Skallgång

By Walter Dickson

"Pengar ja, det är då en välsignad ting som kan hjälpa en ur eländighet och bedrövelse. Men att pengar skulle göra allting lätt när man har det så illa ställt att man inte äger ett endaste träd eller kreatur, det kunde man då aldrig tänka sig förrän man kom i lag med Kärnebyen. Karl Ivarsson har så mycket pengar på fickan som han aldrig ägt. Det skall bli rediga lass med ost och smör för de pengarna." Västergötland under 1800-talets andra hälft. Storbonden Karl Ivarsson är en rakryggad karl i en tid av förändring. Han står inför en prövande tid präglad av skiftningen mellan ett självförsörjande samhälle till den mer progressiva industrialiseringen av samma arbete. En maktkamp mellan individens självständighet och storindustrins kapitalism. Konflikterna duggar tätt, mellan familjemedlemmar, med grannar. Ska Karl våga satsa sina tillgångar för att potentiellt skapa en större ekonomisk trygghet för sin familj och kommande generationer? Hur rakryggad kan han egentligen förbli om han ingår i ett mer vinstcentrerat avtal? "Skallgång" är Walter Dicksons första roman och första del i hans romansvit om släktöden och emigration. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 26, 2022
• ISBN: 9788728469248

Book preview

Walter Dickson

Skallgång

SAGA Egmont

Skallgång

Copyright ©1946, 2022 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469248

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den frihet som nu har blivit en ångest

låg en gång i stumt mörker som en bunden längtan.

De ord som nu flyger utan fäste vid jorden

låg en gång fjättrade i de rötter vi fablar om.

1

Nere i svinhuset hade son börjat boa och det kunde bli till natten. Pigan hade tagit in en mjölkepall och satt nu på den med händerna i förklädet och såg hur mörkningen kom framför fähusfönsterna. Hon iddes inte tända lyktan än, satt bara och stirrade genom kungsspinnvävarna och dammet mellan fönsterbågarna. Hennes högra hand låg ännu öppen över knäet som Gammel-Kajsa vänt den då hon var inne i svinhuset nyss och spådde henne. Britta såg ned i sin hand, på förhårdnaderna under fingrarna och på självsprickorna som öppnade upp det hårda och fick köttet att svida. Det var en skrovlig röd hand som inte tycktes höra till den mjälla flickhandleden som lyste fram under koftärmen. Livslinjen? Var det så Gammel-Kajsa kallat den? Pupillerna i flickans ansikte svartnade när tattarkäringens ord kom för henne. Den är kort, hade den gamla sagt. Flickan böjde sitt huvud närmare handen och följde med blicken den linje som käringen pekat ut med sitt bruna finger. Mörkret tätnade kring gården och i svinhuset var det nästan svart. Son rotade i halmen och inifrån fähuset rasslade kättingarna. Britta vaknade upp vid ljudet av träskor mot stallstenarna och hon tände sin lykta. Ljuset fladdrade till och son sprang upp och lät sitt vatten. Hon blängde på pigan och denna tog skulpinnen och skubbade henne över den torra skära ryggen. Från stallet hördes det dova malandet från hästarna då de började tugga i krubban. Britta andades djupt in de trevna ångorna från djur och gödsel och gonade sig en stund i ljuset, som gav henne ro från tankarna på tattarkäringens spådom. Hon gick bort till svinhusdörren och såg ut över gårdsplanen som låg råsig med smältvatten kvar från sista snöfallet. Uppe i framhuset lyste det i köksfönstret och i häbbaret. I häbbaret hade det kommit någon eller var man där i alla fall? Om knuten kom drängen och han gick fram till Britta där hon stod i svinhusdörren. Han hade något i handen som han hytte med. Britta blev rädd, men så såg hon att det var kritan han kom med.

— Nu ska du slippa påskakäringar i svinhuset, skrattade drängen lite strävt och strök med kritan över dörren.

Britta skrattade tillbaka men hejdade sig då hon såg korset lysa vit i mörkret över hennes huvud. Drängen blev tyst och fortsatte bort till stalldörren och satte korsmärket där med. Britta fick tattarkäringen i tankarna och knäppte händerna. Hon såg upp mot himlen som gick lågt med tunga moln över längorna. Det var skärtorsdagsväder och ingen ro ute. På fähuset och ladan ritades de vita korsen och Britta blev rädd som på begravning. Hon vände om in i svinhuset. Son hade lagt sig i halmen som hon boat ihop utmed ena långväggen. Buken låg liksom fritt vid sidan om henne, stor och tung. Det var varmt här inne och Britta blev lugn.

Uppe i undantagsstugan låg gamle Bengt Andersson på sitt yttersta. Hos honom var församlade Karl Ivarsson och Johan Ivarsson, bröderna som hade gården ihop, och Karl Ivarssons hustru Stina. Johan Ivarssons Anna hade stannat hemma i sysslorna, och där var också väl trångt i kammaren för så mycket folk. Gubben låg med halvslutna ögon och andades så det lät som en blåsbälg i stugan. Det var ett käkbrett ansikte som vändes uppåt från det nystrukna kuddvaret. Det låg så stilla som om döden redan rört vid det. Över näsan och kindbenen stramade skinnet; profilen hade fått den spetsighet som förebådar slutet. Men så rörde sig de borstiga brynen över gubbens slutna ögon och man förstod att han ansträngde sig att vakna upp och tala. Karl Ivarsson böjde sig ner över honom.

— Hur är det?

Gubben slog upp ena ögat, och det skulle ha lockat till skratt om inte stundens allvar legat över de församlade.

— Ligger benen rätt? kom det med en stämma så hård och fast att man ryckte till. Karl Ivarsson förde handen under täcket och kände efter.

— Jo då.

Gubben fick upp det andra ögonlocket och såg sig omkring.

— Är inte Gustav kommen än?

Fru Ivarsson böjde sig fram.

— Nej, inte än, Andersson. Men han kommer nog. Gammel-Kajsa har kommit med brev från Svenljunga, och de säger att han nog skulle vara där som i går. Då kan han vara här i kväll och vi har eldat till honom i häbbaret.

— Ja, ja, ja, nickade gubben otåligt. Är Johan Ivarsson här med?

Ur mörkret vid dörren steg den andre mannen fram i ljuset från fotogenlampan som hängde i länkar från taket. Han stötte till den så att lågan flög upp ur glaset och osade det svart. Fru Ivarsson vred ner lågan med en snabb handrörelse, men missödet hade varit nog att oroa den sjuke. Han såg upp med mörker i blicken men sade ingenting. Johan Ivarsson bytte fot och vred sakta på sänggavelns svarvade kula. Fru Ivarsson såg bort. Genom fönstret kunde hon se en skymt av Emanuel, drängen, när han strök det vita korset över svenhusdörren. Hennes händer trevade sig samman under förklädet. Det knakade svagt i den gamla sängen.

— Ligger benen rätt?

— Ja då. Karl Ivarsson lät handen glida över täcket och han tryckte ned en upphöjning som såg ut som ett knä men som gav efter som en bubbla. Han ryckte till när gubbens magra hand grep tag i hans.

— Karl Ivarsson!

Halssenorna spändes hårt när gubben ansträngde sig att tala, och hostan kom så att det kokade i bröstet på honom. Men så harklade han sig fri från slemmet och fortsatte lågmält men klart:

— Karl Ivarsson och Johan Ivarsson, låten inte skifta mellan er! Nä, nä. Det var därför jag ville I skullen komma. Jag ville bara säga er det. Skifta inte. Han knep ihop ögonen och käkmusklerna arbetade upp och ned. I tycken inte det rör en gammel undantagsgubbe vad I gören. Men skifta inte! Låt det stå som det stått. Det kan inget gott komma utav det … utav … Nä …

Johan Ivarsson vred sängkulan hårdare och såg stint på sin hand som spändes för vart tag. Karl Ivarsson teg och hustrun teg. Gubben fortsatte:

— Inte är vi närskylda och inte har jag något med gården att göra längre. Men när I köpten ihop kom Skam med i köpet, det vill jag säga er.

Gubben försökte resa sig på armbågen som han brukat på sista tiden då han ville meddela en förtrolighet. Men fru Ivarsson tog honom milt om axlarna och sökte lägga honom till rätta. Gubben såg på henne som i förbigående och sköt undan hennes händer med armbågen. Han kom i den ställning han ville, men fick betala dyrt med ett hostanfall så att ådran mitt i pannan kom fram blank och stor som om den skulle sprängas. Men gubben blev på sin armbåge.

— Jo då, Skam kom allt med i det köpet. Och jag kan lika så gott säga det rent ut att Bölaren, om han grant är din svärfar Johan Ivarsson, så något gott vill han varken dig eller Karl.

Fru Ivarsson såg på gubben med skrämda ögon. Han kände att hon såg på honom från sidan.

— Var det en hynda han sa han såg i köket?

Man teg en lång stund. Så gick Karl Ivarsson närmare och lade handen på gubbens axel.

— I ska inte ta i så.

Gubben svarade med en nickning, som fortsatte som om ett inre skratt skakat honom. Det blev alldeles tyst i den lilla kammaren. Man hörde väggklockan ticka.

— Bölaren är inte i syne, fortsatte gubben liksom för sig själv.

Nu hade han dragit upp benen under sig och halvsatt i sängen. Men ingen kom sig för att lägga honom ner. Det kom liv i gubbens blick, och påsarna under ögonen liksom drogs upp till fastare stöd åt synen. Vecken samlades runt ögonhålorna och fyllde ut dem med liv. Man påminde sig att han varit den kvicktänkte husbonden på Hammared en gång. Johan Ivarssons hand stannade upp med sitt skruvande. Kvinnans händer lossades från varandra under förklädet. Ansiktena, som tagit efter den döende gubbens stelhet och allvar, fick liv. Man såg på honom och man väntade.

— Tro inte vart ord Bölaren säger. Sätta skälvan på en märr och sina en ko kan han, men Bengt Andersson på Hammared har han aldrig rått på.

— Ja, men hyndan som ingen kunde se nosade mig under kjortelen och det kändes i benen som …

Karl Ivarsson såg på sin hustru och hon tystnade tvärt och fick händerna under förklädet. Det slog upp små flammor under gubbens ögon, och han andades häftigare.

— Kräk ären I om han skrämmer er ur huset med sina fantaforer. Det är allt bra lite du vill lägga på bordet att lösa ut Karl med?

Han ställde frågan till Johan som styvnade till. Stina stack fram huvudet:

— Men snälle Bengt Andersson inte ska I bryda er med världsliga ting i natt då I … då …

Karl Ivarsson såg på sin bror med ett främmande uttryck i ögonen, och hans grepp om sängkanten hårdnade. Gubben grinade svagt.

— Det är inte världsligt du Stina. Han blev allvarlig. Rätt ska va rätt om det än kostar på att både säga’t och höra’t. Rätt ska va rätt.

Hostan satte åt honom värre än någonsin.

— Tala inte. Försök till att få sova.

— Sova?

Gubben satte ögonen i Johan Ivarsson, och hakan rörde sig som i kramp, men ord fick han inte fram. Karl Ivarsson böjde sig närmare honom.

— Det var jag som bad er sova, Bengt.

Gubbens haka återgick till en tuggande rörelse, och han nickade. Så styvnade ansiktet, och han föll tillbaka på kudden. Men han slöt inte ögonen. Han såg rätt upp. De församlade fumlade med händerna som i kyrkan.

— Där behöver tätas, sade gubben med skrovlig röst.

Man följde hans blick och såg den gistna takbrädan över sängen.

— Jo, jo.

Man nickade.

— Hörden I vad jag sa? Gubben vred på huvudet.

— Emanuel ska få göra det så fort han hinner, sade Karl Ivarsson och for med handen över täcket.

— Ligger de rätt? rosslade gubben.

Karl Ivarsson nickade. Så höjde Bengt Andersson rösten igen.

— Kommen ihåg vad jag har sagt er! Bölaren är inte i śyne. Låten inte skrämma er från eran part i gården! Och du Johan, se till att Anna, kvinnan din, inte går för många ärenden åt far sin! Han tystnade en stund, och man följde hans väsande andetag med spänd min. Sätta skälvan på en märr och sina en ko, ja. Men Bengt Andersson på Hammared har han aldrig rått på.

Hans breda käkar slöts hårt. Så föll han liksom ihop, och påsarna under ögonen sjönk ner igen och vecken kring ögonen slappades. Hålorna framträdde djupt.

— Är det inget I vill? frågade Karl Ivarsson.

— Jag vill se mina helgdagsklär, kom det högre och fastare ur sängen.

Fru Ivarson gick ut i förstugan. Om en stund kom hon in med kläderna över armen. Överst låg den vita silkesvästen med de gröna och röda ränderna och de guldpläterade knapparna.

— Håll upp så jag kan se! viskade gubben och höjde ögonbrynen.

Fru Ivarsson höll fram västen. Man kunde inte se en rörelse i gubbens ansikte. Ögonen såg rakt fram på västen. Hon lade den över sänggaveln och slätade ut den. Så höll hon upp de blåa knäbyxorna med de gula söljorna, de vita strumporna och skorna med spännena och den långa blåa kappan med de två knapparna i ryggen. Sist höll hon upp den höga, svarta silkehatten. Som hon lyfte den högre för att gubben skulle se bättre kom hon att kasta en blick i hans ögon. De var brustna. Han hade varit död en lång stund.

Britta satt åter på pallen och såg i sin hand när Johannes kom till henne. Det var bortåt midnatt. Han hade gått rätt över de blöta markerna ända från Bölarens hemman där han tjänte dräng, så han hade råsat ner sig långt upp på håsorna. Fiolen hade han under armen. Britta blev förskräckt när hon såg en karl stå i svinhusdörren. Men så såg hon vem det var och då rodnade hon.

— Gokväll Britta!

— Gokväll Johannes!

Hon lade sin hand i hans. De stod tysta framför stian. Ingen av dem ville vara först att ta tillbaka handen. De blev stående. De såg på de båda händerna som låg i varandra som på något de inte fattade — eller fattade mycket väl. Johannes var den förste som sade något. Han vred på huvudet åt stian.

— Jaså, hon har boat.

Britta såg på son hon med.

— Ja.

Johannes fick tag på skulpinnen och skubbade son bakom örat. Hon blängde upp mellan de gråa spjälorna. Så stod de tre länge. Händerna höll i varandra, tummarna makade sig lite närmare varandra.

— Det blir nog till natten, sade Britta.

Johannes nickade och såg allvarligt på sons buk. Fingrarna rörde sig en aning, sökte sno sig in i varandra.

— Skulle det inte vart mer halm te na?

— Jo-o.

Johannes långfinger höll på att leta sig in mellan Brittas ringfinger och lillfinger. När den skilt dem åt så varligt och trängde sig in för att få tag såg Johannes och Britta hastigt på varandra och tog händerna till sig. Son vräkte sig på sidan i halmen och grymtade.

Britta satte sig på pallen igen och Johannes hämtade en bytta ur fähuset. Han vände den upp och ned och slog sig ner bredvid Britta. Fiolen lade han över knäna och började hartsa stråken. Britta såg på honom från sidan.

— Du Johannes.

Han såg upp.

— Det går nog inte an att du spelar i natt. Gamle Bengt Andersson på undantaget ligger i själatåget.

Så blev de sittande tysta. Allt som hördes var sons grymtningar. Hon hade börjat få ont. Värmen från djuren stod stilla kring dem. Det var bara då och då som eń vindil pinade sig mellan fönsterbågen och timmerväggen. Men den kom bort i gödselångorna innan den hunnit in.

— Var Bölaren här i går?

— Jo du, svarade Britta och såg med en skymt av skräck på Johannes som hartsade vidare. Och han höll allt på att skrämma slag på dem inne hos Karl Ivarssons. Han såg hyndan ränna i köket nu med — fast ingen annan ser den. Och i förrgår natt slog det tre rapp i väggen utanför Karl Ivarssons sovkammare. Fru Ivarsson är förskräckt för huset för det leda rummet och vill bara flytta.

Johannes slutade hartsa och såg på Britta.

— Jag tror jag vet en del jag.

Britta såg förskräckt åt dörren.

— Men för Guds skull låt ingenting komma från din mun!

Hon hade sträckt fram handen åt Johannes men lade den hastigt tillbaka över den andra i förklät. Johannes såg på henne och det kom en mörk värme i blicken. Han flyttade sig närmare med sin bytta.

— Men kunde jag ändå inte få spela tet litet grand, bara lite?

— Nej, nej, Johannes! Hon blev röd i ansiktet.

— Du Britta …

Johannes blev grötig i rösten och kom med handen bakom henne. Britta styvnade till. Johannes drog tummen runt mjölkepallens sits bakom Brita från förklädskant till förklädskant utan att röra vid henne. Britta höll händerna hårt knäppta över skötet och såg mellan spjälorna på son. Då var det som de hörde ett kvävt hostande utifrån gårdsplanen. Det lät som någon varit tvungen att hosta till men inte gärna ville höras. Britta och Johannes såg på varandra. De reste sig upp så hastigt att son skrämdes upp ur halmen och slant på sina smala ben över hon. Händerna tog ett fast tag i varandra. Britta och Johannes gick fram till det låga fönstret och strök bort spindelvävarna. Johannes strök med handen en gång till innan han trodde vad han såg. Brittas hand tog fastare i hans. Där ute kom Anna Ivarsson, Johan Ivarssons hustru och drängen, Emanuel. Mellan sig bar de största potatiskorgen. De gick bort åt brygghuset och försvann bakom detta. Britta och Johannes stod där och stirrade ut på gårdsplanen. Den låg så tyst och stilla att de nästan trodde att de sett en syn nyss. Vindflöjeln, den svarta hästen, på framhustaket gnisslade, det var allt som hördes ute i den molntunga skärtorsdagsnatten.

— Såg du dom, viskade Britta.

— Visst gjorde jag det, svarade Johannes tillbaka utan att ta blicken från brygghusknuten där nattvandrarna försvunnit. Han behövde inte vänta länge förrän han fick se dem komma tillbaka. De höll sig under fähusets takskägg och sneddade inte rakt över gårdsplanen utan vek av först när de kom till svinshusdörren. Där måste de ut på den ljusare gårdsplanen. De såg sig om uppåt undantagsstugan där det lyste i fönstret. Så försvann de bortåt längan som Johan Ivarsson bebodde. Den svarta stegrande hästen vände sig över ryggåsen, och Britta och Johannes såg upp på honom med skräck i ögonen.

— Detta får aldrig komma ur vår mun, Johannes.

— Tror det du?

Johannes fick ett hårt drag över munnen. I skenet från lyktan, som stod på golvet, blev vecken över mungiporna djupa och mörka.

— Men Johannes, du tänker väl inte tala om detta med Karl Jacobsson?

Johannes vände sig mot henne.

— Jaså, du har förstått det du med?

Britta såg bortbytt ut där hon stod och nappade i förklädet.

— Men, Herre Gud, Johannes, om du …

— Tyst! Se där! viskade Johannes och tog henne i armen.

Son vände sig tungt bakom dem och grymtade. Men det hörde de inte. Från Johan Ivarssons länga kom de två igen med ett risse! mellan sig. Det var en mansbörda de lassat för Anna Ivarsson höll sin part nedom knäna. De gick samma väg som förut och kom tillbaka och bar ut en börda till medan Johannes och Britta stod tysta som möss och såg på allt detta från svinhusfönstret.

— Och nu när Bengt Andersson ligger i själatåget … Tror du allt är som det ska en sån här natt? Och skärtorsdag till. Kanske var det …

— Nä du, svarade Johannes halvhögt, det var allt människor utav kött och blod du.

De blev stående en stund till och såg ut på gårdsplanen. De vita korsen på fähuset och ladan skymtade svagt i mörkret. Bortifrån undantagsstugan kämpade sig fotogenljuset en liten bit ut i det svarta.

Johannes och Britta gick tillbaka till son som sprang upp och ner i ett och ingen ro hade.

— Och i natt när Bengt Andersson ligger och ska dö, sade Britta liksom för sig själv.

— Det är en passelig stund för den som är om sig, svarade Johannes så högt att Britta ryckte till och såg på honom.

— Du menar väl inte att du likar Bölaredoterns tilltag i natt?

Tjänstefolket emellan var det ett sorts nöje att ge Anna Ivarsson det namnet när ingen av husbondefolket hörde dem.

— Nä-ä, svarade Johannes dröjande, och det kom ett drag över munnen som Britta aldrig sett, det gör jag inte. Men jag tycker det här kommer passeligt för oss med.

— Men Herre Jesus Johannes, vad säger du! Du menar väl inte att vi ska gå bort till röset bakom brygghuset och …

Johannes sträckte fram huvudet och plirade mot Britta, och det kom skrattrynkor runt ögonen på honom.

— Du Britta, det där kom gesvint ur dig. Och han skrattade ett litet galande skratt som Britta alltid blev rädd för.

Det kom för henne att Johannes var speleman då. Han hade varit med om så mycket, och det blev hon rädd för. Hon visste inte varför, men hon var alltid rädd för att tänka på något som låg utanför Häska. Det var bara himlen hon kunde föreställa sig som en ort utanför hemsocknen som man inte behövde vara rädd för. Och helvetet, det var någonting av allt det där förskräckliga som var utanför Häska. Det var någonting likt Värmland och finngubbar och hundturkar som Johannes’ far, värmlänningen och knekten, kunde tala om. Ur allt det där hade Johannes kommit till henne med sin fiol när ungdomarna gick till Svenljunga marknad i fjol. Han hade spelat hela natten de var på väg och hon hade skrattat så hon blev rädd för sig själv efteråt. Och i kyrkan söndagen efter marknaden hade hon bett Jesus om förlåtelse för att hon varit glad och skrattat en hel natt och en hel dag nästan utan att så mycket som tänka på sin frälsare. Och hon hade inte haft någon riktig glädje åt fyren som eldades första gången på året den dag man kom från Svenljunga höstmarknad. Hon hade blivit så rädd för lågorna som brann där björkriset hade stått hela sommaren. Men Johannes hade kommit tillbaka med sin fiol, och hon kunde inte låta bli att höra på honom.

Och nu när Johannes sagt att det var passeligt för dem också att Anna Ivarsson gömde undan lösöre i stenröset före skiftet så kom det för henne som en led tanke att Johannes och hon kunde leta fram ett och annat där borta och lägga undan för egen del. När nu Johannes sade nästan rent ut att han såg vad hon tänkte så förstod hon att tanken kommit från den Lede och att Johannes smusslat den på henne. Men hon kände också en så galen värme i kroppen vid allt det här. Det var som om det inte betydde någonting alls om hon lade händerna på husbondefolkets kastruller och ljusstakar och gömde undan dem på ett annat ställe som de inte kände. Hon fick en brand i kroppen som om hon ville kesa. Och hon skrattade mot Johannes. Men han sade bara:

— Det var inte så jag mente. Jag ville bara tala med Karl Ivarsson om det här.

Och så sträckte han fram handen och tog Britta i förklädet och virade en flik runt pekfingret så det stramade runt livet på henne. Han log brett.

— Jag tänkte jag kunde allt få en halv tunna säd utav Karl Ivarsson för den sakens skull om det vore så att jag skulle ut som havratiggare.

Och han såg med en fråga i blicken på Britta. Hon rodnade och såg bort på son som vräkt sig på sidan igen och låg med halvslutna ögon. Britta fortsatte att se på son och fick ett lekset uttryck i ögonen. Hon glömde sin själakamp när hon hörde Johannes säga havratiggare. Så skrattade hon till högt och såg på Johannes.

— Du, Johannes, Lena i Källhult och Anders på Ödgärde fick till hela utsädet. Och jag har sett henna hörabruer på loftet.

Johannes lyssnade med huvudet på sned som när han hade fiolen under hakan.

— Menar du Britta att du ville bli min tonatiggerska?

Han väntade inte svar på frågan. Han visste ju. Men de lyssnade bägge två till den frågan, för den var bekräftelsen. Britta lyssnade spänd i hela kroppen, och armarna blev hårda som när hon raspade hör. Det var det här som gjorde Johannes till så mycket mer än de andra drängarna. Han frågade. Nog hade Emanuel här på stället varit åt henne. Men han frågade inte. Han ville bara ta.

Därför fick Johannes komma intill henne nu och ta henne om livet. Oćh son blev en stor vit fläck i halmen när Britta kastade ett öga på den innan Johannes förde henne genom fårhuset bort till fähuset där en kalvkätte stod tom. En väre vaknade och vände upp sitt ulliga huvud mot dem i mörkret. Och söerna började nafsa i löyruskorna.

När hon lagt sig ned bredvid Johannes på halmen i kalvkätten hörde hon son skrika till. Hon måste upp och bort till henne. Och Johannes tog handen från hennes knä och lät henne gå. Hon skyndade het i kroppen tillbaka genom fårhuset. Söerna bräkte. Men son låg där med buken stor och tung. Ingenting hade hänt. För hon hade väl inte börjat grisa och ätit upp den redan … Men Britta lugnade sig och sprang tillbaka till Johannes. När hon lade sig ner bredvid honom hörde hon återigen skriket från svinhuset, men nu ville hon inte gå. Nu frågade Johannes. Han lade sin hand mellan hennes knän och ömsom av sig själv och ömsom av hans milda våld fördes hennes kraftiga lår åtskils och öppnade skötet för honom. Sons skrik kom gälla och vilda inifrån svinhuset. Hon röt och gläfste, och den tunga kroppen slog mot stians bräder så det knakade. Men det hörde inte de två i kalvkättens halm.

Britta låg utsträckt och blundade medan hon tvinnade den glatta halmen kring fingrarna och kände det som om hon alltid ville bli liggande så här. Johannes låg stilla bredvid henne med armen tungt över hennes liv. Och så blev de liggande ända tills han började treva efter henne så smått igen. Men då fick Britta höra smågrisskrik från svinhuset.

— Herregud, Johannes!

Och hon var ute i gången på ett ögonblick och lade i att springa så att träskorna klapprade. Johannes, kom lite sävligare efter. Britta kom fram just som son bet ihjäl ett sprattlande och skrikande vitt litet knyte. Och innan Johannes var framme och man vågade gå in till den rasande son hade hon ätit upp sin avkomma.

— Men Herregud! Johannes, var allt Britta kunde få fram.

De stod där röda i ansiktet och glansiga i ögonen efter sitt famntag, men en blodvåg av skräck sköt upp i dem och de sprang in till son färdiga att ta emot nästa gris och bärga den. Smågris efter smågris hjälpte Britta och Johannes undan den bitande son, och när långfredagen randades i det låga svinhusfönstret låg hon med elva diande trynen vid buken.

2

Dagen såg ut att bli grann med klar kyla efter stormen. Kvinnorna hade tvättat Bengt Andersson och klätt honom i en ren skjorta. Karl Ivarsson stod nu och rakade honom. Johan Ivarsson och Emanuel gjorde i ordning kistan ute på logen. I svinhuset vaktade Britta ännu och skulle inte avlösas förrän en timme före kyrkdags då Emanuel skulle ta vid.

Karl Ivarsson rakade med lätta, varliga tag över den dödes kinder för att inte skära och sätta skråmor. Bockskägget på hakan skar han så fint omkring. Karl Ivarsson hade rakat många lik och darrade inte när han vände Bengt Anderssons huvud åt sidan för att sträcka halsskinnet så han kunde komma åt bättre med kniven. Men det var ändå alltid så tunga tankar som kom över en sådana här stunder. Att man själv skulle ligga där en gång och inte känna kniven som skar skägget. Karl Ivarsson tvålade in noga och Bengt Anderssons huvud nickade sakta från den ena sidan till den andra. Han hade varit en viljestark karl Bengt och förstånd hade han haft för två. Det var allt rätt och riktigt det han sagt om skiftet. Men det gick inte att komma ifrån. Hans ord om Bölaren hade varit Karl Ivarssons egen tanke, men framsagd så klar att han nästan ryggade för den.

I syne var han ja. Och folk räddes för honom för hans trolltygs skull. Karl Ivarsson vred över Bengt Anderssons huvud åt andra hållet sedan han rakat vänstra halvan ren och glatt. Lite ljus från fönstret lade sig över den dödes ansikte, och den gulnade huden fick ett skimmer över sig. Nej, Karl Ivarsson skulle inte låta lura sig av Bölaren. Gamle Bengt hade allt rätt när han sade att man skulle se upp med Johans kvinna, satgubbens eget kött och