Olyckssystrar

By Katrin Stensparre

På en ö i uppländska Ekoln gör ett övernattande par en fasansfull upptäckt. Långt upp på en klippa, uppspikad på ett kors och illa åtgången utav hungriga fåglar, hänger en naken kvinna. Men det är inte bara fåglarna som har lämnat sina spår på kvinnans kropp. Förutom djupa och ytliga skärsår, blåmärken och andra tecken grovt yttre våld så finns det något som sticker ut – på hennes bröst är siffran två inristad.Insatspolisen Max blir inkallad tillsammans med sina kollegor för att bärga den korsfästa kvinnan. Terrängen är svårtillgänglig och den fruktansvärda synen lämnar inte någon oberörd. Vilken betydelse har siffran som ristats in på kvinnans bröst? Såg Carl verkligen någon i en bil vid stranden, eller var det bara inbillning? När ännu en kvinna anmäls försvunnen börjar misstankar om en koppling mellan fallen att ta form. Men det finns egentligen inget som binder dem till varandra - i alla fall inte än ...OLYCKSSYSTRAR är en hisnande spänningsroman om brödraskap, svek, och ren och skär ondska. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 1, 2022
• ISBN: 9788728248355

Book preview

Katrin Stensparre

Olyckssystrar

SAGA Egmont

Olyckssystrar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Katrin Stensparre och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728248355

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

22 juni

Upp här, gumman! Jag vill se vad fåglarna håller på med. Mannen med rödlätta kinder vek snabbt av åt vänster när han kom upp på toppen av den höga klippan. Andningen var ansträngd efter den branta klättringen och varje andetag fick lungorna att bränna i bröstet. Han saktade in och drog långsamt in luft genom munnen för att få ner pulsen som dunkade hårt vid halsen. Några låga björkar prasslade till när hans ben drog med sig en utstickande gren. Han tittade ner på dem. De var mer buskar än träd, med korta och vindpinade stammar som vridit sig i kval. När han passerat dem stannade han till.

Utsikten från berget var fantastisk. Ekoln låg kav lugn ett trettiotal meter nedanför och vattnet glittrade i det klara månljuset som om ytan var belagd med ett täcke av diamanter.

Det var över en timme sedan de hade sett solen gå ner långt bort i fjärran, men sommarnatten var ännu ljus och fuktigt varm. Luften var fylld av en svag förnimmelse av sommarblommor som, liksom vinden, fläktade luktsinnet och spred känslor av välbehag genom kroppen.

Nere vid båten hade syrsornas spel och vattnets stilla kluckande varit de enda ljud som pockat på deras uppmärksamhet. Här uppe på berget bröts stundom stillheten av fåglars hätska vingslag och irriterade kraxande. Det var det ljudet, det ilskna och hetsiga, som fångat hans intresse och lockade honom framåt över berget när han nått toppen. Ett oväntat ljud som bröt sönder sommarnattens idyll av trygghet.

Kläderna kändes fuktiga mot kroppen, dränkta av de strida strömmar av svett som runnit ner över ryggen och bröstet av ansträngningen att ta sig upp för klipporna. Han nöp tag i skjortan och drog den ryckigt ut och in från bröstet för att få in lite svalkande luft mot huden. Han vände sig om och såg hur Jennie mödosamt kom upp över klippkanten. Leende.

Hennes kinder var rödflammiga av ansträngningen, precis som hans. En slinga från det mörka håret hade slitit sig ur hårsnodden som höll det samman i en knut bak i nacken. Han log och motstod impulsen att gå fram och smeka bort hårstråna från hennes ansikte. Hon hade dragit på sig ett par träningsbyxor innan de började sin klättring. Den blommiga sommarkjolen låg nu noggrant vikt i fören på båten.

Svetten som pärlade sig på huden, fick tyget i byxorna att se ut att vara klistrade på hennes ben.

Gud, vad jag är varm, flämtade hon demonstrativt med tungan utanför munnen.

Det är värt det gumman, jag lovar. Utsikten är fantastisk, log han och vände sedan åter sin uppmärksamhet mot ljudet av fåglarna. Men jag undrar vad det är med fåglarna?

De kanske har bon här uppe?

Men varför skulle de skrika för det?

De kanske tror att vi ska ta deras ägg?

Det tror jag inte. Jag ska se efter.

Rakt framför honom stod en stor klippformation. Han uppskattade den till tre meter hög och närmare tio meter på bredaste stället. Han smög runt den för att inte skrämma fåglarna på flykt, men tvärstannade plötsligt. En stor flock av fåglar lyfte från berget och steg som ett mörkt moln mot himlen.

Herregud Han flämtade och backade snabbt ett par steg.

Wow, vad häftigt! Kolla vad mycket fåglar, Anders! Jennie snurrade runt och pekade upp mot himlen. Titta en korp! Och en till! Herregud, det måste vara minst tio kråkor. Kolla! Jag hinner inte ens räkna. Vad häftigt! Oj, Anders såg du? Var det där en örn? Shit, vilken grej. Jennie kom småskrattande upp jämsides med honom och pekade upp mot himlen.

Men varför backar du? Hon stannade till och följde nyfiket hans blick. Leendet rann genast av och skriket som kom över hennes läppar ekade snabbt ut över Ekolns stilla vatten.

På andra sidan klippan, väl dolt från det håll de kom, stod ett stort träkors fastkilat i en klippskreva. Det höga korset lutade tungt åt höger. Fastspikad på det hängde en naken kvinna. Hennes huvud vilade ner mot bröstet och fick överkroppen att luta ut från korset. Anders tänkte att det såg ut som att kvinnan ända in i döden kämpade för att slita sig bort från korset. Som ytan från träet brände i huden och orsakade mer smärta än en mördares vapen framför henne. Ett val bland två omänskligt onda ting.

Ansiktet var oigenkännligt efter att fåglarna hackat ut hennes ögon och lämnat stora blodiga håligheter i kinder och panna. Läpparna hängde som lösa slamsor och genom några av hålen i huden glimmade vita tänder.

Anders såg Jennies ben ge vika och hon landade hårt ner på knä på berget. Han såg smärtan i hennes ögon, men själv kunde Jennie inte känna något annat än skräck. Kroppen krampade när hon föll framåt och kräktes.

Han ville böja sig ner och skydda henne från scenen framför dem, men han kunde inte slita blicken från liket. Detaljerna etsade sig fast och han förstod att de skulle stanna för alltid. Inuti.

Skulle någonting i livet kännas tryggt efter det här?

Kvinnans kropp var full av blåmärken och långa skärsår, en del djupa och andra ytliga. Runt händer och fotleder satt rep av blå polyester hårt åtdraget. Repet hade fått både händerna och fötterna att svullna upp till sprängfärdiga klumpar. Marmorerade i en dödlig blålila färg. Hennes hår, som såg ut att vara flätat bak i nacken, var tovigt av levrat blod och smuts.

Anders kunde se vissna blad och kvistar fastkilade i håret vid bakhuvudet.

Tiden tycktes stå stilla medan scenen kartlades inom dem med hjälp av stirrande blickar.

Hans andning var ytlig och häftig. Jennies också, men den var klädd med gnyende ljud. Det var som om de inte vågade andas.

Med nästa andetag noterade han att luften inte bar med sig någon frånstötande stank. Han försökte dra in ett djupare andetag och höll upp handen framför munnen för att snabbt kunna skydda sig för den skrämmande doften av död.

Inget.

Handen sjunk ner längs kroppen igen. Hans första upplevelse av ett lik inte skulle ge honom några doftminnen. Det störde honom.

Luktade inte alla lik? Kanske stod han för långt bort?

Svarta och vita fågelfjädrar och dun hade fastnat i blodet på kroppen.

Den vänstra axeln hade flera fläckar av fågelspillning som runnit ner över armen.

Nya detaljer från skadorna på kvinnan dokumenterades som om han höll upp en kamera framför sig, trots att allt han ville var att slippa se. Sekund för sekund. Detalj för detalj. Noggrant.

Insidan av benen var strimmiga av smuts och blod som tycktes ha runnit ut ur hennes underliv. Bröstvårtorna var slarvigt bortskurna och mellan brösten hade någon ristat in något som såg ut som en siffra. Han kisade för att se, fylld av en skamlig känsla av nyfikenhet, och den tvingade honom att tydliggöra betydelsen av de hafsigt ritsade skärsåren.

Två. Det var siffran två.

När han väl urskilt numret gick det inte att missta sig, det var lika tydligt som våldet kvinnan fått utstå.

Någon hade gjort det här mot henne.

Någon.

Han svepte med blicken över klippan. För snabbt för att egentligen se. Han spände öronen och lyssnade.

Kunde mördaren vara kvar här på ön?

Anders backade. Med ett hårt ryck drog han med sig Jennie.

Skynda dig. Vi måste tillbaka till båten. Vi måste larma polisen.

21 juni

Värken skar i Max huvud när berusningen gav efter. Det var som att vakna upp efter att ha sovit alldeles för kort tid. Världen omkring honom kändes dämpad, men smärtan i huvudet fick allt att vibrera. Inget var stilla. Allt gungade i en märklig rörelse. Till och med väggarna omkring honom. Med en grimas gnuggade han ögonen.

Det var tyst när han öppnade ögonen igen. Allt han hörde var sina egna fotsteg som släpade tungt i den mörka asfalten. Ljudet kändes avskalat och isolerat från omvärlden, som om han gick i en tunnel. Det trängde genom natten och ekade vidare in mellan huskropparna framför honom. Alkoholen i blodet fick benen att leva sitt eget liv, utan känsel och stadig motorik.

Han snubblade till och sträckte ut händerna framför sig för att greppa tag om lyktstolpen som verkade farligt nära i hans synfält. När han återfick balansen stod han lätt framåtböjd och vinglade som ett grässtrå i vinden.

Lyktstolpen var inte så nära som han trott. Inte ens på armlängds avstånd.

Ett plötsligt fnitter fick honom att sno runt. Han höll ut armarna för att lyckas hålla sig upprätt. En ung kvinna med en glansig svart klänning och farligt höga klackar stod flinande bredvid honom.

Han rynkade pannan.

Var kom hon ifrån?

Går det bra, Max? Du verkar lite ostadig?

Hon visste hans namn. Han harklade sig.

Äh, fan. Det är lugnt. Lite trött bara, svarade han och stötte sig tungt mot husväggen vid sin vänstra sida. Den putsade fasaden rev i handflatan när han snubblade vidare, men han höll den kvar mot väggen eftersom det av någon anledning tycktes stanna upp den snurrande tillvaron i huvudet. Hon följde efter honom.

Han sneglade på henne. Vem är hon?

Jag sa ju att du skulle ångra den där sista drinken, fnissade hon.

Han svarade inte. Så klart hade han träffat henne på krogen, var annars?

Hon följde honom utan att säga något mer trots att hon osade av en störande energi. Klackarna från hennes skor klapprade irriterande på asfalten och varje steg högg i Max huvud.

Du, fan, kan du inte bara ta av dig de där jävla skorna?

Vaddå? Ska jag gå barfota tycker du, eller? Det är ju skitkallt. Och så har jag faktiskt stay ups på mig, om du inte sett det. De kommer att gå sönder, och de är ganska dyra faktiskt, svarade hon med rösten barnsligt trumpen.

Max famlade i byxfickan och fick upp några skrynkliga hundralappar som han nonchalant slängde mot henne.

Här. Dyrare än så där kan de inte vara, va?

Hon stannade upp och tittade på högen med pengar framför sina fötter.

"Alltså, jag vet inte riktigt vem du tror att du är, men så desperat är jag faktiskt inte. Uniformen gör bara såå mycket!" Höften vickade ut lite nonchalant och hon satte handen på den samtidigt som hon snörpte på munnen.

Uniformen? Max rynkade pannan innan han insåg att han måste ha berättat att han var polis. Jaha, ja, den gör väl det, skrattade han rått och stannade upp.

De stod i korsningen av Trädgårdsgatan och Drottninggatan. Han vände sig om och såg på henne. Hon stod kvar en bit ner på Trädgårdsgatan. Det långa blonda håret fladdrade i vinden. Hon var snygg. Riktigt snygg. Max försökte återkoppla till det fysiska begäret han förmodligen känt när de lämnade krogen.

Skit samma. Jag har bara lite skallvärk. Kom. Det går över när vi kommit hem till mig. Han sträckte ut en hand.

Hon tvekade alldeles för kort tid för att inte verka ytlig, och log stort när hon klev över sedlarna. Hon lade sin hand i hans.

Max konstaterade att livet var enkelt när det kom till nattligt sällskap när man hade en uniform som trumfkort. Att han inte hade den hemma betydde mindre när lägenhetsdörren var stängd och kläderna åkte av. Han log tillbaka mot henne och blinkade.

Ibland var livet enkelt. För enkelt.

Solen skulle snart gå upp, men nattens aktiviteter hade bara börjat. De gick tysta, följda bara av ekot av hennes skor som klapprade i asfalten. Upp för Carolinabacken, där Max svängde av åt höger när de var halvvägs upp i backen och genade förbi Helga Trefaldighetskyrkan. Max flåsade när de gick upp för Åsgränd. Ett illamående steg surt upp ur magen och fick överläppen att pärlas med svett.

Är vi inte framme snart?

Han fnös och ignorerade hennes fråga.

Men hallå! Är vi framme snart eller?

Snart.

Alltså, jag orkar inte gå hur långt som helst. Det finns faktiskt något som heter taxi.

"Det är inte hur långt som helst. Vi är snart där", lovade han och hoppades att hon skulle vara värd allt gnäll.

Max gäspade stort och sträckte på sig. Armen stötte emot en varm kropp och han stelnade till. Huvudet dunkade i protest när han hävde sig upp på armbågen för att se vem det var.

Kroppen. En naken kvinna. Hennes blonda hår låg rufsigt över kudden och ena handen såg ut att vara fången i tovorna.

Hon såg ung ut. För ung.

Läpparna var lätt särade i sömnen och Max grimaserade när han kände den unkna doften av gammal alkohol nå näsborrarna.

Han höll handen kupad framför sin egen mun, andades ut och förde luften upp mot näsan. Shit, grimaserade han och föll tungt tillbaka mot kudden.

Ett svagt minne av natten påminde om gårdagen och han kände genast ånger. Som så många gånger förr.

Klockan hade precis passerat tolv på förmiddagen. Halva dagen var passerad. Förlorad.

Max suckade tungt när han slängde benen över sängkanten.

Hörru! Han skakade försiktigt hennes arm. Hon gnydde och han skakade den igen. Du, det är dags att gå upp! Trots att han ansträngde sig kunde han inte minnas hennes namn. Men det var inte viktigt. Han ville inte veta det. Det var inte som han planerade att träffa henne igen. Vaddå då? Vad är klockan? Hon kisade upp mot honom.

Tillräckligt mycket. Jag måste iväg, svarade han. Ångesten kramade i hans mage och pressade illamåendet upp i bröstet.

Hon suckade och gnuggade ögonen. Det utsmetade sminket svärtade hennes fingrar och Max såg spår av det på örngottet.

Ok. Kan du ringa efter en taxi åt mig? suckade hon och drog upp täcket över brösten. Hon satte sig upp.

Max lät blicken hålla sig kvar i hennes ansikte och funderade på om han borde förklara sig eller be om ursäkt.

Kan du ringa, eller? Hon snörpte tjurigt på munnen. Och du förresten, jag har inga pengar heller. Kan jag låna av dig till taxin?

Jag fixar det. Tänk inte på det. Han reste sig och drog hastigt på sig en t-shirt och ett par jeans, och lämnade rummet. Taxiresan var ett lågt pris att betala för att snabbt utplåna alla spår av situationen han just nu befann sig i.

Den kommer på en gång. Max gick tillbaka mot sovrummet efter att han lagt tillbaka telefonen på köksbänken. Han mötte henne i hallen. Klänningen satt mindre klädsamt än han mindes det och runt hennes nacke hängde ett par svarta nylonstrumpbyxor. Hon hade fäst upp håret i en slarvig knut och det mesta av sminket var avtorkat.

Hon var finare utan smink, konstaterade han.

Det var… trevligt. Kul att…, försökte han, men kom av sig.

Hon log och lyfte upp skorna i ena handen.

Jag vet. Det tyckte jag med. Du ringer väl?

Max nickade och sträckte henne pengar till taxin med känslan av att betala henne för något annat.

Självklart.

Hon böjde sig fram och kysste hans kind.

Han kände hennes förhoppningar om en fortsättning i den fuktiga kyssen. Lusten att torka bort spåren med handen var stark, men han lät bli. Istället stod han kvar, orörlig. Uttryckslös och falsk.

Ha så kul på jobbet idag då. Och ring ikväll. Vi kanske kan gå på bio eller nåt i veckan?

Ja, jag ringer så får vi väl se.

När hon klivit ut genom dörren i trapphuset vände hon sig snabbt mot Max.

Och du, mitt telefonnummer står på post-it blocket i ditt sovrum. Jag skrev ner det.

Vad bra, tack. Vi hörs, log Max utan glädje och stängde dörren mellan dem. När han låst gick han tillbaka in i sovrummet.

Han läste hennes meddelande samtidigt som han drog av sig jeansen igen.

"Tack för igår.

Ser fram emot att få lära känna dig på fler sätt än detta.

Ring!

Puss, Malin"

Malin. Inte ens när han läste namnet kändes det bekant. De hade aldrig träffats tidigare. Inte vad han kunde minnas. Inte för att det har någon betydelse. Det var inte första gången han vaknat bredvid någon utan namn. Det var inte en bedrift han längre var stolt över, men han var bra på det här. Hon var bara en i raden av nattliga gäster. Hon betydde inget. Ingen av dem hade betytt något.

Han suckade och slängde sig ner i sängen. Täcket var fortfarande varmt från hans kropp och han drog det över sitt huvud.

Fan, jag måste sluta dricka. Jag är för gammal för sånt här skit.

Det var tidig kväll när han vaknade nästa gång. Ångesten satt fortfarande kvar i kroppen och han gick nedslagen ut i köket för att hitta något att äta.

Något som dämpar skam och hunger, finns det?

Skafferiet gapade tomt mot honom och han vände beslutsamt tillbaka ut i hallen. Tennisskorna stod prydligt och väntade på honom och han drog dem på sig innan han sprang bort till Il Forno på St Olofsgatan för att köpa en pizza.

Magen krävde fett. Onyttigt fet och näringsfattig mat. Allt för att spä på den ohälsosamma trend han befann sig i. Inte bara huvudet utan hela kroppen skulle få lida för de dumheter han försatte sig själv i.

Pizzan brände genom kartongen när han gick tillbaka och doften fick hans mage att kurra. Han sprang upp för trappan, tre steg i taget.

Väl hemma igen brydde han sig inte om att ta fram en tallrik. Istället rev han av locket på kartongen och satte sig ner vid bordet i köket.

Mobiltelefonen vibrerade i fickan och han drog fram den samtidigt som han stoppade in den första biten av pizzan i munnen.

"Broder. Såg att du fick med dig en blond donna hem igår. Schysst!

Själv mår jag skit idag. Lite för mycket av det goda.

Lägger ner träningen, du får klara dig själv.

Ses. Tony"

Max lade ifrån sig telefonen och fortsatte äta.

Tony var en av hans kollegor i insatsgruppen på polismyndigheten i Uppsala och var den som alltid slog följe om Max fick för sig att ge sig ut på krogen.

Igår hade de förfestat hemma hos Tony och anlänt till Flustret bara ett par timmar innan stängning, redan fyllda med för mycket alkohol. Väl där inne hade de festat loss som om de inte druckit något innan, precis som de brukade. Ohämmat och otyglat.

Han sköt den tomma pizzakartongen bort från sig och skrev ett svar till Tony.

" Jag vette fan, men gjort är gjort. Slut som artist.

Tar en tidig kväll jag med.

Ses i Grottan imorgon.

Max"

Han pressade ner kartongen i soporna och lade ifrån sig besticken i diskhon innan han gick in i badrummet och borstade tänderna.

När han var klar klev han in i duschen. Vattnet hettade i skinnet och startade en reningsprocess på flera sätt. Inuti och utanpå. Natten och skammen rann ner i avloppet och försvann. Släppte honom fri. Nästan.

Med en handduk om höfterna gick han ut i sovrummet och drog bort sängkläderna.

Doften av natten hängde kvar i dem och han rynkade på näsan.

Tankarna sökte sig bakåt i minnet, mot gårdagen och klumpen av ångest, men han tvingade tillbaka dem till nuet.

När han bäddat rent kröp han ner under täcket och kände sig lite bättre till mods när han fylldes av doften av tvätt- och sköljmedel. Han lät tankarna virra fritt innan han somnade och de återkom oundvikligen till det han helst ville glömma. Han blockerade så mycket han kunde och suckade för sig själv.

Du måste sluta upp med det här. Alla kvinnor… Det är fan inte värdigt, inte för någon. Du är inte arton längre. Och fan vet om det ens var ok då! Det är dags för dig att växa upp! Hitta någon nu istället. Bli vuxen. På riktigt. Det finns ju bra tjejer där ute om du ger dem en chans. Se bara på Calle och Ella. Kan de så kan du. Dags att börja leta. Det måste finnas fler som hon där ute, bannade han trött ner i kudden.

Ella var sambo med hans kollega, Carl. Hon stack ut. Hade alltid gjort, sedan första gången han träffade henne. För Max var hon nära på perfektion, om det var möjligt. Han kunde inte låta bli att lockas av henne trots att hon var förbjuden frukt.

Det fanns ingen större synd än att svika någon av kollegorna gruppen, särskilt inte när det kom till familjerelationer. Det var otänkbart. Men ett liv med Ella, eller någon som henne, var lockande.

Hon var som en sommardröm med sitt blonda hår och vackra ögon. Blåa, och alltid leende, även om läpparna inte följde med. Kanske inbillade han sig bara, men det var något i hennes blick, något i sättet hur hon såg på honom. Något som fick honom känna sig sedd.

De hade bara träffats i sällskap med kollegorna och deras respektive. Aldrig på tu man hand. Men han såg henne på stan ibland, på håll. Stunder då han nästan skamligt hade iakttagit och låtit sig lockats. Fantiserat om hur de möttes, fria från relationer och outtalade förhållningsregler om att inte dejta en kvinna som varit med någon av hans kollegor.

Han hoppades att hans hemliga lågstadieförälskelse inte var märkbar för någon annan, väl medveten om att den var lika fel som den kändes rätt.

Han kände henne inte. Inte på riktigt. Inte egentligen. Han såg mer på känslan som ett trånande efter något man vet att man inte kan få. Som man gjorde i skolan när allt kändes onåbart.

Han intalade sig att det måste vara i det fascinationen satt. Det som fick honom att ge henne tillträde till hans tankar och känslor. Inbillade han sig i varje fall.

Han skakade på huvudet. I ansvaret att bli vuxen fanns skyldigheten att välja de vägar som inte var förbjudna. Det var dags nu. Att hitta någon att dela livet med. Någon som inte var Ella. Någon att börja snegla mot framtiden med.

23 juni

Eric vaknade av mobiltelefonens gälla signal och han sträckte snabbt ut en hand efter den. Det var fortfarande mörkt och klockan på den vita Malm-byrån från IKEA i andra änden av rummet visade med ilsket blinkande röda siffror att klockan var strax före tre på morgonen. Eric Norman, svarade han tyst och tittade ner på sin fru för att se om hon vaknat av telefonen.

Veronikas hår omringade hennes huvud likt en gloria. Hon sov tungt.

Duntäcket prasslade när han vek det åt sidan och slängde benen över sängkanten.

Hej Eric. Pia på LKC här. Ursäkta att jag ringer och väcker dig mitt i natten. Vi har hittat ett lik och behöver få in folk. Kan du komma in?

Eric kände genast igen Pias röst. Hon var gammal i gamet och hade arbetat på länskommunikationscentralen i över tjugo år.

Ett lik? Varför behöver du Insats till det? Han smög tyst ut ur sovrummet och stängde dörren bakom sig.

Det knarrade högt i golvplankorna ute i hallen och han förbannade ljudet, som om natten kunde väcka döda.

Vi behöver hjälp med att få in liket eftersom platsen är näst intill otillgänglig och rättsmedicins likbil kan inte komma fram. Ni behöver både båt och klätterutrustning.

Eric gick in på toaletten och lyfte upp en av barnens badankor som låg kvarglömd på badrumsmattan framför badkaret. Han ställde den prydligt i raden med leksaker på badkarskanten vid väggen. En hel armé av pipande och vattensprutande gummi- och plastdjur. Ok. Har ni ringt in fler från B-turen? Han tryckte fast telefonen mellan hakan och axeln medan han snabbt drog på sig jeansen som legat prydligt vikta på tvättmaskinen. Veronikas verk. Han hade förmodligen lämnat dem i en hög på golvet när han gick och lade sig.

Jag håller på att ringa runt nu. Henrik Jansson är på väg in, du var nummer två på listan.

I köket letade han igenom lådorna efter papper och penna.

Bra. Jag är inne om fem. Eric lade ifrån sig luren och drog på sig sin t-shirt innan han snabbt klottrade ner ett meddelande till Veronika.

Hon skulle inte bli glad när hon vaknade och fann lappen. Förmodligen arg, eller rent av förbannad över de plötsligt ändrade planerna även om hon visste att det var hans vardag och därmed även familjens.

Han tog med sig lappen in i sovrummet och lade det på Veronikas sängbord innan han kysste hennes panna och lämnade hemmet.

Henrik Jansson anlände först till polishuset på Svartbäcksgatan och gick upp mot omklädningsrummet på andra våningen. Trapphuset var tomt och tyst. Ekot av hans steg studsade framför honom och fortsatte ensamt vidare upp för trapporna när han stannade till vid glasdörren till plan två. Han höjde kortet mot kortläsaren och tryckte vant in koden till våningsplanet.

Polishuset låg strategiskt placerat mellan järnvägen och Råbyleden strax utanför citykärnan av Uppsala. De två insatsgrupperna på Insatsenheten hade ett grupprum på andra våningen, men höll för det mesta till nere i garaget i det rum där de förvarade all sin utrustning.

Rummet var ökänt i huset som Grottan. En handskriven skylt hade hängts upp anonymt på väggen utanför dörren direkt efter att de flyttat in i de nya lokalerna. Grabbarna ersatte den med en riktning skylt när namnet var etablerat på enheten.

Henrik gnuggade ögonen när han kom fram till sitt skåp. Dörren gnisslade surt när han vred om handtaget och påminde om att han än en gång glömt att olja gångjärnen.

Det gick fort att byta om till uniformen och han smekte bilden av sina barn i skåpdörren innan han drog igen den med en onödigt hård smäll.

Tjena Henke, allt bra? Eric mötte honom i dörren in till vapenrummet längre ner i korridoren.

Tja. Jo. Trött som fan, men annars så. Själv då?

Bara fint. Skulle åkt till svärföräldrarna i Grisslehamn idag så jag lär väl inte bli poppis där hemma när Veronika vaknar, men vad gör man inte för kåren?

Det lär det inte vara populärt hemma hos mig heller. Det var min tur att ta ungarna imorgon bitti. Anna kommer inte att bli glad när de börjar klättra på henne.

De låste upp sina vapenfack och plockade med sig sina pistoler innan de gick ner till Grottan. Max och Finn och drog fram sina uniformsjackor ur skåpen när de kom in och hälsade med en nickning.

Tjena grabbar. Har ni redan varit uppe och hämtat ut era vapen? Eric tryckte ner en radio i bältet.

Japp. En annan är ju lite mer tidseffektiv och åkte hem i uniformsbrallorna sist, svarade Max och drog fram jackan ur skåpet.

Man kan kalla det att vara lat också. Och lite ofräscht, blinkade Henrik.

Lite skit dör man inte av.

Göra man inte? Säg det till den där kvinnan som drunknade i en gödselbassäng härom året. Nä, fy fan. Lägg ner nu, Henrik. Kan vi prata om något annat än skit? Det är lite för tidigt på morgonen.

Som enhörningar och regnbågar, tänker du? flinade Max.

"Ja, eller inget alls, tänker jag", svarade Eric och stoppade in ett tuggummi i munnen innan han skickade runt påsen till de andra.

Under koncentrerad tystnad började de att plocka ihop utrustningen de behövde från hyllorna som klädde väggarna i rummet.

Båt och klättergrejer ska med. Har ni hört det allihop? sa Eric medan han drog fram sin stora väska mitt på golvet.

Tony och Carl klev in genom dörren tillsammans.

Tjena gubbar, vi är lite sena märker jag. Carl greppade en radio som satt på laddning i dockningsstationen direkt till vänster innanför dörren.

Äsch, de har ju inte åkt ännu! Tony flinade mot de andra och öppnade sitt skåp. Han var äldst i gruppen med sina 45 år, men han var en av de mest vältränade på hela enheten.

Det mörka håret var rakat kort, men man kunde tydligt se det grå håret markerat vid tinningarna.

Välkomna! Har ni hört att både klätterutrustning och båten ska med? upprepade Eric.

Ja, Pia på LKC nämnde något om det när hon ringde. Är allt färdigt? Tony tog sin väska och gick ut mot bilarna.

Jag ska bara hjälpa Henrik med båten, allt annat är med, sa Finn.

Finn hämtade två extradunkar med bensin och sträckte över dem till Henrik som surrade fast dem i aktern. De hjälptes åt att dra fram båtvagnen till en av enhetens två svarta Toyota Landcruisers och hävde på den på dragkroken.

Jag har koordinaterna, sa Eric och höll upp en karta. Vi kör ut till Sunnersta och lägger i båten vid Skaris.

De andra nickade och lyfte in sina väskor med utrustning i bakluckan på bilarna.

Henrik och Finn, ni får ta bilen med släp så tar vi den andra jeepen. Eric nickade åt de andra att hoppa in i bilen vid sin sida och gav signal åt de andra att börja rulla.

Redan en halvtimme efter första telefonsamtalet från LKC satt de i bilarna på väg ut till Ekoln.

Billyktorna jagade in skuggorna i mörka gränder när de passerade genom staden. De kryssade sig fram i ensam karavan mellan trafikhindren som spärrade av delar av körfälten vid Centralstationen och Resecentrum.

Ett tidningsbud packade ur tidningsbuntar ur sin vagn vid ett hyreshus på Kungsgatan och följde nyfiket deras bilar med blicken.

Finn manövrerade snabbt bilen ut ur stan och var framme i Sunnersta på mindre än fem minuter. Det gamla villaområdet låg stillsamt och vackert placerat utmed Ekolns inlopp till Fyrisån.

De svängde ner mot småbåtshamnen vid Skarholmen och hjälptes åt att sjösätta den svarta gummibåten vid slipen på Uppsala Motorbåtssällskap sjösättningsplats.

På en höjd ute på udden som delade upp småbåtshamnen i två skilda hamnar, låg restaurang Skarholmen. Utsikten över Ekoln var storslagen från deras terrass.

Henrik körde upp bilen med båtsläpet från vattenbrynet och parkerade bredvid den andra jeepen innan alla hoppade ur bilarna.

Den stilla natten bar bort ljuden från deras rörelser och dämpade röster. Carl stannade upp vid bildörren och tittade sig omkring för att se om någon i husen längre bort skulle vakna. En lätt bris fick bladen från de unga asparna längs vägen att prassla. Doften från vattnet som kluckade mot skroven på båtarna längs kajen kändes mer unken än frisk. Han rynkade på näsan innan han noterade en mörk Volvo V60 parkerad uppe på parkeringen, undanskymt i bortre hörnet. Han lät blicken dröja kvar vid bilen.

Var det glöden från en cigarett han såg? Satt det någon i bilen och rökte?

Han tog några steg framåt och fixerade blicken på bilens mörka innandöme. Tony kom upp jämsides med honom.

Ser du nåt? Rösten var låg och spänd. Förberedd.

Carl stod tyst. Något sa honom att vara på sin vakt, som om något inte stod rätt till, men han var inte övertygad om att känslan var rättfärdigad. Det var långt bort till bilen. Han skakade av sig känslan och bestämde sig för att det måste vara spänningarna för arbetet som väntade dem ute på Ekoln som rubbade hans perceptionsförmåga.

"Nej, jag tyckte jag såg något