Den ensamme

By Faith Baldwin

Det har gått flera år sedan Jonathans fru fick bort. Trots det kan han inte sluta klandra sig själv för hennes död. I ett försök att börja om på nytt, flyttar han tillsammans med sin syster Sophie till föräldrarnas sommarstuga i den lilla havsorten Seascape. Där ska han jobba som läkare och kommer så småningom att ägna all sin tid på sina patienter. Men är Jonathan verkligen i stånd att hjälpa dom? På senare år har han börjat tvivla mer och mer på sig själv och på sina kunskaper ...
Sophie ser sin bror försvinna allt mer in i sitt arbete och hon kan inte förstå varför han inte tillåter sig själv att vara lycklig. Han är för ung för att sluta leva. När deras vän Frances kommer till byn ser Sophie en möjlighet att hjälpa honom. Frances har alltid varit svag för Jonathan och kanske är hennes närvaro precis vad han behöver. Frågan är om han är redo att hitta kärleken igen?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788711771952

Book preview

Första kapitlet

Labradoren hade simmat omkring i den tidiga vårens blåsvarta skymning. För några minuter sedan hade ha tagit pinnen, fört den tillbaka till stranden och till den person som hade kastat den åt honom. Han simmade kraftfullt och lyfte sina stora tassar som om de vore knytnävar. Nu höll han på att undersöka stranden.

Han var en vuxen hund, ännu inte medelålders, svart som en stjärnlös natt, nyfiken, läraktig, och till en viss grad behärskad och lugn, medveten om ansvar. När han åkte i väg på hembesök satt hunden upprätt och tyst i bilen och besvarade alla hälsningar från tvåbenta personer – både sådana som kände igen honom och sådana som inte gjorde det. Fyrbenta individers hälsningar ägnade han mycket liten, om ens någon, uppmärksamhet.

Ibland när han var på sin egen gård eller på vägen, blev han tilltalad av dessa varelser med sämre uppfostran. Han försökte noga undvika dem men med en värdighet som inte fick förväxlas med feghet. Om han blev anfallen var han fantastisk.

Han åkte också ofta på besök till sjukhuset. Sjukhuset låg en bra bit från hans hem och att åka dit betydde ofta en lång väntan under vilken han oftast sov.

Han fick inte vara på mottagningen eller i väntrummet som hörde till det hus han bodde i. Detta hade bestämts av kvinnan som också bodde där och som han betraktade med tolerans och ett vist mått av respekt. Han varken gillade eller ogillade henne. Men han beklagade att han inte fick tala med de många patienter som kom och gick – såvida han inte råkade befinna sig utomhus förstås. Om han var inomhus under mottagningstiden tillbringade han en stor del av den med mrs Parker, hushållerskan, en förnuftig kvinna som han hyste mycket höga tankar om. Om han inte var upptagen på annat håll, brukade han högtidligt följa henne till bilen sedan hon serverat middagen och diskat upp.

Nu stannade han där den halvmånformade stranden buktade sig, och vadade åter ut i det kalla och härliga vattnet. Det var fortfarande tillräckligt ljust för att man i de kvardröjande pölarna efter tidvattnet, skulle kunna se de snabba rörelserna från små fiskar. Han hade för länge sedan lärt sig att inte försöka fånga dem. Det var dumt att ge sig på något omöjligt. Då och då rörde han tankfullt om i vattnet med tassen och beskådade resultatet.

Jonathan Condit var medveten om en massa saker där han promenerade längs stranden, om sin trötthet, som han inte ställde i motsats till vetskapen om att hans kropp var stark och hans muskler vältränade, om lukten av salt och dy, om det lugna vattenbrynet där sandpiparna nu utförde sina invecklade danser, och också medveten om husen längre bort där landet buktade in igen och där en flock fiskmåsar nu slog ner.

Luften var klar och kylig och han hade lämnat mottagningen för att promenera en stund med sin hund och tänka igenom några av sina problem. Han tänkte inte på sin sorg, den hade funnits inom honom så länge, den steg upp med honom och gick till sängs med honom, den hade blivit en del av hans livsmönster. Han tänkte inte på förhållandet till systern, Sophie, det hade upphört att vara ett problem och hade, liksom hans sorg, blivit en del av mönstret.

I stället tänkte han på sina patienter – och i synnerhet på två av dem. Ännu ett mönster, men inte personligt, även om den ene länge varit hans vän. Han trodde han höll på att lära sig att bara engagera sig yrkesmässigt. Det hade inte alltid varit så. Men han trodde att om han skulle kunna göra ett bra jobb, måste han skjuta känslorna åt sidan – för känslor är opålitliga – och bara försöka vara objektiv.

Jag ska be Roger Banning titta på Pete Jarvis, tänkte han. Det är en förnuftig karl och vad Pete än säger, måste jag höra någon annans åsikt. Jag är inte kapabel att ta hand om Mary Karlin, tänkte han vidare, annat än på ett mycket enkelt sätt. Hennes fall kräver specialistvård. Karlins kommer att få spader om jag föreslår en psykiater. Dessutom har de inte råd och det finns ingen klinik i närheten.

På något sätt måste han få Marys föräldrar att inse faran. Det skulle kräva en enorm takt och det finns gånger när man är trött på att vara taktfull. Det fanns en ganska bra man på sjukhuset. Om Karlins samtyckte … Jag kan inte förstå hur folk kan vara så blinda – om man struntar i svårigheterna så försvinner dom. Jag ska förklara deras situation för doktor Marod.

Labradoren, som stod i vatten upp till magen, skällde efter en lågtflygande fiskmås, som helt struntade i honom.

Jonathan visslade och den stora svarta hunden kom upp ur vattnet, ruskade på sig och sprang mot mannen. Hans gudom hade kallat. Han ägdes av gudomen, men i detta ge-och-ta-förhållande ägde han också sin gud.

– Kvällsmat, Baffin, påminte Jonathan honom och lade handen på det stora huvudet. Ruska på dej igen. Sophie kommer inte att gilla det här.

Labradoren ruskade på sig. Han kände sig inte våt eftersom hans dubbla päls skyddade honom, men han var lydig eftersom lydnad vanligen var mest praktiskt.

Skymningen tätnade till mörker medan de gick hemåt tillsammans över sand, genom högt gräs, saltstänkt och vasst, över de dyiga ställena och ut på ett fält. Huset var upplyst med lampor. Det var en lång, låg byggnad och den passade in i landskapet som om den hade vuxit upp där och varit en del av det i över hundra år. Det hade bara gjorts ett tillägg på senare tid – mottagningen – i ett plan och med separat ingång.

Jonathan och hans syster hade känt sig hemma i det här huset sedan de var barn och deras far hade köpt det för sommarferierna. I mer än trettio år hade invånarna i staden och de angränsande delarna accepterat Condits. De hade slutat att betraktas som sommargäster även innan Jonathan och Sophie kom för att bo här året om för fyra år sedan.

Jonathan gick in i huset med labradoren i hälarna och Sophie kom ut i den fyrkantiga hallen och gick med lätta steg på de breda gamla bräderna, som mrs Parker höll så blankpolerade.

– Var har du varit? frågade hon, trots att hon mycket väl visste det och tillade: Det är långt över middagstid och telefonen har ringt oupphörligt.

– Promenerat, svarade Jonathan medan han tog av sig sin tjocka jacka. Var det något brådskande?

– Det tror jag inte.

Han tog upp anteckningsblocket från hallbordet och kastade en blick på anteckningarna skrivna med Sophies prydliga handstil. – Jag ringer upp dom, sa han.

– Middag … började Sophie, men han hade redan satt sig och dragit telefonen intill sig. Han var lång till och med när han satt och litet krokig.

Hon vände sig till labradoren. – Är du aldrig uppe ur vattnet, Baffin? frågade hon. Gå ut i köket.

Baffin betraktade henne med sina kloka ögon. Han visste att hon skulle anse honom våt, vad han än tyckte. Under sommaren skulle han bli skickad utomhus under de långa ljusa kvällarna. Det skulle vara sommar snart nog och Baffin gillade inte värme.

Han viftade på svansen som en artig gest och tassade i väg mot köket, där mrs Parker hade en stor handduk avsedd för honom.

Tvärt emot vanligheten var mrs Parker en skral kokerska, men hon var en hängiven hushållerska. Tystlåten, lojal och slug, hade hon och Baffin en hel del gemensamt. Mrs Parker uthärdade och respekterade Sophie Condit och var förtjust i Jonathan. Hon hade känt dem båda i åratal, ända sedan hon som Ann Hayes, före hennes misslyckade äktenskap, hade arbetat på somrarna för Condits. Hon hade lärt sig att öppna och stänga huset åt dem – det här huset – och själv bli en del av semesterhushållet, litet imponerad av familjens överhuvud och hans rykte som en stor man inom sitt område, som alla andra hänförd över hans fru och lugnt accepterande barnen. Mrs Parker var inte mycket äldre än Sophie. Nu för tiden fann hon det ofta svårt att tänka sig att den Jonathan hon mindes, en gänglig, odygdig pojke, nu var den man han blivit. Men Sophie hade inte förändrats. Hon tycktes fortfarande vara den flickan som mrs Parker hade känt för så många år sedan – hon hade blivit längre och äldre, men hon var fortfarande beslutsam, dominerande och höll sig mest för sig själv.

En stund senare gick de in till middagen och Baffin som dök upp från köket lade sig i dörröppningen mot hallen. Sophie ville inte ha honom i matsalen och hon gillade inte den plats han hade valt som nummer två. – En dag när telefonen ringer och jag sitter vid bordet och springer för att svara, kommer jag att ramla över det där stora djuret, anmärkte hon.

– Han lyckas alltid flytta sej ur vägen i tid, sa hennes bror lugnt.

– Jag skulle inte vara så säker på det … Sa du att du skulle gå ut?

Det skulle han och det visste hon, men hennes uppfattning om måltidskonversation bestod huvudsakligen av att ställa frågor som hon visste svaret på.

– Jag lovade Pete Jarvis att jag skulle köra över.

– Jag hade tänkt gå på mötet i kväll.

Det betydde: Hur går det om det kommer samtal innan du kommer tillbaka och mrs Parker redan har gått?

– Gå du, sa Jonathan.

– Alla hyggliga städer har telefontjänst.

– Jag blir inte borta en halvtimme, försäkrade Jonathan.

Baffin sov. Han muttrade till då och då när han drömde om viktiga saker – vingar högt ovanför honom, silverglittrande fenor under honom, och också om forna dagar när gudomen haft tid att ta honom med sig och fiska bortanför varvet till exempel, eller ute i båten som inte ens hade använts ett halvt dussin gånger under den senaste säsongen.

– Varför säljer du den inte? undrade Sophie ofta. Du är nästan aldrig ute i den och tänk vad pengar det kostar att hålla den … Och Jonathan svarade nästan alltid tålmodigt. – Om jag sålde den skulle jag ju aldrig kunna komma ut om jag nu fick en möjlighet.

– Jonathan …? sa Sophie och tvekade. Han såg förvånat på henne, eftersom hon inte brukade tveka. Sedan fortsatte hon.

– Jag hade brev från Frances i dag.

Ibland roade det hennes bror att vara retsam. – Vilken Frances? frågade han nu.

– Hur många Frances känner du?

– Ett halvdussin.

– Men inte sex stycken som skriver till mej. Frances Lawson, naturligtvis.

– Jaså?

– Är det allt du har att säga? undrade hon vilt.

– Ja. Eller kommer hon med världsomstörtande nyheter? Jag väntar, sa Jonathan. Hon såg inte hur han blinkade åt Baffins håll, och det gjorde inte den sovande Baffin heller.

– Lawsons kommer ner tidigare än vanligt, sa Sophie, faktiskt om ett par veckor. Frances mor har inte varit bra.

Jonathans grå ögon var roade. – Det är inget fel med Maida Lawson, sa han, som inte betydligt mindre pengar, avsevärt mycket mer meningsfylld aktivitet och en uppsjö av självdisciplin skulle kunna bota. Vilket, eftersom jag inte är hennes läkare, inte är någon yrkesmässig åsikt och därför inte heller oetisk.

– Du skulle kunna vara hennes läkare medan hon är här.

– Vilket inte är ofta. Det skulle bara vara slöseri med min tid och hennes pengar. Hennes ordinarie läkare i stan kan förse henne med sömntabletter och tala om för henne att hon visst inte dricker för mycket. Och vem som helst kan hålla henne i handen och tycka synd om henne, inklusive du, hennes dotter och deras gäster.

– Men, Jonathan …

– Åh, för Guds skull! sa han. Jag hade tillräckligt av sånt i New York – slarviga debutanter, desperata änkenåder och härjande frånskilda kvinnor.

– Jag antar att du med den sista anmärkningen menar Frances?

– Schack.

Sophie ringde på klockan och mrs Parker klampade in i rummet för att duka av och sedan ta in desserten, som i dag var någon sorts majspudding.

När mrs Parker hade återvänt till köket anmärkte Sophie. – Hennes matlagning blir värre för varje år.

– Men hon mår bara bättre, sa Jonathan. Det är bara det att hon inte tycker om att laga mat. Det är bara en del av jobbet så därför gör hon det. Vad skulle vi ta oss till utan henne?

Han upptäckte sitt misstag en sekund för sent. Detta var den ursäkt Sophie behövde för att genast gå till anfall. – Ja, du envisades naturligtvis med att begrava dej i en gudsförgäten håla där man inte kan få hygglig hjälp …

Han skakade som vanligt på huvudet. – Det är lustigt, svarade han, men jag känner mej inte begravd. Okynnet som mrs Parker skulle ha känt igen glimtade till för ett ögonblick i hans blick och sedan tillade han. – Du har alltid varit bra på att laga mat, Sophie.

– Och när skulle jag ha tid med det? frågade hon kort.

Faktum var att Sophie trivdes i Seascape. Där fanns gillet och kyrkoherden, Henry Stiles, en änkeman. Där fanns också målare och författare, bofasta och tillfälliga, och de regerande domarna. Massor av människor roade och stimulerade henne och några få tyckte hon om. Under somrarna levde Seascape upp med alla stugägare och turister, som naturligtvis måste anses beklagansvärda, men var användbara som samtalsämnen. På somrarna blev Jonathans praktik otrolig eftersom han var den enda allmänpraktiserande läkaren inom räckhåll.

När Jonathan tänkte på somrarna, tänkte han alltid: Olyckor, drunkningstillbud, murgrönsförgiftningar, skärsår av snäckor, raketer, magplågor, virusinfektioner, brådskande fall.

Mrs Parker kom in med kaffet och Sophie hällde upp det i de stora gamla kopparna. Här utmärkte sig mrs Parker. Hon lagade underbart kaffe och lika gott te. Men det hade Jonathan en gång förklarat för sin syster. – Mrs Parker tycker om kaffe och te. Hon är uttråkad av mat.

Baffin vaknade och följde efter mrs Parker genom köksdörren. Han var törstig nu sedan han sprungit i sina drömmar. Han hade undvikit matbordets närhet och inte ens stannat för att prata med Jonathan.

– Han luktar lera, sa Sophie.

– Ett utmärkande drag för rasen, förklarade Jonathan för henne, är att de inte luktar.

– Du och din idiotiska hund!

Han drack sitt kaffe och njöt av det. Han kände sig avslappad. Den lilla promenaden hade gjort honom gott. Han skulle tala om för Pete i kväll att han hade bestämt sig för att konsultera en kollega. Pete skulle inte tycka om det och hans fru, Susan, skulle hålla med honom. Men han måste se det ur sin synvinkel, tänkte Jonathan – sjukhus, prover, observation, alltihop Han hade föreslagit allt det där förut. Pete ville inte höra talas om det. Men han måste göra det nu. Jag ska förklara för honom, tänkte Jonathan, att om han inte följer mina order, kan jag inte längre ta på mej ansvaret.

Och i morgon skulle han försiktigt tala med Mary Karlins rädda, envisa, tjurigt blinda föräldrar … Ansvaret varen av bördorna.

Han tänkte och det var inte första gången: Så mycket jag visste som kandidat, som underläkare, och i flottan – och naturligtvis som assistent till Hans Medicinska Helighet i stan – och så litet jag vet nu när alltför många är beroende av mig.

Han reste sig och Sophie gjorde detsamma. Hon var en lång kvinna, men han var huvudet längre. Hon var ljus och han var mörk. Det fanns några grå stänk i hans hår, men inte i hennes, trots att hon var flera år äldre än han.

– Du vet naturligtvis, sa hon plötsligt, att Frances Lawson kommer tillbaka den här sommaren för din skull.

Det var ett konstaterande, inte en fråga. Han svarade irriterat medan han gick ut i hallen och ryckte upp garderobsdörren. – Jag vet ingenting om den saken, Sophie. Lawsons invaderar Seascape varenda sommar – utom när dom åker någon annanstans.

– Hon hade tänkt åka utomlands i år, sa Sophie.

– Hon har tydligen ändrat sej, sa Jonathan och tog på sig jackan.

Han vände sig mot dörren till korridoren. – Vart ska du nu då? frågade Sophie.

– Bara hämta min väska, sa han. Det är rutin.

Det fanns gånger när Sophie, som på sitt eget sätt älskade sin bror, avskydde honom innerligt. Den här kvällen var en sådan gång.

Hon följde honom genom korridoren till mottagningen. De kunde höra mrs Parker sjunga högt och falskt i köket och Baffin rumstera om.

– Om du bara kunde erkänna vad som är bäst för dej, började hon.

– Det gör jag. Och nu har jag lite bråttom, påminde Jonathan henne.

Hon såg honom gå ut genom dörren till mottagningen, hörde honom vissla, såg labradoren rusa ut från köket och hörde bilen starta.

En av Sophies vänner, en lärarinna som tillbringade somrarna i Seascape, hade för inte så länge sedan sagt till henne. – Hur kan du offra dej på det här sättet? Jonathan är en bra karl och en hygglig läkare, men hur står du ut med det? Jag stannar här bara för att jag ärvde det här huset efter en faster och inte har hittat någon bra köpare än.

– Men jag trivs i Seascape och jag behövs här, hade Sophie svarat.

Men i kväll kände hon sig inte som om hon behövdes. Hon kände ingenting annat än missnöje. Hon stannade vid hallbordet och ringde upp sin bästa vän i föreningen, Alice Winsor. – Alice? sa hon. Det är Sophie.

Det här var ett trick hon hade lärt sig vid den tiden när hennes far hade skickat henne till England efter moderns död för länge sedan. Det hade varit gamle doktor Condits ordination för den sorts hjärtbesvär som inte finns i läkarböckerna men ofta förekommer i romanerna. Vad kan man annat göra med en duktig, utbildad sköterska som gör vad många gjort före henne (och kommer att göra långt efter hennes tid), vilket är att bli kär i en gift man som, oberoende av hans personliga känslor, inte har någon tanke på att offra en lysande kirurgisk karriär eller sin hustrus pengar.

– Jag är lessen, sa Sophie till sin vän, men jag har en fruktansvärd