Tristan och Isolde

By Joseph Bédier

Den tragiska sagan om Tristan och Isolde har återberättats och tolkats ett flertal gånger sedan 1100-talet. I en av de mest framstående versionerna, skriven av Joseph Bédier år 1900, reser den modiga Tristan till fiendens land för att hämta den vackra och goda Isolde åt sin morbror, kungen. Efter att han kämpat mot en drake och vunnit Isolde tar de sig tillsammans tillbaka till Tintagel, där kung Marc väntar på dem. Men under deras första natt på resan dricker de av misstag dödens och kärlekens trolldryck, och är dömda att älska varandra gränslöst livet ut. Plågade av sin förbjudna kärlek försöker de hålla sig borta från varandra och dölja de olagliga känslorna för kungen och hans hov. Efter år av lidande blir kärleken slutligen deras död. Läs en av tidernas största klassiker med ett uppdaterat och bearbetat språk.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 19, 2018
• ISBN: 9788726062380

Book preview

Joseph Bédier

Tristan och Isolde

Saga

Tristan och Isolde

är översatt från franska av Gunnar Örnulf efter

Le roman de Tristan et Iseut

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1913, 2018 Joseph Bédier och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726062380

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

I.

Tristans ungdomsår

Kära läsare, vill ni läsa en vacker saga om kärlek och om död? Den handlar om Tristan och Isolde, drottningen. Hör om hur de älskade varandra i stor glädje och i stor sorg och hur de slutligen dog på en och samma dag, han för hennes skull och hon för hans!

För mycket länge sedan regerade kung Marc i Cornwall. När hans rival, kungen i Loonnois, fick höra att Marcs fiender förde krig mot honom, kom han seglande över havet till Marcs hjälp. Rivalen kämpade för Marc både med sitt svärd och med råd såsom en underlydande skulle ha gjort och så troget att Marc till tack gav honom Blanchefleur, sin syster, som kungen i Loonnois älskade med oändlig kärlek.

Han gifte sig med henne i Tintagels kloster. Men han hade knappt gift sig förrän han fick veta att hans gamla fiende, hertig Morgan, hade ryckt in i Loonnois och ödelagt hans borgar, fält och städer. Kungen i Loonois gjorde genast i ordning sina skepp och tog med sig Blanchefleur, som var gravid, till sitt avlägsna rike. När han kom fram till sitt slott i Ranoël anförtrodde han drottningen åt sin marskalk Rohalt. Alla kallade honom med det vackra namnet Rohalt den Ordhållige. När kungen i Loonoois därefter samlat sina baroner gav han sig i väg för att gripa in i kriget.

Blanchefleur väntade honom länge, men han skulle aldrig komma åter. En dag fick hon veta att hertig Morgan hade dödat honom genom svek. Hon grät inte: varken rop eller jämmer kom över hennes läppar, men hennes armar och ben blev svaga och slappa. Driven av en stark längtan ville hennes själ lämna kroppen. Rohalt försökte lugna henne:

— Drottning, sa han, man kan inte vinna någonting genom att lägga sorg till sorg; måste inte alla som föds också dö? Gud tar emot de döda och tar de levande om hand! ...

Men hon ville inte höra på honom. I tre dagar väntade hon på att återförenas med sin käre make. Den fjärde dagen födde hon en son till världen. Hon tog honom i sina armar och sa till honom:

— Min son, jag har länge längtat efter att få se dig, och nu ser jag den vackraste varelse en kvinna någonsin burit under sitt hjärta. Sorgsen har jag väntat dig, i sorg är du född och för din skull motser jag döden med sorg. Och eftersom du sålunda har kommit till världen under idel sorg, ska ditt namn vara Tristan!

När hon sagt dessa ord, kysste hon honom, och när hon kysst honom, dog hon.

Rohalt tog sig an den fader- och moderlösa pojken. Hertig Morgans män omringade redan Ranoëls slott: Hur skulle han ha kunnat hålla ut länge i kriget? Man säger med rätta: Dumdristighet är inte tapperhet! Han var tvungen att ge sig i hertig Morgans våld. Av fruktan för att Morgan skulle strypa Rivalens son, utgav marskalken denne som sin egen son och uppfostrade honom tillsammans med sina egna söner.

Sedan sju år gått och tiden var inne att ta honom från kvinnorna, anförtrodde Rohalt honom åt en vis mästare, den duktiga stallmästaren Gorvenal. Gorvenal lärde honom på några få år de talanger som det anstår baroner. Han lärde honom att hantera lans, svärd, sköld och båge, att slunga diskusskivor av sten, att med ett språng hoppa över de bredaste vallgravar. Han lärde honom att avsky varje svek och förräderi, att bistå de svaga, att hålla ett givet ord. Han lärde honom olika sätt att sjunga, att spela harpa och jaktledarens konst. Och när ynglingen red fram bland de unga ryttarna, skulle man ha kunnat tro att hästen, vapnen och han själv utgjorde en enda kropp och aldrig hade varit skilda åt. När han syntes så ädel och stolt, bredaxlad och smärt om midjan, stark, trofast och djärv, prisade alla Rohalt för att han hade en sådan son. Men Rohalt, som tänkte på att det var Rivalens och Blanchefleurs ungdom och behag, som nu levde upp på nytt, älskade han Tristan som sin egen son och vördade honom i hemlighet som sin herre.

Men nu hände det att hans glädje berövades honom den dag då köpmän från Norge, efter att ha lockat upp Tristan på sitt skepp, tog honom med sig som ett gott byte. Under det att de seglade mot okända länder slog Tristan omkring sig liksom en ung varg, som fastnat i en snara. Men det är en osviklig sanning som alla sjömän känner till, att havet ogärna bär på förrädares skepp och inte hjälper till vare sig vid rov eller svek. Havet höjde sig i raseri, insvepte skeppet i mörker och drev det vind för våg i åtta dagar och åtta nätter. Till slut blev de sjöfarande genom dimman varse en strand, full av klippor och skär, mot vilka havet tycktes vilja krossa deras farkost. Nu ångrade sig köpmännen: de förstod att havets raseri berodde på denne yngling, som rövats bort i en olycklig stund, och de lovade att befria honom och firade ned en båt för att sätta honom i land. Genast blev vind och vågor stilla, himlen blev klar och medan norrmännens skepp försvann i fjärran bar de lugnade och leende vågorna Tristans båt upp på strandens sand.

Med stor ansträngning klättrade han upp för klipporna och fick där på andra sidan om en ödslig och gropig hed se en oändlig skog. Han klagade och längtade efter Gorvenal, Rohalt, sin far och Loonnois land, då plötsligt hans hjärta gladdes av fjärran buller – en jakt med rop och valthornslåtar. En vacker hjort störtade fram ur skogsbrynet. Efter honom följde hack i häl kopplet och jägarna under höga rop och trumpetstötar. Flera hundar hängde redan i djurets manke då det sjönk samman och föll under dödsryckningar. En jägare gav det nådastöten med spjutet. Medan jaktsällskapet ordnade sig i en ring och blåste i hornen för det vunna bytet, såg Tristan till sin förvåning hur jaktens ledare skar vitt och brett i halsen på hjorten, som för att skära av den. Tristan ropade då:

— Vad gör du, herre? Är det rätt att skära sönder ett så ädelt djur precis som ett slaktat svin? Är det brukligt här i landet?

— Käre bror, svarade jägaren, vad är det som förvånar dig i det jag gör? Ja, jag skär först av hjortens huvud, sedan styckar jag kroppen i fyra delar, som vi hänger upp på sadelbommarna och för med oss till kung Marc, vår herre. Så gör vi och så har jägarna sedan äldsta tider alltid gjort i Cornwall. Men om du känner till något bättre sätt, så visa oss det! Ta den här kniven, käre bror; vi vill gärna lära oss det.

Tristan föll på knä och flådde först hjorten innan han styckade villebrådet och lämnade därvid som sig bör korpbenet fritt; sedan tog han bort nosen, tungan, pungen och pulsådrorna.

Och jägare och hundvaktare lutade sig över honom och betraktade förtjust honom.

— Vän, sa jaktens ledare, detta bruk är vackert. I vilket land har du lärt det? Säg oss ditt land och ditt namn.

— Gode herre, man kallar mig Tristan och jag har lärt detta bruk i mitt hemland Loonnois.

— Tristan, sa jaktledaren, må Gud belöna den far som har gett dig en så förnämlig uppfostran. Utan tvivel är han en rik och mäktig baron?

Men Tristan, som väl visste både att tala och tiga, svarade försiktigt:

— Nej, herre, min far är en köpman. Jag har i hemlighet lämnat hans hus på ett skepp som skulle fara långt bort, för jag ville se hur människorna beter sig i främmande länder. Men om ni vill uppta mig bland era jägare, vill jag gärna följa er och lära er, gode herre, andra sätt att sköta jakten.

— Käre Tristan, jag är häpen över att det finns ett land där köpmännens söner vet vad som på andra platser är obekant för riddarnas söner. Men kom med oss eftersom du vill det, och var välkommen. Vi ska föra dig till kung Marc, vår herre.

Tristan avslutade hjortens styckning. Han gav hjärtat, avskrädet och inälvorna åt hundarna och lärde jägarna hur man fördelar bytet och samlar in hundkopplet. Sedan fäste han på trädgrenar de väl skurna styckena och anförtrodde dem åt olika jägare: åt den ene huvudet, åt den andre ryggen, åt somliga skuldrorna, åt andra bogarna och de stora ländstyckena. Han talade om för dem hur de borde placera sig två och två för att rida i vacker ordning alltefter ädelheten av de stycken av villebrådet som var uppstuckna på trädgrenarna.

Så begav de sig i väg under muntert stoj och kom slutligen fram till ett vackert slott. Detta var omgivet av ängar, trädgårdar, rinnande vatten, fiskdammar och åkerfält. En mängd skepp löpte in i hamnen. Slottet reste sig över havet mäktigt och vackert, väl rustat mot varje överfall och väl skyddat mot krigets härjningar. Och slottets huvudtorn, som för länge sedan rests av jättar, var byggt av stora och väl huggna stenblock, ordnade som ett schackbräde i grönt och azurblått.

Tristan frågade efter namnet på detta slott.

— Käre vän, man kallar det Tintagel.

— Tintagel, utropade Tristan, välsignat vare du och välsignat vare även ditt värdfolk.

Ädle herrar, det var där, som för länge sedan under stor glädje hans far Rivalen hade gift sig med hans mor Blanchefleur. Men Tristan visste inget om detta.

Då de kom fram till slottstornet, lockade jägarnas fanfarer baronerna och själva kung Marc till portarna. Sedan jaktens ledare berättat om äventyret, beundrade Marc ryttarskarans vackra ordning och klokheten i de omtalade jaktbruken. Men framför allt beundrade han den vackre, främmande ynglingen, och han kunde inte slita sina ögon ifrån honom. Varav kom sig väl denna tidiga ömhet? Kungen frågade sitt hjärta och kunde inte förstå det. Ädle herrar, det var hans blod som rörde sig och talade i honom, och den kärlek som han för länge sedan hyst för sin syster Blanchefleur.

På aftonen när borden dukats av framträdde en gallisk sångare, en mästare i sin konst, ibland de samlade baronerna och sjöng sånger till harpa. Tristan satt vid kungens fötter. Och då harpospelaren tog upp en ny melodi, talade Tristan till honom:

— Mästare, den sången är känd och älskad av alla. Den diktades för länge sedan av de gamla bretagnarna för att förhärliga Gralents kärlek. Dess rytm är ljuv och ljuva är orden. Mästare, din röst är präktig, sjung och spela den!

Gallern sjöng och svarade sedan:

— Yngling, vad vet du om strängaspel? Om köpmännen i landet Loonnois också lär sina söner att spela harpa och andra spel, så stig upp och ta denna harpa och visa vad du kan.

Tristan tog harpan och sjöng så vackert att baronerna rördes då de hörde honom. Och Marc beundrade harpospelaren, som kommit ifrån Loonnois, det land dit Rivalen en gång hade fört med sig Blanchefleur.

När sången var slut, satt kungen länge tyst.

— Min son, sa han slutligen, välsignad vare den mästare som lärt dig och välsignad är du av Gud! Gud älskar goda sångare. Deras röst och harpans toner tränger in i människornas hjärtan, väcker deras käraste minnen till liv och får dem att glömma många sorger och oförrätter. Du har kommit med glädje till vårt hus. Stanna hos mig länge, min vän!

— Gärna vill jag tjäna dig, höge herre, svarade Tristan, som din harpospelare,