Snö, skam och champagne

By Linda Holgersson

John ska fylla femtio år. Det ska bli hans sista födelsedag och han planerar att fira den med några utvalda vänner och hans syskon. Det gästerna inte vet är att John har en agenda med den här helgen, den som ska bli hans sista helg. Temat för helgen är något av ”sanning och konsekvens”. I flera år har John sett sina vänner förbruka sina liv; i hans ögon lever de inte i sanning och ärlighet. De har hemligheter för varandra och för sina närmaste. Precis som John. För John har älskat Kicki i alla år men av rädsla att hon ska försvinna ur hans liv om han berättar det så tänker han ta den sanningen med sig in i döden. Han kommer att välja konsekvens, men hans önskan är att de han bryr sig mest om ska välja sanningen. Att berätta den och att leva den. De samlas på ett hotell i Alperna för att fira nyår. Skidåkning, after ski, middag, fest och djupa samtal. Men Johns helg blir inte som han har tänkt. Något inträffar och hela hans agenda faller. Eller gör den verkligen det? Det blir en helg rik på skratt, tårar, vänskap, bekännelser, snö, skam och champagne.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 27, 2018
• ISBN: 9789178291281

Book preview

gjord.

Kapitel 1

Kicki

Smöret i stekpannan fräser, fläkten surrar och i bakgrunden spelas Coldplay. Chris Martin som sjunger om hur … lights will guide you home … and I will fix you … Sången drunknar i ljudet från matlagningen men han sjunger ändå med. Kan texten utantill och svajar inlevelsefullt med överkroppen samtidigt som han lägger de tjocka oxfilébitarna i pannan. Kickis röst bryter igenom men han kan inte höra vad hon säger.

– Jag hör inte! Du får komma hit!

Han öser det fräsande smöret över köttbitarna, vickar lätt på pannan och kastar en blick på ugnen. Hasselbackspotatisarna är gyllenbruna och strax färdiga. När hennes hand nuddar hans rygg ryser han och ler. Han vänder ansiktet mot henne.

– Vad är det här? frågar hon.

Han blundar. I handen håller hon ett inbjudningskort. Det som han lät beställa extra ifall det skulle behövas. Han vänder köttbitarna och fortsätter att ösa det heta smöret.

– Vänta lite. Ge mig en minut.

Hemtamt rör hon sig i hans kök. Fyller på mer vin i glasen, plockar fram salladsbesticken och tar fram kryddsmöret ur kylskåpet. Rörelserna är avslappnade men tystnaden avslöjar henne. Han tar fram tallrikarna som har stått på värmning i lådan under ugnen. När köttet har fin färg på ytan och termometern visar att innertemperaturen är 52 grader lyfter han upp filéerna ur pannan.

– Kan du ta ut potatisen?

– Visst.

Hon tar grillvantarna från köksbänken, öppnar ugnsluckan och ställer formen på bänken. Koncentrerat lägger han upp köttet, potatisarna och grönsakerna på de varma tallrikarna. Låter lite rödvinssås ringla ner på tallriken från sleven och drar med den över fatet så att det bildas ett streck av den djupa röda såsen.

– Wow. Bättre än på restaurang, säger Kicki uppskattande.

Han sträcker på sig och ler. Tar av sig förklädet och hänger upp det på ett av överskåpens handtag. Tar tallrikarna och bär dem till bordet.

– Tar du med vinglasen? Vi äter på en gång.

* * *

Om någon skulle se dem skulle han eller hon se precis det som han vill att personen ska se. Ett samspelt par som äter en god middag. Tända ljus. Musik. Det är ju precis så det är. Men ändå inte.

– Åh, gud, så gott!

Hennes spontana utrop får honom att skratta. Nöjt konstaterar han att hon har rätt. Det är väldigt gott. Myten att ungkarlar inte lagar mat stämmer inte in på honom. När man inte har familj så kan man ju ha en hel del fritid, även om man jobbar väldigt mycket. Den fritiden ägnar han till stor del åt att laga mat och testa recept. På kvällarna ser han Netflixserier om kockar som eldar i Argentina eller som gör en show av att salta en köttbit, konditorer som bakar de mest häpnadsväckande kreationer och bilmekaniker som köper food trucks och från dem serverar halvmeterlånga smörgåsar. Matporr brukar Kicki kalla det, men han brukar kontra med att hon ju inte klagar när hon får smaka på maten. Även om han själv tycker att det är för sällan.

– Så … inbjudningskortet?

När hon för glaset till munnen släpper hon honom inte med blicken. Han lägger ner besticken och suckar djupt.

– Jag ska fira min födelsedag. I bergen.

Tystnad. Chris Martins röst är den enda som hörs. … and I just got broken, broken into two, still I call it magic when I’m next to you …

– Och jag är inte bjuden?

Hennes ögon är blanka. Kanske beror det bara på reflektionen av stearinljuset i dem?

Han harklar sig.

– Kicki, du vet …

Till hans förvåning höjer hon rösten.

– Nej, John. Tydligen vet jag ingenting.

Andas in, andas ut. Måste få det här rätt, få henne att förstå.

Jag har bara bjudit några stycken, Kicki. I princip det vanliga gänget. Du vet lika väl som jag att det kokar under den perfekta ytan. Och jag vill inte vara i det med dig. Jag vill inte att deras gifter ska sprida sig. Min tanke är att få dem att lyfta på locket, att rensa luften. En helg i ärlighetens tecken. Och du kan inte vara där, Kicki. För jag kan inte vara ärlig mot dig. Jag kan inte säga att jag älskar dig, att jag åtrår dig, att jag vill ha dig och önskar att det skulle bli vi. För tänk om du inte vill. Om du skulle försvinna ur mitt liv. Jag kommer aldrig våga riskera det. Hellre dör jag.

Det är vad han vill säga till henne. Men det gör han inte.

– Det är fullbokat, säger han istället.

Hon höjer det ena välplockade och välformade ögonbrynet.

– Fullbokat? Och det var just jag som inte fick plats, eller?

Rösten är retlig. Inte irriterad. Inte arg. Nästan lekfull. Det får honom att känna sig som en tonåring. Han ser på henne. Fulländad. De växte upp på samma gata. En hel skock med barn som alltid lekte ute tillsammans. På sommaren mellan sjuan och åttan hände det något. Hon var borta hela lovet och när han fick syn på henne i korridoren utanför skolmatsalen kände han något. Han blev alldeles varm, och den reaktionen väcker hon i honom varje gång de ses. Även nu, trettiofem år senare. Det ovala ansiktet med de stora blå ögonen. Det långa blonda håret, som hon sedan ett par år tonar i olika nyanser för att dölja eventuella ålderstecken, faller rakt över hennes axlar. Han tycker att hon bara blir vackrare och vackrare. Hennes ansiktsdrag har mognat, han har följt förändringen genom åren och häpnat över hur någon kan vara sig så lik och ändå inte.

När han ser sig själv i spegeln kan han nästan inte hitta något som påminner om tonårskillen som Kicki lärde känna. Hårfästet har krupit uppåt, hakan har rundats, kinderna har fyllts ut. Ja, inte bara kinderna. Trots att han tränar en hel del, rör på sig i vardagen och inte äter godis så fylls kroppen ändå ut. Vågen visar inte så stor skillnad. Jo, kanske mot när han var sexton, men det är inte det han jämför med, utan snarare tänker han på hur det var när han var trettio. Han är rundare. Lösare. Kicki ser däremot bara mer kvinnlig ut. Det är klart att hennes kropp har ändrats också, men sedan trettio har utvecklingen nog stått stilla. I alla fall vad han kan se. Han ler mot henne. Ett sorgset leende eftersom han helst skulle gråta. Men John har inte gråtit på många år, sedan han var tonåring eller kanske ännu längre tillbaka. Han bara ler sina sorgsna leenden och trycker allt det jobbiga längre och längre in i sin kropp och själ. Det är det som har lett honom hit, till den plats där han är idag. När allt det där jobbiga tar så mycket utrymme och han inte vet vad han ska göra av det. När han inte vill eller kan prata om det. Då bara ler han. Serverar mer vin. Dricker mest. Skrattar högst. Pratar om allt och alla, men aldrig om sig själv. Det är sådan han är. "Utom med Kicki", önskar han att han kunde säga. Men så är det inte. För all den kärlek hennes närvaro fyller honom med, den kan han inte prata om. Inte sedan den där gången för så länge sedan när de insåg att de inte passade ihop som kärlekspar. Eller det var nog mest hon som tyckte det. Han höll med för att inte förlora henne fullständigt. Han ville inte att uppbrottet skulle bli så dramatiskt att de skulle försvinna ur varandras liv. Hon har nog inte märkt hur det har ändrats. Hur deras liv har formats efter varandra, så att de nu passar perfekt ihop, som två pusselbitar. Hon ser det inte. Det händer att deras vänner frågar. Då brukar han ta ännu en klunk vin, skratta lite högre och försäkra dem om att han och Kicki har testat och att det helt enkelt inte funkar. Samtidigt vill han skrika: Men det var ju drygt tjugofem år sedan! Mest till henne. Denna ljuvliga varelse som rör honom till tårar och skratt bara genom att finnas nära. Att leva utan henne håller på att bli outhärdligt. Det är därför han inte kan leva längre. För utan henne … inget liv.

Kapitel 2

Jesper och Sofie

– Du, vi fick en inbjudan till Johns födelsedagsfirande idag.

Han skruvar på sig, lutar huvudet mot dörrkarmen. Hennes rörelser stannar av ett ögonblick, sedan fortsätter hon röra i grytan med köttfärssås.

– Han fyller ju femtio snart.

Hon vänder sig om mot honom. Torkar av händerna på diskhandduken som hon har satt fast i förklädets skärp.

– Ja. Och?

Kanske är det fel tidpunkt ändå? Inbjudan kom egentligen redan för tre dagar sedan men han har inte kommit sig för att säga det till henne. Inte riktigt hittat orken att diskutera det hela. För att det kommer att bli en diskussion vet han, garanterat. Han skakar på huvudet.

– Och, vadå?

– Jamen, vad gäller inbjudan? Hur spektakulärt ska det bli den här gången?

Hon skrattar och går fram till honom. Lägger armarna om hans hals och pussar honom på munnen. Han hindrar impulsen att vända bort huvudet.

– Vadå spektakulärt?

Men han vet vad hon menar. Sofie har alltid tyckt att John gör sig märkvärdig. Att han döljer den fina person som han är bakom en fasad av flärd. Han är som en stor bebisclown hade hon sagt sist de träffades. Han skrattar högt och mest och pratar om alla andra, helst kända personer som han hört någon anekdot om, men aldrig om sig själv. Jag har känt honom i nästan trettio år och jag vet inte vem han är, hade hon fortsatt.

Jesper vet att hon har rätt. Han känner likadant ibland. John är hans bror och de borde stå varandra nära men de gör inte det. Jo, kanske så nära som John kan stå någon, men det är långt ifrån att vara nära på riktigt.

Sofie släpper taget om honom och vänder sig mot spisen. Medan hon måttar upp spaghetti ber hon honom att duka. Han tar fram fyra tallrikar och fyra glas och ställer ut dem på de bestämda platserna. Elin och han på ena sidan av bordet, Sofie och Axel på den andra.

– Är barnen hemma?

– Nej. Elin är på innebandyn och Axel är på något spelevent i stan.

– Ska de inte äta hemma?

Sofie häller upp spaghettin i ett durkslag och slår sedan över den i kastrullen igen. Häller lite olivolja över och rör om. Sedan sköljer hon disktrasan under kranen, vrider ur den och torkar av induktionshällen. När hon vänder sig om med kastrullen i händerna är hennes ansikte spänt och hon sätter ner grytan på bordet med en smäll.

– Jag vet inte.

Hon hämtar gjutjärnsgrytan med köttfärssåsen och ställer den på bordet.

– Det är så himla otacksamt egentligen. Jag stressar hem för att laga mat och sedan bryr sig ingen. Det är ju så att jag undrar vem jag gör det för egentligen. Jag är ju helt jävla dum i huvudet som ens anstränger mig.

Han ser tårarna i hennes ögon och drar henne intill sig. Lägger sina armar om henne och känner hur hon mjuknar i hans famn. Hon lutar huvudet mot hans bröstkorg. Han skulle aldrig erkänna det men det är just vid sådana här tillfällen som han är extra nöjd över sin kroppslängd. När han håller armarna om henne och hon får vara liten i hans famn. Han pussar henne lätt på huvudet.

– Du, jag vet att det är mycket. Och att du har fullt upp. Det blir mycket som faller på dig när jag är borta ofta.

Hon nickar.

– Men nu ska vi äta. Vi börjar i alla fall.

Det är en ständig diskussion dem emellan, det där med jobben. Oftast sker den i det tysta, den pågår under ytan men de vet bägge om det. Hur hans jobb som mellanchef på det stora telekombolaget innebär resor och representation vilket måste komma i första hand. För honom är det ganska naturligt. Att vara förskollärare är så klart ansträngande men hon behöver i alla fall inte jobba över eller resa. Han vet att hon inte ser det likadant. Att hennes kvällar som ägnas åt planering, schemaläggning och ett evigt mailande med föräldrar i alla möjliga och