Wästgöta ryttare rider vidare

By John Rumenius

Berättelsen om Wästgöta ryttare fortsätter och deras kamp mot den danske kungen Christian V är långt ifrån över. Denna historia inleds med begravningen av översten Olof Silverlood, som efter ett liv av krigande gick bort vid 92 år ålder. Vid sidan av sorgen över Silverloods bortgång, sprids ryktena om de danska soldaternas framgångar i syd och oron bland Vänes befolkning stiger. Dessutom sägs det att självaste kung Carl XI håller på att förbereda traktens försvar, vilket får allmänheten att förstå att kriget närmar sig. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726831214

Book preview

I Hullsjö-Fristorp 1676

– Det var en rysligt lång likpredikan kyrkoherden höll för översten. Var han verkligen så märkvärdig, Birger?

Löjtnanten Birger Bryngelsson till Hullsjö herrgård sjönk pustande ned på sin stol och såg på sin hustru Siw en lång stund innan han svarade. Han var en av de åtta officerare vid Wästgöta ryttare som hade burit sin 92-årige kamrat och tidigare chef till graven. Olof Silfverlood hade varit tung och det märktes i de 76 åren, även om Birger fortfarande kände sig rask.

– Om? sade han slutligen. Herre Gud, vad mycket han har varit med om! Låt mej se… Han har tjänat 4, 5, 6, 7 – sju kungar under sitt liv. Han började med tredje Johan, hjälpte till att jaga iväg Sigismund, slogs i Ryssland, i Lifland och var med om att få stryk av polackerna vid Kirkholm innan jag kom in i Väne kompani. Du skulle ha sett honom i slaget vid Wallhof! Hur han vräkte sej fram på sin stora häst.

– Dali?

– Nej. Jag tror han hade Pojken då. Han vräkte omkull både ryttare och hästar. Det var när slaget stod och vägde. Då fick vi klart för oss att han kunde bli vad som helst.

– Han var korpral då?

– Ja, han var korpral, men han skötte sig som en general. Han red fram mot en ryttare, fanbäraren, sparkade till hästen, slet till sej fanan medan hästen rullade runt och plattade till sin ryttare. Då såg vi hur han hade blivit av med sin värja, men han svängde runt med fanstången i galopp och använde den som lans i fortsättningen. Jag tror han stötte ned ett tiotal kyrassiärer.

– Kyrassiärer?

– Ja, järnklädda tyskar. Vi hade ju bara att följa efter, men jävlar anamma vad vi slogs efter detta. Han lärde oss. Just det. Han lärde oss vänebor – ja, hela fanan förresten – att vinna. Olof Silfverlood var en mycket stor man, mycket stor.

– Tänk att vi inte kan få leva i fred. Nu är det ju färdigt igen. Jag får frossa när jag tänker på det. Hade inte rådsherrarna sålt oss till fransosen hade väl juten aldrig vågat angripa oss?

– Det förhåller sej nog så, min tös. Hela getingboet i Tyskland har ju svärmat och då kommer juten som jagande ulv igen. Christian V heter han den här gången. Men Harald Stake är nu slottsloven på Bohus och hela Bohuslän är vårt. Så visst är vi säkrare nu och så har du ju mej hemma.

– Är det säkert? Kung Carl har ju sänt ut order att alla gamla officerare ska ställa upp med häst och rustning.

– Här ja. Här i Väne. Det är självklart att jag ska försvara Väne. Men så långt kommer nog inte juten.

– Var inte för säker. Det ryser i mej när jag tänker på att både Hans och Göran är ryttare. Tror du att våra söner klarar sej, Birger?

– Jag tror säkert att båda gör det. De är starka som björnar och så har de ju fått våra finaste hästar. Då är jag mer ängslig för vår lille Gustaf, som tvunget skulle iväg till Kalmar och Flottan.

– Göran kunde väl sluppit, som har tre barn. Man kan ju tycka att fäderna kunde sparas, och Gustaf förstår jag. Det är mitt arv som går igen.

– Det går inte att tala på det sättet. Hur många ryttare skulle vi få i kompaniet om vi skulle hemförlova alla som har barn? De är förresten många gånger de bästa fäktarna.

– Du har väl rätt som alltid, Birger. Tror du förresten det är någon fara för Kalmar den här gången?

– Nää, det tror jag inte. Det var fara för Kalmar så länge juten satt på Kristianopel i Blekinge, men det var längesen.

– Men jag har hört från bror min att flottan så gott som förstördes under förra höstens svåra storm. Den kom ju inte förrän i oktober.

– Undra på det! Den som så mycket annat har fått ligga och ruttna ned. Det sägs att varken segel eller annan tackling har förnyats på alla dessa år. Mats i Malöja, som har snickrat ihop vår eka, du vet, tror inte att ett enda av Göteborgseskaderns skepp flyter i en stadig bris ens. Låt kungens förmyndare bemanna dem, så ser vi inte dem mer. De har vältrat sig i guld länge nog.

– Jag är bekymrad för mina brorsöner, Lennarts söner, som båda seglar. Den ene är på den nya Månen och efter vad jag hört tog det skeppet sej in i Kalmar. Varför kan inte vårt folk få leva i lugn och ro? Just nu då det är så vackert här, när isen på Hullsjön har gått upp och de första svanarna har kommit. Jag träffade lilla Vår från Torpet på Hunneberg, Nils Perkeles hustru, du vet. Hon har ju man och son i Wästgöta ryttare och var förtvivlad över att hennes käcka karlar nu skulle ut i kriget. Hon kände sig så ensam uppe på berget med alla gastar, rovdjur och tomtefolk?

– Tror hon på sånt, gamla människan?

– Ja, vem gör inte det? Du själv är väl inte fri från varsel och syner?

Ute på bygatan hördes nu ljud av hästhovar och en del röster bland vilka Siw kände igen sina egna pojkar, som inte alls var pojkar längre utan fullvuxna karlar. Dörren rycktes upp och in stormade Göran och Hans.

– Kommer du in i undantaget först, pojke? sade Birger.

– Nu får Sigrid vänta ett tag. Hon har ju varit klok nog att lyssna på mej förut. För henne finns det plats hos Ulf i Velanda kvarn och för Inga också.

– Menar du, pojke, att du inte tror oss om att kunna hålla juten på andra sidan?

– Tror och tror. Det är inte som år 58 och 59, far. Det går käpprätt in i helvete för de svenske i Tyskland och dansken har förflyttat en 10–15.000 man till Norge, som nu gör sej klara att falla in här. Vi har inte så mycket att sätta upp mot dem. Göran sjönk ned på en stol och suckade.

– Men vi har ju byggt upp en hop med skansar utefter älven och kungen har lovat att stötta upp Wästgöta ryttares kompanier.

– Det räcker inte, far, inföll Hans. Nu är det verkligen fara på färde. Den här gången har dansken kejsare, brandenburgare och holländare bakom ryggen. Nu först begriper jag vad de här förmyndarna har ställt till med. Det säjs att kungen har blivit alldeles förstummad. Han talar inte med någon annan än sin närmaste rådgivare, han heter visst Gyllenstierna. Översten har sagt att Sveriges folk nu får dyrt och blodigt betala förmyndarnas vansinnigheter. Kungen har hittills litat på sina rådgivare, men nu är det slut. Det är ju obegripligt att de har flottan i Stockholm, långt inne bland skären. Gamle kungen hade bestämt att den skulle flyttas till Karlshamn för att inte ligga infrusen halva året. Men storgubbarna ville förstås inte flytta ned från sina palats i Mälardalen och i Uppland. Så det är väl inte alls säkert att vi och våra kompanier får stanna kvar här. Nej, det är nog bäst att rusta upp en gammal koja uppe på berget vid sjön Grågåsen, där min Inga och barnen kan ta skydd om det skulle gå så illa att juten, Gud förbjude, kommer över älven.

– Jag tänker då inte flytta på mej, sade Siw och tittade på Birger.

– Du följer med Sigrid i så fall.

– Ja, om du följer med, Birger.

– Jag? Vad tar det åt dej? Birger såg med förargad min på sin hustru. En löjtnant vid Wästgöta ryttare som flyr upp på berget, ha, ha. Sluta upp med sådant prat. Jag ska skjuta och fäkta så länge jag kan rossla, hör du det. Kom ihåg att jag tände på denna lagård när jag var tretton år. Då hette angriparen Christian och hade nummer fyra. Nu heter han åter Christian och har nummer fem. Den gången hoppades jag få se det brinna i hans skägg, men han klarade sej. Det skulle smaka att få elda på under den här också. Men jag tror inte han vågar sej hit. Han håller sej nog kvar i Köpenhamn och skickar sin fältmarskalk i stället.

– Han lär heta Weier, inflickade Göran.

– Säkert ingen Torstensson, sade Birger.

– Men vi har heller ingen Torstensson längre, påminde Hans. Nu måste jag in till Inga och ungarna.

Tillsammans gick de båda bröderna utmed bygatan, där det började skymma. Den ena fågelflocken efter den andra kom flygande och slog ned i Hullsjöns råkar. Framför allt var det änder, men flera flockar av grågäss hördes på avstånd; deras lockrop kunde ingen ta miste på. Till och med bruset i vingarna kunde höras genom Trollhättefallens avlägsna dån.

– Det är då själva fan, att man inte ska få vara hemma på våren, sade Göran. Det är synd om Sigrid, hon verkar så sliten nu. Den här hårda leran kan ta knäcken på en karl. Ska nu hon göra en del av vårbruket med den lilla hjälp som vi kan få av far och gamle Mats på Malöja, ja då vet jag inte om hon står rycken.

– Hoppas att vårt kompani får stå kvar här vid Forstena så att vi kan komma hem och hjälpa till med vårsådden. Hej! Nu får jag ge mej iväg hem till Inga, sade Hans och gick fram till sin häst. Kom nu, Blixten, sade han och klappade den vackra brunsvarta kamraten på manken. Så red han bort till den östra stranden av sjön, Härstad, där han hade sin gård.

På Fristorp var allt lugnt och stilla efter den storslagna begravningen. Den gamle översten Olof Silfverlood hade äntligen lämnat det jordiska och vilade nu i gravkammaren, som Sigrid Silfverlood hade föranstaltat om. Och tillsammans med den storståtliga huggna gravstenen var den kanske en av de finaste gravplatserna i landskapet. På stenen fanns uthuggna den gamle krigaren i rustning, hans första hustru Ingrid, alla hans barn och så lilla Sigrid. Kvinnorna, fastän huggna i sten, såg nätta och rara ut. Men så hade de varit de vackraste i Väne. Det viskades även om att översten hade gjort en erövring på den tyska sidan, en ståtlig kvinna som hade gjort honom hård. En gammal ryttare från Gärdhem sade att han hade sett henne bakom honom på hästen i slagen vid Lützen, Oldendorff och senare. Hon var genomskinlig och höll honom om livet och torkade då och då svetten ur pannan på honom. Det gick förresten många historier om Olof Silfverlood och man hade börjat tro att han inte kunde dö. Men till slut gick han bort på samma plats där han hade sett dagens ljus; platsen för det låga ryttartorpet alldeles under Hunneberg.

Sigrid Silfverlood satt och vilade i överstens karmstol efter att ha ridit upp till platsen där han dog. Hon företog dagligen en sådan ritt på sin trogna gamla häst Silvervit. Nu var hon orolig för sonen Olof, som var kornett vid Wästgöta ryttare. Gång på gång suckade hon och bet sig i underläppen. Sonen hade tagit studenten i Uppsala och in i det längsta hade hon hoppats att han skulle bli en skrivkarl, men nej. Han var på något sätt blidare än makens sonsöner från första giftet, Göran och Olof Bengtsson Silfverlood. Att de två vildbasarna hade valt krigaryrket var inte så konstigt; de skulle båda hämnas sin fader Bengts hemska död i Clodova under polska fejden. Hennes döttrar Ingrid och Maria var ännu kvar på Fristorp tillsammans med sina barn, lika vilda som hon trodde hennes make Olof en gång hade varit. Men snart skulle de ge sig iväg från det farliga västra Sverige till det lugnare Östergötland. Hon själv då? Hon hade svårt att tänka sig flytta, eller fly någon annanstans. Möjligen till Häggåna i Upphärad, som var deras gård, men helst av allt ville hon stanna kvar i sitt älskade Fristorp, där och ingen annanstans kände hon sig hemma. Här hade hon den vackra Hullsjön i söder och Hunneberg i norr. Hunneberg var inte som de dungar som fanns i Häggånas närhet. Nej, det var något mystiskt med detta berg. Det talades om att de två kompanier, som inte hade hunnit fram till slaget vid Lützen och som skulle ha räddat salig kungen, hade blivit bergtagna och nu fanns inne i berget, där de med hjälp av småfolk smidde nya vapen. De skulle träda fram när Väne åter hotades av fienden, det vill säga juten. På våren och sommaren när västvindarna blåste hördes alltid dånet från Trollhättefallen. Vindarna förde också med sig den dimma, som bildades när vattnet störtade ned i avgrunden. Även under de torraste somrar bevattnades Väneslätten på detta sätt. Märkligt nog var dimman och fukten tätast över Helvetesfallet. Gammalt folk sade att de gamla hedningarnas Hel fanns under fallet och dimman kom av det glödheta ställe där djävulen har sitt tillhåll.

– Käringsnack, hade Olof sagt, när detta kom på tal vid brasan om vinterkvällarna.

– Men varför har Naglum förr i världen hetat Nifelhem? Det har far min sagt. Och du, Olof, är ju hård.

– Ja, ja. Det där med hård har mina gamla ryttare hittat på. Jag sårades ju i slaget vid Breitenfeld, vet jag. Nej, det är nog bara snack.

Hur som helst tyckte Sigrid att det var spännande att bo mellan Helvetesfallet och Nifelhem i väster och ett berg med gamla kämpar och Odins grav i norr. I Fristorp hade hennes Olof levat de tider han hade varit hemma och där hade han dött. Hon ville i det längsta stanna kvar. Men oron var stor i landet. Från Hullsjö by hade hon fått veta en del. De hade tidender från Kalmar och det slog aldrig fel att dessa var långt mer sanningsenliga än de man fick från Göteborg. Nu hade man inte trafiken på Göta älv att gå efter längre sedan Bohuslän blivit svenskt. Annars hade man sett på den livligare skeppsfarten nedanför Lilla Ed att någonting var i görningen. I rustningstider hade tillförseln av befästningsmateriel, proviant och furage till hästar varit ett säkert tecken på att de danske förberedde krig igen.

Det var nu flera månader sedan vårdkasarna brunnit och klämtningen i kyrkklockorna hade bådat om att en krigsförklaring utfärdats. De små barnbarnen hade darrat av skräck och så hade även Sigrid gjort. Tänk att en kyrkklockas klang kunde ändras så! Det lät ju så vackert när den ringde in till gudstjänst och likaledes vid helgmålsringningen klockan sex på kvällen. Men denna klämtning! Dessa dova och långsamma slag! De bringade budskap om krig och örlig, om död och plundring.

Sigrid rös där hon satt. Men rätt som det var hördes hovslag ute på gården och en liten stund senare stormade hennes son Olof in och efter honom Olof Silfverloods sonsöner från första giftet, Göran och Olof. De bodde i södra Västergötland på Stackenäs. Hur många gånger hade hon inte fått förklara denna oreda i släkten, som hon sade. Hon hade ju som sextonåring gift sig med majoren Olof, som då hade vuxna söner med sin första fru, Ingrid. På så sätt kom det sig att hennes son Olof var jämnårig med Bengt Silfverloods söner. Denne Bengt, som hade mördats i Polen, hade varit ett råskinn och denna egenskap gick nog till en del igen hos Göran och Olof. Alla tre tillhörde nu Wästgöta ryttare, Göran som löjtnant och hennes son Olof som kornett i Väne kompani, överstelöjtnantens. Görans bror Olof var också kornett, men i överstens kompani.

– Nåå, ni vill förstås ha mat? sade Sigrid när pojkarna sjunkit ned i var sin stol och knäppt upp gehängen.

– Ja, massor, sade Göran kvickt. Den här Uggla tar död på oss med sitt exercerande.

– Vem är det?

– Johan Uggla, överstelöjtnanten, han som var kornett 48 under salig farfar.

– Det bådar ju gott! Tydligen har det blivit ordning på Wästgöta ryttare igen. Min Olof klagade under senare år på att varken ryttare eller befäl kunde någonting.

– Per Näbb är i alla fall hård som flinta.

– Vem?

– Åh, det är Per Hierta, översten i Häggetorp.

– Inte får väl ni, småpojkar, kalla er regementschef så?

– Det gör alla, ryttarna också. Det vet han nog om.

– Han måste vara urgammal nu. Jag vet att Olof talade mycket om honom.

– Jag tror att han är sextiotre, men herre min je vad han kan svinga sin värja. Så inte är det något fel på ålderdomen inte. Ugglan är femtiotre han.

– De som fostrades i trettioåriga kriget och i polska fejden är allt ena hårda jäklar, inföll Sigrids son.

– Var ni tacksamma för sådana regementsofficerare. Min Olof brukade alltid säja att det var livsfarligt att fly. Att vända ryggen till fienden var detsamma som döden.

– Det stämmer nog, mor. Vi tycker också att det är bra att vi nu får övas grundligt. Det säjs att vi snart ska dra söderut. Juten lär bereda sej på att gå iland i Skåne.

– Men det ska väl flottan förhindra?

– Det är visst dåligt ställt med den. Den har ruttnat bort under bocken Stenbocks tid. Den kunde ju bara visa sej syd om skären i höstas. Både rundhult och master trillade ned i däck och skroven läckte som såll. Besättningarna, de som kunde stå på benen, lär ha haft fullt sjå med att pumpa läns. Nej, mor, vi får nog dra oss ned till Skåne igen.

– Herre Gud, då blir det precis som förut. När juten kommer är aldrig Wästgöta ryttare här. De är antingen borta i Ryssland eller Polen eller nere i Tyskland.

– Det är ett bevis på att västgöten är oumbärlig.

– Prat, pojkar, men nu ska jag dra mej tillbaka. Har ni förresten sett till mina brorssöner, Erik och Sven?

– Nej, det har vi inte. Deras kompani är nordöver.

Med en suck drog sig Sigrid tillbaka. Hon var uttröttad av sorgen och oron för framtiden. Nyss hade det sett ut som om hon skulle kunna få lugn och ro efter gravöl och utrustning av son och ryttare som tillhörde gården. Nils Perkeles Vår från ryttartorpet Fagerhult uppe på berget hade varit på besök. De hette förresten inte Perkele längre utan Hult. Kyrkoherden hade tillstyrkt ändringen och infört den i längderna. Både Nils och hon själv hade kommit till den uppfattningen att det inte passade att ha ett namn som betydde djävul på finska. Deras två första barn hade dött under svåra plågor och efter dessa olyckor ändrade de namnet. Sedan dess hade det varit mer lyckosamt i det lilla torpet. Den sextioårige Nils låg nu vid Vänersborgs skans medan sonen Olof hade ridit iväg till regementet. Vårs dotter Sigrid, som var arton år, låg sjuk sedan två veckor och plågades av en svår hosta och feber. Ingenting syntes hjälpa och den späda Vår var ifrån sig av oro. Denna lilla tappra kvinna såg på avstånd ut som en ung mö trots sina femtiofem år. Åren tycktes inte ha satt några spår hos henne. I hela sitt liv hade hon bott uppe på Hunneberg och höll sitt lilla torp i oklanderlig ordning. Sigrid hade alltid känt en viss samhörighet med denna ryttarhustru, kanske berodde det på att de liknade varandra. De hade båda förlorat var sina två barn. Det var därför sant som folk sade, att den kloka och myndiga överstinnan Sigrid Silfverlood på Fristorp ofta pratade med ryttarhustrun och även tog råd av henne.

Alltnog hade Sigrid på Fristorp lovat att rida upp till Fagerhult och se efter om hon kunde göra något för sin guddotter Sigrid Hult. Kanske var det bara mjölkmat som fattades. En björn hade vid jultiden slagit deras ko och såvitt hon visste hade de inte kunnat skaffa någon ny. En dräng med klövjehäst skulle få följa med. Onda aningar sade henne att det var lika bra att föra upp ett förråd med sovel och mjöl till torpet. Kanske hon själv skulle bli tvingad att fly dit upp. Ryktena från Kalmar hade oroat henne djupt, likaså meddelandet om att Gyldenlöve hade kommit så långt som till Blomsholm innan Aschebergs ryttare hade hejdat den danske ståthållarens här. Kungen hade under sin vistelse i Vänersborg givit en massa order och senast i januari hade landshövdingen beordrat bönderna att ha sina hästar i beredskap, väl skodda. Kulmen hade varit generallöjtnant Mörners order, att alla ryttare och knektar i Väne härad vid fall av straff skulle bege sig till sina kompanier, precis som om de inte gjorde det självmant? Trodde karlen att han hade med ett främmande land att göra? Och allt detta hade hänt medan hennes herre och man gick bort. Varför inte låta drängen leda upp en ko på berget? Där var den i säkert förvar om det skulle gå så illa att juten tog sig över älven. Och så skulle hon skicka efter Birger i Hullsjö, som var en karl att lita på. Han var ju dessutom löjtnant och en av di gamle från salig kungens tid. Han och Olof hade kämpat sida vid sida både vid Breitenfeld och vid Lützen. Men allt detta skulle hon göra i morgon.

Det hördes buller och skrattsalvor från storstugan. Det var förstås den där Göran Silfverlood från Stackenäs. Han var mer vild än tam, sade hennes son Olof alltid. Hon kallade på dem och de kom snällt och beskedligt in. En stund senare kom även Görans bror, Olof.

– Ni ska ju rida iväg i morgon har jag hört, sade hon.

– Vem har sagt mor det? frågade Olof.

– Tror du inte att jag får veta sådant, pojke? Förresten har jag varit med om så många avsked att ingenting förvånar mej längre. Ni ska ju inte till Tyskland, utan bara marschera till Skåne.

– Det är ingen som har sagt, mor.

– För mej är det ingen hemlighet att juten snart går över Sundet och det är där ni ska möta honom.

– Jag tror att mor vet mycket mer än vi. Det enda vi har hört är att vi ska ha furage och proviant för fjorton dagar och att vi ska till Lilla Ed. Gyldenlöve har för avsikt att gå över älven där.

– Har han spritt ut det så blir det inte där, det kan ni vara säkra på. Han kommer nog här som vanligt, och då är ni och Wästgöta ryttare långt borta i Skåne. Men godnatt nu. Ni behöver inte väcka mej i morgon. Allting är iordningställt för er, eller hur?

– Ja, mor, vi kommer att stå oss gott, och det kommer att bli synd om juten.

– Det hoppas jag. Men var försiktiga. Christian har den här gången berett sig grundligare än någonsin innan han skickade sina härolder till gränsen, medan soffliggarna i Stockholm har försummat allt utom att vräka i sej detta livets goda. Men gå nu till kojs och var tysta och snälla pojkar. Tänk på vad jag har gått igenom.

– Mor har det inte så lätt ska ni veta, sade sonen i huset till de båda andra. Nu rider vi ned till Skåne och väl där nere kommer Gyldenlöve så säkert som amen i kyrkan.

– Tänk att din mor vet så mycket om sådana saker. Tror ni, pojkar, att hon har rätt?

– Det tror jag säkert. Jag vet ingen som har så väl reda på sej som hon.

– Nej, nu sover vi, sade Göran och drog fällen över huvudet. Jag är rädd för att det blir mycket rida av. Hoppas i alla fall att vi kan göra en avstickare till Stackenäs. Jag har en liten vän att ta avsked av. Jag gjorde i alla fall rätt som slöt mej till Wästgöta ryttare 58 redan. Man är ju inte alldeles ovan, som nästan alla i vårt regemente är. Jag vet ju hur man tar Christians pojkar. Men svåra var de i Ribnitz.

Han fick bara ett grymtande till svar.

Följande morgon red Sigrid Silfverlood upp på berget tillsammans med en dräng med klövjehäst och ko på behörigt avstånd. Kon var ovillig att gå uppför det branta Storeklev, som ledde upp till berget och Fagerhult. Det gick så långt att hennes nåd själv fick förse sig med en käpp och mana på den motvilliga kossan, som var ganska utmärglad efter den långa vintern på mager kost. Slutligen var de uppe vid sjön Grågåsen och Sigrid kunde fortsätta ritten på Silvervit. Ryttarhustrun Vår gjorde stora ögon när följet kom fram.

– Mycket mjölkar inte kon efter nödutfodringen i vinter, men du kanske har mer foder än jag, sade Sigrid och sjönk ned vid sjukbädden.

– Joo, sade Vår. Jag har gott om foder, sedan björnen rev Lindros.

– Då kan min dräng fösa en till hit upp, sade Sigrid lättad.

– Det går nog för sej, men snart finns det väl bete?

– Jag är rädd för juten också. Hit hittar han inte.

– På så sätt, sade Vår och bleknade. Kan det bli så?

– Jag vill inte oroa dej, men det är alltid bäst att vara beredd på det värsta. Förresten ska jag plocka fram mina örter som Sigrid ska ha. De ska kokas på vatten och blandas i mjölk och kommer säkert att hjälpa henne på benen. Det tillsammans med smör, bröd och ost. Har du förresten kvar något av kon?

– Nej. Jag har bytt till mej mjöl och linneväv. Det sista gick till utrustningen av Nils och Olof, men en bit hare har jag.

– Det är inte så, att jag saknar sovel. Jag tänkte bara att det inte är bra att ge Sigrid salt mat.

– Tänk att Nils har sagt samma sak. Det lärde han sej av Perkele, far sin. Sjuka människor ska ha nyskjuten hare, sade han alltid. Men jag skjuter en och annan tjäder också med mitt armborst.

– Jag tycker det alltid är så stilla och rofyllt här uppe på Hunneberg, sade Sigrid och klappade sin sjuka namne på kinden. När detta eländiga krig är över ska jag låta Nils bygga mej en liten stuga här uppe intill Grågåsen. Tror du att han kan det?

– Det kan han visst. Han är så händig med allt.

– Nu måste jag rida. Låt min dräng stuva in provianten i visthusboden. Där finns väl inga skogsmöss?

– Åh nej. Den är så väl hoptimrad och dessutom dold så att ingen kan få tag på den. Ingen mat får förfaras här inte.

Hemma på Fristorp satt Birger och väntade. Sigrids brorson Erik Grotte hade ridit förbi för att säga adjö, men kunde inte vänta. Hon hade mött åtskilliga ryttare, alla på väg mot Gärdhem och vidare åt söder. Även små grupper av knektar, somliga illa rustade, hade samma väg. Hon kände ett stigande ursinne över krigets meningslöshet och ondska, när hon tänkte på att det i alla små torp och bondstugor satt bekymrade barn och kvinnor och gruvade sig över sina fäder och män och över sin egen säkerhet och framtid.

– Guds fred, hälsade Birger i Hullsjö. Sigrid ville tala med mej.

– Skönt att du har lagt bort att säja ers nåd. Ja, jag ville tala med dej om saker och ting, för den där Falkenberg och Kloot i Vänersborg får man ingenting ur. Vad tror du, Birger? Säj ackurat din mening om vad vi har att vänta oss. Rakt på sak.

– Jag skulle råda Sigrid att lämna Fristorp och flytta över till Häggåna i Upphärad medan det värsta drar förbi.

– På inga villkor, Birger. Det var inte sådana råd jag ville ha av dej.

– Det anade jag också. Jag tänkte att jag skulle få just det svaret. Trots vad som hände under Hannibalsfejden och Krabbefejden. Nå, då ska jag ut med språket då. Kungens och landshövdingens skrivelser säjer