Fritt fall

By Anneli Olsson

Alva Bergmans liv kunde varit bättre. Pojkvännen har precis dumpat henne, via sms, och hennes självkänsla är i botten. Så när bästa vännen Camilla föreslår en långresa för att komma bort från allt tackar Alva ja, trots att hon både är flygrädd och orolig för vad som kan hända.

När ledigheten är ordnat och avresedatum närmar sig hoppar Camilla plötsligt av, hon har fått erbjudande om ett drömjobb och kan bara inte tacka nej. Så nu står Alva där och vet inte vad hon ska ta sig till, ska hon ställa in allting eller ge sig iväg på egen hand till andra sidan jordklotet? Till slut bestämmer hon sig för att resa – ett beslut som kommer att förändra hela hennes liv.

”Fritt fall” är första delen i en planerad serie om reseförsäljaren Alva Bergman. En charmig och humoristisk feel good-berättelse om livets oväntade vändningar.

”Välskriven, underhållande, knasig och rolig.” @minnas_bokhylla

”Vissa böcker går bara inte att sluta läsa. Fritt fall är en sådan.” @boktokig

”Jag bara älskar denna debut!” Anne-Lie Högberg, författare

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 7, 2020
• ISBN: 9789180000758

Book preview

mig.

1

SÖNDAG 8 SEPTEMBER

Krypningar av oro hade härjat i kroppen hela kvällen men höll på att ebba ut. Sömnen började äntligen omfamna henne när det oroliga tilltog. Alva gnuggade ansiktet med handflatorna och låg sedan alldeles stilla. Höll andan för att lyssna efter ljuden som fångat uppmärksamheten. Om det ens var verkliga ljud. Jo, där var de igen. Viskningar? De letade sig in genom dörrspringan och hon förde duntäcket försiktigt åt sidan för att inte prassla onödigt mycket med det. Trägolvet skickade isande strålar genom de nakna fotsulorna och fick fjunen på både benen och armarna att resa sig. Dämpat ljus från vardagsrummet strilade in på golvet genom dörrspringan. Vem pratade han med? Oron gick som en tung basgång i bröstet. Något sa henne att hon inte borde lyssna men Alva var klarvaken och nyfikenheten väckt.

Ett råd hon fått många gånger var att aldrig lägga sig osams med sin partner. Det spelade ingen roll hur mycket hon önskat följa rådet för de var trots allt två i förhållandet. Att de var osams var kanske en överdrift. Det var mer att de, eller kanske mest Tony, inte pratade med varandra. Istället verkade de samla på allt fler tysta minuter för varje månad som gick och byggde upp en stämning mellan sig som fick andan att fastna långt upp i bröstet på Alva. Tony satt ofta i soffan och tittade på tv eller stirrade ut genom lägenhetsfönstret som om han vore långt därifrån. Hon fick knappt någon respons när hon berättade om något eller bad om hans åsikter. Vid några tillfällen hade hon inte kunnat hejda sig utan ställt den förbjudna frågan vad tänker du på?. Till svar hade hon fått inget fräst i ansiktet, följt av en önskan om att hon skulle sluta tjata. Hon hade lagt ner sina försök till kommunikation just då och hoppats att han skulle komma till henne när han surat färdigt. Det brände i magen när hon tänkte på det.

Alva stod nu med örat så nära dörrspringan hon kunde. Höll andan och ansträngde sig för att fånga upp orden utanför.

… vet inte hur jag ska göra. Det känns som att ha bojor runt fotlederna och ibland tror jag att jag ska svimma av hur tråkig och feg hon är.

Tony verkade invänta ett svar men inget kom som Alva kunde höra, så hon slog fast att han pratade i telefon. Ingen fanns med Tony i vardagsrummet.

Ja, jag vet, jag vet … Du får inte tro att jag inte vill, det förstår du väl? fortsatte han.

Bojor? Tråkig och feg. Vad pratade han om? Och framför allt – med vem? Alva blev kall och varm om vartannat och drog sig tillbaka från dörren. Ville men vågade inte höra mer och hjärtat hamrade bortom all sans. Allt behövde inte handla om henne försökte hon lugna sig med. Det hade Tony till och med påpekat nyligen och han hade nog rätt i att hon kunde vara en aning egocentrerad. Alva manade sig till att inte dra några högre växlar av det hon just hört. De satans krypningarna fick det att klia i huden som tusen myggbett och hon försökte frenetiskt att skapa vakuum i huvudet där varken känslor eller försök till rationella tankar kunde röra sig. Det skulle bli en fruktansvärt lång och sömnlös natt, gissade hon och önskade att hon legat hemma i sin egen säng. Sluppit höra viskningarna som verkade illavarslande trots att hon inte förstod vad de handlade om.

2

MÅNDAG 9 SEPTEMBER

Det pep i öronen och kaffebryggaren på köksbänken verkade dubblera sig och vaja fram och tillbaka i hennes skelande blick. Viskningarna från natten dröjde sig kvar som envisa ekon. Alva visste att hon behövde ta reda på vad det handlat om, men hur? Bara gå rakt på sak utan att linda in frågan i bomull? Gissningsvis skulle han inte svara utan bara fräsa åt henne. Tony, som var så rolig och full i fan, verkade ha tappat gnistan. Hans ljuvliga rappa humor och det fina leendet var numera som fridlysta blommor. En torr röksvamp med häftiga humörsvängningar hade han blivit. Det ömmade som ett svidande blodigt skavsår i hela henne och vad hon än gjorde, eller inte gjorde, hjälpte inget för att få den gamla Tony tillbaka.

Vattnet fick forsa ur kranen över pek- och långfingret tills temperaturen blev helt rätt. I andra handen låg en Alvedon och en Ipren. Hon skulle aldrig ta sig igenom dagen utan dem och en sjukanmälan var inte aktuellt. De hade alldeles för mycket att göra på jobbet. Alva tänkte på sin pappa som skulle ha fnyst åt henne om hon andats om att stanna hemma från jobbet på grund av ömt huvud och trötthet. Han brukade gräma sig åt sina två plumpar i sjukprotokollet under de snart trettio åren som elektriker. Själv var hon inte alls lika extrem men arbetsmoralen satt hårt även i hennes ryggrad. Stannade Alva hemma skulle hon kallt kunna räkna med jobb upp över öronen och syrliga kommentarer under resten av veckan från chefen. Hon andades in kraftigt genom näsan och kastade in tabletterna så de studsade mot svalget.

Alva måttade upp sex skopor kaffe i filtret och tryckte sedan ner näsan i burken. Hon drog in doften så kraftfullt att lite pulver nästan följde med upp av draget. Tony låg fortfarande i sängen och drog sig. Han snoozade gärna fem-sex gånger innan han gav upp sängen. Obegripligt om man frågade Alva. Klev hon inte upp på alarmets första brutala gong-gong skulle hon aldrig komma upp. Förhoppningsvis fick han hjälp på traven av det hemtrevliga fräsandet och kluckandet från bryggaren och doften.

Alva stod lutad mot köksbänken med ryggen mot bryggaren, tills fräsandet signalerade att den var färdig. Hon hällde upp en kopp och slog sig ner vid köksbordet på en av de tre pinnstolarna och såg ut över stadsdelen Söder. Trädkronorna var fortfarande översållade av löv, de flesta ännu gröna. Med pekfingret trummade hon lätt mot sin varma kopp. Tänk om han var allvarligt sjuk men bara inte visste hur han skulle berätta det? Inget hade varit som vanligt mellan dem på länge. Och de där viskningarna … Lösryckta meningar utan tydligt sammanhang och hon hade stått vid dörren i kanske bara en halv minut. Vad var det hon hade hört egentligen? Hade hon gjort något fel, fått Tony ur balans?

Utan ett ljud dök han plötsligt upp i dörröppningen och hon studsade till på stolen när hon rycktes ur tankarna. Han stannade till och gnuggade sig i ögonen.

Godmorgon, sa Alva.

Morrn.

Det finns kaffe.

Aha, vad bra. Tony sträckte sig efter koppen som Alva placerat intill kaffebryggaren åt honom. Han fyllde den och drack stående, lutad mot bänken.

Ska du inte komma och äta frukost med mig? Jag har fixat äggröra.

Nja, jag vet inte om jag hinner. Han såg kort på henne innan han stirrade ner i koppen.

Nähä. Synd ... men om du klev upp lite tidigare så skulle du hinna. Hon begravde blicken i den gulvita geggan på tallriken. Frukosten hade varit deras guldstund på vardagarna eftersom de så ofta hade olika arbetstider. Alva försökte svälja besvikelsen.

Ja, men jag är så trött. Jag måste väl få sova så jag orkar med jobbet.

Ja, självklart. Du kanske behöver lägga dig tidigare. Med mig. Då skulle vi ha mer tid tillsammans. Nej men usch, lät hon som hans mamma nu?

Tony blängde på henne och tog en slurk. Alva blev kall. Hon ville fixa det som inte var bra – nu. Men hon visste ju för satan inte vad han ville eller inte ville längre. När han tog ytterligare en stor klunk av det heta kaffet samlade hon sig och passade på innan hon hann ångra sig.

Pratade du med någon i natt? Hjärtats bankningar accelererade kraftigt när orden glidit ut.

Nä, hur så?

Jag tyckte att jag hörde dig i vardagsrummet.

Det måste ha varit tv:n. Jag kunde inte sova så jag kollade på ett par avsnitt av Suits på Netflix. Han var kort i tonen och blicken blev stirrig, som om han blev tvungen att nagla fast henne med den för att inte börja flacka.

Mhm. Jag kunde ha svurit på att det var din röst. Alva svalde hårt och gjorde sig beredd på moteld som inte kom. Något stod inte alls rätt till här. Han ljög henne rakt i ansiktet.

Hela morgonen var som att åla sig genom en pöl av tjära med vassa spikar i. Den röda gubben lyste ilsket vid övergångsstället men det slog strax om till grönt. Huvudvärken dunkade i takt med hennes steg. När hon korsat gatan kom hon direkt fram till den ståtliga byggnaden av rött tegel. Det lyste innanför de välvda skyltfönstren med grönaktiga kopparkåpor. Vad hade klockan hunnit bli? Framme vid hörnet såg hon noga ner på stövletterna när hon klev på de blankslitna stegen uppför den lilla stentrappan. Alva vred om nyckeln i låset och tryckte upp dörren. Varenda morgon den första veckan på resebyrån hade hon fnissat åt dekalen på glasdörren och skylten på fasaden. I början hade det till och med varit svårt att hålla sig allvarlig när hon svarade i telefonen.

Välkommen till Far & flyg, du pratar med Alva.

Med tiden hade namnet nötts ner till att bli bara ett namn, utan associationer till buskis: Far & flyg – med Stefan och Christer. Alva var inne på sitt femte år som resekonsult här. Några meter upp i taket hängde en kristallkrona som spred sitt prismabrutna ljus över lokalen. Just idag kisade hon och höll ena handen som skydd ovanför ögonen och såg bort mot Elin och Stina. De var som vanligt redan igång med dagens arbete. På skrivborden stod deras privata muggar med stigande röksignaler om att det fanns en halvfull bryggare i personalrummet. Båda kollegorna fick syn på Alva, sken upp och hälsade. Alva tvingade fram ett leende och vinkade tillbaka. De var ett par riktiga solstrålar. Tack och lov inte på det überkäcka sättet. De lyfte helt enkelt dagarna på jobbet. Smygsamtalen och fnissningarna mellan skrivborden under arbetstid och ordentliga skratt som mynnade ur deras gemensamma humor på rasterna var Alvas ventiler. Säkert även Elins och Stinas. De kunde alltid räkna med varandras stöd och hjälp när något strulade och Alva som verkade ha en gnutta försprång när det kom till teknikkunskap hade råkat bli byråns IT-ansvariga. Det var faktiskt riktigt trevligt att de hyste sådana tankar om henne så hon strävade på så gott hon kunde i rollen.

Alva sneglade mot loftet, på det ensamma skrivbordet bakom glasskivorna. I vanlig ordning var det mörkt där vid den här tiden. Om natten varit lång, var det inget mot vad dagen kunde bli beroende på vilket humör chefen tog med sig till jobbet. Tankarna på Tony tog vid och vältrade sig i det dova pulserandet vid tinningarna.

Så där, då var bokningen klappad och klar. Om ni har några som helst frågor – tveka inte att ringa oss. Alva log mot kvinnan och hennes dotter som satt på besöksstolarna mittemot henne. Flickan hade klängt på sin mamma under hela besöket och oavbrutet bett om att bli tittad på. Alva hade sänt en tacksamhetens tanke till högre makter för att hon och Tony inte kommit på tanken att skaffa barn än. Ändå var flickan, på kanske fyra år, så söt att Alva blev varm i bröstet.

Vet du tjejen, det finns något som heter Barnklubben på stället ni ska till. Där kan man leka med andra barn, pyssla och titta på shower med sång och dans.

Flickan såg på Alva med stora ögon och vände sig sedan till sin mamma och började klappa händerna. Mammans tidigare spända läppar och besvärade utstrålning mjuknade och ett leende bredde sakta ut sig i hela ansiktet. Hon tackade så mycket för hjälpen och gick därifrån hand i hand med flickan som studsade upp och ner. Orden vällde ur henne som vid en dammöppning. Alva såg efter dem tills de försvann ut på gatan.

Huvudvärkstabletterna gjorde sitt jobb och förmiddagen flöt på smidigare än hon vågat hoppas på. Alvas professionella strömbrytare var påslagen och känslan var god efter att ha hjälpt några kunder som varit riktigt trevliga. Hon gjorde ett bra jobb och var uppskattad men det var inget hon någonsin skulle säga högt. Hon sträckte på ryggen och lutade sig sedan tillbaka på kontorsstolen. En paus uppstod mellan kundbesöken så hon reste sig upp och gjorde några rullningar med axlarna bakåt och några framåt, sedan stretchade hon nacken så att det knäppte till i den. Elin såg upp från skärmen.

Ska vi ta oss en snabb kopp?

Men ja! Alva var redan på väg mot personalrummet och Elin kom snabbt på fötter.

Det är nog bäst att vi snabbar oss. Elin såg sig över axeln mot dörren.

Ja, det är nog tyvärr en bra idé.

Man kunde aldrig veta när chefen dök upp. Med lite otur stod hon plötsligt, tyst som en ninja, i dörröppningen och såg fördömande på dem. Hur normalt och välbehövligt det än var med ett par fikaraster om dagen, sågs det inte på med blida ögon. Alva, liksom de andra, kollade då och då efter platsannonser på andra byråer men jobben växte inte på träd i Gävle. I grund och botten trivdes de med uppgifterna och med varandra. Däremot fanns det en stor svart fläck i arbetsmiljön som de alla höll tummarna för att de skulle bli av med någon gång. Ännu efter fem år verkade ingen ljusning nalkas.

Visst har det varit en skön måndag ändå? sa Elin och tog en ny klunk.

Mm, alldeles lagom. Men har du sett till you know who?

Nej, och hon skulle inte iväg på något möte eller kurs heller enligt kalendern så jag vet inte vad hon håller på med. Elin skakade på huvudet.

Alva höll tummarna för att de hade tur idag. När hon var på väg tillbaka till skrivbordet dök orden upp igen. Bojor, tråkig, feg. Vad tusan hade det handlat om och vem hade Tony pratat med igår? Om en vecka var det deras två-årsdag. När Tony dök upp hade Alva aldrig haft ett riktigt förhållande, trots att hon då varit tjugosex. Kär – visst, många gånger, men det hade stannat vid spruckna drömmar innan några förhållanden ens inletts. Från tjugotreårs-åldern hade hon blivit flörtad med allt oftare och Alva hade börjat undra om hon kanske var en late bloomer. Trots det hade hon ändå inte vågat hoppas, men något år senare dök Tony upp.

Klumpen hon hade haft i halsen under förmiddagen expanderade plötsligt.

3

TISDAG 10 SEPTEMBER

Regnet smattrade mot rutan och Alva satt i soffan hemma hos Tony, bakom en skämskudde och såg på Idol. Auditionturnén var verkligen plågonjutning på hög nivå som hon inte kunde låta bli att utsätta sig för. Plötsligt rasslade det till av ljudet av en nyckel som vreds om i lägenhetsdörren, strax följt av en smäll.

Tony?

Ja?

Jag ville bara höra om det var du.

Vem skulle det annars vara?

Du behöver väl inte bli sur bara för att jag frågar, ropade Alva från soffan.

Tony dök upp i dörröppningen.

Jag är inte sur. Jag är trött. Han försvann ut i köket och hon hörde honom öppna kylskåpsdörren.

Det finns potatisgratäng och rostbiff i kylen.

Inget svar kom men hon hörde att han plockade med tallrik och bestick och mikron som gick igång. Hon var också trött men inte var hon otrevlig för det. Alva lämnade soffan efter en stund och gjorde surkarten sällskap i köket. En kram och en puss skulle kanske få honom att tina upp. Tony satt vid bordet och åt sin middag själv, så som han gjort många kvällar på sistone. Hon slog sig ner mittemot, satte armbågarna på bordet och la hakan i händerna. Tittade på Tony under tystnad och väntade på att han skulle börja prata och kanske be om ursäkt för sina griniga fasoner.

Vad är det? sa han istället, lika surt som vid hemkomsten.

Inget. Jag vill bara vara med dig när jag har chansen. Det är inte så ofta nu för tiden.

Äh, du vet ju att det är intensivt på jobbet efter sommaren för mig. Jag kan inte rå för det och uppskattar inte om du försöker ge mig dåligt samvete.

Jag vet det och jag fattar att du är trött. Men jag längtar efter dig i alla fall. Och du – om en vecka är det vår två-årsdag! Alva sken upp och hoppades att det skulle få även honom på bättre humör.

Jaha?

Yes! Jag tänkte att du och jag skulle göra något mysigt. Typ åka iväg på spa. Jag har hört väldigt mycket gott om Yasuragi Hasseludden i Stockholm.

Hm … jo, jag känner till det men är det inte klyschigt att åka dit? Så gjort liksom. Tony såg som hastigast upp på henne innan han stoppade in mer potatisgratäng i munnen.

Vad då klyschigt och gjort? Vi har ju inte varit där och när blev det klyschigt med spa? Är du för cool för massage och varma bad menar du? Camilla har pratat varmt om det sedan hon var där med familjen, när de firade hennes mammas femtioårsdag.

Ja, det kunde jag tänka mig, att det är hon som snackat.

Vad är det med dig? Har jag gjort något? Berätta gärna i så fall. Du är sur och fräser vad jag än säger. Vill du inte hitta på något med mig eller?

Jo. Självklart. Men vi kan väl prata om det i helgen? Jag är så fruktansvärt trött och orkar inte tänka mer idag. Tony suckade djupt.

Okej. I helgen då, men då måste vi verkligen ta tag i det ifall vi vill boka in oss på något mysigt ställe. Det kanske redan är för sent med Yasuragi ändå.

Hon reste sig och gick tillbaka till soffan med hopsjunkna axlar. Kanske kunde alla stackare utan självinsikt på tv få henne på bättre humör. Sextonåringarna, och en och annan femtioåring, verkade ha tondöva mammor, pappor och vänner allihopa, som slagit blå dunster i sina ungar och kompisar – att de var nästa Rihanna eller Justin Bieber. Alva var tacksam för att hon aldrig haft några artistdrömmar som brutalt slagits sönder i atomer på bästa sändningstid. Det var underskattat att puttra på under radarn. Livet där var alldeles utmärkt. Nästan i alla fall. Tony bar på något som han helt uppenbart inte tänkte inviga henne i. Det kanske var en fas han var i, eller en helt vanlig dipp i förhållandet vilket alla par förmodligen drabbades av förr eller senare. Dessutom visste hon att han hade rätt i att det var körigt på hans jobb efter sommaren när alla verkade sälja och köpa bostäder. Hur orättvist det än kändes att han var snorkig fick hon bara försöka gilla läget och hålla låg profil tills vad det nu än var, hade blåst över. Hon försökte släppa det men hörde allt mindre av falsksången på tv:n.

Alva hämtade laptopen som hon förvarade i ett skåp i hans vardagsrum, skrev in webbadressen till Yasuragi och skrollade runt bland priser, bilder och paketerbjudanden. Det fanns fortfarande övernattningspaket inklusive middag att boka men hon blev stressad över att behöva vänta i flera dagar till innan hon kunde göra slag i saken. Om Tony ens kunde gå med på att åka just dit. Alva googlade andra spa-anläggningar i Gävle-, Uppsala- och Stockholmstrakten för säkerhets skull.

Jag går och lägger mig. Godnatt.

Tonys röst bröt tystnaden så plötsligt att hon var nära att tappa datorn i golvet.

Okej. Godnatt älskling. Hon slets mellan att följa med till sängen och att packa ihop sina saker och gå hem till sig istället. Det blev ett mellanting. Alva satt kvar i soffan och väntade tills hon anade tunga andetag från sovrummet. De gick som sagt var inte och la sig osams. Det skar i hjärtat av att det kändes så konstigt. Helst av allt ville hon bara lägga sig tätt intill hans varma, starka kropp men att göra det innan han somnat var att riskera att utsätta sig för att bli avvisad. Med en djup suck och den förbannat stora svidande klumpen i halsen gav Alva upp sitt soffhörn och gick för att borsta tänderna och krypa ner hos sin sovande pojkvän.

4

ONSDAG 11 SEPTEMBER

Tiden gick evinnerligt sakta. Höll batteriet i väggklockan kanske på att ta slut? Lunchen var omkring trettio minuter bort och det ilade och drog i magen.

Fokus, fokus, fokus, mumlade hon och stirrade på datorskärmen.

Mobilen gav ifrån sig ett högt pip. I lokalen var de enda övriga ljuden Stinas knattrande på tangenterna och sekundvisarens rörelser på väggklockan. Pipet fick både Alva och Stina att hoppa till. Hur kunde hon ha glömt att stänga av ljudet? Att chefen skulle ha missat det, även om det egentligen bara var ett enda pip, var helt omöjligt. Ljud från privata mobiler var bannlysta för att det skulle råda god och lugn arbetsmiljö, som det stod i policydokumentet.

Alva ryckte åt sig mobilen från skrivbordet, satte den på ljudlöst läge och noterade att det var ett sms från Tony som kommit. Kanske hade han tänkt på vad hon sagt igår och nu kom med ett eget förslag till firandet av två-årsdagen? Hon log när hon började läsa men redan efter den första meningen var det som om en arktisk vind drog fram genom lokalen.

Alva, jag vet inte hur jag ska säga det här. Men det är något jag har tänkt på länge. Jag tror att du kanske också känt att det inte varit bra. Jag har kommit fram till att jag behöver vara själv. Du och jag funkar inte längre och det känns inte schyst mot dig heller att vi fortsätter. Hoppas du förstår. /Tony

Tecknen flöt ihop och blev till en gröt. Blänkande prickar flimrade omkring på näthinnorna. Alva insåg att hon höll andan och tvingade sig att släppa ut luften för att dra in nytt syre. Hon föll. Rakt ner i en bottenlös brunn. Det stack i tungan och fingrarna domnade. Under skallbenet byggdes ett tryck upp så fort och kraftigt att hon hann tänka stroke Alva ruskade på huvudet, knep ihop ögonlocken hårt i några sekunder och gav mobildisplayen en ny chans. Samma hemska ord skrek henne rakt i ansiktet. Hon behövde ta sig ut, bort från Far & flyg en stund. Enligt klockan var det fortfarande tjugoåtta minuters arbete kvar till lunchen. Hon kunde knappt röra sig men en kraftig harkling väckte henne ur paralysen. Ljudet av klackarna hade inte trängt igenom bruset i Alvas fritt fallande tillstånd.

Jaha, här sitter du och stirrar. Jobba på nu är du snäll så att dina kollegor inte får ännu mer på sina bord. Jag har inte heller lust att behöva jobba över på grund av att du inte drar ditt strå till stacken. Dessutom borde du vara bekant med reglerna kring mobiler vid det här laget.

Alva visste mycket väl att hon aldrig skulle få någon empati från chefen, så det fanns ingen anledning att yppa vad som just hänt. Inte ens att försvara sig klarade hon av. Alva såg bara upp på Bitten och in i den stålgrå blicken som var inramad av svart kajalpenna och mascara. Ett kompakt lager ljust puder i resten av ansiktet fick ögonen att framstå som två lakritsbåtar och matchade den korpsvarta glänsande pagen perfekt.

Jag jobbar på så gott jag kan, sa Alva lågt.

Ja, då får du nog anstränga dig lite bättre för det är inte snyggt att maska. Laganda och ambition är viktigt här. Bitten snörpte ihop läpparna som var lika hårt målade som ögonen, men i mörkt rött. Sedan kisade hon mot mobilen som Alva fortfarande höll i handen.

Jag var tvungen att ta ett meddelande bara. Alva gjorde sitt yttersta för att rösten inte skulle spricka.

Mhm. Nu får du ändå allt lägga ditt privatliv åt sidan och vara professionell. Bitten vände sig om tvärt och gick mot personalrummet.

Att Bitten var en speciell chef hade Alva förstått ganska snart efter att hon börjat arbeta på Far & flyg men de senaste tre åren hade hennes märkliga beteende eskalerat. I synnerhet Alva och Bitten hade fastnat i en negativ spiral. Hon kunde inte sätta fingret på varför chefen ogillade henne så starkt. Hade hon börjat känna sig hotad av att Alva var omtyckt av kunderna och av kollegorna?

Eftersom Alva inte visste vad hon skulle göra om hon inte jobbade här försökte hon göra sitt allra bästa men även hålla så låg profil hon kunde. Hon ville inte att Bitten skulle hitta skäl att avskeda henne. Hade man påbörjat något så höll man fast vid det helt enkelt, resonerade Alva. Oddsen för att Bitten skulle söka sig vidare till annat jobb var inte goda och det var högst tveksamt om hon var anställningsbar över huvudtaget.

Alva slungades plötsligt tillbaka in i mörkret och vände mobilen så att displayen låg mot skrivbordet. Prickarna besudlade fortfarande synfältet men hon lyckades se att tjugotvå minuter återstod av arbetspasset fram till lunch.

Skjut mig. Bara skjut mig, viskade hon och bet sig sedan hårt i underläppen för att försöka låta bli att börja gråta.

"Det är liksom ett helt annat sätt att leva, som känns så jag. Det är inte alls samma fyrkantiga sätt och stress hit och dit som här. Människorna är så sköna. Jag känner att jag liksom kan vara mig själv fullt ut. Hajar du?"

Killen såg intensivt på sin kompis som nickade och fyllde i med orden absolut, precis och exakt, i de få luckor som uppstod i monologen.

Det är två veckor sedan jag kom tillbaka men känner mig liksom inte hemma här längre. Jag har hittat hem där och åker nog tillbaka i vinter. Jag måste knega ihop nya cash nu bara så jag förhoppningsvis kan stanna längre nästa gång. Det är sjukt billigt att leva där så det blir nog inga problem. Så skönt land.

Killarna vid bordet intill var kanske i tjugoårsåldern, gissade Alva. Samtalet fick henne att känna sig som en dinosaurie trots den inte alltför stora åldersskillnaden mellan henne och dem. Den ena killen kunde inte sluta dra fingrarna genom sin ljusa page och kompisen gjorde samma rörelser på sitt rakade