Rossystrarna del 3: Amanda

By Hanna Christenson

Amanda håller på att drunkna. I alla fall är det så det har känts sedan beskedet om föräldrarnas olycka kom. De enda personerna i hela världen som faktiskt förstod henne - borta. Fastän hon behövde dem här hemma så satte de sig på ett flygplan för att hjälpa människor de aldrig ens träffat. Hur kunde de överge henne så?
När livet blir för mycket går Amanda in i skogen. Där finns hennes privata tillflyktsort på klippan vid sjön, som hon gått till sedan hon var liten. Men en natt, när hon flyr sina mardrömmar, upptäcker hon plötsligt att hon inte är ensam. En kille i hennes egen ålder står vid vattenbrynet och när han får syn på henne blir han skräckslagen och springer iväg. Vad har han egentligen för sig vid sjön mitt i natten? Och varför känner Amanda en sådan samhörighet med en total främling?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 16, 2020
• ISBN: 9788726627244

Book preview

Hanna Christenson

Rossystrarna del 3: Amanda

SAGA Egmont

Rossystrarna del 3: Amanda

Copyright © 2020 Hanna Christenson och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726627244

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Kapitel 1

Hon drunknade.

Mörka vågor slog ihop över huvudet på Amanda och hon sträckte sig uppåt, mot ytan. En kraftfull virvel fångade in henne och drog henne längre ner, mot djupet. Amanda fäktade med armarna men motståndet var för hårt. Lungorna brände och tiggde om syre.

Amandas ögonlock flög upp och hon andades i korta stötar, som om hon sprang från någon som jagade henne. Hon rullade över på mage och pressade ner sin fuktiga panna i kudden. Knep ihop ögonen och försökte lugna sina andetag. Men även om mardrömmen äntligen tappat greppet om hennes medvetande fanns känslan av att drunkna fortfarande där. Som om det svarta vattnet invaderat sovrummet.

Hon tvingade sig själv att lyfta huvudet och söka med blicken efter telefonen på sängbordet. Det vaga ljuset från skärmen visade att klockan var två på natten, eller snarare morgonen. Hon måste somna om, behövde nattens vila för att orka dagen.

Vad hade det stått i artikeln om sömn hon letat reda på för ett par veckor sedan? Något om andningsteknik. Amanda drog in ett djupt andetag och höll kvar det. Räknade sekunderna. Sedan släppte hon ut det i en låg väsning som bröt rummets tystnad. Det lät som när hon hade fått punka på cykeln häromdagen.

Amanda upprepade den metodiska andningen fem gånger. Det hjälpte inte. Hjärnan snurrade på högvarv, oavsett hur mycket syre hon forcerade ner i lungorna, och försåg hennes medvetande med bilder hon inte ville se. Bilder av ett flygplan som föll, föll, föll. Tills det kraschade mot marken i en explosion av flammande lågor och svart rök.

Hon satte sig upp i sängen och kände det tunna påslakanet hasa ner från benen. Den mörkblå rullgardinen lyckades inte hindra månens ljus från att tränga in genom springorna så hon kunde se rummets konturer. Det breda skrivbordet, stolen med gårdagens kläder i en skrynklig hög, den höga byrån.

Amanda fixerade blicken vid dörren. Att gå ut nu, mitt i natten, skulle vara galenskap. Trots det var det som om benen agerade på eget bevåg när de bara fötterna rörde vid golvet. Hon måste ut, måste bort. Det var det enda hon kunde påverka just nu. Hon kunde inte tvinga sig själv att somna eller komma undan mardrömmarna, men hon kunde fly från rummet där de fortfarande tycktes sväva över hennes säng.

Även om flykten bara var tillfällig.

Amanda smög bort till dörren, öppnade den och fortsatte ut i hallen. Trappan knarrade när hon tog det första steget. Hon stannade upp, bet sig i läppen och blundade medan hon lyssnade efter ljud. Huset var lika tyst som kyrkogården varit när hon släppt den ensamma rosen på den första kistan. Hon försköt snabbt minnesbilden som gjort intrång och tassade ner för trappan samtidigt som hon ignorerade de låga ljud det gamla träet gav ifrån sig.

Ytterdörren var låst, precis som hon vetat att den skulle vara. Amanda lade fingrarna mot vredets kalla metall och roterade det långsamt, så långsamt att hon kunde höra det låga klicket som avslöjade att det var fritt fram. Då tryckte hon ner handtaget och gick ut. En bris seglade förbi och fick de tunna håren på armarna att resa sig.

Temperaturen hade klättrat upp till tjugoåtta tryckande grader igår eftermiddag, men under natten måste den ha dalat till tjugo eller lägre. Vilket var för kallt i hennes ärmlösa nattlinne som böljade lätt över låren. Det spelade ingen roll. Hon behövde luft, frihet. En känsla av kontroll som undslapp henne resten av dygnet.

Amanda stängde dörren bakom sig och började gå över de svala stenplattorna som hjälpsamt visat vägen genom trädgården ända sedan hon varit liten. Den rostiga grinden gnisslade sin klagovisa när hon sköt upp den och påminde om att någon behövde smörja gångjärnen. Det var mycket föräldrarna hade fixat på det gamla huset de senaste åren, men de hade inte hunnit till trädgården. Det skulle ha blivit sommarens projekt, hennes pappa hade pratat om det hela hösten. Byta ut grinden, måla staketet, rusta upp redskapsboden, reparera och rengöra utemöblerna. Den planen var bara en av många som fått stanna på idéstadiet, fastfrusen i tiden.

Amanda sköt den plågsamma tanken ifrån sig när hon tassade runt staketet och vidare till skogsstigen. Den trygga skogen utanför huset, där tallarna och granarna stått stadiga långt innan hon föddes, var hennes tillflykt. Den enda platsen där ångesten inte hängde över henne som ett konstant hot, där hon slapp medlidsamma blickar och påträngande frågor om hur hon mådde. Amandas fötter styrde stegen mot stället hon alltid flytt till, som om de vetat att det var dit hon var på väg innan hennes hjärna hunnit uttrycka det.

Barr, småsten och ojämnheter på den smala stigen stack hennes fotsulor, men hon hade inget emot svedan. Amanda välkomnade den. Smärtan övertygade henne om att hon inte var kvar i mardrömmen som hållit henne fången. Det här var på riktigt. Doften av tall, rötterna som slingrade sig över stigen i naturens eget mönster och nattluften som kylde ner huden. Allt det var verkligt.

Amanda stannade inte förrän hon var där.

Inte förrän hon stod på klippan med utsikt över sjön. Vattnet var så stilla där det glittrade i månljuset, som om världen inte alls var full av mörker, ondska och sorg. Hon drog girigt in den svala luften tills lungorna var sprängfyllda. Först då släppte hon ut andetaget och kände det sällsamma lugnet hon bara hittade på den här platsen, där skogen omfamnade sjön som en gammal vän.

I det ögonblicket upptäckte hon det som nästan fick henne att ramla omkull av chock.

Hon var inte ensam.

Strax nedanför klippan Amanda befann sig på stod en annan människa, på stenarna som utgjorde gränsen mot vattnet. Han hade ryggen mot henne, men det blekblå skenet från fullmånen var så starkt att hon kunde uppfatta detaljerna utan svårighet. Kortklippt hår i samma färg som de omgivande tallarnas bruna bark. Breda axlar under en tunn, vit T-shirt och tummar som hängde i fickorna på de slitna jeansen.

Vad gjorde han här? Mitt i natten? Bara galna människor befann sig ensamma i skogen den här tiden på dygnet. Amanda hade kunnat skratta åt ironin i den tanken om hon inte varit så rädd. Om inte hennes hjärta pumpat ut adrenalin i ådrorna och fått andan att fastna i hennes åtdragna strupe. Förnuftet försökte övertyga hennes känslor om att det inte var någon fara. Han hade inte sett henne. Allt hon behövde göra var att sakta backa bort från klippan och, så tyst som möjligt, skynda tillbaka till huset.

Och kanske säga till systrarna att de behövde skaffa ett larmsystem.

Amanda tog ett steg bakåt. Killen behöll blicken på sjön utan att ändra ställning, utan antydan till att han hört eller uppfattat henne. Hon backade ännu en decimeter. Och halkade på en lös sten. Det tog henne bara en sekund att återfå balansen, men stenen studsade bekymmersfritt vidare utför klippkanten, till vattenbrynet nedanför.

Främlingen snurrade runt som om ett skott avfyrats. Amanda stelnade lika snabbt när han stirrade rakt mot henne. Deras blickar möttes i det bleka ljuset och hon registrerade omedelbart två saker. Han var yngre än hon trott. Kanske bara något eller några år äldre än henne. Den andra iakttagelsen, som förvånade henne, var att han var rädd. Skräckslagen, till och med. Hans ögon var vidgade och han hade hållningen hos någon som var beredd att fly. Spända muskler, lätt framåtlutad kropp, sammanbiten käke.

Av någon anledning fick hans rädsla Amanda att tappa sin egen. Istället för att backa ännu ett steg, tog hon ett framåt. Överväldigande nyfikenhet sköljde bort hennes tidigare fruktan och det enda som upptog hennes tankar var önskan att få reda på vem han var. Vad han gjorde här.

När han lade märke till att hon kom närmare backade han hastigt två steg. Stenen han satte ner foten på vacklade till i vattnet så att tunna ringar spred sig över ytan. Amanda höll ut handen i något hon hoppades liknade en fredsgest.

Vänta. Ordet lämnade hennes mun innan hon hunnit överväga det intelligenta i att söka kontakt med en främmande människa klockan två på natten i skogen.

Han lyssnade inte till hennes uppmaning. Istället vände han sig om och började springa längs stenarna. Amanda såg stumt på medan han hoppade från sten till sten utan att förlora fotfästet. Det tog honom mindre än en halv minut att lämna vattenbrynet nedanför klippan och försvinna in i skogen. Hon kom på sig själv med att titta efter honom med öppen mun medan hon begrundade om det överhuvudtaget var verkligt.

Det hade hänt så snabbt. Amandas upptäckt av honom, hans upptäckt av henne.

Men när hon vände sig om för att gå tillbaka mot huset grydde en känsla inom henne hon inte känt på länge. Inte sedan februari. En nyfikenhet som spjärnade emot den apati som varit hennes ständiga följeslagare de senaste månaderna.

Kapitel 2

Mobilens alarm ökade i volym, trängde in i Amandas hjärna och tvingade henne ur sömnen. Hon famlade med handen över sängbordet utan att öppna ögonen och förstod att hon träffat rätt när signalen tystnade. Med ett stön rullade hon över på andra sidan och knep ihop ögonlocken hårdare mot dagsljuset som silade in genom springorna mellan rullgardinen och fönsterramen.

Efter nattens utflykt hade hon haft svårt att somna om. Även om tröttheten fyllt henne ner till minsta cell hade hennes tankar roterat som en karusell kring det hon bevittnat. En främling i skogen utanför deras hus, på hennes favoritplats. Vad hade han gjort där och varför hade hon aldrig sett honom tidigare?

Funderingarna hade surrat i huvudet på henne tills hon somnat av ren utmattning runt femtiden på morgonen. Bara för att bli väckt en timme senare. Idag var första dagen på hennes sommarjobb och hon hade satt ett tidigt larm för att slippa stressa. Nu önskade hon att hon beviljat sig själv ytterligare en timmes morgonsömn, men det var försent. Hon kunde inte somna om och dessutom avskydde hon att anlända till en plats i sista sekunden med andan i halsen.

Amanda satte sig upp i sängen och kände en lätt våg av illamående när tanken på sommarjobbet trängde ut andra funderingar. En ny plats med nya människor – en långt ifrån idealisk situation för henne i vilket läge som helst, men en mardröm i en tid som var den mest instabila hon någonsin upplevt. Ända sedan beskedet om föräldrarnas död i februari hade dagarna