Black Notice

By Lotte Petri

Nu som samlad utgåva!I en hamn i Köpenhamn hittas en ung kvinna död. Hon har blivit brutalt uppskuren på ett sätt som utredaren Felix Jørgensen vet att han aldrig kommer att kunna glömma. När ett lik av en kvinna iförd våtdräkt hittas vid Norges sydkust tror först den lokala polisen att det är en drunkningsolycka. Men under våtdräkten göms tecknen på en ovanligt sadistisk tortyr. Det är till en början inte självklart att de olika morden hänger ihop, men det går snart upp för norsk polis att mordet i Oslo är en internationell angelägenhet. En internationell varning, en black notice, utlyses. När en ny attack sker i Danmark blir det uppenbart för Felix Jørgensen att de har med en seriemördare att göra – en som både har fackkunskap i kirurgi och en säregen smak för att skära i sina offer. För att komma ikapp mördaren innan den slår till nästa gång måste polismyndigheterna i de olika länderna samarbeta. Men hur ska det gå när mördaren ständigt är flera steg före dem ... Black Notice är en fiktiv deckare som bygger på verkliga händelser.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 17, 2023
• ISBN: 9788728583029

Book preview

Lotte Petri

Black Notice

Översättning: Kristin Ahnlund

SAGA Egmont

Black Notice

Originaltitel: Black Notice

Originalspråk: danska

Översättning: Kristin Ahnlund

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2018, 2023 Lotte Petri och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728583029

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Black notice del 1

Det ondas blommor

"Ett skändligt kadaver som låg

på skogsstigens bädd av grus

Med lyfta ben som en kvinna i brunst

och svettandes gift som en sjuk"

(Utdrag ur dikten Kadavret av Charles Baudelaire)

Rigshospitalet, köpenhamn

Det klickade obehagligt i Saras öron när hissen rutschade ned till källarplanet, där personalens omklädningsrum låg. Hon kände sig torr i munnen och en begynnande huvudvärk hade lagt sig som en trång hjälm som spände kring tinningarna. Sara var utmattad efter sitt nattpass på neurokirurgiska avdelningen. Hon såg den lilla pojkens ansikte för sin inre blick: ögonen var så fast hopknipna att man nästan fick intrycket av att det han bevittnat var ohanterligt. Hans far hade kolliderat med ett alléträd och dött ögonblickligen. Sara hade märkt att de annars så käcka ambulanssjukvårdarna verkade ovanligt tillslutna och tysta när de lämnade pojken på avdelningen, och hon anade att det var en av de där olyckorna de aldrig skulle glömma – de som etsade sig fast i medvetandet och gav mardrömmar. Samma allvar hade präglat överläkaren som senare hade briefat vårdpersonalen om pojkens tillstånd. Det kunde gå på det ena eller det andra viset, hade han sagt, men om pojken överlevde var sannolikheten för hjärnskador stor.

Dubbeldörrarna gled ljudlöst upp. Sara rörde sig ut ur hissen och ned längs den långa källarkorridoren och masserade tinningarna. Smärtan dunkade i takt med hjärtat. Hon hörde ljudet av fotsteg, vände sig om och fick syn på en lång, vitklädd gestalt. Vederbörande vinkade till hälsning. Hon var inte helt säker på vem det var, men hon tyckte sig ha sett honom förut och vinkade tillbaka.

Nere i källaren på landets ledande sjukhus var det som att befinna sig i en annan värld. Belysningen var dämpad, och den kyliga luften som svepte genom de underjordiska korridorerna förde med sig en lukt av desinfektionsmedel. Hon följde de brokiga ränderna på korridorernas linoleum, som bildade komplicerade grafiska mönster i grälla färger. Men trots det var det samlade intrycket av källarplanet tämligen dystert, och hon tyckte inte om att gå där ensam.

Sara gick in i omklädningsrummet och låste gäspande upp sitt skåp med mekaniska rörelser. En liten spegel på insidan av skåpluckan visade en utmattad och blek version av henne. Mörka påsar under ögonen vittnade om att hon led av sömnbrist. Vissa var bättre lämpade för att vända uppochned på dygnet än andra. Hon hade för det mesta svårt att somna när hon kom hem och intrycken från nattens bestyr virvlade runt i huvudet. Ändå tyckte hon bäst om nattpassen och det tillfälliga lugnet som härskade på avdelningen, ett lugn som på neurokirurgin innebar ett slags slumrande beredskap. Döden lurade alltid i kulisserna, och vissa öden tog sig in under pansaret och gjorde ett outplånligt intryck, som i fallet med den lilla pojken.

Raden av metallskåp kastade orörliga skuggor och stillheten i omklädningsrummet var påtaglig. Det hördes ett dämpat klickande ljud när rockens tryckknappar släppte varandra, och hon lät den falla ned runt anklarna. Hon knäppte upp bh:n och gned sig lite där remmarna hade skavt, tog av sig strumpbyxorna och rullade ned trosorna. Sara samlade ihop sina underkläder, lade dem på högen i skåpet och stängde luckan. Sedan tog hon upp rocken från golvet och lade den i en proppfull gul tygkasse med tvätt, innan hon trippade bort till ett bord där det låg en trave handdukar. Hon log lite åt storleken, som påminde om tvättlappar. Därefter gick hon ut till duscharna.

Sara hängde handduken på en krok, vred på vattnet och klämde ut en klick tvål i handflatan från en dispenser som hängde på väggen, tvättade sig och stod en stund och njöt i den behagliga värmen från de stickande vattenstrålarna innan hon stängde av vattnet. Hon torkade sig med den grova handduken, men stelnade till när hon hörde ett ljud. Det lät som en skåpdörr som smälldes igen. Så hårt att det rungade i betongen. Hon lämnade duschkabinen och närmade sig sitt skåp. Kylan från golvet sögs upp i fotsulorna och fick värmen från vattnet av avdunsta.

Hon stelnade till när hon såg att hennes skåpdörr stod på glänt. Hon var rätt säker på att hon hade stängt den innan hon gick till duschen.

– Är det någon här? ropade hon.

Hon fick inget svar. I teorin skulle det lätt kunna stå någon bakom raden av höga skåp utan att det syntes.

Hon funderade över det där med skåpdörren. Sara skakade på huvudet åt sig själv. Hon var faktiskt inte helt säker på om hon hade stängt den. Hon sköt ifrån sig tanken, för hon hade börjat frysa. Sara öppnade långsamt luckan hela vägen och började leta efter trosorna och bh:n i högen i skåpet. Men snart insåg hon att underkläderna var borta. Hon sökte med blicken över golvet och en smal bänk där någon hade glömt en sjal.

Men underkläderna verkade ha upplösts i intet.

En rysning for genom henne och tröttheten ersattes av en känsla av obehag vid tanken på att någon måste ha stulit hennes underkläder. De röda satinunderkläderna var en härlig, hemlig kontrast mot allt det vita. Hon hade medvetet valt ut dem samma kväll innan hon gick hemifrån, ifall den snygga, unga läkarassistenten, som de direkt hade döpt till dr Charming, skulle komma förbi avdelningen. Man flirtade bättre med vetskapen om att man var klädd för ändamålet, än om man hade på sig Sloggi-trosor och en urtvättad bomulls-bh.

Men vem skulle få för sig att stjäla underkläder? Frågan flög runt i hennes medvetande. Hon gissade att det måste vara en av vaktmästarna. De skulle lätt kunna hitta på practical jokes i ett primitivt försök att charma den kvinnliga vårdpersonalen. Men hon tvivlade ändå på att de skulle gå så långt, när allt kommer omkring.

Sara hade börjat frysa ordentligt och började klä på sig. Det var en märklig känsla att inte ha några underkläder på sig. Hon klev ned i ett par långskaftade stövlar, tog på sig sin kappa och skyndade sig ut ur omklädningsrummet.

Källarkorridoren föreföll nu ännu dunklare och hon ökade farten. Hennes steg ekade klapprande mot de grå väggarna.

Utanför var himlen becksvart, fast klockan var nästan sju på morgonen. Det hade snöat kraftigt under hennes pass.

Framför Rigets betongfasad kände hon igen sin kollega Line, som stod lutad mot väggen och rökte. Line jobbade i traumacentret som låg i källaren. Hon vinkade och gick fram till kollegan.

– Det är något freak som har stulit mina underkläder, sade Sara lite senare efter att ha fått eld på en cigarett.

– What?

– Medan jag stod i duschen var det nåt freak som knep dem …

– Shit vad spooky, utbrast Line med röken flödande ut från munnen. Det är nog en av vaktmästarna, en del av dem är seriöst sjuka i huvudet!

Sara nickade medan Line fortsatte:

– Det skulle också kunna vara en av patienterna från psykiatriska, man vet då aldrig med dem.

Line mötte hennes blick.

– Äh, förlåt, det var inte meningen att göra dig rädd!

– Jag är alldeles för trött för att vara rädd, mumlade Sara dystert.

– Jag hörde faktiskt för inte så länge sedan en av sjuksköterskorna säga att underkläder har blivit stulna i omklädningsrummet. Men helt ärligt trodde jag bara att hon försökte göra sig märkvärdig när dr Charming hörde på … Han har ju jour den här veckan. Har du hört att han har haffat en av nattvakterna på medicinska …?

Sara skakade på huvudet och kände i detsamma ett sting av irritation. Han hade verkat rätt intresserad av henne nyligen, när de hade stött på varandra på bottenvåningen.

Sara stirrade ut i mörkret och tog ett sista bloss. Hon hade rökt ciggen varm.

– Jag smiter hem nu, ska jag lämna av dig på vägen?

– Nej tack, jag har cykel, men kör försiktigt, mumlade Line och försvann i mörkret i riktning mot cykelställen.

Doften av en torr parfym hängde kvar ett ögonblick.

Sara började gå i riktning mot Frederik V’s Vej, där hon hade parkerat bilen. Parkeringsplatser för Rigshospitalets anställda var en konstant bristvara, fast de just hade byggt ett nytt parkeringshus.

Konturen av hennes bil hade suddats ut av ett tjockt lager snö. Hon höll tummarna för att den skulle starta, för den hade trilskats kvällen innan när hon skulle iväg. Hon strök bort snön från framrutan med baksidan av armen och svor. Som om snötäcket inte var nog var rutorna dessutom täckta med is. Hon låste upp dörren och satte sig i bilen som kändes som en frysbox, satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Det hördes en antydan till en förkylningshosta, och först vid fjärde försöket skuttade den iskylda motorn igång. Det tog henne en evighet att skrapa bilrutorna, och när hon äntligen var färdig hade fingrarna domnat av kylan.

Hon satte sig i bilen och backade försiktigt ut.

Ljuden av en annan bil nådde henne i slutet av Frederik V’s Vej, och genom den immiga bakrutan kunde hon ana konturen av en vit skåpbil. Ljuset från ett par kraftiga framlyktor dränkte insidan av hennes egen bil i ett vitt sken. Hon svängde försiktigt ut och märkte att bakre änden av bilen skrapade lite i marken. Sara körde långsamt på det hala väglaget och blev irriterad över att den vita skåpbilen inte höll avståndet. Hon försökte fokusera på något annat, men den följde envist efter henne som en geting, och avståndet mellan hennes bil och skåpbilens front blev allt mindre.

Efter en stund bestämde sig Sara för att köra av mot vägkanten för att låta skåpbilen passera.

Hon sänkte farten och märkte att stötdämparna protesterade högljutt när hon körde på en kantsten som dolts av snön, varpå hon företog sig en tämligen klumpig parkering. I detsamma plöjde skåpbilen förbi och sprätte uppkörd snö på hennes sidorutor med ett tungt, plaskande ljud. Det hade börjat snöa kraftigt och sikten skymdes på ett ögonblick, tills de hårt arbetande vindrutetorkarna som långsamma taktpinnar skuffade bort snön och åstadkom ett snävt synfält som badade i ett rött sken från skåpbilens baklyktor. Han måste ha haft dimljuset på, att döma av det skarpa skenet. Det gjorde nästan ont i ögonen. I skenet från gatlyktorna kunde hon se att den vita skåpbilen blänkte som om den var helt nytvättad, till skillnad från hennes egen, där någon lustigkurre dagen innan hade skrivit tvätta mig i dammet. Skåpbilen måste ha varit parkerad i ett garage, eftersom den inte var täckt av snö. Det slog henne att den liknade en sådan där fotovagn som polisen använde för att sätta dit fortkörare.

Sara körde långsamt ut på vägen igen och fann det bruna, uppkörda spåret medan hon andades djupt ned i mellangärdet för att sänka pulsen. Hon rullade ned bilrutan en aning för att få bukt med fukten i framsätet, och lukten av snö fyllde hennes medvetande. Det stack i fingrarna i takt med att hon återfick värmen, och hon började känna sig dåsig.

Sara passerade sjöarna, där vattnet glimmade svart och kastanjeträdens vitpudrade profiler utgjorde flortunna kontraster mot den mörka vattenytan, där de välbekanta ljusskyltarna lämnade efter sig glittrande reflektioner i regnbågens alla färger. Det samlade intrycket var vackert, och en känsla av ro sköljde över henne.

Hon satte på radion och njöt av musiken medan tankarna vandrade. Om det hade varit vardag hade hon antagligen hamnat i bilkö, men den här söndagsmorgonen hade hon nästan vägarna för sig själv.

När hon nästan hunnit hem till sin lägenhet på Amager fick hon syn på något i ögonvrån. En fyrkantig silhuett på en liten tvärgata, där två kraftiga lyktor plötsligt tändes som strålkastare och lyste upp snöflingorna som virvlade runt i hetsiga cirklar. Därefter skar det djupa ljudet av en motor som startas genom medvetandet, varpå föraren gasade på brutalt. Än en gång tornade den fyrkantiga konturen av skåpbilen upp sig bakom henne, och avståndet mellan dem blev hastigt mindre och mindre. En kvävande känsla av panik spred sig som snabbverkande gift och hon trampade gasen i botten med ett krampaktigt tag om ratten. Motorn reagerade långsamt, och skåpbilens framlyktor var nu så nära att det måste röra sig om sekunder innan det skulle ske en kollision.

I detsamma försvann det bländande strålkastarskenet. Hon spanade förvirrat ut genom sidorutan och upptäckte att skåpbilen nu höll på att köra om henne. Den accelererade snabbt, och som i slowmotion registrerade hon att förarens dumdristiga manöver hastigt antog en ny och skrämmande dimension när vederbörande gjorde en skarp sväng in framför henne och blockerade vägen. Gatan var ganska smal, och raden av parkerade bilar på höger sida var intakt. Hon hade inget annat val än att bromsa in kraftigt.

Sara släppte på gaspedalen och trampade hårt på bromsen, och kände att bilen började sladda när däcken tappade greppet om underlaget. Den vita skåpbilen hade stannat, och dess silhuett blev allt större allt medan hon närmade sig. Hennes bil stannade bara ett par meter framför skåpbilen.

En märklig tystnad sänkte sig som bara bröts av surret från motorn, och hon tittade på sina vita knogar och fingrarna som höll om ratten som hårda knutar. En svart gestalt avtecknade sig i skåpbilens sidoruta. Efter ett ögonblick försvann den, men så dök den upp igen i full figur som kontrast mot det vita.

Hon kände sig förlamad i hela kroppen, som en föraning om att det skulle hända något hemskt. Samtidigt avslöjade gatubelysningen ett bekant ansikte. Hon insåg att det var kollegan som hade vinkat åt henne nere i källaren på Rigshospitalet. Ansiktets oval lyste vit när han kisade mot hennes framlyktor medan han långsamt närmade sig. Ögonen som avtecknade sig under en mörk huva var kalla och mörka, och leendet var som en automatisk grimas.

Ena ögat var bottenlöst och svart som en orms, noterade hon när han nått fram till hennes bil.

Hon hann inte avsluta tankegången innan hon kände trycket från bildörren som slets upp, och den snötyngda luften blandat med avgaser pyste in i framsätet. Det första slaget träffade ansiktet. Det andra riktades mot strupen och slog luften ur henne, fast hon försökte värja sig. Som i trans kände hon att framtänderna slagits ut och blodet började pulsera varmt ut i munnen. Först efter några sekunder satte en outhärdlig smärta in, och