Stormsteg

By Anneli Olsson and Charlotta Åkerblom

Hur ska någon kunna lita på dig när du inte ens kan lita på dig själv?

Efter sin långresa och uppsägningen från jobbet på Far & flyg har Alva landat mjukt hemma i Gävle. Förhållandet med Erik blomstrar och hon har ett sommarjobb i en hotellreception. Till sin stora glädje får hon dessutom ett positivt antagningsbesked för studier till hösten. Livet är verkligen på rätt köl och det känns nästan för bra för att vara sant …

När Alva får ett minst sagt oväntat besök ställs allt på ända. Plötsligt befinner hon sig mitt ibland tilltrasslade relationer och är helt vilse. I sin mörkaste stund flyr hon kaoset till väninnan Benni i Oslo. Där samlar hon kraft och tar sats för att försöka städa upp i röran, samtidigt som det är dags att förhoppningsvis inleda ett nytt kapitel i livet.

Stormsteg är andra delen i feelgood-serien om Alva Bergman och tar vid där Fritt fall slutade.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 17, 2021
• ISBN: 9789180003346

Book preview

Stormsteg

Del två i serien om Alva Bergman

av Anneli Olsson

Copyright © Anneli Olsson och Word Audio Publishing, 2021

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-334-6

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

info"wordaudio.se

Juli

Kapitel 1

Jag kilar till buffén och hämtar croissanter och frukt för köket verkar ha glömt oss idag. Du vill också ha, eller hur?

Ja gärna, tack Alva!

Alva skyndade iväg medan det fortfarande var lugnt i receptionen och kollegan Louise klarade av att hålla ställningarna själv. Som om hon inte skulle ha gjort det om det varit fullt ös? Kvinnan hade jobbat där nästan lika länge som hotellet funnits tänkte Alva.

Hon hälsade på en av frukostvärdarna och la tre ljuvligt varma och frasiga bröd på en tallrik och på en annan lastade hon vattenmelonskivor, ananasbitar och några apelsinklyftor. Alva tyckte fortfarande att det kändes lite otillåtet att valsa in här och ta för sig av frukosten alldeles gratis, så det var tur att de oftast inte behövde det.

Sorlet i salen var redan ganska högt och Alva lät blicken glida snabbt över frukostgästerna och hajade till när hon tyckte sig se en bekant gestalt. Andhämtningen gjorde halt och hon tvingade sig att titta till en extra gång men ruskade sedan av sig det hon trodde sig ha sett. Det var inte första gången hon reagerat så här i sommar och troligen inte den sista heller. Alva kände sig nöjd med skörden från buffén och styrde stegen mot receptionen och personalrummet. Det gnagde att känslorna fortfarande spelade henne dessa spratt men med tiden var de väl ändå tvungna att ebba ut?

Det här blir bra, va? Hon höll fram faten med läckerheterna och Louise nickade belåtet. Alva ställde in dem i personalrummet och stack sedan ut huvudet i receptionen.

Vill du ha en kopp kaffe här ute?

Nej, jag är nöjd men ta en du. Och det är ändå lugnt nu så om du vill kan du sätta dig en stund. Jag knackar om jag behöver dig.

Alva gillade verkligen Louise och trots att det här knappast var drömjobbet var hon väldigt tacksam mot Camilla som dragit i trådar och fixat sommarjobbet åt henne. Kollegorna hade så här långt varit lika fina som på resebyrån Far & flyg och chefen här uppvisade inte en enda likhet med häxan som bossat över Alva tidigare. En sommar här skulle hon inte fara illa av, men hon höll tummarna stenhårt för att bli antagen till någon av kurserna till hösten. Alva var fast besluten att inte råka fastna på ett ställe av bekvämlighet igen och hon ville framåt. Hitta sin grej, vad det nu var? Hon tänkte på Erik. Han var hennes grej och genast fylldes bröstkorgen med ljuvligt pirr. Han som verkligen hade stakat ut sin yrkesbana för många år sedan och om knappt ett år skulle gå i mål med sin läkarutbildning. Den dedikation och beslutsamhet som det måste krävas för att våga och orka investera en så stor del av sitt liv i något, det imponerade på henne. Kanske var hon avundsjuk. Tänk så skönt att veta vad man ville och känna att det man gjorde var helt rätt. Slippa energiläckaget i att ständigt söka efter det som slog an inte bara en ton utan som skapade en hel symfoni inombords. Det var åtminstone en början att ha brutit sig loss från ett jobb hon inte ville vara på för att söka en ny väg. Tankarna förde henne långt bort.

Alva ryckte till av en knackning.

Jag började just undra om du somnat, sa Louise och log.

Oj förlåt, jag tappade helt kollen på tiden!

Ingen fara, men nu börjar det strömma till så jag behöver dig.

Självklart. Alva gjorde en hastig koll i spegeln innan hon skyndade efter kollegan.

Gästerna hade mycket riktigt börjat flockas i lobbyn och Alva checkade ut två sällskap.

Alva och Louise bjöd på leenden till de gäster som orkade hälsa på väg från frukosten.

Telefonen började ringa och samtalen avlöste varandra i en strid ström. Alva hade knappt hunnit mer än att lägga på innan det varit dags för nästa samtal. Mobilen låg i fickan och när det blev lugnt igen kollade hon den diskret och upptäckte ett meddelande från Benni.

Hej Alva!

Hur mår du? Hur är det med kärleken? Hur går det på nya jobbet? Vi kanske hinner ses i sommar? Jag har visst tusen frågor och längtar efter att prata med dig för det var så längesedan :-) Det vore så grejt om vi kunde träffas!

Kram Benni

Längtan efter henne slog till med full kraft och när Alva räknade efter kom hon fram till att det måste ha gått mer än tre månader sedan de sa hej då till varandra i Nya Zeeland. Självklart ville hon träffa Benni men kruxet var att hon bodde i Oslo. Det var visserligen inget oöverstigligt problem men Alvas sommar var i stort sett helt schemalagd med två eller max tre dagars sammanhängande ledighet i stöten. Benni var så vitt hon visste, fortfarande sjukskriven och kunde eventuellt ta sig hit och stanna i flera dagar även om Alva var tvungen att jobba. Hon log stort när idén slagit rot. Det var så hon skulle göra – bjuda hit Benni! Om det blev studier under hösten skulle det kanske inte bli lättare att hitta tid för att resa eller ha långväga besök.

Fötterna ömmade av dagens stå-maraton och hon längtade intensivt efter att komma hem, sparka av sig skorna och att tappa upp ett fotbad. Löven prasslade mot varandra i den svaga, behagliga kvällsvinden och hon vände ansiktet mot den. Vinden tog tag i de bångstyriga lockarna och fick dem att fladdra och som alltid när det blåste uppskattade hon sin korta frisyr extra mycket. Självklart var Alva oerhört tacksam över sommarjobbet som gav välbehövlig inkomst men det sved emellanåt av att gå miste om de få härliga sommardagarna. Något fan av hetta var hon inte men den sköna, lagom varma luften de oftast hade i stan tack vare närheten till havet – den uppskattade Alva verkligen. Kanske skulle hon prova att göra en iskaffe ikväll och slå sig ner under ett träd i parken utanför huset? Louise hade pratat sig varm om just iskaffe idag och gjort Alva nyfiken, även om hon hade svårt att tänka sig att det kunde vara gott. Men prova kunde hon i alla fall. Nästa sak som slog henne var att hon glömt svara Benni, men det fick bli det första hon gjorde när hon kommit hem. I samma stund som hon tänkte på väninnan ringde det och mungiporna letade sig uppåt. Funderingar på både fötter och Benni fick ge vika.

Hej Erik!

Hallå! Har du slutat?

Japp, jag är på väg hem. Har du precis kommit till jobbet?

Nej, jag börjar om knappt en timme så jag laddar upp med en gokaffe på Wayne´s.

Åh, jag önskar att jag kunde hänga med dig istället. Fast du hade nog fått bära mig för jag är helt slut i fötterna idag. Man kan tycka att jag borde ha vant mig nu, men icke.

Haha, jag tror faktiskt inte att du skulle vilja följa med till sjukhuset! Jag önskar snarare att jag kunnat åka till dig ikväll. Då hade du fått en fantastisk fotmassage. Efter ett fotbad, sa Erik och Alva kunde nästan se framför sig hur han flinade retsamt.

Nej, säg inte så. Nu blir jag ju riktigt olycklig!

Håll ut darling – vi ses om ett par dagar!

Jag ska försöka, men usch, eller åh, vad jag längtar efter dig, doktor Wilhelmsson!

Detsamma fröken Bergman. Nu kommer de andra här, så jag behöver nog sluta. Puss och ha en skön kväll och så hörs vi snart!

De la på och det korta samtalet hade bäddat in henne i sötsliskig men ändå härlig sockervadd inombords. Mötande människor verkade så glada och hon insåg först efter den tredje som nästan fånlog att de troligen bara speglade hennes ansiktsuttryck. Hon suckade belåtet och vände ansiktet mot den ljusblå kvällshimlen ett kort ögonblick för att absorbera allt vackert och skönt.

Alva svängde av från Brynäsgatan, in på sin tvärgata och såg en man stå lutad mot väggen bredvid hennes port, med fullt fokus på sin telefon. Hon kisade i kvällsljuset och drabbades av en märklig känsla. Var det obehag? Eller oro? Han såg bekant ut på långt håll men ex-särbon Tony var det i alla fall inte. Mellan dem hade det slutat mindre bra, för knappt ett år sedan, och han hade ingen som helst anledning att hänga utanför hennes port. Alva hade släppt honom, det hade hon. Trots det tände hon till varje gång hon tänkte på hur han dumpat henne med ett sms, efter att redan ha inlett ett förhållande med Lisa. Camilla hade upplyst Alva om att hon hört att deras bebis kommit helt nyligen. Hon försökte skaka av sig känslorna som hängt sig över axlarna men så såg mannen vid porten upp från mobilen. Rakt på henne. Alva tvärnitade och när han verkade ha registrerat henne ordentligt spärrade han upp ögonen och resten av ansiktet sken upp. Hon stirrade tillbaka. Vad i hela …?

Alva!

Verkligheten saktade in och strax därpå rullade den på i dubbel hastighet istället. Pulsen bultade hårt i halsen och ett illavarslande tryck i huvudet kom ångande. Det här kunde väl ändå inte stämma?

Alva, vad jag är glad att se dig! utbrast han på engelska.

Hon fortsatte stirra, oförmögen att formulera sig på varken svenska eller engelska. Febrilt försökte hon att lägga pusslet men inga bitar passade ihop.

Skrämde jag dig?

Men … men … hur … vad gör du här? sa Alva och minnet av hur hon reagerat på jobbet under morgonen flimrade förbi.

Dominic – den amerikanske mannen hon inlett en äventyrlig romans med i Nya Zeeland – stod bara några meter ifrån henne. I Gävle. Utanför hennes hus. Nu måste hon ha tappat det totalt. Alva nöp sig i armen. Tusan också – hon var vaken.

Du skrev i våras att du behövde bryta kontakten och det kunde jag inte bara acceptera så där. Därefter svarade du inte när jag skrev eller ringde. Jag fattar om det känns lite konstigt att jag dyker upp …

"Lite konstigt?" Alva avbröt honom utan att hinna tänka klart. Hon borde vara arg. Nej, riktigt förbannad. Hon hade avslutat det här i våras eftersom det knappast fanns en framtid för dem. På en omtumlande resa kunde allt möjligt märkvärdigt hända som aldrig hände i vardagen, resonerade hon. Fast här stod han – Dominic som åkt från Chicago för att träffa henne, trots att hon brutit kontakten.

Okej. Jag fattar att det är en överraskning, men jag har inte kunnat sluta tänka på dig efter att vi skildes åt i Queenstown. Sedan bröt du kontakten helt och jag kunde inte tro på att du faktiskt ville det. Varenda morgon har jag vridit på huvudet, i min alldeles för stora säng och upptäckt att du inte är där. Det höll på att knäcka mig till slut att inte ens kunna skriva till dig och få något tillbaka. Så jag bad mamma om extra ledigt från firman för att åka till Sverige. Hon gick med på det när jag berättade om oss eftersom hon tyckte att det var så romantiskt.

Alva hörde vad han sa men begrep knappt ett ord. Film, var det som först dök upp – det här är en film och det händer inte på riktigt. Och hur arrogant får man bli? Hon slets mellan chock, ilska och mot sin vilja även kittlande glädje över att se honom igen. Hjärtats ihärdiga bankande vägrade lugna sig och det susade i öronen. Alva tog några stapplande steg mot väggen för att ta stöd. Dominic skyndade fram och tog ett stadigt tag om hennes midja.

Hur är det? Mår du dåligt? Dominics röst tog henne tillbaka till Nya Zeeland. Till stränderna där de mötts, vandringarna, nätterna mot slutet av resan … Jävla, jävla skit. Svordomen blev till ett mantra som fastnade i en loop och Alva blundade. Hon försökte ta djupa andetag och mitt i allt såg hon Erik för sitt inre.

Ja, lite. Jag behöver sitta ner.

Får jag följa med dig in och se till så att du inte svimmar på golvet eller något? För det är här du bor, va?

Vad skulle hon göra nu? Släppa in honom? Han som hon lyckats stänga ute, men som tagit sig rätten att invadera när livet äntligen kändes riktigt bra igen. Hur lite hon än ville kännas vid det, så hade han rivit upp otaliga känslor som inte var ilska.

Jo, det går väl bra, hörde hon sig säga.

Hon gick sakta till porten och tryckte in koden medan hon kände hans närvaro tätt bakom sig. De tog trappstegen under tystnad och hon försökte febrilt få grepp om situationen. Med darrande hand låste hon upp dörren och klev in.

Så det är här du bor alltså? Han såg sig om i den lilla hallen.

Alvas tunga kändes torr och svullen. Att få orden att lämna munnen var en stor utmaning. Den engelska hon övat upp riktigt bra under våren hade rostat snabbt men sedan smörjts upp hyfsat under sommaren i receptionen, där det checkade in utländska gäster då och då.

Du kanske ska dricka vatten? Dominic såg forskande på henne.

Ja, det ska jag nog. Vill du ha något?

Gärna kaffe, om du har?

Alva nickade.

Du kan sätta dig i soffan medan jag fixar. Hon gjorde en gest mot vardagsrummet och han lydde. Strax därpå ljöd mobilsignalen i väskan. Alva bestämde sig för att strunta i det. Hon kunde troligen inte få ur sig något vettigt ändå. Om det var mamma eller pappa kunde det bli riktigt besvärligt. De skulle höra direkt att något var galet och dra igång en utfrågning. Kaffemaskinens rassel och brummande dränkte de ihärdiga signalerna samtidigt som Dominic satt i hennes vardagsrum. Dominic. Alldeles strax behövde hon möta honom igen och försöka prata som en normal människa. Om bara pulsen kunde stilla sig ... Men det skulle inte hända, för så fort hon kom på att han knappast åkt över Atlanten för en artighetsvisit ökade trycket i huvudet igen. Hon placerade kopparna på en bricka och bad en bön om att händerna inte skulle skaka så det syntes.

Dominic stod vid bokhyllan och inspekterade hennes inramade foton när hon kom in. Hans ytterst påtagliga närvaro slungade henne tillbaka till den gyllengula nyzeeländska stranden som de grävt ner tårna i när de börjat prata på riktigt för första gången. När de trevande lärde känna varandra och hur de inte långt därefter stått tätt ihop på en dunkande klubb med ömsesidig blixtrande attraktion. Där i mörkret hade de kyssts för första gången och Alva skulle aldrig någonsin glömma ögonblicket, när världen omkring och alla dess ljud blurrades och försvann. Alva bet sig i läppen och tackade högre makter för att hon inte hade en bild på sig och Erik uppställd än. Fast varför tänkte hon ens så?

Kapitel 2

Jag förstår att du inte hade väntat dig att jag skulle dyka upp, det gör jag faktiskt. Och jag ber om ursäkt för att jag överraskar så här men jag hade inget annat val. Dominic tog en klunk av det rykande kaffet.

Hade du inte? Alva svalde hårt och visste inte om hon ville höra honom utveckla sina skäl och vad han trodde skulle hända nu. Det kröp i henne av nyfikenhet och obehag. Men tyvärr också av den tidigare förälskelsen som uppenbarligen inte hade slocknat helt.

Nej, faktiskt inte. Jag höll som sagt på att bli galen av att inte veta hur du har det och att inte ens få meddelanden från dig längre. Du har väl inte glömt vad som hände mellan oss och hur vi kände för bara några månader sedan? Eller har du det? Jag var så säker på att vi delade känslorna och vore det inte för att vi bor i olika länder, kan jag inte tro annat än att det hade varit vi nu.

Alva svalde igen och knäppte händerna i knät. Handflatorna var alldeles fuktiga och hon behövde luft.

Eller är jag helt fel ute? Han borrade in blicken i hennes och hon såg både längtan och rädsla.

Fast vi bor i olika världsdelar och vi kan inte veta vad som hade hänt om det inte var så.

Men om vi inte gjorde det … skulle du vilja vara med mig då?

Aaah, skjut mig, skrek Alva inombords. Hade Dominic bott i Sverige eller något av de skandinaviska länderna hade det säkert varit de två. De hade löst det, men nu var det inte så och hon hade Erik. Mobilen ringde i väskan igen och den här gången kom hon på fötter illa kvickt. Camillas namn lyste upp displayen och Alvas axlar sjönk en aning.

Hallå! Jag har provat nå dig tidigare men då kom jag bara till mobilsvar.

Jag ber om ursäkt för att jag inte vaktade på ditt samtal, sa Alva och gav ifrån sig ett hysteriskt läte, menat som ett skratt. Hon slöt ögonen och grimaserade.

Okej ... Är allt bra?

Alva bet sig i läppen och drog in rikligt med syre genom näsan. Lika bra att riva av plåstret.

Du vet killen från resan?

Erik?

Nej. Den andra.

Amerikanen?

Ja. Han sitter i mitt vardagsrum. Alva ansträngde sig för att prata så normalt hon kunde och låta bli att nämna hans namn eller hemland. Gissningsvis var hans öron stora som tefat. En rysning for genom kroppen igen.

"Näe, du