Elfrid och Milas riktiga jul

By Pernilla Oljelund

En rolig julbok fylld med värme, skriven av Pernilla Oljelund!
Mila drömmer om den perfekta julaftonen. Hon vill bara fira tillsammans med sin mamma, inte med mammas nya kille! En jul med honom skulle inte vara en riktig jul. Samtidigt vill hon inte se sin mamma ledsen. Därför skriver Mila "En riktig jul" på sin önskelista och på något märkligt sätt hamnar listan hos Elfrid – den lataste nissan i hela Nordpolen!
Deras första möte är lite klumpigt, men så småningom växer en underbar vänskap fram mellan Mila och Elfrid. Kan nissan Elfrid hjälpa till att skapa den där speciella julen som Mila så innerligt drömmer om? Och kommer de hinna innan julafton knackar på dörren?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 14, 2024
• ISBN: 9788727135861

Book preview

Pernilla Oljelund

Elfrid och Milas riktiga jul

SAGA Kids

Elfrid och Milas riktiga jul

Copyright ©2007, 2024 Pernilla Oljelund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135861

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Lotta och Pappa

från en svartsjuk och besvärlig nioåring, som brukade låsa in sig i badrummet.

Tack för att ni knackade på.

KAPITEL 1

… där Mila får veta nåt hon inte vill veta och skriver en önskelista.

Allting började med att Mila fick en klump i magen.

Alltså, ingen vanlig liten fjuttklump. En sån där som försvinner bara man börjar tänka på nåt annat.

Nej. Det här var en annan slags klump. Alldeles hård och kall. Alldeles omöjlig att tänka bort.

Först hade Mila inte fattat nånting när hennes mamma, Katerina, berättade att hon träffat nån. Vadå träffat nån? Mamma träffade väl folk hela tiden?

– Du vet, hade Mamma sagt och tittat på Mila. En kille.

Men Mila visste inte alls. Eller hon ville inte veta, rättare sagt. Vadå, var Mamma … typ kär eller vad var det frågan om?

Mamma hade aldrig varit kär. Inte vad Mila visste i alla fall. Jo, kanske lite i hennes pappa nån gång, när Mila blev till för nio år sen.

Men han hade aldrig bott med dom – och dom hade aldrig saknat honom. Varför skulle dom ha gjort det? Dom hade ju varandra.

Det hade alltid bara varit Mamma och Mila. Det var precis lagom. Mamma, Mila och marsvinet Bosse i deras lilla radhus. Så hade livet jämt sett ut. Och så ville dom att det skulle fortsätta se ut. Väl?

– Vadå kille? hade Mila frågat med misstänksam röst.

– Klas heter han, hade Mamma svarat. Du har träffat honom. Han har just flyttat in mittemot.

Mila hade fattat direkt vem Mamma menade. Vad hon däremot inte fattade, var hur Mamma kunde kalla honom kille. Gubbe passade bättre. Mycket bättre.

Men det hade Mila inte sagt. I stället hade hon suttit tyst en lång stund och tittat ner i golvet. Och fast hon egentligen inte ville veta, hade hon till slut frågat:

– Är du kär i honom?

– Jag tycker om honom, hade Mamma svarat. Och det tror jag att du också skulle göra.

Det var då magklumpen kom.

Fast först kom den i halsen. Som om Mila hade svalt en tjock och snöig vante. Så att orden lät alldeles grötiga när dom kom ut.

– Men det tror inte jag. Så du vet.

Mila hade sprungit ut ur köket, uppför trappan och in på sitt rum. Där stängde hon dörren. Hårt.

Nu satt hon på sin säng. Och svalde och svalde, tills klumpen flyttade sig från halsen ner till magen. Men där tänkte den tydligen stanna. Envisa klump.

Det knackade på dörren. Mila svarade inte. Efter en stund öppnades dörren och Mamma kom in. Hon satte sig på sängkanten bredvid Mila.

– Ska du gifta dig med honom? frågade Mila.

– Men snälla gumman, sa Mamma. Jag tänkte bara att vi kunde bjuda hit honom på middag nån dag.

– Så du kan gifta dig med honom, muttrade Mila.

– Så vi kan träffas bara, sa Mamma. Alla tre.

Magklumpen bara växte och växte. Och blev kallare och kallare.

– Och sen då, sa Mila. Ska han bo här sen? Och fira jul med oss eller?

– Han ska inte bo här, sa Mamma. Och julen, det är ju nästan en månad kvar …

Mila trodde knappt sina öron. Varför sa Mamma inte bara nej? Nej, nej, nej – det är klart att vi ska fira jul bara vi två som vanligt. Det fattar du väl. Dumskalle.

Dom firade alltid jul bara dom två. Milas mormor och morfar var döda, och resten av släkten bodde i Kroatien som låg jättelångt bort. Så det var bara Mamma och Mila. Ja, och så Bosse såklart.

Dom brukade alltid slå in en morot i papper åt Bosse i julklapp. Och hjälpa honom att öppna, eftersom han aldrig riktigt begrep vad han skulle göra.

Och så brukade dom baka pepparkakshus som blev lika vingliga varje år. Och gömma varandras julklappar på knäppa ställen. Och ligga skaföttes i soffan och käka ischoklad och kolla på Kalle Anka.

Plötsligt såg Mila hur nån kom och satte sig där i soffan. Precis mitt emellan henne och Mamma. En kille var det. Nej, förresten. En gubbe.

Och plötsligt hände nåt med klumpen i hennes mage. Den blev hårdare. Som en knut. En ilsken knut.

Mila spände blicken i Mamma:

– Jag vill ha en riktig jul. Som vi brukar ha.

– Gumman, började Mamma. Jag förstår om det kan kännas …

– Annars kan vi strunta i julen, avbröt Mila. Helt.

Mamma sa inget först. Hon sträckte ut handen och försökte röra vid Milas hår.

Men Mila vred sig undan. Har man en ilskeknut i magen så har man. Då kan man inte låta sig klappas på eller gummas med hur som helst.

– Men då får du ju inga julklappar, försökte Mamma. Om vi struntar i julen.

– Jag vill inte ha några julklappar, fräste Mila. Eller jo, förresten. En riktig jul. Det vill jag ha i julklapp. Inget mer.

När Mila blivit ensam på rummet igen, gick hon fram till skrivbordet och tog fram papper och penna. Så skrev hon, med stora bokstäver:

ÖNSKELISTA

EN RIKTIG JUL

Sådärja. Hon satte punkt och lämnade önskelistan framme på skrivbordet. Så att Mamma skulle se den när hon kom in och nattade. Och verkligen förstå att Mila menade allvar.

Då skulle hon snabbt glömma den där gubben. Det var Mila säker på. Klas eller vad han nu hette. Klas As passade bättre. Mycket bättre.

Tröstad av tanken gick Mila och la sig. Och konstigt nog somnade hon nästan direkt. Trots magklumpen.

Därför hörde Mila aldrig när Nordanvinden kom utanför hennes fönster.

Hon såg aldrig hur den kom blåsande in genom öppningen i fönstret. Tog tag i önskelistan och fick den att virvla upp i luften, högre och högre …

En liten stund senare kom Mamma in för att natta. Då var det vindstilla i rummet igen. Mila sov lugnt i sin säng och Bosse i sin bur.

På skrivbordet låg – ingenting.

KAPITEL 2

… där en viss önskelista hamnar hos en ovanligt slö tomtenissa.

Pling! lät det från en klocka, när Milas önskelista blåste in till Orderavdelningen på Nordpolen.

Förste Ordernissen tog emot den med en irriterad grymtning. Han var i vanliga fall en rätt tålmodig nisse. Men inte en månad innan jul, när önskelistorna vällde in från världens alla hörn.

Gruffande läste han på listan. EN RIKTIG JUL. Jaha. Hur skulle han sortera en sån önskning hade dom tänkt sig? Och vem skulle han ge i uppdrag att uppfylla den?

Han såg mot facken där nissarnas och nissornas listor låg. Ebba Nilsson, Erik Nilsson, Evert Nilsson, Eulalia Nilsson … typiskt. Alla hade fullt upp.

Men vad var det där? Han upptäckte ett fack som var helt tomt.

Elfrid Nilsson. Han kände igen namnet, men kunde inte riktigt placera henne. Nåväl. Hon verkade inte direkt jobba ihjäl sig, vem hon nu var.

Ordernissen bestämde sig. Elfrid Nilsson fick ta listan. Det gällde bara att hitta henne.

Perfekt, tänkte Elfrid och såg sig nöjt omkring i det undanskymda hörn hon just letat upp. Här skulle ingen hitta henne. Äntligen kunde hon få sig en välförtjänt tupplur.

Elfrid var utmattad. Hon hade ägnat hela dagen åt att slippa undan arbete. Sånt tog på krafterna.

Hon puffade ihop några halmstrån på golvet och sträckte ut sig. Drog ner luvan över öronen, för att slippa störas av ljudet av arbete runtomkring, och somnade genast.

Elfrid hade inte hunnit sova länge, när hon kände en fot i ryggen.

– Nä, jag hinner inte, mumlade hon sömnigt. Fråga nån annan.

Foten gav inte upp. Motvilligt öppnade Elfrid ena ögat och mötte Ordernissens stränga blick.

– Upp och hoppa, sa Ordernissen. Du vet vad Tomten säger: Innan julen bör vi ila, efter blir det tid för vila.

– Lätt för honom att säga, muttrade Elfrid och satte sig upp. Han som bara sitter där på sin feta röda bak. Medan vi andra sliter.

– Och vad sliter du med, frågade Ordernissen. Just nu menar jag?

– Jag? svarade Elfrid. Du menar just nu? Just nu så … så råkade jag händelsevis ta en mikroskopisk rast efter att klarat av minst hundra