Fostermarken

By Helena Unée

"De dolde sina hemligheter och deras öden flätas samman i Fostermarken"På ett lekland fattar Kristina Andersson tycke för dess ägare. I en frysbox finns ett bylte som kräver kontinuerlig tillsyn. Kristina ser sin chans att slå sig fram. Rebecka Säfverholm och hennes man byter storstadshetsen mot lugnet i Norrlands inland. Tommy Vanneståhl imponeras föga av att få permanentboende grannar. Rebecka börjar vantrivas i inlandet och söker sig till sociala medier för att få bekräftelse, något hon snart ångrar. I samma trakter letar Tordyveln efter ro, samtidigt som Jonte knegar på ett boende där en ung kvinna försvinner."Fostermarken" skildrar desperata levnadsöden och en inneboende vilja att få till förändring i liv som inte leder någonstans.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 21, 2021
• ISBN: 9788726654738

Book preview

Det var i vildmarken bland torr tallskog, dyiga tjärnar och efter små

skogsbilvägar som människan hörde hemma.

Om våren när tjälen gick ur marken levde hon upp.

Människan blev inte alltid till av kärlek. Hon kom att växa upp i kontraster av ro och oro. Utvecklades i sammanhang och gemenskap. Vandrade genom tid av förändring.

Hon trevade sig fram. Bar en packning. Sökte och försökte anpassa sig.

Vilsna själar letade sig ofta till sitt ursprung i hopp om att göra upp med sina själssår. Om de lyckades kunde det hända att de slog rot.

Människan var unik. Hade olika förutsättningar, men levde på samma ödesdigra villkor som andra.

Allt var inom sinom tid förgängligt, vilket skulle visa sig en dag.

Prolog

Drygt två år innan

Rebecka

Jag står inte ut längre! Släpp ut mig!

Rebecka Säfverholm låg på det kalla klinkergolvet och slet sitt långa hår. Hyperventilerade och blickade ner i fogen som omgav de grådassiga kakelfyrkanterna. Ångesten rev i bröstet. Hon kravlade sig mot badkaret, försökte ta sig upp på knä för att greppa badkarskanten. Lyckades med det och drog sig upp mot karet. Där bakom fanns det mögelangripna fönstret, vilket hon behövde komma åt i hopp om att kunna andas normalt igen.

Fönsterhaspen satt hårt, men svarade när hon pressade på. Fönstret gick upp med en duns. En råkall bris svepte in i det trånga utrymmet. Avgaser och vinterkyla trängde på.

Bullret från tung trafik nådde hennes känsliga öron. Ingen verkade ha hört ropen på hjälp. Hon daskade till sig själv över kinden, sjönk ihop på golvet igen. Bannade sig för att ha bommat in sig med tankarna bakom dörren som alltid gick i baklås. Hade bara velat åt tystanden och avskildheten efter att ha pressat sig själv till att tappa fotfästet. Stressen på jobbet var inte nådig. Kollegor, chef och arbetsuppgifter hade trasat sönder såväl kropp som själ.

Händerna darrade. Underkroppen vibrerade och benen lydde inte att bära. Till råga på allt befann hon sig dessutom mitt i den vecka av månaden när allt blev tyngre än vanligt att vara kvinna. Ville bara kapitulera.

Tankarna spretade, var omöjliga att tygla. Hon fortsatte slukas av golvet. Sparkade och slog med ena benet mot dörren, vilken endast gav ett genljud till svar. Som om det var livet som hånfullt barrikaderade utgången.

Kraven i storstaden vid kusten var övermäktiga. Hon ville fly. Önskade sig bort från asfaltsdjungeln vid havet, dit folk missvisat henne i tro om att närhet till horisonten innebar frihet. Längtade hemåt till förtegenheten i skogen inåt landet. Ville komma ifrån den ständiga hetsen och rotlösheten som ständigt gjorde sig påmind. Slå sig fri från betongen och den konstanta jämförelsen människor emellan. Rymma från alla som ideligen skulle överträffa varandra.

Bort till en plats där det inte var avgörande hur man såg ut, vad man hade för karriär eller vilken typ av boning man disponerade. Försvinna till en plats där det enda som spelade roll var hur man mådde. Där folk månade om varandra. Om det fanns ett sådant ställe.

Det trängande suget i bröstet tog vid. En längtan efter livet så som det borde vara, men som det nästan aldrig var tog över.

Kristina

Doften, den säregna ångan hade etsat sig fast. När Kristina Andersson böjde sig över frysboxen kunde hon tydligt förnimma den. Hon öppnade boxen. Föste några glassbyttor, ett par förpackningar med baguetter och några påsar lokalproducerat mjukt tunnbröd åt sidan. Ryste till när hon skymtade Axel Reingaards skatt - det välpaketerade byltet på botten, som fordrade kontinuerlig tillsyn. Axel Reingaard hade bara berättat delar av historien.

"Allt du behöver veta för att hålla tyst om saken."

Kristina Andersson drämde igen locket. Tog sig för pannan.

Hur mycket skulle man behöva vara med om egentligen?

Hon behövde frisk luft. Satte fötterna i ett par sandaler som sett sina bästa dagar. Orkade inte leta efter något ytterplagg. Anslöt ut till lastbryggan i byxa och kortärmad skjorta med företagets logga. Snörpte åt livremmen runt de breda höfterna. Svepte håret över axlarna. Förändring låg som en ömsint förtröstan i den bistra, stjärnklara natten. Om hon skänkte sin tillit till den kunde hon uppleva den med alla sinnen. Det smakade beskt i munnen, osade bränt. Den pyrotekniska uppvisningen på himmelssfären smattrade och lyste upp likt en storslagen vinjett. Hon tände en cigarett, sög åt sig dess nervlugnande innehåll. Håret på armarna reste sig och själen drömde om eldupphör. Förväntan skälvde i bröstet. Det var nära målgång nu. Snart skulle klockan ringa med löfte om nya tider. Om endast två minuter skulle en skarp linje skilja det förgångna från det aktuella. Mönster ämnade brytas och löften skulle hållas. Hämnd skulle breda ut sig, ta vid. Med det torde sår läka.

Tankarna vandrade medan klassisk musik inifrån den forna industribyggnaden kittlade öronen. På håll ljöd kyrkklockans trogna klämtande. Hon räknade slagen till tolv. Högtider var inte uppskattade. Hon firade aldrig. Företaget höll stängt över storhelger eftersom de flesta människor dukade upp till fest vid sådana tillfällen. Tjo och tjim med barnen fick dröja. Det var skönt att i alla fall kunna jobba med inventering en helg som denna. Distrahera tankarna lite.

Nya tider! Nya möjligheter! hörde hon sig själv säga och vände in igen. Höll sig på distans från boxen, vilket bidrog till drägligt mående. Stängningsmusiken fick ljuda enbart för att avslutet på dagsverket vanligen var det hon uppskattade allra mest med jobbet. Varje ordinarie arbetsdag när klockan visade 17.50 gick meddelandet med Axel Reingaards bandade röst igång.

"Leklandet stänger om tio minuter. Vi tackar alla gäster för i dag och hälsar välkomna åter i morgon då vi slår upp portarna klockan 10.00. Hoppas att ni haft en trevlig dag med mycket lek, bus ochrörelse. På återseende!"

När en arbetsdag var över tog hon vid de sedvanliga rutinerna. Låste ytterporten, drog efter andan och gick till frysboxen. Tittade till byltet och bäddade över det med frysvarorna efter en stund.

Så länge det raspande ljudet höll sig borta var oron under kontroll. När skrapandet låg an var det svårt att tygla sig. Oftast var det under sen kväll som oväsendet startade, men det kunde komma som en överraskning när som helst under dagen.

Nu spökar tinnitusen, brukade hon viska i Axel Reingaards öra om eländet startade under ett arbetspass. Som ett tecken på att han uppfattade tillståndet viftade han diskret med handen bakom disken, väl medveten om att hon inom kort skulle avvika in på lagret. Tillsammans hade de styrt upp fungerande rutiner, som gjorde succén möjlig.

Axel Reingaard var en tillmötesgående föreståndare. Han hade fullt överseende med att hon bröt ihop ibland. När allt var som mest intensivt, när leklandet sjöd av liv behövde hon stundom fly undan. Ställa sig ute på lastbryggan och ta cigarett efter cigarett för att dämpa själanöden. Nikotinintaget kunde hjälpa i stunden, men botade inte det oväsen som försiggick i hörselgångarna. När oljudet var som värst sprang hon till skogs och vrålade rakt ut. Vid sådana tillfällen hade hon funderat på att dra vidare, men kommit fram till att hon var tvungen att återvända. Fortsätta att fullfölja sitt uppdrag i enlighet med leklandets policy. Sprida ljus och glädje omkring sig. Låta stället fortsätta blomstra. Det kunde vara farligt för små barn att bli avvisade ansåg Axel Reingaard. De behövde rutiner, säkerhet och trygghet i sina liv.

Barnen blev upprymda av att få leka, busa, klättra, hoppa och springa. På leklandet kunde de röra på sig till rytmerna av trallvänliga barnvisor ljudande ur högtalarna. Enligt barnens närstående var hon och Axel Reingaard förebilder, vilket hon försökte ta till sig.

Leklandet var en stor källa till lycka för folk på orten. Allt för barnens skull, var Axel Reingaards ständigt återkommande slogan till vårdnadshavare, farföräldrar eller morföräldrar som lovprisade satsningen.

Ibland klädde hon ut sig. Krängde på sig den lurviga, mjuka lammdräkten och gick in i rollen som lamm. Delade ut kramar och små presenter till barnen. Strök dem över svettiga hjässor och blossande kinder. Inkapslad i dräkten kom paniken ofta i kapp, men det var ingenting som avslöjades utåt vilket medförde att det gick att fullfölja uppgiften.

Axel Reingaard hade varnat för miljöinspektörer. De besvärade med sin översyn en gång per år, men Axel Reingaard menade att han hade taktiken för det. Han brukade passa på att avfrosta frysen en vecka i förväg och rengöra den ordentligt. Det var tur att inspektionerna infallit under vintertid då samtliga frysprodukter kunnat förvaras utomhus på lastbryggan. Byltet var det enda som Axel Reingaard flyttade mellan arbetsplatsen och sitt hem vid sådana tillfällen. Han hade deklarerat att det var tryggt att ha byltet hemma, men att det ändå fanns bättre förutsättningar på jobbet. Boxen på jobbet var betydligt rymligare än frysskåpet hemmavid och innehöll främst sötsaker. Produkter som barn tyckte om.

Glass i stora lass.

När Kristina Andersson vände sig om stod Axel Reingaard framför henne. Hon ryggade till.

Hjälp vad du skräms!

Han svarade inte, vände baken till och tog spjärn med armarna mot boxen. Hävde sig upp och satte sig mitt på den så att locket buktade. Grimaserade.

Tänkte att du behövde sällskap en afton som denna.

Axel Reingaard var blek. Hans hud hade inte någon som helst grundbränna inför den stundande våren. Nog för att det var vinter än. Den omslutande kylan var påtagligt kännbar, men folk hade börjat tala om våren. Som personal på leklandet blev man illa tvungen att haka på när besökare kallpratade vid entrén. Kassadisken var pyntad med detaljer i pastellfärger och små söta porslinsrådjur. Något hon lagt ner sin själ i. Allt i försök att ta in den stundande våren i lokalen, även om ännu en färglös årstid väntade. Medan annat folk fick energi när ljuset återvände tyckte hon att världen blev smutsigare så års.

Kristina Andersson hoppade upp bredvid Axel Reingaard. Strök honom över den blanka flinten.

Tack snälla för att du månar om mig. Tror du att boxen går sönder nu? Jag är inte den magraste kvinnan direkt.

Axel Reingaard gav ett leende till svars. Hans ojämna tänder var ingenting som hon gick igång på. Leverfläckarna på var sin sida om munnen var däremot till belåtenhet. Likaså tatueringen på vänstra underarmen, texten `VIKTOR´ omslingrad av en praktfull blomranka. Axel Reingaard hade helt klart någonting alldeles extra. Någonting som inte riktigt gick att precisera. Kristina Andersson flyttade sig närmare honom.

Det är någonting med ditt sätt att vara som gör mig betagen, viskade hon i hans öra.

Axel Reingaard blinkade till.

Du gillar att jag är högst opålitlig, men relativt harmlös?

Kristina Andersson gav honom en nick till svar. Gav akt på hur han trevade efter kalendern i bröstfickan på sin arbetsskjorta. Hon kunde inte låta bli att imponeras över hans vackra handstil när han noterade att dygn 5047 var till ända.

I stunden var allt lugnt.

Kristina

Det gällde att göra reklam för sig. Kristina Andersson stod och fixade med dekorationer framför entrén till leklandet. Tog ett steg tillbaka när Axel Reingaard slängde ur sig:

Har du varit med om att glöden slocknar och att livet fullkomligen rinner ur dina händer?

Han stod och rätade till trottoarprataren som om det var viktigaste uppgiften för dagen. Hon styrde upp baskern högt i pannan och hämtade andan.

Nej!

Axel Reingaard log, släppte taget om trottoarprataren. Drog upp dragkedjan på sin bylsiga vinterjacka.

Förlåt om jag skojade en aning makabert, men du såg så dämpad ut där du stod och pysslade på.

Ingen fara. Jag faller i tankar ibland bara på hur allt skulle vara om det var annorlunda. Om jag inte gick under skyddad identitet.

På det viset. Då förstår jag.

Axel Reingaard gestikulerade yvigt med armarna, vände sig om och blickade upp mot den neonfärgade skylten på taket.

Då vill jag muntra upp dig med att säga att jag är så stolt att få dela detta livsverk med dig Kristina. Tänk att jag lyckades få dig på fall.

Värme spred sig i kroppen.

Jag minns när du bjöd in mig med orden om att stället inte bara var för knattar. Att jag var välkommen att uppleva barnet i mig i ditt sällskap. Du lockade med gott fika också. Som jag tvekade. Jag ansåg att människor utan anknytning till barnen inte skulle komma och störa. Men du övertalade mig. Tyckte absolut att jag skulle komma in om inte annat för att pigga upp ägaren.

Axel Reingaard skrattade till.

Ja, jag fick bearbeta dig lite. Men till slut hade du svårt att motstå en kopp kaffe i kylan. Jag tycker att vi behöver en kopp java nu också.

Vid det här laget visste hon allt om vad kaffepaus innebar. Det var bara att haka på. Kaffet var sekundärt. Kontroll av frysboxen var det väsentliga.

Industriporten gnisslade till när Axel Reingaard drog den åt sidan.

Tänka sig att bakvägen är den närmaste vägen till påfyllnad av energi. Vi får se det som om det är VIP-ingången. Stig på först du bara.

Det sträva cementgolvet rev under skinnkängorna. Hon lät blicken svepa över det välfyllda lagerutrymmet. Slog armarna om sig. Slängde ett öga mot den frenetiskt surrande frysboxen.

Axel Reingaard stegade fram till den och öppnade locket. Böjde sig ner över boxens främre kant. Dröjde sig kvar en stund. Hans ben vibrerade.

Stilla, lugnt som vanligt, sa han medan han slet upp ett paket tunnbröd. Benen slutade skaka i samma stund som han stängde boxen.

Jag ordnar en macka till oss om du vill ha?

Ja, tack. Vilken service på stället. Inte för att jag egentligen har med det att göra men verksamheten måste gå som smort.

Såklart. Det är din förtjänst. Du sköter det mesta. Jag bara dirigerar lite lätt.

Kristina Andersson drog på smilbanden, tog av sig baskern.

Axel Reingaard höjde kaffekoppen, vevade med tunnbrödspåsen och sneglade mot de massiva dubbeldörrarna till höger om boxen.

Hör du hur barnen busar där bakom? Jag tycker att vi ansluter och ser till att få upp värmen.

En fråga först bara från en som fortfarande är under inskolning. Känner du till alla ungar som är här?

Nej inte personligen förstås. Eller, några är stamkunder som har köpt årskort så dem har man fått en viss relation till. Du har nog lagt märke till att jag registrerar alla barn när de anländer, av rena säkerhetsskäl. Jag ska visa dig hur det fungerar senare idag. Ja, sedan finns såklart regler att man inte får lämna barn ensamma utan målsmans uppsikt. De ska du också få titta närmare på. Förut hade jag ingen registrering, enbart regler att man inte fick lämna barn ensamma här. Men det höll inte.

Va? Var det någon som struntade i att ha koll på sin unge?

Tyvärr. Det var flera stycken dessutom.

Men så hemskt.

Verkligen. Droppen rann över när en flicka försvann härifrån för ungefär ett år sedan. Då införde jag det nya systemet med registrering av alla barn.

Var hittades den flickan?

Hon har inte återfunnits än.

Helt fruktansvärt. Har man några teorier?

I nuläget vet jag faktiskt inte hur det ligger till med det. Jag försökte engagera mig ett tag men blev så illa berörd att det slukade all min energi. Det blev såklart ett tapp av kunder också under en period. Folk blev rädda för att ha barnen här. Samtidigt förstod de allra flesta att det inte var jag som orsakat hennes försvinnande, utan att det var oansvariga vårdnadshavares slarv som låg bakom. Jag införde också strikta säkerhetsåtgärder omgående. Såg över alla rutiner och gick ut med den informationen. Allt normaliserades hyfsat snabbt. Jag valde att fokusera på att få verksamheten att leva upp igen efter händelsen. Det var någonting som jag kunde påverka i alla fall.

Vad klokt av dig.

Tack. Klart man tänker på det ofta. Föräldrarna är helt förstörda än. Jag ser dem ibland. De har gått ner sig rejält. Åldrats minst tio år, ryggar tillbaka när man stöter samman med dem.

Var det deras enda barn?

Jag tror det. Nu har jag i alla fall säkrat upp så att man ska känna sig trygg med att lämna in det dyrbaraste man har för en lekstund. Barnen tar sig inte ut ur lokalen själva. Grindarna har kodlås. Dessutom lägger jag in barnens namn och vårdnadshavares kontaktuppgifter i ett särskilt system i datorn. Jag ska visa dig närmare i eftermiddag. Varje barn bär ett armband som är kopplat till deras nummer i listan.

Men kan man vara säker på att det fungerar?

Nej, inte fullt ut. Men det är ett steg i rätt riktning. Vi kan inte bedriva arrest här. Man måste kunna lita på att de flesta vårdnadshavare besitter sunt förnuft och folkvett.

Kan det ha varit de själva som låg bakom hennes försvinnande?

Mycket möjligt. Det går rykten om det. Men det är känsligt såklart. Det har varit en lång process men de går då fria idag.

Det finns ju idioter som inte månar om sina barn.

Ja, dårar finns tyvärr överallt.

Med betraktande blick djupt in i Axel Reingaards ögon dröjde hon sig kvar. Drunknade i hans mörkblå själsspeglar som blottade sig för henne.

Rebecka

Dimman låg tung över stenöknen. Rebecka läppjade kaffe i tidig morgonstund. Blickade ut över stora torget. Konstaterade att rådande oväder fordrade intet. Vardagen gick på själlös rutin, frånsett den sjukskrivning som tillkommit och tagit greppet om tillvaron. Utmattningsdepression var diagnosen vilken bäst botades med kravlöshet och vila. Motion inte att förglömma vid ork, hade läkaren sagt. Hon hade erbjudits piller, men tackat nej. Ville försöka tackla sjukdomen utan medikament, i första hand.

Vad tänker du på?

En yrvaken Daniel, iförd noppig morgonrock steg in i köket. Hans lockiga hår spretade åt alla håll och den muskulösa överkroppen tog över hela rummet. Rebecka fastnade med blicken på hans bringa utan att få fram ett ord. Tittade ner i den spräckliga plastmattan på golvet, tog ett djupt andetag.

Ska jag vara ärlig?

Hon möttes av Daniels sävliga morgonröst.

Självklart.

Ta en kopp kaffe och sätt dig ner vid köksbordet, så ansluter jag när jag gjort morgontoalett. Okej?

Han flinade snett.

Ja, såklart men får man ingen kram idag?

Nej, jag är inte på humör.

Jag vet att du har den veckan nu. Men en kram kostar faktiskt ingenting.

Hon suckade. Gick till toan. Försökte tvätta bort spår av nattens våndor. Baddade ansiktet med iskallt vatten för att komma tillbaka. Svepte sidenkimonon runt kroppen och lät handen ruska hårsvallet. Satte sig ner mittemot Daniel vid köksbordet.

Jag vill flytta!

Daniel slog igen morgontidningen.

Va?

Hon reste sig upp, sköt in stolen och tog ett varv runt bordet med kaffekoppen i näven.

Jag orkar inte längre. Kroppen skriker stopp. Jag behöver släppas fri. Kommer aldrig igen om jag inte får återvända till hemtrakterna och skapa nya minnen.

Daniel rynkade ihop pannan, harklade sig.

Nu pratar du i gåtor. Men…du menar att du vill tillbaka till samhället?

Hon tittade ner. Suckade tungt.

Ja, eller där omkring. Hur som helst är det dags att runda av livet här i city.

Men sansa dig nu. Har du verkligen tänkt efter?

Hon högg tillbaka.

Ja, vad tänkte du då?

Daniel gav en axelryckning till svar innan han satte kaffet i halsen. Kraxade besvärat.

Ska vi in i skogen igen? Där det smyger troll runt bottenlösa tjärnar och man knappt ser en människa på flera dygn?

Hon lutade sig fram över den blanka bordsytan och tittade honom djupt i ögonen för att få honom att inse allvaret.

Ja, det är precis dit jag vill.

Kristina

Verklighetsflykten som Kristina Andersson bjöd sig själv på satte sina spår. Leklandet var ett av alla äventyr på resan. Målet hade varit att komma bort från sörjan som hon hade trampat runt i.

Hon hade ägnat sig åt dagdrömmeri under lång tid. Packat väskan mer än en gång. Lika många tillfällen hade hon rivit upp dess innehåll och beslutat sig för att stanna kvar. Den här gången var det annorlunda. Hon hade fyllt weekendbagen med endast det allra viktigaste. Underkläder och pengar. Givit sig av utan att tänka ett uns på alla konsekvenser det kunde få.

Storstaden var en uppfriskande nytändning. Det var underbart att få spendera del av vintern på annan ort. Hon talade högt till sig själv om hur duktig hon var som stått på sig och tagit steget. Övertygade sig om att det var rätt beslut.

Unna sig lyx var ingen vana. Absolut inte vad hon blivit lärd. Nu hade hon bränt tre månadslöner på mindre än fyra veckor, endast i syfte att förlusta sig själv. Hon hade köpt en hel massa dyrgripar till smycken och kläder i exklusiva butiker. Legat utfläkt på skönhetssalonger av olika slag. Tagit behandlingar och gjort ett par skönhetsingrepp. Förtärt trerätters på restaurang nästan varje kväll. Druckit champagne och inmundigat ostron redan till lunch. Spelat black jack och satsat järnet, som om det vore de sista dagarna i livet. Förlorat en del.

Hon var ovan vid utflykter, var allt annat än bortskämd. Andas stadsluft var obekant, men ytterst uppiggande. Samtidigt skrämmande på det viset att det ingav styrka. Om energi slog fäste blev hon oberäknelig, fick svårt att kontrollera sig själv. Blev både impulsiv och naiv. Gav sig in i sådant som visserligen kunde leda framåt, men som lika gärna kunde medföra undergång.

Egentligen var hon