Det hemliga sällskapet

By Elinore Axelsson

"Han vill inte bli sedd här ute. Ingen får upptäcka honom. Ingen får förstöra hans planer. Han är inte färdig än."Det är högsommar i Karlskrona och poliskommissarie Mira Lewén är nykär. Men plötsligt börjar hon drömma mardrömmar om något från sitt förflutna, och när hon plötsligt får ett telefonsamtal från ett okänt nummer känns det som att mardrömmarna har kommit till liv. Personen i luren säger att det är dags för dem att prata nu, men Mira har ingenting att säga. Hon tittar bara ner på det pulserande ärret på handleden. I en av Karlskronas finare delar bor Anders Örn med sin fru och deras barn. Utåt sett är de den perfekta familjen, men det finns mycket som döljer sig under ytan. Mitt under semestern försvinner plötsligt en lokal affärsman och Mira tilldelas fallet. Det blir början på flera försvinnanden som skakar om det lilla samhället ... Kommer Mira lyckas ta reda på vad det är som har hänt? Och vem är egentligen personen från hennes förflutna?"Ett fall för Lewén" är Elinore Axelssons spänningsserie om den Karlskronabaserade poliskommissarien Mira Lewén.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728533727

Book preview

Elinore Axelsson

Det hemliga sällskapet

SAGA Egmont

Det hemliga sällskapet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2023 Elinore Axelsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728533727

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRFATTAREN HAR ORDET

Denna bok är skriven fritt ur fantasin. Platsen, örlogsstaden Karlskrona, där boken utspelar sig finns i verkligheten. Till viss del stämmer därför gatunamn, områden och beskrivningar av hus och dylikt överens med verkligheten. Ibland har jag dock låtit fantasin ta över även där och ändrat på saker och ting utifrån vad jag tycker blir bäst för historien.

Jag vill betona att alla karaktärer och deras namn är påhittade av mig, så skulle någon av dessa finnas i verkligheten är det endast en slump.

Jag hoppas att Du uppskattar att läsa om det drama som utspelar sig under ett par veckor vid sommarens mitt i Karlskrona.

Elinore Axelsson

Karlskrona

PROLOG

Öga för öga, tand för tand mumlar Elia för sig själv där han sitter och plockar fjäder efter fjäder från den lilla svarta kropp som ligger alldeles slapp i hans hand. Han tittar ned på fjädrarna som sakta singlar ner mot det slitna och nedtrampade stengolvet. Det är mörkt och kyligt i det lilla källarutrymmet under Fredrikskyrkan. Stearinljuset som han tänt sprider dock ett varmt sken över bordet men annars är det enbart ett kompakt mörker runt omkring honom, sånär som på ett litet ljussken som lyktas bryta genom från springan vid dörren.

Elia vänder åter blicken mot den lilla kropp han håller i sin hand. Den lilla fågelns hjärta har slutat slå och nu är det bara ett tomt skal kvar. Själen har lämnat jordelivet och flugit vidare. Ändå kan Elia fortfarande förnimma känslan av det hårt pickande lilla hjärtat mot handflatan. Han tittar ned på de svarta blanka fjädrarna som ligger runt hans fötter och känner en klump i magen. För en stund sedan kände han sig stor och mäktig när han satt där i mörkret med den uppskrämda fågeln i sin hand. Fågeln hade kämpat, försökt slita sig fri, men gett upp när den insåg att den mött sin överman. Djurets rädsla hade gett Elia styrka, fått honom att växa sig stor och stark, i alla fall för en kort stund. Han kunde dock inte komma från, att ögonblicket då han fick se någon annans rädsla och slippa känna den själv, var förvånansvärt härlig. Den gjorde honom rent av upprymd.

Elia vänder ned blicken mot fågeln igen. Endast några få fjädrar finns nu kvar på den lilla kroppen och istället blottas nu en rosaknottrig hud. Han känner sig plötsligt äcklad. Dels av fågeln, men även av sig själv.

Elia flyttar blicken från fågeln och ut genom fönstret istället. Han reser sig från den gamla gistna trästolen. Med fågeln i handen går han bort till den gamla arbetsbänken som kyrkans vaktmästare arbetat vid under alla år. Spåren efter deras arbete är många. Det ena bordsbenet har börjat ge med sig så skivan är alldeles skev och lutar. Det gör dock inget. Elia har inget behov av att ha en rät bordsskiva. Han sträcker sig efter den lilla låda han förberett och viker undan silkespappret innan han försiktigt bäddar ned den lilla fågelkroppen där i. Ta inte strid med den som är ond. Om någon ger dig en örfil på högra kinden, så vänd också den andra kinden mot honom mumlar han medan han sätter på locket. Därefter sträcker han sig upp mot hyllan och tar ned rullen med det röda sidenbandet. Han klipper av en lämplig bit och binder det vackert glänsande röda bandet runt lådan.

Han backar ett steg och granskar sitt verk. Perfekt! Gåvan är klar.

Vem som skall få den har han inte riktigt bestämt än. Att ge den till honom skulle kanske ge en liten effekt. Det ultimata vore kanske att ge det till henne, kvinnan med gloria.

Kapitel 1

Mira kastar sig upp från sängen. Hon är alldeles genomsvettig och det gröna påslakanet har klibbat fast sig mot kroppen. Pulsen är hög och hon känner sig jagad, iakttagen och andfådd där hon står naken bredvid sängen.

- Mira, vad sysslar du med? hörs en trött och yrvaken röst från den andra sidan av sängen.

Mira fryser till is när hon ser att någon rör sig där bredvid i mörkret. Vad gör han här? hinner hon tänka innan hon vaknar till på riktigt och inser vem som ligger i hennes säng. Det är inte Han. Det är ju Carl. Hennes Carl. Ingen annan.

- Drömde du mardrömmar igen? frågar Carl med sin lugna och trygga stämma.

Hans skånska gör henne genast lugnare. Den får henne att tänka på den där Hasse Andersson som sjöng Guld och gröna skogar i melodifestivalen och plötsligt ler hon mitt i röran innan hon åter blir allvarlig. Det är fjärde natten i rad som hon vaknar på detta vis. Om det inte slutar snart kommer ju Carl tro att hon är koko på allvar.

- Mm, svarar hon bara och sätter sig tungt ned på sängkanten igen och trasslar sig loss från påslakanet.

- Kom här, svarar han och drar henne intill sig.

Mira låter honom fånga in henne i sin stora varma famn. Hon låter huvudet vila mot hans bröstkorg medan hennes fingrar leker med den silvriga halskedja han alltid bär. Lugnet börjar infinna sig och känslan av att vara jagad är som bortblåst. Hon lyfter på hans täcke och lägger sig där under, nära honom.

- Vill du prata om det? frågar Carl.

- Nej, blir hennes enda svar.

- Säkert?

- Helt säkert. Jag ska inte hålla dig vaken ännu en natt med mina tokiga drömmar. Du ska få sova nu, du ska ju upp och jobba i morgon, svarar hon och ger honom en godnattpuss och lägger sig tätt intill.

- Men Mira, du vet att jag gärna lyssnar om du vill berätta, säger han försiktigt.

- Jag vet, men jag vill inte prata om det, jag förstår inte själv vad det handlar om, ljuger Mira. För hon vet. Hon vet mer än väl vad det handlar om.

- Som sagt Mira, när du vill berätta så finns jag här, säger Carl och ger henne en lätt puss på pannan innan han lägger sig tillrätta.

Det dröjer inte länge innan Carls andetag åter blir tunga och de små snarkljuden han snart ger ifrån sig gör att hon förstår att han somnat. Själv känner hon sig inte det minsta trött längre. Hon ligger kvar en stund och gör några tappra försök att somna men inser snart att det är kört. Det gör henne bara stressad att ligga där i sängen när hon ändå inte kommer till ro. Istället lirkar hon sig loss från Carls famn och smyger ut i den lilla hallen och vidare mot det lilla vardagsrummet. Trots att de bara träffats i några veckor så har hon hunnit vara hos Carl flera gånger och trivs bra i hans mysiga vindsvåning mitt på Ronnebygatan. Samtidigt är det på något sätt ödets ironi att han bor i just det hus som har samma innergård som där den lilla flickan Inez hade försvunnit i sin vagn någon vecka tidigare. Mira hade sett mamman Linda med barnvagn där vid något tillfälle; men inte pappan Kent. Precis när Mira sätter sig i den mörkblå soffan hör hon ljud nerifrån gågatan. Nyfikenheten tar över och hon smyger fram till fönstret och kikar ut. Till hennes besvikelse ser hon ingenting spännande. Sommarnatten är ljus och kommer snart att gå över i gryning. Ett par, som ser ut att vara nyförälskade, promenerar hand i hand längre bort på gatan, kanske är de på ner mot Borgmästarekajen. I motsatt riktning går en person bärandes på något i famnen. Det ser nästan ut att vara en låda. Mira skrattar till för sig själv. Människor kan ha så märkliga saker för sig om natten. Det är som att det är en annan värld man kan få beskåda om man är uppe nattetid. Eller ja, det är ju givetvis beroende på var man befinner sig nattetid. Borta på hennes gata hände i princip noll efter mörkrets intåg. Ronnebygatan, som faktiskt hade valts ut som Sveriges farligaste gata för sådär tjugo år sedan, var det enda stora gatustråket i Karlskrona så det var ju inte konstigt att det var mer liv och rörelse här. Dock verkar det vara en lugn kväll och med viss besvikelse över att inget spännande alls sker där utanför går hon till soffan och kryper ned under filten som Carl köpt till henne eftersom hon alltid är så frusen. Hon ler. Han är verkligen fantastisk och hon är så glad att ödet förde dem samman. Det låter kanske klyschigt men det är faktiskt precis så Mira tänker.

Hon sträcker sig efter mobilen som ligger på soffbordet. Trots att skärmen är spräckt uppe i det vänstra hörnet så fungerar den okej. Att köpa en ny för flera tusen känns inte lönt när den snart kommer att se likadan ut. Hon granskar apparna på skärmen och ser att Facebook visar att hon har tre notifikationer. Hon för fingret över skärmen, öppnar appen och loggas in. Notiserna är egentligen inte till henne personligen utan visar sig vara inlägg i de grupper hon är med i. Inom hennes yrke är det rätt bra att hålla sig ajour via de sociala medierna, men det är inte alls som för hennes storasyster Alexandra. Alexandra hade förklarat ingående för Mira att som journalist i dagens samhälle så mer eller mindre lever du på sociala medier. Du har liksom inget val för det är där du hittar nyheter och det är där läsarna finns. Mira för fingret mot den första notisen. Det är en Margareta Svensson som skrivit ett inlägg med en mycket bekymrad ton i gruppen Du vet att du är från Karlskrona när.

Inlägget får Mira att skratta till. Hon läser det en gång till för att kontrollera om hon verkligen läste rätt. Är det någon mer som märkt att det inte alls finns lika många småfåglar i hemliga trädgården längre som förut? Jag saknar min familj av Koltrastar som brukade sitta där så fint. Vem har ens koll på sånt tänker Mira. Menar denna Margareta Svensson att hon har full koll på vilka fåglar som rör sig där? Brukar det ens vara samma fåglar? Inlägget har 24 kommentarer. Mira kan inte låta bli att läsa genom dem. De allra flesta driver med den stackars kvinnan men Mira kan inte låta bli att ändå någonstans förstå att folk gör narr av det. Samtidigt förvånas hon över att folk idag så snabbt verkar hugga på att få trycka ned någon. Att få attackera och håna. Varför kan man inte bara vara schysst, även om man tycker att någon är knäpp?

Nej, Mira scrollar vidare i telefonen men där finns inget intressant. Hon lägger undan telefonen och lägger sig ned i soffan. Hon tittar ut genom fönstret på den ljusa himlen och lyckas faktiskt somna, till slut.

Kapitel 2

Anders Örn gnuggar sömnen ur ögonen och sträcker på sig i sängen. Han ler förnöjt när han tänker på nattens händelser. Leken, jakten och slutligen vinsten när han fällt sitt byte. Han gillar den metaforen och framförallt bilden av sig själv som en stor och ståtlig jägare mitt ute på savannen. Leendet känns en aning stelt och munnen är torr. Han smackar lite med läpparna för att återfå väta i gommen. Därefter gäspar han och tar ett djupt andetag. En unken lukt finns i det lilla sovrummet och den gör honom nästan illamående. Han tittar mot fönstret och ser att de visst glömde att dra ned rullgardinen kvällen före. Solen lyser envist rakt in i det lilla rummet. Himmeln är klarblå och det ser ut att bli ännu en fin sommardag i Sveriges soligaste stad. Ytterligare ett poäng till Karlskrona i solligan tänker Anders nöjt och kan inte låta bli att hoppas att Karlskrona segrar över Kalmar i år igen. Att vinna solligan var viktigt för stadens rykte

Han reser sig upp från den mjuka sängen och råkar samtidigt släppa väder. Lite förläget sneglar han mot den andra änden av sängen för att se om hans sällskap märkt något. Där ifrån märks det dock ingen rörelse alls och hade han inte vetat att det låg någon där under kunde det lika gärna endast ha varit täcket som låg slängt där. Han ställer sig upp utan att bry sig om att klä på sig eller skyla sig, och sträcker på sig framför fönstret. Han spänner musklerna i armarna, benen och rumpan ett par gånger vardera och slappnar sedan av. Det är hans lilla morgonrutin för att se att kroppen hänger med. Här uppe, med utsikt högt över taken, behöver han inte fundera på om någon ser honom eller ej. Fast det hade inte gjort honom så mycket om någon såg honom naken, han hade gärna visat upp sig. Han har snart nått det magiska 50-strecket men han är fortfarande i mycket god form. Hans fru brukar glatt skryta om honom och hans goda fysik på parmiddagar och liknande. Han å sin sida brukar skratta nöjt åt hennes skryt och spänna musklerna lite extra. När han tänker på henne hugger det till av ett stygn av dåligt samvete, men han vet att det bara är tillfälligt. Den känslan kommer snart att försvinna. Han är bara en man och han kan faktiskt inte styra över sina instinkter. Om inte hon kan tillgodose hans behov så får han söka ro någon annanstans. Så enkelt är det ju. Han kastar ett öga bort mot sängen. Där är fortfarande ingen rörelse och han börjar nästan själv tveka på om det verkligen ligger någon invirad där under täcker eller ej. Han böjer sig ned mot golvet och börjar gå runt i det lilla rummet och samlar ihop sina kläder. De ligger utspridda lite överallt på golvet, hyllan och även på nattduksbordet, men snart har han hittat alla sina plagg. Under tiden han klär på sig och ser den andres plagg ligga utspridda runt om i rummet sprider sig en känsla av skam i hans kropp. Den goda och härliga känsla han hade när han vaknade har snart försvunnit och nu vill han istället bara komma från den trånga lilla vindsvåningen så snart han kan. Det välbekanta trycket över bröstet börjar så sakteliga göra sig påmint och en desperat känsla av att han måste få luft nu genast sprider sig genom hans kropp. Att han aldrig lär sig att det alltid blir såhär efter varje gång nu för tiden. Så var det inte förr. Då levde han ut utan betänkligheter men det senaste året hade ångesten drabbat honom. Det är kanske som de säger, att när fan blir gammal blir han religiös, tänker han för sig själv. Ändå kunde han inte avstå träffarna. Han kunde inte säga nej. De få timmarnas glädje han känt under natten har nu sakta börjat övergå i en ångest som endast tabletterna kan döva. Tabletterna som, till hans förvåning, snart är slut. När han hade tagit en sist hade det bara legat två tabletter kvar i det lilla etuiet. Han hade genast ringt lillebrorsan för att be om fler men den jädra mesen hade plötsligt sagt nej till att skriva ut mer. Hans anledning hade varit lam, enligt Anders. Brorsan ville inte skriva ut mer nu när han fått jobb som chefsläkare på en av sjukhusets största avdelningar. Han hade numer ögonen på sig på ett annat sätt och ville inte bli nerdragen i sin brors skit, som han så fint hade uttryckt det. Anders biter ihop och tänker att han måste klara sig ändå. Han är stark. Starkare än de flesta.

Han klär på sig i farten och skyndar därefter mot ytterdörren. Hans sällskap har fortfarande inte gett ett ljud ifrån sig så Anders lämnar honom där. Så fort dörrens stängs bakom honom ruskar han på sig och skakar av sig känslan av obehag. Han försöker föreställa sig att han lämnar kvar de negativa känslorna i den trånga lilla ettan, därefter klappar han sig själv på båda kinderna och ler. En vacker sommardag väntar på honom där ute. En ny dag med nya möjligheter, tänker han hurtigt för sig själv. Kanske skall han ta med familjen på en tur med båten till någon skärgårdsö?

Kapitel 3

Mira fläktar frenetiskt med handen framför sig för att försöka kyla ned sig något. Solen skiner in i den lilla vindslägenheten och det är varmt där uppe under takplåtarna. Hon har öppnat alla fönster som går för att försöka skapa någon typ av tvärdrag men det vill sig inte. Carl åkte till jobbet för flera timmar sedan men han hade inte haft hjärta att väcka henne, som då låg utslagen på soffan. Istället hade han lämnat en gullig lapp där det stod att han hoppades att hon fick en fin semesterdag och att det fanns frukost i kylen. Han hade även lagt till att hon fick stanna så länge hon ville. Eftersom det var torsdag jobbade han dock sent så det skulle dröja innan han var tillbaka igen. I samma stund hon läste lappen hörde hon ett jasplan som dundrade förbi någonstans på himmelen utanför. Trots att hon visste att ljudet lurades och att planet redan var långt iväg så tittade hon ut genom det fönster som var närmast. Mycket riktigt såg hon inte skymten av något plan men dess muller rullade fortfarande mellan hustaken. Mira log och tänkte på vad Carl hade sagt vid något tillfälle när de var ute på promenad och ett Jasplan dundrade förbi ovanför dem; det där Mira, det där är ljudet av frihet.

Frukosten hade hon avnjutit ute på den minimala lilla balkongen. Utsikten var inte så skrytsam men den var mysig och fick henne av någon anledning att tänka på Frankrike. Balkongen vette ut mot den lilla innergården och hade utsikt mot Fredrikskyrkans två torn. Hon kunde även se lite av stortorget men resten av utsikten var bara över taknockar. Fast