Flickan i det gröna

By Inga Thelander

Vid en sjö i utkanten av Stockholm står de gamla villorna utplacerade likt ett konstverk. Människorna som bor i området på udden har känt varandra sedan barnsben, men alla bär de på olika slags mörka hemligheter. Marja som är sjuk och utarbetad fastnar i narkotikamissbruk, författaren Peter som lever mer i sin litteratur än i verkligheten, drömmaren Tekla som gör allt för att förverkliga sina fantasier och slutligen Edit som försatt sig själv i en mardrömslik situation i Marocko. Flickan i det gröna är en konfliktladdad spänningsroman om människors olika sätt att fly verkligheten. Inga Thelander kartlägger med psykologisk finess fyra olika livsöden, där den gemensamma nämnaren är att de alla är på väg mot katastrofen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 19, 2018
• ISBN: 9788726694277

Book preview

upplagan.

i

marja ryckte till när hon hörde dörren öppnas, men hon rörde sig inte och hon såg inte upp. Hon låg som förut i sängen med raka ben och med armarna stelt lagda efter kroppen. Som en stod. Hade hon legat så här ända sedan… ja, hur länge egentligen?

»Jag kan inte sova», mumlade hon otydligt. »Jag känner mig eländig.»

Någon tog ett par lätta steg, kom närmare; en mjuk röst sade:

»Drick det här så blir du bättre.»

Marja vred sig ovigt på sidan, hon öppnade långsamt ögonen. Hennes ögonlock var tunga och det ilade i dem; de var som fästa vid små trådar av smärta mot tinningarna. Hon såg glaset som sträcktes emot henne inom bordslampans matta ljuscirkel, och handen, en vit, len hand med vällackerade naglar, Teklas hand. Hon höjde blicken, försökte urskilja Teklas ansikte för att utröna om det fanns ogillande i det, men ansiktet var höljt i skugga, blev ett med rummets dunkel. Bara klänningen lyste emot henne glimtvis skiftande i gyllenbrunt.

Hon såg så suddigt, fick inte in helhetsbilden. Marja blundade igen. Jag måste se hennes ansikte, tänkte hon.

»Mår du fortfarande illa?» En svag otålighet skymtade fram i mjukheten.

»Jag är bara trött.»

»Stackare. Ta glaset i ett drag så sover du hela natten.»

Omsorgen värmde. Marja hävde sig på armbågen och hon varseblev Teklas ansikte ovanför lampskärmens milda skimmer. Ansiktet hade ett uttryck av deltagande blandat med nyfikenhet, läpparna var halvskilda i ett tvekande leende. Marja fattade darrande glaset och tömde det lydigt.

»Jag är inte van», sade hon ursäktande. »Jag har aldrig behövt sånt här förr.»

»Nej, men ibland måste man.» Tekla lät avmätt. »Se så, vänta ett tag…» Hon ruskade om kuddarna och lade täcket tillrätta kring Marjas fötter. »Försök att koppla av.»

»Du är alltid snäll.» Marja sjönk ner i sängen, hon ville slappna av, hon ville komma undan vaksamheten och samvetet, som pirrade någonstans inuti henne. »De andra, vad sa de? Jag gjorde visst bort mig totalt.»

Tekla gav henne en lätt klapp på kinden.

»De har redan glömt det. Det var ju bara vi vanliga. Sov ut nu. Jag tar hand om ditt i morgon.»

»Och Peder?» Namnet var en viskning.

»Han förstår. Alla vet vad du haft om dig sista tiden.»

»Det är viktigt för Peder nu…» Marjas röst bröts i en snyftning. »Ingenting får störa honom.»

»Han blev inte störd. Förresten har han redan gått hem, eftersom du skulle bo hos mig i natt.»

»Och han undrar…»

»Peder märkte ingenting, för han var inte därinne just då.»

»Jag försvann tidigt.»

»Du var trött, sa jag. Och du ville vara ifred. Jag sa till honom att du hade somnat.» Tekla lät en aning skamsen vid de sista orden. »Han blev kvar rätt länge i andra rummet tillsammans med Torkel.

De pratade historia, vad Peder nu kan ha för nytta av det.»

»Han behövde kanske upplysningar för sin nya bok.» Marja kurade ihop sig med händerna framför ansiktet. »Du är så snäll», mumlade hon igen. »Jag ska försöka sova nu.»

Tekla släckte lampan och lämnade henne. Marja hörde hennes steg i den knakande trappan, men ingenting mer. Borde man inte höra något från de andra, röster och skratt. Hade alla gått? Vad var klockan? Hon orkade inte titta efter.

Det var mycket hon inte orkat med på sistone, men det kunde ha varit värre, ifall hon inte haft makt att tygla tröttheten.

Fast i kväll hade hon varit uppsluppen, känt sig fri och farlig. Hon hade släppt sig lös och hon hade druckit, hon som aldrig brukade dricka. De drack sällan sprit, hon och Peder. Men någon hade fyllt hennes glas hela tiden med en läskande söt sak som var ofarlig, hade man sagt. Peder hade sett på henne då och då med det där förströdda leendet han brukade ha ibland under sina arbetsperioder. Hon kände det nu efter tolv år. Han betraktade henne som en främling, eftersom han tänkte på annat. Peder hade kommit till bjudningen för att göra Tekla en glädje, Tekla som så sällan hade bjudningar. Men han led av det.

Och han hade inte ens märkt att hon blivit berusad, att hon raglat, blivit yr… och hjälpts i säng av Tekla.

Åh, så hon burit sig åtl Marja vred sig oroligt i sängen, pinad av förebråelser och blygsel. En stund senare somnade hon likväl med armen slängd över ansiktet.

Längre fram på natten vaknade hon och mådde illa. Tidigare hade hon haft kväljningar som hon behärskat genom att gå till sängs och ligga på rygg, men nu gick det inte längre. Hon tvingade sig upp och ut i badrummet, där hon kräktes medan allt gungade omkring henne. Efteråt borstade hon tänderna och gjorde snyggt efter sig. Hon rörde sig tyst för att inte störa Tekla som hade sitt rum på andra sidan badrummet.

Luften kändes kvalmig när hon kom in till sig igen. Hon öppnade fönstret och tittade ut över samhället. Det var månsken ute och snön glittrade hårt i den blåsvarta natten. Överallt var mörkt utom… utom i hennes eget hem, där ljuset lyste i sängkammaren. Varför höll Peder sig vaken?

Marja frös, hon sköt hastigt igen fönstret. Hon kände sig alldeles redig nu. Hennes huvud var klart, otäckt kallt klart som månskenet utanför.

Hon måste komma till klarhet med sig själv. Hon måste göra något åt… det här. Hon måste äta mer, sova mer, åh, det var massor av saker man måste.

Det var inget fel på henne, hade doktorn sagt, men han hade skrivit ut litet lugnande och litet vitaminer. Det var stress, det nya fina ordet stress. Han hade klappat henne på axeln och tillagt: »Fru Vinge har haft nog så stretigt senaste månaderna. Men krafterna kommer säkert tillbaks därute i villan i friska luften. Ni är fortfarande ung.»

Marja tände ljuset och satte sig på sängen med händerna knäppta kring knäet. Hon suckade, stirrade matt framför sig.

Visst hade hon haft det snärjigt, fast hon hade inte insett förrän nu att hon tagit ut sig.

I oktober hade pappa blivit riktigt sjuk. Förut hade han varit klen länge och krasslig på många sätt. Han ville inte in på sjukhus. Marja hade varit växelvis hemma hos sig i stan och växelvis ute hos honom i samhället. Hon hade vakat och skött honom de dagar hushållerskan och sköterskan måste vila, förresten hade hushållerskan vägrat befatta sig med skötsel och nattvak. Samtidigt ville Marja inte släppa sina intressen i stan; hon gick på två kurser och fick långa läxor. Kurserna stimulerade, blev välkomna avbrott i hushållsarbetet. Det hände ganska ofta att hon for till stan och kurserna genast efter en vaknatt. Hemmet måste ses till också, och ungarna och deras kläder. Peder hjälpte till mycket, men allt förstod han sig inte på. Det hade väl ordnat upp sig om inte influensan kommit, och den hade hon givit sjutton i. Det var otäck influensa med hög feber och huvudvärk. Hon hade legat en dag bara. Sedan hade hon kurerat sig med pulver, trodde hon.

Hon fick styra om begravningen, eftersom hon var barnet som bodde närmast. Hon fick styra om det mesta i samband med dödsfallet. Hon var fortfarande inte fri från influensan. Så kom julen.

Strax efter nyår for hon ut till samhället igen för att passa hantverkarna, som gjorde nödvändiga reparationer i det gamla huset.

Peder måste vara i staden. Han hade börjat med förstudierna på sin nya bok och gjorde täta besök på KB och andra bibliotek.

I början av februari kom flyttlasset en grå morgon. Och då… mitt i allt bråket och ljuden: karlarnas hasande fötter och grova röster, dunsarna från lårarna när de sattes på golven, och dammet när de packades upp; vänligheten som man skulle visa och omtanke med öl och kaffe och två hjälpar som inte hade vana. Alla skrek efter henne, ropade, frågade, väntade på order… Då kom det över henne som en blixt, den panikartade nästan hysteriska känslan av: Nu orkar jag inte längre. Jag stär inte ut.

Hon hade gömt sig på toaletten, varit där i evigheter, hört dem skrika efter henne. Hon hade stött sig mot väggen med hängande armar och darrande kropp, hon hade varit utan styrsel både i fysiskt och psykiskt avseende.

Till slut hade hon lyckats behärska sig. Senare på dagen kom Tekla. Då blev det bättre.

Marja skälvde till. Hon frös fortfarande. Hon visste att hon inte kunde sova. Hon hade inte sovit ordentligt efter influensan i höstas. Hon böjde sig ner efter väskan och öppnade den. Doktorns lugnmedicin var snart slut. Hon tog den för sömnen och ökade dosen ganska ofta. Hon hade fått ännu svårare att sova på sistone därför att… Marja svalde resten av meningen tillsammans med tabletterna. Hon visste varför och behövde inte anstränga sig med tankarna.

Hon fick benen under täcket. Hon slöt ögonen och drog ett par djupa andetag, försökte flyta på nattens stillhet. Låg hon inte ganska obekvämt, kudden verkade knölig. Och hon hade glömt att släcka lampan. Hon gjorde det, skakade kudden och vände sig på andra sidan.

Månen flinade brett åt henne genom fönstret. Den lekte tittut bakom den höga poppeln vid grinden i Teklas trädgård, den gömde sig bakom trädet, log på andra sidan. Hon lyckades somna strax innan den försvann helt någonstans bredvid för att leka framför rutan hos någon annan av »de vanliga».

ii

Peder Vinge gick inte hem direkt fastän han bodde mitt emot Tekla Palm. Han tog en runda genom samhället som var tyst och mörkt så här dags på fredagnatten. Klockan var nära tolv.

Han grubblade på sin nya bok.

Peder Vinge hörde till dem som slagit igenom med sin första bok och som ansetts vara ett stort löfte redan vid tjugutvå. Nästa kom ut när han var tjugutre och den befäste kritikernas förväntningar.

Först då blev han medveten om ansvaret. Han hade skrivit litet på allvar och mycket på lek. Han blev varse att han togs helt på allvar. Han dröjde fyra år med nästa bok. Och nämndes öppet som en stor begåvning. Därigenom blev han fånge under ansvaret.

Att skriva var ett krav som han gärna böjde sig under, men det var ingen lek längre. Ibland erfor han glädjen trots att ansvaret fordrade och tyngde. Ibland trodde han sig född till ett medium för dem som inte hade förmågan att förklara. Han visste att han aldrig skulle nå det fullkomliga, men han strävade efter det nästnära.

Ibland tyckte han också att hans liv var ett sken, att han stod utanför det som andra kallade verklighet. Hans verkliga liv fanns i ensamheten bland skuggvärldens gyckelbilder.

För att nå sitt liv stängde han sig inne. Det var egoism. Han erkände det. Han visste att samhällets verklighet kretsade kring honom; att hans hustru, hans hem och barn var utanför i detta samhälle och att han höll dem utanför för att själv kunna existera.

Och nu var han i färd med en ny bok efter tre års paus.

Peder passerade affären, nybygget och posten. Han rundade posthuset för att komma på rätt väg och var inne bland gyttret av bostadshus och gamla kåkar. Stämningen var drömsk i månljuset, natten var kall och hans fötter knarrade mot snön. Han gick fortare och nådde snart avtagsvägen till villorna vid sjön, där han själv bodde. Promenaden hade varit till föga hjälp i hans funderingar angående boken.

Uppslaget var bra. Han hade utformat miljön kring det, och en del människor. Han hade hunnit bekanta sig med en av huvudpersonerna som var man. Kvinnan motstod hans ansträngningar, ändå hade hon dykt upp först. Kvinnan var viktig. Men han fick inget grepp på henne.

Peder öppnade dörren till villan, tog av ytterkläderna och såg till barnen. De sov snusande och lugnt. De trivdes här i nya hemmet.

Han klädde av sig och gick till sängs. Han somnade nästan genast och i sömnen mötte han sin egen värld. Denna sömn gav rispor i hans ansikte och skapade oro under dagen därför att han sällan mindes vad han drömt. I sömnen levde han många människors liv och var ett med dem, och de människorna var mer levande än det hans sinnen erfor i dagsljus. Senare, för det kom alltid ett senare när han var färdig och utsugen, hånskrattade han åt sig själv, men han talade aldrig om det med andra.

Under sådana perioder ägnade Peder sällan en tanke åt sin hustru eller åt någon annan kvinna.

iii

Här är alltså Marja som är litet sjuk, men har friskförklarats; och Peder som ju måste vara litet tokig; och Tekla som är snäll, och som Marja och Peder litar till.

Vidare finns »de vanliga».

I denna natt låg Tekla i sitt rum och lyssnade till Marjas förehavanden i badrummet. Hon gick inte upp för hon var ganska trött, hon med.

Tekla låg med slutna ögon. Hennes tankar lekte med tillfälligheterna i livet, tillfälligheterna som kunde bli tillfällen? Fanns tillfälligheterna där alltid, och väntade på någon som kunde och ville gripa dem, eller erbjöd de sig plötsligt, skapade av någons längtan?

I denna natt vakade fortfarande »de vanliga».

Oscar Perlöf tog en nattgrogg vid hemkomsten medan han hörde på Sylvia. Oscar var trettiofem, men hade redan hunnit bli ganska däst samt kal på hjässan. Han var på god väg att bli stjärnrevisor. Han var född Pettersson.

Han lyssnade artigt på Sylvia, som verkade falnad så här dags på dygnet. Oscar förfärades vid upptäckten och skämdes smått. Hans hustru falnad. Hon hade varit förbannat söt för en åtta år sedan. Sylvias hår var extraljust. Hon hade porslinsblå ögon och rosig hy, runt ansikte – eller rättare sagt hade haft. För tillfället liknade hon en ros i vissningsstadiet, rosors blomningstid är kort, som bekant.

Men i gesterna och minspelet mankerade ingenting. I det fallet kunde Sylvia mäta sig med vilken tonåring som helst. Sylvia hade åtskilligt att säga om Marja och »den stackars Peder». Synd om Tekla som haft såna ansträngningar. Oj, oj. Sylvia snörpte på munnen, tog av sig skorna och lade upp benen i soffan.

»Fru Lind säger att Marja alltid varit en galenpanna. Fru Lind bodde här som barn också», berättade Sylvia viktigt.

»Lind… Lind», upprepade Oscar sökande.

»Ja, hon bodde bredvid bagaren och hette Andersson eller nåt sånt», förklarade Sylvia. »Det är ju städhjälpen, vet jag», tillade hon. »Det måtte du väl veta.»

Oscar muttrade, om instämmande eller ej, var svårt att avgöra. Han var fullt belåten med att enbart lyssna.

Men Verner satt i sängkammarfåtöljen och iakttog Helen, som fullföljde sina riter framför spegeln iklädd trosor och behå. Hans ansikte bar ett ödmjukt drag.

»Sitt inte här och häng», sade hon irriterat. »Gå och lägg dig!»

»Måste koppla av först», invände han.

»Från vad då om jag får fråga?» Helen drog bomullstussen med ansiktsvattnet kring ögon och näsa. »Från Marja?»

»Marja…» tonfallet ljöd frånvarande. Han lade huvudet på sned och insöp sin hustrus spetsiga bystprofil ovanför midjans slanka kurva.

»Tekla då?» Hennes ord ackompanjerades av hårborstens entoniga raspande över håret. Hennes kropp fick än mer spänst när armarna lyftes. Verner svalde.

»Eller Peder…» sade han. »Fasligt svansande kring honom.»

»Kan du förstå varför Tekla inte gift om sig?» Hon vände sig plötsligt emot honom med frågande min och lät hårborsten falla mot knät. »Det är minst fem år sen mannen dog…»

Han betraktade henne, hennes lätt höjda ögonbryn, de mörka strålande ögonen, den låga släta pannan som just nu drogs samman av rynkor i undran.

»Måste man gifta om sig?»

»Tekla måste nog det. Fast hon kanske inte fått chansen…» Helen begynte åter borsta håret.

»Hon är inte ointressant… En del anser säkert att hon har en viss dragningskraft.»

»Konstigt.» Hon reste sig, plockade av de lätta plaggen och stod naken inför honom. »Hennes figur är ingenting. Jag trodde karlar lade stor vikt vid kroppar.»

»En animalisk utstrålning kan räcka», sade han dovt.

Hon böjde armarna över huvudet och gäspade med halvslutna ögon.

»Saknar du den hos mig?»

Han behärskade sig och begäret.

»Ja.»

»Verkligen.» Hon trädde närmare, lutade sig över honom. »Anser du det i själ och hjärta?»

»Dra inte in själen», sade han. »Den känner du inte till.»

»Det andra räcker», sade