Göra något vackert

By Herta Wirén

När Elsas make plötsligt går bort skaffar deras dotter sig en bil och återvänder omedelbart till sitt barndomshem. Elsa kan inte ta in att hon blivit änka och begravningen känns som en underlig dröm. Men trots sorgen inser Elsa snart att hon fortfarande är vid liv och att det livet är till för att levas. Men hur ska hon ta sig vidare? Göra något vackert är en del i författaren Herta Wiréns självbiografiska romansvit. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 23, 2021
• ISBN: 9788726856231

Book preview

1

Kväll. Ute var det frost fast den tjugonde mars efter en lång dag gick mot natt. Marsvåren hade kommit av sej. Snöslasket hade hårdnat och var förrädiskt halt.

Det var spårvägs- och busstrejk sen i morse.

Hon stod vid fönstret och såg hela tiden bort mot hörnet där de stora trafikådrorna korsade varandra. De var avsågade, döda; Livsströmmen pulserade inte genom dem längre. Hållplatsen låg öde, köerna var bortsopade. Ingen kunde knuffa sej fram eller listigt åla sej före upp i vagnen och ta en fönsterplats.

Tystnaden hade inget eko. Det ständiga brummandet, gnisslandet och pinglandet, gatumusiken var som om den aldrig funnits. Så lätt gick det att utplåna liv och rörelse. Lätta fotspår i sanden. En krusning på vattenytan. Snubblande steg på kyrkogården av de anhöriga: tre skuffor sand på kistan innan den sänktes i lågor och förintades till aska. Sen var det som om man aldrig funnits i världen. I bästa fall levde man en tid i några sörjandes saknad och vakna drömmar.

Fönstren på andra sidan gatan som skymtade genom trädens nakna grenverk var nästan alla upplysta som på en helgafton. Bäst att hålla sej hemma när man inte kunde vara säker på att få skjuts tillbaka.

Den här kvällen hade de flesta gott om tid för familjeliv. Man kunde slå på radion, ta fram en bok som man länge tänkt läsa om. Tala ut med varandra, leka med barnen och sova tillsammans utanför rutinen.

Det skulle inte skada om man slog av lite på takten, att man kom in i en lugnare andning. Vad jagade de alla efter? Det var ju skönt att stanna upp ibland, att röja upp inom sej, att befria sej från en massa bråte och osunda vanor.

Ja, så lät det bland de drabbade resenärerna, och snön och den vassa blåsten hindrade dem inte från att uttala sin sympati för de strejkande.

Gatan var nästan utdöd. En och annan ensam vandrare tryckte sej hopkurad närmre husen. De få bilarna smög diskret förbi hållplatsen.

Någon vände om hörnet och kom sakta och mödosamt med tunga steg gående trottaren fram. Hon tog ett extra andetag – hennes blod isades så – kom hennes man hem sista kvällen efter bridgeturneringen. Långsamt släpade han sej fram som om varje sekund kunde vara den sista. Hennes ångest kramade ihop hennes bröst och höll tillbaka den klagan som aldrig fick höras. Det som hon fruktat, det som hon inte vågat erkänna för sej själv närmade sej. Åh, om han tillåtit att hon sprang ner och mötte honom. Men hon tvang sej att stå orörlig tills hans nyckel sattes i låset. Då skyndade hon emot honom och mötte hans gråbleka ansikte.

– Jag är sjuk – hjälp mej i säng.

Nu var hon hans klippa. Hon låg påklädd vid hans sida utan att röra sej, utan att släppa hans hand. Han stönade. Hon fick inte ha ljuset tänt. Hon fick inte ringa en läkare.

– Vad ska han göra mej. Inga piller kan hjälpa mej …

De yttrade några ord ibland när en smärtvåg ebbat ut.

– Där var så kallt i lokalen. Den var så stor och inte uppvärmd – röken var tät som en dimma och spänningen var olidlig – det gällde ju mästerskapen – jag kände mej dödssjuk – men vårt lag vann.

– Kan jag ändå inte få ringa jourhavande, bad hon bevekande.

– Nej! Nej!

Ville han dö? Så frågade hon sej nu efteråt när hon upplevde kvällen på nytt. För vilken gång i ordningen visste hon inte.

– Gå inte. Lämna mej inte …

Fram på morronen då han efter ett par timmars slummer vaknade upp till en ny smärta, sa han:

– Ring doktorn. Men han dröjde. Han skulle komma i en svart bil och hon skulle passa på honom och springa ner och öppna trappdörren som oftast var låst. Hon gick oroligt fram och tillbaka mellan sovrummet och fönstret åt gatan. I sin ångest kände hon det som om hon väntade på en svart snigel som släpade sej fram med sitt hus på ryggen.

Doktorn var en lång mager man med trötta ögon som utan att spilla tid på onödigt prat gav patienten en spruta. Han fick genast lindring och kallsvetten upphörde.

– Henrikssons hjärta är som en ung mans, sa doktorn efter undersökningen. Men ligg alldeles stilla. Ni får inte röra er och inte gå upp på ett par dar. Jag ska skriva ut smärtstillande medicin.

Han vände sej mot henne:

– Fru Henriksson kan komma med in till skrivbordet så jag får hans data. Men hon stod kvar vid hans säng och frågade ängsligt:

– Du känner dej väl inte sämre. Han skakade på huvudet och slöt ögonen. Hon ville helst sjunka ner vid hans sida och lägga sitt huvud intill hans på kudden och viska att hon aldrig skulle lämna honom.

Men inifrån rummet frågade doktorn lite otåligt:

– När är Henriksson född? Då gick hon in till skrivbordet men hon svarade förvirrat och ångestfullt lyssnande:

– Den tjugonde … ja, vad blir det – i den tionde …

– Nej, det är den tjugonde i åttonde, kom det korrekt från sovrummet. I detsamma hördes ett rosslande …

– Vad var det, sa doktorn. Är fönstret öppet till gården? Men då var hon redan i dörren och doktorn sköt undan henne.

– Han är död! Så dramatiskt! Han dog sekunden efter det han talat om sitt födelsedatum. Hon såg med fasa att hans huvud hade fallit ner på sidan. Hans ansikte hade dödens färg.

– Ge honom en spruta, skrek hon. Doktorn tvekade bråkdelen av en sekund. Han visste bättre. Men nu var han hennes läkare. Han tog fram sprutan, tappade ampullen, tog upp den och gjorde henne till viljes. Hon ville gå närmre.

– Rör honom inte. Han höll henne tillbaka. Vilken skön död, sa han högtidligt. Hon såg på honom utan att se, träffad av bekräftelsen på det som hon visste skulle ske.

– Död – min man, min älskade, sa hon högt till sej själv. Hon vaggade med kroppen och slöt händerna samman.

– Vilken härlig död. Att dö så älskad. Doktorn talade som om han var ensam med den döde. Som om döden stod utanför allt mänskligt. Så kort är steget mellan liv och död. Så mindes han henne och gjorde en rörelse mot henne. Hon såg kallt på denne okände man. Hon hatade honom. Han var hennes fiende. Det skulle dröja år innan hon klart insåg doktorns lättnad över att döden kom så fort. Han visste redan när han skrev ut medicin att hans patient var utanför all hjälp.

– Vad ska jag ta mej till? Vad ska jag göra? Hon vred sina händer, hon visste inte vem hon talade till.

– Den vackra flickan på fotografiet – är det er dotter. Hon nickade. Ring till henne först av allt. Bor hon här?

– Nej hon bor femton mil härifrån, sa hon mekaniskt.

– Har ni numret. Han gick närmre telefonen. På en gång tog hon sej samman. Doktorn fick inte ringa. Dottern fick inte bli chockad. Hon slog numret till hennes arbetsplats.

– Mor – har det hänt något? Hennes röst hördes ung och klar.

– Ja, far blev sjuk i natt …

– Han är väl inte död?

– Jo. Han dog för tjugo minuter sen. Doktorn är här.

– Jag skaffar en bil och kommer genast hem. Be doktorn stanna tills jag har ordnat med hjälp till dej …

Nu fick det vara slut med att gå igenom alltsammans på nytt. Slut med gråt utan tårar. De fick inte utlopp ens under begravningen. Hon sa kall och tårlös till dottern som höll henne så hårt i handen:

– Det är bara ett skal. Han är inte här. Det var väl sant som de viskade runt om henne att hon var hård, att hon var okänslig. Och inte bar hon sorgkläder efter begravningsdagen. Hon skulle alltid göra sej märkvärdig. Änkedok som var så stiligt och klädsamt. Men det behövde inte hon. För henne skulle det vara utklädsel.

Hon ville vakna upp, frigöra sej från det vakuum som höll henne nerpressad i en glaskammare som hon levde i: steg upp, gick genom rutinen, tvang sej att tala lugnt med dottern i telefonen. Nej, hon behövde inte komma hem det här veckoslutet. I morron skulle hon söka ett enkelt kontorsarbete som hon blivit anvisad per telefon.

Nu låg gatan alldeles tyst. Inte en människa syntes till. Ljusen hade slocknat i husen mitt emot. Det var bara Elsa Henriksson som hade lampan tänd, som stod och framkallade bilder. Men de gav ju ingen lisa. De var sorgblommor på hans grav: En sista hälsning, Sov i ro. Så enfaldigt. Varför blev han inte smyckad med sin redlighet, med sin omsorg om det han åtagit sej. Den tanken kom för henne i kväll att han väntade att dö tills doktorn kom. Han ville skydda henne in i det sista. Som han gjort hela livet.

Hon gick från fönstret bort till skrivbordet. Där låg ett brev från myndigheterna. Adresserat till

Änkefru Elsa Henriksson

Hon blev lika rasande som i morse när hon fick det, men nu visste hon besked och nu skulle hon svara. Hon lämnade de begärda uppgifterna och tillfogade i en anmärkning att hon undanbad sej att tituleras Änkefru. Hennes granne herr Möller hade inte någon gång av samma myndighet betitlats Änkeherr Möller. Det räckte med hennes namn.

Elsa Henriksson

Det gick inte att skjuta upp det längre – hon måste göra sej i ordning för natten. Sluta upp med att lyssna efter steg, efter ljudet när han knackade ur sin pipa – inte ge efter för sin önskan att kasta sej på sängen med kläderna på och sjunka djupt in i en sömn utan medvetande om den morrondag hon måste vakna till.

Kvinnan hon ser i badrumsspegeln är henne ännu främmande. Det är hon som måste ta sej igenom en mörk tunnel som hon inte vet om den har en öppning mot ett nytt liv. Där hon ska kunna lyfta vingarna och söka en ny frihet. Nu fick hon för alltid ge upp drömmen om det hon helst velat ägna sej åt. Nu hade hon tvingats att ge sej ut i förvärvsarbete. Syssla med något fullkomligt meningslöst utan motivation. Hon hade ingen änkepension, inga andra tillgångar än en liten försäkring och den skulle snart vara förbrukad. De där kvinnorna som drev kravet på änkepension så hårt, de visste vad de kämpade för. Kanske av egen erfarenhet.

I det längsta höll hon tillbaka en pockande önskan att gå runt i lägenheten som om hon sökte honom. Hon var fullt medveten om vad hon gjorde när hon öppnade dörren till dotterns rum och förvissade sej om att han inte fanns där. Men där fanns närhet av henne som bodde där ibland under veckosluten. Luftighet och färg och minnen av vänner talade ett språk som förstods av alla hennes gröna växter, som levde sitt eget hemlighetsfulla liv. Hon stängde dörren och gick ut i köket, låtsade för sej själv att hon undersökte gaskranen, att den var säkert stängd och att vattnet inte droppade. En del av henne konstaterade att han inte var här. Sen sa hon strängt till sej själv: Sluta upp att låtsas. Han är borta. Han är död. Du får aldrig se honom mer. Aldrig!

Hon ryste till när hon kom in i det kalla sovrummet. Här blev naknare och kyligare för varje dag. De hade ju alltid haft en fönsterspringa öppen. Var det elementet som inte var varmt. Men hon brydde sej inte om att känna efter. Då måste hon gå runt förbi hans säng. Det var tobaksröken hon saknade, den goda doften från hans pipa. En tunn blå rök som hon inte varit medveten om förrän nu när den inte fanns. Den hörde ihop med hennes välbefinnande.

Hon låg med öppna ögon. I mörkret steg en bild av en kvinna som var kund i affären där hon arbetade. Hon blev sinnesförvirrad då hennes man dog genom olyckshändelse. Från att ha varit en lite tillbakadragen, men mycket välvårdad ung kvinna förvandlades hon på ett par månader till en sjaskig, halvt förfallen toka.

Hon kom in och stod länge bakom kassaapparaten och bara stirrade på hyllorna mitt emot. När hon tillfrågades om vad hon ville köpa gav hon alltid samma svar: tvål. Till sist svarade de att tvålen var slut och då gick hon fogligt sin väg. En tid efteråt blev hon omhändertagen. Elsa undrade än i dag vad det var som plågade henne och som hon ville tvätta bort.

Sömnlös låg hon och kastade sej i bädden. Till sist tände hon och såg på klockan. Snart tre. Något måste hon ta sej till. Hon steg upp och gick i mörkret in till bokskåpet, öppnade glasdörren och trevade efter hans pipa längst inne bakom böckerna, fann hans gamla slitna bleckask med tobak som han haft så länge hon känt honom. Av den ständiga gnidningen mot hans händer och tyget i hans ficka var den polerad och såg ut som gammalt tenn. Sen la hon pipan och tobaksasken på hans rymliga gröna keramikfat och ställde det på hans nattduksbord. Det var döda ting, men de hade värmts av hans händer så många gånger. Hans älskade händer som hade ett så stadigt grepp om tillvaron hade överfört något av sin styrka till allt han omgav sej med.

Hur länge hon stod i sina tankar visste hon inte förrän hon kände att hon frös och huttrande kröp ner i sin bädd.

2

Kämpande sej fram i snösörja och motvind utan en enda medvandrare på den breda vägen mellan kyrkogårdarna märkte Elsa att hon var vid liv, att hon var i rörelse, att hon var på väg.

Om hon känt sej som fånge ibland så var hon nu slutgiltigt befriad. Och det fick hon betala med ensamhet och saknad, med uppbrott från tryggheten och oro för framtiden. Nu kom det an på henne själv att ordna med försörjning, så fick hon erfara vad det kostade att vara oberoende. Det som hon alltid velat förverkliga. Men hon hade inte varit stark nog att stå emot kärleken. Och den hade varat tills döden skilde dem åt. Så som han förespått.

Det gula trevåningshuset som var hennes mål låg på en väl inhägnad tomt på industriområdet bakom Lantmannagatan. Tre kvarts timme tog det henne att gå vägen hemifrån så länge busstrejken varade.

På rensopade plattor gick hon fram till de tunga ekdörrarna, tryckte på en knapp och släpptes in i en trapphall ödslig och kall som Antarktis. Bakom glasdörrarna skymtade en mörk flicka i telefonväxeln.

– Det är Elsa Henriksson. Jag skulle träffa avdelningschef Dahmén. Flickan ringde in.

– Var så god. Andra våningen till höger.

Hon steg in i ett rymligt välmöblerat rum med mjuka mattor, fyllda bokhyllor runt väggarna och gardiner som dämpade marsdagern.

Bakom det överlastade skrivbordet stod en smärt elegant dam med ögon som inte mildrade den viljekraft och intelligens hon utstrålade. Den här postorderfirman var inte så obetydlig som Elsa föreställt sej.

Avdelningschefen räckte Elsa handen.

– Sitt ner, fru Henriksson. Hennes vackra ringprydda händer fladdrade som fjärilsvingar sökande bland papper, prover och rullar och hon bet sej nervöst i läppen, för det hon förlorade när Elsa uppenbarade sej fanns inte inom räckhåll. Den här arbetssökande motsvarade inte den bild som företaget i nåder kunde tänkas ha användning för: en medelålders förkrossad änka, en sörjande skugga i svart.

Hon satt i den bekväma stolen framför skrivbordet i brun felbhatt med uppvikt brätte som lämnade ansiktet fritt, en brun välskräddad ulster och bruna vinterskor. Och hon uppträdde med den naturliga självkänsla som den får som varit omhuldad och älskad under ett långt äktenskap. Medveten om sin förmåga att snabbt sätta sej in i andra människors tänkesätt kände hon ett visst övertag och hon var inte orolig för utgången av den här intervjun.

Ett kort telefonsamtal räddade situationen. Avdelningschefen satte sej ner och började anfallet.

– Fru Henriksson har inga betyg från anställning under senare år.

– Nej, jag har inga pappersmeriter alls. Bara en rekommendation från arbetsförmedlingen och ett par referenser.

– Och fru Henriksson har aldrig arbetat på kontor?

– Nej, bara i affär. Men jag kan skriva på maskin.

– Viktigare än kontorsvana på den här platsen är förstås att samarbeta och få god kontakt med arbetskamraterna.

– Det är nog min stora tillgång att jag förstår människor, sa hon lugnt och mötte obeväpnad de ögonspjut som riktades mot henne från andra sidan skrivbordet.

– Jaa …, hon drog på det, fru Henriksson är ju över femtio år och vi brukar aldrig anställa någon som är över trettiofem år och saknar kontorsvana. Avdelningschefen undvek Elsas blick och följde bokraderna som om hon sökte argument.

– Det har väl blivit något missförstånd då, för de känner väl till allt om mej på förmedlingen och de framhöll att företaget sökte en mogen människa som kunde ta ansvar. Men jag förstår så bra era synpunkter. Inte ens stat och kommun anställer kvinniliga ovana kontorister över