Ulv i fårakläder

By Linda H. Staaf and Katarina Ewerlöf

Det är lördagsmorgon den 25 juli 2009 och EU-toppmöte i Åre. Europas blickar är riktade mot Sverige och då händer det som inte får hända: en man skjuts till döds på ett anrikt hotell mitt i centrum, en kallblodig avrättning. Polisinspektör Marita Lander får ansvar för utredningen.

Strax därefter inkommer ett bombhot mot kabinbanan och en grupp turister fastnar högt över marken, långt uppe på kalfjället. Marita och insatspolis Christian Ståhl inleder en kamp mot tiden för att rädda turisterna och när nationella insatsstyrkan inte kan inställa sig snabbt nog tar de hjälp på annat håll. Man inleder en intensiv jakt över vidsträckta fjäll, genom mörka skogar och i jämtländska byar. Snart uppenbarar sig en organisation som är beredd att göra vad som helst för att få makt – och inte minst hämnd.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 9, 2023
• ISBN: 9789178298129

Book preview

ULV I FÅRAKLÄDER

Linda H. Staaf

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Linda H Staaf & Word Audio Publishing Intl. AB 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-812-9

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB 2023

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till min älskade mamma.

Det är ofattbart tomt utan dig.

1947–2023

Prolog

Med ena benet under täcket och det andra ovanpå låg han på hotellsängen, kliade sig i skrevet och funderade över morgondagen. Det var en stor dag. En jävligt stor dag. Troligen den största i hans liv. Efter morgondagen skulle världen frukta hans namn.

Tv:n stod på och visade en amerikansk deckare. Han försökte titta men kunde inte koncentrera sig. Skränet från nattklubben nedanför var dessutom stundtals så högt att han knappt hörde tv:n. Han återkom om och om igen till planen. Hade de missat något? Kunde han lita på brorsorna? Visste de vad de skulle göra? Han var tvungen att tro det. Nu var det för sent för att hinna gå igenom planen med dem igen.

Först reagerade han inte på dörrknackningen. Det kunde knappast vara någon som sökte honom, så han gjorde ingen ansträngning att resa sig. Men när det knackade igen, högre denna gång, fick han en huggande känsla i magen.

Det kunde knappast vara grabbarna. De skulle inte våga sig till hotellet. De visste att det var ett no no att visa sig där. Kanske var det någon fyllskalle från partyt på våningen under som stod och bankade på fel dörr? Han ville ignorera knackningarna men de fortsatte. Han var tvungen att kliva upp och säga åt fyllot att sjappa.

Med adrenalinet stigande reste han sig ur sängen, gick bort till dörren endast iklädd t-shirt och kalsonger, tryckte ned handtaget och öppnade.

Det var ett välbekant ansikte.

– Vad gör du här?

Det enda han fick till svar var en pistol upptryckt i ansiktet.

Instinktivt kastade han sig bakåt och försökte slänga igen dörren, men angriparen hade redan hunnit halvvägs in i rummet efter honom.

Aggressiviteten slog till i hela kroppen. Ingen jävel skulle få rikta ett vapen mot honom. Han var inte en loser som accepterade hot.

Han vevade till med vänsterarmen mot pistolen och i samma ögonblick brann den av med ett dämpat ljud. Smärtan gjorde honom än mer taggad att attackera sin angripare.

Så avlossades nästa skott, som slungade honom bakåt in i väggen med en enorm kraft. Långsamt segnade han ned på golvet. Han försökte säga något men det enda som kom ut var ett väsande ljud.

Han kämpade för att inte svimma. Mörkret fick inte sluta sig kring honom.

Med en långsam ögonrörelse lyfte han blicken för att titta sin angripare i ögonen, men det enda han såg var hur pistolen lyftes ännu än en gång.

Det kunde inte vara så här han skulle dö. Det var inte möjligt. Han hade ju sitt livs viktigaste dag framför sig.

Det sista han hann tänka innan det tredje skottet brann av var att han hade blivit fruktansvärt lurad.

Del 1

Lördagen den 25 juli 2009

1

Det var den vackraste kropp han sett på länge. Medan getingmidjan ålade sig framför honom på sängen studerade han den fasta och vältränade rumpan som sakta gungade fram och tillbaka. Hennes släta hud vittnade om att hon fortfarande var ung och oerfaren. Han knäppte upp bh-bandet i ryggen och uppmanade henne att vända på sig, och strax möttes han av ett par bröst som var stora som meloner. De var bland de största han sett och gjorde honom vansinnigt upphetsad. Med varsam tunga kysste han bröstvårtorna och hon kved försiktigt. Det rådde ingen tvekan om att hon ville ha honom. Några kyssar till och sedan …

Christian Ståhl vaknade ur drömmen med ett ryck, men det tog honom några sekunder att inse att det var mobiltelefonens alarm som väckt honom. Halvt sovande, halvt vaken sträckte han ut armen och nuddade vid displayen så att snoozefunktionen aktiverades. Han ville inget annat än att återgå till drömmen.

Fan, det känns som att jag just gick och lade mig, tänkte han och kände hur törstig han var. Tungan var som sandpapper mot den uttorkade gommen. Hade det inte varit för att han hade en blykeps på huvudet så hade han klivit ur sängen snabbare, men den här morgonen skrek hela hans kropp att han inte borde lyssna på förnuftet utan stänga av alarmet helt och somna om.

Efter att ha legat så stilla han kunnat och uppenbarligen slumrat till, eftersom han drömde om en kallkälla med vatten, ringde alarmet ytterligare en gång.

Sömndrucken tvingade han sig att sätta sig upp i sängen. Det hade funnits stunder då han mådde bättre. Det blev nog några öl för mycket igår kväll, tänkte han, och påminde sig om att det inte ens varit värt det eftersom han inte träffat en enda fräsch brud på hela kvällen.

Tio minuter senare klev han ur duschen och började långsamt återfå styrkan. Han gjorde några armhävningar för att få igång musklerna och tänkte att det skulle bli skönt att få åka hem till Östersund igen.

Han hade varit i Åre i snart en vecka och vaktat toppmötet med EU:s miljö- och energiministrar.

Det hade inte hänt ett dugg på hela veckan. Varje dag hade han och hans polisstyrkor varit redo att rycka in. Beredda ut i fingerspetsarna. Men det hade inte funnits något att rycka in på. Inga demonstranter. Inga upplopp. Sådant gjorde honom rastlös.

Han pumpade snabbt upp och ned ett par sista gånger så att blodet vidgade ådrorna ordentligt. Därefter slet han åt sig uniformsbyxorna från den slitna trästolen och fick dem på sig, fortfarande seg i kroppen. Huvudvärken satt kvar. Munnen smakade apa.

Han drog på sig den mörkblå pikétröjan, som var tillräckligt fräsch för att kunna användas en dag till. Däremot konstaterade han att den var på väg att bli för liten när han kände hur den spände över bröstmusklerna. Han log när han påminde sig om hur de unga tjejerna brukade ge honom beundrande blickar när han gled fram längs gågatan i Östersund i sin polisuniform. Den bästa raggningsutstyrseln av alla. Långt bättre än någon stroppig kavaj.

Christian gick tillbaka in i badrummet, plockade fram hårmousse och formade det korta, stubbade håret uppåt och lite snett bakåt. Han såg med tillfredsställelse på sin egen spegelbild. Därefter sänkte han blicken och sneglade på armbandsuret. Kvart över sju. Han hade gott om tid för frukost innan skiftet började. Kanske borde han ringa och kolla så att allt var i sin ordning inför transporten av ministrarna till flygplatsen på Frösön i eftermiddag?

När han slagit igen dörren till hotellrummet och stegade iväg mot hotellets frukostmatsal drog han upp mobilen ur fickan. Det är bättre att kolla en gång för

mycket, tänkte han. Det var sista dagen på kommenderingen och det var hans uppgift att se till att transporten gick smidigt och säkert.

Alltför väl visste han att det absolut inte fick gå fel.

2

Vilket mysigt ställe, var det första kriminalinspektör Marita Lander tänkte när hon klev in genom farstun av gediget timmer och med spröjsade fönster.

Lobbyn var inredd med mörka skinnfåtöljer i antik oxfordstil och på några av väggarna hängde välbevarade renskinn. Hon kände en svag doft av vanilj och anade att det kom från de brinnande ljusen som stod utställda på soffborden. Anrika Fäbodvallen Hotell i Åre var precis så gemytligt som Marita förväntade sig av ett fjällhotell.

Hon och hennes högreste kollega John Laxman skulle precis till att stega vidare in genom ett av de många timmerkantade valven i lobbyn och fram till receptionen när de möttes av en uniformerad manlig kollega som hon aldrig träffat tidigare. Marita antog att han var en av alla de poliser som lånats in från andra län för att bevaka EU-toppmötet. Han hade en välansad mörkbrun mustasch, som vid en första anblick fick honom att se äldre ut än han var. Av allt att döma hade han väntat på deras ankomst.

Hennes överflödiga kilon, som tycktes bli fler ju mer hon försökte bli av med dem, gjorde att hon halkade efter något när de gick uppför trapporna, men hon hann ändå höra den uniformerade kollegan berätta att han och hans kollega svarat på larmet, åkt dit och spärrat av brottsplatsen, men fått order om att låta resten vara till dess att kriminalpoliserna kom dit. För det var hon tacksam. Hon visste hur det kunde vara med ordningspoliser. De ville väl men det blev ofta fel. Ju mindre de förstörde i en mordutredning, desto bättre.

När de kommit uppför trappan lämnade de huvudbyggnaden och fortsatte via en passage in i ett av annexen där hotellrummen låg på rad. Korridoren var inredd i en ljusare stil än lobbyn och var inte alls lika ombonad. Laxman kunde tydligen inte låta bli att kommentera den luggslitna golvmattan, men ingen tog någon notis om det.

Längre ned i korridoren stod en av dörrarna på höger sida uppställd och intill den väntade den andre uniformerade kollegan. När de närmade sig rummet noterade Marita den lilla skylten intill dörrposten där det stod 324.

Hon hälsade med ett leende och Laxman något mer återhållet på den andre kollegan, som var en ovanligt lång man. Antagligen närmare en och nittio, tänkte Marita, som ibland önskade att hon själv åtminstone hade passerat en och sextio innan hon stannat i växten.

Enligt kollegan med mustaschen var det en ung sommararbetande städerska som hittat den avlidne mannen samma morgon. När hon knackat på och ingen öppnat så hade hon klivit in för att påbörja städningen, men istället fått syn på ett par nakna fötter som stack fram bakom sängen.

Marita klev in i rummet och möttes av samma scen som städerskan.

Mannen låg på rygg med huvudet böjt mot väggen. Hans ögon var halvöppna och stirrade rakt ut i tomma intet. Trots den livlösa blicken kunde Marita inte låta bli att fascineras av hans ovanligt ljusblå ögon. Mitt i pannan hade han ett svart hål, inte större än diametern på en blyertspenna. Kulan kunde inte ha stannat i huvudet för den nedre delen av väggen var rödprickig och hade sprayats med blod när kulan lämnade bakhuvudet. Hans vita t-shirt hade numera fler röda än vita fält. Intill kroppens vänstra sida hade det bildats en mindre pöl med blod som delvis koagulerat.

Marita tog ytterligare ett steg mot mannen på golvet. Den välbekanta doften av död vävnad blev starkare ju närmare hon kom. Hon kunde direkt avgöra att kroppen inte hade legat där alltför länge. Liklukten hade inte börjat sprida sig.

– Vad vet vi så här långt om offret?

– Egentligen ingenting, svarade den långe kollegan, som stod kvar i dörröppningen. Hotellchefen har just kommit hit för att hjälpa oss att få fram uppgifter om honom.

Laxman klev in i rummet men stannade efter en meter. Antagligen var det inte åsynen av den döda människan som fick honom att hejda sig, utan rädslan för att få blod eller hjärnsubstans på sina dyra, blänkande loafers.

– Rörde städerskan vid liket?

Han fick det att låta som om frågan var av avgörande betydelse.

Den långe kollegan flinade lätt.

– Knappast. Hon sa att hon blev livrädd och kastade sig ut så fort hon förstod vad det var hon såg.

Med viss möda gick Marita ned på knä för att studera offret. Han såg ut att ha varit i trettioårsåldern. Kortsnaggat, cendréfärgat hår. Av allt att döma gick killen regelbundet på gym. Hans armar och hals var fulla av tatueringar i blått, rött och grönt. De föreställde knivar, ormar och vapen. På halsen hade han en skorpion.

Tv:n stod på. En livlig debatt om sopsortering pågick mellan programledaren och någon expert. Marita stängde av. Hon antog att programmet handlade om EU-toppmötet i Åre. Miljö- och energiministrarna hade samlats, men skulle de åstadkomma någon förbättring? Knappast, tänkte hon samtidigt som hon hörde  Laxman småprata på sin rikssvenska med kollegorna i dörröppningen.

De hörde hemma i Linköping men hade förstärknings- tjänstgjort i Åre under hela veckan. Det hade varit så lugnt att de mest legat i dikeskanterna, solat och slukat glass.

Laxman skrattade på sitt smådryga sätt och Marita försökte låta bli att störa sig på det. Ända sedan han lämnat Södermanland och kommit till Jämtlandspolisen för drygt tre år sedan hade de jobbat tillsammans utan några större problem, och till och med skrattat gott ihop, även om de egentligen var varandras motsatser. Det var när hon för snart sex månader sedan, strax efter sin trettiofemårsdag, blivit utsedd till utredningsledare som relationen förändrats. Laxman hade också sökt tjänsten, och med ett par års längre arbetslivserfarenhet än Marita och – som han själv ansåg – bättre meriter, så hade han sett sig som självklar för tjänsten. Men hon fick den.

Marita noterade att det låg ett par mörkblå jeans slarvigt slängda över en lika mörkblå fåtölj, vilket fick alltsammans att smälta ihop och jeansen syntes inte om man endast kastade en flyktig blick åt det hållet. På ett litet bord mellan fåtöljen och en svartlackerad stol med tygsits stod en tom Carlsbergflaska. Hon böjde sig fram och tittade. Det var en starköl. Antagligen plockad ur minibaren. Intill flaskan låg ett vitt hamburgerpapper, kladdigt av rödaktig dressing. Logotypen i blått och rött på papperet avslöjade att dressingen var de enda kvarvarande resterna av ett meal från Sibylla.

Hon rörde sig sakta mot dörröppningen och fick syn på packningen som låg på bänken vid kapphängaren. En grå sportbag av mellanstorlek. Den såg ny ut, inte sliten eller smutsig som väskor snabbt blir. Den var inte heller särskilt välfylld. Utan att ta i den tittade Marita ned så gott hon kunde och konstaterade att det som låg där i var en enda stor röra. Kläderna, mestadels kalsonger och t-shirts, såg ut att vara nedslängda utan omsorg. Hon såg sig om i rummet efter offrets plånbok och

mobiltelefon. Grejerna låg inte på något av borden. Inte i jeansen. Och inte i den blå ytterjackan som hängde på en galge innanför dörren. Det verkade inte heller finnas någon laptop i rummet. Trots det avfärdade hon snabbt tanken på ett regelrätt rån som gått överstyr. Inget i rummet tydde på något tumult.

Marita klev ut i korridoren till de andra, men innan hon hann säga något hade Laxman tagit kommandot.

– Okej, grabbar. En av er stannar här utanför rummet så att inga obehöriga kommer in.

– Absolut, jag tar det, svarade den långe kollegan.

– Och vad blir mitt uppdrag? frågade mustaschen, vänd mot Laxman.

– Du kan sätta igång och knacka dörr för att höra om det finns några vittnen.

– Knacka dörr? sa mustaschen och såg ut som en fågelholk.

– Gå runt bland gästerna här på hotellet och ta reda på vad de sett och hört, sa Laxman. Vi måste fånga in alla eventuella vittnen.

Det krävs en viss teknik för att hålla bra förhör, tänkte Marita och undrade om mustaschen hade rätt kunskaper, men innan hon hann agera hade Laxman vinkat iväg kollegan. Med tanke på att det skulle bli en lång dag med hårt arbete försökte hon lugna sig, men ändå kom irritationen smygande. Det var ju hon som var utredningsledare.

3

Christian svängde in på den rymliga parkeringen till Holiday Club, stannade den målade V70:n precis till höger om entrén och steg ur bilen. Morgondiset hade lättat och trots att det fortfarande var tidig förmiddag hade temperaturen redan stigit till tjugotvå grader. Endast några ofarliga stackmoln skymtade på himlen, långt över de fortfarande snöklädda fjälltopparna. Vid hotellet där poliserna inkvarterats, en bit utanför byn, hade det en svag bris fått fjälluften att kännas frisk utan att vara kall, men här nere i byn var det nästan vindstilla.

Christian blickade mot Åreskutan som tornade upp sig som en majestätisk gröngrå koloss. Det var bara några månader sedan som han tillsammans med sitt gamla lumpargäng kastat sig utför de tuffaste backarna och sedan som belöning rockat loss på after skin på Fäbodvallen Hotell, några hundra meter ifrån den plats där han nu befann sig.

Ytterligare ett par polisbilar svängde in på den fortfarande halvtomma parkeringen bakom honom. En av kollegerna öppnade bakluckan varpå en överdrivet glad svart labrador retriever hoppade ur och studsade upp och ned till dess att föraren tog ett bestämt tag i kopplet och började gå mot Christian.

– God morgon, grabben, sa Christian och böjde sig ned för att klappa hunden.

Den vände genast upp bakdelen och lät sig bli kliad ovanför svansroten.

– God morgon, sa hundföraren. Är det klart att sätta igång?

Hon var manhaftig och talade skånska. Han kände henne egentligen inte eftersom hon var en av alla dem som lånats in från andra polismyndigheter under kommenderingen, och han hade inte heller något större behov av att lära känna henne.

– Helt klart, svarade Christian och gav hunden en sista klapp innan han reste sig och gick mot den helglasade entrén.

De kom in i den salsliknande lobbyn, hejade som hastigast på receptionisterna och svängde sedan vänster in i en korridor som ledde till TV4 Sport Arena. Alla spår från gårdagen var bortstädade. Borden och stolarna var prydligt uppställda i långa rader, alla riktade mot scenen.

Labradoren visste precis vad den skulle göra och

begav sig ivrigt ut i lokalen så snart föraren givit sitt kommando. Det var fjärde dagen som bombhunden sökte igenom samma lokal och hittills hade den inte markerat något misstänkt föremål. Inte heller idag fann den något av intresse, så hundföraren gav den en belöning och de gick tillbaka till lobbyn för att göra om samma procedur där. När även den säkrats arrangerade Christian bevakningen och gav order om att de två platserna inte fick lämnas obevakade en enda sekund innan mötet avslutats och deltagarna lämnat anläggningen.

4

Chefen för Fäbodvallen Hotell, Johanna Gårdman, var en kvinna i fyrtioårsåldern som såg precis ut som Marita förväntade sig att en chef för ett Stockholmsägt hotell skulle: prydligt klädd i en beigemarmorerad blus som satt elegant på hennes tunna överkropp, ljusbrunt rakt hår som antagligen räckte något nedanför axlarna men nu var samlat i en svans i nacken, enkel men perfekt lagd makeup. En överviktig, kortvuxen, norrländsk

polis attraherar knappast henne, tänkte Marita.

Utan att försöka dölja sin Lidingödialekt berättade Johanna att det egentligen var hennes lediga dag, men att hon skyndat sig till hotellet direkt efter att en medarbetare ringt och berättat vad som hänt.

Marita lät sig fogligt visas in bakom receptionen till hotellchefens kontorsrum, där de slog sig ned i varsin fåtölj kring ett litet soffbord.

– Finns det något vi kan hjälpa till med? frågade Johanna och korsade benen så att Marita noterade de beigebruna byxorna som perfekt matchade blusen.

Det var inte kläder som en enkel polis skulle ha råd med.

Marita log så att hennes rödlätta kinder blev runda.

– Vi behöver veta vem den döde mannen är. Alla uppgifter ni har om hans bokning och vistelse.

Johanna reste sig, gick fram till datorn på skrivbordet och gjorde några snabba knapptryckningar.

– Han heter John Brown … Checkade in i torsdags …

– John Brown? utbrast Marita. Var han engelsman? Eller amerikan?

– Det framgår inte. Jo, få se här. Han har en adress i Sundbyberg. Smultronsvängen 4. Men han kan ändå vara engelsman eller amerikan, förstås.

– Hur länge skulle han stanna?

– Han skulle checka ut idag.

Hotellchefen återvände till fåtöljen.

– Jag lade märke till att ni har sådana där kort istället för nycklar, sa Marita.

– Kodlås till hotellrummen, menar du?

– Just det. Går det att ta fram en logg över vilka kort som använts för att gå in i det här rummet?

– Det ska inte vara några problem.

– Kan man se klockslagen också?

– Självklart.

– Utmärkt, sa Marita. Vi skulle behöva ett sådant utdrag.

Johanna sträckte sig efter ett block från skrivbordet och gjorde några anteckningar.

– Ända från i torsdags när han checkade in?

Marita nickade och såg sig om i rummet. Allt var så prydligt. Ett nästan tomt skrivbord och inte en penna som låg fel. Halvtomma bokhyllor. Raka motsatsen till hennes eget kontor. Enda felet med rummet var att det saknade fönster.

– Vad är det för typ av folk som bor på hotellet just nu?

Hotellchefen rynkade pannan och såg förnärmad ut.

– Vi är noga med att hålla en hög klass på hotellet så vi gästas främst av välbärgade personer.

Finns det något annat än välbärgade, snobbiga besökare i Åre, tänkte Marita, som aldrig skulle få för sig att åka dit på sin fritid. Nu var hon inte typen som åkte skidor, men om hon gjort det skulle Åremiljön ändå inte ha varit hennes stil. De mer avslappnade Härjedalsfjällen skulle nog passa henne bättre.

Marita försökte le vänligt.

– Eh, jag menade snarare om det är politiker, svenska turister, utländska turister eller någon annan kategori som bor här just den här veckan?

En kort tystnad innan Johanna harklade sig lätt.

– Det finns runt fyrtio tusen bäddar i Åre och den här veckan har det i princip varit fullbelagt överallt. Vi har kanske haft något enstaka ledigt rum under någon av de här dagarna, men i övrigt så har det varit fullbelagt.

– Och vad har det varit för typ av folk?

– Våra gäster, som vi föredrar att kalla dem, har varit reportrar, både svenska och utländska. Vi har också haft turister från Tyskland, Holland och England.

Marita nickade och antecknade.

– Och så norrmän förstås. Vi har alltid norrmän här, tillade Johanna.

– Norrmännen, är det bara turister?

– Nej, affärsmän också.

– Och en mördare.

Skämtet ignorerades fullständigt. Hotellchefen strök undan en hårslinga som lossnat från svansen och hängde ned i ansiktet, men rörde inte en min i övrigt.

– Det är nog vad jag kommer på just nu. Jag måste titta i liggaren för att kunna ge ett exakt besked.

– Åh, den måste vi också få titta på.

– Det går tyvärr inte. Vi håller hårt på vår policy att inte lämna ut uppgifter om våra gäster.

Marita rynkade pannan.

– Det är bra att ni gör det. Men det här är en mordutredning och rättegångsbalken trumfar alla interna policys.

En kort tystnad uppstod innan Johanna log besvärat.

– Jag ser till att ordna ett utdrag åt er.

– Bra. Vi blir kvar här på hotellet åtminstone under dagen för att genomföra brottsplatsundersökning, förhör av vittnen och så. Men jag funderade på en sak. När är utcheckningstiden?

– Klockan tolv, men de flesta brukar åka tidigare.

– Oj då, sa Marita och tittade på klockan. Då är det bäst att vi sätter igång så att vi inte missar några vittnen.

När hon med viss möda reste sig ur den trånga fåtöljen fick hon syn på sina bara tår i sandalerna. Hon hade återigen glömt att ta bort resterna av nagellacket. Från vissa naglar var det helt bortnött. På några naglar fanns ojämna aprikosfärgade fläckar kvar.

– Får jag fråga en sak innan du går? sa Johanna.

Marita gav henne en inbjudande blick.

– Finns det anledning att tro att mördaren är kvar här på hotellet? Borde vi vara rädda?

– Jag kan tyvärr inte svara på den frågan.

Marita tog några vaggande steg mot dörröppningen men stannade sedan upp och vände sig åter mot hotellchefen med ett ironiskt leende.

– Men med tanke på att ni bara har välbärgat fint folk som gäster så behöver ni knappast oroa er. I den socialgruppen hittar vi nog inte så många seriemördare.

5

Tio minuter innan EU-toppmötet skulle återupptas flockades mötesdeltagarna i lobbyn. De flesta hade en kaffekopp i handen medan de minglade runt i lokalen och ljudet av människor som samtalade övergick i ett enda högljutt sorl. Inomhus märktes inget av den böljande hettan som för en gångs skull rådde.

Christian smålog när han tänkte på att han hela året gått och väntat på sol och värme, men nu när den äntligen kommit så ville han in i den luftkonditionerade byggnaden.

För att han inte skulle missa något hade han satt hörsnäckan till polisradion i örat och hörde, utan att egentligen lyssna, hur några kollegor kommunicerade angående en snattare som gripits på Ica.

I brist på upplopp och våldsamma demonstrationer hade hans mannar passat på att rensa upp i Åre under de gångna dagarna. Aldrig tidigare i byns historia hade det skrivits så många anmälningar om rattfylleri och narkotikabrott. Det hörde inte till vardagen i Jämtland att det hölls möten av sådan dignitet och ingen hotbild hade varit för liten för att uppmärksammas.

Men efter att ha tillbringat flera lugna dagar i eller i närheten av konferensbyggnaden så var Christian less. Det hände vanligen mer på ett vanligt radiobilspass i Östersund.

Längst bort i andra änden av lobbyn fick han syn på den gråaste person han kände.

Per-Olof Hansson var tunnhårig, bar glasögon och fyllde inte ut sin pikétröja annat än vid midjan. Dessutom hade han passerat fyrtio och hade familj.

Med några raska steg hade Christian förflyttat sig över golvet.

Per-Olof gav honom ett torrt ansiktsuttryck.

– Mår du bättre nu?

– Jag har aldrig mått bättre, svarade Christian och tänkte att Per-Olof ändå inte skulle fatta hur han mådde. Såvitt han kände till hade Per-Olof aldrig supit sig berusad.

– Är allt klart med bussen till flyget? frågade Christian.

Per-Olof nickade.

– Joooup. Den ska stå redo utanför när mötet är slut.

Christian bekräftade med en kort handrörelse att han var nöjd och var precis på väg att vända på klacken när han hejdade sig.

– Jag vill ta det säkra före det osäkra och låta både bombhunden och bombteknikerna söka igenom bussen en sista gång precis innan ministrarna kliver på. Du verkställer.

Strax därefter strömmade folket in genom dörrarna till konferenssalen. Några minuter senare var det nästan tomt i lobbyn. Kvar var några av hotellanställda och ett väl tilltaget antal uniformerade poliser.

Christian ställde sig bredbent med de välputsade svarta läderkängorna på det blänkande stengolvet, stoppade tummarna innanför kopplet och blickade mot huvudentrén.

I samma stund fick han syn på något märkligt. Han tittade intensivt men det tog honom orimligt lång tid att koppla vad han faktiskt såg.

In genom svängdörrarna vid entrén promenerade en man, högrest och med snabba steg. Han var spritt språngande naken.

6

Polishuset i Östersund inrymdes sedan några månader tillbaka i nya lokaler. Byggnaderna strax norr om centrum, som tidigare hade inhyst numera nedlagda Arméns tekniska skola, hade restaurerats och anpassats till polisverksamheten. Rummen i den övre västra flygeln var något större än övriga kontorsrum och från dessa kunde man under klara dagar blicka ut över Storsjön och Oviksfjällen. I denna flygel huserade den operativa chefen Bo Malmberg.

Med fötterna ordentligt i golvet satt han framåtlutad över det massiva skrivbordet med telefonluren tryckt mot örat, samtidigt som han frenetiskt knäppte in och ut spetsen på en kulspetspenna. Han lyssnade uppmärksamt på vad Marita hade att rapportera om mordet. Så fort han fått svar på sina frågor övergick han till det som stressade honom mest för stunden.

– Media ligger redan på. Informationschefen anser att vi borde kalla till presskonferens.

I luren hörde han Maritas dämpade stämma.

– Fast vad ska vi gå ut med? En John Brown från Sundbyberg är död. Det är allt vi vet så här långt.

– Ser du någon koppling mellan honom och ministrarna?

– Inte utifrån den information vi har just nu.

Malmberg lade ifrån sig pennan och började klappra med ett finger i taget på bordsskivan. Han stirrade rakt framför sig i det rymliga kontorsrummet och tänkte högt.

– Det må vara hänt att vi har fått ett mord på halsen. Det händer även i Jämtland ibland. Det var inte länge sedan vi hade det där mordet på åldringarna i Krokom.

Han lyfte handen från bordet, drog den över sitt grå men fortfarande tjocka hår och fortsatte:

– … Men vi får ett helvete om det här har kopplingar till EU-toppmötet.

Det var ingen hemlighet att Malmberg tyckte att det var jobbigt att vara kommenderingschef och den som ytterst ansvarade för polisens arbete under EU-

toppmötet. Han var för gammal. Hans karriär var snart över. Han hade allt att förlora, inget att vinna. Men Malmberg tillhörde den gamla utdöende stammen av hedersmän; de som alltid tog den här typen av uppdrag på största allvar. Han visste alltför väl att han skulle få stå till svars  för minsta lilla detalj som gick snett.

Och med den odugliga personal jag har att tillgå så kan jag fan i mig inte vara trygg, tänkte han.

Efter att de avslutat samtalet reste sig Malmberg ur kontorsstolen, gick ut i korridoren i riktning mot kafeterian för att hämta en kopp kaffe, men efter några steg gjorde han helt om och återvände till skrivbordet.

Han satte sig i den breda kontorsstolen av svart konstläder, lyfte telefonluren och knappade bestämt in den femsiffriga anknytningen som gick till Christian Ståhls mobil. Christian svarade innan tredje signalen och Malmberg gick rakt på sak.

– Ge mig en lägesrapport.

– Läget är under kontroll. Vi hade en galen gubbe som rusade in här helt näck och började yra om Noas ark, att ministrarna skulle få världen att gå under och så, men …

Malmberg avbröt honom.

– Va? Var han helt naken?

– Inte en tråd på kroppen.

– Och det var bara en snurrig gubbe?

– Lokalpoliserna här i Åre kände igen honom direkt. Han är visst en gammal byfåne och helt ofarlig.

– Kan vi vara säkra på det? Kan vi vara säkra på att mötet inte är hotat?

– Absolut. Allt är lugnt. Jag står mitt i lobbyn på Holiday Club. Mötet pågår fridfullt. Inga demonstranter. Inga aktivister.

Malmberg andades ut och tillät sig att slappna av för en stund.

– Vilken tid lämnar bussen Åre? frågade han och plockade bort en bit vitt ludd som fastnat på hans blå polisskjorta.

Det skulle bli skönt när den här kommenderingen var över.

– Kvart över två.

– Jag vill att du håller mig informerad, sa Malmberg och avslutade samtalet.

Han rättade till papperen på skrivbordet så att de låg i två prydliga högar. Sedan gjorde han ett nytt försök att hämta kaffe.

7

Ingen av hotellgästerna verkade fasa för någon seriemördare. Marita hade slagit sig ned i Fäbodvallen

Hotells lobby i några minuter för att dricka en kopp kaffe och hon fann ett nöje i att studera omgivningen. Hotellets vardag såg ut att fortlöpa precis som vanligt, trots att nyheten om mordet borde ha spridit sig vid det här laget. Inte minst med tanke på att uniformerade poliser intagit och spärrat av delar av hotellet.

Ett passerande par tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Antagligen för att det lyste pengar om dem och Marita påmindes om hotellchefens uttalande om att de främst hade välbärgade gäster på hotellet.

Den långsmale mannen såg ut att vara runt fyrtio, kanske fyrtiofem, och kvinnan minst tio år yngre. Hennes långa blonda hår skruvade sig i stora lockar ned på ryggen och på huvudet satt ett par guldbruna solglasögon. Hon bar en tunn kritvit vindjacka som satt perfekt på hennes långa vältränade kropp. Fötterna var nedstoppade i ett par bruna läderstövlar med höga klackar, vilka fick henne att se ännu längre och slankare ut när hon spatserade intill mannen och halvt om halvt klängde sig runt hans arm. Även mannen hade en glänsande vit jacka av seglarmodell, och Marita hann se hans bruna skinnloafers, som såg ut att ha köpts på NK eller i en dyr butik på Östermalm. Ytliga människor, tänkte Marita och ryste. Så olika henne.

Strax bakom dem kom en förvuxen brat, en ung man med mörkt vattenkammat hår, som talade högt och ljudligt i mobilen.