Ha en bra dag!

By Kajsa Gordan and Kerstin Andersson

En hjärtevärmande roman om undangömda drömmar, oväntad vänskap och en 50-årsfest som alla sent ska glömma.

Snart 50-åriga Vivi jobbar i kundtjänsten på Stintans brödfabrik. Hon kan sitt jobb och har tid att tänka på annat under tiden, men samtidigt gror en längtan efter något mer och hon sörjer i hemlighet de barn hon aldrig fick.

Hemma i hyreshuset i Bagarmossen träffar Vivi konstnären Aliza, som absolut vill ha med alla på att omvandla lägenheterna till bostadsrätter. Vivi varken vill eller har råd med det, fast hur ska hon våga stå upp mot den påstridiga Aliza?

Som om inte det vore nog närmar sig 50-årsdagen med stormsteg, och kraven på att ha en stor fest. Men vilka ska hon ens bjuda? Vivi bestämmer sig för att lösa problemet med festen på ett minst sagt spektakulärt vis och snart uppstår den ena förvecklingen efter den andra.

Kajsa Gordan är en sedan många år hyllad barn- och ungdomsförfattare. "Ha en bra dag!" är hennes första roman för vuxna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 26, 2023
• ISBN: 9789180006446

Book preview

2.

I Stintans personalrum finns en köksdel med matbord och stolar, samt några fåtöljer och en hård personalsoffa. Och det är där Vivi sitter när Jovanna höjer rösten i andra änden av rummet och frågar:

Hur ska du fira din femtioårsdag, Vivi?

Vivi känner hur röda fläckar slår ut som julrosor på hals, bröst och kinder, svettdropparna lägger sig i en glittrande rad på överläppen och rinner till under armarna. Det händer så snabbt att hon knappt hinner blinka. Värmevallningarna som rullar in. Hon är där nu. I klimakteriet.

En gång hade Stefan kallat en äldre kollega för en svettstinkande klimakteriekäring. Utåt sett skulle han aldrig vara så grov, men inom hemmets fyra väggar kunde det hända. Vivi minns lättnaden över att det inte gällde henne, att hon själv var ung och fräsch och på den säkra sidan. Men orden hade stannat kvar och nu gör de sig påminda. Nu är det hon som är en sån. Inuti är hon samma person som hon alltid varit, lite känsligare kanske, men annars är hon som förut. Det är på utsidan det märks mest; hon ser sin förändrade kropp i provhyttens spegel och märker det när hon smäller upp fönstret i vinterkylan, trots att andra i rummet klagar på att de fryser. Hon skäms för det, men hon kan inte acceptera åldrandet. Inte än. Inte nu. Hon är inte redo att förvandlas till en anonym kvinna i en ful påsliknande kappa, inte redo att bli en desperat 50-åring i ansträngda lackbyxor. Vill inte att håret ska tappa sin glans, att huden blir blank och får rynkor och åldersfläckar. Hon vill inte vara en av dem som tiden sprungit ifrån. Ändå vet hon: att inte omfamna åldrandet är att trampa på sig själv.

Ja, blir det något kalas? säger Marie och knackar smulorna av en kaka mot sin mellanblå ikeamugg. Vi har ju aldrig varit hemma hos dig. Hon gnager en mustugga med sina perfekta framtänder; Vivi vet allt om tandställningen hon haft i tonåren. Det skulle vara roligt att träffa Stefan också. Han verkar så mysig.

Ja, instämmer Cissi, efter vad du har berättat …

Jag vet inte …, avbryter Vivi, vi måste prata om det därhemma …

Synd att ni inte kunde vara med när vi bowlade, fortsätter Cissi, det är så sällan vi får chansen att träffa varandras respektive.

Ja det var synd. Jag hade en hemsk migrän och Stefan har så mycket på jobbet. Men nästa gång så!

Vivi kollar mobilklockan. Är inte rasten slut snart?

Femtioårskalas kan man väl inte ha hemma, säger Jovanna. "Den festen är ju det största som händer innan man dör. Och det partyt kan man ju knappast vara med på – inte på det viset i alla fall." Hon skrattar hö, hö, hö och de andra faller in i skrattet.

Vi får väl se hur det blir, säger Vivi. Det är ju ett tag kvar. Och hon räknar snabbt i huvudet: april, maj, juni.

När jag fyllde femtio var vi i skolmatsalen där min dotter jobbar, fortsätter Jovanna. Det var så lyckat, vi var 150 pers. Min dotters mans bror, som har en libanesisk catering, stod för maten. Hummus och såna där små, vad heter de? Som är rullade i blad?

Dolma, föreslår Svein.

Ja, just det, dolma. Det var verkligen mysigt med grannar, vänner, arbetskamrater och släktingar. Tyvärr kände jag inte er då, annars hade ni också varit bjudna, förstås. Hon ser sig omkring med en beklagande min och får välvilliga leenden till svar. Jovanna kan konsten att hålla hov, stor och kraftfull tronar hon vid kortändan av personalbordet. Hon vänder sig till Vivi igen:

Om du vill kan jag kolla upp om dotterns skola hyr ut matsalen till utomstående?

Tack, men jag tror att jag väntar lite och ser hur det blir med allt.

Visst, men du måste nog vara ute i god tid om du ska få tag på något. Särskilt i juni, för det är väl då du fyller år? Det brukar vara helt hysteriskt med alla studentmottagningar och avslutningar då.

Vivi reser sig och sköljer ur koppen, men så går hon tillbaka och sätter sig igen. Det kan uppfattas som en markering om hon avviker.

När jag fyller femtio ska jag resa bort, säger Mirja med ett hemlighetsfullt leende.

Hayat höjer förvånat på ögonbrynen.

Men du är väl inte mer än, vad då? Tjugofem?

Tjugotre. Men ändå. Tänk vilken dröm att åka på en kryssning till Karibien eller Västindien.

Karibien ligger i Västindien, säger Svein. Min dotters ex hade en båt som han seglade med där. Chartrade turister bland öarna. Han bakade till och med morgonfrallor åt dem i sin lilla kabyss. Det var faktiskt ett av mina recept han använde. Jag tror att han tjänade ganska bra på det där. Och sen när min dotter var färdigutbildad massör fick hon också jobb på båten. Knådade rikingar och körde vita frottéhanddukar i torktumlaren så att de blev som fluffiga moln. Men det sprack sen, och det kan man ju förstå, att trängas dygnet runt på en båt sådär.

Okej, men dit vill jag åka i alla fall, säger Mirja. "Sitta och glassa på däck i solnedgången med en drink i handen. Bli uppassad av vitklädda tjänare som ser ut som Richard Gere i En officer och en gentleman."

Känner du till den filmen? frågar Svein överraskat.

Jag såg den hos min farmor. Kritvitt och blått så långt ögat når! Delfiner som hoppar med glada munnar. Wow! Jag längtar!

Hon sträcker kattlikt ut sig intill Vivi i den strama personalsoffan. Magtröjan blottar en perfekt tränad liten mage och en smyckad navel.

Det heter inte tjänare, rättar Jovanna. Det heter stewards.

Inte på båtar, väl? säger Mirja. Det är väl på flyg?

Förlåt att jag avbryter er, säger Hayat, men rasten är snart slut och ni måste hinna fylla i protokollet innan ni går. Jag är väldigt nyfiken på vad ni tycker om min kalspaderkrans.

Hayat och Svein är Stintans testbagare och eftersom bageriet ligger vägg i vägg med kundtjänst får Vivi och de andra ofta agera testpanel och provsmaka nya brödsorter för att säga vad de tycker. På det sättet spelar de en viktig roll när det gäller vilka nyheter företaget satsar på, åtminstone försöker ledningen intala dem det medan midjemåttet sväller och de knäpper upp ännu en knapp i byxorna.

Jag hade i mer mandelmassa än vanligt och laborerade lite med vaniljstången, säger Hayat. Fast egentligen vill jag inte avslöja något. Fyll i protokollen bara, är ni snälla.

Svein delar ut papper och pennor och de lutar sig lydigt fram över det låga bordet för att svara på frågorna.

Konsistens? Utseende? Sötma? Allmänt omdöme på en skala …?

Även om både Hayat och Svein verkar trivas med de gemensamma fikastunderna tycker Vivi sig se att de har en speciell sorts gemenskap som de andra står utanför, att de känner varandra på ett djupare plan, så som man kan göra när man tillbringat dagarna på var sida om en jäsande deg i åratal. Hon noterar blickarna de utbyter när de tycker att någon säger eller gör något lustigt eller dumt. Vivi känner ett styng av avundsjuka. Utåt sett är Svein och Hayat bara vänner, men Vivi skulle kunna svära på att det inte bara är degen de knådat innan fikarasten. Det är inte svårt att gissa att de högröda, blanksvettiga ansiktena och hårslingorna som letat sig ut ur kockhättan tyder på något mer. Tar han henne på bakbordet? Som i den där filmen med Meryl Streep, vad heter den? Broarna i Madison County?

Hur som helst uppskattar Vivi att deras omdömen har betydelse när företaget bestämmer vilket nytt bröd som ska tas upp i produktionen. Det är alltid spännande att se vilka sorter som når hela vägen och hamnar i livsmedelsaffärens bröddisk till slut. Självklart finns det också en testpanel som består av vanligt folk, men Vivi och hennes kollegor är ändå lite av experter eftersom de får provsmaka så ofta, både kaffebröd och brödbröd, som de säger internt när de ska skoja till det.

Den här var riktigt god, säger Rolf, som är vaktmästare och klappar sig på magen. Kalspaderkrans? sa du det.

Hayat nickar.

En femma, eller?

Absolut! säger Rolf och petar ner ett kryss i protokollet.

Vigselringen på Sveins håriga ringfinger blänker till i lysrörskenet när han samlar in protokollen igen. Vivi undrar om han pratar med sin fru om Hayat, alltså inte vad de eventuellt har för sig när degen jäser, utan bara små vanliga anekdoter över middagen, så där som hon och Stefan kunde göra: Vet du vad Hayat sa idag? Hon berättade att hennes son ska få glasögon …

Svein placerar protokollen i en blå plastmapp och säger avslutningsvis: Senare i veckan kommer vi att testa ett nytt bröd, som jag personligen tycker är ganska spännande, vi får se vad ni tycker.

Vivi kryssar tillbaka till sin plats mellan vikskärmarna och skrivborden. Det ligger en söt, kvalmig doft av nybakat bröd över kontorslandskapet; den påminner om lukten i en pressbyråkiosk eller bensinmack där flottiga wienerbröd och kanelsnäckor ligger på rad innanför stål och glas. I början fick hon kväljningar av oset, men med tiden har hon vant sig.

Innan hon börjat på Stintans hade hon undrat hur människor som bodde intill en massafabrik stod ut – lukten av fis över ett helt samhälle. Men nu vet hon: man blir immun. Det gäller bara att utsätta sig tillräckligt mycket för obehaget så stängs luckorna igen. Doftluckan eller luckan som stänger inne känslorna. Blir det för mycket stänger man av helt enkelt.

Problemet är att trycket på Vivis lucka har ökat markant i takt med att femtioårsdagen närmar sig. Den bågnar som en dammlucka efter veckor av regnande. Trots sin vissnande kropp är hon mitt i livet. Åtminstone om hon ska leva tills hon blir hundra. Vilket inte är helt osannolikt med den sjukvård som finns tillgänglig; det händer till och med att man utför hjärtoperationer på nittioåringar.

Vivi ser framför sig hur hon och Stefan följs åt, och så småningom – om väldigt länge – åldras tillsammans. Han skulle se på henne som något dyrbart, en vackert slipad diamant, en len sten, ett skimrande höstlöv och till sist, en knotig och klok gammal ek. Hon skulle luta sig mot hans bröst och han skulle stryka henne över håret och mumla ömma ord i hennes öra.

Om hon bara inte varit så ensam.

Om hon bara visste vad hon skulle göra av sin tid.

Vid 50 år fyllda står hon överst på Ålderstrappan och blickar bakåt och framåt. Det finns så mycket hon inte gjort, provat på. Och plötsligt är det bråttom. Det finns de som blommar vid femtio, som tar stora och spännande kliv: öppnar en liten presentaffär, utbildar sig till yogainstruktör, byter kontorsjobbet mot ett som traversförare. Det finns så mycket man kan göra, det finns så många möjligheter; det är du som sätter gränserna, Vivi! Vivi suckar så högt att Jovanna reser sig från sin plats och kikar ner på henne över kanten på skärmväggen.

Jobbig kund?

Nej då. Lite trött bara.

På medeltiden levde kvinnor i snitt i 42 år. Räknade man in barnadödligheten var livslängden inte mer än 29. Tjugonio! Fyrtiotvå! Ett 50-årskalas på medeltiden var knappast aktuellt.

Så mycket liv det är kvar innan döden.

Hon sänker skrivbordet från ståläge till sitt, det får räcka med att stå på förmiddagen. Nu känner hon sig sömnig av kalspaderkransen och vill ta det lugnt.

På leasingfirman där hon arbetat tidigare hade chefen beställt ett rullband från Tyskland som han promenerade på hela dagarna. Ett sånt som finns på gym. Datorn stod på ett särskilt ställ framför honom, så att han kunde skriva samtidigt som han gick. Ofta talade han i mobilen också, de vita hörsnäckorna var ständigt inskruvade i öronen. Med jämna mellanrum samtalade han på knagglig tyska med supporten om något som inte fungerade som det skulle; bandet gnisslade eller gav ifrån sig ett dunkande ljud, hastighetskontrollen verkade inte stämma och när han jämförde pulsmätaren med pulsklockan på armen visade de olika. Otaliga gånger hade han visat upp sina siffror på stegräknaren för Vivi, men hur många tecken han skrev per dag var höljt i dunkel. På måndagar, onsdagar och fredagar besökte han ett litet exklusivt gym på hörnet och sin PT som han benämnde min Jonny. På väg tillbaka köpte han sallad i Hemköps salladsbar, vilken han förhöjde med ett tryck på olivoljans duschflaska när han var tillbaka. Vivi skötte ruljansen när han var borta. För att dryga ut sin skamligt låga lön hände det då att hon passade på att ta en toarulle eller en flaska diskmedel ur förrådet.

Vivi öppnar mailen för att svara på dagens skörd. Det första är från en Berit Larsson:

Jag undrar varför man ändrat på receptet för Alingsåslimpan. Den är nu lösare i konsistensen, smuligare och skårorna gör att det är svårt att skära tunna skivor. Varför ändra på ett gammalt koncept (ca 85 år), till något som är sämre?

Hej Berit!

Så tråkigt att den nya Alingsåslimpan orsakat problem för dig. Till min glädje kan jag dock berätta att Stintans kommer att lansera en färdigskivad variant redan i juni!

Ha en bra dag!

Vivi Olofsson, Stintans kundtjänst

3.

Konstnären som bor högst upp i huset är i tvättstugan. Vivi har läst om henne i lokaltidningen i samband med en utställning på biblioteket. Det stod att alla var hjärtligt välkomna till hennes vernissage. Vivi var nyfiken och hade inte tackat nej till ett glas bubbel och några salta pinnar på lördagseftermiddagen, men hon avstod. Det skulle kännas konstigt att stå där och skåla med en granne hon bara brukade heja på när de stötte ihop i trapphuset. Och vad skulle Vivi säga om konsten om hon gick dit? Tänk om hon tyckte att tavlorna var fula? Eller att de inte föreställde något särskilt? Det kanske inte ens var tavlor! Och vad skulle hon säga då? Hon kan ingenting om konst. Det skulle bara bli pinsamt.

Nyfikenheten gjorde dock att hon gick dit några dagar senare. Hon skulle ändå låna en bok, Att skriva av Stephen King. Men den var utlånad.

Tavlorna, som var upphängda i kaféet, bestod av en samling barnporträtt i akvarell. Vivi blev imponerad. Hon hade inte kunnat tro att kvinnan som bodde två trappor upp hade gjort det här. Barnen på bilderna såg överraskande levande och personliga ut. De hade alla olika uttryck och deras hy skimrade vackert i bleka färger som låg likt lätta slöjor över akvarellpapprets struktur. Bara ett av barnen, en baby, såg ut att vara gjord av hårdplast, med stirrig blick och en fånig lock i pannan. Porträttet fick Vivi att tänka på Millan, den stora babydockan hon hade släpat runt på när hon var liten. Hon hade klätt av och på dockan, av och på de små kläderna som hennes mormor hade stickat.

På informationsbladet läste Vivi att konstnären hette Aliza Heyman och var i hennes ålder. Det stod att hon var utbildad på Gerlesborgs konstskola i Bohuslän och att porträtten inte var till salu, men att hon åtog sig uppdrag av liknande slag, och så en mailadress, mobilnummer och pris enligt överenskommelse.

Nu står konstnären och manglar lakan. Vivi hade knappt trott att någon människa gjorde det längre, och särskilt inte hon. Konstnärer var väl mer bohemiska än så? Men kanske har hon gott om tid eftersom hon inte har något riktigt jobb. De hälsar kort på varandra.

Vivi ställer in maskinen på sextio grader och trycker igång den. Står en stund och ser på vattnet som rinner till och trumman som vickande känner på tvätten. Rörelsen får henne att tänka på den där knycken med höften hon aldrig fått till när hon dansade afrikanskt. Än svårare hade det varit att framåtlutad skaka på brösten och hålla ut armarna så där öppet och härligt, samtidigt som hon skulle röra sig mot trumslagaren som log stort med sin virkade rastafarihatt på huvudet. Hade det inte varit för Sara på leasingfirman hade hon aldrig gått dit. Hon hade slutat redan efter en termin.

Hur tänker du egentligen om det här med bostadsrätt?

Lika plötsligt som om hon teleporterats till platsen, står konstnären framför henne.

Oj! säger