Stjärnbärarens önskan

By Anna Jansdotter

Förbjuden kärlek mellan två blivande kungar, och en mörk hemlighet som kan komma att skilja dem åt.I riket Dimhara drömmer alvprinsen Love om ett liv bortom sina kungliga förpliktelser. Hans önskan är att finna någon som ser honom för den han är, men han pressas av sin familj att äkta den kyliga prinsessan Eliana. Tillsammans ska de stå emot det växande hotet i fjärran och de ondsinta mörkeralverna som flytt Elysias arrest. Men Love kan inte uppbåda några känslor för sin blivande maka, utan finner dem där han minst anar det.I takt med att oroligheterna sprider sig i Elysia och de förbjudna känslorna växer sig allt starkare måste Love omfamna sin roll som stjärnbärare. Hans uppdrag är att samla väktarna innan mörkerfursten Palianor återfår sin styrka. Men samtidigt som Love känner sina försenade magier vakna till liv hotar en sällan skådad kraft att släppas lös ...Stjärnbärarens önskan är den första delen i Stjärnskådartrilogin. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2021
• ISBN: 9788726939705

Book preview

Prolog

Trehundra solvarv tidigare

Han är inte ren.

Alvdrottning Silverkvist slog igen släktboken. Ingen sjukling gick att finna, blott en ynka gnista på hennes mors sida. En gnista som hade besudlat fem generationer och nu hennes egen son. Hennes vackre, efterblivne son. Hon lät blicken vila på honom, på rynkan han hade mellan ögonbrynen när han var koncentrerad. Kunde det vara möjligt? Ögonen liknade inget hon tidigare sett, men han såg ut som en skogsalv. Ljushyllt med höga kindben. Lång och slank. Bråddes på sin far.

En kristallspets landade på det knotiga golvet. Alvdrottningen lät gåspennan smeka hakan, som alltid när hon var fundersam. Nej. Inte som han var. Hennes son, som nyligen fyllt trehundrasjuttioåtta solvarv, kunde ännu inte forma fullständiga meningar eller bete sig lämpligt bland folk. På bordet framför honom låg stenarna uppradade efter färg och form.

Som han älskade att utforska de små knalingarna som dvärgarna hade grävt fram i rubintunnlarna. Han ville veta allt om dem. Ville lära ut magin de sades besitta, som de visa i norr. Skulle detta vara en av Dimharas tre arvtagare? Vilket strunt!

En ynka gnista, lika potent som nomadernas säd, sa alvdrottningen. Förstår du det, min son. Du har något som mor inte uppskattar. Du är inte bara svagsint, du har en vålnads påbrå också.

Hennes son såg forskande på henne.

Förstås. Hon skrattade besvärat. Klart du inte förstår. Tack vare en alvinna som särade på benen för en vålnad är vi inte längre fulländade, du och jag. Snart kommer vi inte vara den mäktigaste alvfamiljen i Dimhara. Hon slog ut med händerna. Det är smuts som inte går att skrubba bort! Det flyter i våra ådror likt ormgift. Och skulle du bli som dem måste vi gömma dig. Alvdrottningen gjorde en avfärdade gest mot sonen. Lämna mors gemak. Tay vill säkert leka med dig.

Åh.

Han nickade och lämnade sovrummet. Alvdrottningen strök med handen över sin putande mage.

Detta får bli vår lilla hemlighet, hjärtat mitt, sa hon. Om din bror visar sig vara eldburen kommer han, tillsammans med vålnaderna, att försvinna ur våra liv. Min kropp har varken besudlats av horor eller oriktiga och har heller inte burit fram en pricknos nyligen. Du ska bli allt min son aldrig blev. Begåvad. Stark. Avundsvärd. Jag ska göra allt jag kan, om jag så ska slå de tre ätterna i spillror. Hon kramade gåspennan. De ska ingenting få veta.

1

Uppvaknandet

Lågorna slöt sig allt tätare runt dem, slickade mark och sly med sina varma tungor. Trädkronorna sträckte sig likt knotiga häxfingrar mot sfären som hade fördunklats av rök och fallande aska. Knäppte som tändved i hettan. Lukten av vidbrända kroppar och kol fick det att svindla framför ögonen på Melinde och han landade huvudstupa i den glödande mossan.

Ut, du måste ut, flämtade han. Vakna!

Djuret inom honom hade flytt med svansen mellan benen. Melinde hävde sig upp på armar och ben, fortsatte locka på sin vesynja som lurade längst in i hans medvetande. Utan den var han inte tillräckligt stark och snabb.

Jag ber dig, väste Melinde mellan sammanpressade tänder. Du. Måste. UT!

Vesynjans tjut fick nackhåren att resa sig trots hettan. En hastig blick mot gårdsplanen fick Melinde att blekna ytterligare. Ett drakhuvud hade uppenbarat sig ur flammorna, öppnade sina käftar och slukade de flyende hela. Gråt och skrik tystnade tvärt. Melinde hörde bara sin ytliga andhämtning och hjärtat som frenetiskt hamrade i bröstkorgen.

Elden … Världen kantrande. Magen vände sig ut och in och Melinde kastade upp. Eirwen, Viorel, Fannar, skrek han. Mor!

Gnistor yrde när ett av de väldiga träden gav vika och landade framför honom. Melinde stod kvar på alla fyra med en frän smak i munnen.

Inte ens den vassaste yxa … Röken invaderade Melindes lungor när han drog ett djupt, skälvande andetag och tog sig upp på fötter. Allt är förstört.

Melinde! Eirwen drog honom med sig. Spring!

Nej! De är kvar i boningsträdet, ropade Melinde. Vi måste få ut dem.

Eirwen ylade frustrerat. Håll din mun stängd och spring!

Och de sprang. Bort mot Svartvattentjärnen som låg mörk och spegelblank nedanför dem. Fler mörkeralver slöt upp bakom dem. Några kastande sig utför slänten medan andra snubblade på nedfallna grenar eller sprang genom glödande buskage. Melinde landade på mage i vattnet. Kylan överrumplade honom. Han tumlade runt, fick inget grepp om sin syster. Bubblor, grummel och alver som inte såg åt vilket håll de simmade. Valet stod mellan eldens hetta och vattnets kyliga lugn. Rötter och stenar rev mot hans rygg. Melinde lät den gyttjiga bottnen ta emot honom och han öppnade munnen, lät sig fyllas av mörkret. Ett par händer fick tag i hans kropp. Melinde hamnade på sidan i det svedda gräset. Eirwen dunkade honom i ryggen med näven.

Älskade bror, andas, flämtade hon. Vi måste vidare innan röken kväver oss.

Melinde drog girigt i sig den giftiga luften.

Varför lämnade vi dem? kraxade han. Eirwen, svara mig.

De är i trygghet, sa hon samlat. De är i trygghet.

Eirwen strök bort en osynlig tår från Melindes kind. Hennes vita hår var eldsvett och skärpet höll nätt och jämnt klänningen på plats. Ett sår löpte tvärsöver hennes vänstra kind.

Kom, vi är snart i säkerhet, sa Eirwen. Bara en bit till.

Vi kan inte återvända, sa Melinde. Det finns ingen plats i världen för sådana som …

Eirwen nöp honom i kinderna.

Sådana som oss? Vill du hellre att Tela lägger oss till ro så att det där aset kan slutföra det han påbörjat? Aldrig. Hon vaggade Melinde. Var inte rädd.

De kommer att döda oss, huttrade Melinde. Se bara vad som hände med vår bror när han vågade sig ut.

Vi har inget val, sa Eirwen. Vår fristad ligger en skogsstjärna härifrån. Vaggan, däremot, är inte längre en plats för alver. Får varadinerna syn på oss kommer vi aldrig därifrån.

Oavsett vad är våra öden förseglade. Melinde blundade hårt. Det pirrade till i hårfästet och hans huvud fylldes av en avgrundsdjup röst: Ja, du får välja mellan att åter kuvas av dina gelikar eller njuta av tvillingkraften, månbesvärjare.

Vid brynet, i skenet från lågorna, skymtades en gestalt. Dess svepande klädnad tecknade sig likt korpvingar mot eldhavet. I handen blänkte ett svärd som inte liknade något Melinde tidigare sett; det var vågigt som vattnets krusningar och blänkte som silver. Melinde ruskade på huvudet. Varelsen stod fortfarande kvar.

En sorglig skara alver som inte vet åt vilket håll de flyr, eller vad de flyr ifrån. Rösten mjuknade något. Snart är min far redo att släppas fri, precis som hans anförvanter. Som mörkret. Varelsen fällde ned kåpan. Som du, Melinde Glittratind.

Du. Melinde kände hörntänderna bli vassare. Djuret inom honom slickade sig om käftarna.

Än har du inte sett dina krafters fulla potential, sa Palianor. Min sömn blir allt kortare ju färre väktarna är. Sfären som håller Ûrnas förtrogna fångna kommer snart att vara ett minne blott och de svarta rosorna kommer att sprida sin fasa genom Elysia. Palianor drog in doften av förödelse genom näsan. Jag har levt enkom för den här dagen. Dagen då jag sliter de sista bärarna av stjärnljus, månglans och solsken i stycken! Men först ska jag väcka odjuret i dig, min kära månbesvärjare. Det är först då den verkliga tillställningen börjar.

Melinde hackade tänder. Eira ves, gnydde han. Men magierna han hade nyttjat för att tämja elden omkring sig hade pressats till sin ytterstesta spets och allt som kom ut var en rökpust.

I sinom tid blir du mitt blot, skockade Palianor och lät sig slukas av lågorna. Det har hon sett till.

Fatta mod nu. Melinde kände hur någon skakade om honom. Ditt folk behöver dig.

Eirwens ansikte uppenbarade sig ovanför Melindes och han blinkade. Jag har svikit dem, mumlade han. Jag skulle ha kommit till deras hjälp när kupolen förmörkades. Men jag var alldeles för upptagen med att jaga bort mina spöken tillsammans med min …

Eirwen kramade hans arm. Lämna henne, hon var aldrig din livspartner. Du sviker ditt folk om du låter dig förgås.

Inte? Melinde blängde på sin syster. Vad var hon, då?

En honalv som varken svarade eller ropade tillbaka. Eirwen tog honom i kragen. Sfären gav vika likt spindelväv när de trängde sig ut genom den dolda porten som höll oknytt och annat pack fångade. Melinde kände vinden i håret och gräset under sina handflator. Såg utmarkerna med sina klarröda blommor och upptrampade stigar. Längre bort skogens lummiga, inbjudande grönska. Kände doften av hav och frihet. Hörde sitt folk jämra sig i den gassande solen och barn som grät. Han borrade ned naglarna i jorden.

Han har vaknat, sa Eirwen. Världen är bräcklig utan de tre, utan de nio. Upp med dig nu och hjälp mig samla de andra.

Åt mörkret. Melinde grimaserade. Den bergsblå himlen var täckt med vita fjädermoln. Eirwen torkade sig och rättade till klänningen. Pärlorna hon alltid hade i håret glänste som kristalliserat blod. Ljusa, förgråtna ögon och läppar som hade färgats grå av smuts.

Hur kan du vara så lugn? frågade Melinde. Vårt hem finns inte mer.

Iliel vet att detta är början på något nytt och storslaget, sa Eirwen och gav Melinde sin hand. Elysias arrest var aldrig vårt hem, älskade bror. De tre ska återvända till Dimhara och de nio ska samlas runt den klarast lysande stjärnan. Det är så det är sagt.

Den sista ljusbringaren försvann för tusen solvarv sedan. Melinde tog några stapplande steg över gräset. Han skuggade ögonen och såg bara ett tjog av de hundratals som flydde. Ett bekant ansikte skymtades i klungan. Viorel!

Viorel ruskade på sig så att det grenformade hårspännet han hade samlat håret med klirrade och sedan lyfte han huvudet. Ahno, Melinde? Melinde skyndade fram till teckentydaren, tog ödmjukt tag i hans såriga hand och lade den mot sin kind. Viorels mörka läppar krökte sig i något som liknade ett leende och sedan drog han Melinde till sig. Tårarna gjorde ett nytt försök att leta sig ut och Melinde svalde.

Tiden är nu, min prins, sa Viorel. Det är dags att gå samman. Trädalverna lär inte ha glömt min fars tilltag, sa Melinde och bröt omfamningen. Vad kan några utslagna vålnader bistå med? Ser du inte, det finns inte många kvar av oss. Mor och Fannar hann inte ut innan sfären blev rökfylld.

Iliel har sett ljuset återvända, sa teckentydaren. Men för att freden ska gro, måste något ge den näring.

Så, en ny vänskap ska växa fram ur infernot som slukade vår drottning och min bror? Melinde skrattade olyckligt och pekade på sfären. Jag låter hellre den där missbildade skapelsen avrätta mig här och nu.

Melinde. Viorel morrade. Du tänker inte klart när du är rädd.

Jag är inte rädd. Melinde satte sig på en sten med armarna i kors. Värmen fortsatte pulsera i tinningarna. Det smakade bittert i munnen och kläderna stank av rök och dy. I ögonvrån såg han vättarnas knotiga, kloförsedda händer som ursinnigt bankade på sfären. Skyldiga till stöld och dråp. En efter en gav de upp ett gällt skrik när elden slickade i sig dem och resterna av Elysias arrest. Melinde rös. Han vände blicken inåt. Hans vesynja hade somnat av utmattning. Mörkeralverna stod tillsammans och höll om varandra. De yngre klappade fascinerat de gröna stråna som täckte marken och fick för första gången känna doften av blommor och den ljumma sunnanvinden som skulle torka deras tårar och kläder. Längre bort porlade kristallklart vatten. Melinde strök sig om munnen.

Har Iliel någonsin haft fel? Eirwen såg bekymrat på Melinde. Vi är fortfarande en del av den här världen, en del av Telas skapelse. Det finns släktingar som står på vår sida och det är dem vi ska finna.

Då får du vända på varenda sten i Elysia, sa Melinde. De njuter säkert av oredan som mörkerfursten har orsakat.

Sluta bete dig som en valp, sa Viorel bistert. Vi måste ta oss till skogen innan det mörknar.

Skogen är inte vad den en gång var, sa Melinde. Vad vi kommer mötas av är dragna bågar och höjda svärd!

Teckentydaren tog Melinde i örat. I så fall möter vi det med tänder och klor.

Och spär på deras avsky ytterligare?

Sansa dig nu, son av Everlon.

Viorel släppte Melindes örsnibb och kallade mörkeralverna till sig. Vi ska se till att finna hjälpen vi behöver, sa han. Må gudinnorna vaka över våra steg.

Och må Iliel förbanna mig trefaldigt. Melinde slängde bak sitt fuktiga hår. Är Alvstigen den närmaste vägen till Dimhara?

Närmaste, men inte säkraste, sa Viorel. Vi färdas på de mindre stigarna tills vi kommer till utkanten av byn.

Ljuvligt … Melinde masserade näsroten med tummen och pekfingret. Valet stod mellan att brinna upp inifrån eller bli taggig som en igelkott av milisens pilar. Oavsett vad skulle han förgås. Han gav Elysias arrest en sista blick innan han ledde sitt folk in i skogen.

2

Pricknosen

En skogsstjärna senare

Love skakade på huvudet. Han lade ifrån sig hårspännet och suckade åt hårets otyglade framfart från hjässan till höfterna. Hans kropp var draperad i gyllengult och smaragdgrönt tyg och i midjan hade han ett flätat läderbälte med gulddetaljer. Hans fars finaste klädnad hängde på den knotiga grenen bakom honom. Böljande azurblå med vita broderier. Ikväll skulle han stå på terrassen och motta folkets jubel tillsammans med Silverkvists dotter, som det var förutbestämt. Klädd som en kung.

Love suckade och duttade rosenvatten bakom öronen. Det stjärnformade födelsemärket som han hade haft sedan barnsben kikade fram bakom håret. Han följde de mörkare konturerna av det med pekfingret. Märkt. Oförklarligt och om möjligt ännu fulare än prickarna han redan hade förbannats med. Irriterad lade Love det röda över axeln.

Jag kommer aldrig vara god nog åt henne, mumlade han. Jag har sett deras avsky. Ändå är jag snart i Silverkvists våld.

Ljuset som silades genom lövkronan fick Loves hår att glänsa som bärnsten. I silverkaraffen som stod på tvättbordet framför honom speglades en gänglig ung alvman i sin finaste klädsel. Som väntade på det oundvikliga: att äkta någon han inte älskade. Han lät kammens tänder tugga sig igenom tovorna på nytt. Spräcklig som ett hönsägg med ett huvud fullt av tänk. Pannan och kinderna var stöpplade med smuts som aldrig gick att tvätta bort. Armarna, bröstet och benen likaså. Love slöt ögonen. För en kort stund tyckte han sig känna doften av rök. Av lövskog och ängsblomster. Han blickade ut genom öppningen i krontaket.

Avlägsna röster och musik hördes en bit bort. Stjärnträdet blommade för första gången på tusen solvarv och i bröstet gjorde hjärtat en dansvirvel. Kan du se några stjärnor?

Love lät demonstrativt kammen landa på golvet. De mörka ögonen granskade honom ingående från topp till tå. Lôvah?

Love suckade djupt. Sluta kalla mig det.

Det är vad du heter, lillealv.

Jag är inte liten.

Men du är min yngre bror, eller hur?

Tay stängde dörren bakom sig och föste undan sitt mörkbruna hår. Trots att de delade mor var de inte speciellt lika varandra. Tay rörde sig bland folket med finess medan Love hellre tassade längsmed väggarna. Du ser ut som ett troll, sa Tay. Sov i fläta nästa gång.

Love sparkade in kammen under bokhyllan. Tay höjde på ögonbrynet.

Till och med jag gör det, tillade han. Och det besparar oss detta. Han lyfte på håret och nosade sedan Love bakom örat. Perfekt.

Love kände klumpen i halsen växa. Tay lade händerna på hans axlar, rättade till hans krage och slätade ut vecken.

Gör du bara som du blivit tillsagd ska du se att det går vägen, sa han. Det är allt drottningarna begär av dig.

Love plockade upp pannringen. Sirliga mönster, gyllene trådar med ädla pärlor och en tyngd av ansvar. Tay tog den ifrån honom och lät kronan på verket sjunka ned över hans hjässa.

För våra familjers skull. Halvbrodern kammade bak Loves hår med fingrarna och fäste hårspännet. För rikets skull. Han vände på honom så de hamnade näsa mot näsa. För din skull.

Eliana tvingas ligga samman med mig, med en … pricknos, sa Love. Jag kan inte se henne med någon som jag. Jag är inte som …

Hon vet vad som måste göras. Tay tvingade honom att möta hans blick. Gläds åt att någon kommer att röra vid dig, om bara för inatt. Och när det är fullbordat kan du återvända till biblioteket och dina böcker. När ni har blandat blod och delat liv.

Ciel skulle aldrig lägga bladet mot min handled – han fostrade mig, sa Love. Hur lyckades du övertala honom?

Han står under mig när mor inte är hemma. Tay strök honom över kinden. Snart är vi alla säkra.

Porten gled igen bakom Love. Långsamt skred han nedför trappan av flätade rötter, snavade till och tog stöd mot rosenbågen i gjutjärn nedanför. Blodet som rusade i kroppen fick hans kinder att blossa i solen. För varje steg han tog längs den daggvåta altargången kom han närmare henne. Dimharas blivande drottning. Ormen började ringla sig i magen. Ena och stärka. Ena och stärka. Ena och stärka. Han upprepade orden tyst för sig själv, lade dem tillrätta i munnen. Snart var drottningarna hemkomna och då skulle giftermålet firas.

Oron retade tarmarna och klämde åt mellangärdet. Efter vad som kändes som en evighet befann han sig vid hennes sida. En vacker ungmö från en mäktig alvfamilj.

Fred och sol i sinnet, Eli.

Eliana släppte stjärnträdet med blicken. Hennes ljusa lockar var uppsatt med ett blått sidenband.

Det är nu det sker, sa hon ljumt. Jag har hört att Ciel fått den äran att sammanviga oss inför vittnen.

Hennes hy doftade nyponros och klänningen var skir. Tafatt kysste Love hennes hand.

Helarna säger att trädet kommer att bära frukt. Eliana drog sig ur hans grepp. Det är något som bara sker vart tusende solvarv och bara den mest ädla får så hennes telningar.

Love lade handen mot den släta barken, kände dess väsen röra sig genom trädet. Han blickade upp mot kronan som var översållad med vita blommor. Den var stor nog att rymma ett rådslag. Stammen var tre steglängder hög och så grov att det krävdes tio alver för att nå runt den.

Ett dovt hummande bröt tystnaden.

Ja, jag hör dig, sa Love mjukt.

Stjärnträdet lade en lövklädd gren på hans huvud. Ett sus gick genom luften.

Jag tyckte du sa för en tid sedan att din magi var sen? sa Eliana.

Jo. Love bet sig i läppen. Det …

Som äkta makar håller vi inga hemligheter för varandra. Förstått? Prinsessan granskade honom. Vad kan du mer göra?

Love svalde illamåendet. Jag kan nog inte mer än det.

Förstås. Eliana ryckte på axlarna. Det finns ju inga nomader häromkring som kan lära upp dig. För jag tvivlar på att du är jordgrodd som din bror.

Stjärnträdet lade sin stora krona på sned.

Kom, sa Love och började klättra uppför stammen. Jag vill visa dig något innan de kommer.

Solljuset föll i tunna strimmor genom trädtoppens frodiga lövverk.

En tornuggla blinkade sömndrucket mot dem. De tjocka grenarna var nedsuttna på sina ställen. Skira tyger i vitt och silver hade fästs i volanger runt dem. I mitten stod ett altare i sten och på det låg en ceremonidolk. Eliana böjde sig fram och rörde vid de söndersmulade örterna.

Lavendel och kamomill?

Love kände kinderna bli varma. För att hålla mig lugn.

Jag gillar det inte heller, men vi måste, sa hon. För våra ätters skull, Lôvah. Hon väntade. Lôvah?

Love hade redan satt sig på en gren ovanför henne. Där kunde han se de halmklädda takåsarna som utgjorde byn där människorna bodde. Storlängan där rökt korv, torrfisk, spannmål och frukt salufördes. Ett bageri som erbjöd olika sötsaker. Stegrade hjorten på hörnet och Blommande liljan en bit bort. Tavernor som bjöd på sång, dans och musik. En handelsbod där en dvärgkvinna täljde fantastiska ting ur drivved och en stuga med kornblå dörr där byns häxa bodde.

Vinden tilltog i styrka, fick kronan att vaja. Love tuggade på läppen.

I ögonvrån glittrade Ljushavet, kallade honom till sig. Hade han kunnat lämna sista eken i dungen hade han gjort det för länge sedan.

Eliana satte en armbåge i sidan på honom. Vad ville du visa mig? Love kände blodsmak i munnen. Det var nog inget.

Han lade armen om sin blivande maka, kände hennes muskler arbeta under sin hand, lockade en hårslinga som smitit ur hårbandet. Hon viftade bort honom.

Du får röra mig efteråt.

Det känns inte rätt, sa han. Jag kan inte göra det.

Vi har inget val, sa hon. Plikten kräver att vi går samman. Vad skulle ske om vi vägrade? Familjerna måste hålla stånd mot … Eliana tystnade och kisade med ögonen. Se, något rör sig utmed horisonten. Love följde hennes finger med blicken. I fjärran reste sig en mörk kupol mot himlen, lika stor som hans tumnagel. Love spärrade upp ögonen. Det var inte ris som brann, det var …

Det kändes som att han föll genom ett bottenlöst hål. Skrik och gråt dränktes i det dånande infernot som hade drivit ned dem i det mörka, och han såg ett par ögon som var de vackraste han sett. En blek kropp som långsamt sjönk mot botten i ett dis av bubblor. Love sträckte sig efter skenbilden, men fick inget grepp om varelsens fingrar. Ett skrockande fick vattnet omkring honom att krusa sig.

Tiden är nu, nomadättling.

Love kände kallsvetten bryta fram på ryggen. Han kastade bak huvudet och kippade efter luft. Stjärnträdet hummade oroligt. Det har brunnit i Elysias arrest.

Eliana drog en lättnadens suck. Efter allt vi fått utstå. Har Tela äntligen hörsammat oss?

Vad? Love lyckades återfå balansen. De är alver, Eli.

Alver? Hon skrattade till. Vålnaderna är lömska av naturen. Det finns inget gott i dem och kommer aldrig att finnas! Deras kung dödade din far. Ett bett mot strupen, har du redan glömt det?

Love stängde munnen.

Du anar inte hur vildsinta de är, sa Eliana. Det är därför de har fått tillbringa livet i fullständigt mörker tillsammans med de andra otygen som underjordens härskare fött upp. Hon ändrade ställning. Dessutom är det inte klädsamt att sörja de hädangångna och förfasas över farorna som de flyr ifrån nu när vi snart ska förenas. De är inte värda våra tårar.

Jag menade inte …

De kan gott ha det. Hon granskade Love ingående. Men vad vet en pricknos som du? Du kommer aldrig att förstå.

Säg inte så, sa Love.

Och dig ska jag dela bädd med, fortsatte Eliana utan att tveka.

Man kan inte lita på vare sig vålnader eller nomader, men det är som det är. Vi är bara här för att drottningarna har befallt det.

Det var tyst en stund i trädkronan. Love såg Eliana klättra nedför stammen och försvinna bort mot byn.

Eliana, ropade Love. Försvinn inte. De kommer snart.

Lyssna inte på allt som sägs, viskade stjärnträdet i hans öra. Du har redan fått en glimt av vad som komma skall.

Ja, att det är omöjligt att behaga vår blivande drottning, sa Love och hoppade ned på marken. Jag kommer aldrig förstå varför hon …

Love snubblade på en rot och landade på mage i gräset.

Hör på nu, mitt frö, sa stjärnträdet. Att äkta en Silverkvist hade inte gjort världen bättre. Vila och samla kraft nu.

Och branden i Elysias arrest?

Stjärnträdet svarade inte. Love kvävde en svordom och borstade av sig klöverbladen. Vinden hade stillnat, som om hela världen höll andan.

Min prins. Hans tjänare hade uppenbarat sig framför honom. Det är dags.

Nej. Love skakade på huvudet. Eliana har redan visat sitt missnöje. Hon är inte kvar.

Jo, det är hon allt. Eliana stod en bit bort och några vakter bakom sig. Tay, som kom gående mot dem, nickade bort mot stjärnträdet. Försök hålla sams. Ciel, förbered ceremonin.

Det är inte …

Rätt? Tay tog Love i armen. Det är din uppgift, Lôvah Leafaniel Västrastäpp. Du är inget utan den. Vår trygghet ligger i era händer, så slå ihop dem nu inför gudinnorna och lova att allt ni gör, gör ni tillsammans.

Darrhänt tog Love tag i grenen som stjärnträdet hade räckt ut åt honom. Ciels kolinramade ögon var sorgsna och minen sammanbiten.

Ciel, försökte Love innan han fick en knuff i ryggen av sin bror. Med trummande hjärta befann han sig snart framför altaret där ceremonidolken väntade. Blanda blod, dela liv. Det var inget alver gjorde. De blev sammanförda av gudinnan Nativa i en skur av ljus. Tay drog upp ärmen på Loves tunika. Svetten pärlade sig i pannan. Det var som att andas genom ett vasstrå.

Stå stilla, Lôvah-lin, försökte Ciel och lyfte bladet. Jag gör det skyndsamt.

Unge Lôvah. När hade han senast blivit kallad det?

Love blinkade bort tårarna som hängde i ögonfransarna. Hjärtat trummade allt fortare.

Inför gudinnorna och med er äldre bror som vittne denna morgon ska blodet blandas och livet delas mellan Eliana Silverkvist och Lôvah Västrastäpp. Nativa ska skåda paret i hemlighet och välsigna deras möte under stjärnorna. Ciel riktade ceremonidolken mot Tay. Med din välsignelse kommer deras ätter att enas och stärkas. Ärren ska vittna om att vigseln har fullbordats i drottningarnas bortavaro och föreningen ska hyllas vid deras hemkomst från Thal.

Eliana vinklade upp handleden. Gör det fort.

"Snälla, stoppa det", mimade Love till Ciel, vars ögon blivit glansiga. Tay?

En gång är allt som krävs, sa Tay i bakgrunden. Må Tela vaka över er.

Love andades ytligt genom munnen och mörka fläckar hade bildats i hans synfält.

Tiden är nu, nomadättling.

Love kände det svala stålet mot handleden och allt blev svart.

3

I aska

Marken under honom pyrde. Love rörde sig i blindo. Kände sig fram. En unken lukt av sur ved och förkolnade kroppar letade sig in i hans näsa. Han stannade mitt i steget. Något knastrade under hans ena fot och det vände sig oroligt i magen. De gigantiska träden gick knappt att urskilja i mörkret. Love snavade på en gren och landade i mossan. En rökplym vällde upp framför näsan på honom. Han hostade.

Var hälsad, stjärnbärare.

Nackhåren reste sig. Ett par bleka ögon stirrade på honom. Läpparna krökte sig ondskefullt och hyn var som ett kosmiskt virrvarr av stjärnstoft och månljus. Pupillerna var bara små punkter mot de opalglänsande irisarna.

Jag hade tagit dig för din far om det inte vore för din taniga kropp. Den märklige böjde sig fram. Jag trodde aldrig du skulle upptäcka min ankomst, Lôvah Leafaniel Västrastäpp. Jag förstår att synen gör dig omtumlad.

Love fick svårt att andas.

Säg mig, var är han nu. Leafaniel Västrastäpp. Varelsens andedräkt var glödhet och svaveldoftande. Tala.

D-död, fick Love ur sig.

Död? Främlingen trummade med fingret mot hakan. Och du är den som ska efterträda honom, förmodar jag?

Love skruvade på sig.

"Jag känner igen en stjärnbärare när jag ser en. Er