Ragnarök: Om det inte finns ett slut kan det inte bli någon början

By Emeli Sjöholm

Människan förutspådde Ragnarök för tusentals år sedan. Frågan var aldrig om världarnas undergång verkligen skulle inträffa utan när. Enligt historierna var allt förutbestämt, vart det skulle ske, hur det skulle gå till, vilka av asagudarna som skulle dö och vilka som skulle överleva. Ingen skulle kunna undkomma sitt öde.

För Liv och hennes bästa vän Joar var allt detta bara sagor fram till den dag Tor och Freja kom och vände upp och ned på deras värld. Det visar sig att Liv stammar från en av de äldsta gudasläkterna och att alla de historier som de hört sedan barnsben faktiskt var sanna.

Liv och Joar dras in i en dramatisk färd tillsammans med gudarna i syfte att stoppa Ragnarök. Under resans gång träffar de även på jättar, svartalfer och einhärjare och de får uppleva romantik, vänskap, sorger, svek och krig. Liv tvingas lära sig att hantera krafter som hon inte visste att hon hade och när hon faller för den vackre Loke prövas hennes och Joars vänskap till bristningsgränsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 23, 2018
• ISBN: 9789177858584

Emeli Sjöholm

Emeli Sjöholm föddes 1990 i Nyköping. Hon har en högskoleexamen i hälso- och sjukvårdsadministration från Örebro Universitet och har jobbat som medicinsk sekreterare sedan 2012 på Nyköpings lasarett. Sedan hösten 2018 arbetar hon som IT-koordinator på Nyköpings lasarett. Emeli växte upp med historierna om de fornnordiska gudarna och hon började skriva på sin debutroman "Ragnarök - Om det inte finns ett slut kan det inte bli någon början" när hon studerade historia på Stockholms Universitet. I och med boken så växte intresset för religion ytterligare vilket ledde till en termin religionsvetenskap på Södertörns Högskola.

Book preview

Kapitel 1

För att vara en svensk midsommarafton var det otroligt fint väder. Himlen var klarblå, det var alldeles vindstilla och solen lyste med en förvånande hetta på Liv och Joar där de låg i hängmattan.

- Ännu ett tråkigt sommarlov, suckade Liv och såg upp i den gröna, lummiga trädkronan ovanför dem. Vad ska vi hitta på i år?

- Vi kan åka till Australien och resa runt. Det har jag alltid velat göra.

Joar sträckte ut ett ben utanför hängmattan som de låg i och tryckte ifrån med foten mot trädet intill för att få den i gungning.

- Och vart skulle vi få pengar till det? Frågade Liv menande. Råna en bank?

- Du kan alltid börja strippa nere på stadshotellet, flinade han. Tänk vilken succé det skulle bli i den här hålan.

- Din best! Hon lutade sig framåt för att nå att slå sin bästa vän i huvudet med tidningen som hon fläktat sig med.

Han skrattade och tog snabbt tidningen ifrån henne.

- Akta håret! Han drog fingrarna genom det tjocka svarta håret. Det tog en evighet att få till det.

- Inte hade du behövt göra dig så fin för min skull… Eller ska du ut med Linn senare, frågade Liv illmarigt och tog tillbaka tidningen igen.

- Nej, vi har bestämt oss för att ta det lite lugnt. Han sträckte sig efter glaset som stod på bordet bredvid.

- Aha… sade hon misstänksamt. Vi har alltså två alternativ, antingen kom hon på dig med någon annan och dumpade dig eller så tröttnade du på henne. Liv himlade med ögonen. Förmodligen av någon helt ovettig anledning, och så dumpade du henne.

Det fanns ingen tillstymmelse till ånger när han flinade och ställde tillbaka glaset.

- Alternativ nummer två den här gången.

Liv ruskade låtsat bedrövat på huvudet.

- Vad ska jag göra med dig, Joar? Tjejerna tar snart slut här i stan.

- Just därför vill jag ut och resa efter studenten. För att vidga mina vyer.

- Vi kanske skulle nöja oss med en kryssning till Helsingfors, log Liv.

- Finland är tråkigt, stönade Joar. Där är jag ju varje sommar. Jag vill nånstans där det är varmt.

- Alla har inte turen att ha sin släkt i Finland, faktiskt. Är inte det här varmt nog för dig förresten? Hon fläktade sig med tidningen. Jag tycker den där globala uppvärmningen överdriver en smula.

- Du skulle ha önskat dig en pool i födelsedagspresent.

- Det har jag gjort sedan jag var tio, och det har inte funkat än. Jag tvivlar på att pappa har ångrat sig sedan förra året. Du skulle ha låtit bli att dumpa Jessica, hon hade en pool.

- Mmm, visst, sade Joar ironiskt. Jag hade dränkt mig i den efter att för tusende gången tvingats lyssna på hennes babblande om att rädda tigrar i Indien.

- Det var Danielle, rättade Liv hjälpsamt. Jessica räddade jättepandor i Kina.

- Var det hon? Han såg förbryllad ut men ryckte sedan på axlarna. Inte kan jag hålla koll på allihop. De var lika irriterande båda två.

- Du är en sån romantiker, Joar, flinade Liv.

- Om jag vill höra om utrotning av djur så tittar jag på teve.

Då kom Karl gående mot dem förbi rabatten.

- Ni fick upp hängmattan i alla fall ser jag, konstaterade han.

- Ja, vi satte upp den igår, nickade Liv och flinade sen. Joars morfar har godkänt den för två personer, så oroa dig inte.

- Bra. Karl skrattade. Inte för att jag tvivlar på era hantverkarkunskaper, absolut inte, men det känns lugnare att veta att Holger har kontrollerat den.

- Han hade ett par jätteskruvar i garaget som vi använde, sade Joar. Det skulle krävas minst en orkan för att slita ned den påstod han.

- Bra, log Karl. När skulle Anna och Holger komma?

- Vid sextiden, efter att de har ätit.

- Bra. Drick inte upp all läsk, förmanade han sedan. Det ska räcka hela kvällen.

- Nejdå, lovade Liv.

- Så, hur känns det att fylla arton då? Frågade Joar med ett brett leende när hennes pappa försvunnit ur hörhåll. Nu kan du dricka hur mycket du vill och Karl kan inte protestera.

- Tro mig, det kommer han göra ändå, skrattade hon. Så fort gästerna har försvunnit kommer han att sätta en sån där skruv i källaren med fem meter kätting i och jag kommer inte få se solens ljus förrän om ett decennium.

- Jag kan komma förbi med lite tequila nån gång ibland när han är på jobbet, flinade Joar. Om du håller med saltet och citronen.

Liv grimaserade vid minnet av smaken.

- Jag klarar mig nog, tack. Jag håller mig till vatten och bröd.

- Som du vill. Joar skrattade. Jag ville bara vara snäll när du sitter fängslad.

- Du är alltför vänlig… svarade hon syrligt men avbröt sig då hon tyckte sig se något röra sig i skogen i ögonvrån. Hon vred på huvudet för att se vad det var men då var det borta.

- Vad är det? Frågade Joar när han såg hennes undrande blickar.

- Jag tyckte jag såg något i skogen… Hon blinkade ett par gånger. En hund eller nåt.

- Det var väl Gretas golden, den rymmer jämt.

- Kanske det, sade Liv tveksamt med ännu en blick ut i skogen. Den hade avgjort inte sett guldfärgad ut.

- Det var säkert Eili, flinade han sen. Hon rymmer hemifrån nu när du fått henne.

- Neej, sade Liv upprört och slog tidningen i Joars huvud igen. Säg inte så om min häst, din… Din niding!

- Niding? Joar skrattade högt. Har du läst dina medeltidsböcker igen?

Liv tog på sig sin högfärdigaste min.

- Du skulle nog ha nytta av att läsa ett par av dem själv, min gode herre. Du behöver lära dig lite simpel hövlighet.

Joar fnös med ett flin.

- Inte riktigt min stil.

- Du skulle gilla den jag läser nu. Liv blev exalterad. Den handlar om asagudarna…

- Då behöver jag inte läsa den, avbröt Joar. Eftersom du pratar om dem hela tiden så vet jag precis allt om dem.

- Jag vet inte allt om dem, protesterade Liv. Och jag pratar inte om dem hela tiden. Och det här är inte en faktabok…

- Liv! Joar! Ropade Karl plötsligt. Kommer ni och hjälper till?

- Vi kommer! Ropade Liv. Men helt ärligt, Joar, den är jättebra…

- Det sade du om den senaste boken du tvingade mig att läsa också så ursäkta om jag inte tror dig.

- Det var fem år sedan, har du inte läst en enda bok sedan dess?

Joar låtsades tänka efter.

- Ärligt? Nej! Jag har haft annat för mig, flinade han och klev ur hängmattan så Liv nästan ramlade ur av det plötsliga gungandet. Jag hinner först till tårtan! ropade han sen och innan hon hann reagera hade han kastat sig iväg.

- Nej, utbrast hon och snubblade ur hängmattan. Du rör inte min tårta, Joar!

Som vanligt hade hon inte en chans att hinna före men för ovanlighetens skull saktade han in lagom vid uteplatsen och lät henne kasta sig över honom.

- Nej, stönade han när han for i backen med Liv över sig. Du fick mig.

- Våga inte smutsa ned klänningen, Liv Adolfsson, ropade deras hushållerska Lena upprört från trappen. Klockan är bara fyra och den ska vara ren hela kvällen.

- Förlåt, Lena. Liv reste sig omedelbart upp och borstade av klänningen. Du såg väl att jag använde Joar som landningsplats för att inte smutsa ned den?

Kvinnan fnyste men hon hade ett halv dolt leende i ansiktet och fortsatte bära tallrikar till uteplatsen.

- Bossen har talat, mumlade Joar i hennes öra varav en stor fnissattack utbröt. Bossen hade varit deras öknamn på Lena när de var yngre.

- Tyst med dig, väste Liv mellan fnissningarna.

- Joar! Livs pappa kom till synes på uteplatsen. Hjälper du mig med bordet?

- Absolut.

- Vill du ha hjälp, Lena? Frågade Liv den korta runda kvinnan som lade ut servetter på bordet.

- Om du fortsätter här så kan jag gå in och fortsätta med tårtan. Jag ligger efter med allt eftersom din far är alldeles hopplöst oduglig på hushållsarbete. Hon räckte Liv traven med assietter.

- Det var därför jag anställde dig, Lena, påpekade hennes pappa leende. För att jag skulle slippa dammsuga och göra mat.

Livs pappa var den perfekta akademikern, ett utmärkt läshuvud och omtyckt av studenterna på universitetet där han jobbade som religionsprofessor men när det kom till sysslorna i hemmet kom han avgjort till korta.

- Jag trodde att det var för att vakta mig också, log Liv medan hon placerade ut assietterna.

- Nej, det är det jag har Joar till, flinade Karl. Och det har han gjort bra i tolv år.

- Jag tror morfar och mormor är av den motsatta åsikten, skrattade Joar. De påstår att det är Liv som håller koll på mig.

- Tack så jättemycket för presenterna, Liv kramade om Joars mormor och morfar. De var jättefina.

- Det var så lite, lilla vän. Hoppas att du blev nöjd, log den lilla glasögonprydda tanten på den finska dialekten som både hon och Joars morfar talade. Jag har sparat kvittona om du vill byta något.

- Nejdå, jag är jättenöjd, försäkrade Liv. Speciellt över Eili förstås.

- Vi förstod det, log Holger tandlöst. Hon har ju egentligen varit din sedan hon föddes, men nu är hon det på papperet också.

- Ingen skulle kunna ta bättre hand om henne, log Anna. Jag kommer ihåg när hon föddes. Du blev förälskad direkt.

- Jag sov i hagen en hel vecka, log Liv.

- Som jag minns det smet du olovandes ut ur ditt sovrum. Karl skrattade och pekade sedan anklagande på Joar. Och du hjälpte henne genom att ställa upp en stege vid hennes fönster.

- Hon hotade med att hoppa över till garaget och ta sig ned den vägen. Joar flinade. Vad skulle jag ha gjort?

Anna skrattade.

- Nej, ska vi gå hem, Holger? Det börjar bli sent. Hon reste sig stelt upp. Följer du med, Joar?

- Nej, jag ska följa med Liv och plocka blommor, sade han med en grimas. Hon tycker att vi borde ta reda på vilka vi ska gifta oss med.

- Flickor, suckade Holger leende. Ha det så trevlig då.

- Tack, Lena. Tårtan var jättegod, sade Anna.

- Tack, Anna, Lena reste sig upp för att plocka undan deras kaffekoppar.

- Vi ses, Karl, sade Holger och höjde handen till hälsning.

- Hejdå, jag ringer när jag ska in till stan nästa gång.

- Bra. Hejdå.

- Så, ska vi gå då? Frågade Liv och vände sig till Joar när paret försvunnit längs vägen.

- Visst.

- Ska du inte byta kläder, Liv? Det kommer bli fuktigt, sade Lena.

- Nej, det är ju midsommarafton och då vill jag vara snygg, log hon. Vem vet vem man träffar på.

Kapitel 2

- Det är så dimmigt så jag ser knappt blommorna, klagade Joar.

Det var fortfarande ljust ute men dimman hade gjort gräset fuktigt och Livs fötter var genomblöta i de öppna sandalerna.

- Gnällspik, log hon och plockade något som såg ut som humleblomster. Hur många har du?

- Fyra.

- Bara fem till. Hon sträckte sig efter en blomma men insåg att hon redan hade en likadan.

- Hur många har du?

- Sju. Hon såg sig omkring och blinkade med ögonen. Jag tror dimman lättar nu.

- Bra, annars lär jag inte bli gift det här året, sade Joar ironiskt.

- Du kan ju alltid försöka igen nästa år.

- Nästa år tänker jag bli full på midsommarafton, förkunnade han. Jag lär inte vara i rätt skick för att plocka blommor då.

- Då är det bäst att du sätter fart nu.

Minuterna gick och dimman lättade faktiskt så snart hördes Joars triumferande röst.

- Haha, nu har jag bara en kvar.

- Bra, det finns liljekonvaljer på andra sidan ängen, kom.

Liv tog Joars lediga hand och drog med honom över den daggvåta marken. De klättrade över gärdsgården som delade ängen. Mycket riktigt, intill skogsbrynet kryllade det av liljekonvaljer men när Liv plockat en reste hon sig vaksamt upp och såg undrande in i skogen.

- Vad är det? Såg du något igen?

- Nej... sade hon dröjande med ytterligare en blick in bland träden. Känner inte du dig iakttagen?

- Det är nog bara han som dyker upp i brunnen sen, flinade Joar. Så, nu har vi nio olika blommor, vad ska vi göra nu?

Liv slet blicken från skogen och såg ned i sin bukett.

- Vi ska snurra nio varv och sen gå baklänges till brunnen. Hon kastade en snabb blick över axeln in i skogen igen.

De gick närmare den mossbevuxna brunnen och stannade några meter från den.

- Nio varv sade du? Är det här ens en riktig tradition?

Liv skrattade.

- Jag vet inte, jag såg det i en film, erkände hon. Ja, snurra nio varv med slutna ögon så håll koll på vart du är. Liv tryckte buketten mot bröstet och snurrade långsamt nio varv med stängda ögon. Du ska backa med ögonen stängda också. Med försiktiga steg backade hon tills hon kände brunnens grova stenkant. Hon kände Joar stanna precis intill henne. Och nu vänder vi oss om och tittar ned i brunnen.

Föga förvånande såg de bara varandra där nere.

- Där ser man, där ser man, sade Joar med glimten i ögat. Så, när ska vi sätta datumet?

- Så fort som möjligt tycker jag, skrattade hon. Vi kan väl åka till Las Vegas. Hon tittade ned på klänningen som nu var mer grön än vit och gjorde en grimas. Lena kommer strypa mig, suckade hon.

- Den var ren nästan hela kvällen, log Joar och tittade på klockan. Klockan är halv tolv. Ska vi gå hemåt?

- Ja, det är nog bäst, annars lär pappa skicka en skallgångskedja efter oss. Liv släppte ned sin bukett i brunnen. Tänker du behålla din?

- Jag tänkte ge den till mormor.

- Tänk om dina kompisar skulle se dig med den där, fnissade Liv med en nick mot buketten när de gick över ängen.

- De skulle slänga ut mig ur gänget, log Joar. Och ta bort min tatuering med en vinkelslip. Han hjälpte henne över gärdesgården och klättrade snabbt över själv.

- Jo, säkert, skrattade Liv. Det låter precis som något Patrik och Johan skulle göra.

- Det är i alla fall vad vi vill att alla ska tro. Joar flinade brett.

- De skulle förmodligen inte vara riktigt lika rädda för er längre om de såg er spatsera runt med blombuketter. Liv brast plötsligt ut i ett par glädjeskutt. Vi måste gå och säga god natt till min häst innan vi går och lägger oss!

- Tänker du kalla henne din häst resten av livet nu? Skrattade Joar.

- Jag har ju aldrig kunnat kalla henne det förut, inte riktigt på riktigt…

- Vad är det där? Frågade Joar plötsligt och Liv såg upp.

Framför dem i dimman lösgjorde sig en skepnad av en kraftig, lång man. Han kom emot dem med kraftfulla steg.

- Han kommer inte härifrån, konstaterade Liv och de saktade ned farten.

När mannen kom närmare kunde de se att hans korta hår och skägg var eldrött. Den korta tunikan han bar var röd och hans hosor och mantel var mörkgrå. Det var dock inte de ovanliga kläderna han bar som var mest uppseendeväckande, i hans bälte satt en stor gammaldags hammare och på den andra sidan hängde ett svärd.

- En typisk galning, mumlade Joar. Håll dig nära mig.

När de var kanske fem meter ifrån varandra stannade den två meter långe och oerhört kraftige mannen framför dem och de stannade tveksamt. Han såg inte särskilt farlig ut när allt kom omkring, de blå ögonen såg allvarligt och skärskådande på dem men inte ett dugg hotfullt.

- Vem är du? Frågade Joar misstänksamt.

- Jag heter Tor, svarade mannen med en djup rungande röst. Jag behöver tala med dig, Liv.

- Hur vet du vem jag är? Frågade hon med en lätt darrning på rösten och hon kunde känna hur Joar spände sig bredvid henne.

- Vi vet alla vem du är, sade han bara.

- Vi? Joar körde fram hakan och försökte diskret knuffa in Liv bakom sig.

Något pockade på hennes minne någonstans i bakhuvudet och hennes blick drogs ner till hammaren som hängde vid hans höft och när den ofattbara tanken slog henne började världen gunga obehagligt för hennes ögon och hon grep krampaktigt tag i Joars skjortkant.

- Ja, vi. Tor gav henne begrundande blick. Du har rätt. Han gick närmare dem. Även om du inte kan förmå dig att tro på det.

- Det är inte möjligt, fick hon fram och skakade på huvudet.

- Vaddå, Liv? Joar såg förvirrat på henne. Vem är han?

- Det är omöjligt, stammade hon med stora ögon på den enorme mannen.

- Jag kan inte förklara nu, vi ska hem till din far och då kommer det att klarna.

- Har det hänt pappa något? Frågade Liv skrämt och tog oroligt ett par steg framåt.

- Du behöver inte vara orolig, han mår bra. Tor vände sig mot Joar. Du kan gå hem. Jag tar hand om Liv.

Joar slöt en hand om Livs överarm.

- Det kan du glömma! Hon går ingenstans utan mig.

Den store mannen fick ett bistert drag kring munnen men log sen.

- Nåväl, Livs beskyddare. Du är välkommen. Låt oss gå, det kommer bli en lång natt för oss alla. Han vände sig om och gick före dem och de gick ängsligt strax efter.

Livs tankar irrade och hon sökte Joars hand. Han besvarade gesten med en tryckning. Hon försökte rannsaka hjärnan efter tecken på att det var en dröm hon befann sig i men det kändes så verkligt. Med sin lediga hand nöp hon sig hårt i den hand som Joar höll ett fast grepp om och det gjorde så ont att hon nästan skrek till. Det var omöjligt, helt omöjligt. Det kunde inte vara han... Det måste vara ett skämt.

- Vem är han, Liv? Frågade Joar viskande.

Hon skakade bara ihärdigt på huvudet, oförmögen att ens kunna säga orden. Under tystnad gick de den sista biten längs vägen och Liv undrade frånvarande hur han kunde hitta vägen till hennes hus. Snart gick de upp för grusgången upp till huset. Det var avdukat på uteplatsen och det fanns inte ett spår av någon där ute.

- De är där inne, sade mannen och gick upp för trappen till ytterdörren.

Han lät Liv och Joar gå in före. Inne i köket satt Karl vid köksbordet och pratade med en blond kvinna som satt mittemot honom. När han fick se Liv reste han sig snabbt upp, gick genom köket och drog in henne i sina armar. Hon kramade hårt tillbaka, rädd för att han skulle gå därifrån.

- Min lilla flicka, mumlade han och kramade om henne. Min lilla, lilla flicka. Han såg upp över hennes axel och fick syn på den långe rödhåriga mannen bakom dem. Han drog henne ifrån sig men höll fast om hennes armar och såg henne i ögonen. Hur är det med dig, vännen? Är du okej?

- Ja. Nickade hon. Vad är det som händer, pappa?

Karl svarade inte utan vände sig till Joar. Du borde nog gå hem nu, Joar.

- Nej. Joar skakade bestämt på huvudet. Jag stannar.

- Som du vill, suckade han.

- Sätt er, sade kvinnan och gjorde en gest mot bordet. Jag hoppas att Tor inte skrämde er. Hon såg anklagande på honom. Jag bad honom att lämna kvar svärdet och yxan.

- Ingen fara, sade Joar kort och drog ut en stol åt Liv och satte sig bredvid henne.

Hennes pappa satte sig på andra sidan och Tor satte sig bredvid den främmande kvinnan och tog till orda.

- Det här är Freja...

- Nej... Viskade Liv och skakade frenetiskt på huvudet. Det kan inte vara möjligt...

- Liv... Karl tog hennes hand och kramade den hårt. Det är sant, ingen skulle känna igen dem bättre än du.

- Vad? Frågade Joar med en orolig blick på Liv och Karl. Kan någon förklara för mig vad det är som händer?

- Har du hört talas om asagudarna, Joar? Frågade Tor.

- Självklart, sade Joar. Det är svårt att inte höra talas om dem när man är vän med Liv. Han log och såg på Karls plågade ansikte. Vad är det, Karl? Joar flyttade förvirrat blicken från honom och såg på mannen och kvinnan på andra sidan bordet. Du påstår väl inte att de här två är Tor och Freja? Den Tor och Freja? Åskguden Tor och fruktbarhetsgudinnan Freja? När de fortfarande såg lika allvarliga ut började han skratta. Ni är ju fan inte kloka nån av er... Liv, inte tror du på det här... Det är sagor, inget annat.

- Jag vet inte vad jag ska tro… viskade hon och såg på Karl. Pappa… Är det sant?

- Jag lovar dig, gumman, jag skulle inte ljuga för dig om det här.

Liv vände på huvudet och såg på Joar igen.

- Jag har alltid känt att det var något mer än sagor… Eller hoppats på att det skulle vara något mer. Liv vände blicken till Freja och Tor. Pappa har alltid pratat om er som om ni vore mer än bara sagor…

- Det är bara sagor, Liv! Joar gestikulerade upprört mot Tor och Freja. Det är helt uppenbart ett dåligt skämt… Ett födelsedagsspratt.

- Jag skulle inte göra så mot Liv. Det vet du… sade Karl bedjande.

- Som sagt, du borde inte vara här, Joar, avbröt Freja. Det är inte din sak.

- Över min döda kropp! Väste han och lutade sig bakåt i stolen med armarna i kors över bröstet. Jag går ingenstans.

- Okej, men då måste du tro på det vi säger, sade Tor allvarligt.

- Vad vill ni? Frågade Liv osäkert. Och varför kommer ni nu?

Tor och Freja såg på varandra.

- Vi behöver din hjälp, förklarade Tor. Du vet hur Ragnarök slutar, inte sant? Det var egentligen inte en fråga han ställde till henne.

Hon nickade.

- Ja, Surts eld förstör nästan allt efter att de flesta dött i kampen... Både människor och gudar.

- Precis. Tor såg allvarligt på henne. Jag är rädd att Ragnarök står inför dörren. Vi skulle självklart kunna låta det hända. Till slut är det oundvikligt men som alla andra vill även vi ha mer tid. Därför vill vi stoppa det, och för att förhindra att vi förlorar måste vi ha Frejs svärd.

- Men det har han gett till sin hustrus far, sade Liv.

- Exakt, och han lämnar inte ifrån sig det frivilligt...

- Det låter jättespännande det här, avbröt Joar. Men vad har Liv med det här att göra?

- Hon ska hjälpa oss, sade Freja enkelt.

- Och varför just hon?

- Hon är menad för det.

- Menad för det? Joar såg skeptiskt på dem. Varför just hon? Lottade ni bland jordens befolkning och hon kom ut ur hatten?

- Nej, sade Freja tålmodigt. Hon är född till det.

- Jag? Frågade Liv med en undrande blick på kvinnan.

Freja såg på Karl och gav honom ett frågande ögonkast.

- Vill du berätta, Karl?

Liv vände blicken mot sin pappa som olyckligt såg på henne.

- Pappa?

Han såg ut som att han försökte samla sig för att säga något men skakade till slut på huvudet.

- Nej, mumlade han och slog ned blicken. Jag kan inte.

- Det är okej, sade Freja förstående. Jag kan berätta. Hon vände sig till Liv igen. För nästan nitton år sedan träffade din far en mycket vacker kvinna. Hon var oerhört intelligent och han föll omedelbart för henne. Det var kärlek vid första ögonkastet för dem båda.

Liv kastade en blick på sin pappa som nu satt med ansiktet dolt i händerna.

- Mamma? Sade hon tyst och rörde tröstande vid hans arm.

- Ja, instämde Freja. Efter deras enda natt tillsammans försvann hon, utan ett spår, men din far glömde henne aldrig. Nio månader senare fick han besök, av mig. Jag hade dig i ett litet knyte, alldeles nyfödd.

- Men min mamma... Hon är död, eller hur?

- Nej, sade Tor. Din mor lever, men hon är inte den du tror att hon är, inte ens vad.

- Men... stammade Liv. Om hon lever, varför är hon inte här... Här hos oss?

- Liv... Karl kramade hennes hand. Vännen, din mamma är Sol.

Hon såg tomt på honom först. Det kändes som om hon sprungit in i en vägg. Det kunde inte vara sant…

- Nej... viskade hon chockat. Sol?

- Ja, nickade Freja. Hon såg din far under sin vanliga tur över himlavalvet och hon beslöt sig för att träffa honom när kvällen kom. När hennes far fick reda på det kedjade han fast henne i hennes vagn så hon inte kunde träffa honom mer. Men så blev du resultatet av deras kärlek och vi var tvungna att lämna dig hos Karl. För sent insåg vi att vi skulle komma att behöva dig och då vägrade Karl att lämna dig ifrån sig.

- Men varför skulle ni behöva mig? Frågade Liv förvirrat. Jag är inte ett dugg speciell...

- Jo, det är du, sade Tor. Vi vet inte vad du kan göra men du är trots allt halvt naturkraft och därigenom mycket mäktigare än många av oss. Och vi vet att du kommer att vara viktig för oss.

- Hur vet ni det? Frågade Joar som nu tycktes ha accepterat det underliga han delgetts, om än tveksamt.

- Jätten Mimer talade om det för Oden, sade Tor. Men när vi kom för att hämta dig ett år efter att vi lämnat dig vägrade din far att släppa dig så vi lät honom ta hand om dig i utbyte mot att han förberedde dig så gott han kunde. Även om hans kunskaper är begränsade inom området så har han gjort ett bra jobb.

- Jag gjorde mitt bästa, mumlade Karl. Jag hoppas att det räcker.

Joar slogs plötsligt av en chockerande insikt.

- Karl! Du tänker väl inte låta dem ta med sig henne? Frågade han upprört.

- Jag har inget val, Joar, sade Karl plågat.

- Det är väl klart att du har! Joar smällde häftigt knytnäven i bordet. Säg bara att du inte tänker låta dem ta henne... Han såg nästan bedjande på Karl. Säg det!

- Jag kan inte... Karl såg honom i ögonen. Jag vet att det är svårt, Joar, men... Släpper jag henne inte är världens undergång snart ett faktum.

- Så du offrar henne? Din egen dotter?

- Det är jag eller hela världen, sade Liv tyst.

- Ni är inte kloka, fräste Joar. Hon är bara arton...

- Och helt vuxen sin uppgift, försäkrade Tor.

- Men... Joar sökte febrilt efter stöd men fann inget. Helvete! Han begravde frustrerat ansiktet i händerna och drog sedan med fingrarna genom håret. Så såg han upp och såg beslutsamt på Tor. Okej, men om hon följer med så följer jag också med.

- Du? Skrattade Tor högt.

- Ja, jag, sade Joar morskt och lyfte hakan.

- Och vad kan du? Sade den kraftige mannen hånfullt. Skrämma iväg en kanin kanske.

- Jag vet hur man hanterar ett svärd, fräste Joar ilsket. Och jag har boxats sedan jag var sex.

Tor fnös.

- Och var lärde du dig att hantera ett svärd?

- Min morbror är lärare i fäktning och han lärde upp mig.

- Och du tror att dina kunskaper skulle vara tillräckliga för att döda en jätte?

Joar ryckte på axlarna.

- Det är grunderna, resten kan ni säkert komplettera.

- Du är kaxig, snorvalp, skrattade Tor. Kan du rida?

- Jag är bäst i länet.

Tor såg begrundande över honom ett par sekunder och nickade sedan.

- Låt gå då, pojkvasker. Du får följa med. Om inte annat lär du ge oss ett gott skratt.

- Joar, du behöver inte, sade Liv. Din mormor och morfar behöver dig.

- Inte lika mycket som du. Och Karl kan ta hand om dem.

- Men vad ska du säga till dem?

- Jag hittar på någon historia. Han såg på henne. Du åker inte härifrån utan mig, Liv. Jag tänker inte ge mig på den punkten.

- Då var det bestämt, avbröt Freja glatt. Vi måste ge oss av nu. Packa en lätt packning, kläder får ni av oss. Ni får en stund på er att ta farväl sen.

Joar reste sig upp för att springa över till sig men vände sig om och såg hotfullt på Tor och Freja.

- Om ni inte är kvar när jag kommer tillbaka så kommer jag efter er och tar tillbaka Liv, och då får ni rädda världen på egen hand, är det uppfattat?

- Vi kommer vara kvar, försäkrade Freja. Gå nu.

Liv nickade lugnande mot honom och han kramade henne hastigt för att sedan skynda över till sig.

- Det är bäst att du går och packar också, Liv, sade Freja.

Hon nickade och gick tyst upp på sitt rum. Hon stod en stund och såg sig omkring. Det kanske var sista gången hon skulle se sitt hem. Tårarna började rinna längs hennes kinder vid tanken och snyftande började hon samla på sig de viktigaste sakerna. Halsbandet, som var det enda hon hade efter sin mamma, hängde hon om halsen, det var i guld och såg ut som en sol med spretande armar. Hon slöt ena handen om det och blundade.

- Jag ska inte svika dig mamma, mumlade hon.

- Du skulle aldrig kunna göra henne besviken, hördes hennes pappas röst från dörren. Inte mig heller.

Hon öppnade ögonen och vände sig runt och så log hon vemodigt.

- Jag önskar jag hade fått träffa henne.

- Jag också, prinsessan. Han gick närmare och slöt hennes i sin famn. Du är så otroligt lik henne, på alla sätt.

- Jag kommer sakna dig, pappa, snyftade hon mot hans axel.

- Jag kommer sakna dig också, älskling. Men du kommer snart hem igen.

- Tänk om jag inte gör det...

- Det kommer du. Det ser Joar till...

- Liv? Är du redo? Freja stod i dörröppningen.

- Ja, snörvlade hon och torkade tårarna. Hon kramade sin pappa extra hårt och släppte sedan. Tyst tog hon knytet och följde den högresta kvinnan ned för trappen.

Utanför dörren stod Tor med en mantel som han räckte henne.

- Vi kommer ta väl hand om henne, Karl, sade Freja.

- Jag vet det. Kom, gumman. Karl drog in henne i ännu en kram. Det kommer gå fint. Och jag finns här när du kommer hem.

Då kom Joar tillbaka, men inte ensam. Bakom honom gick Eili och hans hingst Peppar ledda i sina träns.

- Jag tänkte att du kanske ville ha Eili med, förklarade han. Och jag rider hellre Peppar än någon annan häst. Det är väl okej, eller hur? Sade han frågande till Tor.

- Det går bra. Är ni redo? Vi måste gå.

- Ta hand om vår flicka nu, Joar, sade Karl.

Joar tog hans hand och gav den en fast tryckning.

- Det vet du att jag kommer, förkunnade han allvarligt. Ta hand om mormor och morfar.

Efter ännu ett tårfyllt farväl rörde sig den lilla gruppen längs vägen. Liv satt i sadeln på Eili och såg efter sin pappa tills de gick runt en krök. När han försvann ur hennes synfält började tårarna rinna igen. Joar red bredvid henne och han sträckte ut en hand och tog hennes i sin utan att säga något. Hon torkade tårarna och rätade på sig. Det var för sent nu att ångra sig.

- Vart ska vi? Frågade Joar efter en stund.

- Godheim, svarade Tor.

- Och hur kommer vi dit?

- Genom ett bergspass norrut härifrån, men det tar närmare en vecka för oss att komma dit. Nu ska vi leta reda på vårt läger och sova och imorgon ska vi träffa de andra.

- Det är en sak jag funderar på, sade Liv försiktigt.

- Fråga på du, vännen, sade Freja vänligt.

- Vart ligger Godheim? Jag menar, det är ju inte utmärkt på våra kartor.

Freja gav Tor en snabb blick.

- Vi kan lika gärna börja med lektionerna nu, inte sant?

- Visst, instämde Tor som gick snett framför dem. För det första, jorden är inte rund som ni fått lära er… Inte bara.

- Vad menar du? Frågade Joar misstänksamt. Jorden är rund, det är vetenskapligt bevisat. Det vet alla.

- Ja, instämde Tor. För att ni tror på det, för att det är vad ni har fått lära er, sade han sedan kryptiskt. Faktum är att våra världar, min och Frejas, kretsar kring Yggdrasil, världsträdet. De olika rikena slingrar sig runt stammen från Nifelheim vid den nedersta roten till Alfheim vid världsträdets topp. Han vände sig om för att se på dem. När vi träffar de andra ska ni få se kartan. Vi kommer att gå genom ett bergspass och komma ut nära Bifrost.

- Men... Joar såg fortfarande skeptisk ut. Alla satellitbilder som faktiskt visar att jorden är rund då?

Tor såg roat på honom.

- Er värld är rund, precis som ni tror.

- Men du sa ju just…

- Det är inte så väldigt komplicerat egentligen, förklarade Freja. Det finns dimensioner som till viss del är sammanvävda. I vår dimension ser världarna ut som ett träd och i er ser det ut som ett klot.

Med en resignerad suck lämnade Joar ämnet men hänföll åt ett buttert muttrande. De fortsatte under tystnad, var och en i grubblande tankar. Snart kände Liv hur hon dåsade bort i sadeln. Eilis rörelser var tillräckligt sövande för att tröttheten skulle vinna över förvirringen och rädslan så snart somnade hon.

Kapitel 3

- Det är bra, pojk, lägg ner mer kraft bakom huggen bara.

Liv vaknade upp till klangen av stål mot stål. Första tanken var att teven var på, men hon insåg snabbt att det inte var hennes mjuka säng där hemma hon låg i när hon slog upp ögonen. Bädden bestod av en stickig yllefilt ovanpå en bädd av granris och hon hade ingen kudde men fleecefilten som låg över henne kände hon igen, den brukade ligga i