Minna och monsterungen

By Monic Arvidson W

"Nej, låt mig vara!" Krokiga fingrar trevar efter henne i dimman. Hon backar. Slår efter fingrarna. "Stick! Försvinn!" Inget hjälper. Plötsligt hör hon en röst. "Minna! Skynda dig hit! Ett barn har fötts. En flicka vid namn Katinka ..." Allting börjar med de konstiga drömmarna. Minna tror det är drömmar i alla fall, men helt säker är hon inte. Det är först när hon rycks ur sin säng en natt och transporteras tillbaka till 1700-talet som hon kan veta säkert att något inte står rätt till. Hon får veta att ett barn har fötts. Ett barn med magiska krafter som kommer att användas till att förgöra Minna. En kamp på liv och död väntar och den eviga ondskan skonar ingen ... Minna och monsterungen är den andra delen i serien om Minna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 22, 2021
• ISBN: 9788726786286

Book preview

författaren.

Kapitel ett

"Nej! Låt mig vara! Krokiga fingrar trevar efter henne i dimman.

Hon backar. Slår efter fingrarna. Stick! Försvinn!

Minna! Skynda dig hit! Ett barn har fötts. En flicka vid namn Katinka!

Hon vaknar med ett ryck. Sätter sig kapprak upp i sängen.

Vilken dröm! Eller var det kanske inte en dröm? Det verkade mer som ett nödrop.

Vant lägger hon en hand på magen där bältet med bärnstenen finns. Kraftbältet som hon alltid har på sig. Den gyllengula stenen rör sig under fingrarna, blir större. Varmare. Den varnar henne.

Fotsteg i hallen.

Två snabba knackningar på dörren och strax därpå sticker en av tvillingarna, Hugo, in huvudet. Han gäspar överdrivet, drar med ena handen genom sin blonda kalufs.

Clara är i telefonen, viskar han. Hon låter skraj, han gör en grimas. Rena rama turen att vi satt uppe vid datorn och spelade.

Minna låter bli att säga något om förbudet att sitta uppe och spela så sent på kvällen. Anna skulle bli galen om hon visste det.

Clara?, säger hon istället sömndrucket. Nu?

Bara det inte har hänt henne något. Clara är Minnas bästa och enda vän. Och ändå har hon inte vågat berätta sanningen om vem hon egentligen är. Vad hon egentligen är.

Ja, säger jag ju! Ska jag ta in telefonen till dig?

Minna viftar till sig brodern.

Ja men det är klart, skriker hon. Kom!

Hugo skjuter upp dörren med foten. Lägger telefonen på Minnas ben.

Här har du! Måste vara fasligt viktigt när hon ringer den här tiden på dygnet. Han slänger en blick på armbandsuret. Kvart över tolv.

Så fort han har stängt dörren efter sig, andas hon in i telefonen.

Clara! Är det något som har hänt?

Jag drömde nyss om dig. Om en läbbig typ som försökte döda dig! Ni var vid ett stort vatten, håll dig borta från havet Minna. Jag tror att den bor där. I vattnet!

Minna suckar. Det var typiskt Clara att vara så känslig och impulsiv.

Det var bara en dröm Clara, säger hon och puffar till kudden bakom sig.

Nej, det var inte en vanlig dröm! Det här var en av mina sanndrömmar, du vet!

I luren hörs hur Clara drar efter andan.

Du försökte hitta någon som heter Katinka och den här otäcka varelsen var dig hack i häl! Minna stelnar till. Katinka? Hade hon inte själv drömt om någon med det namnet? Hon försöker få fatt på drömmen, men den glider gäckande undan. Hon trycker luren närmare munnen.

Vad drömde du mer?

… Jag minns inte längre. När jag vaknade visste jag genast, att jag måste ringa dig. Det är absolut en varning! Clara drar efter andan. Ska ni resa bort? Vart ska ni i så fall?

Minna vet inte vad hon ska svara. Hon kommer att tänka på nödropet. Någon vill att hon ska komma. Rösten i drömmen hade sagt samma namn, när hon kallat på henne. Ropat att ett barn hade fötts. Katinka. Det lät som Nerla? Det kan knappast vara en tillfällighet. Hon måste ta sig till Nerla i Paterna.

Det kan hända att jag ska hälsa på någon som jag känner, svarar hon. Jag vet inte. Fast jag åker inte utan att säga hejdå, det vet du väl?

Jag kanske kan följa med?

Kan vi prata mer om det här i morgon? Vi kan väl ses efter skolan? Jag slutar tjugo i fyra. Jag slutar tidigare men ska på buggkurs först. Tror att jag hinner till Stenhagenskolan strax efter fyra.

Buggkurs? Du har aldrig sagt något om att du dansar?"

Ett fniss i luren.

Man kan väl ändra sig. Utveckla nya intressen.

Självklart. Klockan fyra utanför Fritidsgården då.

Tack. Sov gott och… förlåt att jag väckte dig. Claras röst är urskuldande.

Ingen fara. Jag hade precis själv vaknat av en knasig dröm.

Något som påminner om min?

På ett sätt kanske. Vi tar det i morgon. Nu ska jag kolla efter havsmonster under sängen. För säkerhets skull. Sov gott! Blupp, blupp. Godnatt, godnatt!

Haha! Knasunge!

Kapitel två

Håret i nacken står rakt ut, benen är som gelé

Minna ställer telefonen på golvet, bökar in huvudet under kudden. Nästan genast glider hon åter in i drömmarnas land.

Innan hon vet ordet av dras hon abrupt ur sängen och vidare genom taket.

Hennes mage drar ihop sig.

Hjälp, vad händer?

Allt högre upp.

Armarna flaxar för att hitta balansen. En meteor susar förbi, alldeles nära. Ingångarna till olika världar rusar förbi henne. Starka vindar piskar ansiktet. Ögonen tåras. Hon tappar flygbalansen och faller fritt. Fladdrar ned genom skikt av sfärer.

Nästan rakt på en drake med två huvuden. En eldstunga från dess käft slickar hennes bara arm.

Aj.

Hon kämpar sig uppåt. Sparkar med benen för att komma bort från elden.

Det blir stilla omkring henne, hjärtats bultande lugnar sig en aning. Hon förs vidare. Men vart?

En gänglig vålnad iklädd en lång slängkappa fladdrar med ens intill henne. Var kom den ifrån? Den stirrar med mordisk blick. Minna ryggar när gengångaren sträcker sin beniga arm efter henne. Dolken vid gengångarens bälte glimmar.

Bärnstenen hettar. Dunkar mot naveln.

Nej!

Hon vrider sig bort och vevar med armarna. Lyckas med nöd och näppe glida undan.

Aldrig förr har hon slitits iväg på det här viset. Att inte ha någon som helst kontroll på det som sker får hjärtat att rusa som skenande hästar.

Vem drog hit henne? Nerla? Varför?

Farten saktas ner.

Hon glider in i fuktiga dimmor. Det är kallt.

Kraschlandningen är ett faktum. Hårda stenar på daggfuktig mark.

Aj, min rumpa! Minna grimaserar illa.

Hon ser upp i skyn. På fönstret som sveper vidare ut i rymden. I rutans glas syns silhuetten av sovrummet.

Vaksamt reser hon sig, beredd på vad som helst. Framför henne står en grå byggnad som skuggas av en asks rymliga trädkrona – jordemodern och trollpackan Izabellas mottagning. Hon har varit här förut. Det betyder att hon befinner sig i Armenien. På 1700-talet.

Hon ser sig nogsamt omkring. Inga patienter.

Svischande ljud i öster får henne att kika åt det hållet. Hon skuggar ögonen för vårsolen med handen. En gigantisk fågel slår med vingarna högt i skyn. Men vänta…? Hennes kropp blir stel. Det är inte alls en fågel, utan draken!

Det eldsprutande vidundret gör en störtdykning rakt mot henne. Väldiga huggtänder och en tudelad tunga närmar sig hastigt.

Med ett tjut kastar hon sig platt mot marken. Doften av fuktig skog stiger upp i näsan. En sticka i kinden. Samtidigt hörs ett klingande från stenen bredvid. Hon vågar inte titta. Inte än.

En fnasig vinge slår lätt mot hennes axel. Väsande ljud. Minna får för sig att den säger något… bemästra. Vadå bemästra? Hon glömmer att andas.

Åh, om hon kunde gräva sig ner i backen.

Äntligen. Vingslagen avlägsnar sig. Först när de sakta försvinner bort i fjärran vänder hon försiktigt upp huvudet igen.

En gammal kvinna kommer ut genom dörren till trähuset. Hon är klädd i en brun kofta, håret döljs av ett citrongult huckle. I famnen håller hon en korg med tvätt. Ovanför henne fnyser draken eld.

Kvinnan rycker till. Korgen far i backen.

Vad i hela friden?!

Det är Izabella!

Minna stapplar upp på sina ben, vimmelkantig som om hon åkt karusell. Hon ser på kvinnan. Höjer handen i en hälsning.

Hej Izabella!

Den äldre kvinnan vänder sig mot henne.

Kära tösabit! Det var då inte igår, utbrister hon med sin hesa röst.

Minna snubblar in i omfamningen.

Så roligt att se dig igen Izabella, mumlar hon. Izabella är som hon. De är dessutom släkt. Hon är mammas kusin.

Detsamma kära du. Som jag har längtat efter dig, lilla älva. Vad gör du här? Izabella nickar upp mot skyn. "Och vad gör draken här?"

Minna följer den äldre kvinnans blick. Ser på pricken som försvinner i fjärran. Ser sedan på Izabella. Kliar sig i naveln.

Jag vet inte. Är inte ens säker på om det här är på riktigt? Vänta… Hon spanar efter något på marken.

Där! Ett föremål av stål som har landat mitt bland vitsipporna.

Izabella skyndar sig fram, studerar fyndet.

Det ser ut som ett halssmycke, mumlar hon och knackar med fingret på plattan av stål som blänker framtill. En blodröd runa är inristat. Dagaz. Om man har den här runt halsen är struphuvudet skyddat. När hon trycker på ett knäppe låses omedelbart anordningen. Izabella kliar sig på hucklet. Muttrar för sig själv. En del av det vita håret har fallit utanför sjalen.

Så märkligt, säger hon sedan. Drar sig i örsnibben. Har du hört? frågar hon.

Minna kliar sig på skuldran.

Vad då?

Istället för att svara samlar Izabella sitt långa hår i handen och stoppar det omsorgsfullt in under huvudkluten samtidigt som hon rätar på ryggen och spänner ögonen i Minna.

Har du talat med något annat naturväsen?

Nej, inte på ett tag… varför frågar du det, är det någonting som har hänt?

Izabella vänder sig åter till föremålet hon har i handen.

Du är förstås alltid välkommen lilla älva, men något är det som är fel. Hon trycker och drar prövande med fingrarna på låset. En snillrik konstruktion gör det svårt att öppna igen.

Hon stoppar på sig föremålet. Fingrar sedan på amuletten hon bär runt halsen. Blicken är tankfull.Jag tror inte att du bör vara här nu, säger hon och går därifrån.

Minna ser fundersamt på jordemoderns ryggtavla.

Nacken är rynkig och ryggen kutar. Hon har blivit gammal. Kroppen är mer som en liten fågel, när hände allt det här? Den alltför stora, stickade mörkbruna koftan hålls ihop av ett brett skärp i midjan. Den gråa vadmalskjolen når ner till marken.

Minna hinner inte fråga hur hon mår innan hon med barsk röst befaller:

Följ med in på mottagningen innan någon upptäcker dig!

Köket doftar såpa. Järnspisen vid den ena väggen sprakar så att luften dallrar omkring dem. I en balja på ett sidobord ligger mer tvätt. Izabella lägger halsstålet på bordet. Minna böjer sig fram och ser på tecknet. img_001.jpg Hon vet vad det betyder. Det är gryningen- och nya möjligheters runa.

Den äldre kvinnan försvinner in i ett annat rum och kommer strax tillbaka med en jacka som Minna har lämnat där tidigare.

Här. Du måste frysa i bara nattlinnet.

Minna kränger på sig jackan, slår sig ner i kökssoffan under hålkakorna som trätts på stången under taknocken.

Izabella häller upp te i varsin mugg på bordet, hela tiden med ett öga på Minna.

Minna vrider på sig. Varför stirrar hon så på henne?

Jordemodern sätter sig på pinnstolen. Ansiktet är mer fårat än någonsin. Ögonbrynen ihopdragna. Hon fattar pipan på bordet och pular med flinka fingrar ner tobaksflagor i piphuvudet. Drar en svavelsticka längs bordsytan och tänder rökverket. Stora sjok puffar ut genom den rynkiga munnen, doften av piprök fyller köket.

Minna ska precis säga något om hur fint det är att vara här, när Izabella tvärt lutar sig framåt.

Du bör genast resa tillbaka till Steg Ett. En stor fara hotar, hasplar hon ur sig.

Tillbaka? Men jag kom just…

Izabella viftar med pipan i luften.

Du måste återvända. Galaxens själasörjare Hela, är för närvarande både opålitlig och galen. Det pågår saker vi inte har någon kunskap om.

Det knyter sig i Minnas mage. Inte nu igen.

Vad..?

Den gamla kvinnan slår ut med armarna.

Vi har inte tid med alla frågor! Nöj dig med att veta att du inte ska vara här. Inte än, säger hon och knackar askan ur piphuvudet i askfatet.

Jag misstänker att det är draken som har fört dig hit. För att förvarna.

Förvarna? Om vad? Halssmycket då? Varför dumpade draken ner den här med mig?

Jag kan inte säga säkert men åk nu hem. Jag vill inte att något ont händer dig.

Izabella tystnar med ens. Stirrar som hypnotiserat på luften framför sig, innan ögonen går i kors.

Jorden snurrar under Minna.

Izabellas överkropp faller framåt, huvudet slår i bordet med en otäck duns. Det låter som om skallen spräcks.

Izabella! Minna studsar upp från sin plats men hinner inte fram förrän gumman lyfter på huvudet och ser avvärjande på henne.

Nej, nej! Ingen fara, säger hon med en ny och entonig röst. Jag blir lite trött ibland.

Trött? Men…

Nog om det, väser Izabella med ett nytt och skevt leende. Hon torkar sig om munnen med en näsduk. Huvudkluten har hamnat på sned och blottar två bulor i bakhuvudet. Izabellas extrahjärnor. En med gammal kunskap och en med magisk lärdom.

Hon undviker att se på Minna. Istället ser hon ner i bordet, gör ett fisljud med läpparna, innan hon lutar sig tillbaka mot ryggstödet.

Blicken flackar runt i rummet, ögonen kisar onaturligt mycket och halsen skjuter liksom fram, som på en gam.

Är det säkert att allt är som det ska, Izabella?

Ja, säger jag ju! Den äldre kvinnan reser sig och går före mot ytterdörren, stannar till där. Kom nu ut på gården. Genast! hojtar hon.

Minna sväljer. Mest av allt vill hon springa därifrån, och samtidigt är det som om allt stannar upp, till och med tankarna. Izabella har vuxit sig stor och hotfull. Hon kör ner händerna i jackfickorna och reser sig. Går förbi trollpackan. Öppnar sakta dörren ut till gården.

Något är fel. Men vad?

En knuff i ryggen får henne att falla huvudstupa ut.

Aj! Knäna skrapar mot gruset. Minna tar stöd med händerna i marken för att ställa sig upp när ett morrande får håret på hennes armar att resa sig.

Två meter framför henne står en gläfsande best på två ben.

Den stirrar på henne. Morrar. Pälsen är tovig och svart. Kindtänderna sylvassa.

Hon kommer att tänka på en vampyr. Eller en varulv. Fast ansiktet, det påminner om en katts.

Hela!

Kraftbältet med bärnstenen slingrar sig runt midjan.

Trotset tar över. Nej. Nu räcker det med elände.

Hon stirrar argt tillbaka.

Utan att veta varför höjer hon sin hand och snärtar till med den i luften. Mot varelsens nos.

Den gnäller som om den har fått ett slag. Tumlar bakåt några steg.

Minna blir så snopen att hon kommer av sig.

Vad hände? Är det en ny älvakraft?

Men friden är kort. Odjuret skakar på huvudet. Rör sig sedan målmedvetet mot henne igen. Ur strupen hörs ett ljud som tränger igenom allt annat.

Bärnstenen varnar.

Minna backar.

Varulvsvampyrkatten följer efter med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet. Ur dess öppna käft hänger tungan. Blank av saliv.

Plötsligt tar det stopp. Hon har törnat in i Izabellas kropp.

Minna vrider hastigt på huvudet.

Izabella!, ropar hon. Hjälp mig!

Ingen reaktion. Izabellas kornblå ögon stirrar frånvarande bort i fjärran.

Minna ser på besten igen. Gör om handrörelsen.

Inget händer.

Hon tar ett ordentligt tag om Izabellas axlar, ruskar om henne.

Jordemodern reagerar fortfarande inte.

Izabella, kvider hon samtidigt som hon sneglar på besten. Den är verkligen nära. Stanken av förruttnelse fyller hennes näsborrar. Vad ska hon ta sig till?

Hon slår med sin handflata över jordemoderns kind.

Vakna Izabella! Vakna!!

Minna stirrar.

Runan på Izabellas amulett snurrar ett varv. Izabella blinkar till.

En förändring. Äntligen. Izabella blinkar. Ser på Minna som om de nyss har träffats.

Älvan min, säger hon med sin alldeles vanliga röst. Vad gör du här ute?

Men du sa ju…

Varelsen tar ett språng mot dem.

Kvickt höjer Izabella handen som ett stopptecken.

Varulvsvampyrkatten stelnar någon sekund i luften och faller därefter handlöst till marken. Izabella sträcker på sig. Ser stint på otäckingen.

Här har du inget att skaffa, ge dig iväg utan krus.

Ylande försvinner den in i skogen.

Minna andas ut.

Tack Izabella! Du blev någon annan en stund. Du sa…

Izabella är blek som en vinbärssnäcka. Stöder sig mot dörrposten.

Strunta i vad jag nyss sa. Bege dig genast hem till din tid! Var beredd på överraskningar.

Yr i huvudet nickar Minna stumt. En kall bävan kryper in på bara skinnet. Plötsligt vill hon inget annat än att komma hem.

Kapitel tre

Jag hade också en dröm, säger hon lågt

Hon är tillbaka igen. På Steg Ett i Uppsala år 2014. Brännsåret på armen svider och hon har tallbarr i håret. Hon skyndar sig ut i köket och häller i sig två glas vatten. Lägger en kall kompress på armen. Hon försöker nynna på en glad melodi, men minnesbilderna från det som hände på Izabellas mottagning är alltför skarpa. Hjärtat bankar när hon tar av sig jackan och puttar in den under sängen. Hon kryper ner mellan lakanen. Mår smått illa. Det kliar runt naveln där bältet med stenen är. Hon kliar sig frånvarande.

Gu'va läskigt det hade varit att se Izabella förvandlad så där…

Innan Izabella knuffade henne tillbaka till 2014 hade hon sett något i jordemoderns ögon, det var ren fasa. Jordemodern brukade aldrig vara rädd.

Rösterna på andra sidan väggen har tystnat. Hector och Hugo, hennes kusiner, sover äntligen. I ett annat rum längs hallen sover lillkusinen Lillan och faster Anna. Lillan heter egentligen Maria men kallas bara för Lillan. Fastern hade sagt till kusinerna att Minnas mamma, Flora, inte kunde ta hand om Minna. Floras arbete hindrade henne från det. Något mer visste de inte. Än. Minna undrar vad de skulle säga om de visste att hon var en älva och läkekvinna. På riktigt. Med älvagåvor. De skulle ändå aldrig tro på det. Tokungen, skulle de säga och skratta åt henne. Bara för att hon har syner. Om några timmar skulle hon berätta allt för Clara. Det var på tiden att hennes bästa vän får veta sanningen.

Hon sluter sina ögon.

Nästan genast kommer drömmen som drog henne bort. Hotfulla skuggor. Krokiga fingrar. Fast den här gången sugs hon inte iväg någonstans.

Det ringer ut.

I samtliga klassrum skapas ett sorl av småprat och skrapande stolar. Minna pular ner anteckningsboken i väskan. Lärarinnan höjer rösten.

"Glöm nu inte att läsa kapitel tolv och tretton till nästa gång. Det kommer att bli ett muntligt förhör!

Missnöjda suckar och svordomar lägger sig som ett täcke över det nyss glada surret.

Rätt som det är hänger fröken över hennes axel, pekar på händerna.

Varför har du alltid handskar på dig, snäser hon. Det här är en skola, inte en modesalong!

Minna rycker på axlarna, letar efter orden.

De är sköna, mumlar hon till slut.

Du borde ta av dem under lektionerna, säger hon. Det är… ohygieniskt!

Men jag tvättar dem regelbundet.

Hon vänder upp huvudet för att se på fröken. Men hon är redan på väg därifrån.

Hmpf, låter det från ryggen.

Minna kränger på sig dunjackan och hastar snabbt ut till mötet med Clara.

Dumskalle, tänker hon och gäspar. Hon älskar sina magiska handskar.

De krånglar sig fram till bordet längst in i fritidsgården med varsin kopp varmt te och en kokosboll från kiosken. Ingen folksamling här inne direkt. Någon med näsan i en historiebok bara. Ett gäng från klassen över dem stimmar vid biljardbordet strax utanför.

Har du målat dig?, säger Minna. Rösten är överraskad.

Lite mascara och läppstift bara. Tycker du om det? Jag tänkte att det var dags att prova det här med makeup. När man nu är tonåring och allt.

Minna nickar. Clara är söt hur som helst. Det är bara ovant att se henne målad.

Loorens senaste låt hörs. Det är Claras mobil.

Det är mamma, jag måste ta det, säger hon. Vi ska träffas på stan senare.

Minna nickar, kikar på killen som står i kiosken. Han har ställt ett glas med tussilagos på disken. Han är lång och påminner henne om någon… ja, nu vet hon. Lord Chris. Spökskrivaren från framtiden. Närmare bestämt år 2084. De har samma kastanjemörka hårfärg och tunna glasögon. Fast lord Chris har en så kallad lornjett, glas utan bågar.

Undrar hur han har det med sina levande datorspel, tänker hon. Hon har lovat att hälsa på. Tyvärr har det ännu inte blivit av.

Kioskkillen som ser att hon tittar nickar mot henne med ett larvigt flin i ansiktet.

Nej, så pinsamt! Hon böjer ner huvudet och snurrar på tallriken med kokosbollen, tar en klunk av rooibosteet. Smaken är söt och fruktig.

Hon kommer att tänka på när hon damp ner på lord Chris matta. Båda var chockade över att se den andre. Han för att hon blixtrade fram som från ingenstans, och hon för att hon inte hade en susning om vad som hände och var hon befann sig.

Vad ler du åt?, frågar Clara som har knäppt av samtalet.

Minnas öron känns med ens heta.

Äsch, inget särskilt, säger hon.

Ha! Det ser jag väl att det är något, säger Clara och delar kokosbollen med en tesked.

Vad heter han?

Nä, det var bara det att killen i kiosken påminner om någon jag känner. Lord Chris.

Lord? Du skojar? Finns det sådana på riktigt?

Mm…

Honom vill jag höra allt om, säger Clara med en konspiratorisk blinkning.

Några tjejer som kommer in på gården drar med sig kall luft genom dörren.

En skälvning går genom Minnas kropp.

Brr! Jag är så less på den här vintern, säger hon och tar en varm klunk te. Jag vill ha vår, sol och värme!

Clara rycker på axlarna.

Jo det vill man ju, säger hon och skjuter tallriken mot Minna. "Fast nu måste du berätta om drömmen! Jag vet att du döljer något! Vad betyder min dröm? Vem ska du hälsa på? Och när?"

Nu är det dags. Minna andas in, ser Clara i ögonen.

Jag har ingen aning om vad din dröm betyder. Än. Vet du, jag hade också en dröm. Jag drömde att min vän Nerla ropade på mig. Hon sa att ett barn, som heter Katinka, har fötts.

Katinka? I min dröm fanns det också någon som hette Katinka…

Minna nickar, tvekar en kort sekund innan hon tar till orda igen.

Minns du första gången du berättade för mig om dina sanndrömmar?

Ja. Det var på McDonalds.

Just det. Du var rädd för att jag skulle tro att du var knäpp, fortsätter Minna. Men det tyckte jag inte. Eftersom också jag råkar ut för underliga saker.

Clara ser allvarligt på henne.

Berätta, säger hon och rättar till håret så att det ligger på ryggen.

Minna ser sig om, tjejen vid bordet intill är djupt försjunken i sin bok. Inte heller de vid biljardbordet ägnar dem någon uppmärksamhet. Hon reser sig upp, med ryggen mot tjejen och drar upp tröjan strax ovanför det ljusbruna bältet med inristade runtecken. I spännet på bältet skimrar en vacker orangegul sten.

Det här är mitt kraftbälte, säger hon. Det leder mig rätt. På något underligt vis kan jag kommunicera med det."

Clara stirrar på stenen. Hennes ögon är en aning sneda. Ett arv efter hennes farfar som var en samisk nåjd.

Är det stelnad kåda?

Ja, det kan man säga. Den kallas för bärnsten.

Jaha? säger hon frågande.

Minna berättar att hennes uppgift i livet är att slå tillbaka mörkret som härskar i galaxen.

Clara ser tvivlande på henne, skjuter ut underläppen.

Nu får du väl lägga av i alla fall!

Jag svär! säger Minna. Clara himlar med ögonen.

Och hur slåss du mot det här mörkret då?, frågar hon.

Det finns en kraft i universum som heter Hela. Hon är egentligen mest snäll men har också en ond sida. Tyvärr har det ondsinta i henne tagit över och då blir det kaos i världarna. Jag ser henne som en katt och hon är liksom full med mörker i sitt hjärta. Det är på grund av oss. Alla dåliga handlingar som görs och tänks. Om vi istället gör gott och ställer tillrätta saker, hjälper vi Hela att bli god igen.

Clara sträcker sina händer över bordet, tar Minnas händer i sina.

Är det riktigt, riktigt sant?, säger hon.

Minna ser Clara i ögonen.

Jag skulle aldrig ljuga om något sådant, lovar hon. Hon ser roat på Clara. Då vore jag verkligen en tokunge.

Clara placerar en bit av kokosbollen i skedens rundning och håller den som om den vore en slangbella, riktat mot Minna.

Svär, säger hon.

Jag svär att det är sant. Om jag ljuger, må jag falla död ner med det samma.

Clara drar på munnen.

Man dör inte av lite kokosbollsgegga. Så drastisk behöver du inte vara. Men vilken grej! Låt säga att jag tror dig. Hur gör du när du slåss mot mörkret?

Minna ger ifrån sig en lättad suck. Fina Clara.

Min pappa heter, eller hette Tryx, rättar hon sig. Han var shaman och magiker i Paterna. När jag kom dit undervisade han mig ända tills han dog efter att ha räddat mitt liv.

Så hemskt! Vad undervisade hand dig i?

I magi. Det finns krigare där också. Nikaa. De slåss mot ondskan. De har lärt mig att slåss. Clara reser sig hastigt med tekoppen i handen. Skyndar mot kiosken. Vänta, vänta. Jag måste ha mer te."

När hon återvänder skvimpar te över koppens kant. Hon torkar bort det värsta med servetten. Ser sedan förväntansfullt på Minna.

Nu! Berätta.

Okej. Minns du att jag sade att jag också hade vaknat av en dröm?

Clara nickar.

Jag drömde att Nerla, min fars lärjunge, kallade på mig. Hon sa att ett barn hade fötts. Katinka.’

Är hon också shaman?

Nej. Nerla är mera som en magiker.

Vad gör en magiker? Vad fick du lära dig?

Jag kan resa till andra tider och världar. För att jag är en älva.

En älva?

Minna nickar.

En profetisk älva.

En vad?

En person som många har väntat på.

Clara sneglar på Minnas händer. Är det därför du har så mysko handskar? Som döljer att du saknar två fingrar? Och har en hårslinga av guld?

Minna böjer på handens fem fingrar.

Häftigt va? Det ser ut som om jag har alla fingrar i behåll. Det var jobbigt då när fingrarna kapades i den trasiga djurfällan. Alla pratade om det. Alla stirrade. Hon höjer handen, synar handskarna. Jag har fått dem av en trollpacka. När det gäller håret fick jag den färgen för flera år sedan. Tidigare har jag klippt bort testarna med guldfärg.

Amazing säger jag bara! Vad kan du göra mer?

Bli osynlig. I det närmaste i alla fall. Dessutom är jag ganska haj på att kurera folk och djur. Och lyfta från marken och… Minna hejdar sig ett ögonblick. Sanningen är att jag inte riktigt vet vad jag kan än. Jag lär mig vart eftersom.

Clara snurrar en slinga av sitt ljusa hår mellan fingrarna. Munnen är halvöppen.

Jag har en häst också, säger Minna. I Paterna. Ett sto som heter Pärlan. Och en vän som är ekorre. Jag kallar honom för Korre.

Nä? Jag älskar hästar! Och ekorrar med. Vad kul med en tam ekorre, jag skulle gärna vilja träffa dem.

Ja. Det vore toppen om det gick. Minna sänker rösten en aning. Ser allvarligt på Clara. Jag berättar det här för att du är min bästa vän.

Tack.

Det finns en anledning till. Du hjälper mig med dina drömmar och syner.

Claras ögon blir stora.

Gör jag? Hur då?

När min pappa blev sjuk drömde jag om dig. Du berättade hur jag skulle hjälpa honom. Jag gjorde som du sa, och han blev bra. Hennes röst bryts. Den gången räddade jag min pappa, andas hon.

Va? Jag kommer ihåg den drömmen!… Hur? Clara slår ut med händerna i en frågande gest. Jag fattar inte.

Minna rycker på axlarna. Gör en grimas.

Inte jag heller. Men det funkar. Det är som om du kan se saker som jag är med om. Ge mig lösningar. Oavsett tiden.

Clara drar upp tröjärmen.

Titta! Min hud knottrar sig.

Minna plockar bort ett dött blad från pelargonian som står på bordet. Det är tyst en lång stund. Till slut ser hon på Clara igen.

Tror du att jag är tokig?

Clara skakar på huvudet.

Nej, inte du Minna. Du är den mest sansade och klokaste människa jag vet. Men… wow! Jag vill vara med. Vore det inte bra om jag reste med dig? Då kan jag hjälpa dig på nära håll. Minna ser på Clara, samtidigt som hon i skydd av bordet för handflatan till stenen i bältet. Nej, säger den.

Det funkar nog inte på det viset, säger hon. Dina drömmar fungerar när du är här, då kan de nå mig när jag behöver dem som bäst. Jag tror att det är meningen att det är så vi ska samarbeta. Du med dina drömmar härifrån och jag med mina gåvor.

Minnas bästis stirrar fånigt på henne. Länge.

"Det