Munkakliv

By Hans Lidman

I den muntliga tivedstraditionen är det ofta omvittnat att munkarna i Ramundeboda företog vandringar till Olshammar för att därifrån båtledes nå klostren i Vadstena och Alvestra. De vandrade då rakt över den öde tivedskogen längs en stig som än idag kallas för Munkastigen. En vandring som tog över två dagar. Munkaliv är en naturskildring med historiska inslag av författaren och fotografen Hans Lidman.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726654332

Book preview

Hans Lidman

Munkakliv

SAGA Egmont

Munkakliv

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1974, 2020 Hans Lidman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726654332

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Munkakliv

www.sagaegmont.com

Till Thure Elgåsen

vägledare i Tiveden

Hemma hos Ramunder Hin Onde

Den gamla Tivägen, som sen hedenhös varit ett av vårt lands viktigaste trafikstråk, strök fram tätt vid Bodarnesjöns norra strand. Där låg det sägenomsusade Ramundeboda – midt på Tiveden. Här gick vägen fram mellan landet sunnan eller utan skogs och landet ovan eller nordan skogs; det vill säga mellan Götaland och Svealand. Vägen kunde dock ännu i Gustaf den förstes tid svårligen befaras på annat sätt än ridande eller gående.

Legenden förtäljer, att här bodde den vilde och fruktade vikingen Ramunder Hin Onde med sin likaledes hårdföra hustru. En folklig benämning är Rammen. Av forskare kallas han Hromunder. Han hade döttrarna Skaga, Boda och Drota. Om Ramunder och hans döttrar finns ett flertal sägner. Om dottern Skaga, se min bok Gudanatt, sid. 117. Dottern Boda och en munk sägs ha anlagt Ramundeboda själahus. Dottern Drota lät bygga Drothems kyrka inte långt från Ramunderhäll vid Söderköping. En envis tradition gör gällande att Ramunder bodde på Ramsnäs vid sjön Undens norra strand och att hans segelled gick från Unden, Edsån, Viken, Bottensjön, Vättern, Motalaström, Bråviken till Söderköping. Att Ramunder skulle ha bott vid Ramsnäs förtigs dock av alla forskare som sysslat med ramundertraditionen på svensk mark.

I bygden kan man än i dag höra ramundervisan, som ger en antydan om jätten Ramunders storlek. En av stroferna lyder:

Ja, femti alnar till byxtyg

och femton till byxaremmar.

Denna klädning var mig något trång,

jag har ej min fulla gång,

sad Ramunder, den unge!

När Ramunder avled, mätt på mord och rov, blev han enligt envisa muntliga traditioner gravsatt i en kopparkista på Korsbacken vid Ramundeboda, nu delvis genomskuren av den nya landsvägen. Karl August Larsson på Öna i Bodarnesjön, kyrkans dödgrävare och ännu en bodarneman sökte kistan en midsommarnatt för drygt hundra år sen. De grävde en djup grop som ännu i dag är väl synlig. Fullkomlig tystnad måste råda om det hela skulle lyckas.

Efter flera timmars hårt arbete stötte spettet plötsligt mot metall så ett ekande ljud for dem till mötes. Ivern blev dödgrävaren övermäktig, varför han omedvetet drog till med tivedsuttrycket:

– Å jeskota-petter!

Men då var tystnaden bruten och man fann aldrig kistan. Senare fick de höra att kistan av okända krafter blivit flyttad från Korsbäcken till Skvallerbäcken. Och att det inuti kopparkistan skulle finnas en silverkista.

Mitt i deras grävda grop växer nu en reslig rönn.

Larssons mor hörde som ung flicka många berättelser kring Ramunder, omtalar hennes sondotter. Han lär ha varit stor som en jätte och haft mycket långt och mycket yvigt skägg. En gång sa han, då en tallkotte råkade komma innanför hans ögonlock:

– Det är lite som grånnar mitt öga …

Han hade en dvärg som ständigt passade upp honom. Dvärgen tog då en stege, reste den mot Ramunders bröst, klättrade upp och plockade bort den förargliga tallkotten!

Sägnerna kring Ramunder anses utgå från ett fornisländskt sagokomplex, Hromundr Greipssons saga. Förleden ram är identisk med fornsvenskans rafn, som betyder korp. Den svenska ramundertraditionen är emellertid en komplicerad historia, den är också föremål för skilda vetenskapliga åsikter. Starkast förankrad är den vid Söderköping och Omberg.

I Svea Rikes konungalängd af år 1789, sammanställd av Schering Rosenhane vid 1600-talets mitt, står att läsa:

HRomunder Gripsson, hwilken antog Konunganamn. Af honom förmenas Ramunderboda i Bodarne Socken i Nerike hafva fått sitt namn.

Den tradition, som med stor envishet bevarats vid Ramundeboda, går mycket långt tillbaka i tiden och är känd över hela Tiveden. Den Raimund eller Ramund, som bodde här, lär ska ha varit en förmögen man. Arkeologen Arthur Nordén skriver, att Ramund byggde gården Boda åt fromma eremiter, vilka redan förut skulle ha nedsatt sig vid Lassåna. Denne Ramund, vilken af poetiska antiquarier än gjorts till jätte, än förblandats med den isländska sagans Hromunder Greipsson, skulle alltså ha varit en för sin tid from man, som gärna velat bli delaktig av helgonens salighet. Vid Korsbacken öster om kyrkan utvisas ännu i dag Ramunds gravhög: där fanns långt tillbaka, lite på södra sidan, ett stort träkors.

Även geografen Erik Tuneld skriver i sin Geographie I, att Ramundeboda fått sitt namn efter den Hedniske Jätten och kämpen Ramund, som här skall hafva ägt sit hemvist. Han fortsätter, att här utvisas en hednagraf såsom jätten Hromunders, efter vilken stället fått namn.

Det är åtskilligt i Ramundertraditionen som tyder på att den man, som först slog sig ner vid Bodarne, verkligen hette Ramund. Fornforskaren Eric Julius Biörner, som levde under 1700-talets första hälft, säger i en efterskrift till hans 1737 utgivna Nordiska Kämpadater, att man på 1730-talet hittade ett svärd i jorden med Ramunds svärd i runsk påskrift. Svärdet uppges ha varit särskilt lämpat för en jätte, ty det sägs ha varit två och en halv aln långt, två händer bredt och något krokugt såsom en sabel, men handtaget så bredt, at två händer fått rum inom knappen och tången. I Ramundersagan är det just ett svärd som spelar den avgörande rollen.

– Förutan detta, fortsätter Biörner, hörer man äfwenledes, så i Wästergjötland som annorstädes i landsorterne, en Wisa almänt siungas om kämpen Ramund, hans swärd och stora bedrifter."

Biörner är för övrigt den förste som pekat på identiteten mellan den isländske Hromundr Greipsson och de svenska folksägnernas Ramunder. Det numera så vanliga appendixet Hin Onde har jag aldrig funnit belagt i tidigare litteratur om Ramunder. Förmodligen är det vikingskt klingande namnet Ramunder Hin Onde ett påfund i rudbeckiansk anda.

Nu får man komma ihåg, att under vikingatiden och den tidiga medeltiden var det säkerligen inte så märkligt att bli kallad för jätte. Olaus Petri säger i Svensk kröneka, att grovt och oförståndigt folk kallade them som tyranniske voro för jättar, resar, troll … och när the ville beskriva onda och arga tyranner sade the them vara fula, långa och grymma, ändå att the ej voro större och vanskapeligare än annat folk.

Afzelius uppger i sina Sagohävder att närkekungen Sporsniald var från Ramundeboda. Han kallades också för Sporsniall från Ramundeboda. Han blev innebränd av Ingjald Illråda i Sjukungasalen i Uppsala tillsammans med en hop småkungar.

Ur bebyggelsesynpunkt finns det forskare som inte helhjärtat tror på ramundertraditionen vid Bodarne. De för i stället fram den teorin, att platsen ursprungligen varit en fäbodvall. I det närliggande Norge och framför allt på Island vet man att fäbodlivet var väl utvecklat redan under vikingatiden.

Namnet Ramundeboda förekommer i skrift första gången i upplandslagen från slutet av 1200-talet. Professor Jöran Sahlgren, som måste betraktas som vår främste expert på hithörande frågor, skriver oförbehållsamt att Ramundeboda betyder Ramunds fäbod. Han berättar också att namnet förkortades redan på 1600-talet till Boda eller Bodera (Bodarne), i vardagslag Bora. Efter initiativ av doktor Carl Sahlin på Laxå bruk återkom namnet Ramundeboda vid 1900-talets början.

Både i sörmlandslagen och Magnus Erikssons landslag anges Ramundeboda som anhalt för kungarnas eriksgata. Det var också härifrån som kung Valdemar i största hast måste fly, då hans här blev slagen av de upproriska bröderna Erik och Magnus år 1275. Eric Tuneld skriver 1828 att drottning Sophia vid flykten sökte skydd i närmaste kloster, som då redan skall ha varit anlagt, antingen vid Ramundeboda eller vid Lassåna. Brodern Magnus Birgersson Ladulås blev sen landets kung.

Överskriften lyder: Ramonda boda på Tijwägen. Senare är tillskrivet: Tiweden. Underskriften lyder: Inn om thenna mur hafwa konungarne hwilat om nätterna tå the reste sin Erichsgata och kommo ifrån Westergiötlandh in på Näriks gräntzen, hwarest thenna muren står. Detta är antecknat av fornforskaren och antikvarien Peringskiöld vid Antikvitetsarkivet vid slutet av 1600-talet. Senare är tillskrivet: NB. Ini denna borg är nu en träkyrkia af (?) Anthonij Boy brukspatron uppbyggia låthit."

Redan då fanns det vid Ramundeboda ett enkelt rastställe för trötta resenärer, där de resande fick sörja för sig själva och efter utbildad sed lämna huggen ved för nästa vägfarare. Traditionen talar om själahus, taverna och kungaborg, sannolikt uppförda i trä. Magnus Eriksson påbjöd i tvenne stadgor – åren 1335 och 1344 – att värdshus skulle upprättas. Av gammalt har platsens historiska del kallats för Borggården.

När själahuset vid Ramundeboda blev ett Sancte Antoni Kloster är okänt. Sannolikt skedde det vid 1300-talets slut. Hans Hildebrand skriver, att Antoniibröderna spelade icke någon större roll i de Sverige närmast liggande landen. Det är därför icke troligt att anläggandet i ett främmande land av klosterhusen i Landskrona och vid Ramundeboda utgått från orden själv. Det är i båda fallen någon enskild person, vars fromhet framkallat de båda stiftelserna.

Första gången S:t Antonii kloster uppå Tiveden omtalas i skrift är i februari 1442, då Kristoffer av Bayern passerade Ramundeboda. År 1405 kom Theodorik, S:t Antoniiordens förste befullmäktige sändebud, till Norden. Han besökte Vadstena på en kombinerad avlatsförsäljnings- och helbrägdagörelseresa. En av våra främsta klosterkännare, fil. dr och teol. lic. Tryggve Lundén, håller det inte för otroligt att Theodorik samtidigt besökte Ramundeboda och då instiftade detta kloster. Eller att klostret vid hans besök flyttades från Lassåna till Ramundeboda. Men detta är endast hypoteser. Redan tidigare fanns ett antonitkloster i Angel i Danmark, grundat 1391, då det enda i Norden.

Det finns en dunkel uppgift om att Ramundeboda kloster fanns redan på 1380-talet. Klostrets namn har av skilda författare skrivits mycket olika under årens lopp. Messenius, 1608–1651, skriver Romblaboda; Rhyzelius, 1677–1761, skriver Ramundeboda eller Romanaboda; Sparrman, 1748–1820, skriver Laboda och jesuiten Vastovius, död 1642, skriver i sin berömda svenska helgonkrönika Vitis Aquilonia Cumla Boda in Sylva Tiveden, fratum Eremitarum S. Antonii. Namnet Cumla Boda eller Kumlaboda, som det också skrives, har i detta sammanhang ett speciellt intresse.

År 1384 eller möjligen 1383 skedde ett mycket omtalat nunnerov i Riseberga kloster i Närke.. Bland nunnorna fanns den vackra Elisif, dotter till Herr Erik (Puke) och fru Anna av norska Gyllenroten. Elisif var väninna till Fru Carin, närkelagmannen Ulf Gudmarssons och den heliga Birgittas dotter. En dag blev Elisif bortrövad av kung Albrekts tyske gunstling Bernhard den långe, som förde henne först till Stockholm och vidare mot Gotland. Båten förliste, Bernhard omkom men skön Elisif blev räddad. På Gotland mötte hon en prior – Nils Hermansson, Nils den helige kallad, senare biskop i Linköping – som hon tidigare träffat i Riseberga. Han skrev ner hela hennes dramatiska berättelse. Där heter det om tiden omedelbart efter rovet:

De enda byggnader som finns kvar i Ramundeboda är en klockstapel och det rosenholmska gravkoret, byggt 1722. I detta gravkor ligger 24 medlemmar ur familjerna Rosenholm, Rosenbom, Uggla m. fl. Gravkoret har tidigare allmänt kallats för Vita graven.

Nära 90-åriga Elin Nyberg i Röfors, som är född på Öna i Bodarnesjön, har en del att berätta om detta gravkor. I hennes ungdom fanns kyrkan kvar i Bodarne, den flyttades till Laxå 1899. Vid tjänlig väderlek färdades hon och hennes föräldrar till kyrkan båtledes. Ofta kom de för tidigt och gick då och tittade sig omkring. Vita graven var särskilt intressant. På den tiden fanns det endast grova järngaller för fönsteröppningarna och man kunde tydligt se liken i deras kistor. De låg med händerna ovanpå svepningen och fingrarna glänste av breda, ädelstensinfattade guldringar.

En dag tar så en pojkvasker en lång och smal vidja och pekar på det närmaste likets huvud. Då sjunker det plötsligt ihop med en suck, ett litet dammoln slår upp och kvar blir bara lite skräp.

Efter den händelsen satte man upp de nuvarande järnluckorna för fönstergluggarna.

– Och så kasta man nyckeln i sjön, slutar fru Nyberg, Så nu kan ingen ta sej in i Vita graven och störa dom döda!

De färdas så fram i fullo gott mak,

Til Kumlabo Klöster de rida.

De budo Herr Hugo i Klöstret war,

Han wille dem tillsammans wia.

Den Gudlika man han swara swa blott:

"Beware mig Gud fyr dätta,

Stoltz Elisif dedt helighe löffte ingått,

Deth lärer hon aldrig oförrätta."

Priorn förde Elisif tillbaka till Riseberga, där hon snart avled av utståndna strapatser. Det finns dock forskare som anser att hela detta klosterrov är ett falsarium, uppdiktat i början av 1700-talet.

I övrigt är uppgifterna kring Ramundeboda kloster mycket knapphändiga. Kyrkoherde Magnus Collmar lämnar i Strängnäs stifts herdaminne I ett par för mig nya uppgifter, tydligen hämtade ur Stockholms stads tänkebok. Den 28.8.1475 blev Johannes Arnaldi, som war hema i clostred på Tiwedin, bestulen på pengar, bok, sked och kappa vid besök i Stockholm. Han anmälde stölden för rådsturätten och efter två dagar greps tjuvarna och dömdes till svärd. Denne Johannes Arnaldi är så vitt jag vet ett nytt namn i antoniklostrets historia. Fem år senare fick provisorn Magnus Michaelis, som var hemmahörande in Rwmmwndaboda på Tyweden en kontantsumma och en silversked av Stockholms stads borgmästare. Vidare var priorn Claues Kölnare i Stockholm och vittnade den 19.9.1496.

Över ett ännu bevarat valv har det funnits en byggnad, som sen gammalt kallats för Munkastugan. Den var uppförd i trä och tegel och var försedd med glasfönster. Från 1600-talet finns uppgift om en Lasse, som bodde i Klostergården. En bit norr om Munkastugan finns delar av en manshög stenmur – munkarnas mur – som enligt riksantikvarien Joh. Peringskiölds uppgift i slutet av 1600-talet varit 120 fot lång, 60 fot bred, 6 à 7 fot hög samt 9 fot tjock. Möjligen är detta resterna efter den grund, där munkarna planerade att bygga ett större härbärge men som aldrig fullbordades. Man tror också att det var inom denna mur som den gamla kungsborg låg, där eriksgatans kungar övernattade. Av allmogen har den sen gammalt kallats för borggården.

Inom muren uppfördes år 1647 ett litet kapell, som kallades för S:t Olofs kapell. När senare kyrkan utökades, raserades en del av muren och området blev kyrkogård. År 1899 flyttades kyrkan till Laxå, där det då växt upp ett samhälle kring järnvägsstationen och vars befolkning tyckte det var för långt till kyrkan i Ramundeboda.

– Den dag, berättar byggmästare Granlund, då vi började bära ut altartavlans figurer, började kyrkvaktare Juhlin att gråta …

Klostret var av allt att döma ganska litet och ägde en lång tid endast ett enda hemman, gården Klippan i Nysunds socken på östra stranden av Letälven. Senare tillkom hemmanet Solberga i Edsbergs härad och en gård i Arboga, sunnan om åna.

Antonius var ett egyptiskt helgon, vars reliker ansågs ha en helande inverkan på en svår hudsjukdom. Ofta avbildas han åtföljd av en – gris. Grisen är en symbol för antoniternas skicklighet i att utöva och undervisa i lantbruk och uppfödande av svin men är egentligen en personifikation av djävulen. Egendomligt nog kallades fordom folket i Ramundeboda-trakten för Bora-grisar, men detta kan ju vara en tillfällighet.

Så småningom bildades ett broderskap för att vårda de sjuka. Omkring 1286 blev broderskapet en orden, underställd påven. Medlemmarna bar svart fotsid dräkt med ett påsytt T på bröstet. Detta T är det s.k. antoniuskorset. Under vandringarna bar de en liten klocka om halsen för att tillkännage sin ankomst vid byar och gårdar. Vidare förde de en stav, vars krycka är T-formad. Vid S:t Olofs kapell fanns svarta, långskaftade kors utefter väggarna, både inne och utanför och voro i stor mängd faststötta i torven på taket. Det var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom Tiveden – Tiveden var långt fram i kristna tiden hedningarnas skog – till skydd mot hedniska makter.

Man känner namnen på tre klosterpriorer i Ramundeboda – Claues Kölnare, Hans Clemetson och Jacobus Jönsson. Till dessa kan eventuellt fogas den tidigare omnämnde herr Hugo. Munkarna kallades i dagligt tal för Tywiss Brödherne – Tivedsbröderna. Skalden och historikern fil. mag. J.G. Hallman (1701–1757) omnämner dessutom två närkingska klosterbröder – således ej priorer – Laurentius Petri och Olof Petri Phasse. Uppgiften torde knappast vara trovärdig. Det var för övrigt Hallman som 1732 först offentliggjorde den tidigare omtalade Elisifs visa, vars sanningshalt numera betvivlas.

Tywiss Klösther skymtar då och då i skrifterna fram till år 1527. Då drabbades det av Gustav Vasas reduktion, drogs in till staten och stängdes. Visserligen fick munkarna ett par nådaår – under tolv veckor på vintern och åtta veckor på sommarn fick de dra omkring för att under Guds rena ords predikande förvärva sitt uppehälle enär inom kort tid inga härbärgerare kunna förordnas, som så lämpliga äro att förestå denna tunga, som S:t Antonii bröder. Men 1529 stängdes klostret definitivt. Bland de värdesaker som Gustav Vasa lade beslag på var ett silverkärl för nattvardsbröd, som vägde 279 lod, dvs. drygt 3,6 kilo.

Den flitige upptecknaren A. Aulin har en rätt intressant uppgift kring den siste munken på Tiveden. Hans mor var född 1820 på Ramsnäs. Omkring 1850 berättade hon om en munk från klostret vid kyrkan, som en gång tog in i en gård på finnerödjaskogen. Hon hade hört berättelsen från fäder till fäder.

– En gammal munk, skriver Aulin, klädd i sin ökända drägt, stod en dag i gårdens kök. Hustrun på gården befann sig för tillfället där. Vid åsynen af munken blef hon förskräckt. Hon skyndade därföre att plocka för honom af det bästa, som stod till buds. Munken betygade dock ej någon tacksamhet, gjorde korstecknet; och så gick, utom sagan, sista munken för alltid ut ur verlden!

Aulin funderar en smula om denna saga kan vara verklighet. Sedan han berört reduktionen och de ej alltför många släktled, som ligger mellan 1820 och 1500-talets mitt, slutar han med orden att här är en tänkbar sagans sanning ej utesluten.

Antonit-orden förenades år 1777 med johannitorden men upphörde fullständigt år 1803.

När klostret stängdes uppfördes i Ramundeboda en gästgivargård, den bekante Boderne Kroog. I Bo Löwenströms lilla bok Från klostermässa till tavernans fröjder finns en lång och mycket utförlig skildring av denna krog fram till år 1865, då den lades ner. I denna skildring, som till större delen bygger på domstolshandlingar, kan man se vilket rikt trafikstråk Tivägen har varit i gångna tider. Där kan man också se hur fruktad vägen var av både folk och hästar. Vargarna var närgångna, slagsmål förekom ymnigt, då och då inträffade stölder och rånmord. Krogen hade, åtminstone tidvis, tillgång till ett 60-tal skjutshästar. Ändå hände det oupphörligen att hästar stupade av trötthet och överansträngning. Vägen var i alltför dåligt skick, skjutshållen var alltför långa.

Från Dansarmon ett par kilometer söder om Ramundeboda och på västra sidan om Bodasjön samlades ungdomarna i gammal tid för dans och lek. Där finns än i dag en stor och kal berghäll. Från Dansarmon är