Gerillakaptenen Peter Långström: Sanningen och myterna om hans liv och död

By Jakob Jakobsson, Anna Guttorp and Joachim Nässil

Peter Långström var kapten och gerillakämpe i Karls XII:s armé. Under stora nordiska kriget ledde han i åtta långa år sitt frikompani i blixtsnabba gerillaraider mot fienden: överföll ryska posteringar, tog fångar, kapade fartyg, lade beslag på allt från proviant och uniformer, till hästar och boskap. En gång var han nära att ta den ryske tsaren Peter den store till fånga. Åtminstone om man får tro en av alla de historier som finns om honom.
Peter Långström stupade 1718. Han fälldes av en silverkula avlossad av en norsk bondpojke. Men på sätt och vis lever han än: i minnen och myter och skrönor. Efter sin död har han till och med blivit en skönlitterär figur i flera olika romaner - en av dem skriven av en amerikansk science fiction-författare!
Peter Långström är en man full av motsägelser och gåtor. Karolinsk krigshjälte. Men också fruktad och hatad av den egna befolkningen. Tillhörde en bondesläkt, säger somliga. Fel, säger andra. Han tillhörde den romska släkten Långström som fortfarande är talrik i både Finland och Sverige.
Den här boken är den första biografin om kapten Långström. Den berättar både sanningen och myterna om hans dramatiska liv och död under det mer än 20 år långa stora nordiska kriget.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 23, 2019
• ISBN: 9789176997697

Jakob Jakobsson

Jakob Jakobsson, Norrtälje. Journalist med 25 års erfarenhet som redaktionsledare på dagstidningar. Författare till biografin Karolinen som aldrig gav upp som handlar om Johan Henrik Frisenheim.

Book preview

Gerillakaptenen Peter Långström

Titelsida

Copyrightsida

Innehåll

Prolog

Livet i stormakten: Farsoter – missväxt – krig

Stora nordiska kriget – en nationell katastrof

Bondson – eller av romsk härkomst

Sissarna – rövarband eller gerillagrupper

Åtta hårda år som partigängare

Rädda oss från Långström

Myter och mystik

Långström i skönlitteraturen

Långström och den spionerande prästen

Långströms sista uppdrag

Minnesplatsen över kapten Långström och hans baneman

Källor

Impressum

Gerillakaptenen

Peter Långström

Sanningen och myterna

om hans liv och död

Jakob Jakobsson

Anna Guttorp

Joachim Nässil

Copyrightsida

Omslagsbilden: Värjan, ringkragen och uniformen tillhör Kulturföreningen Carolinen, Norrtälje. Tack för lånet!

Historiska porträtt från Wikimedia Commons.

Övriga bilder egna om ej annat anges.

© Jakob Jakobsson, Anna Guttorp 2015

Tryck och förlag: BoD

ISBN 978-91-7463-765-6

Innehåll

Prolog

Livet i stormakten

Stora nordiska kriget

Bondson – eller av romsk härkomst

Sissarna – rövarband eller gerillagrupper

Åtta hårda år som partigängare

Rädda oss från Långström

Myter och mystik

Långström i skönlitteraturen

Långström och den spionerande prästen

Långströms sista uppdrag

Minnesplatsen över kapten Långström och hans baneman

Källor

Prolog

Gud give att den här dagen får ett lyckligt slut

– Peter Långström

Det är måndagen den 24 november i Nådens år 1718, och vi befinner oss på gården Fordal i Tröndelag i Norge. Det är i gryningen och de 23 karolinska ryttarna huttrar och svär när de hungriga och trötta, smutsiga och orakade, i slitna och trasiga kläder, sadlar sina små raggiga hästar och gör sig i ordning för dagens uppdrag.

Hästarna tillhör kapten Peter Långströms frikompani, ett gerillaförband eller partigängare som det hette på den tiden. Kompaniet består av 70 hårdföra och erfarna finnar vars specialitet är att operera bakom fiendens linjer; att överraskande, snabbt och hänsynslöst gå till anfall mot posteringar och andra små fientliga avdelningar, för att lika snabbt försvinna igen, som uppslukade av terrängen.

Det är i slutskedet av det stora nordiska kriget. Sverige är utarmat efter 18 års krig, och Karl XII har bara sex dagar kvar att leva.

Den här gråkalla måndagsmorgonen är chefen för kompaniet, kapten Peter Långström, med 22 man på väg från generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldts högkvarter utanför Trondheim till basen för Karl XII:s fälttåg i norra Norge – Duveds skans i Årebygden i västra Jämtland. Uppdraget: att vidarebefordra post och rapporter från arméchefen.

De 23 karolinerna måste göra en ritt på ungefär 25 mil genom delvis fientlig och svår terräng. De hade ridit ut från arméhögkvarteret i Melhus söder om Trondheim på onsdagkvällen den 19 november, och sedan dess hunnit ungefär halvvägs till målet. Långström bär själv skinnväskan med posten i en rem över axeln. Den innehåller brev från Armfeldt till Karl XII i södra Norge och till krigsrådet Johan Henrik Frisenheim i Duved.

Natten till måndagen har kompanichefen låtit sina män vila några timmar i gården Fordal vid Forraälven en dryg mil öster om Stjördal. Gårdsfolket har sovit oroligt, i den mån de sovit alls. Långström är ökänd i Tröndelag. Han har gjort mycket ont, som chefen för Nordanfjeldska armén, general Budde, slagit fast. Och nu har denne skräckinjagande figur plötsligt dykt upp på deras gård tillsammans med sina ryttare.

Män, kvinnor, barn. Alla i trakten är rädda. Nej, inte riktigt alla. Sonen på granngården Fornes, 25-årige Peder Jonsen Fornes, har dragit sig undan till ett av uthusen på gården för att smida planer. Under kvällen och natten har han samlat ihop över 60 man till den förhuggning som finns vid Stornäset ett stycke västerut längs Forraälven.

De modigaste bland gårdsfolket på Fordal smyger försiktigt ut på tunet för att få en glimt av de svenska soldaterna och den ökände kaptenen när de börjar göra sig i ordning för att fortsätta.

Det märkliga är att svenskarna inte alls ser ut som soldater. De är inte klädda i den karolinska blå uniformen med gula slag och trekantiga hattar. Nej, de här ser ut som om de tillhörde allmogen, och det är det som är meningen. När partigängarna opererar bakom fiendens linjer gäller det för dem att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Det är egentligen bara en sak som skiljer dem från allmogen: de är beväpnade.

Det där måste vara Långström! Han är klädd som resten av gruppen med en skillnad. Runt halsen har han sin gradbeteckning i form av en ringkrage: den är gjord av förgyllt silver och dekorerad med en kungliga krona och Karl XII:s namnchiffer.

Han är smal och senig, och rör sig stelt och knyckigt när han sadlar sin lilla raggiga häst inför dagens ritt. Det syns att han har ont i muskler och leder – resultatet av många slitsamma år i fält.

Han har svart hår, långt, stripigt, raggigt och okammat, hophållet i en piska i nacken. Hans ansikte är brett med höga kindknotor, ögonen är bruna, blicken intensiv och misstänksam, munnen smal som ett streck. Från vänstra örat ner till mungipan har han ett illa läkt ärr. En blessyr från någon av de otaliga strider han utkämpat. Han är orakad och hyn är ingrodd av smuts.

Det finns ett par saker som gör Långström lite mindre skräckinjagande i gårdsfolkets ögon. Han småpratar vänligt med sin häst medan han gör den klar, och han har ungefär likadana kläder som de själva: en svart slokhatt; en mörkbrun sliten och smutsig rock som räcker nästan ner till knäna; ett par lika smutsiga skinnbyxor som försvinner ner i de karolinska kragstövlarna; på händerna kraghandskar.

Alla på gårdstunet känner doften från hästarna, hör deras frustanden, knarret av läder, ljudet av behandskade händer som lugnande klappar hästarnas halsar och länder, ryttarnas småprat på ett språk som låter främmande och hotfullt, sinsemellan och med hästarna.

Både de svenska soldaterna och gårdsfolket känner den spänning som finns i luften: partigängarna vet att allt kan hända när man opererar i fiendeland. Men Långström vet också att oron brukar försvinna bara man kommer igång med dagens uppdrag. Och gårdsfolket hoppas att allt ska bli som vanligt igen så snart svenskarna har ridit bort från gården.

Nu tar Långström sin värja som stått lutad mot uthusväggen och låter den glida ner i gehänget som är fästat i hans läderbälte. Hans två ryttarpistoler sitter redan på plats i hölstren framför hästsadeln. Om gårdsfolket hade vågat sig lite närmare skulle de ha upptäckt att han dessutom har en lång kniv i en slida av läder, fästad i bältet bakom värjan. Bakom hästens sadel sitter två packväskor av läder klövjade.

Innan Peter Långström i gryningen sitter upp på sin häst bränner han några krutkorn i handen. Han är liksom alla andra vid den här tiden mycket vidskeplig. Att bränna krut i handen var en vanlig metod bland den karolinska arméns soldater att få veta något om den förestående dagen. Långström är övertygad om att han ska få veta vad dagen skall föra med sig genom att iaktta åt vilket håll röken från krutet blåser. Resultatet blir illavarslande: krutröken slår honom i ansiktet och han mumlar för sig själv: Jag trodde jag skulle få fira julen i Stockholm, men det blir visst i paradiset. Gud give att den här dagen får ett lyckligt slut.

Långström ser bekymrad ut när han stryker hästen över nosen.

– Jo du, Storm, säger han lågt. Du får hjälpa mig idag. Storm är den lilla kraftfulla svarta nioåriga valacken som Långström har kamperat ihop med i fyra år. De kan varandra utan och innan.

Långström skakar av sig olusten. Alla säger ju att han är hård mot skott, och det är inte utan att han har börjat tro på det själv.

Den här dramatiska episoden med röken från krutkornen iakttogs, enligt vad den muntliga traditionen i bygden berättar, av en vallpojke som råkade vara i närheten av Långström.

Kapten Långströms onda aningar skulle besannas. Norrmännen väntade i ett bakhåll bara ett par kilometer bort. Två timmar senare låg den legendariske gerillakaptenen döende vid Forraälven med en silverkula från den norske björnjägaren Peder Jonsen Fornes gevär i kroppen. Fornes hade vetat att Långström var i antågande, och att det enda som bet på sådana som honom var silverkulor.

Peter Långström har varit död i snart 300 år. Men minnet av honom lever fortfarande, och legenderna om honom är många. På platsen där han stupade finns idag två minnesstenar: den ena hyllar honom och den andra är ett äreminne över den norrman som sköt honom.

Den här boken handlar om både den historiska gestalten Peter Långström sådan han träder fram ur samtida dokument och ögonvittnesskildringar, men också om den mytiska och litterära gestalten Långström. En gestalt som 300 år efter hans död fortfarande lever.

Livet i stormakten: Farsoter – missväxt – krig 

Sverige har en nästan fyrkantig skapnad

– Drottning Kristina

Stormakten Sverige. Det låter ståtligt. Men stormakten var också ett ödsligt land där civilisationens avtryck var mycket små. Stormakten bestod mest av skogar, sjöar och ödemark. I de ändlöst djupa skogarna härskade de stora rovdjuren – varg, björn, lodjur, järv och örn. Det var farligt att ge sig ut utanför byn eller staden.

I hela det svenska riket bodde i början av 1700-talet bara ungefär 1,8 miljoner invånare. Och då ska vi minnas att riket till ytan var nästan dubbelt så stort som idag.

Sverige har en nästan fyrkantig skapnad, det endast föga skiljer sig i avseende till sin längd och bredd. Orden är drottning Kristinas och de sammanfattar tydligt hur olikt stormaktsväldet var dagens Sverige. Huvudstaden Stockholm hade ett centralt läge mitt i imperiet.
 Stormakten bestod av det egentliga Sverige – Sverige och Finland – och provinserna: Ingermanland, Estland, Livland, Pommern, Wismar, Bremen-Verden, och de nyerövrade områdena Skåne, Blekinge och Halland. Nio tiondelar av befolkningen arbetade i jordbruket. Städerna var få och små. Stockholm hade runt 35 000 invånare, Göteborg 2 600, Malmö 2 500, Västerås 1 300.

Exporten av järn och koppar var hörnstenar i Sveriges ekonomi. I slutet av 1600-talet fanns mer än 300 järnbruk. Men huvuddelen av kronans inkomster kom från skatter och arrenden som bönderna betalade.
Språkförbistringen var babylonisk. Här talades upp emot 20 olika språk, bland annat svenska, danska, tyska, ingriska, estniska, finska, lettiska, livländska, ryska, samiska och votiska.

När Peter Långström föddes under senare delen av 1600-talet hette Sveriges konung Karl XI. Han var Denne var född 1655, och hade blivit kung redan 1660 då hans far Karl X Gustav dog. Karl XI blev myndig 1672 och tills dess styrdes riket av en ineffektiv förmyndarregering. Statens finanser var urusla – positionen som stormakt kostade pengar.

Sverige var en militärstat: de militära behoven gick före allt annat. Till det krävdes en effektiv kontrollapparat: staten måste ha ett bra grepp om befolkningen, annars skulle skatteindrivningen och utskrivningarna till krigsmakten inte fungera. Sverige var dessutom en maktstat, som själv bestämde sina behov och som hade de resurser som behövdes för att tillfredsställa dem utan samtycke från andra stater.

Både Karl XI och Karl XII var enväldiga, ansvariga bara inför Gud. Karl XI koncentrerade makten till sig själv och en grupp experter, och så förblev det under sonens regeringstid också. På 1680-talet krossades först riksrådet. Det ersattes av ett antal kungliga råd, som bara hade rätt att yttra sig när kungen frågade dem om något. Sedan var det riksdagens tur. Under Karl XII:s regeringstid sammankallades bara två riksdagar: kröningsriksdagen 1697 och 1713-1714 års riksdag som rådet sammankallade, men som upplöstes av kungen.

Den tid som den lille gossen Peter Långström föddes i – den karolinska – var för Sverige och hela Europa en tid av krig. Sverige befann sig i krig under 80 år av 1600-talet och de två första decennierna av 1700-talet

Det svenska stormaktsväldet bestod av det egentliga Sverige – det vill säga Sverige och Finland – och ett antal provinser: Ingermanland, Estland, Livland, Pommern, Wismar, Bremen-Verden och de nyerövrade områdena Skåne, Blekinge och Halland.

Kyrkan kontrollerade allas liv

För oss som lever i ett sekulariserat samhälle kan det vara svårt att förstå hur viktig religionen var för människorna i stormaktstidens Sverige.

Världen blev begriplig och livet fick mening genom religionen. Den enskilde hade inget val – alla var troende. Det fanns heller inga gränser mellan religion och politik: kungen var Guds ställföreträdare på jorden – det var Gud som tillsatte honom och bestämde rikets gränser.

Kungens främsta uppgift var att försvara den kristna tron. Gud var en hämnare som inte lämnade några oförrätter ostraffade. Missväxt, pest och krig – allt var Guds straff. När det gick bra i kriget var det ett bevis för att Gud stod på svenskarnas sida – när krigslyckan vände var det ett Guds straff.

Kyrkan kontrollerade människornas liv i detalj genom den kyrkliga rättsskipningen. Avsikten var att få folket att leva i enlighet med de tio budorden.

Det handlade om allt från sexualmoral till språkbruk. Sex skulle man ha inom äktenskapet, allt annat var ett brott. Det var förbjudet att svära, brott mot det förbudet kunde leda till svåra straff. Alla var skyldiga att delta i gudstjänsterna och det var förbjudet att arbeta på söndagarna. Den som uteblev från gudstjänsten fick tre varningar, och drogs sedan inför rätta.

Sockenprästen delade på många sätt sina församlingsmedlemmars tillvaro – han var inte bara präst, han var också bonde liksom de. Han var ordförande i sockenstämman och fungerade som socknens ledarfigur. Prästen var också en statlig ämbetsman, han hade hand om folkbokföringen och övervakade sockenbornas sociala liv.

Kyrkorna var det svenska rikets enda massmedium. Det var där som medborgarna fick ta del av information, nya förordningar och bestämmelser från statsmakten. Prästen läste upp Kunglig Majestäts kungörelser från predikstolen. Detta fungerade som rena nyhetssammanfattningen eftersom kungörelserna innehöll uppgifter om till exempel hur pågående krig gick.

Eftersom kungens makt utgick från Gud innebar det att man satte sig upp mot Gud om man satte sig upp mot kungen.
Guds och kungens