Yngste karolinen

By Karl-Aage Schwartzkopf

Trots att han bara är elva år gammal, bär Anders Henrik Ramsay på stora drömmar. Året är 1718 och han befinner sig i fälttåget under ledning av general Carl Gustaf Armfeldt. Anders är trött på att ägna sig åt trista småsysslor. Han längtar ivrigt efter att få delta i striderna. Men när tiden kommer visar sig fälttåget vara grymmare än vad Anders någonsin kunnat föreställa sig. Den skoningslösa verkligheten i kriget träffar honom hårt och påfrestningarna skakar om honom på djupet. När ödet sveper in och fälttåget tvingas på reträtt följer en farofylld resa tillbaka hem till Sverige. En fartfylld och fängslande berättelse som de blodiga striderna som ägde rum under Karl XII:s styre. Genom den elvaåriga Anders ögon tas läsaren tillbaka till en tid präglad av mod, hopp och lidande.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788726373004

Book preview

Karl-Aage Schwartzkopf

Yngste karolinen

SAGA Kids

Yngste karolinen

Omslagsfoto: Shutterstock & Midjourney

Copyright ©1960, 2023 Karl-Aage Schwartzkopf och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726373004

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Karta över Armfeldtska arméns marschleder under fälttåget mot Norge åren 1718—1719

Hos generalen

Tältdukarna fladdrar och smäller i vinden. Sjön, som heter Skalsvattnet, slickar nästan den främsta raden. Tältet i mitten är en stång högre än de övriga. Det är generalens tält, Carl Gustaf Armfeldts tält. Folk i stora trekantiga hattar och bastanta stövlar skyndar ut och in genom öppningen. Det är den 25 augusti, vinden är varm och åskmoln bullar upp sig bakom Kjölahaugene i sydväst. Det är den 25 augusti 1718. En ödemark, som i århundraden knappast sett en människa, myllrar plötsligt av liv och rörelse.

I lä bakom generalens tält sitter en egendomlig liten figur.

Han är klädd som en karolin precis som alla de andra. Men han är ett nummer för liten för den trekantiga hatten, två nummer för liten för den blå uniformsrocken med de gula uppslagen och mollskinnsbyxorna och tre nummer för liten för värjan. Men han ser inte bortkommen ut — han har ett brett, kraftigt ansikte, ögonen är vassa och vaksamma som lämmeltrynen och han gör ett stabilt intryck så liten han är.

Han är yngst i hela armén, yngst av tiotusen krigare, yngst kanske av alla krigare på hela jorden. Anders Henrik Ramsay, 11 år, 6 månader och 10 dagar gammal. Nu är han page åt generalen, han borstar stövlar, packar fältkistor, putsar pistoler och byter fjäderpennor. Men för varje pistol han putsar, ser han fiender framför kornet. Snart skall det bli annat av, snart skall de vara i Norge och då skall han få vara med i striden, på sin egen häst och inte uppkrupen bland tunnorna på någon trosskärra.

Han hör generalens röst tydligt genom tältväggen. Det är stora ting i görningen idag. Armén har lämnat den eländiga men dock kärrvägen, som leder ner i Verdalen i Norge. Armfeldt tänker gå runt de norska barrikaderna och falla Stene skans i ryggen. Armfeldt tänker leda hela den väldiga armén rakt in i ödemarken, genom de värsta moras och över de knöligaste fjäll. Det är en svår väg, en okänd väg, ingen väg alls. Bara elände, bottenlöst och oframkomligt — inte ens fjällbönderna går där.

Så hade general Horn sagt för en minut sen. Men Armfeldt hade svarat:

— Så mycket bättre, då väntar oss inte norrmännen den vägen. Och vad det bottenlösa beträffar, så bygger vi broar över det med stockar. Om vi så hela vägen till Stene med kavelbroar måste belägga, så gör vi det. Så hade generalen sagt. Och skickat ut tre rekognosceringspatruller att söka bästa marschvägen.

Anders Henrik, yngst av alla krigare, slår efter knotten, som samlats i lä av tältet. De har bitit honom ända sedan Duved i fem långa dagsmarscher och öronen är svullna som kålrötter. De har bitit större krigare också, till och med den legendariske kapten Peter Longström, arméns stålman, han som en gång höll på att ta självaste tsar Peter till fånga. Longström, som alla tror är osårbar, som rider dygn efter dygn utan att vila, som än är uppe i Snåsen och än långt nere i Merakersdalen, som kommer som ett jehu och hugger in på den starkaste postering för att lika snabbt vara borta igen. Longström, allas idol, från de yngsta trumslagarna till de grånade generalerna. Fast de sistnämnda vill förstås inte erkänna det öppet.

Det talas om Kungen nu där inne. Kungen med stort K, Carl XII, som anfallit Norge från söder. Kungen väntar, att Armfeldt skall ha intagit Trondheim efter senast tre veckor. Anders räknar på fingrarna. Tre veckor är inte länge, men kanske hinner han växa en liten tum till dess, det vore inte dumt, om inte för annat så för uniformens och hattens skull och värjan, som gärna vill rita en rand i marken, när han går.

Generaler och överstar kommer och går, alla får sina order. Generaladjutanten Marcks von Würtemberg skall leda förtruppen, den käcke, ofta leende Marcks, som brukar slå av honom hatten, när han kliver förbi med jättekliv. Palmstruck, den lille skvadronchefen, som sitter rak som ett tänt ljus i sadeln, skall tillsammans med Longströms frikompani säkra högra flanken och rycka ner mot den norska byn Suul. Uppbrottet är bestämt till tidiga gryningen.

Anders är van vid uppbrott. Redan som sjuåring, för fyra år sedan, fick han bryta upp från barndomshemmet i Finland, när ryssarna tog landet. Ett nytt barndomshem fick han i Sörmland, men det ville liksom aldrig bli på riktigt och hans far, majoren, upphörde aldrig att tala om, att de snart skulle vända tillbaka till det ursprungliga hemmet igen. När Armfeldt började sitt krigståg och de finska regementena, som hela tiden legat i mellansverige och väntat, slöt upp kring fanorna, kom hans far med. Och — efter tusen böner och en och annan stormig scen — blev också Anders uttagen. Som page åt självaste generalen. En fin befattning, sa hans mor. Inget jobb för en karl, sa Anders, när han hörde, att han inte meddetsamma fick ut och slåss.

Men det skall bli, det skall bli, vänta bara, tänker Anders och sveper undan hundra knott i en rivande gest mot örat.

Det ligger nervositet i luften, i morgon marscherar de över gränsen till Norge. Hästarna gnäggar inifrån björkslyna, de plågas av knotten de med. Kor råmar bakom en kulle i öster. Tretusen kor har armén med sig, ett levande skafferi så gott som något.

En löddrig häst brakar ner mellan tälten och stänker upp stora sjok av mossa. En kraftig man i officersuniform hoppar av. Anders rusar fram. Det är hans far, majoren vid Åbo kavalleri, näst Longström arméns kanske styvaste ryttare. Far och son ser på varandra ett ögonblick.

— Det är tidigt uppbrott i morgon, Anders.

— Ja, far.

— Och du är inne i dina sysslor?

— Ja, far. Allt vad generalen har befallt. Men jag vill slåss.

— Den tiden kommer också för dig. Men än har du att vänta.

— Ja, far …

Samtalet är slut. Major Ramsay ger sin son en klapp på axeln, så försvinner han in i generalens tält. Anders går tillbaka till sin plats bakom tältet. Hans möten med sin far under fälttåget har alltid varit spartanska. Man klemar inte i fält. Man möts som män, talar som män.

— Anders! ANDERRRS!!!

Det är generalen.

Anders spritter till som stungen av tusen getingar, hoppar upp, rundar tältet och är på momangen inne hos generalen. Det är inte så ljust där inne och det tar några sekunder, innan hans ögon hunnit vänja sig.

Bakom ett litet fältbord av omålade plankor sitter general Carl Gustaf Armfeldt. Det är en lång, mager karl, strax över de femtio. Dragen är trötta och allvarliga, ganska tärda. En stor peruk skymmer en del av den höga pannan. Vid officiella mottagningar även i fält bär alltid general Armfeldt peruk. Annars är hans uniform som de andra högre officerarnas. Den trekantiga hatten, som ligger på bordet, har en något bredare guldträns. Hans ögon är rödkantade, det är inte varje natt som han sover. Han lämnar en nyss undertecknad order till major Ramsay och vänder sig sedan till Anders.

— I morgon rider du, Anders.

Ett par sekunders tystnad. Anders har litet svårt att få fram ett passande svar.

— Rider? Jag? Riktigt, på en häst?

— Riktigt ja. Det blir skumpigt på kärrorna i den här terrängen. De har en liten häst borta på åbolänningarna, säger din far. Du får hämta den innan vi ger oss av.

Major Ramsay gör en kort bugning och går ut ur tältet. Det är en klump i halsen på Anders och han ser aningen av ett leende i faderns anlete, när denne vänder sig om i tältöppningen. Så skall han alltså få rida och inte längre skumpa omkring på en kärra! Ridit har han gjort många gånger förr hemma, men aldrig under det här fälttåget.

— Är alla kistorna packade, Anders?

Han vaknar upp ur hästdrömmarna med ett ryck.

— Nästan alla, general. Nästan alla. Bara två kvar. Den med skrivdonen och den med hudarna. Men de behövs till natten.

— Se bara till att de kommer med, så är det bra.

Nya officerare kommer in och Anders slinker ut. Tanken på att få rida uppfyller honom så helt att han inte riktigt märker var han går. Bort mellan tälten, han trampar ner i ett gyttjehål och får stöveln full med dy, men det gör alldeles detsamma. Varenda en av hans tankar har hästbestyr. Han kan redan känna den — han stryker mulen och länderna, han lägger på den betsel och filt, för sadel det vet han, att han inte får. Han smackar och han hör hur det klafsar, när den sparkar upp hovarna ur myrmarkerna och nu är galoppen inne och som förste man spränger han över gränsen in i Norge …

— Hoppsan!

— Se dig för, pojkdrulle, du trampar ju i maten.

— Nä, ser man på, har de dvärgar i armén nu också.

Utan att märka det, har han kommit bort till Hälsinge regementes förläggningsplats, där alla som bäst håller på med utspisningen. Hälsinge regemente är ökänt, det är nyuppsatt och har inga riktiga krigare i sina led, bara löst folk, gaphalsar och landsstrykare, så har han hört flera officerare säga. Och nu är han mitt inne bland dem — en lång, spretskäggig karl