Ramsjögården

By Birgit Th. Sparre

Legenderna om Ramsjögården talar om en förbannelse som vilar över ägorna. Den blodröda vallmon som frodas på den gamla gårdens marker varslar enligt sägnen om olycka och död. Berättelserna sätter skräck i folket som bor kring sjön, och när den förmögne Göran Blessing kommer till trakten för att rusta upp gården väcks minnen, skvaller och onda aningar åter till liv. Snart märker byborna att vallmon kring gården blommar kraftigare än någonsin tidigare. Vad är det egentligen som händer på Ramsjögården? Ramsjögården är den tredje delen av Birgit Th. Sparres romansvit om Gårdarna runt sjön. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940022

Book preview

Ramsjöpriorns förbannelse

Vid Ramsjön lag en gammal gård. Krönikan visste berätta, att den en gång i tiden tillhört en munkorden och ansetts som ett av de rikaste klostren i landet. Ramsjöklostret hade varit vida beryktat för sin vallmoodling och munkarna kända för sin skicklighet i att tillaga rogivande sömndrycker av de giftiga blommorna.

När reformationen under Gustaf I Vasa gjorde sitt segertåg genom riket, blev Ramsjöklostret ett av de första, som skövlades och brändes. Munkarna fördrevos, men innan den grånade priorn lämnade den rykande klosterruinen, nedkallade han himlens förbannelse över alla blivande och orättmätiga ägare till den gamla klosterbesittningen. Olyckan skulle aldrig vika från deras sida, en ond och bråd död ända deras liv. Förbannelsen hävdes ej förrän vallmon upphört att blomma på de branta sluttningarna ned mot den djupa skogssjön.

Den förste ägaren till Ramsjögodset blev Gustaf Johanson Tre Rosor. Han erhöll det som gåva av konungen själv. Som hans sinne var mörkt och tungt, behagade honom mycket den ödsliga Ramsjön med dess skogklädda sluttningar, och fjärran blånande kullar. På ruinerna av det forna klostret lät Gustaf Johanson uppföra en slottslik byggnad, som han kallade Ramsjögården. Över portalen satte han en vapensköld med tre ord inhuggna i stenen: »Ardua sed alta» — »Brant men högt».

Innan borgen var färdig fick Gustaf Johanson en långväga gäst. Den bleke och lärde Eric Lange kom till Ramsjögården. Han var stjärntydare och den mäktige Tyge Brahes medhjälpare och vän. När Eric Lange såg vallmoprakten runt Gustaf Johansons nyuppförda borg, log han i stilla glädje. Han kände munkarnas hemlighet. Eric Lange lärde Gustaf Johanson att tillreda drycken av vallmosaft för att få glömska och en drömfri sömn. Innan året var till ända hade de giftiga blommorna fullbordat sitt verk. I sövande vallmodoft somnade Gustaf Johanson ifrån sin längtan för att i den eviga vilan finna den glömska han så ivrigt åtrådde.

Efter Gustaf Johanson Tre Rosors död blev hans äldste son herre till Ramsjögården. Bönderna kallade honom junker Ögonfröjd, ty ingen kunde skratta så muntert som han. Jan Tre Rosor förde in glädjen i Gustaf Johansons dystra borg. Han befallde att vallmon till varje pris skulle utrotas från Rämsjögården — men det stod ej i mänsklig makt att få bort den färgglödande blomprakten. Då fick rädslan för den onda och bråda döden insteg i junker Jans hjärta. Munterheten dog bort och med den hans glada skratt. Medan vallmon blommade rikare än någonsin utanför Ramsjögårdens murar, sänkte sig skymningen allt djupare över Jans sinne. Den dag kom då vallmogiftet var det enda som återstod för att döva hans dödsfruktan. Det blev honom till en oumbärlig vän, som gav honom mod att göra sig kvitt ångesten, ty i rädsla för döden tog Jan Tre Rosor sitt liv.

Det blev Jans broder Sten, som övertog Ramsjögården. Herr Sten var en övermodig herre. Han kunde aldrig glömma, att han var den siste Tre Rosor och svåger till konungen själv. Herr Sten kallade utländska konsthantverkare och flamländska vävare till Ramsjögården. Han var barnsligt svag för yppiga barockportaler, förgyllda träsniderier och dyrbara målningar. Men varken rikedomen eller makten kunde skydda den praktälskande herr Sten från Ramsjögårdens förbannelse. Sten Tre Rosor kallades till konungens stad. Från den resan återvände han aldrig.

Tre Rosornas stjärna hade ännu inte slocknat. Åtta månader efter herr Stens död födde hans hustru, Britta Bjelke, en gosse, som i det heliga dopet fick namnet Jan. Herr Stens son kallades aldrig annat än Rosenjunkern. Han var en drömmare, som tidigt började grubbla över sin ätts olycksöde. Det enda som fick hans ögon att lysa av spänt intresse var när talet föll på stjärnor och magiska cirklar. Rosenjunkern var väl förfaren i stjärntydarkonsten. I det höga vakttornet på Ramsjögården satt han natt efter natt med tuben för ögat för att avslöja stjärnornas hemliga budskap. Han såg att Vasarnas och Tre Rosornas öden voro sammanflätade likt hopväxta hagtornsslingor — men Rosornas stjärna var i ständigt avtagande, ty den stod i farlig närhet av Mars; av honom fanns intet gott att vänta. Hans egen levnad skulle bli kort. En mörk förbannelse kastade sin skugga över hans liv, och Tre Rosornas stjärna skulle slockna i Mars’ närhet. Stjärnkunskapen blev lika ödesdiger för den siste Tre Rosor, som vallmogiftet varit för Gustaf Johanson. I samma stund som den bleka stjärnan slocknade, släcktes också Rosenjunkerns livslåga.

Efter den siste Tre Rosors död gick Ramsjögården en skiftande framtid till mötes. Den upplevde skeden av prakt och förnedring. Århundraden växlade očh med dem Ramsjögårdens ägare. De, som krönikan känner, blevo alla offer för gårdens förbannelse. I fyrahundra år försökte varje ny ägare att utrota vallmon på sjösluttningen — men den blommade likafullt genom seklerna med tunga och giftiga kalkar. Under tidernas lopp styckades jorden och skogarna såldes ifrån, tills blott en bråkdel återstod av det forna Ramsjögodset. Endast Gustaf Johansons borg stod oförändrad kvar på den branta höjden invid skogssjön. I den vittrade vapenskölden lästes ännu de övermodiga ord han låtit hugga in.

En av de sista ägarna till Ramsjögården var Jacob Blessing, en levnadsglad gammal herre, som förslösade sina pund vid glaset och spelbordet. Jacob Blessing trodde varken på Ramsjöpriorns förbannelse eller vallmofaran. Han var en bullrande adertonhundratalsrepresentant med ett sinne okänsligt för hemliga krafter, stjärnkunskap och barocksniderier. Han förblev oberörd inför väggarnas karduanska gyllenläder och trasiga flamländska tapeter; på trappuppgångens svartnade målningar sköt han helst till måls, när han i gryningen återvände från glada och festliga lag. Endast vapenskölden över portalen ägnade han ett belåtet intresse. Han lät förgylla bokstäverna, så att de på långt håll lyste vägfarande till mötes. Jacob Blessing fick dyrt umgälla den fåfänga, som gjort honom till Ramsjögårdens ägare. Olyckorna läto inte vänta på sig. De sista åren av Jacob Blessings liv grinade nöden emot honom från alla vinklar och vrår i de tomma salarna, där allt av värde förts bort för att gälda gamla spelskulder. När slutligen sjukdomen band honom vid sängen, blev honom tiden för lång, ensam som han var med fattigdomen, råttorna och spindelvävarna i Gustaf Johansons förfallna borg. För sista gången prövade Jacob Blessing sin skjutskicklighet. Skottet förfelade inte sitt mål. Det gick rakt igenom hjärtat, medan vallmon blommade i tusental på Ramsjösluttningen.

Jacob Blessing hade en son, som i unga år rest till ett främmande land för att där lättare förvärva det guld fadern alltid drömde om. Efter många år återvände Göran Blessing till Ramsjögården för att finna en spöklik ruin av sitt forna barndomshem. Göran Blessing hade inte gäckat sin fars förhoppningar. Han återkom som en rik man. Han lät restaurera Gustaf Johansons borg. Inga medel sparades för att den skulle återuppstå i sin mäktiga medeltidsglans.

Göran Blessing blev Ramsjögårdens siste ägare.

Brudkronan

Heljö gamla kyrka var till trängsel fylld av en nyfiken människomassa, som med andlös spänning väntade att få se brudparet långsamt komma uppför den mattbelagda gången fram till altarringen. Många hade redan tåligt väntat i flera timmar, men ännu hade inte bröllopsmarschen börjat brusa under de vitlimmade valven; ännu syntes inte kyrkoherde Björkanders resliga gestalt framför altarets djupröda antependium med det guldbroderade korset.

Hela kyrkan var festligt dekorerad med girlander och blommor, vilka doftade sövande tungt i den överfyllda helgedomen. Runt koret stodo knippor av rosor och pioner mellan palmer och rundklippta lagerträd. På altaret höjde liljestänglarna sina vita kalkar mot de höga ljusen, som lyste med klara och stilla lågor i den förväntansfulla tystnaden. Hela församlingen visste, att alla blommor och träd kommit från Heljös stora orangerier. Mäster hade själv arbetat hela natten för att värdigt smycka och dekorera kyrkan till den länge emotsedda dag, då Ebba Riddercrona skulle förena sitt liv med Göran Blessings på Ramsjögården.

Det var inte något vanligt bröllop, som denna högsommardag skulle gå av stapeln i Heljö kyrka. Ebba Riddercronas val av make hade väckt stort uppseende i den gamla trakten runt sjön, ty det var första gången så långt någon kunde minnas tillbaka som en Riddercrona gift sig med en utomstående. Att det därtill blev Heljögrevens dotter, som bröt mot traditionen, upprörde många sinnen. Ramsjögården hade intet gott rykte. Ingen visste heller vad Göran Blessing fått i arv efter sin försupne självspilling till far. Visserligen hade han återvänt till fädernegården som en förmögen och välbärgad man — men vallmoförbannelsen kvarstod alltid. Den kunde inte Ramsjögårdens ägare köpa sig fri ifrån med jordiska rikedomar, menade de gamle och skakade betänksamt på huvudet.

De inbjudna gästerna hade redan tagit plats på de reserverade bänkarna längst framme i koret. Det var en festlig syn av guldsmidda uniformer, av glimmande smycken på välpudrade halsar, ett fras av siden och spetsar i regnbågens alla färger. Gårdarna runt sjön voro fulltaligt representerade. På bänken närmast altarringen syntes greve Fredrik Adolf från Björksund i sin trånga adelsuniform med den trekantiga hatten i knäet. Han var den siste av de gamla herrarna runt sjön. Fastän han märkbart åldrats, lyste ögonen ännu vaket pigga under de buskiga brynen, och de ståtliga kejsar Wilhelmsmustascherna voro käckt uppvridna på militäriskt vis. Greve Fredrik Adolf var redan blodröd i ansiktet av värmen och torkade oupphörligt pannan med en stor och färgglad näsduk. Plötsligt lutade han sig mot närmaste bänkrad och förklarade med en röst, som ekade genom tystnaden:

»Det är egentligen ett konstigt bröllop utan en enda anförvant till brudgummen. Tänk, inte en enda släkting, bara några dussin fabriksarbetare på läktaren; dem kan väl ingen i rimlighetens namn räkna som närstående!»

Det hördes ett dämpat fnitter efter den högljudda anmärkningen, men greve Fredrik Adolf fick inte tillfälle till några fortsatta reflexioner, då han hastigt blev nedtystad av sin hustru, Louise Riddercrona, som satt bredvid honom i mullvadsfärgad spetsklänning och med en slinga av safirer och rosenstenar kring sitt gråa hår. Greve Fredrik Adolf suckade djupt och snöt sig länge och kraftigt bakom den trekantiga hatten.

I bänken intill Fredrik Adolf och Louise Riddercrona satt deras son Krister med sin unga fru i en vinröd klänning; den lyste som en eldsflamma i kyrkans halvdunkel. Christina Riddercrona var kusin till sin man och brudens yngsta syster, så att hon var med starka band knuten vid trakten och de gamla familjerna på gårdarna runt sjön. Nyfiket lät hon blickarna glida utefter de fullsatta bänkraderna. De stannade med ett småleende vid den klotrunde, välmående direktör Arnold Struve, iförd bländvitt skjortbröst med diamantknappar och en högmodern frack med långa skört, vilka likt vida kjolar svepte kring hans korta ben. De vita glacéhandskarna stramade spänt på hans knubbiga händer, som krampaktigt höllo om en psalmbok med ljusblåa sammetspärmar. Bredvid honom satt fru Kitty Struve i tyllvolanger och med en silverrävspellerin över de bara axlarna. Det nyfärgade håret skiftade i bronsrött med små indiskret dammgrå testar under locksvallet. De penslade ögonbrynen liknade svarta streck i det barnsligt fylliga ansiktet med dess granatröda läppar och konstmässigt förlängda ögonfransar. Fru Kitty fläktade sig förstrött med en solfjäder av ärggröna plymer, medan hon tankfullt sög på en karamell.

Struves räknades inte till trakten, fast de under många år varit ägare till en av de gamla gårdarna runt sjön. Av oförklarliga skäl hade emellertid fru Kitty genomdrivit Ekenäs’ hastiga försäljning, sedan hon låtit taga undan den bästa utgården. Där tillbringade herrskapet Struve numera somrarna i en nyuppförd funkisvilla och uppehöllo en gästfrihet, lika överväldigande som tröttsam för grannfamiljerna på gårdarna. Den unga grevinnan Riddercrona smålog för sig själv åt det välvilliga men vräkiga paret, som så iögonenfallande bröt av mot alla andra i den enkla lantkyrkan. Trots de mest aktningsvärda ansträngningar skulle de aldrig bli annat än främlingar i en trakt, där traditionens helgd levde kvar sedan århundraden tillbaka.

De granskande blickarna gledo åter över bänkraderna tills de stannade vid den vapenprydda korbänken. Där satt en ensam dam. Hon såg ut som en ung flicka, helt vitklädd med kort, ljust hår, som lockade sig i nacken. Det var Diana Riddercrona, född Stjärnudd. Den vinröda klänningens bärarinna stirrade på henne med en nästan närgången nyfikenhet, tills hon plötsligt överraskade sig själv med att undra, hur i all världen Diana bar sig åt för att bibehålla sig så ungdomlig och flickaktigt spröd, fast alla visste att hon överskridit de trettio. Därtill hade hon de senaste åren haft stora sorger och många svåra missräkningar. Det var ingen hemlighet att Dianas äktenskap med Joachim, den unga grevinnan Christinas egen bror, var trasigt. Det hade till och med varit fråga om skilsmässa. Skvallret hade haft mycket att berätta om Diana, som givit anledning till rykten, vilka voro långt ifrån hedrande … Ändå satt hon i korbänken lik en vitklädd konfirmand, som om åren, sorgerna och olyckorna spårlöst gått henne förbi, ett drömväsen med drag som skört Meissenporslin. Christina Riddercrona kände plötsligt en oresonlig avund mot sin svägerska i den vapenprydda korbänken. Diana hade en obegriplig särställning i trakten, som kom alla att överse med hennes obetänksamma handlingar, vilka skulle varit oförlåtliga om det gällt någon annan. Stackars Joachim! Det var en slutrefräng, som Christina ständigt hörde sin mor upprepa, när samtalet berörde sonhustrun.

Diana Riddercrona tycktes fullkomligt oberörd av sin svägerskas granskande blickar. Hon satt med allvarligt knäppta händer och såg frånvarande ut över mängden av kända och okända ansikten. Allting föreföll henne lika overkligt, från blomprakten i den överfyllda kyrkan till den högtidliga akt, som inom kort skulle förena två människor för livet. Ebba Riddercrona och Göran Blessing! Hon upprepade ideligen de båda namnen för sig själv. Alltsedan hon för första gången hört talas om en förening dem emellan, hade hela hennes jag upprest sig mot detta giftermål. De voro alltför omaka, alltför litet samspelta. Diana kände Joachims vackra syster och visste av erfarenhet vilken känslolös och beräknande kvinna hon alltid varit. Ebba fordrade en förgylld infattning av den man, som skulle få ge henne sitt namn; men åren hade gått och skaran av uppvaktande kavaljerer hade glesnat kring Ebba Riddercrona tills det plötsligt blivit tomt omkring henne. Med kvinnlig intuition förstod Diana, att Göran Blessing uppträtt i det psykologiska ögonblicket, då Ebba ansåg alla sina förhoppningar om ett lysande parti grusade. Ebba hade aldrig lagt märke till sin barndoms lille fattige Göran Blessing. Hon skulle aldrig ha märkt honom, om han inte återkommit till Ramsjögården som en rik man. Göran Blessing! Hans namn hörde samman med Dianas lyckliga barndom på Stjärnö gård. Visserligen hade han tidigt lämnat trakten, men hon kunde ännu minnas honom som en skygg och förväxt gosse i lappade kläder och trasiga skor. Löjtnant Blessings moderlöse son hade alltid blivit omhändertagen på de gamla gårdarna såsom ett stackars försummat barn, vilket alla skänkte sitt medlidande, då envar visste under vilka utblottade omständigheter far och son levde på den förfallna Ramsjögården. »Fattigt och slarvigt som hos Blessingens» hade sedan den tiden blivit till ett ordstäv i trakten. Diana mindes också den rödbrusige och svärjande löjtnanten, som reste från gård till gård och tiggde namn till sina växlar för att sedan lättsinnigt slösa bort alla hopskrapade medel vid spelbordet. Diana var övertygad om att de levnadsglada gamla herrarna runt sjön inte voro alldeles oskyldiga till Jacob Blessings ruin. Han hade tidigt skickat ut sonen till det stora framtidslandet i väster. Göran hade rest, och hans namn hade tystnat på gårdarna. Åren hade gått och medfört stora förändringar. Löjtnant Blessing hade ändat sitt liv för egen hand. Ramsjögården hade sålts, styckats och än mer förfallit, då de nya ägarna varit bönder, vilka ej bebott det stora huset. Av de gamla herrarna runt sjön fanns endast greve Fredrik Adolf kvar på Björksund. Heljö slott hade brunnit och åter byggts upp. Diana hade gift sig med sin syssling, Heljös fideikommissarie.

Lika obemärkt som han rest hade Göran återvänt. För sparade slantar blev han delägare i en anspråkslös konfektionsfirma i den närbelägna staden, där textilindustrien tagit oanad fart. Ingen på gårdarna hade vetat om hans hemkomst förrän den blygsamma firman växt till ett fabrikskomplex, vilket sysselsatte hundratals arbetare. Göran Blessings namn nämndes plötsligt i samband med traktens storindustri. I varje stuga surrade symaskiner från morgon till kväll för att hinna leverera de stora beställningarna av dussinsöm till Blessings fabriker. En masskonfektion av Blessings skjortor, Blessings overaller och Blessings byxor. När Ramsjögården åter var till salu, stod Göran Blessing i ortstidningarna som den nye ägaren. Omedelbart hade han börjat låta restaurera det förfallna huset, så att ingen skulle kunna känna igen den dystra gården vid skogssjön.

Först sedan köpet avslutats gav sig Göran tillkänna på de gamla gårdarna. Han mottogs med en förvirrad blandning av nyfikenhet, misstro och undran. Tjugo år är en lång tid, under vilken minnen hinna blekna. Det var svårt att i den förmögne och lätt gråsprängde industrichefen igenkänna Jacob Blessings lille son. Än svårare att förena Blessings »billiga och slitstarka tyger» med Tre Rosornas namn och gård!

I dag förde Göran Blessing Ebba Riddercrona till altaret i Heljö kyrka. Han hade på allvar kommit hem — men Diana kunde inte frigöra sig från känslan att Göran stod i begrepp att begå ett stort och ödesdigert misstag. Därtill skulle Ebba bära Tre Rosornas krona. Legenden berättade, att den tungsinte Gustaf Johanson på Ramsjögården fått kronan i gåva av skogsrået. Han hade skänkt den till Heljö kyrka sedan Skarabispen läst sju Fader Vår och tre Välsignelser över kronan, för att läsa bort all trolldom från råets gåva. Kort därefter stals den av en dansk snapphane. Vid Ramsjön blev han upphunnen av de förbittrade bönderna. När han inte såg någon utväg att undkomma, slängde han kronan i den djupa sjön. I många hundra år hade den legat på sjöbottnen trots alla draggningar och försök att bärga den dyrbara skatten. Med tiden hade Rosornas krona blivit till en myt, som ingen längre trodde på, tills plötsligt en dag för några veckor sedan en fiskare fått upp kronan i sitt nät. Göran gav honom en riklig ersättning och återskänkte kronan till Heljö kyrka med villkor att hans brud, Ebba Riddercrona, skulle vara den första, som bar kronan.

Legenden visste berätta, att trolldomen trots Skarabispens alla välsignelser aldrig riktigt gått ur Tre Rosornas krona. Den var ett sanningsvittne för unga brudar. Åt dem som i kärlek buro kronan till altaret skänkte den framgång och lycka — men bar någon kronan med ett beräknande sinne eller uttalade det bindande äktenskapslöftet med en hemlig kärlek i hjärtat, blev kronan tryckande tung och föll av huvudet vid altarringen.

Ifrån korbänken märkte Diana en plötslig rörelse bland församlingen. Många hade rest sig upp och stirrade oavbrutet mot dörrarna till vapenhuset. Det gick en viskning genom mängden. Ledsagad av sin son kom brudens mor uppför gången i en släpande sammetsklänning. Hon gick med värdigt lugn vid Joachims sida utan att en rörelse kunde förmärkas i de förnäma dragen med de kupiga ögonen. Runt halsen glänste pärllänkar i dubbla rader; på ena axeln voro några mattlila orchidéer fästade, vilka smälte samman med klänningens färg. Den gamla Heljögrevinnan var en ståtlig dam, fast källarkylan från det brunna slottet alltid tycktes följa henne. Joachim Riddercrona förde sin mor fram till korbänken, där hon tog plats bredvid Diana, som hastigt flyttade sig åt sidan. Kitty Struve vinkade energiskt med den ärggröna solfjädern, och greve Fredrik Adolf fick en puff i sidan av sin äkta hälft, då han betänkligt börjat nicka med huvudet. Han ryckte till, såg sig yrvaket omkring och tappade både handskarna och den trekantiga hatten i golvet.

Liksom uppvuxen ur jorden stod plötsligt kyrkoherde Björkander framför altaret i sin purpurröda mässhake med de breda guldbårderna. Ljusen flämtade mellan de tunga liljekalkarna, och blomdoften vilade berusande stark över kyrkan. Ett mäktigt orgelbrus hördes från läktaren, när den gamle organisten Jeremias Ingelöf klämde i med de första takterna av bröllopsmarschen ur Lohengrin. Som på ett givet tecken reste sig alla upp. Brudparet hade äntligen kommit.

Långsamt skred det högtidliga bröllopsföljet fram genom den fullsatta kyrkan. Främst gingo de två kyrkomarskalkarna, Joachim Riddercrona och hans kusin Olof från Björksund. Båda voro lika ljusa, lika långa och lika axelbreda i sina blå husaruniformer med den tofsbehängda värjan vid sidan. Diana böjde sig fram för att bättre kunna se. För första gången slog det henne hur lika de båda kusinerna voro varandra, med samma kraftigt böjda profil och stålgrå ögon. Efter dem följde brudparet. Vid åsynen av Ebba Riddercrona hördes ett sorl av beundran. Hon var strålande vacker i sin vita bruddräkt med det långa sidensläpet. Den tunga spetsslöjan föll omkring henne i mjuka veck, och på huvudet bar hon Tre Rosornas krona. Den glänste likt en gyllene maktsymbol bland slingor av myrten och späda orangeblommor. Plötsligt avstannade sorlet. Alla hade på en gång upptäckt, att bruden i stället för den traditionella brudbuketten bar en stor knippa vita vallmor. Ramsjögårdens ödesdigra blommor! Det var att alltför djärvt utmana ödet. Medan bröllopsmarschen ekade genom kyrkan, drog hela församlingen andan av förskräckelse. Endast Ebba Riddercrona gick oberörd och småleende vid Göran Blessings sida fram till altaret med sin vita vallmobörda på armen.

Det var knappast någon, som lade märke till brudgummen bredvid den vackra bruden. Endast Diana följde honom med uppmärksamma blickar. Hon märkte att han i motsats till Ebba var blek av sinnesrörelse inför stundens högtidliga allvar; annars hade hon svårt att i den frackklädde mannen med de känsliga, veka dragen igenkänna sin barndoms lekkamrat i de lappade kläderna. Efter brudparet gingo Krister Riddercronas två små flickor i tarlatansklänningar med kransar av tusenskönor runt sina ljusa huvuden. De höllo varandra trofast i handen och trippade efter stränga tillsägelser varsamt fram för att inte trampa på det långa släpet. När brudparet hunnit fram till altarringen, slutade Jeremias Ingelöf marschen med några skrällande ackord, varefter hela församlingen sjöng den gamla bröllopspsalmen: »Gud välsigna dessa hjärtan. Helga dessa vänners band …» När sången tystnat började kyrkoherde Björkander med kraftfull stämma läsa de kända orden ur vigselformuläret. Under hela tiden stodo de två kyrkomarskalkarna orörliga, likt två stenstoder, men de två små flickorna Riddercrona hade all möda i världen att hålla sig stilla under den långa ceremonien. De skruvade oroligt på sig och tittade sig undrande omkring i den högtidliga stillheten. Fredrik Adolf nickade uppmuntrande och skrattade belåtet åt sina näpna barnbarn men tystnade lika fort efter att ha råkat kasta en blick på sin hustru.

Brudparet hade växlat ringar. Med höjd röst läste kyrkoherde Björkander: »Emedan I nu tagit varandra till äkta, så stadfäster jag, såsom Kristi tjänare, inför Gud och denna kristna församling detta edert äktenskapsförbund …» I det ögonblicket inträffade den underliga händelsen. Alla sågo plötsligt hur bruden med ena handen gjorde en hastig rörelse mot huvudet — men det var för sent. Kronan hade på något oförklarligt sätt lossnat från slöjan och föll med ett klirrande ljud ned på den röda mattan. Guldglittrande låg den vid brudens fötter, medan en förvirrad bestörtning stod att läsa i allas ansikten. Det var ett dåligt förebud, att kronan föll av bruden, i synnerhet när det gällde Tre Rosornas krona. Diana hade vänt sig mot sin svärmor. Den gamla Heljögrevinnan hade fått ett spänt och plågat uttryck i ögonen. Nervöst förde hon en spetsnäsduk över läpparna. Hon, liksom de flesta i trakten, kände till legenden om Tre Rosornas brudkrona, som i denna stund på ett övertygande sätt besannat sig.

Utan att låta sig störas av det pinsamma intermezzot fortsatte kyrkoherde Björkander den avbrutna ritualen, fastän allas blickar intensivt voro riktade på den fläck av mattan, där den sjuuddiga kronan fallit. Hela församlingen undrade ängsligt vem som skulle våga ta upp den, ty det var allmänt känt att den som tog upp en avfallen brudkrona skulle dragas in i alla de sorger och bekymmer, vilka under de kommande åren kunde drabba brudparet.

Diana Riddercrona gav sin make en bönfallande blick. Till sin glädje såg hon att Joachim stod lika stilla, som om han inte ens lagt märke till den störande händelsen. Då steg plötsligt Olof Riddercrona från Björksund fram, böjde sig ned och tog upp kronan från golvet. Därefter gick han lika tyst tillbaka till sin plats. Under hela kyrkoherde Björkanders långa tal till brudparet stod Olof med Tre Rosornas krona i händerna.

— — — Åter började orgeln brusa och psalmsången ljuda — men ingen kunde undgå att märka den dova misstämning, som lagt sig över menigheten. Inte heller lyckades Jeremias Ingelöf få någon sann festivitas över den pompösa utgångsmarschen. Under en nästan beklämmande tystnad från församlingens sida lämnade brudparet altarringen och gick nedför den långa gången. Alla stirrade på bruden utan krona, vilken Olof Riddercrona i stället varsamt höll framför sig, när han tillsammans med Joachim gick före de båda nygifta med militäriskt taktfasta steg.

Bröllopsmiddagen på Stjärnö

Bröllopsmiddagen skulle gå av stapeln på Stjärnö gård.

Det var Joachim Riddercrona, som uttryckligen önskat att få hedra sin syster med denna festmåltid i sitt eget hem, eftersom det nyuppförda Heljö slott ännu stod tomt och hans mor endast bebodde den trånga förvaltarbostaden i parken. Dianas och Joachims motvilja att flytta in i det nya slottet hade sina goda grunder. De plågades alltför mycket av de sorgliga minnen, som voro förknippade med det bygget. Det hade uppförts kort efter den lille gosses födelse, som skulle blivit Heljös fideikommissarie — och knappt hade det nya Heljö nått sin fullbordan förrän det upptäcktes, att barnet var dövstumt. Många hemlighetsfulla rykten hade spritts ut i trakten om den lille brunögde och tyste gossen, som fötts på Stjärnö gård. Det viskades om att Joachim inte var barnets far. Förtalet fick ytterligare näring, då Joachim Riddercrona för en lång tid lämnade sin hustru och sina gårdar. Först när gossen dött kom han tillbaka. Allt blev som förut. Diana och Joachim levde åter ensamma på Stjärnö gård, Dianas barndomshem, som Joachim inköpt på konkursauktionen efter hennes far för att i orubbat skick återskänka henne det på deras bröllopsdag. De stora sorgerna och de små glädjeämnena hade till slut smitt dem samman och låtit dem finna friden och den senkomna lyckan vid varandras sida.

Bröllopsmiddagen var dukad i Stjärnö stora sal.

Över det långa hästskobordet hängde den gamla järnkronan med de tjugofyra ljusen. Anders, betjänten sedan Jan Gustaf Stjärnudds tid, hade just tänt dem sedan han tagit en sista överblick av det festligt dukade bordet med vapenprydda silvertallrikar och tunga kandelabrar. Hur många gånger under årens lopp som Anders tänt ljusen i järnkronan på Stjärnö gård kunde han inte med den bästa vilja upplysa om. Under gamle barons tid hade det varit mest varje dag, ty han hade hört till dem som fört det gästfriaste huset på gårdarna runt sjön. Anders suckade när han mindes hur de tjugofyra ljusen lyst över glada och bullrande jaktmiddagar, när grånade jägare med lystna ögon och blossande kinder andäktigt smuttat på den djupröda bourgognen, som varit baron Stjärnudds stolthet. Med kännarmin hade de insupit doften av det simmigt glänsande Château d’Yquem i dammiga flaskor från ett förgånget århundrade. »En nektar av flytande guld, för rusande och yppig annat än för de ömmaste tillfällen …» hade den gamle Heljögreven brukat säga med halvslutna ögon. Det uttrycket glömde aldrig Anders. Han citerade det så fort tillfälle gavs — men tyvärr var det ingen mer än han själv som uppskattade det. Sedan de gamla herrarna gått bort fanns det inte längre några vinkännare, förklarade Anders ute i köket, när han med outsägligt förakt hällde upp en karaff med årsgammalt vin från systembolaget, ty greve Joachim hade inte någon känsla för de spindelvävsgrå flaskorna i vinkällarens mörkaste vrå. Till bröllopsmiddagen hade Anders dock haft glädjen få ta upp de sista flaskorna av baron Stjärnudds Château d’Yquem. Han hade smekt buteljerna med andaktsfull vördnad, medan han för sig själv upprepat Heljögrevens lovsång, tills Anna-Marie, den argsinta husmamsellen, överraskat honom.

»Jag tror att han blivit rent tossig, gamla människan, med sina ömma tillfällen», hade hon sagt med händerna i sidan. »Det passar sig inte för honom att härma de gamla grevarnas syndiga paschaser!»

Anders hade stramat upp sig i hela sin livréklädda värdighet.

»Anna-Marie kan hålla tyst med vad hon inte begriper», hade han bitit ifrån sig, men Anna-Marie hade genast tagit upp den kastade stridshandsken.

»Begriper — det kan han säga! Så mycket begriper då jag att på det här bröllopet finns det ingen som har användning för hanses ömma tillfällen. En mesalschans — det är vad det är när fröken Ebba gifter sig med en särk- och kalsongfabrik!»

Anna-Marie hade vänt honom ryggen och vandrat ut i köket för att hålla ett argusöga på den nykomna kokfrun, medan Anders vemodigt begrundade sanningen av hennes ord. Det var väl att Heljögreven slapp uppleva den dag, då hans dotter gick till altaret med Blessingens son. Om han levat hade det inte blivit något gifte av, det kunde Anders nästan svära på, om också Blessingen haft dubbelt så många fabriker. Herre jesses, tänka sig sonen till den självspillingen som måg på Heljö! Anders ryste vid blotta tanken. Han hade själv sett nog av den gamle Blessingen, när han farit omkring i sin skrangliga trilla för att tigga pengar till de eländiga växlarna och länsa alla vinkällare på gårdarna. Men maken till kännare fick man leta efter, det hade till och med Heljögreven nödgats erkänna. Bjöd man löjtnant Blessing på en soldålig årgång, sprutade han vinblasket på väggen. Anders hade fått tvätta bort många fläckar på gobelängtapeten i Stjärnö matsal, innan baron Jan Gustaf lärt sig att endast det bästa var gott nog för Jacob Blessings skamlösa törst. Den törsten hade kostat honom både Ramsjögården och livet, tänkte Anders skadeglatt; för att inte tala om baron Stjärnudds hundraåriga portvin, som den fylltratten druckit ur till sista droppen.

Ljusen brunno i järnkronan och speglade sina gulröda lågor i det glimmande silvret och i den avlånga spegelplatån, där djupröda rosor glödde i ostindiska skålar. Anders drog långsamt de tunga damastgardinerna för de stora fönstren utåt terrassen. Det började redan skymma. Himlen var täckt av tunga ovädersmoln. På de nyklippta gräsmattorna stodo långbord dukade under kulörta lyktor, med dubbla rader kaffekoppar och vinglas för folket, som senare på kvällen skulle komma för att hylla brudparet. Det skulle bli en lång arbetsdag, men tack och lov, betjäningen var både van och snabb. Anders hade själv haft en grundlig exercis med de struntviktiga hyrda hotelluppassarna, som naturligtvis inte haft en aning om vad en gammaldags hovmästare som Anders på Stjärnö hade rätt att fordra av sina underordnade. Inte förrän han fått dem att begripa, att de ingenting begrepo, kunde han känna sig lugn för att de skulle göra heder åt hans ganska handgripliga undervisningsmetoder. Anders drog upp sin buckliga silverrova och gav den en hastig blick. Brudparet och gästerna kunde komma när som helst. Den rödhårige Mattson skulle ta emot herrarna i de två stora södergästrummen, och det obstinata stycket, kammarsnärtan Genoveva, skulle se till att damerna hade allt vad de behövde i grevinnans toalettrum och gula empiresängkammaren. Det var tillsagt att brudparet skulle ta emot gästernas lyckönskningar i blå salongen. Lyckönskningar! Anders fnyste. Nåja, vad brudgummen beträffar kanske det var befogat, ty en vackrare och ståtligare dam än fröken Ebba såg inte en så’n som Blessingen ofta! Måtte nu bara snapsen vara ordentligt kall, annars blev inte greve Fredrik Adolf nådig … och den där nymodiga cocktailen ordentligt blandad. Den kanske han kunde vara lugn för. Det var visst det enda som stadshotellets lille glåmige hovmästare kunde ordentligt. Tankarna virvlade runt i Anders’ slätkammade vita huvud men avbrötos genom att dörrarna till serveringsrummet slogos upp med buller och brak och Anna-Marie kom inseglande med en av de stora krokanerna, som hon satte mellan ett par kandelabrar på bordet.

»Jesses människa, står han här och hänger, när brudparet kan vara här när som helst!» Anna-Marie ryckte till sig en halvvissen ros i förbifarten. »Kan han inte sätta ned en stjälk i vatten en gång — men se karlar …» Anna-Maries kinder glödde av spisvärme och upphetsning. »Mor Tilda på Fågelsången, den skvallertramsan, sitter redan i köket och dricker kaffe», fortsatte hon i ett enda andedrag. »Fast gumstackaren är över åttio år, sprang hon före allt kyrkfolket. Denna gång hade hon nyheter, ska han veta. Kronan föll av bruden — så sanna mina ord att det blir en mesalschans med tabelras, som gamle baron brukade säga! Sånt där eländigt vallmoskräp hade hon i brudbuketten i stället för kristliga blommor! Inte kan det bli nån välsignelse med den vigseln, det kan envar begripa, som är född med det lilla förstånd som vår Herre har gett en. Den stackars greve Olof fick plocka upp kronan, så nu ska han också dras in i det Blessingska eländet. Det kommer inte att bara bli kalsonger han får för besväret, det kan han skriva upp, Anders! Olycka blir det — precis som om inte greve Fredrik Adolf haft nog med att en son dragit sorg och skam över honom. Sådant brudpar ska en hålla middag för! Tvi för den lede. Blessingen kunde hållit sig borta från trakten, för han hade inte här att göra …»

En gäll bilsignal avbröt Anna-Maries svada.

»Du store tid, nu är brudparet redan här!» Anna-Marie flög på dörren för att hämta den andra krokanen, medan hon skrek till den förstummade Anders: »Nu blir det till att röra på benen, om inte de ömma tillfällena rent har förlamat honom!»

Blå salongen på Stjärnö doftade av blommor och strålade av ljus.

Det var ett vackert rum i sin strängt genomförda Louis Quinzestil med pastellfärger, ljusblå och crêmefärgade draperier med kinesiska motiv efter Boucher, Cressonfåtöljer i antiksammet, bleu de roi, och spröda taburetter i petit point. På väggarna mellan de stora fönstren hängde speglar i mattförgyllda ramar med tudelat glas. Över soffan med de svängda gavlarna satt den stora målningen av Dianas