Det inre ögat

By Wilbur Smith

Magikern Taita står inför sin största utmaning någonsin. Han har vid det här laget blivit över hundra år gammal och överlevt alla människor han någonsin älskat. Gång efter annan har han räddat sitt hemland från en säker undergång. Nu visar det sig att allt han varit med om bara har varit förberedelser inför den stora striden. När Nilen sinar, och de tio plågorna gör entré, kan allting spåras tillbaka till en uråldrig och ondskefull kraft: eldhäxan Eos. Om hon får hållas kommer det betyda slutet för Egypten och allt Taita håller kärt. Men i kampen mot ondskan riskerar han inte bara att förlora sitt hem - han riskerar också att förlora sin egen själ...Det inre ögat är den fjärde delen i Wilbur Smiths episka Egyptenserie. Wilbur Smiths serie om Egypten sträcker sig från Faraonernas tid till idag. Som en röd tråd får vi följa Lostris, kvinnan som älskar rättvisa, och hennes starke vän Taita. En serie episka äventyrsromaner om strid, magi, kärlek och det godas eviga kamp mot onskan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129678

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Det inre ögat

Översättning Bo Rydén

SAGA Egmont

Det inre ögat

Översatt av Bo Rydén

Originaltitel: The Quest

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2007, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129678

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min hustru

MOKHINISO

Vacker, kärleksfull, lojal och trofast

Det finns ingen som du i världen

T vå ensamma gestalter kom vandrande ner från de höga bergen. De var klädda i slitna pälsar och hade skinnmössor med öronlappar knutna under hakan mot kylan. Deras skägg var ovårdade och ansiktena väderbitna. De bar sina få tillhörigheter på ryggen. Bakom dem låg en tung och svår resa. Trots att Meren gick först hade han ingen aning om var de befann sig, inte heller visste han varför de hade tagit sig ända hit. Bara den gamle mannen som gick bakom honom kände till färdens mål, och han hade ännu inte sagt något om det till Meren.

Sedan de hade lämnat Egypten hade de korsat hav och sjöar och många mäktiga floder, men även väldiga slätter och skogar. De hade mött många sällsamma och farliga djur, men också ännu sällsammare och farligare människor. Därefter hade de kommit fram till bergen, ett överväldigande kaos av snöklädda toppar och bråddjupa raviner där den tunna luften gjort det svårt att andas. Deras hästar hade dött av kölden och Meren hade blivit av med en fingertopp, som svartnat och ruttnat i den stränga kylan. Lyckligtvis var det inte ett finger på hans svärdshand, samma hand som han använde när han spände strängen på sin stora pilbåge och avlossade pilen.

Meren stannade till vid kanten av den sista branta klippan. Den gamle kom ifatt honom. Merens päls var gjord av skinnet från en snöleopard, som han fällt med en enda pil just då djuret skulle kasta sig över honom. Sida vid sida stod de båda männen nu och tittade ner på ett okänt landskap av floder och täta gröna djungler.

Fem år, sa Meren. Fem år har vi varit på väg. Är det här slutet på resan, magiker?

Inte har väl resan pågått så länge? sa Taita, och tittade retfullt på honom.

Som svar drog Meren fram svärdsskidan som han hade på ryggen och visade märkena i lädret. Jag har ristat in varenda dag, om du skulle vilja räkna dem, sa Meren. Han hade följt Taita och skyddat honom under mer än hälften av sitt liv, men kände sig aldrig helt säker på om Taita verkligen menade det han sa eller om han bara drev med honom. Men du har inte svarat på frågan, magiker. Har vi nått slutet på färden?

Nej, det har vi inte. Taita ruskade på huvudet. Men vi har kommit en bra bit på väg. Nu tog han ledningen och började gå nedför en smal avsats som snirklade sig ner längs klippan.

Meren stirrade efter Taita en stund innan hans vackra ansikte sprack upp i ett resignerat leende. Kommer gamlingen aldrig att nöja sig? frågade han upp mot bergen, sköt över svärdsskidan på ryggen och följde efter.

Vid foten av utlöparna rundade de den sista bergsavsatsen av vit kvarts då de plötsligt hörde en röst: Välkomna! Jag har väntat länge på er.

De stannade mitt i rörelsen och tittade upp mot klipphyllan ovanför. Där satt en gestalt som såg ut som ett barn, en pojke knappast äldre än elva år. Det var konstigt att de inte hade upptäckt honom tidigare; han syntes tydligt i solskenet som var så skarpt mot den vita kvartsen att det gjorde ont i ögonen.

Man har skickat ut mig för att visa er vägen till Saraswatis tempel, visdomens och pånyttfödelsens gudinna, sa barnet med ljus stämma.

Du talar ju egyptiska! utbrast Meren förvånad.

Pojken log bara mot honom. Han såg ut som en okynnig liten apa med sitt bruna ansikte, men hans leende var så intagande att Meren inte kunde låta bli att le tillbaka.

Jag heter Ganga och jag är budbäraren. Kom! Det är en bit kvar att gå. Han reste sig upp och hans tjocka, svarta hår hängde i en fläta över den ena nakna axeln. Trots kylan var han klädd i enbart höftskynke. Huden på bröstet var brun och slät, men på ryggen hade han något som liknade en kamels puckel, grotesk och iögonenfallande. Han såg deras blickar och log. Ni vänjer er vid den, precis om jag har gjort. Han hoppade ner från klippan och sträckte upp armen för att fatta Taita i handen. Den här vägen. Kom!

Under två dagar följde de Ganga genom en tät bambuskog. Stigen löpte i snirklar, än hit och än dit, och utan pojkens hjälp hade de råkat vilse för länge sedan. Färden gick hela tiden nedåt, luften blev allt varmare, och till slut kunde de ta av sig pälsarna och fortsätta barhuvade. Taita hade rakt hår, tunt och silvergrått. Merens kalufs var tjock och svartlockig. Andra dagen nådde de fram till slutet av bambuskogen och kom istället in i en tät djungel där trädkronorna möttes över deras huvuden och utestängde ljuset och solskenet. Luften var varm och mättad med doften av fuktig jord och multnande växter. Fåglar med brokiga fjäderdräkter svischade över deras huvuden, små apor tjattrade i grenverket och fjärilar i lysande färger svävade över de blommande slingerväxterna.

Plötsligt och dramatiskt upphörde djungeln och de kom ut på en öppen slätt som sträckte sig några kilometer fram tills djungeln tog vid igen. Mitt på slätten reste sig en mäktig byggnad. Tornen, tinnarna och terrasserna var uppförda av smörgula stenblock, och hela anläggningen var omgiven av en hög mur i samma material. Statyerna och relieferna som täckte murens utsida visade ett myller av nakna män och yppiga kvinnor.

De där statyerna kan säkert skrämma hästar i sken, sa Meren med sträng röst, men ögonen glittrade.

Och vilken fin modell du skulle vara för skulptörerna, sa Taita. Relieferna föreställde samlag: varenda tänkbar ställning hade huggits ut ur den gula stenen. Men inte visar väl de här murarna något nytt för dig?

Tvärtom, här har jag mycket att lära, invände Meren. En hel del av det här hade jag inte kunnat föreställa mig ens i fantasin, ser jag.

Visdomens och pånyttfödelsens tempel, sa Ganga. Här anses avlandet vara både heligt och vackert.

Det har Meren tyckt länge, anmärkte Taita torrt.

Nu hade stigen övergått i en stenlagd väg som de följde ända fram till porten i templets yttre mur. De väldiga dörrarna av teak stod vidöppna.

Stig in! sa Ganga. "Apsarorna väntar på er."

"Apsarorna?" undrade Meren.

Tempeljungfrurna, förklarade Ganga.

De gick in genom porten, och här hejdade sig till och med Taita och blinkade några gånger av förvåning. De befann sig i en underbar trädgård med gröna gräsmattor, buskar som blommade i lysande färger och fruktträd som dignande av ljuvliga frukter. Inte ens Taita, som var lärd och kunnig i örter, kände igen alla exotiska växter. Rabatterna var orgier i färger. På gräsmattan innanför porten satt tre unga kvinnor. När de fick syn på resenärerna hoppade de upp och sprang fram till dem. De skrattade och dansade av förtjusning, och kysste och kramade om både Taita och Meren. Den första apsaran var slank, gyllenblond och förtjusande. Även hon såg ut som en ung flicka med sin fulländade hy. Välkomna! Jag heter Astrata, sa hon.

Den andra apsaran var mörkhårig och hade sneda ögon. Hennes hy var genomskinlig som bivax, och så slät att den påminde om polerat elfenben. Hon var strålande, i blomman av sin kvinnlighet. Jag heter Wu Lu, sa hon medan hon beundrande smekte Merens muskulösa arm, och du är vacker.

Och jag är Tansid, sa den tredje apsaran. Hon var lång och ståtlig, hennes ögon var lysande turkosgröna, håret glödande rött, tänderna vita och perfekta. Då hon kysste Taita var hennes andedräkt lika väldoftande som någonsin blommorna i trädgården. Välkommen, sa Tansid åt honom. Vi har väntat på er. Kashyap och Samana sa att ni var på väg hit. De skickade oss för att möta er, och vi är glada över att ni äntligen är här.

Med armen om Wu Lu såg Meren mot porten. Vart tog Ganga vägen? undrade han.

Ganga har aldrig funnits, svarade Taita. Han är en skogsande och nu när hans uppdrag är avslutat har han återvänt till den andra världen. Meren godtog förklaringen. Han hade rest så länge tillsammans med magikern att han inte längre blev förvånad över ens de mest bisarra och magiska fenomen.

Apsarorna tog med dem in i templet. Efter trädgårdens starka och gassande solsken kändes de höga salarna svala och dunkla. Templet var smyckat med gyllene bilder av gudinnan Saraswati och luften fylld med doften från mängder av rökelsekar. Präster och prästinnor i böljande saffransgula dräkter rörde sig i templet och tillbad gudinnan medan apsaror likt fjärilar fladdrade förbi i halvmörkret. Några av dem hejdade sig när de fick syn pä främlingarna, gick fram och omfamnade dem, smekte Merens armar och bröst och fingrade på Taitas silvervita skägg.

Slutligen fattade Wu Lu, Tansid och Astrata männens händer och ledde dem längs ett långt galleri till templets bostadsdel. I refektoriet bar kvinnorna fram skålar med grönsaker och bägare med sött, rött vin. Taita och Meren hade länge livnärt sig på sin snålt tilltagna proviant, och till och med den gamle åt med stor aptit. När de hade ätit sig mätta tog Taita med sig Tansid till en kammare som ställts i ordning åt honom. Hon hjälpte honom av med kläderna och bad honom ställa sig i en kopparbalja fylld med hett vatten. Därefter tvättade hon hans trötta kropp med en svamp. Eftersom hon var lika självklar och försiktig som en mor som tvättar sitt barn kände sig Taita inte generad ens när hon förde svampen över det fula ärret efter kastreringen. När hon hade torkat honom ledde hon honom till sovmattan, slog sig ner bredvid honom och sjöng mjukt tills han föll i djup, drömlos sömn.

Wu Lu och Astrata förde Meren till en annan kammare. De tvättade av honom precis som Tansid hade gjort med Taita, och sedan sträckte han ut sig på sovmattan. Meren försökte hålla dem kvar, men han var utmattad och det var ingen riktig glöd i hans ansträngningar. De fnittrade och slank iväg. Snart hade också Meren somnat.

Han sov tills dagsljuset började sippra in i kammaren. Då vaknade han och kände sig utvilad och pigg. Hans slitna, smutsiga kläder hade försvunnit och ersatts med en ren, löst sittande tunika. Knappt hade han hunnit klä på sig förrän han hörde kvinnoskratt och röster närma sig längs galleriet utanför dörren. De två flickorna kom in till honom med mat och juice. Under måltiden talade apsarorna egyptiska med honom, men sinsemellan använde de en blandning av språk, även om det märktes att de föredrog sitt eget språk. Astratas var joniska, vilket förklarade hennes vackra gyllenblonda hår, medan Wu Lu talade det klingande språket från det fjärran Cathay.

När de ätit klart tog de med sig Meren ut i solskenet där en fontän porlade i en djup bassäng. Båda slängde av sig sina lätta kläder och kastade sig nakna i bassängen. Då de såg att Meren tvekade steg Astrata upp ur bassängen med vattnet strömmande från håret och kroppen för att hämta honom. Hon grep tag i honom, tog av honom tunikan och drog ner honom i vattnet. Wu Lu anslöt sig för att hjälpa till och när de väl fått ner honom i bassängen började de leka och plaska. Snart övervann Meren sin blyghet och blev lika rakt på sak och skamlös som de. Astrata tvättade håret på honom och förundrade sig över alla ärr efter strider som han hade på kroppen.

Meren häpnade över hur perfekta apsarornas kroppar var när de gned sig mot honom. Hela tiden var deras händer i farten under vattnet. När de tillsammans lyckats få honom till erektion tjöt de av förtjusning. De drog upp honom ur bassängen och fortsatte till en liten paviljong under träden, där de sträckte ut sig på mattorna och kuddarna.

Nu ska vi tillbedja gudinnan, sa Wu Lu.

Hur ska det gå till? frågade Meren.

Var inte rädd. Vi ska visa dig, lugnade Astrata honom. Hon tryckte sin sidenmjuka kropp mot hans rygg, kysste hans öron och hals bakifrån, och han kände hennes varma mage mot sin stjärt. Astrata sträckte ut armarna och smekte Wu Lu, som kysste Meren och slog sina armar och ben om honom. De två flickorna var fulländade i konsten att älska. Efter en stund kändes det som om de alla tre hade smultit ihop och bildat en enda organism, en varelse med sex armar, sex ben och tre munnar.

P recis som Meren vaknade Taita tidigt. Några timmars sömn hade vederkvickt både kropp och själ, trots att han hade varit så utmattad efter den långa färden. Gryningsljuset trängde in i kammaren och han satte sig upp på sovmattan. Plötsligt upptäckte Taita att han inte var ensam.

Tansid satt på knä bredvid mattan och log mot honom. God morgon, magiker. Jag har mat och dryck med mig till dig. När du har ätit vill Kashyap och Samana gärna träffa dig.

Vilka är de?

Kashyap är vår vördade abbot, Samana vår ärade moder. De är framstående magiker, precis som du.

Samana väntade på honom i en lövsal i tempelträdgården. Hon var en vacker kvinna i obestämbar ålder klädd i en saffransfärgad skrud. Hennes hår hade börjat få gråa inslag och ögonen lyste av visdom. Hon omfamnade Taita och bad honom slå sig ner bredvid henne på en marmorbänk. Hon ställde frågor om färden till templet. De samtalade en stund innan hon sa: Vi är så glada över att ni kommit i tid för att träffa abboten Kashyap. Han kommer inte att finnas bland oss så länge till. Det var han som skickade efter er.

Jag visste att jag blivit kallad till det här templet, men inte av vem. Taita nickade. Varför ville han ha hit just mig?

Han kommer själv att berätta varför, sa Samana. Nu ska vi gå till honom. Hon reste sig och tog hans hand. De lämnade Tansid, och Samana förde honom genom många korridorer och pelargångar, sedan uppför en spiraltrappa som verkade ändlös. Till sist kom de fram till ett litet runt rum uppe i det högsta tempeltornet. Rummet var öppet i alla riktningar med utsikt över den gröna djungeln ända fram till de snötäckta bergen i norr. På golvet satt en man på en mjuk madrass omgiven av kuddar.

Sätt dig framför honom, viskade Samana. Han är nästan helt döv och måste kunna se dina läppar när du talar. Taita gjorde som hon hade sagt. Kashyap och Taita betrakta varandra under tystnad.

Kashyap var mycket gammal. Hans ögon var bleka, och han hade tappat alla tänder. Huden var läderaktig och rynkig som gammalt pergament; håret, skägget och ögonbrynen var genomskinliga som glas. Hans huvud och händer skakade oavbrutet.

Varför har du skickat efter mig, magiker?

Därför att du har det rätta sinnelaget. Kashyaps röst var bara en viskning.

Hur kunde du veta att jag fanns? undrade Taita.

Din esoteriska kraft och utstrålning ger upphov till vibrationer i etern som kan uppfattas på långt avstånd, förklarade Kashyap.

Vad vill du ha av mig? frågade Taita.

Ingenting och allting, kanske rentav ditt liv.

Förklara.

Tyvärr, det är för sent. Dödens svarta tiger är efter mig. Jag kommer att dö innan solen går ner.

Är mitt uppdrag viktigt?

Av avgörande betydelse.

Vad är det jag ska göra? frågade Taita.

"Jag hade tänkt förbereda dig inför den kamp som stundar, men jag fick veta av apsarorna att du var eunuck. Det visste jag inte förrän du kom hit. Jag kan inte förmedla mina kunskaper till dig på det sätt jag hade tänkt."

Vad då för sätt? undrade Taita.

Genom köttsligt umgänge.

Jag förstår fortfarande inte.

Vi skulle ha haft samlag med varandra. Men det går ju inte på grund av din skada. Taita satt tyst. Kashyap sträckte ut en förtvinad, kloliknande hand och lade den på hans arm. Kashyaps röst var mjuk när han sa: Av din aura kan jag se att jag har sårat dig genom att nämna skadan. Det beklagar jag av hela mitt hjärta, men min tid är utmätt och jag måste vara uppriktig.

Taita sa fortfarande ingenting, så Kashyap fortsatte: Jag har beslutat att göra överföringen tillsammans med Samana. Hon är också en upplyst ande. När jag är borta kommer hon att förmedla all sin kunskap till dig. Jag är ledsen om jag har gjort dig upprörd.

Sanningen kan vara plågsam, men jag tog inte illa upp. Jag åtar mig att göra det du begär.

Stanna då hos oss ett tag medan jag för vidare allt det jag äger, all den kunskap och visdom jag skaffat mig under ett långt liv, till Samana. Senare ska hon dela med sig av den till dig, så att du får de vapen som krävs för det heliga uppdrag som blivit ditt öde.

Taita nickade.

Samana slog ihop händerna och två apsaror kom uppför trappan, båda unga och förtjusande, den ena brunett och den andra honungsblond. De följde Samana till det lilla fyrfatet vid den bortre väggen och hjälpte henne att bereda starkt doftande örter i en skål över elden. När drycken var klar bar de fram den till Kashyap. Medan en av flickorna stödde hans skakande huvud, höll den andra skålen mot hans mun. Han drack med stor möda; lite rann nedför hakan. Sedan sjönk han utmattad ner på madrassen.

De två apsarorna klädde av honom, försiktigt och aktningsfullt, för att sedan begjuta hans könsorgan med en aromatisk vätska ur en flaska av alabaster. De masserade hans skrumpna organ försiktigt men envist. Kashyap stönade, mumlade och kastade med huvudet, men tack vare apsarornas skickliga behandling och drogens inflytande började han få stånd.

När han var helt erigerad kom Samana fram till madrassen. Hon lyfte sin saffransgula dräkt ända upp till midjan. Hon satte sig grensle över Kashyap, sträckte sig efter hans kön och förde in det. När de hade förenats, lät hon dräkten falla ner mellan dem och började försiktigt rida honom medan hon viskade: Mästare, jag är redo att ta emot allt du har att ge mig.

Jag anförtror det med glädje åt dig. Kashyaps röst var svag. Använd det klokt och väl. På nytt kastade han med huvudet, hans uråldriga ansikte förvreds i ett fasansfullt grin. Sedan stelnade han till och stönade, med kroppen skakande i konvulsioner. Ingen av dem rörde sig under en timme. Sedan gav Kashyap till en rossling och föll ihop på madrassen.

Samana kvävde ett skrik. Han är död, sa hon sorgset. Försiktigt gjorde hon sig fri från Kashyaps kropp. Hon satte sig på knä bredvid honom och slöt hans ögon. Sedan tittade hon på Taita.

I kväll vid solnedgången ska vi kremera hans stoft. Under hela mitt liv var Kashyap min mentor och vägvisare. Han var långt mer än en far för mig. Nu lever hans ande vidare i mig. Den har förenats med min själ. Tyvärr kommer det att dröja ett tag innan jag hämtat mig tillräckligt efter det svåra som hänt för att kunna vara till nytta för dig. Men då söker jag upp dig.

P å kvällen stod Taita och Tansid i mörkret på den lilla balkongen utanför hans kammare och betraktade bålet med abboten Kashyaps stoft som brann i trädgården nedanför. Han kände en djup sorg över att han inte hade fått lära känna mannen tidigare. Under deras korta tid tillsammans hade han varit medveten om den samhörighet som funnits mellan dem.

En dämpad stämma hördes i mörkret och avbröt hans grubblerier. Han vände sig om och såg att det var Samana som helt stilla hade kommit fram till dem.

Kashyap var också medveten om bandet mellan er. Hon ställde sig bredvid Taita. Även du är sanningens tjänare. Det var därför han hade så bråttom att kalla på dig. Han skulle ha tagit sig till dig, om hans kropp hade klarat färden. Under den köttsliga föreningen som du bevittnade, Kashyaps sista stora offer till sanningen, överförde han ett meddelande som jag ska delge dig. Men innan jag gör det krävde han att jag skulle pröva din övertygelse. Säg mig, Taita från Gallala, vilken är din tro?

Taita tänkte efter en stund och sa sedan: Jag tror att universum är ett slagfält mellan två mäktiga krafter. Den första består av sanningens gudar, den andra av lögnens demoner.

Vilken roll kan vi arma dödliga spela i den här väldiga kampen? frågade Samana.

Vi kan viga våra liv åt sanningen, eller också låta oss uppslukas av lögnen.

Om vi nu väljer sanningens smala stig, hur ska vi då kunna motstå lögnens mörka kraft?

Genom att bestiga Eviga berget tills vi skådar sanningens ansikte. När vi har lyckats med det kommer vi att upptas i de Goda odödligas led, de som är sanningens kämpar.

Är detta alla människors lott?

Inte alls. Bara några få, de mest värdiga, kommer att uppnå det stadiet.

Och kommer då sanningen att segra över lögnen vid tidens ände?

Nej. Lögnen kommer att framhärda, men det gäller även sanningen. Kampen kommer att rasa fram och tillbaka, men den varar i evig tid.

Är sanningen inte detsamma som Gud?

Man må kalla honom Ra eller Ahura Mazda, Vishnu, Zeus eller Wodan, vad man vill som låter heligast, men Gud är Gud, den ende. Taita hade nu avlagt sin trosbekännelse.

Av din aura ser jag att det inte finns ett spår av lögn i det du har sagt, sa Samana stilla och knäböjde framför honom. Kashyaps ande inom mig bekräftar att du tillhör sanningen. Nu kan inget hindra vårt vågstycke. Nu kan vi fortsätta.

Kan du förklara vad vårt ’vågstycke’ är?

I dessa svåra tider växer lögnens styrka. En ny och hotfull kraft har uppstått som hotar hela mänskligheten, men framför allt ditt hemland Egypten. Orsaken till att du har kallats hit är att du måste utrustas för din kamp mot detta fasansfulla väsen. Jag ska öppna ditt inre öga så att du tydligt kan se den väg du måste följa. Samana reste sig upp och omfamnade honom. Sedan fortsatte hon: Tiden är knapp, vi måste börja i morgon. Men innan dess måste du välja en följeslagare.

Vilka står till buds? undrade Taita.

"Tansid, din apsara, har hjälpt mig förr. Hon vet vad som krävs."

Välj då henne, sa Taita. Samana nickade och sträckte ut handen mot Tansid. De två kvinnorna omfamnade varandra och vände sig sedan mot Taita.

Men du måste välja ännu en följeslagare, sa Samana.

Vad krävs av honom?

Han måste vara ståndaktig och vara dig trogen. Du måste kunna lita på honom.

Taita tvekade inte. Meren!

Naturligtvis, instämde Samana.

I gryningen följde de fyra stigen uppför bergssluttningen och vidare genom djungeln ända tills de kom upp till bambuskogen. Samana granskade noga många av de vajande bambuträden innan hon valde ut en gren och bad Meren skära av den.

När de var tillbaka i templet skar Samana och Tansid omsorgsfullt ut några långa nålar ur bambukvisten. De polerade dem tills de var nästan lika tunna som ett hårstrå, men ändå lika vassa och elastiska som den ädlaste metall.

Lugnet i klostret hade förvandlats till spänning och förväntan. Apsarornas glada skratt och goda humör hade dämpats. Varje gång Tansid tittade på Taita var det med djupaste respekt men också med ett slags medlidande. Samana tillbringade större delen av dessa väntans dagar tillsammans med Taita för att ge honom styrka inför den prövning som väntade. De diskuterade många saker, och Samanas röst återspeglade Kashyaps tankar och visdom.

Vid ett tillfälle tog Taita upp en fråga som länge hade sysselsatt honom: Jag har förstått att du är en av de Långlivade, Samana.

Precis som du.

Men hur kan det komma sig att vissa av oss lever så mycket längre än resten av mänskligheten? frågade han. Det är ju emot naturen.

För min egen del, och för sådana som abbot Kashyap, kanske det beror på vårt sätt att leva, vad vi äter och dricker, vad vi tänker och tror. Eller för att vi har ett syfte, en anledning att fortsätta, något som sporrar oss att gå vidare.

Men jag då? Jag är ju bara en spoling jämfört med dig och abboten, men ändå har jag blivit mycket äldre än de flesta andra människor, sa Taita.

Samana log. Du har en stark ande. Hittills har styrkan i ditt sinne lyckats övervinna kroppens förgänglighet, men tills slut måste vi alla dö, precis som Kashyap.

Du har besvarat min första fråga, men jag har ännu en. Vem valde ut mig? frågade Taita, samtidigt som han visste att han inte skulle få något svar.

Samana log ett gåtfullt leende, lutade sig fram och lade ett finger på hans läppar. Du har blivit utvald, viskade hon. Låt det räcka. Han insåg att han inte skulle komma längre; hon visste heller inte något mer.

De satt där tillsammans hela dagen och halva natten och diskuterade allt som hittills förevarit mellan dem. Sedan tog hon med honom till sin kammare där de sov tätt omslingrade, som mor och barn, tills gryningsljuset trängde in i rummet. De steg upp, badade tillsammans, och sedan visade Samana honom till en gammal stenbyggnad i ett avlägset hörn av trädgården som Taita inte hade besökt tidigare. Tansid var redan där. Hon sysslade med något på ett marmorbord som stod mitt i det stora rummet. Hon tittade upp när de kom in. Jag håller på med de sista nålarna, förklarade hon, men jag kan gå om ni vill vara ensamma.

Stanna, kära Tansid, sa Samana. Din närvaro stör oss inte. Hon tog Taita i handen och förde honom genom rummet. Den här byggnaden uppfördes i tidernas begynnelse av de första abbotarna. De behövde bra ljus för att kunna utföra sina ingrepp. Hon pekade på de stora, breda fönstren högt uppe på väggarna ovanför dem. På det här bordet har mer än femtio generationer av abbotar genomfört öppnandet av det inre ögat. Var och en av dem var en lärd, som vi brukar kalla dem som blivit invigda, de som kan avläsa auran hos människor och djur. Hon pekade på väggarnas inskriptioner. Detta är vittnesbörden om alla dem som har varit våra föregångare genom århundradena. Mellan oss får det inte finnas några förbehåll. Jag tänker inte ge dig några falska förhoppningar – du skulle i alla fall genomskåda vartenda försök att föra dig bakom ljuset redan innan jag hunnit säga ett ord. Sanningen är att det krävdes fyra försök innan jag lyckades öppna det inre ögat, och detta under Kashyaps ledning.

Hon pekade på de senaste inskriptionerna. Här kan du se att mina försök är dokumenterade. Kanske jag i början saknade den skicklighet som krävdes. Eller också hade mina patienter inte nått tillräckligt långt på sanningens väg. I ett fall slutade det med en katastrof. Jag måste varna dig för att riskerna är stora. Samana teg en stund medan hon funderade. Sedan fortsatte hon: Det har funnits andra före mig som har misslyckats. Titta här! Hon gick fram till några illa medfarna, mossbelupna inskriptioner längst bort på väggen. De är så gamla att de knappt går att tyda, men jag kan berätta för dig vad som står där. För nästan två tusen år sedan kom en kvinna vandrande till vårt tempel. Hon tillhörde ett gammalt folk som en gång levde vid Egeiska havet, i en lysande stad som hette Troja. Hon hade varit Apollons översteprästinna. Hon var en av de Långlivade, precis som du. Sedan hennes stad plundrats och förstörts hade hon vandrat runt i världen och samlat kunskap och visdom. På den tiden hette abboten Kurma. Den märkliga kvinnan övertygade honom om att hon tillhörde sanningens vapendragare. Därigenom fick hon honom att öppna hennes inre öga, och det med sådan framgång att han blev både förvånad och stolt. Det var först långt efter det att hon hade lämnat templet som Kurma började ansättas av tvivel. En rad förfärliga händelser fick honom att inse att hon kan ha varit en bedragare, en tjuv, en Ondskans representant, en lögnens underhuggare. Till sist upptäckte han att hon hade använt trolldom för att döda den som ursprungligen hade blivit utvald. Hon hade tagit över den döda kvinnans identitet och lyckats föra honom bakom ljuset.

Vad hände med den här varelsen?

Generation efter generation av gudinnan Saraswatis abbotar har försökt hitta henne sedan dess. Men hon har hittills lyckats hålla sig undan. Kanske är hon död, det är det bästa vi kan hoppas på.

Vad hette hon? frågade Taita.

Här står det! Samana rörde vid inskriptionen. Hon kallade sig Eos efter solgudens syster. Jag vet att det inte var hennes riktiga namn. Men hennes andes tecken var ett tassavtryck efter en katt. Titta.

Är det många andra som har misslyckats? Taita försökte skingra sina onda föraningar.

Ja.

Berätta om några som du har varit med om.

Samana tänkte efter, sedan sa hon: Jag minns särskilt en händelse från den tid då jag var novis. Hans namn var Wotad, en av guden Wodans präster. Hans hud var täckt av heliga blå tatueringar. Han hämtades hit till templet från Nordanlanden bortom Kalla havet. Han hade en enastående fysik, men dog ändå under bambunålen. Inte ens han kunde överleva den makt som släpptes lös inom honom under öppnadet av det inre ögat. Hans hjärna brast, blodet sprutade ur näsan och öronen. Samana suckade. Det var en fasansfull död, men det gick fort. Kanske hade Wotad i alla fall större tur än några av dem som kom före honom. Det inre ögat kan vända sig mot sin ägare som när man håller en giftig orm i stjärten. Några av de fasor som det då avslöjar är så förfärliga att man inte överlever.

Resten av dagen satt de tysta medan Tansid var upptagen vid stenbordet, polerade de sista bambunålarna och ordnade de kirurgiska instrumenten.

Slutligen tittade Samana på Taita och sa: Nu vet du vilka risker du utsätter dig för. Ingen tvingar dig till det här. Valet är helt och hållet ditt.

Taita skakade på huvudet. Jag har inget val. Jag vet att jag utsågs till detta den dag jag föddes.

D en natten sov Tansid och Meren i Taitas kammare. Innan Tansid blåste ut ljuset räckte hon fram en liten porslinsskål fylld med en varm dekokt av örter. Så snart Taita hade tömt skålen sträckte han ut sig på mattan och föll i djup sömn. Meren vaknade två gånger under natten för att höra efter om han andades och för att lägga över honom täcket när gryningens kyliga luft trängde in i rummet.

Då Taita vaknade satt Samana, Tansid och Meren på knä bredvid honom.

Magiker, är du beredd? frågade Samana.

Taita nickade, och i samma ögonblick utbrast Meren: Utsätt dig inte för det här, magiker. Låt dem inte göra det. Det är något ont.

Taita fattade tag i Merens arm och skakade den häftigt. Jag har valt ut dig för det här uppdraget. Jag behöver dig. Svik mig inte, Meren. Vad skulle det leda till om jag måste göra det här ensam? Tillsammans kan vi genomföra det, precis som så många gånger förut. Meren tog några djupa andetag. Är du beredd, Meren? Står du fortfarande på min sida?

Förlåt, jag tvekade, men nu är jag beredd, magiker, viskade han.

Samana gick före ut i det klara solskenet och eskorterade dem till den gamla byggnaden i trädgården. På marmorbordets ena kant låg de kirurgiska instrumenten och på den andra kanten stod ett fyrfat med glödande kol. På golvet nedanför bordet låg en fårskinnsfäll utbredd. Taita förstod vad han skulle göra och ställde sig på knä på fällen med ansiktet mot bordet. Samana nickade till Meren, som redan hade fått sina instruktioner. Han satte sig ner bakom Taita och slog armarna om honom så att den gamle mannen inte skulle kunna röra sig.

Slut ögonen, Meren, sa Samana till honom. Du får inte se på. Hon räckte fram en bit läder till Taita som skydd för tänderna. Han skakade på huvudet. Hon sjönk ner framför honom med en silversked i sin högra hand. Alltid genom det högra ögat, viskade hon, sanningens högra sida. Hon drog isär ögonlocken. Håll i honom hårt, Meren.

Meren nickade och tog ett fastare tag om Taita. Samana sköt in spetsen på skeden under Taitas övre ögonlock och med en säker och smidig rörelse förde hon ner den bakom ögongloben. Därefter tog hon ut ögat ur håligheten. Ögongloben blev hängande i synnerven. Den tomma ögonhålan såg som ut som en skär grotta, glittrande av tårar. Samana överlämnade silverskeden till Tansid, som lade den åt sidan och valde ut en av bambunålarna. Hon höll spetsen över fyrfatets lågor tills den hade blivit svedd och härdad. Spetsen rykte fortfarande då hon gav nålen till Samana, som böjde sig ner och stirrade in i Taitas tomma ögonhåla. Hon såg efter var synnerven löpte in i huvudet.

Taitas ögonlock darrade och blinkade under hennes hand. Samana brydde sig inte om det. Långsamt förde hon in nålen i öppningen tills spetsen nuddade synnervens ingång. Hon ökade trycket och plötsligt trängde nålen igenom vävnaden för att följa nerven utan att skada den.

Nålen mötte knappast något motstånd; djupare och djupare trängde den in. Då den kommit in några centimeter i hjärnan anade Samana att den nått fram till den plats där nerverna från ögonen korsas. Bambunålens spets var nu belägen vid själva portalen. Nästa steg måste utföras med yttersta precision. Samana såg helt lugn ut, men hon hade börjat svettas lite och blicken var koncentrerad. Hon pressade in nålen den sista biten. Taita reagerade inte, och hon förstod att hon hade missat målet. Hon drog tillbaka nålen lite grand, ändrade riktning, sköt in den lika djupt igen, men måttade nu lite högre.

Taita skakade till och suckade. Sedan slappnade han av och svimmade. Meren hade varnats för att det här kunde inträffa, och tog tag i Taitas haka så att huvudet inte skulle falla framåt. Samana drog försiktigt ut nålen ur ögonhålan. Hon lutade sig framåt för att granska hålet efter nålen. Inte en droppe blod syntes. Hon såg hur öppningen på det lilla såret slöt sig av sig själv.

Samana grymtade belåtet till. Sedan tog hon skeden för att sätta tillbaka det dinglande ögat i sin håla. Taita blinkade till. Samana sträckte sig efter det bandage som Tansid hade dränkt in i en helande salva, lade det över bägge ögonen och knöt sedan fast det runt huvudet.

Meren, nu måste du omedelbart bära honom tillbaka till kammaren innan han hinner vakna.

Meren lyfte upp Taita som om han vore ett sovande barn och höll fast hans huvud mot sin axel. Med Taita i sina armar sprang han tillbaka till templet och bar honom upp till kammaren. Samana och Tansid följde efter. När de två kvinnorna kom in i rummet gick Tansid fram till härden där en vätska med örter stod på värmning. Hon hällde över den i en skål som hon bar fram till Samana.

Lyft upp huvudet på honom! beordrade Samana och höll skålen mot Taitas läppar. Hon lät drycken rinna ner i munnen på honom samtidigt som hon masserade hans strupe för att få honom att svälja. Hon lyckades få i honom hela innehållet i skålen.

De behövde inte vänta länge. Taita stelnade till och förde händerna till bandaget för ögonen. Hans händer började skaka, tänderna skallrade och han bet ihop käkarna så hårt att musklerna stod ut. Meren var rädd för att han skulle bita av sig tungan. Med tummarna försökte han få Taita att sära på käkarna, som plötsligt öppnades av sig själva. Taita skrek med varenda muskel i kroppen spänd till bristningsgränsen. Han fick krampanfall efter krampanfall, han skrek av fasa och stönade av förtvivlan för att sedan brista ut i ett fasansfullt skratt. Plötsligt började han gråta hjärtskärande. Därpå skrek han på nytt och kroppen spändes tills huvudet nuddade vid hälarna. Inte ens Meren kunde hålla den bräckliga gamla kroppen, som nu tycktes besitta en rent djävulsk styrka.

Vad är det som händer? frågade Meren. Få honom att sluta innan han tar livet av sig!

Hans inre öga är nu vidöppet, men han har ännu inte lärt sig kontrollera det. Hela hans medvetande är fyllt av bilder som är så fasansfulla att de skulle driva en vanlig människa till vansinne. Han har drabbats av hela mänsklighetens lidande. Till och med Samana flämtade när hon försökte tvinga i Taita lite mer av brygden, men han spottade ut den.

Det var det här utbrottet som tog livet av Wotad, mannen från norr, berättade Samana för Tansid. Bilderna fyllde hans medvetande tills hjärnan sprängdes. Hon höll fast Taitas händer så att han inte skulle slita av sig bandaget över ögonen. Magikern har drabbats av alla änkors sorg och alla mödrars förtvivlan som sett sin förstfödda dö. Han känner plågorna hos varenda man eller kvinna som stympats, torterats eller härjats av sjukdomar. Hans själ förfasas över grymheten hos alla tyranner. Han bränns i lågorna från ödelagda städer, och dör tillsammans med de besegrade på tusentals slagfält. Han delar sin förtvivlan med alla förlorade själar som någonsin funnits. Han blickar rakt ner i helvetet.

Han kommer att dö! sa Meren med en ångest som var nästan lika stor som Taitas.

Ja, han kan faktiskt dö om han inte lär sig ta kontroll över det inre ögat. Håll i honom så att han inte skadar sig själv. Taita kastade med huvudet så att det slog i stenväggen bakom dem.

Samana började mässa med hög, darrande röst som inte liknade hennes, och på ett sällsamt språk. Men hennes åkallan hjälpte föga.

Meren höll Taitas huvud i sina armar. Samana och Tansid satt på varsin sida om honom för att skydda honom med sina kroppar då han vred sig i den svåra kampen. Tansid blåste in parfymerad luft i hans gapande mun. Taita! ropade hon. Kom tillbaka! Kom tillbaka till oss!

Han hör dig inte, sa Samana. Hon lutade sig närmare och kupade händerna runt hans högra öra: sanningens öra. Hon viskade lugnande på samma språk som hon hade använt tidigare. Meren förstod inte vad hon sa men kände igen det; han hade hört Taita använde det då han samtalade med andra magiker. Det var deras hemliga språk, som de kallade tenmass.

Taita blev lite lugnare och vred på huvudet som om han lyssnade till Samana, vars röst blev ännu lägre och samtidigt ännu mer enträgen. Taita mumlade något till svar. Meren förstod att hon försökte hjälpa honom att sluta det inre ögat, ta bort de destruktiva bilderna och ljuden, komma till insikt om sina upplevelser samt behärska den flodvåg av känslor som han var utsatt för.

Alla tre stannade hos Taita resten av dagen och under den långa natten som följde. I gryningen var Meren så utmattad att han föll i sömn. Kvinnorna försökte inte väcka honom utan lät honom sova ut. Hans kropp var visserligen härdad i strid och av fysiska prövningar, men kvinnornas andliga styrka hade han inte. Jämfört med dem var han som ett barn.

Samana och Tansid stannade kvar intill Taita. Ibland föreföll det som om han sov, andra stunder verkade han vara helt sinnesförvirrad. Bakom bandaget tycktes det som om han inte kunde skilja på fantasi och verklighet. En gång for han upp, höll om Tansid i ett järngrepp och ropade: Lostris! Du har återvänt precis som du lovade. O, vid Isis och Horus, så jag har väntat på dig! Jag har hungrat och törstat efter dig under alla dessa långa år. Lämna mig inte igen.

Tansid blev inte rädd av hans utbrott. Hon strök honom över det silvergrå håret. Taita, var inte orolig. Jag kommer att vara hos dig så länge du behöver mig. Hon höll honom ömt till sitt bröst som vore han ett barn, tills han på nytt sjönk ner i medvetslöshet. Sedan vände sig Tansid till Samana. Lostris?

Hon var en gång drottning av Egypten, förklarade Samana. Med hjälp av sitt inre öga och Kashyaps kunskaper kunde Samana skåda djupt in i Taitas medvetande ända ner till hans minnen. Hans eviga kärlek till Lostris hade inte undgått Samana.

Taita hade tagit hand om Lostris sedan barndomen. Hon var vacker. Deras själar omfamnade varandra, men deras kroppar kunde aldrig mötas. På grund av Taitas stympade kropp kunde han endast vara hennes vän och beskyddare. Ändå älskade han henne under hela hennes liv och bortom det. Hon besvarade hans kärlek. Henne sista ord innan hon dog i hans armar var: ’Jag har bara älskat två män i mitt liv, och du var den ene. I nästa liv kanske gudarna kan handskas lite försiktigare med vår kärlek.’

Samanas röst bröts och Tansids ögon blänkte av tårar.

Så bröt Tansid tystnaden som uppstått. Berätta allt för mig, Samana. Det finns inget vackrare på denna jord än äkta kärlek.

Efter Lostris död balsamerade Taita henne, sa Samana och strök magikerns huvud. Innan han lade henne i sarkofagen klippte han av en lock från hennes hår som han sedan inneslöt i en guldmedaljong. Hon lutade sig fram och rörde vid Lostris amulett som hängde i en guldkedja runt Taitas hals. Titta här. Han bär den än i dag; han väntar fortfarande på hennes återkomst.

Tansid grät och Samana delade hennes sorg, men kunde inte lindra den med tårar. Hon hade färdats så länge längs lärjungarnas väg att hon lämnat alla sådana trösterika, mänskliga svagheter bakom sig. Att kunna gråta är att vara människa. Tansid kunde fortfarande gråta.

V id den tid då de stora skyfallen upphörde hade Taita hämtat sig från sin svåra prövning och lärt sig att styra det inre ögat. Alla var medvetna om hans nya kraft. Han utstrålade ett själsligt lugn. Meren och Tansid tyckte om att vistas i hans närhet; de behövde inte ens samtala med varandra.

Emellertid tillbringade Taita större delen av sin vakna tid tillsammans med Samana. Dag efter dag satt de vid tempelporten. Med sina inre ögon granskade de alla som passerade. De såg hur varenda människa var omgiven av en aura, ett moln av skiftande ljus som avslöjade deras känslor, tankar och personlighet. Samana lärde Taita konsten att tolka dessa signaler.

Då natten hade fallit och de andra dragit sig tillbaka till sina kamrar satt Samana och Taita i templets mörkaste hörn omgivna av bilder av gudinnan Saraswati. De samtalade nätterna igenom och använde då de högre lärjungarnas hemliga språk tenmass som varken Meren, apsarorna eller ens den lärda Tansid förstod. Det verkade som om de visste att de snart skulle skiljas, och att de därför måste utnyttja varenda timme som de hade kvar tillsammans.

Du utstrålar ingen aura, eller hur? frågade Taita under deras avslutande diskussion.

Inte du heller, svarade Samana. Ingen av de visa gör det. Det är så vi kan känna igen varandra.

Men du är så mycket visare än jag.

Din förmåga till visdom överträffar ändå min. Nu när du fått tillgång till det inre ögat har du nått upp till lärjungarnas näst högsta nivå. Det finns bara en som står över dig, den Gode Odödlige.

Jag känner mig starkare och starkare för varje dag. Ständigt hör jag kallelsen allt tydligare. Den måste jag hörsamma, och därför måste jag lämna dig och fortsätta.

Ja, din tid hos oss har nått sitt slut, instämde Samana. Vi kommer aldrig mer att träffas. Må modet bli din följeslagare. Låt det inre ögat visa dig vägen.

M eren befann sig i paviljongen vid bassängen tillsammans med Astrata och Wu Lu. De tog hastigt på sig kläderna då de såg Taita komma med bestämda steg och Tansid vid sin sida. Först nu såg de vidden av förvandlingen som Taita hade genomgått. Han var inte alls böjd av ålder längre; hela hans hållning var annorlunda. Visserligen var hans hår och skägg lika silvervita som förut, men med en ny glans. Ögonen rann inte längre, de var inte heller lika närsynta, blicken var inte skum utan klar och fast. Till och med Meren, som inte var någon särskilt god iakttagare, lade märke till förändringarna. Han sprang fram till Taita, föll på knä och slog armarna om sin mästares ben. Taita drog upp Meren och omfamnade honom. Sedan höll han den unge mannen på armlängds avstånd och iakttog honom granskande. Merens aura lyste orangeröd som gryningsljuset i öknen, en aura som avslöjade en djärv krigare, ärlig och redbar. Hämta dina vapen, Meren, för nu måste vi ge oss iväg. En kort stund stod Meren som förstenad av bestörtning, sedan kastade han en blick på Astrata.

Taita iakttog hennes aura. Den var klar som lågan i en oljelampa, ljus och oförvillad. Men plötsligt såg han hur den fladdrade till som om den hade träffats av en vindpust. Sedan blev den lugn igen, då hon lade band på sin sorg över den förestående skilsmässan. Meren vände sig från henne och gick in i templets sovkammare. Några minuter senare kom han ut igen med svärdsbältet runt midjan och med pilbågen och kogret över axeln. På ryggen bar han Taitas mantel av snöleopard.

Taita kysste kvinnorna. Han fängslades av de tre apsarornas dansande auror. Wu Lu omgavs av ett silversken med inslag av glimrande guld, en aura som var mer sammansatt, med djupare toner än Astratas. Wu Lu hade kommit längre på lärjungarnas väg.

Tansids aura skimrade som pärlemor och skiftade oavbrutet i färg och nyans och skickade ut stjärnor av ljus. Hon hade en ädel själ och ett gott sinnelag. Taita undrade om även hon skulle komma att få underkasta sig Samanas skarpa bambunål. Han kysste henne och hennes aura lyste upp. Under den korta tid de känt varandra hade de kommit varandra nära och Tansid älskade honom.

Må du förverkliga ditt öde, viskade han när de hade kysst varandra.

Jag känner i djupet av mitt hjärta att du kommer att uppnå ditt mål, magiker, svarade hon med mjuk stämma. Spontant slog hon armarna om honom. Åh, magiker, jag önskar … vad jag önskar att …

Jag vet vad du önskar. Det skulle ha varit underbart, sa han ömt till henne, men ibland kan inte drömmar förverkligas.

Han vände sig mot Meren. Är du redo?

Jag är beredd, magiker, sa Meren. Visa vägen och jag följer.

D e gick tillbaka samma väg som de hade kommit. De vandrade upp i bergen där de eviga vindarna tjöt runt topparna. Så småningom kom de fram till stora allfarvägen och följde den västerut. Meren mindes varenda krök och sväng, alla pass och farliga vadställen, de behövde inte tveka om vägen utan tog sig snabbt fram. De kom på nytt till Ecbatanas blåsiga slätter där vildhästar fanns i mängder.

Taita hade alltid haft en speciell känsla för de ädla djuren, ända sedan de första hästarna kommit till Egypten med de invaderande hyksoshorderna. Han hade tagit några från fienderna och tämjt sina första hästar till att dra de nya vagnar som han hade konstruerat för farao Mamoses armé. För sina tjänster hade farao utnämnt Taita till De tiotusen vagnarnas herre. Taitas kärlek till hästar sträckte sig långt bak i tiden.

På färden över grässlätterna rastade de för att vila ut efter den krävande resan genom de höga bergen och för att vistas ett tag bland hästarna. När de följde hjordarna kom de oväntat fram till en sänka i det enformiga landskapet, en gömd dal med många naturliga källor och dammar av klaraste vatten. De hårda vindarna som pinade slättlandet nådde inte hit ner. Det fanns gott om hästar i dalen och Taita slog läger invid en källa för att få vara i närheten av dem. Meren byggde en hydda av gräs och de använde torkad dynga som bränsle till sin kokeld. I dammarna fanns det gott om både fisk och vattensorkar som Meren fångade medan Taita hittade svamp och ätliga rötter i den fuktiga jorden. Runt hyddan – så nära att hästarna inte skulle våga sig fram dit – anlade Taita ett köksland av frön som han hade fått med sig från Saraswatis tempelträdgård, och snart hade han fått god skörd. De åt väl och vilade upp sig, hämtade krafter inför nästa del av den långa, hårda resan.

Hästarna vande sig vid deras närvaro, och snart lät de Taita komma alldeles intill, innan de kastade med huvudet och drog sig undan. Han iakttog hästarnas aura med sitt inre öga.

Visserligen hade de lägre djuren inte samma intensiva aura som människorna, men han kunde urskilja de som var friska och starka. Han kunde dessutom avgöra deras temperament och läggning. Under veckorna som gick medan de väntade på skörd i trädgården lyckades Taita inleda en försiktig bekantskap med fem hästar, alla mycket starka och intelligenta, alla med bra temperament. Tre av dem var ston med föl och två var unghästar som flörtade med hingstarna men avvisade deras närmanden genom att sparka och dra upp överläppen. Taita tyckte särskilt mycket om en av unghästarna.

Hästarna i den lilla hjorden föreföll lika intresserade av honom som han var av dem. De hade börjat sova alldeles utanför stängslet som Meren hade uppfört för att skydda trädgården mot dem, något som oroade honom. Jag känner kvinnorna och litar inte ett dugg på de där baksluga stona. De håller bara på att samla mod. En morgon kommer vi att vakna och upptäcka att det inte finns någon trädgård kvar. Han ägnade mycket tid åt att förstärka stängslet och gick hotfullt fram och tillbaka utefter det.

Han blev förfärad då Taita plockade en påse full med färska bönor, deras första skörd: istället för att lägga dem i grytan tog han med sig dem utanför stängslet där den lilla hjorden nyfiket stod och betraktade honom. Unghästen som han hade sett ut åt sig själv hade gräddfärgad päls med rökgråa inslag. Den här gången lät hon Taita komma närmare än förut, och klippte med öronen då han talade vänligt till henne. Till slut kom han ändå alltför nära: hon skakade på huvudet och galopperade iväg. Han stannade och ropade efter henne: Jag har en present till dig, min älskling. Godis till en vacker flicka. Hon hejdade sig vid ljudet av rösten. Han höll ut en handfull bönor mot henne. Hon vred på huvudet och betraktade honom. Hon rullade med ögonen så att de röda kanterna syntes, sedan drog hon in doften av bönorna.

Ja, känn hur gott de luktar. Hur kan du motstå?

Hon fnös obeslutsamt.

Tja, om inte du vill ha dem blir Meren glad över att få dem i grytan.

Han vände sig mot stängslet, men med handen fortfarande utsträckt. De tittade uppmärksamt på varandra. Hästen tog ett steg mot honom, men stannade sedan upp igen. Taita satte handen mot munnen, tog en böna mellan läpparna och tuggade den med öppen mun. Det går inte att beskriva hur goda de här bönorna är, sa han, och äntligen gav hon efter. Hon kom fram till honom och tog försiktig bönorna ur hans hand. Hennes mule var sammetsmjuk och andedräkten doftade av färskt gräs. Vad ska vi kalla dig? frågade Taita. Du måste få ett namn som motsvarar din skönhet. Ah, nu vet jag! Du ska heta Vindrök.

Under de kommande veckorna skördade Taita och Meren sina köksväxter. De rensade de mogna baljväxterna och stoppade ner dem i säckar tillverkade av hudar från vattensorkar. Hästarna stod i rad med huvudena böjda över stängslet och åt de bönstjalkar som Taita försåg dem med. En kväll gav han Vindrök de sista stjälkresterna och lade armen runt halsen på henne medan han lugnande talade till henne. Därpå drog han lugnt upp tunikan, slängde upp ett magert ben över hästen och satt upp på henne. Hon stod blickstilla av pur förvåning och stirrade på honom med sina stora ögon. Han sporrade henne med tårna och hon började gå, medan Meren skrek och klappade händerna av förtjusning.

När de lämnade lägret vid källorna red Taita på Vindrök och Meren på en av de äldre märrarna. Sina tillhörigheter hade de lastat på raden av hästar som följde efter.

Därför kom de hem på mycket kortare tid än det hade tagit dem att komma dit. När de nådde Gallala hade i alla fall sju långa år förflutit. Stor glädje utbröt i staden då det blev känt att de hade anlänt. Folk hade sedan länge trott att de var döda. Hela familjer begav sig till deras bostad i det gamla förfallna templet med små presenter för att visa sin uppskattning. Många barn hade nu blivit stora, några av dem hade rentav fått egna barn. Taita kelade med vartenda ett av dem och välsignade dem.

Ryktet om deras återkomst spred sig med karavanerna över hela Egypten. Strax anlände budbärare från hovet i Thebe, från farao Nefer Seti och drottning Mintaka. Det var inga goda nyheter: först nu fick Taita höra talas om de hemsökelser som hade drabbat kungadömet. Kom så fort du kan, beordrade farao. Vi behöver dig.

Jag kommer till dig vid Isis nymåne, var Taitas svar. Han var inte ohörsam med avsikt: saken var den att han inte kände sig mogen att ge farao några råd. Han anade att hemsökelserna hade sitt ursprung i den onda kraft som Samana hade varnat honom för. Visserligen ägde han nu det inre ögats styrka, men han var ännu inte i stånd att möta lögnens kraft. Han måste först studera alla tecken, sedan uppbåda sina ändliga resurser. Han var dessutom tvungen att invänta den vägledning som han intuitivt visste att han skulle få i Gallala.

Men hans möjligheter till koncentration var inte stora. Strax började främlingar anlända: pilgrimer och folk som tiggde om en ynnest, krymplingar och sjuka som sökte botemedel. Sändebud från kungar kom med rika gåvor och bad om andlig vägledning. Taita granskade ivrigt deras auror i hopp om att en av dem skulle vara den budbärare som han väntade på. Ständigt blev han lika besviken och till slut skickade han iväg dem med alla sina gåvor.

Kan vi inte behålla lite i alla fall, magiker? bad Meren. Visserligen har du blivit helig, men du måste ju äta. Dessutom är din tunika i trasor. Själv behöver jag dessutom en ny pilbåge.

Någon enstaka gång fylldes Taita av hopp, det hände när en besökare hade en sammansatt aura. Det var de som sökte visdom och kunskap, och som drogs till honom tack vare hans anseende i magikernas brödraskap. Men de tog bara emot det han hade att ge; själva hade de inget att erbjuda honom. Ändå lyssnade han noga på vad de hade att säga, och vägde varje ord. Inget av allt detta var av betydelse, men ibland kunde ett yttrande eller till och med en felaktig uppfattning få honom själv att tänka i nya banor. Genom deras misstag drog han en rakt motsatt och meningsfull slutsats. Den varning som Samana och Kashyap hade gett honom fanns alltid i hans tankar: för att överleva en framtida envig måste han uppbåda hela sin styrka, visdom och slughet.

M ed karavanerna som färdades från Egypten genom den klippiga vildmarken ner till Sagafa vid Röda havet fick de regelbundet nyheter. Så fort en karavan hade anlänt skickade Taita iväg Meren för att samtala med karavanledaren. Alla behandlade Meren med den största respekt eftersom de visste att han var den store magikern Taitas följeslagare. På kvällen återvände Meren från staden och kunde rapportera: Obed Tindali, karavanens köpman, vill att du tänker på honom när du ber till den store guden Horus. Obed har också skänkt dig de finaste kaffebönor från det fjärran Etiopien, men tyvärr har han inte några goda nyheter till dig från deltat.

Den gamle mannen sänkte blicken för att dölja den uppflammande rädslan. Var det verkligen möjligt? Kunde det finnas fler dåliga nyheter? Han tittade upp igen och sa barskt: Försök inte skydda mig, Meren. Säg som det är. Har Nilens översvämning börjat?

Inte ännu, svarade Meren med sorg i rösten. Det har nu gått sju år utan någon översvämning.

Taitas bistra uppsyn försvann. Så länge inte vattnet höjde sig en gång om året och spred det rika och bördiga slammet som floden transporterade från söder till norr drabbades Egypten av svält, farsoter och död.

Magiker, det gör mig ont, men det har hänt ännu värre saker, mumlade Meren. Det lilla vatten som finns kvar i Nilen har förvandlats till blod.

Taita stirrade på honom: Blod? Jag förstår inte.

Magiker, till och med vattnet i de små dammarna som finns kvar har blivit mörkrött och stinker som koagulerat blod i ett kadaver, sa Meren. Varken människa eller djur kan dricka av det. Hästar och boskap, till och med getter, dör av törst. Deras skelett kantar flodstränderna.

Pest och hemsökelse! Något liknande har inte inträffat sedan tidernas begynnelse, viskade Taita.

Och det räcker inte med det, magiker, fortsatte Meren. Från Nilens blodiga dammar kommer paddor upp, stora och snabba som hundar. Stinkande gift rinner ut ur vårtorna som täcker deras vidriga kroppar. De slukar de döda djurens kroppar. Och inte nog med det. Folket säger att den store Horus måtte hjälpa dem, men paddmonstren angriper barn och alla som är för gamla eller för svaga för att försvara sig. Paddorna äter dem levande. Meren hejdade sig och drog ett djupt andetag. Vad är det som händer med vår värld? Vad är det för fasansfull förbannelse som har drabbat oss, magiker?

Meren hade stått vid Taitas sida ända sedan den stora striden mot de falska faraonerna som försökte tillskansa sig makten, ända sedan Nefer Seti uppsteg på Övre och Nedre Egyptens tron. Meren var Taitas adopterade son, eftersom han själv var snöpt och aldrig kunde avla någon. Nej, han var mer än bara en son; hans kärlek till den gamle mannen var starkare än blodsband. Taita rördes av Merens förtvivlan, trots att han var lika bedrövad själv.

Varför drabbas det land vi älskar, det folk vi älskar, den kung vi älskar? frågade Meren vädjande.

Taita ruskade på huvudet och var tyst en lång