Fjärilar i magen

By Ida Fryklund

På Restaurang Sjöallén i Kungsbacka finns det alltid saker att göra. Menyerna måste planeras, inköpen beställas och gästerna ska känna sig välkomna. Oskar har tagit över restaurangen som hans föräldrar startat och nu kretsar hela hans liv runt Sjöallén. Stressen inom honom gör sig mer och mer påmind. Men vem har tid att sakta ner? Kimberly har däremot lätt för att koppla av. Sedan några månader tillbaka arbetar hon extra på en förskola och älskar det. Samtidigt planerar hon inför sin nästa utlandsresa. Under en middagsbjudning hos en vän möter hon Oskars lillasyster Stella, som också arbetar på Sjöallén. Tillsammans får de en idé. De ska börja ha kulturkvällar med poesiuppläsningar på restaurangen. Oskar blir inte direkt eld och lågor över förslaget och Kimberly gör sitt bästa för att inte dras med i hans tankesätt. När stressen till slut blir för mycket för Oskar behöver han motvilligt ta emot Kimberlys råd. Fast hur ska hon, som tar dagen som den kommer, kunna se till att han får ordning på sitt liv?"Fjärilar i magen" är en värmande feelgoodroman och den fristående uppföljaren till "Balsam för själen".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 23, 2023
• ISBN: 9788728567104

Book preview

Ida Fryklund

Fjärilar i magen

SAGA Egmont

Fjärilar i magen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Ida Fryklund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728567104

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Ett

Sätt dig eller lägg dig så bekvämt som möjligt. Se till att du inte kan bli störd …

Oskar! Oskar! Var är du?

Oskar gör sitt bästa för att ignorera ropet som kommer utanför den stängda dörren in till förrådet och koncentrerar sig åter på den lugna rösten i sitt öra.

Slut ögonen och känn hur en våg av lugn sköljer genom hela din kropp.

Oskar! Jag vet att du är här någonstans! Svara mig då!

Men va i … Oskar drar ur hörlurarna från öronen och låter luften han just långsamt dragit in i sina lungor blåsas ut igen med kraft. Jag är här, svarar han.

Oskar! Jag hör inte vad du säger! Var är du någonstans?

Här!

Dörren till förrådet öppnas och han kan se hur hans syster Stella kisande tittar in i rummet innan hon sträcker sig efter lampknappen och tänder ljuset.

Vad gör du?

Hon skrynklar ihop pannan och ögonbrynen på det sätt som hon gjort ända sedan hon var ett barn. Samma uttryck som hon använt oavsett om hon varit på väg att gråta, få ett ilsket utbrott som när hon tyckt att något eller någon är ytterst pinsam eller konstig. Han är rätt säker på att det är det sistnämnda som hon känner just nu.

Jag försöker slappna av.

Okej …

Hon ser på alla hyllor fulla av behållare med torrvaror som är placerade omkring honom. Sedan vänder hon tillbaka blicken igen mot Oskar och pallen han sitter på.

Här i förrådet är en lämplig plats för dig att slappna av på tänker du? Varför är du inte på ditt kontor i stället?

För det är den första platsen där jag visste att ni skulle leta. Här trodde jag, korkat nog visar det sig, att jag skulle kunna få sitta ostört.

Vad lyssnar du på? Stella pekar mot hörlurarna han har i sin hand.

Inget särskilt.

Jo, säg.

Han låter huvudet sjunka bakåt.

Det är någon avslappningsbok som jag hittade på nätet. Jag gör en meditationsövning eller vad man nu kallar det.

Oj. Nu gör du mig orolig på riktigt, säger hon.

Men hon ser inte ett dugg orolig ut. Tvärtom ler hon belåtet som om han vore femton och hon kommit på honom med att läsa porrtidningar i smyg. Som att hon inser att hon precis fått information hon kan använda till att utpressa honom med det närmsta året. Information hon kan hota att berätta för deras mamma om hon inte får som hon vill.

Fast nu är han inte femton längre. Och Stella är inte tolv.

Trots det bryr sig Oskar fortfarande lika mycket om vad hans mamma tycker om honom. Ifall hon får veta att han är så instabil och stressad att han gömmer sig i förrådet på jobbet så kommer hon inte bli imponerad. Det vet han.

Vid tanken på sin mamma börjar stressen picka på i hans bröst igen. Om endast ett par dagar ska hon och Oskars pappa komma på besök till restaurangen. Det gör de första veckan i varje månad och maj har precis startat. Då behöver han presentera ett färdigt förslag på nya rätter som de kan uppdatera sommarmenyn med. En plan på aktiviteter och evenemang för den närmsta tiden behövs också. Åtminstone hade en endaste idé om vad han ska fylla restaurangens evenemangskalender med och som kan locka hit både gamla och nya gäster varit bra. Men det är totalt tomt i hans hjärna. Eller så är den helt full. Han vet inte säkert. Han vet bara att den är tom på kreativa idéer och fullproppad med inventering, inköp, schemaläggning, planerande av menyer och att se till att budgeten inte springer i väg åt något håll.

Det är därför han har satt sig här. Han önskar att han kan få stressa ner i någon timme eller åtminstone i några minuter. Att han kan få tankarna och pulsen att lugna sig så pass mycket att de kan ge utrymme för något mer än allt det vanliga som rör sig där. Men vem har egentligen så mycket tillgänglig tid att de kan lägga en del av den på att stressa ner? Det måste endast vara de som inte redan har för mycket att göra som kan prioritera sådant.

Meditationen var värd ett försök men tyvärr har resultatet uteblivit. Med en suck slår han ihop pallen och ställer den mot ett hörn. På vägen ut tar han med sig ett par förpackningar med pasta, släcker lampan och stänger dörren efter sig. Det är mer än dags att sätta i gång igen.

Sju timmar senare – som för Oskar känts både stressande snabba och utmattande långa – tar han sig ut i matsalen. Han vill hinna med att gå ett varv och kolla av hur det är med alla gäster. Den första han lägger märke till är Stella där hon står vid ett bord för att ta en sista beställning innan stängningen. Hon ler och nickar åt något en av kvinnorna i sällskapet av fyra säger. Oskar ser hur Stella svarar dem och hur de alla börjar skratta.

Med en nickning som visar att hon har full koll på vad de önskar lämnar hon bordet. Gästerna tittar efter henne när hon går. Blickarna antyder att de gärna vill att hon stannar hos dem lite till. Kanske önskar de till och med att hon ska göra dem sällskap vid bordet. Han kan inte låta bli att skaka på huvudet trots att han är van vid synen. Hans syster brukar inte ha några problem med att charma både männen och kvinnorna som besöker deras restaurang.

När Stella går förbi honom blinkar hon snabbt med ena ögat som att hon vet exakt vad han tänker. Hon vet att hon äger detta, att hon är fantastisk på det hon gör. Samtidigt vet han att hon inte vill något annat än att komma härifrån. Oskar har svårt att förstå det. Visserligen var det han som tidigare i dag satt och inte visste hur han skulle kunna varva ner. Men Stella har inte det problemet. Det är som inget kan bekomma henne. Allt går enkelt för henne och hon får också alltid i slutändan precis det hon vill. Och nu vill hon ut i världen. Bort från Kungsbacka. Bort från Restaurang Sjöallén. Bort från mamma och pappa. Bort från honom.

Kom igen, brorsan. Har du fastnat i någon meditation igen?

Stella petar honom på överarmen när hon åter passerar. Nu bärande på en bricka full med kaffe och avec till tjejgänget som inte har behövt vänta mer än ett fåtal minuter.

Han ler snett mot hennes rygg och gör henne sällskap genom rummet. Niklas, en av servitörerna, lägger trasor över en rödvinsfläck som uppkommit på en av de mörkblå sammetsstolarna. Oskar älskar de där stolarna för hur förlåtande de kan vara med diverse spill av mat och dryck. Samtidigt är stolarna lika svåra att ta hand om som Lennart. Lennart är gästen som – trots sitt ständiga missnöje med allt från mat till service – ändå frekvent besöker restaurangen. Men i dag syns ingen Lennart till.

Medan han sicksackar sig fram mellan de breda, fyrkantiga borden frågar Oskar de gäster som fortfarande är kvar om de har haft en trevlig kväll. Något som varit viktigt redan när hans och Stellas föräldrar inredde restaurangen från första början var att det inte fick upplevas som för tätt mellan borden. Alla ska kunna prata ostört samtidigt som det ska kännas intimt och mysigt. Visst hade de kunnat få in fler gäster om de möblerat om, men de har hållit fast vid sin grundidé. När han passerar ett tomt bord puttar han vanemässigt in en stol som står utdragen lite för långt ifrån bordet. Det är detaljerna som gör det, har hans mamma alltid sagt och han kan inte annat än hålla med.

Oskar är nästan tillbaka vid köket igen när han hör ett högt krasch. Han tillåter sig att sluta sina ögon i ett par sekunder innan han skyndar sig in genom svängdörrarna. Där inne möts han, föga förvånande, av Robins skamsna blick.

Förlåt, Oskar. Jag råkade visst tappa formen med fläskkarrén.

Köttet ligger utslängt över golvet ända från ugnen bort till Johannes som står vid disken.

Igen, Robin?

Ja. Han knycker på nacken. Tyvärr. Den var liksom väldigt varm och tung.

Märkligt att den kunde vara det. Jag tänker att den ju trots allt bara har stått i drygt sju timmar i ugnen.

Jag vet men …

Bara ta upp det och släng det, okej?

Visst. Robin drar med handen över pannan. Jag är ledsen.

Jag vet. Det är okej, Robin. Oskar ser på den unga killen och tvingar fram ett leende. Det är sådant som händer. Men ta de stora ugnsvantarna nästa gång, eller be om hjälp om du känner att du inte klarar av att bära den själv.

Visst, jag lovar.

Robin får fart mot städförrådet, slinter i köttrester och marinad men återfår balansen genom att ta tag i souschefen Johannes axel. Johannes – som inte är beredd på beröringen – slänger upp sin hand i luften. I handen håller han slangen som är fäst till kranen. Vattnet sprutar rakt mot Robins ansikte. Robin spottar och fräser ljudligt.

Jag är okej! Det är ingen fara! ropar han och letar sig med utsträckta händer vidare efter städredskapen.

Oskar kan bara betrakta händelsen. Han vet inte vad han ska ta sig till med Robin. Anledningen till att han tog sig an honom var enbart för att göra sin mamma och pappa nöjda. Robin är son till en av deras bästa vänner och han behövde en praktikplats under sin restaurang- och livsmedelsutbildning. Klumpigare människa har nog Oskar aldrig träffat, men Robins ständigt ängsliga ansiktsuttryck och gängliga kropp gör honom nästan omöjlig att bli arg på.

Oskar kliver in i sitt arbetsrum och trycker i gång datorn. En del av den mat de planerat att servera på lunchen i morgon har just blivit förstörd och det gäller att snabbt hitta alternativ. Klockan är närmare elva på kvällen men för Oskar känns det som att hans arbetsdag precis börjat om på nytt.

Två

Kimberly räcker över kritan till Jasmine.

Här. Hon nickar uppmuntrande mot henne.

Jasmines små fingrar tar försiktigt tag om kritan. Hennes stora, bruna ögon ser in i Kimberlys. Trots att hon inte säger ett ord verkar hon inte vara rädd för ögonkontakten. Åtminstone inte när den får ske på hennes egna villkor. Det är snarare så att hon söker efter den. Som att hon vill försäkra sig om Kimberlys intentioner. Som att hon hela tiden vill veta var hon har henne.

Med handryggen drar Jasmine bort en slinga hår som trillat ner över sitt ena öga och sänker både huvudet och kritan ner mot pappret. Med lätta rörelser för hon den blå färgen fram och tillbaka. De flesta barn brukar trycka hårt när de ritar. Pressa in färgen i pappret så att spetsar bryts och de små fingrarna blir kladdiga. Men inte Jasmine. Kritan nuddar knappt arket. Hon placerar den blå färgen alldeles under allt det gula hon just har målat. Handen far med långa, fiolspelsliknande tag. Hon varierar mellan att rita cirklar som går in i varandra och linjer i en tät följd.

Vad fint. Vad ska det bli för något?

Inget svar. Jasmine saktar ner handens rörelser men fortsätter att låta kritan vila mot pappret.

Är det havet och solen?

Fortfarande inget svar. De sitter i tystnad tills Jasmine lägger ifrån sig kritan på bordet.

Vill du ha någon annan färg? frågar Kimberly.

Jasmine skakar på huvudet samtidigt som det knackar till bakom dem.

Hallå där.

Kimberly vänder ansiktet mot rösten och ser Jasmines pappa Philippe som står alldeles vid öppningen till rummet.

Nämen, hej. Vi hörde inte när du kom.

Hon hinner inte avsluta meningen innan Jasmine har hoppat ner från stolen och sprungit fram och kastat sig i sin pappas famn.

Hej, älskling. Har du haft det bra i dag? frågar han.

Hon nickar med ansiktet tryckt mot hans mage.

Jag är sist som vanligt ser jag. Han ler snett mot Kimberly.

Inte så mycket senare. Kimberly går fram till dem. Men det är rätt skönt att jag och Jasmine fått en stund ensamtid som avslut på dagen. Är det inte, Jasmine? Det tycker i alla fall jag. Vi har haft det jättemysigt. Hon räcker över teckningen till Philippe. Här får du dagens konstverk.

Han tar emot den och sätter sig på huk framför sin dotter.

Har du gjort denna?

Jasmine nickar igen.

Den är helt fantastisk, säger han. Tänk att min lilla tjej har sådan talang. Han rufsar om hennes hår och ger henne en puss på huvudet. Inget annat i dag då? frågar han Kimberly.

Nej, allt har gått bra. Precis som vanligt. Hur har din dag varit?

Min? Philippe rycker till som att han var oförberedd på frågan. Den har varit okej, svarar han men de svullna ögonlocken och de röda sträcken runt hans iris tyder på något annat.

Kimberly ser ner på ringen han bär på sin vänstra hand. Guldet är matt och den sitter hårt om det kraftiga ringfingret. Den är som en påminnelse om den mamma som aldrig igen kommer för att hämta Jasmine.

Då ses vi i morgon, Jasmine.

Kimberly lägger sin hand på flickans axel och möter hennes blick i ett hej då.

När pappan och dottern lämnat henne går Kimberly för att plocka undan. Trots att lokalen under dagen omhändertagit femton barn är där ändå hyfsat städat, och det tar inte särskilt lång tid för henne att stänga ner. Men Kimberly tar sin tid. Hon tycker om att vara den som är sist kvar på förskolan för dagen. Det är något speciellt med tystnaden som lägger sig efter timmarna som varit fulla av ljud, liv och rörelse.

När hon känner sig nöjd kliver hon ur tofflorna och ner i sina gympadojor. Det är soligt ute och hon kan omedelbart känna hur pollen börjar kittla i näsan. En sista gång vänder hon sig om i dörröppningen, ser på lapparna med barnens namn och bilder som sitter upptejpade vid deras klädhängare. En värme sprider sig i bröstet och hon ler. Trots att hon inte arbetat här mer än ett par månader så har hon lärt känna dem alla väl. Lilly som aldrig vill sitta still. Elias som alltid är förkyld. Astrid som gråter så fort de ger henne en tillsägning. Adam som ständigt pratar. Liam som brukar somna vid lunchen. Ebba som älskar att kramas. Jasmine som är alldeles tyst …

Kimberly önskar att hon kunde få veta vad som rör sig inom Jasmine. Hon kan se på hennes ansikte att hon lyssnar och i hennes ögon att hon uppmärksammar allt som sker runtomkring. Hon svarar ja och nej på frågor genom att röra på huvudet. Men munnen är stilla. Den ler knappt, den gråter inte, den säger inget.

Hon släpper fotot på Jasmine med blicken, klappar med handen mot dörrkarmen.

Hej då, förskolan. Vi ses i morgon.

Du skulle ju inte köpa med dig massor av saker, säger Gabriel och kisar mot henne.

Jag lovade inget, det var det bara du som sa.

Hon ställer upp kassarna på köksbordet.

Nämen åh! TimTams, Twisties! Kettle chips. Han ser på innehållet som Kimberly plockar upp. Och Maltesers också. Du måste sluta göda mig på det här sättet! Var har du hittat allt detta?

Gabriel stönar högt men sträcker sig ändå fram, tar påsen med chips och lägger den i sitt knä.

I en butik i Göteborg. Jag ville att du skulle få lite Australienkänsla. En nostalgikväll helt enkelt. Men du får allt dela med dig.

Inte en chans.

Joho, du.

Kimberly ställer fram ett par identiska skålar och tar chipspåsen från Gabriel. Noggrant häller hon exakt lika mycket chips i båda skålarna.

Vi kan äta ur samma, vet du, säger han.

Kimberly lyfter på ögonbrynen.

Tror du inte att jag känner dig, eller? Gör vi på det sättet så hinner jag få i mig max två chips innan du har smällt i dig hela påsen. Det här blir mest rättvist.

Du och din rättvisa. Men då är det väl inte mer än rättvist att jag får välja serie denna gång.

"Du vill inte se ännu ett avsnitt av Vikings alltså?"

Gabriel skakar häftigt på huvudet.

Jag kan inte förstå varför du som är så gullig vill se sådana hemskheter. Vad är det jag inte vet om dig egentligen?

Skulle det finnas något som du inte känner till så har jag gömt undan det väl. Hon skrattar. Gå in till vardagsrummet och sätt på något romantiskt och totalt våldsfritt som du vill se, så kommer jag strax.

Gå och gå. Han ler snett.

Hon stannar till och tittar på honom.

Jaja. Han lyfter sina armar upp i luften. Jag retas bara med dig, du behöver inte se så eländig ut.

Han försvinner ut ur köket och Kimberly ställer fler skålar på en bricka och delar noggrant upp allt i lika stora portioner. Blicken dras ofrivilligt mot kylskåpsdörren som är proppfull med bilder på henne och Gabriel tillsammans. Där står de med armarna om varandra framför Ayers Rock. Paddlandes nerför en fors utanför Cairns. Matandes kängurur i en park i Adelaide. Hon känner hur det svider till i ögonen och ger sig själv bestämda klappar på kinderna för att skärpa till sig.

Har du satt på någon serie än, eller? ropar hon bort mot vardagsrummet.

Japp!

Hon bär med sig brickan, ställer ner den på bordet bredvid honom och himlar med ögonen när hon ser vad han har satt på.

"Emily in Paris igen alltså?"

Alltid. Han ler brett. "Det eller Kardashians. Men så har jag ju min egen Kim här. Du ger mig drama så det räcker."

Hon spänner ögonen i honom. Jag är väl allt annat än drama.

Okej. Men lika snygg är du i alla fall.

Visst. Alla gånger.

Hon skjuter fram Gabriels skålar närmare honom och lägger sig ner i soffan.

På tv:n åker Emily till Saint-Tropez och Gabriel suckar djupt.

Wow, vilket ställe alltså. Jag älskar Frankrike. Han skakar på huvudet och ler.

Kimberly ser på hans profil och hur han uppslukat betraktar det som händer på skärmen. Hon vill le, men får denna gång nypa sig diskret men hårt i armen i stället för att klappa sig på kinderna. Allt för att flytta fokus från den brännande känslan som återigen infunnit sig i ögonen.

Ja, verkligen, svarar hon.

Du måste lägga till Saint-Tropez bland dina planerade resmål. Paris gissar jag fortfarande står kvar bland platserna du ska besöka på din Europaresa? Han släpper tillfälligt blicken från tv:n och ser på henne.

Jag vet inte. Hon rycker på axlarna.

Vadå, du vet inte? Du måste ju börja planera snart.

Jo, men …

Hans nacke rycker till och han drar ihop sina ögonbryn.

Du ska åka. Han betonar orden hårt och vänder sig bort ifrån henne. Jag vet exakt vad det uttrycket du fick i ansiktet nu betyder och jag vill inte veta av något sådant. Du älskar äventyr och att resa. Så i väg ska du.

Inte längre. Inte utan dig, vill hon svara.

Jag klarar mig, fortsätter han. Han har alltid verkat kunnat läsa hennes tankar. Men jag klarar inte av att du ska strunta i saker du vill göra på grund av mig. Du ska fullfölja planen. Lova det.

Hon ser på honom. Hur han har försökt raka hårlinjen bak i nacken men missat en fläck. Hans käkes profil som är lika skarpt formad som ett häftstift. Armarna med de långa, framträdande musklerna. Hon älskar honom så mycket att det nästan gör fysiskt ont i bröstet.

Jag lovar.

Bra. Han skrattar när Emily får en flaska champagne vaskad över sig. Men just det där kan du ju låta bli. Bättre att dricka den tycker jag.

Det säger jag inte emot.

Hon stoppar en chokladkula i munnen och lyssnar när Gabriel inte kan låta bli att avslöja det som ska hända i programmet innan det har visats. Allt känns nästan precis som vanligt. Precis som förut.

Tre

Sätt dig nu är du snäll, mamma.

Oskar drar ut stolen åt henne och hon slår sig efter viss tvekan ner vid det dukade bordet. Oskar vet mycket väl att hans mamma egentligen helst vill fortsätta gå runt och kontrollera att allt i restaurangen är till hennes belåtenhet.

Dianas rygg är rak och den vita blusen så välstruken att den säkert skulle stått upprätt även om Diana genom magi plötsligt försvunnit ur den. Sminket är varsamt lagt runt de himmelsblå ögonen. Där finns ingen täckkräm som klumpat ihop sig i de tunna linjerna runt ögonen och endast en dutta rouge på kinderna. Läppstiftet är Hermés nummer 11, beige naturel. Det har Oskar lärt sig då Diana alltid haft samma. Förut räckte dock stiftet något längre än det numera gör, eftersom hans mammas läppar har växt en aning den senaste tiden. Oskar trodde aldrig att hon skulle göra en läppförstoring. Samtidigt hade han inte heller trott att hon skulle byta frisyr efter femtio år med samma, men det har också skett. De axellånga, blonda lockarna som varit hans mammas signum var nu utbytta mot en bob i mörkt mahogny. Det klär henne. Allt hans mamma gör blir smakfullt och rätt. Hon har en stil som är konventionell samtidigt som den osar elegans.

På samma sätt hade hon för tjugofem år sedan inrett Restaurang Sjöallén i Kungsbacka. Redan då blandades här möbler och dekor från olika prisklasser. En Ikeahylla fick sitt ljus från en Verner Panton-designad lampa. Köksutrustningen snålades det aldrig med, den höll alltid högsta kvalité, men servisen var blandad och ibland av oklart märke. Den bestod nästan enbart av sådant som Diana fyndat på olika marknader. Även om inredningen uppdaterats en del under åren, så har stilen bevarats och det är fortfarande harmoniskt, klassiskt och ombonat. Familjens restaurangers inredning och dekor har blivit en av de saker som särskiljer dem från sina konkurrenter. Restaurangen i Kungsbacka var den första av fyra restauranger som Diana och Carl öppnat. Efter flera gynnsamma år öppnade de även en på Skomakaregatan i Malmö. Numera är det Oskars och Stellas storebror David som har hand om den. När Diana och Carl för ett par år sedan bestämde sig för att flytta till Stockholm