Vita rummet: Snuten på dårön 4

By Kent Klint Engman

Efter en längre tids sjukskrivning hinner Knujt knappt återgå i tjänst förrän det börjar hända märkliga incidenter på ön Gallbjäre. Personer tycks avlida helt oförklarligt. De påträffas bleka, nedkylda och med märkliga skador.
På sjukhuset leder Eidolf Maschkman ett forskningsprojekt där komapatienter observeras och undersöks i hopp om att de ska återfå medvetandet. Så låter det i alla fall utåt, men kan det finnas någon annan bakomliggande anledning?
Herr Maschkman har även en liten överraskning till Knujt, en överraskning som Knujt inte kommer att uppskatta.
Leila har nu börjat röra sig utanför vaktstugans trygga väggar, men Markel är inte så säker på att han tycker det är så himla bra trots allt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 13, 2024
• ISBN: 9789180973960

Kent Klint Engman

Under tiden som mina titlar blir fler har jag fått höra att jag skapat en egen genre, åtminstone inom ljudboksbranschen. Jag gillar udda karaktärer, dialekter, övernaturligheter och annorlunda berättelser. Mina böcker är bitvis skrivna på dialekt.

Book preview

Kapitel 1.

Dag 1. Söndag den 17:e Juli.

Toaletten.

Både Lillian och Ebba var på bra humör. Deras steg ekade lätt i sjukhuskorridoren.

– Hur har din helg varit då? Har du och Knujt hittat på nåt skoj? undrade Ebba.

– Nej inget speciellt. Vi har mest hållit oss hemma på Bjärudden. svarade Lillian.

– Hur är det med honom, är han fortfarande sjukskriven?

Lillian saktade in en aning.

– Han har bara jobbat nån enstaka dag de senaste månaderna, men ska återgå till full tjänst i morgon.

– Jaha, men det är väl bra. Hur länge är det sen det hände, är det ett år sen?

– Ja det är nog drygt ett år nu om jag inte missminner mig. Det hände ju strax före midsommar.

De var tysta en stund innan Ebba kom med nästa fråga.

– Det har väl inte hänt några förändringar med Storkroks Benjamin, han ligger väl fortfarande i koma?

– Ja där är det sig likt… eller kanske inte helt. Eidolf har ju anställt en ny doktor, en finne som ska vara bra på det där med koma-patienter.

– Ja det vet jag, men han har väl varit här ett tag nu?

– Jo det har han väl, tiden går så fort.

– Hur blir det med den där andra snuten då? Sivert eller vad han heter. Ska han vara kvar fast Knut återgår i tjänst?

– Nä, den gamla träbocken slipper vi, tack och lov. Han gick i pension i fredags. utbrast Lillian med ett leende.

Ebba skrattade.

– Ja, gud vilken idiot han verkar vara, och helt inkompetent. Har han löst nåt brott alls sen han kom hit.

– Jag tror inte det, men det har väl inte hänt så mycket heller.

– Nä det har väl inte det, och det är väl bra. Nu får det räcka med elände. Skönt att hysterin kring Storkroks Benjamin har börjat lägga sig.

Ja det är verkligen skönt. Nu kan Knujt återgå till jobbet utan att vara hemma och simulera att han är sjuk. tänkte Lillian.

I och med att Knujt egentligen inte var Knut, den riktige polisen som han utgav sig för, uppstod en del problem när seriemördarnyheten exploderade.

Reportrar från hela landet, ja även från andra delar av världen hade strömmat in över ön. Ruben Af Jaarstierna sjukskrev omedelbart Knujt och Eidolf Maschkman hade letat fram en ersättare som fick stå i rampljuset och ta mediasmällen. En tråkig snutgubbe från Söderhamn, vid namn Sivert Ollerbod som aldrig gjort något bra ifrån sig.

Sivert tog gladeligen på sig rollen som den som lyckats komma på att Benjamin Tylt var en seriemördare.

Att Sivert egentligen kom till ön dagen efter att Benjamin hamnat i koma hade otroligt nog hållits hemligt.

Det som sades i media var att Sivert som nyss antagit det nya jobbet råkade köra in i Benjamins metallstaty och därefter upptäcktes ett lik i konstverket. Den andre polisen på ön sades vara sjukskriven efter en bilolycka. Att det rörde sig om samma bil och samma olycka nämndes aldrig.

På något vis hade Knujts identitet nästan helt hållits borta från media. Hans namn hade väl nämnts nångång, men då som Knut Waxler, och eftersom denne inte varit vid medvetande när gripandet ägt rum var han ganska ointressant. Att han hade svåra skallskador och inte fick ta emot besök gjorde att han glömdes bort ganska omgående.

– Kan du vänta medans jag går på muggen en snabbis? sa Ebba och Lillian kom av sig i sina funderingar.

– Javisst, jag står här utanför så länge.

Ebba gick in på den offentliga toaletten och Lillian lutade sig mot väggen utanför och tog fram mobilen för att förspilla tiden.

Då Ebba gjort det hon skulle i en av de fyra små båsen gick hon mot handfaten och såg sig i spegeln. Först var det väl inget konstigt, men så fick hon en känsla av att hon inte var ensam.

Det kunde ju vara nån i en av de andra toalettbåsen, fast det var inte riktigt så det kändes. Hennes puls ökade och hon stirrade in i spegeln för att se om hon kunde uppfatta något, en rörelse, en skugga eller kanske ett par fötter i glipan under dörrarna till de andra båsen. Men det enda hon lade märke till var att allt bleknade och det blev kyligare i rummet. Hon kände skräcken öka och hon förstod att något oförklarligt höll på att hända. Hon ville skrika och springa ut därifrån, men inget kunde hon göra.

Lillian textade till Knujt, att hon längtade hem till honom och att morgonens sängbravader fortfarande kretsade i hennes huvud. När hon inte fick något svar stoppade hon undan mobilen.

Han har väl somnat om och passar väl på att ta sin sista sovmorgon. tänkte hon och rätade upp sig.

Vad håller Ebba på med? Rasten är ju snart slut.

Lillian gick några gånger fram och tillbaka utanför toalettdörren innan hon tröttnade på att vänta. Hon gick in och tänkte just fråga om Ebba hade fastnat, men orden fastnade i halsen på henne.

Ebba låg på golvet med vitt uppspärrade ögon, likblek och livlös.

– Ebba! Vad har hänt? skrek Lillian, men fick inget svar.

Lillian som sett en del döda människor under sin tid som sjuksköterska förstod att Ebba var död, men hon kunde ändå inte tro det, hon levde ju alldeles nyss.

– Vakna Ebba, vakna!

Men Ebba vaknade inte, hon låg fortfarande lika stilla och med ett något konstigt och förvridet uttryck i ansiktet.

Lillian ryggade tillbaka. Det var något med Ebbas ansikte som skrämde henne, det var annorlunda på något vis. Det var skevt och käken hängde snett så munnen gapade vridet.

Kunde det vara nån här som attackerat Ebba?… Nån som fortfarande fanns inne i någon av de stängda toalettbåsen?…

Ingen hade då gått ut från toaletten, hon hade ju stått precis intill dörren hela tiden. Eller kunde hon ha missat det? Nej, det var omöjligt.

Lillian vågade knappt vara kvar där inne, men hon kände sig tvungen att försäkra sig om att Ebba verkligen var död innan hon gick ut.

Hon satte sig på huk och lade två fingrar mot hennes hals, så ryggade hon tillbaka igen. Ebba var kall som om hon legat i ett kylrum och Lillian visste med ens att det inte fanns något hon kunde göra för henne. Men trots det kände hon mot halspulsådern en sista gång… men förgäves.

Hon skyndade sig ut därifrån, men stannade i korridoren. Om någon fanns kvar där inne på toaletten tänkte hon inte låta den smita. Hon skulle ha dörren under uppsikt tills hon fick förstärkning. Hon ropad efter hjälp samtidigt som hon tog upp mobilen och ringde Knujt. Nu fick hans sovmorgon vara slut och det var dags att återgå i tjänst, en dag för tidigt.

Kapitel 2.

Historiska vyer.

Han stod på ett berg och vinden blåste kraftigt runt honom. Utsikten var magnifik och det var kalt på bergets topp, knappt ett grässtrå. Bara hård sten… och så det gapande hålet.

Det porlade och brusade där nere i hålet, och Knujt förstod vart han var. Han var vid Hin-Hålet uppe på Gallbjäresbergets topp.

När han såg utsikten kände han igen sig… fast ändå inte. Något såg annorlunda ut. I vanliga fall brukade det bara kalt närmast Hin-Hålet medans höga granar reste sig som en mur inte långt därifrån, fast så var det inte nu. Det fanns inte ett träd på toppen, vilket gjorde det möjligt att se utsikten. Han betraktade havet och långt där borta syntes ett par holmar och så Jungfrukusten, men till och med kustlinjen såg annorlunda ut.

Han uppmärksammade inga lampor, inga båtar och hörde inga motorljud… eller vänta. Det var visst en båt. Han skärpte ögonen och kisade. Det såg ut som ett vikingaskepp som tyst gled in mot ön.

Plötsligt blixtrade det till och havsvyn byttes ut mot ett flackande eldsken i en mörk grottgång. Han såg händer som målade primitiva mönster på väggarna. En ny blixt och någon dansade runt en eld, månen var full och det skvätte blod i ansiktet på en man med en grotesk trämask. En kropp kastades ner som offer i ett hål.

Knujt flämtade till. Han visste att det var Hin-Hålet, men synerna var något som hänt för länge, länge sedan.

En hand höjdes mot skyn och något blänkte till. Märkliga ord uttalades på ett främmande språk. Det som glimmade kastades upp och en blixt träffade det samtidigt som en öronbedövande knall ljöd. Så blev allt vitt.

Så kom en ny syn från en ny tid. En modernare tid, men ändå inte riktigt nutid. En yngling satt på huk och rensade fisk. Det var något med hans kläder som skvallrade om att detta hänt för många år sedan. Han såg hur pojken skar upp buken på fisken och plockade ur inälvorna, men så stannade han upp. Han klämde och kände på geggan. Så tog han fram kniven igen och petade och skar i fiskens rens. Pojken fann något med fingrarna, och bland blod och slem blänkte en silverring.

Så såg Knujt pojkens ansikte och kände igen honom, trots att ansiktet var mycket yngre än han var van vid. Det var morfar Gusten Rojt. Knujt förstod att han nyss bevittnat när Gusten fann ringen som Knujt senare hittade under golvet framför kakelugnen.

Ett ljud som inte hörde hemma bland fiskrens och silverringar skar genom luften. Han hörde att det var ett ljud som inte passade in i sin morfars ungdomsdagar.

Ett par sekunder senare bröts de historiska drömvisionerna och han vaknade upp av att mobilen ringde. Av signalen att döma var det Lillian.

Kapitel 3.

Kalldrag.

– Eidolf! Vakna! ropade Marianne och ruskade på sin man med ena handen, samtidigt som hon höll upp täcket mot bröstet med den andra.

– Vad falls? Vad är det som händer?

Eidolf Maschkman tog av sovmasken och tog ut öronpropparna ur öronen.

– Hörde du inte kraset?

– Kraset?... Vilket kras? svarade han.

– Ja om du inte hade de där jädrans hörselpropparna i varje natt så skulle du ha hört det. Nu hör du ju ingenting.

Marianne lät bitsk och irriterad, men ändå skrämd.

– Det är ju därför jag har öronproppar för att jag inte ska vakna av minsta lilla ljud. Du har säkert hört fel.

Marianne hann inte snäsa ur sig något svar förrän ett nytt krasande hördes, och nu hade Eidolf inget problem med att höra han heller.

Han satte sig blixtsnabbt upp i sängen och de isande blå ögonen blev stora som kokosbollar.

– Vad var det? utbrast han.

– Ja det är ju det jag försöker få dig att ta reda på. Iväg med dig nu och se efter.

Hon knuffade honom nästan ur sängen. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Kunde det vara en inbrottstjuv?

Eidolf kände sig inte speciellt tuff och manlig i sin randiga bomullspyjamas. Han öppnade därför nattduksbordslådan och plockade fram en revolver som gått i arv. Den gamla klenoden fick honom iallafall att känna sig lite tuffare, och med den i ett hårt grepp framför sig stegade han nu sakta framåt.

Det var i nästa rum, ett av deras tre vardagsrum som ljudet kommit från. Han öppnade dörren och pekade med revolvern, men han kunde inte se någon tjyv eller något hot. Däremot fann hans ögon en massa porslinsskärvor på golvet intill en dyr servis som stod på ett litet rullbord. Det var den de brukade använda när det var kaffedags vid finare bjudningar.

Han var inte säker men han tycke att ett kallt vinddrag svepte förbi och han kunde nästan svära på att det ångade från hans andedräkt. Hans hud knottrades och det drog kallt genom hans annars så varma pyjamas.

Det tändes i taket och Eidolf kunde höra en dörr som öppnades. Han skrek till och vände sig mot dörren som vette ut mot Riddarsalen.

– Ta det lugnt herr Maschkman, det är bara jag… Märta!

Eidolf var bara en hårsmån från att ha skjutit husan.

– Är det du som är uppe och smyger och slår sönder vårt porslin? Är det så det ligger till kan du ögonblickligen söka ett nytt jobb. fräste han ur sig.

– Nej jag hörde något som gick sönder, det är därför som jag är här.

Hon lade märke till de trasiga kopparna på golvet och hennes plikttrogna sinne gick raskt över till arbetsläge.

– Men kära nån. De där fina kopparna. Hur i all världen kan de ha ramlat i golv. Jag ska genast städa undan det där. Gå ni och lägg er igen herr Maschkman.

Inom kort hade hon en sop och en skyffel i sina händer och gick med raska målmedvetna steg mot olycksplatsen. Eidolf som ville återgå till sängen hade inga invändningar.

När han kom tilllbaka till sovrummet ställde Marianne hundra frågor som han inte kunde svara på och chansen att kunna somna om blev obefintlig. Däremot stoppade han in öronpropparna igen och tog på sig ögonmasken och låtsades snarka.

Efter ett tag slutade hon att fråga, och när Eidolf mot förmodan trodde att han skulle somna om ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp.

Kapitel 4.

Mjukisbrallan.

Markel satt på snurrstolen vid vaktluckan med sömniga ögon. Han stoppade ner t-shirten innanför joggingbyxorna och märkte att det fanns fläckar fram på brallan.

Va fan, dom va ju nytvättad igår. Hon ska då sulla å slaska ner hele tin.

Han plockade åt sig några våtservetter och försökte torka bort fläckarna i skrevet.

– Vad håller du på med?

Markel sprätte till av Leilas gälla röst. Han hade inte hört när hon tagit sig ner för trappen.

– Gud vad du skräms! Du smyger ju som ett gammalt bergslejon mä skumgummifötter.

– Måste du påpeka att ja är äldre än dig. Du vet väl att det är fult att kalla en mogen kvinna för gammal… och att kalla en kvinna för en gammal kattgubbe är inte heller nån komplimang.

– Kattgubbe? Ja har väl aldrig kalla dig för kattgubbe ä!

– Ett gammalt bergslejon sa du, och ett lejon är ju en lejongubbe. En lejonkvinna heter lejoninna och det sa du inte.

– Ursäkta då. Du smög som en gammal bergslejoninna!

– Nu sa du att jag är gammal igen. Huh!

Hon vände sig om och försökte inte dölja att hon blev sur.

– Men snälla ungdomliga lilla Leila…

– Sitt du här och smygrunka du din snuskgubbe. sa hon och gick med bestämda steg uppför trappen.

Smygrunka!… trodde hon att ja satt å smygrunka? Dä va dä värsta. Hur skulle ja orka med dä då. Hon ha ju hålle mä vaken halva natta. Tror hon alla ä som hon… som bara tänker på snusk å perversioner hele tin å jämt.

Det var till och med Leilas idé att han skulle ha mjukisbyxor på sig. Sånna byxor var mycket lättare att ta av och det var enklare för henne att se om hon lyckades göra honom exalterad. Fast Leila sa exterad eftersom hon inte riktigt kunde uttala ordet korrekt.

Han gillade inte att han när som helst kunde stå med rumpan bar, naken och exponerad. Det där snöret som man kunde knyta mjukisbyxorna med hade hon dragit bort och slängt. Han saknade sina jeans… de satt där de satt och kunde inte ryckas ner på en sekund, och med ett bälte var det ett himla bestyr att få av dem.

Den som uppfann svångremmen skulle fått medalj, å den som uppfann mjukisbrallan ett skott i nacken. tänkte Markel.

Hennes dörr slog igen med en smäll och Markel kände faktiskt en viss lättnad av att hon var sur, då skulle han få vara i fred en stund… ända tills hon blev sugen på honom igen.

Det var märkligt det där med kvinnor. Förr när han varit singel hade han hela tiden saknat en kvinna att dela allt med… främst säng om han skulle vara ärlig, men nu när han var tillsammans med Leila var det inte alls som han föreställt sig. Visst hade de det bra ihop. De skojade, skrattade, umgicks och såg på tv, men det fanns en annan sida också som han inte gillade.

Han hade frågat Knut om det var vanligt att kvinnor alltid missförstod allting och tolkade det man sa fel, han hade svarat: Dom bara är sånna, och man begriper sig aldrig på dem.

Det kanske var så det var, han hade ju inte haft nån kvinna innan Leila.

Det kan väl inte va dä som ä meningen ä… att man först ska söka sig fördärvad efter ett fruntimmer å dela livet mä, för att sen inte förstå sig på na, å allt man gör eller säger misstolkas till nå som man inte alls mener. I så fall ä ju livet bra sjukt.

En annan sak som var sjukt med livet var ju det där med att man aldrig var riktigt nöjd, att man alltid ville ha något eller någon som man inte hade. När han var singel skulle han nästan kunnat hugga av sig ena handen för att få hamna i sängen med en kvinna, om än bara för en endaste gång… eller kanske inte den högra, den var ju bra till mycket. Nu när han var tillsammans med Leila var han glad de få dagar han slapp ha sex… för de dagarna var väldigt lätträknade.

Just det där om sexet hade han ingen att fråga om råd eftersom det var för personligt. Hade alla det så där som han? Var alla kvinnor omättliga och som vilddjur i sängen?

Den gången han sparkat upp dörren hos Katta och ertappat henne och Skåningen trodde han att det var något sjukt som bara de två ägnade sig åt. Att klä sig i kanindräkt med lackade kasslerkläder och rävmask, och använda piska och morot kunde ju inte vara normalt. Nu var han inte så säker längre… inte efter allt… ja, allt sjukt Leila fått honom att göra tillsammans med henne.

Han var på sätt och vis glad att Katta knackat på och väckt honom för att ta över vid luckan, då slapp han morgonritualen och allt syndfullt det medförde. Att Leila nu missförstått honom och blivit sur gjorde det ännu bättre, det skulle dröja innan hon var på honom igen.

Kapitel 5.

Ebba Börnström

Lillian slog armarna om Knujt så fort han och Katta kom. Hon hade som hastigast berättat i telefonen vad som hänt och nu väntade han sig en utförligare redogörelse, men ville inte påskynda henne.

Efter den långa och betryggande kramen släppte hon honom.

– Det är helt sjukt! Hon bara dog och det fanns ingen annan där inne, hon var där inne helt ensam… och så bara dör hon. Hur är det möjligt?

Toalettdörren öppnades och Sten Sten kom ut därifrån iklädd en vit engångsoverall med huva, nitrilhandskar och blå skoskydd.

– Hej Knut. Du har verkligen gjort mig en tjänst… i och med att du återgått i tjänst.

Det blev tyst. Knujt visste inte om rättsläkaren skämtade eller inte. Men han brukade inte göra sig lustig, speciellt inte i allvarliga situationer, och att läsa av Stens stenansikte var lönlöst. Det ansiktet visade aldrig några uttryck.

Om det var ett skämt eller inte fick han inte reda på för Sten Sten fortsatte efter den något utdragna tystnaden.

– Jag finner dödsfallet på Ebba Börnström lite märkligt, men jag kan inte uttala mig innan jag gjort en fullständig undersökning av kroppen.

– Lite märkligt?!… Hon kan ju inte bara dö så där… och så var hon iskall också. påpekade Lillian.

Sten Ljungson nickade lite lätt som svar och vände sig mot Knujt och Katta.

– Kan ni komma med mig in? sa han och öppnade dörren och höll upp den åt dem.

De gick in med något tvekande steg.

– Oj vad blek hon är! sa Katta.

Knujt kunde hålla med om det.

– Ja verkligen, så där blek blir man väl inte på så kort tid? sa han och vände sig mot Sten Sten.

– Nej det blir man inte. Varför hon blivit det kan jag inte svara på. Jag finner även en annan sak märklig i detta fall.

– Jaha, vad? undrade Katta.

Sten gick intill kroppen, hukade sig ner och pekade mot käkens vänstra sida.

– Jag kan med ganska stor säkerhet påstå att käkbenet är av på ett eller flera ställen.

Han tryckte med pekfingret på käken som rörde sig på ett sätt som ingen hel käke skulle göra.

– Usch. mumlade Katta.

– Kan hon ha ramlat mot handfatet? undrade Knujt.

– Det kan jag inte svara på, men det finns inget direkt märke på hennes hud. Inte heller något sår eller svullnad som det borde om hon slagit sig mot handfatet. En annan konstig sak är att jag tror det finns ytterligare en fraktur på andra sidan ansiktet.

Han pekade med fingret intill hennes ögonhåla nära tinningen, och det såg ut att vara ett ovanligt mjukt område.

– Det låter orimligt att hon föll mot handfaten och slog i huvudet både på den vänstra och den högra sidan.

De höll med men sa inget.

Knujt försökte lägga märke till några yttre skador på hennes ansikte, men det var som Sten sagt… det fanns inga. Det enda Knujt uppmärksammade var ett gammalt ärr på hakan som omöjligt kunde ha tillkommit nu.

Sten reste sig upp och såg uttryckslös ut som vanligt.

– Eftersom jag inte finner några yttre sår eller andra tecken på handgemäng, varken på Ebba… eller Lillian, så får vi utgå ifrån att Lillian talar sanning och att Ebba var ensam då hon avled. Jag ska göra lite ytterligare undersökningar på platsen, men för tillfället får vi rubricera det här som en olyckshändelse… om än en något märklig sådan.

– Finns det inga övervakningskameror här? undrade Knujt.

– Ja det vore just snyggt.. att ha övervakningskameror på damernas toalett! utbrast Katta föraktfullt.

– Jag menar inte just här inne, jag menar ute i korridoren. Om man kan se vilka som kommer in och ut från toaletten. svarade Knujt som glömt hur lätt Katta högg mot något som hon ansåg var kvinnofridskränkande.

– Jag har redan begärt kopior av de närmsta kamerorna från de senaste timmarna.

– Okej. Finns det nåt mer jag och Katta kan göra i nuläget?

– Nej inte här, men ni borde underrätta de anhöriga.

Det klämde till i Knujts mage, som en hand som vred om i hans inälvor. Att komma med sorgebud var det värsta han visste och det absolut sämsta som ingick i det här jobbet.

Han kom att tänka på Lillian, det var ju hennes arbetskamrat. Kanske hon kunde göra det.

– Vi fixar det. svarade Katta.

Jasså gör vi? Då kan ju du göra det då. tänkte Knujt, men sa.

– Är det nån som känner öh… Edda eller hennes anhöriga?

Både Sten och Katta skakade på huvet.

– Ebba… inte Edda. påpekade Sten Ljungson.

– Sorry, Ebba. Då hör jag efter med Lillian. sa Knujt och gick ut i korridoren igen.

– Lillian! Du som jobbade med henne…. Har hon några anhöriga som vi behöver underrätta?

– Öh, ja. Hon har en syster. Hon är väl den som står henne närmast nu.

– Finns det fler?

– Ja hon har en man också, Sebastian. Men han är inte vid medvetande, så han behöver ni nog inte underrätta.

Knujt fick ett frågande uttryck i ansiktet. Lillian fortsatte.

– Han var med om en båtolycka och höll på att drunkna och han har legat i koma sen dess.

– Okej. Känner du hennes syster?

– Jo det gör jag väl. Litegrann iallafall.

– Kan inte du förmedla det som hänt Ebba… tror du? Fick Knujt ur sig lite trevande.

– Men skärp dig. Det vill jag verkligen inte. Det får du göra, du behöver återkomma till jobbet efter all sjukskrivning.

Knujt kunde inte annat än att hålla med, fast han hade hoppats på ett annat svar.

Kapitel 6.

Bara sju personer.

På väg till Ebba Börnströms syster Josefine Nemsjö tog det inte lång stund innan Katta kom in på något som Knujt inte ville prata om.

– Känner du dig helt återställd nu då och kan jobba hundra procent?

– Absolut gör jag det. Jag längtar tillbaka och har tröttnat på att gå hemma hela dagarna.

– Är du helt fri från yrsel, huvudvärk och flimret framför ögonen då?

– Ja jag har inte märkt av det på… länge.

Det han inte gillade med samtalet var att han blev tvungen att ljuga för sin vän och kollega. Varken Katta, Leila eller Markel visste att Knujt hade en stulen identitet och att han inte alls var polis. I och med att en seriemördare avslöjats på ön och att den nyheten inte gick att dölja hade Eidolf sett sin chans att kunna sparka Knujt. Det skulle ju bli ännu värre mediahysteri om polisen som gripit seriemördaren inte ens var polis.

Knujt hade då hotat med att berätta allt han visste om allt skumt som försiggick på ön, samt visa bilderna och filmerna som skickats till Eidolf, Ruben och Knujt från en okänd avsändare.

Att det var Knujt som låg bakom bilderna och att det var Markel som skickat dem visste inte Eidolf… men möjligen anade han det.

Ruben Af Jaarstierna hade löst situationen genom att sjukskriva Knujt, han hade ju trots allt kört på en staty med bilen, och sånt kunde man ju få långdragna skador av.

Vad beträffande Sivert Ollerbod så hade Katta, Markel och Leila blivit införstådda med att Sivert var den som skulle sammankopplas med allt kring Seriemördaren Benjamin i Storkroken. Förklaringen till att Knujt skulle hållas borta från pressen var att Eidolf inte gillade Knujt och Eidolfs ord löd:

Vi kan inte ha en sådan som Knut i media… han kommer att ge ön ett sämre rykte än den redan har. Han är ju dessutom sjukskriven med yrsel och kraftig hjärnskakning. Så hädanefter har Knut inget med utredningen att göra. Är det förstått?

Eidolfs ord var väldigt klara, och om de ville ha sina jobb kvar och slippa problem insåg de att det bara var att lyda.

Att hela tiden låtsas vara sjuk och få yrsel, eller ont i skallen när han träffade Markel eller Katta tog på krafterna. I drygt ett år hade Knujt varit tvungen att ljuga för dem. Hans identitetslögn var så långt gången nu att han omöjligt skulle kunna tala om hur det låg till utan att de skulle tappa all tilltro till honom.

Han var ändå glad att få komma tillbaka till jobbet. Visst hade mediacirkusen varit stor runt Storkroks Benjamin, men den hade kunnat varit mycket större.

För att kunna klassas som seriemördare krävs att personen i fråga dödat minst tre personer, samt att morden skett vid olika avgränsade tillfällen, och att motivationen till största del är baserad på psykologisk tillfredsställelse. Benjamin Tylt var anklagad för att ha dödat sju personer. En pokerspelare från Iggesund, ett par Polska bärplockare och en Tysk familj på fyra personer, men… Det var långt ifrån den hemska sanningen.

De hade funnit kvarlevorna av 40 stycken kroppar i Herr Tylts skulpturer… men det var inte allt. Han hade även sålt en del av sin skrotkonst utomlands och Knujt trodde att det säkerligen fanns lik även i dem.

Eidolf och hans gråa zombielakejer hade gjort ett bra jobb med att hålla det mesta hemligt. Till en början trodde öborna på den så kallade Get-Corona-lögnen som Katta kommit på i stundens hetta. Reine i Svacka hade spridit det som en löpeld, men trots det så kom det fram att det rörde sig om något annat.

Vittnen hade sett hur kroppar forslats bort från Benjamins gård och efter några dagar hade det spritt sig så pass att det kom journalister från alla håll till ön. Då det inte gick att mörka mer hölls en presskonferens. Det var Eidolf Maschkman med Ruben Af Jaarstierna vid sin sida som höll den.

Det som sades i korta drag var att de sju tidigare nämnda offren hade hittats på Benjamin Tylts gård. Det hade gjorts en grundlig undersökning och till och med hans konstverk hade undersökts, men det fanns inga fler kroppar på Benjamins egendom.

Det var ju en stor lögn och var de trettiotre andra kropparna tagit vägen visste inte Knujt, men med en kvalificerad gissning så fanns de väl inne på sjukhusets hemliga avdelning… Avdelning S.

Knujt förstod ju vilken hysteri det skulle bli om det kommit fram att en konstnär sålt konst innehållande mordoffer till spridda platser runt om i världen. Det var ju inte undra på att sjukhuseliten gjorde allt för att dölja det faktumet. För Knujts egen del var det nog bra, annars hade han troligtvis spelat polis för sista gången.

– Där framme är det. I det röda huset som har två flaggstänger på gården. sa Katta och fick Knujt att komma av sig i sitt funderande.

Kapitel 7.

Sorgebud.

Mannen som öppnade såg väldigt oförstående ut. Knujt gissade att det var Peter Nemsjö, Josefines man.

– Po… polisen. Vad vill ni? stammade han fram och såg nästan rädd ut.

Att vara polis gör en då inte till en glädjespridare direkt. Man är som dåliga nyheter på två ben. Så fort man visar sig utanför nåns dörr blir alla misstänksamma eller rädda. Endera försöker folk se så oskyldiga ut som möjligt ifall de skulle ha gjort nåt dumt, eller så tror de att det inträffat nåt elände. Inte så konstigt egentligen för det är ju sant. tänkte Knujt.

– Vi söker din fru, Josefine. Är hon hemma. sa han och försökte se så allvarlig ut han kunde.

– Josefine? Vad vill ni henne, hon har väl inte gjort nåt?

Peter gick in i försvar gentemot sin fru och sträckte lite på sig.

– Nej hon har inte gjort något, men vi har information som vi vill förmedla till henne. Är hon hemma? sa Katta.

Den offensiva looken i hans ansikte förvandlades till oro.

– Vad är det som hänt? frågade han med en aningen dämpad röst.

Hon är hemma, eftersom han inte vill höja rösten. Endera sover hon eller så är hon i ett närliggande rum. drog Knujt som slutsats.

– Hon sover. Det blev lite sent för oss igår. Är det något jag kan hälsa henne… eller?…

Hans röst blev lägre mot slutet av meningen, troligen insåg han att om det var något alldagligt polisen ville förmedla hade de nöjt sig med att ringa. Eftersom de var här, var det frågan om något allvarligare.

– Vi behöver nog säga det här till henne personligen. sa Knujt och lade märke till en person lite längre in i huset.

– Vad är det som hänt?

Det var Josefine som var på väg mot dem och hon drog morgonrocken om sig.

Knujt förklarade vad som hänt med en så medlidsam min och röst han förmådde. Det var svårt att inte kunna ge en förklaring till dödsorsaken, mer än att det troligtvis rörde sig om en olycka.

Josefine var skakad och såg blek ut, och även om Peter stod vid hennes sida och höll om henne så lade Knujt en lugnande hand på hennes axel…. Då hände något.

Det flimrade framför Knujts ögon och det var som om handen på hennes axel blev magnetisk och sögs fast.

Knujt blundade och i hans inre såg han ett vitt tomrum, som om han befann sig i ett gigantiskt sjukhusrum som lystes upp av ett starkt ljus. Det var bara det att han inte såg några väggar… eller tak, bara en oändlighet av vitt.

Är jag inne i dödsriket… eller i väntan på dödsriket?

Den tanken slog honom förmodligen för att det påminde om nåt