Grannar som skvallrar

By Michelle Adra

På Lilla björnstigen i Sollunden spirar sommarkänslorna för fullt. Men bakom villakvarterets lyckta dörrar är allt inte frid och fröjd. Florences man föreslår skamlöst att de ska prova ett öppet äktenskap för att hetta upp vardagen, och i rädsla över att förlora honom går hon med på det.
Tvärsöver gatan flyttar nyligen separerade Oline in med sin son Tor. Trots att hjärtat trånar efter någon att luta sig mot är hon rädd för att öppna upp sig på nytt, men med stöd från sina nyfunna vänner i Sollunden känns det som att bättre tider är på ingång.
För Frederic, grannskapets lokala frisör och skvallerbytta, ser sommaren lovande ut. Alla vill ju vara fina i håret inför semestern. Men en morgon vilar ett brev under vindrutetorkaren på hans bil och innehållet får kalla kårar att resa sig längs hans nacke. Vem är det som bevakar honom?
"Grannar som skvallrar" är en rolig och varm feelgood om nya vänskaper, hemligheter och snokande grannar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 17, 2024
• ISBN: 9788727050935

Book preview

Michelle Adra

Grannar som skvallrar

SAGA Egmont

Grannar som skvallrar

Omslagsfoto: Shutterstock & Midjourney

Copyright © 2024 Michelle Adra och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727050935

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL 1

Florence (söndag 23 juni)

Florence Ottosson satt ensam vid det vita träbordet i köket och kunde höra sekundvisaren som tickade på väggen, det var som om klockan trodde att allt var som vanligt. Hon brukade aldrig dricka kaffe efter klockan fem på eftermiddagen men nu satt hon med en espresso trots att klockan visade tio över tio. Det var nästan elakt hur den pickade framåt i samma gamla takt när hennes liv vänts upp och ner inom loppet av, ja, några sekunder.

Efter att ha klagat över sin ömma nacke, för femtioelfte gången, hade Albert gått och lagt sig samtidigt som barnen. Även Florence var trött efter dagens alla ärenden men ändå ville hon inte sova och kanske ännu mindre lägga sig bredvid sin make.

Medan den svarta drycken landade i magen studerade hon kökets väggar och undrade om de alltid varit så nakna. Väggarna var målade i en färg som hette Tidlös. För sex år sedan hade den vitgråa varma kulören känts helt rätt men nu förstod hon inte alls hur den fått sitt namn. De färglösa väggarna påminde mer om ett sjukhus, speciellt eftersom det saknades tavlor. Den enda dekorationen som faktiskt fanns i köket var en smal hylla som på ett bestämt vis skyltade några kokböcker – en var hennes egen. Annars var allt gömt bakom skåpsluckor. Alla plana ytor stod nästan tomma utan en enda brödsmula som kunde visa att människor faktiskt lagade mat och åt där. I en kristallvas stod en ensam solros för att påminna om himlens största stjärna men i stället fick den bruna mitten Florence att tänka på svarta hål som slukar allt i sin väg.

Barnen hade haft sommarlovsavslutning under fredagen och på lördagen hade hela familjen firat det med en dag på stranden i utkanten av Sollunden. Det hade känts som en helt vanlig dag. Florence hade inte haft en aning om hur snabbt allt skulle vända när hon suttit i sin solstol med månadens bokcirkelbok i handen och ibland kastat ett öga på sin familj som lekt i vattnet. Det hade sett ut som om glitter slungats upp i luften när vattnet mött solljuset. Albert och barnen hade gjort konster och hon hade kommit på sig själv med att tänka hur snabbt tiden gått. Efter sommaren skulle Viktor börja sexan och Ellinor femman. De hade blivit så stora men än tyckte de om att kastas i väg från sin pappas axlar. Hon hade velat spara minnet och därför lagt boken åt sidan innan hon tagit sig till strandkanten med mobilkameran i högsta hugg.

Florence gick fram till sin Moccamaster och hällde upp mer kaffe i koppen. Den sura drycken fick henne att grimasera men hon tog ytterligare en klunk. Tankarna svävade tillbaka till några timmar tidigare. Hon hade stått i köket och börjat bygga upp lasagnen när Albert slängt ur sig det groteska förslaget. Han hade sagt det i samma ton som när han, några dagar tidigare, frågat henne om de skulle byta gardiner i vardagsrummet.

Älskling, skulle du vilja se hur det är att dejta andra?

Florence hade stelnat till och tittat på honom som om han hade föreslagit att hon skulle färga håret blått. Frågan hade nästan fått henne att placera béchamelsåsen före färsen men hon hade hunnit hejda sig i sista sekund.

Vad pratar du om?

Hennes make hade lutat huvudet lätt åt ena sidan som om han hade pratat med Viktor eller Ellinor och det hade fått håret på Florences armar att ställa sig rakt upp. Hon hade lagt märke till att detta dessvärre var en ovana som han körde med ganska ofta.

Det skulle göra oss gott att träffa andra. Tror du inte? hade Albert fortsatt i samma ton som innan.

Det trodde hon absolut inte. Hon var inte ens säker på om han själv trott på det och därför funderat på om det inte varit ett av hans dåliga skämt.

Visst, visst. Och när vi ändå håller på kan vi ju göra om mitt arbetsrum till ytterligare ett gästrum så vardera älskare kan bo med oss som en enda stor familj.

Det tror jag inte lämpar sig med barnen men utanför hushållet menar jag.

Hennes make hade sagt det med en lätthet medan Florence knäckt av en lasagneplatta på mitten av misstag. Svaret hade fastnat i halsen och hon hade varit tvungen att harkla sig ett par gånger innan rösten bar.

Menar du allvar nu, Albert? För det här är inget roligt skämt om du tror det.

Vi har inga fyrverkerier längre, hade han bestämt svarat. Vi måste bryta mönstret på något sätt och jag tror att vi skulle må bra av att påminnas om hur det var att träffa någon ny.

Det var här hon hade förstått att han menat allvar. Framför sin make hade hon inte rört en min men på insidan hade en tornado fått upp farten och dragit runt någonstans i magtrakten.

Som ett öppet … äktenskap? Snälla rara Albert, nog finns det andra sätt att skapa spänning i en relation. Du tror inte vi kan börja med att gå på dejt med varandra, kanske till och med genomföra den där resan till Venedig som vi pratat om i så många år?

Rösten hade låtit saklig och formell men inombords hade tornadon letat sig upp mot bröstet.

Älskling, vi känner ju varandra utan och innan. Vi behöver kasta in något nytt. Något fräscht som skakar om oss en aning.

Florence hade tryckt in lasagnen i ugnen och vridit upp kökstimern, sedan hade hon kikat efter barnen innan hon svarat Albert. Tålamodet hade sakta börjat sina.

Menar du på fullaste allvar att du vill börja dejta andra? Fattar du hur det känns att höra det från sin egen make? Duger inte jag?

Albert hade himlat med ögonen. Det hade irriterat henne till den grad att hon velat klappa till honom men hon hade hållit tillbaka.

Florence, jag har funderat på om skilsmässa vore lösningen. Låt oss vara ärliga älskling, vi har inte knullat sedan påskdagen. Nog behövs lite mer intimitet än så för att hålla äktenskapet vid liv? Eller har du ett bättre förslag?

Ordet skilsmässa hade lamslagit Florence och blåst ut tornadon som växt inom henne. Vid det här laget hade hon lämnat kroppen och kunde se det hela utspela sig på avstånd.

Vi testar, slank det ur henne men innan hon hann förstå innebörden av sitt svar var stunden förbi. Orden hade fått maken att lysa upp.

Verkligen? Jag trodde inte … Det är ju fantastiskt!

Innan han hade skuttat ut ur köket som en ivrig hund hade han gett henne en kyss på kinden. Själv hade hon inte rört sig förrän kökstimern ringt trettio minuter senare.

Med en tredje kopp kaffe gick Florence mot vardagsrumsfönstret och tittade ut. Det lyste fortfarande hos grannarna. Precis som med klockan på väggen i köket verkade det som om alla andras liv fortsatte som vanligt. Tanken på att någon av de människorna som befann sig i husen där ute skulle få reda på makens smaklösa förslag fick kaffet i magen att leta sig uppåt. Först tog hon handen över munnen och hoppades att hon skulle kunna svälja ner vågen som var på väg upp. När hon insåg att det inte skulle vara möjligt rusade hon till badrummet och tömde magen på dess innehåll samtidigt som hon bestämde sig för att hon måste få maken att tänka om. Med start imorgon skulle hon vara den perfekta frun och få honom att glömma allt vad öppet äktenskap och skilsmässa var.

Innan Albert hade vaknat stod Florence redan i köket och bakade scones. Hon hade inte sovit många timmar under natten men kände sig ändå full av energi. Redan vid fyra hade hon tagit sig en dusch samt fönat sitt nattsvarta hår innan hon skruvat upp det mot huvudet och tagit på sig en pastellgrön klänning. Kaffet puttrade i maskinen och trots att det slutat illa dagen innan luktade det ljuvligt av den heta drycken. För att verkligen sätta stämningen hade hon tryckt på radion och kanalen där de spelade hits från 80-talet. Låten Wake me up before you go-go med Wham! fick det att gunga i höfterna.

Vid halv åtta dök hennes make ner från övervåningen iklädd vit skjorta och slips – en vanlig arbetsmundering som varuhuschef i stans största teknikaffär – trots att det var närmare trettio grader ute.

Hans ögon dubblade i storlek när han fick syn på Florence vilket fick henne att växa ett par centimeter på längden.

Wow, god morgon! Du ser helt strålande ut, älskling. Är det någon tillställning jag har missat?

När Albert kysste henne på kinden lyfte sig bröstet och hon kände doften av mannen som var far till hennes barn. Allt rymdes i parfymen som var Albert, alla år av skratt och kärlek. Hon hoppades att han kände detsamma när han stod nära.

God morgon, älskling! Florence tindrade med ögonfransarna och ignorerade att det ryckte till i ena ögat. Jag kände bara för att piffa till mig lite. Dessutom tänkte jag spela in en video till Youtube-kanalen. Scones?

Dina följare kommer se mer på dig än vad du faktiskt lagar, svarade han medan Florence lyfte upp ett fat med scones som bakats i cupcake-formar. På samma bricka stod små glasbehållare som innehöll sylt och marmelad. Hon log så hårt att kinderna värkte.

Albert tittade snabbt på mobilen och tryckte in ett scones i munnen innan han sökte med blicken efter sin portfölj. Detta fick Florence att pressa upp smilbanden ytterligare medan rycket i ögat ökade tempo. Hon kunde se hur smulor flög ut ur munnen på sin make samt hur gul marmelad rann längs ena mungipan. Med den fria handen gav hon honom en vikt servett som han knölade till en boll innan han drog den över munnen.

Tack! Måste rusa. Ny leverans i dag.

Florence ställde ner brickan och tog sin kopp med kaffe innan hon följde efter maken ut till verandan. Albert vinkade innan han hoppade in i bilen och hon kände sig som tagen ur en amerikansk skönhetstävling när hon vinkade tillbaka.

Medan hon följde familjebilen som tutade iväg fastnade blicken på en flyttbil på andra sidan gatan. Med handen kramandes om kaffekoppen gick Florence närmare tills hon stod vid pallkragen med odlade örter. Det såg ut som att Ednas hus äntligen hade blivit sålt. Någonstans inom sig hoppades hon på att det var en familj med barn i samma åldrar som hennes egna som hade köpt huset. Gärna en kvinna som älskade matlagning och kunde dela med sig av recept som ärvts ner i generationer. Fast helst skulle det inte vara någon som kunde konkurrera med hennes jobb som matinfluencer, bara någon … matintresserad.

God morrrgon, Florence! Hört något om de nya grannarna?

De rullande r:en fick Florence att spänna kroppen och sedan var det som om något gick av, precis som när en gitarrsträng spänts för hårt.

På andra sidan det vita staketet bodde fransmannen Frederic Bernard med sin inte alls franska flickvän Lilja – kvinnan åt varken baguette, smör eller croissants. Absurt ansåg Florence som själv älskade bröd i alla dess slag men begränsat sig till att endast äta det en gång i veckan. Numera såg hon det som lördagsgodis men att göra som Lilja och avstå helt var för henne ofattbart.

Det hände ganska ofta att Florence tog en stå-kaffe med Frederic medan han lät det senaste skvallret trilla ut ur hans läppar.

Jag lade precis märke till flyttbilen, svarade hon. Själv då?

Frederic spände bältet på morgonrocken som försvann under den runda magen samtidigt som han smuttade på sin morgonlatte. Sömmen på rockens ena kant hade släppt och fick det att klia på armen men Florence lät bli att påpeka något för sin granne.

Bara att det är en kvinna med sin son. Potentiella kunder helt klart.

Hur gammal var sonen?

Med några smackande läten verkade hennes granne smaka på gissningarna innan han lät dem rulla ut.

Kanske tre? Kan vara två. Svårt att säga. Jag fastnade mer för kvinnan, hennes hår var samlat i en hästsvans och glänste i solen.

Florence suckade och strök med handen på sidan av sitt eget hår för att försäkra sig om att inga hårstrån hade fallit ner.

Så det var blont? Färgat?

Egentligen brydde hon sig inte men hon var inte redo att avsluta samtalet. Hon drack en skvätt av sitt kaffe och sneglade mot Frederic innan hon återigen såg mot flyttbilen.

Troligtvis. Men för att vara helt säker är det bäst att jag introducerar mig senare.

Och det skulle även Florence behöva göra. Var man inte den som förde samtal med andra var sannolikheten större att samtalet handlade om den som var frånvarande.

Bara hon inte har löss, fortsatte Frederic och rös till. … som Jaana. Det hoppar i håret varje gång! Vidrigt! Jag har försökt sälja på henne några av mina produkter men hon tackar alltid nej. Hon påstår att hon redan har behandlat krypen. Nästa gång ska hon få en flaska ändå. Gratis! Det skulle göra oss båda en tjänst!"

Medan Frederic skrattade till åt sitt eget uttalande kunde Florence se en kvinna närma sig flyttbilen. Röda lockar som vilade på axlarna medan en leopardmönstrad kjol kramade ut luften på sin modell, det var ingen mindre än Wilma Tillman. Om Florence inte haft bättre hyfs hade hon spottat tre gånger över ena axeln.

Har hon en välkomstkorg med sig? Florence ställde sig på tå för att se bättre.

"Det ser så ut. Säga vad man vill men hon gör en magnifique cheesecake. Bara tanken på den får det att vattnas i munnen. Det är säkert det som gömmer sig i korgen och sätter sprött på mina nässtrån. Tror du inte?"

Orden vibrerade på grannens tunga samtidigt som Florence slängde vassa ögat åt hans håll men Frederic lade inte märke till blicken som piercades genom tinningen. Innan Wilma hade startat sin bokcirkel hade det varit Florence som varit expert på cheesecake. Det spelade ingen roll hur många gånger hon försökte, den blev aldrig lika god som Wilmas.

Nej, nu måste jag ta tag i dagens måsten. Utöver att tvätta, handla och städa måste jag även laga mat, filma och skicka videon vidare för redigering. Du får ha en fin dag på salongen!

"Du får oss andra att se bedrövliga ut, madame."

Det var en komplimang Florence kunde leva på länge. Hon avfyrade ett leende och fick en höjd kaffekopp tillbaka. Sedan promenerade hon in till sig. När ingen längre kunde se henne lät hon en ljudlig suck lämna munnen. Hon skulle behöva lägga till en ny punkt på sin redan långa lista över saker att göra – en välkomstkorg till den nya grannen.

Kapitel 2

Oline (måndag 24 juni)

När den sista kartongen gjorde sig synlig i den hyrda flyttbilen kunde Oline Ek äntligen pusta ut. Hon torkade pannan med baksidan av handen och tog en titt omkring sig. Under större delen av sitt liv hade hon bott i Sollunden kommun men aldrig i något av dess villakvarter. Detta trots att det blivit en del flyttar genom åren. Gatuskylten blänkte till i solljuset och fick henne att blinka till ett par gånger. Lilla björnstigen. Hon höjde på ena ögonbrynet då hon inte kunde bestämma sig för om hon gillade det eller inte. Under tiden som hon lät axlarna sjunka vände hon åter blicken mot flyttbilen.

Det hade varit betydligt fler kartonger som följt med henne till det nya huset än hon först trott. Alec hade inte velat ha något alls. Han hade sagt att det var viktigt för Tor att inte ändra på för mycket men hon undrade om det verkligen var hela sanningen. Minnen fastnar i saker och påminner oss om sådant som vi varit med om. De hade till och med pratat om detta en gång tidigare, när hennes mamma gått bort. Oline suckade och funderade på om han kanske bara inte velat ha dagliga påminnelser om livet de haft tillsammans. En tanke som tvingade henne att blinka till ytterligare ett par gånger. Kroppen hade däremot känts femtio kilo lättare när Alec hade sagt att hon kunde ha Tor på heltid. Hennes älskade lilla pojke som skulle bli tre år om bara sex månader. Alec var en bra pappa påminde hon sig själv, när han var närvarande, det vill säga.

Gumman, ska jag beställa pizza?

Oline skylde ögonen från solen med ena handen innan hon kastade upp tummen i luften mot sin pappa. Han hade varit en klippa genom allt som varit gungigt de senaste månaderna. Helt ärligt var hon inte säker på vad hon skulle gjort utan honom.

Just som hon lyfte av den sista kartongen från flyttbilen kände hon hur det började kittla till i näsan. Med en kvick rörelse ställde hon ner den bruna lådan på den asfalterade vägen innan hon, som så många gånger förr, placerade det ena benet över det andra. Hon hann precis klämma ihop låren mot varandra innan nysningen slungades ut och in armvecket. Den här gången spelade det däremot ingen roll hur hårt hon pressade ihop benen. En värme spred sig längs insidorna av låren och det fick henne att svära högt för sig själv. Medan hon snodde runt blicken omkring sig tackade hon högre makter för att hon haft vettet att ta på sig de svarta byxorna och inte de gråa som först varit tanken. Hon slet ner dragkedjan på luvtröjan och drog den av sig innan hon knöt ärmarna om midjan. När den våta skadan var gömd för världen slöt hon ögonen och sög in luft genom näsan tills det landade i lungorna samtidigt som hon i huvudet räknade till åtta.

God morgon! Behöver du hjälp med den där?

Oline hoppade till. Fan, fan, fan.

Nej … eller jag menar hej. God morgon.

När hon fick bukt på andningen igen studerade hon mannen framför sig. När han log åt hennes klumpighet glänste