Det magiska skrinet / Statyn

By Jan Graah

En ung tjej, Emma får ärva ett gammalt syskrin som visar sig vara förtrollat och kan fungera som tidsmaskin. Hon berättar inte för någon annan än sin kompis Mustafa, kallad Musen, om syskrinets egenskaper. Tillsammans reser de båda vid olika tillfällen några tusen år bakåt i tiden, men bara dit skrinet vill ta dem. På tidsresorna hamnar de vid världens sju underverk och där får de ta del av olika händelser och människoöden som de med sin närvaro påverkar. De möter inte bara en brokig samling människor utan också, trollkarlar, andar och monster.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 11, 2021
• ISBN: 9789180272087

Jan Graah

Jan Graah född och uppvuxen i Helsingborg men sedan länge bosatt i Malmö. Han har varit lärare i grundskolan och särskilt intresserat sig för biologi, historia och psykologi. Han är pappa till tre vuxna barn och älskar att läsa och vara ute i naturen.

Book preview

Innehållsförteckning

Hängande Trädgårdar

Knappland

Kelog, Anden

Kalifen

Sammu-ramat

Hemma

Mustafa eller «Musen»

Trollkarlar

Hängande trädgårdar

Yland

Skogen

Berget

Hemma hos Silverhand

Fångar hos kalifen

Kampen

Statyn

Emma och Mustafa

Adriana och Niko

Olyckan

Kompisar

Mötet

Hermos

Osynliga

Zeusstatyn

Biätarna

Diskuskastaren

SKRINET

1 Knappland

När Emmas mormor var liten fick hon ett syskrin av sin mamma. Ett stort, vackert, grönt syskrin som kom från en stad långt bort. Staden finns fortfarande och heter Bagdad.

Gammelmormor fick skrinet av en sjökapten när hon var ung. Han berättade att det fanns trollkarlar, häxor och andar eller djinner i Bagdad för länge sedan. Djinnerna var elaka eller bara busiga. Deras ägare var antingen trollkarlar eller häxor. Man stängde in dem i små oljelampor, där de fick stanna för att de inte skulle hitta på dumheter. Onda trollkarlar tvingade man in i lite större flaskor, eller glasburkar med lock, och sedan förde man bort dem och sparade dem i hemliga rum under jorden. Ibland hände det att trollkarlar och djinner rymde. Då blev staden både osäker och farlig.

Alla som hörde kaptenen berätta förstod att det han sa bara var sagor.

Det syns att skrinet är gammalt, för det är slitet och saknar färg på en del ställen. Det har två lock som öppnas vart och ett för sig. Det är tillverkat av mjukt trä och luktar gott, som sandelträ, om man gnider lite på det. På insidan finns flera småfack man kan ha grejor i. Runt hela skrinet sitter rader av svagt lysande, pyttesmå, blåvita snäckor. Uppe på locken är två förgyllda mynt som står rakt upp. Meningen är att man ska dra i dem om man vill öppna skrinet. På undersidan av locken kan man se fint utskurna, färglagda småbilder som visar episoder med människor och djur från äldre tider.

Innan gammelmormor lämnade livet på jorden, gav hon syskrinet till Emmas mamma som måste lova att ge det till Emma. Om Emma inte ville ha det, skulle hon behålla det själv.

Nu står det på en liten byrå i Emmas rum. Hon tycker det är fint och öppnar och stänger det ofta och tittar på alla sakerna som finns där. Trådrullar med tråd i olika färger. Massvis av knappar och nålar i flera storlekar. En sax, några virknålar och ett par långa smala pinnar av trä som man kan sticka tröjor med. Garnnystan finns också där. Flera små häktor som kan användas i stället för knappar och en massa andra spännande småsaker. Saker man hittar i nästan alla syskrin, även om det finns lite mer sådant i just det här skrinet.

Hon har upptäckt något konstigt med skrinet. Figurerna på undersidan av locken får liv och börjar röra sig om hon stirrar på dem. Och stirrar hon länge, försvinner bilderna helt och sedan finns inga figurer alls. Men om hon stänger locken och väntar en stund, kommer bilderna tillbaka igen. Hon tycker det är väldigt, väldigt underligt. Hon berättade det för sin mamma, men hon hade aldrig sett något sådant. Emma bad mamma att titta tillsammans med henne, men när hon gjorde det hände ingenting. Mamma log och sa:

– Du har allt livlig fantasi du, Emma.

En kväll när Emma krupit ner i sin säng och just skulle somna, hörde hon ljudligt sorl och dämpat oväsen från syskrinet. Det började rista och kasa fram och tillbaka på byrån. Emma blev rädd och kröp under täcket, men även då hörde hon skrinet väsnas. Hon lugnade sig något, steg upp och gick försiktigt fram och öppnade det. Genast blev det alldeles stilla. Ingenting hördes och alla sakerna låg precis på samma ställen som de legat på när hon första gången hade tittade ner i det.

Skrinet hade betett sig på samma sätt ett par gånger tidigare, men varje gång blev det lugnt och tyst igen när hon öppnade locken och kikade ner. Hon började förstå att rörelserna från skrinet ofta kom under natten eller när det var mörkt i rummet. Men skrinet levde inte upp varje gång det var mörkt. Ibland tycktes det vila, och då kunde det vara tyst i flera dagar och nätter.

Emma hade just borstat tänderna och skulle lägga sig för att som vanligt lyssna om skrinet gav ljud ifrån sig. Då, plötsligt, hörde hon en mycket svag röst som ropade:

– Hallå, hallå, kan någon höra mig?

Hon smög fram för att titta ner i skrinet. Men där var det som vanligt. Alla sakerna låg på sina platser precis som de legat hela tiden och några rop hördes inte. Emma tassade halvsovande tillbaka till sin säng och la sig. Länge hade hon inte legat förrän hon kände en vind som blåste på hennes bara ben. Hon blev mycket rädd när hon upptäckte att hon satt högt, högt upp. Som i himlen, med molnen under sig och benen dinglande över en kant. Först såg hon bara vita moln när hon tittade ner. Sedan gled molnen plötsligt isär och det blev ett hål i molntäcket. Långt under sig kunde hon se en värld av gröna landskap med sjöar och floder, berg, slätter och små byar. Var det hennes skrin som såg ut så där i botten? Där nere fanns inget som begränsade skrinet åt sidorna.

Hon trodde att hon drömde och knep sig hårt i låret. Men – aj! Det gjorde rejält ont. Hon var nog vaken trots allt. Så långt hon kunde se låg massor av knappar, nålar och trådrullar, huller om buller. Men hur hade hon hamnat här? Hon fattade ingenting. När hon såg sig omkring upptäckte hon att hon satt lutad mot nedre delen av en jättestor, förgylld, massiv och helt rund platta. Det var det mindre av guldmynten på syskrinets lock som hon hade mot ryggen. Och när hon tänkte efter kom hon på att myntet varit svårt att vrida, så hon hade tagit i lite hårdare än hon brukade. Säkert var det detta som fått henne att hamna här och krympa till en pyssling, mindre än hälften så stor som en liten myra.

Vad skulle nu mamma och pappa säga? Skulle de över huvudtaget upptäcka henne? Kunde de höra om hon ropade på dem? Hon kände sig plötsligt ensam och ledsen. Så här liten ville hon inte alls vara. Hon blev rädd, reste sig upp och slog och bankade allt vad hon kunde på det jättestora guldmyntet. Mycket stryk gav hon det, men ansträngningen gjorde henne så sömnig att hon la sig ner för att vila ett tag.

– Upp och hoppa, Emma! Hur är det med dej? Du är väl inte sjuk, lilla Fikon? I går kväll strax efter att du somnat började du sparka och röra dig i sömnen. Jag tänkte väcka dej, men du slutade så jag lät dej sova. Kom nu och ät din frukost! Du ska snart till skolan.

Mamma gick i väg till köket. Emma kände det som om hon inte sovit något alls. Efter vad hennes mamma sagt förstod hon att det bara var en dröm hon haft. Eller…? Kanske inte ändå, för när hon tänkte efter kom hon ihåg att precis innan hon somnat hade det största myntet vridit sig lite, lite grand. Då hade hon lyckats klämma sig genom öppningen och efter det kom hon inte ihåg mer förrän hon vaknade i sin säng.

2 Kelog, Anden

Varenda timme i skolan tänkte Emma på syskrinet. Vad var det för ett underligt skrin? Hon bestämde sig för att undersöka det mer noggrant till kvällen.

De sista lektionerna gick förfärligt långsamt. När skoldagen äntligen var slut, var hon först av alla ut genom klassrumsdörren, tog sin cykel och skyndade hem så fort hon kunde. Farmor var som vanligt hemma hos dem och öppnade. Emma kastade sin jacka och väskan med datorn i hallen och sprang in på sitt rum. Mamma och pappa hade inte kommit hem ännu. Hon pratade lite med farmor innan farmor gick hem till sitt, och sedan var hon ensam hemma. Försiktigt gick hon fram till skrinet och öppnade locken för att se om hon kunde överraska det och kanske upptäcka lite mer av alla konstigheter hon sett tidigare. Men allt var stilla och alla knappar och nålar låg precis som de gjorde redan från första början. Och något landskap med träd och ängar såg hon inte ett spår av.

Dagarna gick och så ofta hon kunde drog hon i mynten på locket och hoppades att något skulle hända. Skrinet öppnades på det vanliga sättet och allt låg som det brukade. Inte minsta tecken på liv och rörelse gav skrinet ifrån sig. Igen tänkte hon att det hon varit med om nog ändå bara varit en dröm.

Så en kväll när hon som vanligt drog i mynten för att öppna skrinet och titta ner, råkade hon vrida det större myntet ganska hårt i sidled.