgäldade det. De stod sedan ett tag, böjda över sina svärd och sköldar och hämtade andan, medan de frånvarande stirrade på marken framför sig.

Vamod Björnulfson, dina anfall är inte illa, jag har stora besvär med att undvika att bli nedslagen i marken av den kraft du uppbådar, och du ger mig få tillfällen att själv hinna anfalla. Du strider väl och dristigt, som asarna. Du kommer att bringa ära åt dig och din familj om vi drabbas av svärdstider, var så säker.

Vamod skrattade på sitt lyckliga och smittande sätt, hans bruna tjocka skägg guppade upp och ner. Han var glad över att han var hövdingens sons bäste vän, de hade varit vänner så länge han kunde minnas, från att de hade byggt snöborgar och försvarat dem mot granngårdens barn, tills nu när de stod och övade sina stridsfärdigheter med svärd och sköld som vuxna unga män.

Trötta vände de hemåt sida vid sida, fortfarande ångande av värme, och knastret från lädersulorna mot den ishöljda jorden ekade i den yrvakna skogen.

II

Erik och Vamod hade sin hemvist på Sigfarargård, en gård så åldrig att det sades att den redan höjde sig stolt ur marken i en tid när asarna ej hade förlikats med vanerna och människorna endast hade Sol, Måne och skogens andar att be om råd och bördiga åkrar. Sigfararna och deras blodsfränder hade alltid bott här, och deras odal var hävdat mångfaldigt, det visste de flesta som hade sina hem norr och söder om Mälaren. Gravhögarna efter mäktiga förfäder och mödrar tornade upp sig i den farliga gränsen mellan inmarkerna och trollens mörka skogar - de var tigande vittnesmål om gångna livsöden och berättade för var man och kvinna som nu levde, att Sigfararnas rätt till landet runt omkring dem var säkrat av förfädernas ärofyllda dåd.

Erik tog farväl av sin frände utanför Fröhall, gårdens största långhus där hans familj bodde med husfolk, och öppnade sedan dörren. När värmen slog emot honom for en rysning igenom hela hans kropp, eftersom att hans dyblöta kläder hade kylt ner honom under hemfärden och ringbrynjan var lika kall som järnringen på dörren. Små frostkristaller hade börjat bildas i de tusentals ringarna. Det var trots allt vinter i svearnas rike, även om den inte slagit till på allvar än.

Väl inne i hallen möttes han av lukten av mat, och han såg sin kära moder Hild stå och röra om i den svarta järnkitteln i salens mitt. Matångor sökte sig upp ur den, omlindad av brandröken från salshärden. Han gladdes mycket över detta, och log när hon tittade upp.

Då deras blickar möttes stannade den breda kvinnan upp med sleven och tittade underligt på honom, som hon brukade. Hon sken därefter upp i leende, och sade med spelat bekymmer i rösten att hon aldrig såg honom annat än när det vankades mat. Erik försökte ursäkta sig med att han hade gjort många viktiga saker denna dag, allt ifrån att ha tränat sig i strid, till att ha ridit över Yrebäcken och vunnit över Vamod i både bågskytte och vigkamp. Hild skrattade och tyckte att det lät mer som lek än arbete, och att en hövdingason snarare skulle ägna sig åt viktigare saker, som att gästa andra stormäns hallar och hitta en mö att äkta, eller stärka vänskapen härarnas härskare emellan.

När middagen stundade satte sig alla till bords vid långbordet. På ena änden satt Rafn på sin snidade tron och såg förnäm och kunglig ut, och vid den andre änden satt en man som kallades för Olof Näshalve, eftersom att han hade blivit av med en stor bit av näsan i ett envig för fyra somrar sedan. Han var hövding över storgården som låg närmst Sigfarargårds ägor, och brukade ofta komma på besök. Han sa att han kom för att Hild lagade så god mat, men alla visste att det var för att få höra om nya tidender, eller också delge nyheter och rykten till Rafn, för trots en längre fred i svearnas land, var det ändå oroliga tider, då gårdarna i sydväst inte gillade vare sig Rafn eller Olof, och ansåg att deras hus och hem lika gärna kunde tillhöra dem.

Till vänster om Rafn satt Hild och till vänster om henne de två döttrarna Bera och Alvhild, ena fem vintrar och andra nitton. Liksom alla Rafns och Hilds barn var de ljushylta och glada, och många var de män som hunnit bli förälskade i Alvhild. Till höger satt Erik närmast Rafn, ty han var äldsta brodern och arvtagaren. Till höger om honom satt det tre bröder, den yngste bara fyra vintrar gammal, den andre tio och den tredje fjorton, alltså bara tre år yngre än Erik själv. De hette Gagn, Runleif och Torleif. Längre ner längs bordsidan satt resten av hushållet, de flesta var kämpar, men i den skocken satt även gamla Alfrun, trollkonan. Hon pratade alltid under maten, oavsett om hon hade något att säga eller inte, men Erik gillade henne ändå. Det var något med den åldriga kvinnan som var fängslande och spännande. Hon kunde tyda de magiska runorna, fornkväden och kommande tidender bands i hennes helgade medvetande som ett skepp med starka rep binds till en brygga. Hennes plirande ögon och tunna vita hår ingav respekt och vördnad.

Efter att Rafn välkomnat sin gäst och dennes följe och bjudit alla att smaka av grytan, inleddes det sedvanliga småpratet vid långbordet. Efter några uppskattande ord om maten från olika platser vid bordet, och tre-fyra ljudliga rapar, tog Hild till orda med glädje i rösten.

Nu har snön fallit och försvunnit två gånger, och som alla vet så stannar den tills våren när den tredje gången nalkas. Och det betyder att det snart är vintermarknad!

Ett nöjsamt sorl uppstod och folk började tala med bordsgrannarna om den årliga vintermarknaden, där folk från när och fjärran träffades för att byta varor med varandra. Alfrun kliade sin haka som hon alltid gjorde när hon tänkte tala, och fortsatte där Hild slutade.

Ja minsann, sade hon med sin skrovliga gamla röst. Snart kommer marknaden, och då är folk som gladast trots kylan och mörkret. Vi har haft ett bra år här på gården. Om vi lyckas sälja alla våra hudar, och Björnulfs alla eggjärn och kampkjortlar, då kan vi lovprisa Frej under midvinterblotet, ty då förblir vi välgödda under resten av vintern och långt fram på våren!

Ett instämmande hoppfullt sorl hördes från alla runt bordet. Rafn lutade sig framåt och fångade genast allas uppmärksamhet.

Jodå. Vi har varit nyttiga under detta år, och jag skall se till att alla går mätta igenom frostnätterna, hemhjon som huskarl. Vi får nog lasta alla slädar vi har inför marknaden!

Det sista sade han med eftertryck och höjde samtidigt sitt stop, varvid de andra gjorde likadant och ropade sitt bifall till sin hövding. Det gick inte att tycka illa om Rafn, för han var rättvis och vänlig mot både trälarna och gårdsfolket. De som tjänade under honom sade att de skattade sig lyckliga att ha valts till hans svenner av nornorna. Väl levde de, och de hade goda handelskontakter med andra storgårdar runtom i svearnas land och gutarnas ö, den stora ön i det östra havet, och även i Vestfold, vars djupa fjordar löpte ut mot det oändliga havet i väst.

Det var Rafn som hade knutit alla dessa kontakter, ty i hans unga dagar for han åstad med dem som liksom honom var hövdingar eller söner till stormän, och uppbådade stora följen. På den tiden var han lång och kraftfull och hade kort brunt hår och skägg som var väl kammat varje dag. De som seglade med honom valde honom som hövding, ledare över sjöns hästar, som ofta seglades österut genom floderna i Rus, ibland ända till gränsen till jättarnas rike, och tillbaka. Han hade deltagit i många kamper men aldrig flytt, på det kunde många svära, och det hade till och med sagts att han hade nått de oändliga sanddynorna längst i söder, vid världens ände och gränsen till Muspellheim. Själv var Rafn förtegen om sitt förflutna till hans söners och döttrars stora förtret, och berättade sällan om sina äventyrliga resor i öst och söder. På frågan om han hade träffat åskguden eller dödat tursar sade han oftast ingenting, om han inte var enormt berusad och rabblade upp allsköns mystiska varelser han hade dräpt när han var i sin mankrafts bästa år. Ändå var Erik säker på att hans far hade upplevt mycket han aldrig berättade, och det fick honom att längta till dessa okända marker själv, som så många ändå for till när de var män. När chansen kom skulle han inte missa den.

Jag har hört att den där ätten från götarnas land skall komma på marknaden, sade Olof efter att ha druckit ur sitt horn. Ni vet, han som alltid rider omkring på sin svarta häst även efter att han har nått sitt mål? Häst-Berse tror jag att han kallas.

Folk nickade osäkert, det var många som kände till Häst- Berse och hans släkt bland dem som nu satt till bords. Hild sporde om Olof menade den släkt som i strid intagit flertalet gårdar runt Vänirsjön, och var hatfullt sinnade mot många följen, särskilt svearnas skaror. Rafn nickade då, till synes opåverkad av talet om Häst-Berse. Han sade att han valde att se deras släkts närvaro på deras marknad som ett tecken på välvilja och ömsesidig aktning, och att de skulle hälsas lika varmt välkomna som alla andra.

Men om de kommer i krigsskrud till marknaden och dräper vårt folk för att lägga beslag på allas varor, vad gör svearnas hövdingar då? frågade Torleif som vågade spörja sin fader om slikt. Många andra hade redan hunnit bli oroliga över ordandet om götasläkten, känd för sin krigiska blodtörst, och blev därför lättade att frågan togs upp.

Allas blickar vändes besvärat åt Rafns håll, för det Torleif sade kunde bli sanning trots allt. Fred var aldrig en självklarhet, Sigfarargård hade liksom alla andra gårdar i norr skrivit sin historia i sitt eget och fienders blod. Nesliga dåd som att anfalla folk utan vapen till försvar hade skett förr, även i Sigfararnas förflutna. Om detta taltes föga, ty slika nidingsdåd fördömdes av gudar och män tillika. Erik visste vad som räknades som brott, annars var det bara att be Alfrun friska upp minnet med en av hennes många gudasagor, för gudarna handlade alltid rättfärdigt och med godhet i sinne.

De människor som var nidingar samlades nere i de oändliga frostviddernas och granskogarnas rike, den del av underjorden som var inhöljd i evigt dunkel och skugga, där hrimtursarna bodde och all kyla kom ifrån. Nifelhel kallades det, och längst bort i det riket fanns Nastrand, där ett väldigt tempel stod, vars väggar och tak var flätade av giftormar. I den hallen hamnade de allra ondaste missdådarna efter sin död, och fick vandra i strida giftströmmar dag efter dag. Hövding över de nejderna var Hel, dödsgudinnan. Hon var sträng och lät ingen återvända från de dödas rike.

Götafolket vet mycket väl vad som är gagnerikt och inte, och håller sig nog till sederna under marknaden. Våra krigare har alltid erkänts som vigdjärva. Vi är svear, vi är mäktiga, och vi fruktar intet, inte ens döden, svarade Rafn, och en spänd stämning uppstod där alla mötte hans ögon. Hans ord väckte stolthet och mod som det förväntades av en hövding sittandes i en sal fylld av krigare, men även undertryckt rädsla.

Hild hade suttit tyst länge, och log lugnt mot sin make.

Marknaden kommer självklart bli en framgång, värdefull för alla som dyker upp. Det är bara svearnas närhet till vrede och krigsmod som hetsar upp alla i hallen, lät hon folk få veta, och ansåg att skocken istället borde använda svearnas välkända matlust till att äta och tysta mun och släcka fientliga känslor. Rafn vilade sina ögon på henne, och sedan skrattade han lättad.

Min älskade Hild har rätt i mycket! Låt oss fortsätta vår middag. Fyn, ge mig fläsket!

Efter att han fått en redig köttbit av Fyn Stallare, drack han länge och väl ur hornet. När han lade det på bordet, smackade han förnöjt och påstod att det bara fanns ett bättre sätt att släcka svearnas vrede, och det var med starkt romerskt vin. Männen vid bordet ropade då manligt och nickade instämmande åt varandra, och svepte sina horn och stop så att det rann nedför skäggen, medan kvinnorna satt och smuttade och förde sig höviskt som det anstod sig. De var stolta över att ha riktiga män i sina hus, och inte sådana där män med vita kjolar som det sades finnas i Rom. Däremot ägnade de en och annan tanke åt de storslagna krigarna i den östromerska hären som hemvändande svear berättade om, men dessa ordade de bara med varandra om.

Erik trivdes med sitt liv, ty han hade allt en ung man kunde önska sig. Han kunde göra vad han ville, äta hur mycket han ville, och dricka mjöd varje kväll vid sin fars sida. Han hade många vänner, men endast en riktigt nära, och det var han nöjd med. Han träffade även många unga kvinnor från gårdarna runt omkring, trots allt var han hövdingason och hade ingen brist på självförtroende. Överhuvudtaget hade han få brister, det ansåg både han själv och många andra. Men trots detta överflöd låg han ensam och nedstämd om nätterna. Han brukade förebrå sig själv att känna saknad då han tyckte att han inte hade rätt till det, men likväl låg han där i natten utan att kunna sova. Trots den lätta berusningen var det precis likadant även denna natt. Olof och hans krigare hade för längesedan tagit farväl, och gården hade fallit i mörkrets våld. I sovkammaren snarkades det ljudligt, klianden och suckar undslapp hans bröder och systrar, och ibland knakade sängvirket klagande när någon vände sig.

Var det en kvinna han ville ha och älska, en egen hall eller gård? Han såg sig själv stå på ett klippblock invid havet, blickandes ut över det oändliga vattnet, där tre av hans krigsskepp seglade och guppade upp och ner i de stora vågorna. Han tänkte ofta på hur det skulle vara att delta i strid, ty lika säkert var det som döden att han förr eller senare skulle möta fiendens yxor och spjut, det hade hans far och hans fars far gjort, och hans farfars far och så vidare så långt Erik hade fått höra tillbaka i tiden. Det hade alltid krigats, och Erik önskade bara att när hans tid kom, så skulle han strida ärofullt och rättvist. Han intalade sig själv att aldrig strida om han inte var så illa tvungen, driven av nöden, men någonstans inom honom dvaldes krigarens sinne, och han visste, att när spjuten kom flygandes, skulle han inte tveka att utnyttja sin svärdsskicklighet till att dräpa sina fiender. Långt in på natten somnade han tillslut, som så många gånger förr.

Dagen därpå vaknade gården för att finna hela trakten inhöljd i den vita mjuka snö som alltid faller innan midvinter, och när Erik sträckte ut sitt huvud genom dörren såg han stora dalande snöflingor falla långsamt mot marken. Ett svagt brus hördes då alla tusentals flingor landade, inte alls som regn, men lika ihärdigt. Det luktade kyla. Det var fortfarande nattmörker så här års, men man visste att det var dags att gå upp i alla fall.

Först ut i snön var Rafn, insvept i tjocka björnpälsar, tätt åtföljd av springande och vilt skrattande små barn i form av Bera, Gagn och Runleif. Efter förtruppen följde Erik bredvid Alvhild och Torleif tillsammans med Hild. Sist kom Alfrun. Hon å andra sidan stannade precis innanför dörren, sträckte ut överkroppen och andades lite, som för att insupa vinterluften, nickade nöjt och stängde sedan igen dörren. Mer än så ansåg hon sig inte behöva bekanta sig med vintern. Men då for dörren upp igen, och Erik stod i öppningen.

Jag tror minsann att gamla Alfrun skulle må bra av lite frisk luft!

Den gamla kvinnan vände sig om och stirrade stint på hans tjocka fällar som han hade svept runt sig. Hon satte sig sedan vid härden och kastade in några smala grenar i elden. Så svepte hon sin egen fäll om sig, och huttrade till vid blotta tanken på att behöva gå omkring ute i kylan när hon kunde sitta och värma sig här.

Erik, son av Rafn, började hon lugnt. Jag har levt i många långa år, och vandrat i snön fler vintrar än någon kan minnas. Jag har andats in iskristallerna under snöstormar, fått dem i ögon och på frusna kinder. Näsan min har varit så vit och kall att man kunnat tro att den ville förvandla sig själv till is, och tårna har tappat sina naglar mer än en gång.

Hon tittade upp mot Erik, och hennes ögon återspeglade en trötthet som Erik inte kunde förstå men ändå förnimma. Sedan böjde hon sig framåt och ojade sig som det anstod en gammal kvinna, innan hon fortsatte.

Du är en stark man min vän, men vet att det inte är allt man kan önska sig.

Erik kom på sig själv med att ha tagit några steg in i hallen och stängt dörren efter sig, uppenbarligen fängslad av vad sejderskan skulle säga, så han försökte verka oberörd och tittade runt i rummet, på högsätet, på spjuten som hängde på väggarna, på kitteln som använts till gårdagens kvällsmål. Detta märkte Alfrun, och tittade listigt på Erik.

Jag ser det varje dag som går Erik. Måhända så ser ingen annan det, men jag märker det. Kanske fick jag den gåvan under mina långa vandringar genom svarta skogar och vida fjäll, kanske fick jag den av gudarna som så många säger.

Erik stirrade nu ängsligt på Alfrun, ty han likt alla andra var innerst inne rädd för den gamla kvinnan. Hennes krafter var farliga för dem som inte kunde behärska dem, de flesta försökte så gott det gick att klara sig på egen hand utan att ta del av hennes magier.

Vad är det du ser, runsejderska? Vad är det, som mig saknas?

Alfrun spände då blicken i Erik som bara en mycket gammal och skrynklig gumma kan.

Din far har levt ett liv i härnad. Han har med vapen i hand ställt det bra till för sig själv, och även alla andra som lyder under honom. Han har säkrat gårdens fortlevnad, men ej skulle han vara så fulländad, om han inte haft en kvinna han älskade, som han fört sin släkt vidare igenom. Tina bort likt snön för vårsolen skulle han gjort förr eller senare, eller kanske blivit ond och tvär, och fört krig mot andra bara för att förstöra, om han inte hittat någon som älskade honom och skänkte honom trygghet och glädje.

Alfrun vände sig mot elden och såg in i den, som om hon läste runor i dess sprakande och glödande inre.

Vanernas andar talar genom elden, Erik. Kom och sätt dig, så får du se.

Erik närmade sig spänt eldstaden, och när han satte sig lät han fällarna falla bakåt ned på golvet bakom bänken. Hans röda vackra kjortel flammade upp i eldens sken, och omgivningen antog en dov rödaktig nyans. Nu satt båda tysta och stirrade in i elden.

Hur mycket Erik än ville höra vanadiserna viska så förmådde han sig inte höra annat än det sedvanliga knastrandet och pyret som hör alla eldar till. Trots att Erik hade gott tålamod, blev han tillslut irriterad över sina egna resultatlösa försök att höra skogens andar tala. Då kastade han in ett stort vedträ i elden. Den fräste till och gnistor flög åt alla håll. De många tunna och glödande pinnarna brast, och hela den vackra elden raserades i ett moln av farande glöd och aska. Alfrun tittade upp mot Erik frågandes, men Erik var förargad, och lät henne veta att han inte hörde någonting annat än sprak och knak, och tillslut blev sur och slängde in klabben. Alfrun log tålmodigt mot Erik, och undrade varför han trodde att det var han som hade blivit frustrerad när det i själva verket var vanerna som hade blivit det. På detta kunde Erik inget svara. Han visste att diserna hade mycken kraft. Var det dem som i själva verket styrt hans hand och kastat in veden för att de blev trötta på att han inte förstod? Han visste i alla fall att han inte förstod någonting om Alfrun och hennes andevärld, och kände att bäst vore om det förblev så.

Visa völva, sade han förtroligt och lutade sig fram mot gumman. Jag kan inte förstå vaners eller andars språk, men vet att de hör vad vi säger. Vad är det du har frågat, som gör att du vet vad som mig saknas?

Då brast Alfrun ut i ett hjärtligt skratt, utan att Erik förstod varför. Hon nickade bara på huvudet och vickade med fingret i luften.

Så nära att förstå allting, trots att du är så ung, men samtidigt så långt ifrån. För att lära dig om vaner och världarnas alla varelser måste du nå bortom alla de sanningar som Midgård är uppbyggt utav. Du måste övertyga dig själv om att övervärlden och underjorden går att ta sig till bara man vill. Man behöver inte dö för att resa, men däremot måste man tänka att man är död, för att hitta de för levande gömda vägarna till efterlivet. Så småningom kommer du att kunna tala med skogens själar, och då vet du sanningen om allt.

Det snurrade i huvudet på Erik, trots hans skarpsinne. Han förstod inte ett skvatt av vad gamlingen sade. Han misstänke att Alfrun började förlora förståndet, för i tidigare år, när Erik var liten, så var hon tystlåten om alla dessa trolltidender. Hon blotade till Oden, Frigg, Freja, Tor och Frej och läste i björntänder. Hon hörde diser i eldar, vattendrag och vajande träd och vindar. Men hon höll sina hemligheter för sig själv, och berättade bara vad hon själv hört och lärt.

Alfrun lyckades alltid ha rätt åtminstone, hon spådde vilket lynne Tor var på och om en födande kvinna fick Friggs hjälp vid förlossning och om barnet fick Frejs välsignelse, om boskapen skulle bli friska eller sjuka under nästkommande somrar. Hon visste innan någon annan när en person gick hädan, vilket de flesta tyckte var kusligt, eftersom att många fick bud om sin käras död genom att hon kom och knackade på dörren. Därför blev folk ofta oroliga när hon kom knotande, de flesta ville inte veta av henne och hennes hemska tidender. Men nu satt hon alltså här och ville få Erik att förstå. Han blev uppskrämd. Skulle någonting hända honom eller hans familj?

Han lade en fordrande hand på Alfruns överarm, och sporde återigen vad som honom saknades, denna gång med tydligt uppskärrad röst. Den gamla kvinnan lade då sin högra hand på Eriks axel. Den var varm och mjuk där den låg. Erik lugnade sig och kände frid fara genom kroppen.

Jag har redan sagt vad som dig saknas. Förstår du det ej nu, kommer du att veta det när tiden kommer. Det du möter kommer i ditt sinne att skymma Sols lysande sköld.

Plötsligt dundrade dörren upp, och in stormade Gagn och Runleif under höga tjut. Innan Erik hunnit fly undan träffades han av en snöboll i huvudet, och sedan kom ännu en farande och plaskade till i nacken hans, så att stora delar hamnade innanför hans kläder och smälte längs med ryggen. Då glömde han raskt Alfrun och vanerna och spände blicken i hans bröder, som skrattande flydde ut genom dörren för att hinna krama till nya laddningar. Ej tänkte Erik länge finna sig i detta nedriga dåd, och reste sig raskt.

Fort var alla tre ute, och kvar blev Alfrun och den värmande elden. Och diserna. Lugnet sänkte sig i hallen, medan kriget utanför var i full gång. De glada skratten och ropen letade sig in till henne, och hon kände sig belåten och utvilad. Erik skulle nog snart få reda på vad han saknade i alla fall.

III

Efter ett och ett halvt månvarv hade det fallit så mycket snö, att de yngre björkarna böjde sig under tyngden, och man hade svårt att ta sig fram på vägarna. Att gå gick inte överhuvudtaget, och att rida gick trögt, då snön nästan nådde upp till hästarnas bukar. Olof Näshalves besök blev färre och färre, som de brukade under vintern. Nyheterna på Sigfarargård sinade, och man såg fram emot marknaden. En stor fördel för gårdsfolket var att de själva höll i den, eftersom de då kunde bestämma vart den skulle stånda. Rafn valde alltid Sigating, traktens tingsplats som bara låg en dagsmarsch från gården. Således behövde de inte ta med sig extra mat och packning.

Som alltid varade marknaden mellan tre och fyra dagar, en del kom sent, och en del kom tidigt, och de flesta dröjde kvar ända tills de sålt slut på så mycket av deras varor de möjligtvis kunde, innan de begav sig hemåt. Hade man farit ända upp till svearnas nordliga landskap så ville man också få utdelning för besväret, trots allt. Det brukade alltid dyka upp långväga gäster, bland annat daner och friser, men även de nordliga skridfinnarna med sina renskinn och magiska trummor. De var ett besynnerligt men spännande folk tyckte många, de flesta prisade finnarnas mystiska och i deras ögon förträffliga trollkonster. Oavsett vad man tyckte blev stämningen alltid lättare när en skridfinne var i närheten, och Erik hade aldrig listat ut hur de lyckas överleva vintern så långt norrut som Alfrun hade berättat att deras hemnejder var.

Innanför de gamla stensträngarna som markerade Sigfararnas ägor hade snön skottats bort eller trampats till, och folk samlades nu på den öppna platsen framför hallen för att utgångsgruppera. Fyn hade under hela morgonen arbetat med att sadla hästar och spänna slädvagnar på dem, och sprang fortfarande runt och ropade kommandon åt sina svenner. Håret var rufsigt, pälsmössan hade han stött mot något så att den satt alldeles snett, och då han rundade ett hörn för att hinna ifatt en förlupen tjänare halkade han till och for på ändan och gled iväg en bra bit på den ishala vägen.

Illtursar! svor han och reste sig. Den långa kjorteln hade nu en vit stor fläck på baken. Trots hans stolliga utseende visste alla att han var en god stallare, som tog väl hand om både hästar och hushjon. En bit bort svor han igen och gned sig ömt över snöfläcken medan han gick längs den långa stallbyggnaden. Erik kunde se hur han spejade från höger till vänster, och när han fick syn på den han letade efter hojtade han till, viftade hejdande med ena armen och försvann bakom huset.

Rafn och Hild stod vid en mindre släde som var fint snidad med flätade linjer, det var hövdingasläden, som Rafn påstod sig ha köpt av gränsfolket i norr. Trots att Rafn var rättvis, ville han ändå skilja sig från mängden och klä sig i finare kläder än gemene man. Det mesta han ägde var av dyrare sort än hans undersåtars motsvarigheter, exempelvis kjortlar, svärd och slädar. Självklart var det inte hans fel att han var så fåfäng ansåg han; fåfängan kom från tiden då han var skeppshövding i den mäktiga kung Ingjalds här. Då var det krav på att en man av hög status klädde sig som det anstod en herre av rang, och uppföra sig förnämt och propert, berättade han. Det hände att Hild förundrade sig över hur fåfängan klarat sig hela vägen hem, medan uppförandet uppenbarligen försvunnit någonstans på vägen. Glänsande kläder har aldrig hindrat en man från att vara en man brukade han då svara, och ibland lyckades han klämma iväg en brakskit för att förstärka sitt påstående. Vid dessa tillfällen var han extra stolt över sig själv.

Varför kan inte jag följa med? undrade Alvhild argt där hon stod med sina fällar runt sig. Hennes blå ögon sköt blixtar mot överallt, hon kunde se ofattbart missnöjd ut om hon ville. Hade man klätt henne i brynja och spjut hade hon sett ut som en livs levande valkyria, och förmodligen varit lika vild som en bärsärk om hon skulle få för sig att fresta sin lycka på det bloddrypta fältet. Alfrun var övertygad om att Oden bestämt sig för att vaka över henne. Det blev hon efter den dagen då hon, Rafn och Alvhild varit ute och ridit i Hvitbjarkeskogen. I en glänta hade de satt sig och grillat en hare, då två svarta korpar landade i en närliggande tall. De gav ifrån sig höga krax, vände på deras huvuden och stirrade på de tre runt elden. Sedan svävade de ner och satte sig bredvid Alvhild, som förskräckt flyttade sig bort från dem. Hon gillade inte fåglar, hon tyckte de var vidriga och hemska varelser. Men korparna gillade tydligen henne, för de hoppade närmare för var gång hon flyttade sig ett steg längre bort. Schas! ropade hon och viftade med armarna, vilket ledde till att korparna flaxade till och kraxade ännu högre och ivrigare och kom ännu närmre. Rafn skrattade upprymt och visade inga tecken på att undsätta henne till hennes förtret, och Alfrun satt som i trans och stirrade på fåglarna. Tillslut kastade Alvhild en bit av en hare på en av korparna i hopp om att knocka den, men den gav ifrån sig ett mäktigt KRÅÅÅ! och slukade biten i en enda tugga. Den andra flög upp och landade på hennes axel innan hon hunnit reagera. Skrikande flög hon upp och slog sig vilt omkring, sparkade till elden så att Alfrun förskräckt fick ducka för en brinnande klabbe som kom farandes, och hon lyckades även slå till Rafn så att hans näsa svullnade. Undertiden hade de båda korparna flugit upp och flaxade runt omkring henne, och försvann slutligen under höga rop. De lät nästan förnöjda. Röd i ansiktet stod Alvhild och stirrade efter dem. Så vände hon sig mot Rafn och skrek: … och de där vedervärdiga djuren är du namngiven efter!

Varför låter ni inte mig följa? upprepade Alvhild irriterat när ingen av föräldrarna svarade.

Vi behöver någon som vaktar gården undertiden vi är borta, och det var Torleif förra året, svarade Hild lugnt. Så nu är det din tur.

Jag följer med ändå, det må gudarna och vättarna veta, stod Alvhild på sig. Sedan sköt hon fram hakan och såg bestämd ut. Rafn tittade då förundrat på Hild.

Hon har sannerligen inte ärvt sin ödmjukhet efter dig min kära, det må jag säga. Han vände sig mot sin dotter och såg allvarligt in i hennes ögon.

Alvhild, du följer med, men då ska du också hålla ditt humör i styr!

Då sken hon plötsligt upp och log sitt underbara leende, det som fick män att tråna efter henne, och gick själv till stallet för att hämta sin häst Hrimfaxe. När hon kom ut med hästen möttes hon av Fyn.

Har jag glömt att göra Hrimfaxe färdig för dig Alvhild? utbrast han förtörnat. Jag ber mycket om ursäkt, Rafndotter, men jag hade ej fått höra att du skulle följa med.

Alvhild tittade på honom, och mälde tills svars:

Ej är det Fyn Stallares fel att hövdingadotterns häst förblivit osadlad, det dådet stod gårdens stora hövding själv för! Rådvill tycks han mig vara, min fader ibland, lätt att övertala är den drotten med visshet.

Fyn låtsades dra en lättnadens suck, för i själva verket visste han redan hur det stod till, men när man ordade med hövdingaättlingar, gjorde man alltid bäst i att vara underdånig.

Erik, som under hela tiden stått och betraktat handelståget, satte nu upp på sin häst Ilfare, som han fått tillsammans med sitt svärd när han nådde vuxen ålder under hans tolfte höst i livet. Den var den snabbaste hästen åtminstone på Rafnagård, kanske i hela området. Björnulf smed, Vamods fader, hade precis lastat två vagnar fulla av vapen och sköldar, främst spjut och järnbelagda rundsköldar. Ofärgade såklart, för de flesta män med någon form av stolthet och ättlighet målade sköldarna själva efter att de hade köpt dem. Dessutom var han vän med guten Eskil, som brukade sälja torrfärger bredvid hans stånd, och båda tjänade mycket på det.

Plötsligt fick Erik en sköldstöt mot vänstra axeln, och böjde sig förvånat åt sidan för att se vem det var. En stor gestalt med brunt tjockt skägg log mot honom, med det där speciella vänliga leendet som bara den bäste av vänner kan visa. Vamod.

En stor krigare måste vara redo på allt min vän, sa han skrattandes och klappade Erik på ryggen.

Även om jag anfalls i sängen på natten kan ingen skada mig, jag är för rask för den snabbaste av fiender! påstod han och märkte själv hur överdrivet det lät. Men Vamod skrattade bara och himlade med ögonen.

Om du säger det så…

Vad har Björnulf för stridsredskap med sig denna gång då?

Hm. Ett tjogtal spjut, ännu fler vedyxor, ett svärd och en ringkjortel. Tror att han tar med sköldarna också, han hoppas att Eskil från gutarnas ö kommer som vanligt. Det är uppemot femtio stycken sköldar, förhoppningsvis säljer han dem till ärliga karlar som inte vänder dem mot oss när vintern är över, men man vet ju aldrig nu när de skymfliga götarna bränner gårdar i öst och väst.

Du har rätt, sade Erik och tänkte efter. Vi har redan talat om det i hallen, men där beslutades att götarna inte är farliga nog att nekas vår vintermarknad. Visar det sig att de anländer med spjuten framom sköldarna, har vi trots allt fyrtio sköldar i muren, och Rafn som leder under Odens beskydd. Men framförallt har vi ju mig.

Återigen märkte Erik hur självgod han lät, och tänkte ändra sig och säga Vamod istället, men förblev tyst. Vamod skakade på huvudet, men sade inget. Erik undrade om det var för att han var så vänlig att han inte ville reta honom, eller om det var för att han var rädd att bringa hövdingens vrede över sig och vanära hans familj. Innerst inne visste han att det hade att göra med Vamods enorma ödmjukhet och tålamod.

Tillslut hade hela följet kommit på sina hästar och slädar, tio krigare med spjut och sköld red först. Nästan i alla fall, för Rafn skulle självklart rida främst som det anstod sig en hövding. Bakom krigarna red Erik, Alvhild, Vamod och Torleif, tätt följda av hövdingasläden med Hild sittandes i. Hon hade burrat in sig i en hög av fällar så att man inte såg annat än en näsa under mössan sticka fram. Även den försvann in i värmen när farten tilltog.

Övriga krigare hade spridit ut sig lite varstans, red två, tre eller fler så de kunde småprata med varandra. Hugleik, Rafns märkesman, guppade fram bredvid Odd, en av krigsmännen, och berättade som vanligt historier om när han hade varit utomlands och härjat. Ärret som gick tvärs över ansiktet lyste rosa i det vita ansiktet, och gav honom ett hårt och kraftfullt utseende. Stor som ett hus var han, alltid pådrivande och skämtsam. När Erik var liten trodde han att Hugleik var Tors son och hävdade stolt för alla att Hugleik kunde dricka upp allt vatten ur Svartsjön i ett enda svep, och att han hade byggt en borg av trollben någonstans i Hvitbjarkeskogen av alla de troll han hade dräpt.

Hugleiks grova stämma dånade trots att vinden dämpade alla röster, denna gång berättade han något om när han plundrade en flodby i i norra Gårdarike. Med vida gester förklarade han för Odd och de närmaste hur han hade värjt sig från högafflar och träspjut utan större ansträngning, dräpt ett par stridsmän och tagit tre kvinnor över axeln och rusat iväg till skeppen under höga glädjerop.

De där förnäma möarna glömde snabbt bort deras starka stamtillhörighet när vi lagt ut på havet och solen värmde våra bara överkroppar när vi rodde tills vi fått tillräcklig vind i seglen, sade han skrattande. Redan den första natten hängav sig två av dem till Freja och fick äntligen uppleva hur skönt det var att älska med en krigsman. Inte så konstigt enligt mig, jag undrar vid Oden hur de har lyckats stå ut under så många år med deras gaggiga män. Odd ryckte på axlarna och suckade.

Så vitt jag vet tillber de inga kvinnliga gudar, och verkar inte vara intresserade av dem. Jag kan inte begripa att de lyckas få barn utan gudinnornas livgivande krafter. En suck undslapp honom medan han ryckte på axlarna.

Men en skugga drog över Hugleiks ansikte, och han tystnade under en stund. Ett av hans vanliga inre minnen från krig och elände grep tag i honom, och som alltid blev han inåtvänd och började grubbla för sig själv. Erik undrade vilka fasor han hade utsatts för under sitt liv i härnad, för trots att Rafn var den erkänt mest beresta mannen på många mil, var nog Hugleik den mest ärrade.

När natten kom slogs lägret upp en bit in i skogen, för att hamna i lä från den iskalla vind som drog in norrifrån om nätterna. Enkla tält i ylle restes, och i dem bredde man ut sina får- och vargfällar. Det blev otroligt varmt och skönt när man burrat in sig i dem, ju fler man hade desto varmare blev det, och hade man bara tillräckligt med fällar kunde man övernatta nästan varsomhelst. Erik sov tillsammans med Alvhild, Rafn och Hild, deras tält var stort och rymligt med tre avdelningar, och det gick att gå runt upprätt därinne. En del var hövdingens privata del, den andre för Erik och nu även Alvhild, och den sista som även var den största var till för mottagning. Det hände ofta att folk ville komma och hälsa på hövdingen under marknadsdagarna, och då skulle de inte behöva nöja sig med en stubbe som stol ute i snön. En hövding av Rafns rang hade råd med att bjuda på mat och dryck, även när han inte satt i salen på Sigfarargård.

Innan det var läggdags pulsade Erik iväg till Björnulf och Vamods eld. När de såg honom komma ropade de glatt och bad honom komma och värma sig hos dem. De hade till och med burit fram stockar att lägga pälsarna på, istället för rakt på snön. Men så var de också rysligt starka, förmodligen hade de inte ansträngt sig nämnvärt för att bära dit dem, även fast en vanlig karl skulle fått slita så att svetten rann.

Vad trevligt att se dig Erik! Hur går det? undrade Björnulf.

Jodå, det går bra, svarade Erik medan han bredde ut sin päls på stocken. Kylan har ändå inte varit alltför sträng idag, och hästen har fått rikligt med mat inför resan. Hur står det till med smeden?

Björnulf petade i elden och log.

Kan inte vara mycket bättre, det ska bli mig ett sant nöje att bli av med allt jag har tillverkat. Visst gillar jag mina ting, men vad är meningen med att förvandla sten till glänsande järn om det sedan bara läggs undan? I år lär det bli guld och silver köparna får betala med, vi har redan tillräckligt med fällar. Så vände han sig om och tittade mot sin slädvagn som var fylld över randen med föremål.

Jag tror att jag inte har visat dig mitt vackraste verk i år! Det blev ett svärd, precis som förra året, men detta är ännu vackrare än det förra må jag säga!

Han började gå bort mot släden. På vägen låg Odds lilla tält, och just som Björnulf passerade det, öppnades filtdörren. Ut kom Odd i bara linnebyxor och pälsskor. Han utstötte ett fruset skri, hälsade artigt på Björnulf, och började därefter småspringa med höga knäuppdragningar mot närmsta träd. Under tiden ropade han O kallt kallt kallt! Med ryckiga rörelser drog han ner framtill och tömde sig. När han blivit klar vände han sig om och gned sina händer mot varandra. Stolt förkunnade han:

Det kom tillräckligt för att rita ett spjut! Så log han och hoppade tillbaka och in i tältet igen.

Svärdet förra året, vad hette det nu igen? undrade Erik vänd mot Vamod.

Hm, var det inte någonting som hade att göra med glöd eller något?

Ja just det, Eldriste var det. Det var minsann ett hövdingasvärd det, långt och tungt, men perfekt balanserat så att det kändes som att svinga en fjäder. Vamod suckade.

Far min är skicklig i smideskonsten, medan jag själv knappt kan tillverka en spjutspets av järn. Vad tycker du Erik, ska jag fortsätta med krigaryrket, eller följa min faders fotspår? Han vill ju så gärna att hans enda son ska bli smed som han.

Erik satte sig då bredvid sin vän och klappade honom på axeln. Han försökte låta så övertygad som det gick.

"Nej du är ämnad att vara krigare, det är vad du vill. Nornorna har