Det franska slottet

By Jennifer Bohnet

Varje slut är också en början på något nytt.

När Pixie Sampsons man tragiskt dör ärver hon det vackra Chateau Quiltu i Bretagne i norra Frankrike. Hjärtekrossad och med sin äventyrliga mamma Gwen i släptåg reser Pixie till Frankrike för att lägga ut slottet på marknaden. Oväntat nog bor det människor på slottet: Justine Martin och hennes fyraårige son Ferdie. Snart dras både Pixie och Justine in i ett mysterium med rötter i det förgångna. Vem är Justine? Varför bor hon på slottet, och hur kände hon Pixies man? Under sommarmånaderna fylls slottet av människor och skratt samtidigt som gamla sår slits upp – men när såren börjat läka kan något annat ta deras plats.

“Det franska slottet” är en upplyftande berättelse om familj, kärlek och andra chanser.

Engelskfödda Jennifer Bohnet är författare till flera hyllade feelgoodromaner. För tjugo år sedan cyklade hon och hennes man till södra Frankrike och förälskade sig i landet. De blev kvar och har bott där sedan dess.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 31, 2023
• ISBN: 9789180006019

Book preview

Det franska slottet

Jennifer Bohnet

Svensk översättning av Sandra Gustafsson

En bild som visar logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Jennifer Bohnet, 2021

Word Audio publishing international 2023

Originaltitel: Summer at the Chateau

First published worldwide in English by Boldwood Books Ltd.

Translation rights arranged through The Agency srl di Vicki Satlow.

Översättning: Sandra Gustafsson

Omslag: Lonnie Hamborg

ISBN: 978-91-8000-601-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Citat inledningen, ur Shakespeares Trettondagsafton, svensk översättning Carl August Hagberg

Citat prologen, ur Shakespeares Hamlet, svensk översättning Sven Lenninger Förlag

Citat del I, ur Shakespeares Stormen, svensk översättning Bengt Anderberg

Citat del II, ur Shakespeares Sonetter, svensk översättare okänd

Citat del III, ur Shakespeares Slutet gott, allting gott, svensk översättning Carl August Hagberg

Till Bianca med kärlek

"O tid! Lös gåtan själv, det tillhör dig.

Ty denna knut är alltför hård för mig."

Ur Shakespeares Trettondagsafton

PROLOG

TIO ÅR TIDIGARE

Måhända drömma

Ur Shakespeares Hamlet

På notariens kontor i staden Carhaix Plouger i Bretagne, Frankrike

Notariekontoret som Pixie Sampson och hennes man, Frank, visades in i var ett ljust modernt rum, typiskt för kontorskomplex världen över. Men när hon såg sig omkring insåg Pixie att rummet, trots den typiska 2000-talsinramningen, var i utpräglad gammal fransk stil. Kanske var det kombinationen av väggarnas dämpade krämfärg och snickeriernas ljusgröna nyans; tavelväggen med porträtt av tidigare samarbetspartners i antika förgyllda ramar; eller kanske den överdådiga ljuskronan som hängde i taket och bidrog till en viss je ne sais quoi. Ett målat franskt skrivbord med böjda linjer och förgyllda kanter, med tillhörande antika stolar, och exakt i mitten låg en elegant guldfärgad laptop.

Notarien, Jean-Yves Ropars, skakade högtidligt hand först med Frank och sedan med Pixie, och hälsade dem med ett Bonjour, innan han med en gest visade att de skulle sätta sig och lade pappersmappen på skrivbordet. Båda tackade nej till erbjudandet om kaffe och Jean-Yves öppnade mappen och började förklara exakt vad det var de skrev på. Fyrtiofem minuter senare, när Pixie personligen började ge upp efter att ha kämpat för att förstå Jean-Yves fragmentariska engelska och önskat att de hade bett om att en tolk skulle närvara, var det äntligen klart.

Och nu det sista, sa Jean-Yves och sköt demonstrativt papperet över skrivbordet med ett leende medan de drog en suck av lättnad samtidigt.

Pixie gned sin högra hand och försökte lindra värken som hade kommit från att skriva på och medunderteckna efter Frank på alla dokumenten. Hon hade slutat räkna efter femton. Jean-Yves samlade ihop alla papper och lade dem i en prydlig hög innan han såg på dem, ställde sig upp och sträckte ut sin hand för att de skulle skaka den. Felicitations, monsieur och madame Sampson, ni är nu de stolta ägarna av un petit château Français. Bonne chance.

DEL I

I drömmar går vi, vi är gestalter i en dröm.

Ur Shakespeares Stormen

1

Pixie Sampson fick ingen ordning på tankarna när hon låg i sängen klockan nio på onsdagsmorgonen efter begravningen och försökte få kraft nog att resa sig upp och möta världen.

Det hade gått tre veckor sedan hennes man Frank dog och hon hade befunnit sig i en slags dvala, mer död än levande. Efter trettiofem år som gifta hade chocken efter Franks olycka vänt upp och ner på allt och nu försökte hon acceptera alla oundvikliga förändringar som hans död hade medfört. Att bli änka vid femtionio på grund av att en tonåring hade kört som en galning, hade aldrig funnits på kartan i hennes liv.

Änka. Hon avskydde verkligen det ordet. Men hon hade inget annat val än att acceptera det. Som uppmaningen på den solblekta affischen i hennes morföräldrars hem i Devonshire under uppväxten: Keep calm and carry on. Den läxan hade hon verkligen fått lära sig, och lyckats så bra att hennes vänner faktiskt sa att hon var lugn och behärskad under en kris, vilket fick henne att le. Om de bara visste hur hårt hon fick kämpa för att bevara fasaden. För att hålla skenet uppe.

Hennes namn, Pixie, hade bara det gett henne fler möjligheter än nödvändigt att behöva behärska sig i besvärliga situationer. Varför hennes mamma hade tyckt att det var en bra idé att ge sin dotter ett sådant barnsligt namn förstod hon inte. Hennes tvillingbror hade protesterat mot sitt namn, Augustus, förkortat det till Gus när han började på högstadiet och fortsatt att klappa till alla pojkar som vågade kalla honom något annat. När Pixie bittert klagade över sitt namn och frågade varför, sa hennes mamma bara: Du var så liten när du föddes, du såg ut som om du hade hoppat ut från en av teckningarna i böckerna om blomster-älvorna.

Men du kunde ha gett mig ett rejält och vanligt namn och kallat mig Pixie som ett smeknamn.

Gwen hade bara lett mot henne. Kände inte för det, sa hon och strosade bort till sin keramikstudio ute i trädgården för att göra och måla fler trädgårdstomtar och små älvor som turisterna i Devonshire uppenbart inte kunde få nog av.

Pixie suckade. Hon önskade att Gus och hans familj inte hade flyttat till Wales några år tidigare, hon saknade dem verkligen, särskilt gudbarnen, Charlie och Annabelle. Hennes mamma bodde åtminstone fortfarande ganska nära.

För fem år sedan hade Gwen äntligen blivit övertalad av tvillingarna att flytta från sitt avskilda hus på Dartmoor och komma närmare Pixie och Frank. Hon protesterade högt men hade slutligen bestämt sig för en stuga nära kusten i South Hams, som låg i utkanten av en stor by med massor av bekvämligheter som läkare, snabbköp, bank, café, postkontor och så vidare, allt inom gångavstånd.

Det hade bara tagit sex månader för Gwen att bli en del av samhället: hon hade gått med i en kvinnoförening, blivit välkomnad i kyrkokören, gick och dansade en gång i veckan och hade till och med börjat måla igen. Hon sa till folk att flytten till byn var ett av de bästa besluten hon någonsin tagit, och nämnde aldrig hur negativ hon hade varit när Pixie och Gus först föreslog det.

Hon skulle fylla åttiofyra och var fortfarande lika okuvlig och självständig, men Pixie hade märkt att hennes mamma började få svårt med vissa saker. Fast det skulle Gwen aldrig erkänna. Kanske det var dags för en ny flytt? Inte till något äldreboende, det hade Gwen fått tvillingarna att lova för flera år sedan. Hon ville inte dra sig tillbaka som hon sa. Pixie visste att det var hennes ansvar att hjälpa Gwen, då hennes bror och hans fru bodde med sin familj långt borta i Carmarthenshire. Men hon älskade sin mamma och hade absolut ingenting emot det. Skulle det räcka med dagliga besök eller borde hon be Gwen att flytta in hos henne nu när hon var änka?

Hon kanske borde skaffa sig något mindre och köpa ett hus som passade för henne och Gwen att bo tillsammans i. En enplansvilla kanske? En tanke for genom hennes huvud: hon skulle gladeligen ta sig an rollen som mammans vårdare, men vem skulle göra detsamma för henne? Den efterlängtade familjen som hon och Frank hade tänkt sig blev aldrig verklighet. Hon hade fått ofruktsamhet på sin lott och efter år av tester och behandling hade både hon och Frank gett upp drömmen om att skaffa en familj, insett att det aldrig skulle hända och nöjt sig med det liv de hade och tanken på att bli gamla tillsammans. Frank hade varit mer accepterande inför saker än Pixie, som aldrig riktigt kom över sin oförmåga att göra det enda en kvinna skulle göra på jorden, nämligen att föda barn. Fast det hade hon aldrig erkänt för någon.

Men i över trettio år hade de varit lyckliga tillsammans, det var först nyligen, det senaste året, som Pixie hade börjat känna att allt hade börjat bli lite väl inrutat. Det kändes inte som att de pratade med varandra längre. Hon hade försökt trösta sig med att det blev så här i långa, lyckliga äktenskap. Frank älskade henne fortfarande och var lika uppmärksam som alltid, men det fanns en slags tvekan i luften ibland på sättet han betraktade henne, som om han ville säga något innan han ändrade sig. Hon trodde inte ett ögonblick att han hade en kärleksaffär, han skulle aldrig såra henne på det sättet, men det var tydligt att han grubblade på något. När Frank för några veckor sedan föreslog en stadsweekend i Bath, hade Pixie glatt tackat ja och lovat sig själv att hon skulle göra sitt bästa för att få Frank att prata med henne på riktigt, så som de alltid hade gjort. Sedan hände olyckan som förändrade allt, en vecka innan den bokade resan.

Pixie trodde inte att hon någonsin skulle glömma den där första fredagen i mars. Hon hade tillbringat dagen i sitt arbetsrum med att läsa igenom och redigera sin nästa bok innan hon tryckte på knappen för att skicka den till sin redaktör. Det var tidigt på kvällen när hon reste sig, sträckte armarna över huvudet och suckade av lättnad. Det var klart. Förhoppningsvis skulle hennes redaktör tycka om – nej, älska manuset, och när kommentarerna kom om ett par veckor skulle de inte vara alltför hårda. Till dess skulle hon njuta av lite paus i arbetet, särskilt den kommande helgen i Bath. Tänk, vid den här tiden nästa vecka skulle de vara på väg dit. Frank hade ordnat rum på ett av deras favorithotell, bokat biljetter till teatern och pratat om middag efteråt på en av de femstjärniga restaurangerna som staden stoltserade med.

När hon vände sig om för att lämna arbetsrummet ringde hennes mobil. Frank.

"Jag är ledsen, men jag kommer hem senare än jag trodde ikväll. Trafiken som kommer från Exeter är fruktansvärd och det ösregnar, så jag har stannat på en bensinstation och ska ta en kaffe och något att äta tills det har lugnat sig.

Låter vettigt, hade Pixie sagt. Ta hand om dig och kör försiktigt. Älskar dig.

Ses snart. Älskar dig också. Och så bröts samtalet.

Pixie hade tagit det rätt lugnt de följande timmarna. Hon hade öppnat en flaska vin, gjort en smörgås med ost och tranbär (en kombination som hon älskade och Frank hatade), röjt i köket och bläddrat mellan tevekanalerna, innan hon började titta på en av sina favoritfilmer på dvd, Midnatt i Paris.

När det knackade på dörren tio minuter över tio var Pixies första tanke att Frank hade glömt nycklarna igen, innan hon kom ihåg att de hade kommit överens om ett hemligt gömställe för reservnyckeln. Så vem kom vid den här tiden på kvällen? Hon hade försiktigt öppnat dörren och stått öga mot öga med två poliser. Hon hade smällt igen dörren. Poliser utanför dörren innebar dåliga nyheter. Hon ville inte ha dåliga nyheter.

Mrs Sampson, var snäll och öppna dörren, hade en lugn och bekymrad röst sagt.

Alldeles avtrubbad hade hon lossat kedjan och släppt in dem och låtit dem bekräfta vad hon hade vetat i samma stund som hon hade sett dem stå där. Trafikolycka på motorväg A38. Ungdomar i en stulen bil. Tappat kontrollen. Frank död på platsen. Polisen hade stannat hos henne ett tag innan de motvilligt åkte därifrån. De hade erbjudit sig att köra henne till Gwen, men Pixie hade vägrat. Gwen var för gammal för att få besök av poliser vid den här tiden. Hon sa att hon skulle köra över nästa morgon och berätta vad som hade hänt, och stanna hos sin mamma. Efter att de hade åkt hade Pixie kollapsat på soffan och legat och skakat medan hon tänkte på den enorma tragedin.

Pixie suckade och mindes den hemska tiden som följde, innan hon lyckades styra om tankarna till nuet. Gwen hade föreslagit en lunch på puben i sin by och Pixie, som fortfarande inte orkade laga mat, hade tackat ja. Den här eftermiddagen hade hon ett möte med bankchefen klockan tre för att ordna med ekonomin i och med hennes nya livssituation. Under lunchen kanske hon lite försiktigt kunde ta reda på hur Gwen kände inför tanken att de kunde bo tillsammans.

Visst, hon hade en hel del att göra idag, så det var väl bäst att hon steg upp och tog tag i det. När hon kom hem efter banken i eftermiddag kunde hon kanske börja gå igenom Franks saker. Kanske.

2

En och en halv mil från Pixie åt Gwen Ellis sin frukost i det inglasade uterummet i ena hörnet av trädgården, andades in den friska luften och tittade på den oändliga raden av små blåmesar, koltrastar, sparvar och andra fåglar som slukade talgbollarna som hon hade hängt upp åt dem tidigare. Hon avgudade det här hörnet av sin trädgård och satt ofta här ute och tänkte på allt och inget, till och med på vintern då hon svepte in sig i ett gammalt täcke. Fast den här vårmorgonen hade hon helt enkelt dragit på sig den varma fleecejackan och allt handlade bara om Pixie.

De senaste veckorna hade varit svåra för Pixie och det skulle naturligtvis ta tid innan hon återhämtade sig, men Gwen hade bestämt sig för att göra allt för att hjälpa henne ta itu med livet som låg framför henne. Livet var för kort för att man skulle stanna upp, det tycktes försvinna i ett nafs. Bara se på henne – visst var det bara fem minuter sedan hon var trettionio och nu var hon plötsligt åttiotre. De fyrtio åren däremellan hade försvunnit som röken från en av cigaretterna hon brukade njuta av och förvägrades nu för tiden. Ändå hade hon haft tur, de åren hade på det stora hela varit bra, och hon räknade med att hon fortfarande hade några bra år kvar. Pixie var ensam nu och behövde komma på banan. Gwen tänkte inte lägga sig i – men hon kunde ge Pixie subtila knuffar lika bra som någon annan om hon var tvungen.

Under lunchen idag skulle hon erbjuda sig att hjälpa henne sortera Franks kläder för att lämna dem till välgörenhet. Det var snart en månad sedan han dog och hon behövde ta tag i sådant där. Ju längre allt fanns kvar i huset, desto svårare skulle det bli att förhindra att stället förvandlades till en helgedom till hans minne. När de hade kommit så långt skulle hon försiktigt fråga Pixie om hennes framtidsplaner. Tack och lov hade det inte funnits några oväntade arv i Franks testamente som Pixie behövde ta hänsyn till. Som hans hustru ärvde hon allt. Gwen hade dragit en stor tyst suck av lättnad över det. Nu för tiden var det så många som verkade njuta av att avslöja hemligheter från det förflutna i sina testamenten eftersom de visste att det inte skulle kunna ifrågasättas, vilket bara gjorde att de efterlevande blev sårade. Gwen ansåg att det var bättre att större delen av hemligheterna togs med i graven än lämnades till sörjande släktingar, och hon tänkte ta med sig sina. Inte för att det fanns några skandalösa hemligheter att avslöja. Skelettet i hennes garderob var en sak som hon ångrade, inte en stor tragedi som involverade andra personer.

***

Gwen stod och väntade på Pixie när hon kom och tillsammans promenerade de den korta biten till byns pub, The Rose and Lion. När Gwen väl hade satt sig vid sitt favoritbord nära, men inte för nära, braskaminen i hörnet, gick Pixie till baren för att beställa maten och hämta deras dricka. Gwen betraktade hennes tankfulla ansikte när hon kom tillbaka med en gin och tonic till Gwen, och ett glas alkoholfritt vin till sig själv eftersom hon körde.

Vad tänker du på, Pixie? frågade Gwen försiktigt. Något jag kan hjälpa dig med?

Pixie skakade på huvudet. Bara om du på något magiskt sätt kan väcka Frank till liv igen och få den här mardrömmen att försvinna. Hon tog en klunk av vinet innan hon ställde ner glaset på bordet. Huset känns så tomt. Jag förväntar mig hela tiden att hitta honom i köket slamrandes med kastruller och börja laga middag, med ett stort glas rött på köksbänken. Hon såg på sin mamma. Kommer du ihåg hur du kände då när … Hon tvekade. … när pappa gick bort? Saknade du honom?

Jag minns det alltför väl. Och nej, för att vara ärlig, jag saknade honom inte alls. Det var en enorm lättnad när han gick bort, svarade Gwen. Jag hade dig och Gus att ta hand om, och det blev en mun mindre att mätta när Colin försvann. Gwen sträckte ut handen och rörde vid Pixies hand. Jag har berättat allt det här för dig förut, jag älskar dig och Gus. Att få er två är det bästa jag någonsin gjort i mitt liv, men jag var aldrig förälskad i Colin så som du och Frank var i varandra. Det är en stor skillnad.

Pixie nickade. Det är det. Hon tvekade. Jag tänkte höra hur du skulle känna om att flytta in hos mig?

Varför då? Är du rädd för att vara ensam? Gwen mötte hennes blick.

Pixie suckade djupt. Nej, självklart inte. Jag tänkte att vi kunde sälja våra hus och köpa en enplansvilla till oss någonstans i Torquay eller kanske Dartmouth? Då har vi lite sällskap. Hon gav sin mamma en snabb blick.

Gwen visste att det underliggande, outtalade budskapet var: du blir äldre, du kommer snart att behöva hjälp.

Gwen smuttade på sin gin och tonic och samlade tankarna, det var ett oväntat samtal. Hon ställde försiktigt ner glaset på bordet.

Det är bra med trappor – inte för branta eller för många, det kan jag erkänna – men det är bra träning. Håller igång benen och hjärtat får pumpa. Enplansvilla minsann, fnös Gwen innan hon mötte Pixies blick. Älskling, jag är absolut inte redo för att dra mig tillbaka, och du är tjugofyra år yngre, du behöver inte en enplansvilla och ett tillbakadraget liv, sa hon avfärdande. Du måste ta dig samman och leva lite, göra av med en del av de där försäkringspengarna som Frank lämnade till dig. Jag vet, sa Gwen och lyste upp. Du kan köpa boende på den där yachten The World och segla på de sju haven, eller åtminstone Medelhavet, i några år. Jag skulle följa med dig på det äventyret. Förmodligen billigare än att bo på land med alla avgifter, sa hon för sig själv. Begravning till havs är också en möjlighet.

Mamma, vad håller du på med? Att göra det där vore lika främmande för mig som att boka plats på en raket till månen.

Det skulle ju vara något, sa Gwen. Jag är väldigt sugen på en resa dit, sa hon och började nynna Fly me to the moon medan hon log mot Sam, änkeman och ägare till The Rose and Lion, som för närvarande stod i baren.

Mamma, du måste uppföra dig. Du gör den stackars mannen generad.

Struntprat, sa Gwen, höjde sitt glas och bekräftade blinkningen som Sam gav henne. Han vet att jag bara är vänlig.

Jaha, så en villa är inte aktuellt, men vad sägs om att köpa något annat som passar oss båda? frågade Pixie.

Jag vet inte. Du måste lova att inte försöka ändra på mig, svarade Gwen med glimten i ögat.

Åh, du är odräglig, skrattade Pixie.

Deras mat serverades och de högg in på dagens rätt, en utsökt hemlagad kött- och njurpaj. Medan Gwen åt såg hon hur Pixie föste runt maten på tallriken istället för att njuta av den.

Det är inte långt kvar till påsk, sa hon. Du kanske borde fundera på att åka iväg, byta miljö. Vad sägs om Frankrike? Jag är själv ganska sugen på att resa dit. Hon såg på Pixie. Hur går det med det där huset i Bretagne som du köpte, det måste väl vara tio år sedan? Det kändes lite naivt av dig att köpa ett ställe som du inte kunde flytta in i förrän ägaren antingen flyttade ut för att ge dig tillträde, eller dog.

Pixie suckade. Frank förklarade allt då, mamma. Det är ett välkänt system i Frankrike som kallas viager. De beräknar värdet på fastigheten utifrån olika saker, bland annat säljarens ålder. Vi lade en handpenning, som fransmännen kallar en bouquet, och sedan en månadsbetalning så länge säljaren lever. När han dör eller flyttar ut är fastigheten vår. Det är en risk, men det betyder att man så småningom kan äga en riktigt fin fastighet för ett vrakpris.

Vad händer nu när det är Frank som har dött, och inte säljaren?

Vi köpte det gemensamt och mitt namn står på handlingarna, så jag antar att jag kommer att bli ensam ägare när det är dags. Jag måste prata med någon i Frankrike om att sälja det vidare. Jag tänker inte bo där nu utan Frank, så det är ingen idé att behålla det.

Gwen såg på henne. Varför kan du inte bo där? När du köpte stället planerade du att flytta dit – du pratade om att ha författarresor, eller hur? Det kan du fortfarande göra. Du är fri som en fågel nu. När hon såg Pixies min tillade hon: Eller behålla det som ett andra hem.

"Att