Ohyra

By Annika Alm

”Ohyra” är andra boken om kriminalinspektör Ingela Lund, där läsaren får följa hennes arbete hos Stockholmspolisen och livet som ensamstående mamma. Det är en skrämmande historia om hur det förflutna följer oss och trauman lever vidare i generationer.

En sen och kylig vinterkväll i Stockholm hittas Tore Olsson, en till synes helt vanlig pensionär, mördad på ett makabert sätt; en isdubb har tryckts in i hans högra öga. Kriminalinspektör Ingela Lund och hennes kollegor drar igång en utredning som leder dem tillbaka till en snårig och skamfylld period i svensk historia: 1950- och 60-talens fosterhemsplaceringar av barn tillhörande resandefolket.

Snart börjar ett mönster och motiv till mordet skönjas. Frågan är bara vem av dessa misshandlade barn som utvecklats till en skoningslös hämnare? Och hur många är han eller hon ute efter?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 1, 2019
• ISBN: 9789178296064

Book preview

stillhet.

1

Han stod lite vid sidan av, en bit ifrån de andra, och tittade rakt fram med ett frånvarande uttryck. I ena handen dinglade en stor babydocka. Ingela betraktade honom genom glasdörren. Varför skulle just detta vara livets gång? Hon gick in genom den första dörren, sedan måste hon ringa på klockan för att bli insläppt genom nästa. Det var som att se in i ett stort akvarium.

Siluetten återspeglades i glasdörren och visade en medelålders kvinna med pageklippt hår, iklädd jeans och ulster, med axlarna fruset uppdragna mot öronen. De fina linjerna kring ögonen softades diskret bort i glasrutans återspegling, rynkan mellan ögonbrynen behövde ett tjockare filter. Med ens smälte spegelbilden ihop med en annan kvinnokropp och dörren öppnades.

– Hej Barbro.

– Hejsan.

Ingela passerade den låsta dörren. Gränsen. Gränsen mellan det riktiga livet och livet i ett akvarium, hon trädde de blå skoskydden utanpå bootsen. Ville skjuta upp mötet ett tag till, såg på Barbro och mötte hennes öppna blick. Än en gång, för vilken gång i ordningen visst hon inte, överfördes ett lugn till henne. Ingela såg på mannen med dockan, han stod i exakt samma position.

– Hur är det med honom?

– I går var han väldigt pigg och klar, log Barbro. Hade du kommit i går hade du träffat den gamle Harald.

– Jag hade inte en chans att komma ifrån, tyvärr.

Hon gick fram till mannen.

– Hej pappa.

Faderns blick var fästad vid taklisten, han hade förvandlats till en främling. Ett gammalt barn. Skulle han känna igen henne eller inte? Barbro var den som guidade Ingela igenom faderns olika sinnestillstånd.

– Pappa, det är jag … Ingela.

Han stod orörlig som en staty.

Ingela såg på Barbro.

– Ibland hamnar de i tillstånd som är snudd på katatoniska, förklarade Barbro. Det går lite fram och tillbaka, som för oss alla här i livet.

Ingela tog tag i faderns arm, han reagerade inte. Hon kände sig med ens som fem år och ville ha pappas uppmärksamhet.

– Pappa.

Med ett kraftigt ryck drog Harald till sig armen.

– Nej!

Han vände henne ryggen, lyfte upp babydockan och begravde ansiktet i den. Barbro gick fram och lade armen om Harald. Varför kan jag aldrig lära mig att ta de här reaktionerna, tänkte Ingela, jag kan inte acceptera att pappa förvandlats till en främling.

Barbro lirkade med honom.

– Nu ska det smaka gott med kaffe och bulle, eller hur Harald?

Ena ögat kikade försiktigt fram. Ingela tänkte på Katja som treåring och inte ville bli hämtad från dagis. Faderns ansikte var blött av tårar.

Barbro frestade.

– Ska jag trolla fram en glass, det vore väl gott?

Det tårdränkta ansiktet sprack upp i ett leende och Barbro blinkade med ena ögat mot Ingela. Hon gick och hämtade en glasspinne till Harald, satte sedan fram kaffemuggar och lade upp bullar på en assiett.

Vid bordet satt en spröd gammal dam tillsammans med en man i fyrtioårsåldern. Barbro presenterade dem för varandra.

– Det här är Elin Melin som skrivs in i dag och hennes son Erik.

Ingela hälsade på Elin och Erik Melin.

– Goddag, log Elin, och det här var?

– Ingela Lund, jag är Haralds dotter.

– Jaså Haralds dotter jaha …

Mannen blev en aning röd om kinderna, det gråblonda håret var hopsamlat i en hästsvans. Ingela konstaterade, att han skulle ha sett bra ut om han hade varit längre, han kunde inte vara mer än hundrasextiofem centimeter lång.

– Erik Melin.

Efter presentationen satt han tyst. Elin Melin log vänligt och nickade, hon var tunn och ordentligt hopsjunken i ryggen. För lite kalk, reflekterade Ingela. Kvinnan hade säkert varit reslig i sin krafts dagar. Elin lutade sig fram och klappade Ingela på handen.

– Säg syster, när kommer doktorn?

Ingela harklade sig förläget.

– Det vet säkert Barbro mycket bättre än jag.

Erik Melin såg med stramande käkar på sin mor.

Barbro som hade fullt upp med att hälla upp kaffe till alla frågade:

– Ingela vill du ha mjölk?

– Ingela dricker inte kaffe utan mjölk, svarade Harald.

Plötsligt kristallklar.

– Nej det är riktigt. Pappa …

– Ja, vad är det?

Stanna där, vädjade hon tyst. Det var så mycket hon ville säga.

– Hur mår du?

– Varför tar du aldrig med Katja?

Glassen rann och Harald fick fullt upp med att parera.

– Hon följer säkert med nästa gång.

Barbro satte sig ner.

– I morgon ska vi åka på en utflykt.

– Det ska väl bli trevligt pappa?

Harald svarade inte, smetade frånvarande in glass på skjortbröstet. Ingela såg uppgivet på honom. Nu var ögonblicket borta.

– Hoppsan, sa Barbro och torkade av honom, var det inte i magen du skulle ha glassen Harald?

Hon kastade en blick på Ingela.

– Vi går in på kontoret en stund.

Ingela reste sig. Kämpade med ilskan, som var både oförsonlig och förvånande på samma gång. Pappa.

De satte sig inne på kontoret. Barbro var vacker med kråksparkarna runt ögonen och silverstrimmorna i det mörka håret, linjer som talade om att hon hade levat.

– Han kommer i alla fall fortfarande tillbaka till oss ibland, sa Barbro. Det kunde vara värre.

Ingela satt tyst.

– Bara vi får fortsätta med vår verksamhet, fortsatte Barbro tankfullt. Harald har det ju bra här.

– Har du hört något mer om det?

Barbro suckade.

– Frågan bordläggs hela tiden, svårt att säga vad det betyder. Men hur mår du?

Ingela skakade på huvudet.

– Det är så svårt att acceptera det här med pappa.

– Självklart är det det.

På Lidingöbron påminde hon sig att hon måste handla middagsmat. Bilden av fadern, som frånvarande smetade ut glass på skjortbröstet, satt som etsad på hornhinnan. Sved som ett elakt skavsår.

Hon parkerade på Bodalsvägen och stegade uppför de tre trapporna till fyrarumslägenheten högst upp. Här hade hon bott i snart tjugo år, allra först tillsammans med Stig och efter skilsmässan med dottern.

När lägenheterna omvandlades till bostadsrätter insåg Ingela att hon satt på en guldgruva. Priserna steg otroligt snabbt, området var populärt med låga femtiotalshus och nära till både natur och stan. En stor förändring sedan hon själv var barn. På den tiden var det utpekande att bo i ett av öns få höghusområden, skillnaden mellan höghusbarnen och villabarnen var markant. Att vara höghusbarn på Lidingö på 60-talet var stigmatiserande. Själv hade hon bott i villa och knappast reflekterat över klasskillnaderna på ön. Majoriteten av öborna på den tiden utgjordes av landets penningstarka, nu rådde andra tider och nya perspektiv. Populationen var mer uppblandad och ön hade fått smaka på en del integrationsproblem i miljonprogramhusen, fast höginkomsttagare och villaägare dominerade fortfarande.

Hon ropade in i lägenheten:

– Hallå, anybody home?

Musiken låg som en ljudmatta, Ingela ställde ifrån sig kassarna och fann Katja på sängen med telefonen tryckt mot örat. Hon mimade en hälsning och dottern vinkade förstrött. På köksbordet låg ritade bilder som hon samlade ihop. Motiven var blomlika girlander som inramade två ord – straight edge.

Ingela kände igen uttrycket, men kunde inte placera det.

Hon plockade fram wokpannan och de nyss inhandlade fryspåsarna, blandade grönsaker och tärnade fiskbitar. Rev en bit färsk ingefära, hackade ett par vitlöksklyftor och öppnade en burk kokosmjölk. Avbröt sig, öppnade köksskåpet och tog fram flaskan med Jameson och ett glas. Fyllde en tredjedel av glaset och lade i en isbit. Hörde plötsligt Stigs röst inom sig – aldrig is i whisky!

Hon ställde sig vid fönstret och tog en djup klunk. Före detta mannen hade varit duktig på att påpeka vad som var rätt eller fel i hennes angelägenheter, att se till sitt eget hade han inte varit lika bra på. Inte minst gällde det umgänget med dottern. När Stig gifte om sig och skaffade nya barn blev det irriterande tydligt.

– Vad får vi?

Ingela snurrade runt.

– Oj, du skrämde mig.

Hon såg på sin gängliga tonårsdotter med de vildvuxna, mörka, håretapperna som omringade det lite kantiga ansiktet. I alla år hade Ingela förundrats över hur hon hade kunnat bli så vacker. Katja själv föreföll totalt omedveten om detta faktum.

Ingela återvände till matlagningen.

– Wokad fisk- och grönsaksgryta.

– Inte fisk!

– Va? Ingela såg överraskad på dottern. Jamen det här har du ju alltid gillat?

– Jag äter inte fisk!

– Det gjorde du ju för tre dagar sen. Att du har skippat köttet är väl okej … men inte fisk.

Dottern ryckte på axlarna.

– Jag ska bli vegan.

– Nej Katja, inte vegan! Du växer fortfarande och måste få i dig alla vitaminer och mineraler.

Ingela drack ur de sista dropparna.

– Måste du dricka?

Hon förundrades över det aggressiva tonfallet.

– Det är så jävla onödigt att hålla på och hälla i sig en massa sprit, fortsatte Katja. Om man inte är alkis alltså. Visa istället solidaritet med alla misshandlade kvinnor och barn som lever i missbrukarhem. Bojkotta alkohol!

Ingela funderade, över vilken väg dottern nu hade slagit in på. Olika inriktningar hade avlöst varandra sista tiden. Inget konstigt med det, intalade hon sig. Det var ju vad tonåren handlade om, sökandet efter identitet.

Katja fortsatte med ett mässande tonfall.

– Hela samhället bygger på att suga ut och exploatera förtryckta grupper. Det finns bara ett sätt att solidarisera sig och det är genom bojkott!

Med engagemangets stigande rodnad på kinderna, avslutade hon dukningen.

– Visst … så är det kanske.

Kan vara en reaktion mot klasskamrater och andra på ön, tänkte Ingela, bratsen eller stureplanskidsen. Inte svårt att förstå att det kom en motreaktion, Katja kunde rimligtvis inte hålla jämna steg med dem. Ingelas lön kunde inte svara upp till den typen av garderob och klädkoden var viktig. En ganska sund reaktion, dessutom var det aldrig fel med samhällsintresse.

De satte sig till bords och Ingela hällde mjölk i glasen.

– Jag har slutat att dricka mjölk.

– Katja, nu räcker det. Du kan inte sluta med allt som är nyttigt för dig.

– Veganer är de förtrycktas talesmän och veganer dricker inte mjölk.

Katja lade för sig och började äta med god aptit.

En del av fiskbitarna slank ner trots den högljudda proklamationen. Ingela smålog inombords.

– Är du något mer? Än vegan menar jag, så jag kan hänga med på tåget?

Katja hämtade ett glas vatten.

– Feminist.

– Okej, det kan jag ställa upp på.

– Kvinnoförtrycket ska utrotas och prostitutionen utplånas från jordens yta!

2

Två minuter i åtta parkerade Ingela i polishusets garage. Hon småsprang genom korridoren, väggklockan visade på fyra minuter över åtta, när hon hörde en röst bakom sig.

– Ta det lugnt.

Hon vände sig om. Varje morgon spelade hon på den akademiska kvarten och var en visa på roteln.

– Aller är försenad, sa Per Berg lugnande.

Den storväxta kollegan närmade sig i sakta mak.

– Hur är det?

De mörka ringarna runt hans ögon avslöjade att nattsömnen var eftersatt, och den stickade uttänjda tröjan gav intryck av att han också sov i den. Något som måste anses som ganska naturligt, med tanke på att han just blivit fembarnsfar. Pelle räknade ner till den dan föräldraledigheten återigen drog igång. Solidariskt hade han avbrutit den efterlängtade pappatiden, då en trängd Aller desperat bett honom. Hela roteln gick på knä och några vikarier fanns ej att tillgå. Nu var Krister tillbaka efter sin sjukskrivning och Pelle skulle äntligen få ägna sig åt familjen.

Ingela reagerade på det speciella uttrycket i hans ögon.

– Behöver väl snacka, antar jag.

Hon nickade.

– Släpper liksom inte greppet om mig, fortsatte han. Snarare tvärtom, det blir värre ju längre tiden går.

Pelle var unik. Vägrade att släppa på sin framtoning, trots att den gick stick i stäv med machokulturen på avdelningen. När han försvann skulle arbetsklimatet förändras radikalt, det var Ingela övertygad om.

– Antagligen beror det på att Kalle bara var några månader när det hände.

– Det spelar säkert in, men de flesta som är med om ett knivöverfall får efterverkningar. Kom så tar vi en fika innan dagens bistra verklighet tar över.

– Ja det är väl bäst att gardera med en dos koffein.

Han lade armen om henne och hon kände sig som en dvärg bredvid hans hundranittiofem centimeter, ett rejält magomfång därtill.

I samlingssalen satt Lars-Ove Svensson, allmänt kallad L-O, och Krister Stenström. Ingela och Pelle satte sig mittemot. De två kollegorna på andra sidan bordet skrattade högljutt. Om L-O skrattar så hjärtligt roar det sannolikt inte mig, konstaterade hon. Malin var är du? Tack och lov, skulle Malin Pålsson återkomma till arbetet nästa vecka från kursen Aller tvingat på henne.

– Ska bli skönt att byta miljö ett slag, sa Pelle.

Ingela nickade.

– Vem skulle inte behöva det? Skulle ge bra mycket för lite vila i värmande sol.

– Risken att bli knivskuren utanför dagis är väl inte så stor, log L-O.

Ända sen knivöverfallet på Pelle hade L-O förminskat allvaret i den incidenten. Som om det utgjorde ett hot.

Pelle svarade inte.

Irritationen steg inom Ingela.

– Man undrar ju var ditt lågvattenmärke egentligen går.

Krister såg lite generad ut å kollegans vägnar.

– I dag slog du i alla fall Aller på mållinjen flera gånger om, sa han.

Hon mumlade:

– Man ska ju ha tur nån gång också.

Krister såg bra ut, med det mörka smålockiga håret som letade sig över skjortkragen och de bruna ögonen. Var definitivt ett intressant objekt för många av polishusets kvinnor. Sjukskrivningen hade gjort honom gott. Han är mer som han var förr, konstaterade Ingela. Hästen var såld och fokus inställt på jobbet igen. Drömmen om miljonerna hade gått upp i rök och den ende som verkade en smula besviken var L-O, efter ett antal konstellationer hade Aller parat ihop de två. L-O Svensson var Kristers motsats i det mesta, alltifrån det vesslelika utseendet till förmågan att ta människor. Det Ingela hade svårast för hos L-O, var fördomsfullheten som tydligast manifesterades i hans syn på de kvinnliga kollegorna. Eller, som att håna Pelle för att han medgav att ett knivöverfall ansatte honom känslomässigt.

Pelle tittade på klockan.

– Är det ett nytt toppmöte på gång i stan?

Aller var punktligheten själv, utom när huvudstaden fick besök av ett gäng EU toppar. Ingela reste sig för att hämta mer kaffe.

– Ta in kannan, föreslog Krister.

När hon återkom gjorde kommissarien entré.

– Vill du ha, frågade hon och höll upp kannan.

Aller skakade på huvudet.

– Nej tack, har redan druckit för många koppar och klockan är ännu inte halvnio.

Han kastade en jäktad blick på klockan.

– Då börjar vi, fortsatte han. I natt, den 26 mars, hittades liket av en man, sjuttiotvå år gammal, klockan 01:25 på Roslagsgatan. Kvinnan som upptäckte honom var ute och rastade sin hund. Det här borde ligga på Citypolisens bord, som vi alla vet, men de är överlupna. Och det är för all del vi också. Vi startar alltså den här utredningen, så får vi se sen. Utgångspunkten är att det handlar om mord. Offret hade en isdubb intryckt i höger öga, plus skador på huvudet som antagligen var dödande.

Han lät blicken vandra runt bordet.

– Ingela blir samordnare.

Ingela nickade.

Aller såg sedan på Per.

– Pelle du går in med Ingela. Visserligen är du frikopplad från verksamheten om två veckor. Men vi jobbar på och hoppas att utredningen är klar vid det laget. Hur är det med dig förresten?

Kommissarien såg skarpt på honom.

– Jag tänkte just prata med dig om det, svarade Pelle.

Aller nickade.

– Ska ordna debriefing.

Ingela såg L-O:s menande blick när Hallengren kom på tal, men bestämde sig för att ignorera den. Vände istället uppmärksamheten mot Aller.

– Malin är tillbaka när Pelle blir heltidspappa, sa hon, om vi inte är klara då, alltså.

Aller fortsatte.

– Radiobilen kom till platsen cirka sju minuter efter larm, alltså 01:32. De konstaterade att mannen var död och jouren var snabbt på plats. Kvarteret avspärrades under en halvtimme. Anledningen till det var främst tidpunkten. Sökning efter vapen gjordes eftersom isdubben troligtvis inte är mordvapnet. Nåväl, ingenting av intresse hittades. Klockan 03:00 cirka, begränsades avspärrningen till själva mordplatsen. Mannen hittades precis mellan nummer 31 och 33. Kvinnan som larmade är i tjugofemårsåldern, hon gick runt kvarteret med sin hund som tydligen var dålig i magen. Hon uppger att hon aldrig sett den döde mannen tidigare. Kvinnan bor i trettiofemman. En försvårande omständighet för teknikerna var och är det ymniga snöfallet.

– Hade han några ID-handlingar på sig, frågade Ingela.

Aller tittade i sina papper.

– Ja körkort. Dessutom hade han åttio kronor i plånboken, ett kvitto från en frisörsalong i Högdalen och en tipskupong. Mannen hette Tore Olsson och var bosatt på Skebokvarnsgatan 13 i Högdalen.

– Isdubb, sa Krister tankfullt. Det var udda.

– En gammal skridskoåkare kanske, föreslog Pelle.

– Det lär vi snart veta, sa Ingela.

Pelle fortsatte.

– Jag har åkt mycket långfärdsskridskor. Kollar det.

– Skulle inte vara dumt att få sätta tänderna i en hederlig svensk som omväxling, klagade L-O. Som motsats till alla jävla gangsters som åker in till Stureplan och skjuter ner varann. Och så ska vi i städpatrullen rycka ut.

Krister reste sig och svarade avfärdande.

– Nu ska vi inte vara rasistiska. Det finns fördelar också har du glömt det? Rosalias väninna till exempel, inget ont som inte har något gott med sig.

Ingela stack armarna i ulstern.

– Jag sticker ner till mordplatsen. Följer du med Pelle?

– Jag hänger på.

Tio minuter senare parkerade Ingela vid det avspärrade området på Roslagsgatan. Två uniformerade poliser stod på pass. Vad hade mordplatsen att berätta? Första intrycket, känslan, var nästan lite magisk. Ingela var inte säker på exakt vad det var, kanske var det en sammansmältning av intuition och några få basfakta?

Kroppen var borttransporterad sedan länge. Bilden, av en död man liggandes på trottoaren med en isdubb intryckt i höger öga, kändes ovanligt brutal. Ingela drog ulstern hårdare om sig.

– Varför just en isdubb, sa hon.

– Ritualmord?

– Ja kanske det.

Hon tänkte på det idylliska julkortet utanför fönstret i morse. Därefter Katjas tomtelandskap, där tomtarna åkte kälke i fluffig bomullssnö. Och mitt i alltihop, en död man med en isdubb i ögat. Associationen kändes bisarr, men klargjorde något. Hela arrangemanget med isdubben var en påtagligt utstuderad handling.

De beslöt att knacka dörr i området och koncentrerade sig på de lägenheter som hade fönster mot gatan. Ingen av de intervjuade, och det var betydligt fler än de först trott som var hemma mitt på dagen, hade gjort någon som helst iakttagelse.

– I de här kvarteren förefaller ingen lida av sömnproblem, konstaterade Pelle. Uppenbarligen inte många spädbarnsföräldrar här, bara ensamstående eller par i övre medelåldern.

– Verkar så, lika bra att fortsätta ut till Högdalen.

De parkerade på Skebokvarnsgatan i Högdalen och gick in i nummer tretton. Ett femtiotalshus, tre våningar utan hiss.

– Skebokvarnsgatan, sa Ingela tankfullt. Var det inte här Thåström växte upp?

– Just det … rätt deppig platta. Men bra.

Fastighetsskötaren mötte dem vid Tore Olssons dörr och låste upp. När de steg in i lägenheten låg en hög med reklam på hallmattan, ingen övrig post. Hallen var liten och trång men ordentligt renskurad. Såpa, konstaterade Ingela och drog in doften i näsborrarna. De övriga rummen liksom det typiska femtiotalsköket, med matplatsen framme vid fönstret och en avsmalnande gång vid spis och diskbänk, var skinande blanka. På köksbordet stod en urdrucken kaffekopp och i diskhon en avspolad tallrik.

– Verkar som att han hade bråttom, kommenterade Pelle.

– Ja, med tanke på ordningen i den här bostaden känns det lite udda med kvarlämnad disk.

Hon öppnade kylskåpsdörren. Småländska isterband låg inplastade på ett fat bredvid en burk med inlagda rödbetor.

– Huslig vad det verkar.

Kom på, att det var rätt länge sen hon själv tillredde en måltid från scratch utan halvfabrikat. Förutom den sparade korven låg ett par ölburkar på den övre hyllan, på övriga hyllor fanns smör, margarin, leverpastej, en tub kalles kaviar och ost, plus en liter mjölk i dörren. Köksfönstret hade en cafégardin med bollfrans som direkt ledde tankarna till sextiotal.

I vardagsrummet stod en fyrkantig teveapparat av äldre modell med en nött VHS-spelare på en hylla därunder. På långväggen mittemot, en beige tresitssoffa i noppigt tyg plus en stressless-fåtölj. Fönstret ramades in av en svepande, närmast romantisk, volanggardin i en gulbeige nyans. Bokhyllan bredvid teven bjöd på ett digert bibliotek av VHS-filmer. Inte en bok, förutom en hylla med boxningskalendrar sorterade efter årtal. Plus ett par inramade svartvita foton på en Volvo Amazon. Övriga väggytor täcktes av porslinstallrikar och ett par tavlor med djurmotiv.

Ingela gick fram och studerade filmtitlarna.

– Det var som sjutton, utbrast hon och skrattade till. Vad sägs om Utan trosor i Tyrolen?

– Vad?

Pelle gick fram till bokhyllan.

– En riktig samlare vad det verkar, kommenterade han torrt. Företrädesvis porr från sjuttiotalet, boxning och porr … tja, det täcker kanske in livets väsentligheter, trots allt.

– Här finns ingenting av den teknik som kommit fram sedan, låt