Advokat Hansson: Fem dagar från jobbet

By Mats Gustafsson

Boken handlar om advokaten Karl Erik Hansson och hans konferensresa till Åland. Det som skulle bli en avslappnande vecka förvandlas till fem spännande dagar med oförutsägbara händelser och kriminalitet. Hansson bevittnar en knarkaffär och blir en måltavla för ett kriminellt nätverk. Samtidigt hoppas Hansson på att hitta kärleken och drömmer om att återuppta kontakten med sina barn och exfru.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 28, 2023
• ISBN: 9789180803595

Mats Gustafsson

Mats Gustafsson (född 1964) ger här ut sin tolfte bok, den här gången en skönlitterär deckare/roman. Boken beskriver ett trovärdigt levnadsöde där glädje och humor blandas med djup sorg samt en stor portion spänning exakt som livet är!

Book preview

Förord

Fem dagar från jobbet får vi stifta bekantskap med Karl Erik Hansson som till yrket driver en advokatbyrå i Jönköping.

Sedan skilsmässan med Anna elva år tidigare har han bara sporadisk kontakt med henne och deras gemensamma barn, Ludvig Scott och Elisabet Hansson. Det han vet om Ludvig, är att han arbetar i Nyköping på en TV firma som alltmer gått över till att sälja och installera solceller. Dessutom är han gift med Ebba och har nyligen köpt hus i Oxelösund. (Båda är kända från mina tre trilogier med Joakim och Oskar Scott.) Dottern Elisabet vet han knappt något om. Hanssons tanke är, att han vid sin pensionering om några år ska försöka återuppta kontakten med barn och barnbarn. Även med sin ex fru verkar relationen inte vara helt avklarad, men hur det verkligen ligger till på den punkten får framtiden utvisa. De dagar vi följer Hansson inleds med en resa tillsammans med andra advokater till Åland. Mycket oförutsägbart inträffar då och strax efter, vilket för en lång tid kommer att spela en avgörande roll för honom. Ofta tänker man väl att fem dagar från jobbet ska innebära avkoppling och ett avbräck från vardagen. Istället blir det spännande och drastiska omkastningar när Hansson dras in i de kriminellas värld på riktigt.

Berättelsen är till skillnad från min nyligen utgivna självbiografi -Vad sjuk du blev, lille Mats fiktiv och samtliga namn och karaktärer finns ej i verkligheten. Alla eventuella likheter med nu levande eller döda är i så fall en ren tillfällighet.

Hoppas du finner god avkoppling och njuter av Hanssons eskapader!

Advokat Karl Erik Hansson.

På väg upp för trappan till sin lägenhet på andra våningen, kände han sig tvungen att stanna på första avsatsen för att kunna tänka lite klarare. Precis innan han tryckt in portkoden vid ytterdörren, hade han sett en bil parkerad på andra sidan gatan. Själva fordonet var det egentligen inget speciellt med, en Skoda Superb med runt fem år på nacken. Istället var det faktiskt registreringsskylten han hade fastnat för, utan att riktigt förstå varför. KEH hade bokstäverna varit, siffrorna hade han redan glömt. Plötsligt kom han på vad som för honom varit bekant med KEH, det var ju för tusan hans initialer till sitt namn, Karl Erik Hansson! Leende åt sina tankar, fortsatte han upp de sista trappstegen medan han plockade fram sin nyckelknippa ur rockfickan. Det fanns endast sex nycklar på nyckelringen, problemet var bara att tre av dem var väldigt snarlika. Den som gick till lägenheten, sommartorpet och arbetsplatsen kunde bara skiljas åt genom att man läste på siffrorna på respektive nyckel. Övriga tre var inga problem, de var till vindsförrådet, garaget och en som han inte kom ihåg vart den gick. Eftersom Hansson stått still ett tag mellan våningarna, befarade han att när som helst så kunde den sensorstyrda belysning få för sig att släckas, den var nämligen inställd på kortast möjliga tid av en snål och gniden hyresvärd. Med sina frusna fingrar hade han äntligen fått tag i rätt nyckel och siktade in sig på hålet där han stuckit in den tusentals gånger förr, när han hörde ett högt ljud som ekade i hela trapphuset! Första antagandet var att ett skott avlossats men den tanken verkade lite väl drastisk, så den sopades bort tämligen omgående. Instinktivt hade Hansson snabbt slutit sina ögon när det small och när han nu försiktigt kisade märkte han att det var i det närmaste kolsvart där han stod. Givetvis hade det förbannade reläet halvt skrämt ihjäl honom och släckt lamporna när det gått en halv minut efter att han rört sig nere vid porten. Som grädde på moset märkte han först nu att han i panik tappat nycklarna! Med sina fingrar utsträckta, kände han försiktigt framför sig på det kalla golvet efter var de hamnat. I rimlighetens namn borde de ju ligga mellan honom själv och lägenhetsdörren, vilket de mycket riktigt gjorde. För att få tag i dem rejält, behövde han böja sig lite till, trots att gränsen för det redan var nådd. Alltför mycket god mat och en öl titt som tätt hade resulterat i en präktig buk som motvilligt lät sig pressas samman, men med sin beprövade gung metod lyckades manövern och återigen befann sig knippan i hans hand! Lycklig över att byxorna tålde påfrestningen samt att han fått fram sin mobiltelefon för att få ljus och därmed äntligen kunna låsa upp, log Hansson sammanbitet och hoppades att det var slut på jävulskap på ett tag. Väl inne i hallen gick allt på rutin, skorna sparkades av, rocken hängdes på en galge med halsduken instoppad i högerärmen och den välanvända kepsen lades på hatthyllan.

Ett ivrigt jamande var tillsammans med den haltande moraklockan i vardagsrummet det enda som hördes medan han stack i sina fötter i fårskinnstofflorna. På väg ut till köket möttes han av Stina som såg nyvaken ut, precis som vanligt.

Sedan drygt elva år tillbaka var Hansson ensamstående sedan frun lämnade honom för en av hans tidigare klienter på advokatbyrån. Visst hade det varit tråkigt på många sätt när hon stack, men skadeglädjen vägde upp det mesta när hon själv blivit änka för att den nye mannen i hennes liv, stupfull ramlat från en brygga och drunknat. Det hade gått åtta år sedan händelsen men ingen av dem hade hittills gjort några försök till att de skulle återförenas. Visserligen hade de två barn tillsammans men de var för länge sedan utflugna och kontakten med dem var ändå endast sporadisk, typ vid jämna födelsedagar och speciella helgaftnar, då det kunde utväxlas ett par textmeddelanden.

Med en ilsken blick jamade Stina ännu högre och placerade sin smidiga kropp så nära kylskåpsdörren som det bara gick.

Att hon ville ha mat rådde absolut ingen tvekan om, det förstod Hansson.

-Jaja, du ska få käk, men lugna dig lite, du ska inte tro att det bara är du som är hungrig, svarade Hansson lugnt. För fridens skull, tog han först fram en burk till Stina och öppnade den. Som vanligt tyckte han att kattmat luktade skit, men tydligen gick hans och Stinas åsikter isär på den punkten.

-Så där ja, ät upp allt ordentligt nu så man slipper stanken snart, förklarade han medan en vattenskål fylldes på. Till sig själv fick det bli fil med jordgubbssylt, fyra smörgåsar och ett glas juice. När han luktade på filen kände han vissa likheter med hur kattmaten upplevts nyss och lade på två extra skedar med sylt för att på så sätt förgylla eländet. Helst hade han velat ha en stor fet köttbit med persiljesmör ovanpå!

Tillsammans med det skulle det suttit fint med hasselbackspotatis och en stor snaps, tänkte Hansson och fick snabbt suga in dreglet som bildats i ena mungipan när det vattnades i munnen på honom. Alltför väl hade han dock nyss sett hur hans förbannade kylskåp gapat hånfullt tomt åt honom och endast erbjudit sådant som man tryckte i små barn på förskolan. En blick på datumstämpeln på leverpastejen, sade att bäst före hade passerats för tre dagar sedan. Halva förpackningen var kvar, så Hansson såg det bäst i att fördela förpackningens innehåll på de fyra limp smörgåsarna han lagt ut på köksbordet för att inget skulle förfaras eller bli otjänligt att äta. För att så att säga mota Olle i grind, beslöt han sig för att ta fram en assiett och bestick innan han lade på smörgåsgurka på mackorna. Vis av erfarenhet hade han lärt sig att ättiks spadet obevekligen hade en förkärlek till att leta sig till hans kläder om han försökte balansera de indränkta gurkskivorna som låg på leverpastej smörgåsarna, därav var det tallrik, kniv och gaffel som gällde. Antingen rann det annars på skjorta och slips eller så var det byxorna som blev mottagare. Nöjd med sig själv för att ha förekommit en spill olycka, hällde han upp juice i ett stort glas. I samma sekund som det var gjort, drog sig Hansson till minnes, att hans valda pålägg och dryck skulle skära sig fullständigt om de intogs samtidigt. Snabbt bestämde han sig för att ställa in glaset i kylen och ladda på några muggar kaffe i bryggaren som lösning på problemet.

Det han inte drack upp till mackorna vid köksbordet, kunde han ta med in till rummet där TV:n stod, för nyheterna började om en kvart.

När Hansson klev över tröskeln började den gamla moraklockan slå sina sex slag som för hans egen del var lika med att det var dags att trycka på fjärrkontrollen. Med flit hade han ställt det gamla aset att gå fem minuter före.

Resonemanget kring det var att han själv skulle få en förvarning om att det snart var tid, inte bara för att sätta på TV.n utan det kunde vara en hel del annat. Det kunde röra sig om saker som skulle ske, eller helt enkelt för att få lite extra marginaler och på så sätt undvika att komma för sent eller missa något. Att han jäktat i köket för att bli färdig i tid med sitt kvällsmål och sedan skyndat sig för att se nyheterna hade fungerat förträffligt, förutom en sak. En rejäl skvätt kaffe hade runnit över kanten på muggen när han passerat tröskeln, egentligen helt i onödan, för det var ju fem minuter kvar. Som lösning på problemet tog han av sig vänstra toffeln och lät strumpan på foten suga upp pölen för att få det ur världen.

Antagligen medförde detta snart att foten blev fuktig med, men det var en senare fråga.

En av de härligaste upplevelser han visste, var att falla bakåt och låta fåtöljen ta emot hela hans tyngd! Det rätt så bakåtlutade ryggstödet gjorde att kroppsvikten fördelades tämligen jämnt och det stora huvudstödet bidrog till den upplyftande känslan. Det första som kom upp i rutan var olika väderbilder som privatpersoner skickat in. Själv föll han särskilt för en där man tydligt såg ett magnifikt norrsken, något han aldrig upplevt. Att nästkommande år få se det med egna ögon var en dröm han haft tidigare också, men det hade inte blivit av. Mestadels berodde det på att han sällan kom ifrån Jönköping ens under semestern, åtminstone inte för en resa norrut i landet. Istället brukade det inskränka sig till turer mot sommarstugan utanför Nässjö, mest av gammal vana och för att det var billigast så.

Rapport basunerade högtidligt ut att Sverige kunde få sin första kvinnliga statsminister vald under morgondagen. Helt klart ett historiskt tillfälle, det rådde det ingen tvekan om.

Visserligen saknades troligen bara en enda röst mot henne för att hon inte skulle bli vald, men det kändes ganska oväsentligt. Om det verkligen skulle leda till någon konkret förändring var dock högst osäkert, det var i vart fall vad en kommentator berättade. Händelsen upptog nästan hela sändningen, förutom sista minuten då det gavs en prognos för morgondagens väder. Regn som senare skulle övergå i snö utlovades. Till detta upplystes det om att vinden skulle komma från nordost och utsikterna för att se solen den närmaste veckan var i princip obefintliga. Med ett extremt brett smile avslutade meteorologen inslaget retfullt, typ som att han själv hade en solresa inbokad senare under kvällen och på sätt fick njuta medan Hansson och de flesta andra fick härda ut i det ogästvänliga klimatet. Samtidigt som han böjde sig fram efter fjärrkontrollen för att stänga av, rös Hansson till av olust för vädret. Plötsligt kom han ihåg sitt kaffe som stod på soffbordet, vilket tyvärr nog knappast var drickbart längre.

Farhågorna besannades, vilket var fullständigt logiskt. Låter man en mugg stå i över femton minuter, är det knappt pissljummet sedan. Med en grimas ställde han tillbaka den på bordet efter att han ändå druckit ur, enligt honom själv gällde det att se till så att ingenting förfors. Inte så mycket i alla fall och definitivt inte kaffe.

Eftersom det som vanligt var mest osebara program under kvällen, var det troligt att det var färdigtittat för den här gången. Troligtvis blev det Karlavagnen på radion som fick stå för underhållningen istället. Tills dess dröjde det dock några timmar, så det fick bli till att sitta och bara koppla av.

Blicken fastnade ganska snart på ett av de många fotografier han hade satt upp på väggen. Kortet var vid det här laget femtiotre år gammalt och visade hans tvillingbror och honom själv när de precis fyllt tio. På bilden var Kurt Emil och han själv i det närmaste identiska, vilket man knappast kunde säga i dagsläget. Brorsan hade i princip ända sedan slutet på tonåren odlat skägg och samtidigt rakat huvudet med jämna mellanrum. Hansson själv hade gjort precis tvärtom, alltid rakat sig varje dag på morgonen och kostat på sig ett starkt väldoftande rakvatten. Så länge han kunde minnas, hade han haft långt hår, ofta med en hästsvans i nacken. Fram tills han fyllde fyrtio var väl färg och hårväxt helt okej, men sedan dess hade landningsbanan på toppen brett ut sig alltmer. Numer var håret grått och stripigt, men han ledde fortfarande vad det gällde att ha längst svans på jobbet. Eftersom han var chef på advokatbyrån, så var det han som bestämde vilka som anställdes. Inte vid något tillfälle hade någon med piercingar i näsan fått jobb där och det skulle säkerligen inte hända framöver heller. Däremot örhängen och tatueringar tyckte Hansson var okej. Några tatueringar hade han inte själv, däremot en ring i sitt vänstra öra. Orsaken till stilen, bottnade sig i att hans image förstärktes radikalt om han så att säga var mer som vanligt folk som inte alltid hade ett propert yttre.

På så vis vanns deras förtroende till stor del redan innan man ens inlett en konversation. Samtidigt blev hästsvansen och ringen i örat en spark mot de snofsiga åklagarna och de som valt att bli domare. En kick mot etablissemanget, brukade han själv tänka vid många tillfällen. Yrkesvalet att bli advokat var på många sätt också en protest mot all överklass i samhället.

Att han blivit en riktig höginkomsttagare själv var något han förnekade för sig och aldrig erkände för någon annan.

Egentligen borde han kunnat ha ett otroligt rikt och välordnat liv om inte hans spelberoende och valet av dyra kläder och skor kostat så mycket. I sanningens namn hade detta varit en bidragande orsak till att hans fru lämnat honom. Samma trerumslägenhet sedan början på åttiotalet plus en sju år gammal Toyota talade tydligt för att han inte kunde placera sina tillgångar på ett vettigt sätt. Om någon händelsevis ifrågasatte hans levnadsförhållanden, brukade han svara att det stod var och en fritt att göra vad man vill med sina pengar. Exempelvis går det ju alldeles förträffligt att donera till de bättre behövande, allt med en anklagande blick som alltid tog död på vidare frågor.

Trots att kaffet inte varit varmt, kände han sig alltmer pigg och vaken, vilket passade utmärkt. Strax var det läge att plocka fram en liten resväska, för i morgon bitti var det tåget till Stockholm som gällde. Därifrån skulle delar av advokatsamfundet ta Ålandsfärjan för en tvådagars kurs. Just att ge sig ut med båt så här i slutet på november, var inget Hansson såg fram emot. När Estonia förliste hade en av hans bästa kamrater förolyckats, något han aldrig skulle glömma.

Varför han ändå anmält sig berodde mycket på att han kände med sig att han behövde en nytändning på jobbet som han fann alltmer destruktivt. Det var hot och mutor om vart annat och allt eskalerade i en rasande fart. Kunde han få dela med sig av sina problem och kanske med hjälp av kollegor finna en lösning så vore det toppen. Bara att få höra om fler hade samma dilemma, borde även det vara en aning upplyftande.

Beträffande olycksrisken med färja på vinterhalvåret, tänkte han att det ändå var ganska osannolikt att det hände något liknande igen, åtminstone inte på Östersjön.

Mycket av det som skulle packas var tämligen lätt ordnat redan. Ett par strykfria skjortor och byxor, extra kostym samt skor och en färdigpackad necessär. Utöver detta tillkom strumpor och underkläder, sedan var allt klart! När allt var ilagt och väskan skulle stängas, insåg Hansson att det fanns plats för tre gånger så mycket. Aningen förtretad ryckte han fram en mindre väska från garderoben av pilot typ, för den borde räcka. Visserligen var risken stor att kläderna riskerade att bli skrynkliga när de pressades samman, men det var ändå bästa alternativet. Några minuter senare när allt var överflyttat, kunde han äntligen rulla ut resväskan med det utdragbara handtaget till hallen och ställa den vid lägenhetsdörren. Fåtöljen lockade igen, men när han fick syn på den urdruckna muggen på soffbordet, fann han det bäst att diska den tillsammans med övrigt som dragits ner så allt var rent till dagen därpå. På väg in till sin sittmaskin, dunkade klockan loss igen, nu med sju slag. Ibland önskade han att han fått ärva pianot istället, men det hade Kurt Emil varit snabb att tinga. Egentligen var det så klart rätt så förutsägbart, för han var den ende av dem som tagit lektioner på musikskolan för det. Sedan pianot släpats hem till brodern, dröjde det dock inte länge innan det låg ute på blocket för några hundra och sedan var det väck. Kvar hade den gamla moraklockan varit och tilldelats honom själv. Visst kunde han gjort likadant, för han hade aldrig tyckt om det gamla skrället speciellt mycket. Nu hade åren gått och på något sätt hade han väl vant sig vid uret, men det var inte troligt att det fick följa med om han flyttade från lägenheten framöver.

Tankarna gled iväg till hur dagen utvecklat sig på jobbet, vilket var ganska vanligt så här dags på dygnet efter en arbetsdag. Första klienten hade tydligt medgivit att han var skyldig till en väskryckning där offret även blivit knivskuren i ena handen. Ändå krävde han att Hansson skulle se till att han försattes på fri fot och friades från anklagelserna.

Hansson var riktigt trött på att hitta på en hyggligt trovärdig historia som rätten skulle svälja med hull och hår, även om det var uppenbart att den misstänkte gärningsmannen var skyldig. Fanns inte den möjligheten, tillämpades plan B som gick ut på att ifrågasätta varje liten detalj som åklagaren hävdat. Visst byggs rättssystemet på att ingen under några omständigheter får dömas för något han inte bevisligen utfört, men hade det inte funnits någon annan inom den närmaste milen vid tillfället, mådde inte Hansson väl inombords efter sina uttalanden. Det tråkigaste med brotten var, att allt kändes arrangerat och uppgjort redan från början, särskilt när det skett i gängmiljö. I de lägena var det vanligt förekommande att två eller tre gärningsmän skyllde på varandra. Därmed kunde inte rätten fastställa vem av dem som var förövare och på så vis gick samtliga fria, givetvis med ett tillskott i sina plånböcker eftersom de hade rätt till ersättning för tiden de varit frihetsberövade. Vidare lät man gärna personer i yngre tonåren utföra brott som för en äldre inneburit långa straff. Anklagade personer brydde sig inte det minsta om att berätta för honom vad de utfört, oftast verkade de tvärtom njuta av att göra andra illa. Han själv samt de tre anställda på byrån, hade alla såväl blivit hotade, som erbjudna mutor för att göra klienter till viljes. Vissa saker var till en början hyggligt oskyldiga, det kunde röra sig om telefonuppringningar då det bara hördes ett klick när man svarade. Skedde det dagtid var det väl inte hela världen, men när klockan passerat midnatt tyckte de flesta att det var obehagligt. Åt andra hållet var det också svårt att dra en gräns när det blev tal om att ta emot en muta. Ibland blev det en lunchbjudning där det kanske låg några tusenlappar inrullade i exempelvis servetten. Vem som lagt pengarna där var inget som direkt kunde fastställas heller, även om det var ganska uppenbart.Vidare hände det att det swishades över pengar till honom för varor han aldrig sålt, allt för att snärja honom att vara ytterst behjälplig i framtiden. På hans byrå var det bestämt att oavsett vad kunden eller klienten önskade, så blev aldrig samma advokat anlitad igen, utan övriga tre skulle handlagt deras mål emellan. På så sätt minskade risken för att någon enskild på jobbet blev utsatt eller påverkad gång på gång. På det här viset hade de säkert tappat en del till vissa konkurrerande advokatfirmor, men Hansson ansåg att fördelarna övervägde.

Tankarna återkom till ärendena som dykt upp under dagen.

Efter väskryckaren, som enligt egen utsago var oskyldig som ett litet lamm, hade han kastats in i att handlägga ett mål som gällde en arvstvist. Egentligen var det en kollega till Hansson som tilldelats ärendet, men han hade blivit hemringd för vård av barn. Kvinnan som anlitat advokatbyrån, hävdade att hon fått ta hand om sina föräldrar till hundra procent sedan över trettio år tillbaka. Därför ansåg hon sig vara berättigad till hela arvet. Hennes äldre syster hade i princip inte lyft ett finger tidigare, men nu hade hon kvicknat till och ville vara med och dela upp tillgångarna. Något testamente var inte skrivet, vilket hade underlättat en hel del. Tidigare hade de inte varit direkt osams, men efter begravningen av fadern som avlidit sist, var det definitivt slut på det. Dessutom hade det förekommit hotelser via sms, vilket alltid gjorde saken ännu mer komplicerad. Av erfarenhet visste Hansson att det var svårt att bevisa vem som verkligen skrivit ett sådant textmeddelande. Även att hans klient inte bara tagit emot hot utan även verkade ha skickat själv, var något som krånglade till det hela. Som om inte det var nog, hade det framkommit att huset redan var överskrivet på den yngre dottern, plus att samtliga guldsmycken och värdesaker tydligen var bortkomna.

Sådana här ärenden var bland de tråkigaste Hansson visste, näst efter misshandelsmål. Redan på förhand visste han att det var ytterst sällsynt som någon var fullständigt nöjd i slutändan.

Efter lunch hade det varit ett uppdrag beträffande rattfylleri.

Normalt skötte de sig hyggligt självt, för straffsatser var så tydligt föreskrivna. I det här fallet var det dock lite komplicerat.

Målsäganden hade på en läkares ordination tagit medicin som inte skulle förstärka alkoholens effekter, vilket det enligt expertis ofta gjorde. Efter endast en folköl hade personen visserligen inte kommit över 0,2 promille men körförmågan och i det här fallet särskilt synen, hade påverkats radikalt. I en vänstersväng hade personen helt sonika fortsatt färden rakt fram ut på en åker. Turligt nog var att det skedde just där, för bara hundra meter längre bort fanns en skola med lekande barn utanför vid tillfället. Oavsett vad läkaren sagt, var det upp till föraren att förstå att han inte skulle framföra fordon efter medicineringen. Påföljden lutade åt körkortsindragning i ett år, vilket i praktiken innebar att han var tvungen att avlägga nya tester med såväl teori som körprov. Dessutom fastställdes 100 dagsböter och vissa utgifter som tillkom för sönderkört staket. Att sedan inte försäkringsbolaget stod för några kostnader på bilen, allt för att föraren varit rattfull, kom som en kalldusch för mannen. Hansson hade lovat att jämföra med tidigare liknande domar och återkomma inom några dagar för att berätta om det var troligt att de kunde få en lindrigare dom i högre instans vid ett överklagande. De efterforskningar han hittills hunnit göra under eftermiddagen hade dock visat att mannen knappast hade något för att överklaga, utan det var antagligen bäst att ta sitt straff.

Risken fanns till och med att det blev en straffskärpning om de beslöt sig för att gå vidare.

Plötsligt började hans mobiltelefon vibrera, fundersam över vem som ringde, tog han fram den ur byxfickan. Tankarna gick till att det kanske var någon av barnen, för de hade inte hörts av på över en månad. Snabbt försökte han tänka ut något lämpligt samtalsämne som kunde vara intressant att förmedla. Allt från skitvädret just nu i Jönköping till den annalkande resan med Ålandsfärjan ploppade upp, men det rörde ju faktiskt bara honom själv. Så klart borde han fråga hur det var med dem, om hans barnbarn trivdes i skolan och om det var något särskilt på gång!

Okänt nummer, stod det att läsa på displayen. Nedstämd tryckte han bort samtalet utan att svara, instinktivt anade Hansson att det var ännu ett förtäckt hot som skulle kommit om han istället tryckt på grön lur. Antingen sade de inget alls eller så var det en skrämmande röst som berättade något som oftast inte gick att uppfatta. Möjligheten fanns visserligen att det hänt någon för honom närstående en olycka, så att de ringde från sjukhuset för att meddela detta. I det scenariot borde det talas in på telesvar ganska omgående, men så skedde inte. Ögonblickligen gick det loss i huvudet, vem ägnade sin dyrbara tid på att ringa honom och störa? Skulle personen nöja sig med att söka honom på telefon, eller var det här bara början på eländet?

Allt destruktivt som rört sig i skallen i närtid, fick Hansson att känna, han bara var tvungen att ta sig ur den jobbiga spiralen som drog ner honom. En promenad brukade vara upplyftande, det mesta blev då en aning mer lätthanterligt när man på något sätt fick distans till problemen. Dessutom tvingades man till andra intryck och beslut, om det så bara var för att ta ställning till på vilken sida om hundskitarna man skulle gå, välja den långa eller korta rundan samt om man skulle passa på att handla mer cigaretter i kiosken när man gick förbi. Först gällde det dock att inspektera väderläget, gå och frysa var lika illa som att bli svettig. För att göra en så bra analys som möjligt, var det enklaste sättet att ta reda på det genom att gå ut på den lilla balkongen och känna efter!

Innanför balkongdörren hade Hansson parkerat ett par foppatofflor att ta på sig när han ville gå ut och få lite frisk luft.

När han lämnade sina fårskinnstofflor och stack fötterna i uteskodonen, infann sig plötsligt en grymt oskön känsla i trampdynan på vänsterfoten. Det kändes blött och kallt på samma gång. Först antog han att Stina pinkat i dojan, men han trodde knappast att hon var så träffsäker. En mer trolig förklaring dök snart upp efter lite analyserande och ett doftprov på den nu avtagna strumpan. Det luktade gammal kaffesump blandat med fotsvett, något som inte inbjöd till att sniffa sig hög på precis. Tyvärr hade han inte reflekterat över det obehagliga så länge foten var kvar i den varma toffeln, men nu kändes en väsentlig skillnad. Med stor sannolikhet doftade nog foten och fårskinnstoffeln lika vidrigt anade Hansson, men han vägrade att få det bekräftat genom fler tester med sin näsa. Nåväl, nu var han ändå på väg ut på balkongen för att kolla vädret, så det stod först på tur. Vad som skulle ske med strumpa, toffel och odör var ett senare problem. Till allt elände hade dörren slagit sig lite eller frusit fast i nedre delen, men med en bestämd tackling med ena höften öppnade den sig med ett jämmerligt läte.

-Satfläsk! det här går jag inte ut i frivilligt! utbrast Hansson efter bara några sekunder i snålblåst och underkylt regn. En aning märkligt tyckte han själv, att han inte reagerat mer på vädret när han gått från jobbet. Antagligen berodde det på att han haft kort väg att gå samt förmodligen haft vinden i ryggen hela vägen hem, spekulerade han. Omedelbart tog han sig snabbt in igen och stängde dörren efter sig, samtidigt som han började fundera på vad han kunde hitta på istället. När han såg den stinkande strumpan liggande på parkettgolvet, fick han plötsligt en idè som bara måste förverkligas! Givetvis skulle han dra igång en maskin tvätt, dels var det nog ändå dags men mest av allt skulle det reta upp gammeltackan på första våningen! Hon hittade alltid något att klaga på hos hyresvärden, allt ifrån att det luktade illa i garaget till att grannarna väsnades. Att hon själv hade en gläfsande promenad limpa som aldrig var tyst mer än en minut, var tydligen inget som räknades. Hansson hade inga bevis än, men en vacker dag hoppades han kunna ertappa den övergödda taxen när den sket på trottoaren. Alice von Everding hette grannen egentligen, men Hansson kallade henne för Gnällis forever Ding. En titt på armbandsuret, en äkta Rolex, vittnade om att det var exakt på minuten rätt tid nu. Körde han en sextiogradare, skulle den och efterföljande torktumling vara färdiga till klockan tjugotvå, vilket var gränsen för hur länge man fick tvätta. För att få sin tvättmaskin att störa lite extra, hade Hansson medvetet sett till så att den stod ojämnt. Det hade bara varit att skruva upp en av fötterna på den, så skramlade den runt riktigt duktigt på de gamla kakelplattorna. När all tvätt var ilagd och maskinen påsatt, gick han ut till köksfläkten för att röka. Av någon anledning sögs alltid cigarettröken ner till Gnällis genom ventilationssystemet, det var största anledningen till att han gärna stod där. Visst förekom det att han rökte lite varstans i lägenheten, det spelade inte så stor roll, för han hade sällan några besök. Stina tyckte förmodligen inte att det luktade gott, men var för lat eller osmart för att flytta på sig. I sina tankar kunde Hansson se gammeltackan få frispel snart i våningen under, och han kände genast hur endorfinerna inom sig levde upp som vid värsta förälskelsen.

Ett par rejäla halsbloss gjorde att det snurrade runt bland hjärncellerna och han funderade på om det var ett varmt fotbad eller en dusch som lockade mest. Efter lite velande, bestämde Hansson att det var dusch innan tågresan dagen därpå som fick gälla och inte nu på kvällen. På en mellandagsrea några år tidigare, hade han köpt ett bad för tassarna där det till och med gick att få bubbelmassage.

Nackdelen var att det stänkte ner rätt friskt och att vattnet svalnade av så kvickt. Lösningen på detta hade blivit ett badlakan under baljan plus att ta med en vattenkokare fylld med varmt vatten in till sittmaskinen! Där kunde han sitta och lyssna på musik ända tills Karlavagnen började. Av ren prestige vägrade Hansson att inte fylla fotbadet i köket och sedan balansera in härligheten till vardagsrummet. Det slutade alltid med att drygt en halv liter skvimpade ut på vägen, men det fick torkas upp med badlakanet när han var färdig. På så sett fick han ju faktiskt golvet avtorkat med, i alla fall fläckvis.

Ett försök att lyssna på radion innan hans favoritprogram började, visade sig vara totalt dödfött, oavsett vilken kanal han valde. Allt ifrån en basketmatch mellan Ukraina och Japan till en bokrecension av en kvinna som troligen rökt på, fick Hansson att sucka och trycka igång CD spelaren istället.

En skiva med Arvingarna låg i med en rad trallvänliga låtar om kärlek och ensamhet, om vart annat. Inget han var sugen på direkt, men det fick duga så länge fötterna var inkvarterade i bubbel baljan. Efter att ha höjt ljudet rejält för att överrösta tvättmaskinen, kände han sig bättre till mods och såg fram emot att få dansa loss på färjan kommande kväll. Helst hade han velat glida runt på dansgolvet med Britta, en frodig sak som inte blåste i sjön i första taget. Han hade själv anställt henne för cirka fem år sedan och det hade visat sig på personalfester att hon var en riktigt dansant kvinna. Tyvärr fick hon inte följa med på båtturen, för den var bara för cheferna på olika advokatbyråer. Förhoppningsvis finns det en del annat kjoltyg som går att bjuda upp, tänkte Hansson och började stampa takten så vattnet stänkte ut ur fotbadet. En blick på förödelsen vittnade om kommande problem med blött golv, för badlakanet som skulle skydda mot skador var genomsurt. Detta nonchalerades dock helt och det var ändå dags att fylla på varmare vatten. Nästa melodi var en lugn låt som skulle fungera fint att dansa foxtrot till. Hansson lutade ryggstödet mer bakåt och slöt sina ögon.

Som på beställning kom Stina upp och lade sig i knät för att nästan omgående börja spinna. Hennes päls var varm och mjuk, tänkte han medan hans ena hand strök den fram och tillbaka. Stina var vid det här laget över nio år och hade köpts redan som kattunge av en granne till deras fritidshus drygt ett år efter att hans fru Anna lämnat honom. Hon hade alltid varit en utpräglad innekatt och gjorde faktiskt inga försök att upptäcka friheten utomhus. Visst kunde hon sitta och titta på fåglar från sin favoritplats på fönsterhyllan, som var placerad över det konstant varma elementet, men där stannade det.

Det var som om allt därute mer skrämde henne än lockade, hade Hansson konstaterat, inte minst genom att katten inte ens ville gå ut på balkongen. Utanför Nässjö i sommarstugan var det i stort sett likadant, möjligen att den inglasade uteplatsen besöktes, men där tog det stopp. Det enda som var mindre mysigt med att Stina låg i hans knä, var att hon fällde så otroligt mycket. Katthåren fastnade överallt och eftersom de var kritvita så syntes de väldigt väl. Inte ens en genomkörare i tvättmaskinen fick dem att släppa taget, utan det var återkommande försök att plocka dem för hand som krävdes.

Eloise blev ideligen omnämnd i låten som spelades nu. Den medryckande texten och det skapligt höga tempot, perfekt att bugga till, medförde att fötterna ville jazza loss igen. Stina var inte alls med på noterna utan hoppade smidigt över till soffan, samtidigt som vattenmängden återigen minskade i fotbadet.

Sångtexten var