Skönhet

By Faith Baldwin

När Lettys pappa dör tvingas hon hoppa av sin utbildning och flytta hem till Brooklyn. Genom barndomsvännen Carol får hon jobb på en av New Yorks populäraste skönhetssalonger. Men chefen Sonia har höga krav på både arbete, utseende och försäljning. Dessutom vill hon inte att de anställda ställer för mycket frågor. Utanför salongen försöker Carol rekrytera Letty till sitt oanständiga kvällsjobb - något hon är tveksam till. Och fastän hon aldrig förut varit i närheten av att älska en man så blir Letty plötsligt kär. Nu måste hon en gång för alla lista ut vad det är hon verkligen vill i livet... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2020
• ISBN: 9788711771990

Book preview

Kapitel 1

Det finna en del av Brooklyn i New York dit sommaren kommer mjukare och mindre häftigt än den brukar göra inne i staden. Kanske beror det på att det inte är så länge sedan det var landsbygd där.

Där finns gröna gräsmattor och rosor i mängder. Där finns små träd, stora träd, lönnar, mullbärsträd, ekar. Där finns blommande buskar och rabatter med petunior. Och överallt finns välvårdade fönsterlådor med prunkande blomsterprakt.

Men man plockar inte av sina kära blommor. De lämnas att vissna på kvistarna och i rabatterna. Och de dör i smutsen från stadens avgaser.

Husen var en gång påkostade flerfamiljsvillor med hissar och luftkonditionering. Där fanns till och med en och annan swimmingpool och tennisbana. Nu är det en stad i staden med affärscentra, lekplatser och park.

Där finns också mindre påkostade hus av tegel eller trä, hus för en eller två familjer. I ett av tvåfamiljshusen hade Letty Lawson bott tillsammans med sin far.

Nu var hon ensam sedan två veckor. För trots omsorgen från familjen som ägde huset, kände hon sig helt ensam. Döden lämnar de efterlevande mer ensamma än något annat.

Värdfamiljen hette Merrick. Letty hade känt Merricks under sjutton av sina tjugo år. Och i dag, en varm söndagseftermiddag, satt Letty i deras soliga hall tillsammans med Carol, dottern i familjen Merrick. Carol pratade och pratade, och som vanligt hade hon mängder av förslag om, vad Letty skulle ta sig för.

John Lawson hade uppfostrat sin dotter på bästa tänkbara sätt, men han hade dött hastigt och utan att lämna efter sig någon förmögenhet. Han hade varit en tystlåten, behaglig person, och han hade i många år arbetat som chefskemist i en stor läkemedelsfirma. Han hade varit opraktisk, charmerande och vetgirig. Han och Letty hade stått varandra mycket nära. Modern kom Letty knappt ihåg, men Letty och fadern hade haft så mycket gemensamt, att hon inte kunde tänka sig livet utan honom.

Strax efter hustruns död hade John Lawson flyttat från Manhattan till Merricks hus i Brooklyn. Daniel Merrick var en skicklig affärsman, och bekantskapen ledde till en varm vänskap.

– Ditt barn får frisk luft och grönt gräs att leka på här, sade Daniel till John, när han och Letty bott hos Merricks en tid. Letty, Carol och Tom är ju ungefär jämnåriga, och kommer att få en trevlig uppväxt, fortsatte han.

Under Lettys barndom var området inte så bebyggt, och hon och Carol, den ena mycket ljus och den andra mycket mörk, var precis som andra barn. De lekte och rasade, skrattade, fnittrade och grälade. Och de delade alla sorger och bekymmer.

Tom var lite äldre, en trubbig pojke med benägenhet att hitta på rackartyg som gränsade till det direkt olovliga. Naturligtvis föraktade han Carol djupt, och kanske också Letty, ända tills han kom upp en bit i tonåren.

Hushållet hos Lawsons sköttes av en rad hushållerskor, en del bra, en del mindre bra. I början fick de samtidigt fungera som barnsköterskor, men Letty växte snart ifrån att ha någon som passade henne, och dessutom fanns alltid fru Merrick i närheten färdig att trösta och ge råd.

John Lawson tog två veckors semester på sommaren. Då reste den långe, magre mannen och hans lilla flicka bort, ibland till bergstrakterna, ibland till ett lugnt hotell vid kusten.

Letty behövde dessa avbrott i rutinen. John Lawson själv hade föredragit att stanna i staden och arbeta i laboratoriet, som han hade byggt i källaren i huset. Där gjorde han de mest märkliga, och för honom mycket roande, experiment. En del luktade fasansfullt, andra höll på att få både Merricks och Lawsons att flyga i luften. Men de slutade alla väl, även om lukterna och dånet kunde tyda på motsatsen.

Letty tyckte om att gå omkring i laboratoriet och undersöka saker och ting – när hon fick lov. Hon njöt av att se vätskor bubbla och ryka, hon älskade de märkliga dofterna och spänningen över om experimenten skulle lyckas. Hon följde med experimenten från början till slut. Det var detta intresse, som fick hennes far att skicka henne till college, när hon tillsammans med Carol gått ut high school. Och Letty åkte, men hon slets mellan önskan att stanna hos den person hon älskade mest av allt i världen och viljan att komma ifrån den slutna kretsen och till ett annat liv. Men hon reste bara till Syracuse, där hon var i två lyckliga och givande år. Dit hade hon tänkt återvända till hösten.

Nu var det snart höst, och Letty visste, att hon aldrig skulle kunna komma till Syracuse mer. John Lawson hade dött under deras semester. Han dog av en sjukdom, som Letty inte visste, att han hade. Merricks hade bestörta kommit till hotellet genast. Merricks hade ordnat allt praktiskt till begravningen, och mr Merrick hade klarat av allt ekonomiskt.

Nu var allt över, de fasansfulla, ensamma timmarna på hotellrummet med en främmande läkare som skötte den tysta figuren i den främmande sängen, hemresan med Merricks och begravningen. Nu måste Letty börja tänka på framtiden.

Hon hade inga släktingar. John Lawson hade lämnat sin dotter ensam, med ofullbordade studier, med en nästan outhärdlig sorg och med ytterst lite pengar.

Han hade väntat sig att leva länge. Hans lön hade inte varit storslagen, men den räckte. Han hade inte sparat mycket. Laboratoriet hade kostat mycket, och Letty ändå mer. Letty skulle alltid ha det bästa. John var oerhört stolt över sin dotter, över hennes skönhet, intelligens – forskande som hans eget – och hennes karaktär.

Han hade haft en livförsäkring, men han hade flera gånger glömt att betala, så den var inte så stor som den borde varit. Det hade inte bekymrat honom speciellt mycket. Han var fast anställd och var ännu inte gammal, bara några och femtio. Dessutom hade han gjort några uppfinningar, som han trodde skulle bli värdefulla en dag. Då kunde han börja spara.

Men nu var han död, och man hade kunnat läsa uppror och förvåning i hans döende ansikte. Och Letty hade upptäckt, att hennes materiella tillgångar bestod av några dåliga aktier, tusen dollar på en bankbok och ytterligare fem tusen dollar från livförsäkringen.

Hon var nyss fyllda tjugo år. Alla skulder var betalda. En kemist hade bjudit en mindre summa för laboratorieutrustningen. Chefen för faderns firma hade skrivit ett kondoleansbrev och skickat blommor till begravningen. Letty var tvungen att sluta sina studier och börja arbeta. Allt som allt ägde hon ungefär sex tusen dollar, vilka hon inte tänkte röra. Det vill säga, så snart hon hade fått arbete, skulle hon inte röra dem.

De satt tillsammans i den soliga hallen. Carol låg utsträckt i en soffa. Hon var liten till växten, mörk, välklädd och hade ett hårt ansikte. Läppstiftet var eldrött och ögonskuggan på de tunga ögonlocken markerade de vackra, bruna ögons snikna uttryck.

Carol hade börjat arbeta på en skönhetssalong, när hon slutat skolan. I två år hade hon varit på salongen på Manhattan. Hon tyckte om arbetet. Att hon kom hem en eller två gånger i veckan var en eftergift mot hennes mor. Ibland kom hon hem på morgnarna och hann bara bada och byta kläder, innan hon var tvungen att ta tunnelbanan till arbetet igen. Ibland kom hon inte hem alls. Hon »bodde över hos en väninna».

Carol var mycket förtjust i Letty, och Letty i Carol. Det var en tillgivenhet som grundade sig mer på vana än ömsesidigt tycke. Men den var djup.

– Jag äger ju inget, sade Letty.

Hon lutade sig tillbaka i gungstolen. Carol kastade en hastig, brun blick på henne.

– Ser du dig någonsin i spegeln? undrade hon.

– Ja, ofta, svarade Letty med ett litet leende. Naturligtvis tittade hon ofta i spegeln. Hon var helt normal. Och det hon såg var inte alls nedslående.

Hon var lång, men inte alltför lång. Hennes figur var nästan perfekt efter dagens sätt att se. Håret var kortklippt och tjockt och hade den märkliga, underbara nyans som var alltför varm för att kallas platinablond och alltför blek för att vara guldfärgad. Dragen var inte speciellt vackra, näsan var liten och skarp, munnen söt och envis och kinderna alltför runda. Men hyn var persikomjuk och mycket ljus. Ögonen var så mörka, att de var praktiskt taget svarta. Ögonfransarna och ögonbrynen var ljusbruna, helt charmerande när de var naturliga, men när de målades lätt blev ansiktet slående vackert.

– Du har utseendet för dig, sade Carol lugnt. Du skulle kunna leva på det. Har du aldrig tänkt på scenen, filmen, att vara mannekäng och allt det där?

De hade talat om detta förr, men Carol var envis.

– Det är inget för mig, svarade Letty och skakade på huvudet.

– Jag vet. Du är en dumbom, sade Carol tillgivet.

Letty var inte intresserad av film eller teater. Hon hade ingen fallenhet för det. Hon hade en trevlig röst, men hon var helt omusikalisk. Hon hade ingen affärsutbildning. Och den tiden var förbi, när äldre damer anställde trevliga unga flickor med god uppfostran som sällskapsdamer.

Det var inte tal om, att Letty skulle behålla sin del av huset. Hon visste, att Merricks behövde hyran, och den kunde hon inte betala. Carol betalade inget hemma utom att hon då och då gav sin mor en klänning eller hade med sig en kyckling till middag. Tom bidrog ibland till hushållet. Han hade del i ett litet garage, men han tjänade inte så mycket.

Ändå ville Merricks inte, att Letty skulle flytta. De föreslog, att hon skulle flytta in i Carols rum. De var uppriktigt glada över att ha henne hos sig. Letty visste, att hon fick stanna så länge hon ville. Månaden närmade. sig slutet och det var dags för de nya hyresgästerna att flytta in, så Letty hade inget annat val än att flytta in till Merricks. Hon insisterade på att få betala för sig, trots att mrs Merrick inte ville ha något, eftersom hon räknade Letty till familjen.

Så Letty flyttade alltså. En del av möblerna sålde hon till grannar, resten ställde hon i Merricks källare. Bekymrad pratade Letty med Carol en kväll.

– Det känns inte riktigt på något sätt att bo hos er, sade hon. Det lilla jag betalar räcker inte. Och ni får mycket mindre plats nu också, medge det.

– Jag medger aldrig något, sade Carol undvikande. Var inte larvig! Kom hit i stället och titta på min kind – kan du se något? undrade hon oroligt.

Letty gick lydigt fram till Carol och tittade.

– Jag ser inget annat än en smutsfläck, svarade hon skrattande.

– Det stack, förklarade Carol, och jag trodde … Att arbeta på en skönhetssalong har sina nackdelar. Inte ens en finne, förlåt acne, kan man låta vara i fred. Men jag använder alltid Sonias preparat.

– Jag kan inte stanna kvar här för länge, sade Letty, som inte kunde släppa sina problem. Jag vill kunna betala för mig ordentligt.

– Äh, håll tyst! utropade Carol. Det är för varmt för att gräla. Du vet, att vi gärna vill ha dig här. Du hör hit. Du är en Merrick i allt utom namnet. Och om du är bekymrad för Tom, så kan jag tala om, att han mer än gärna vill ha dig här.

Letty rodnade svagt. Carol sträckte sig efter en cigarrett, drog till sig ett utsirat askfat och stirrade ut genom fönstret.

– Himmel, vad varmt det är! stönade hon.

– Ni är så rara allihop, men …

– Lägg av va …

– Nej, allvarligt talat, Carol. Jag måste få något att göra. Jag vill inte vara en börda för dina föräldrar. Särskilt inte nu, när byggnadsbranschen inte är som förr, och din pappa inte har det så lätt …

– Du kan få jobb i morgon, svarade Carol, men det talar vi inte om mer. Vi har diskuterat färdigt det. Fast det finns alltid Ziegfeld … och en flicka hos Sonias brukar få 250 dollar för att sitta på ett bord och vifta med benen framför en kamera. De benen skulle få Dietrichs ben att se ut som telefonstolpar. Hon är fantastisk! Men en dag fick hon för sig att hon skulle utbilda sig till massös. Och nu går hon omkring hos Sonias och säger: »Jag rekommenderar en massagebehandling. Den tar bort minst tio år.» Vilken idiot man är! Varför har jag inte tänkt på det förut?

– Tänkt på vad? Massage? undrade Letty.

– Nej, en kurs. Du! De är inte så dyra. Du kan gott riskera de pengarna. Jag kan nog skaffa dig ett jobb hos Sonias. Två av flickorna ska snart sluta. När du slutat kursen finns det säkert en plats åt dig. I början kommer du inte att tjäna så mycket. Men du får dricks och provision. Himmel, vad korkad jag har varit! Du är ju som gjord för jobbet. Med din hy kan du sälja vagnslaster av Sonias skönhetskrämer, slutade Carol skrattande.

– Tror du verkligen … började Letty tveksamt, men hennes ögon lyste av upphetsning.

– När jag måste, tänker jag ordentligt, avbröt Carol. Förstår du inte, att det är en fantastisk idé? Du är ingen stenograf eller maskinskriverska. Naturligtvis kan du lära dig, men skulle du trivas? Du passar inte bakom en disk. Du skrattar, när jag pratar om scenen. Kom in i skönhetsbranschen, Letty. Du tjänar nog för att kunna leva, och du får trevligt. Jag ska förbereda Sonia, så att hon tar dig, när kursen är slut. Förresten, arbetade inte din pappa med skönhetskrämer och sådant?

– Jo, under de sista åren, nickade Letty. Han brukade säga, att de krämer som finns antingen är rena falsarier, medicinskt farliga eller helt onyttiga. Han gjorde en lotion och några nattkrämer. De var dyra, eftersom han använde mandelolja i dem. Sedan gjorde han ett par dagkrämer med gurka och smultron i. Han gav mig av dem, och du fick av mig – kommer du ihåg det?

– Visst, utropade Carol, men jag hade glömt. Men han sålde dem aldrig till någon firma, eller hur? I så fall skulle jag ha hört talas om det.

– Nej. Han försökte ett par gånger, men ingen var intresserad då. Och sedan brydde han sig inte om att försöka igen. Jag har för mig, att han sade, att om han sålt rätten till dem, skulle han ha tjänat ytterst lite på det. Även om han sålt mot royalty, skulle han ha fått för lite. Han sade, att han skulle låta göra krämerna själv och försöka sälja den färdiga produkten. Han var rädd att man skulle blanda i felaktiga saker, om han sålde rätten. »Vad jag behöver är en affärsmans råd» sade han. »Sedan kunde jag börja sälja mina preparat litet försiktigt». Han brukade skratta och säga, att jag inte var till mycket hjälp, för min hy var så bra. Därför kunde han inte prova på mig.

– Vad hände med de där formlerna till krämerna? undrade Carol upphetsat.

– Formlerna? Åh, jag har dem – och många fler. Det finns en hel liten låda full. Letty talade leende utan bitterhet, men hon hade en liten hake i rösten.

– Var rädd om dem, rådde Carol. De kan bli värda pengar en dag. Men om du kommer till oss, så säg inget till Sonia om dem. Hon är bra, men hon är affärskvinna, och det betyder, att hon skulle göra allt för att själv tjäna på det.

– Jag ska vara rädd om dem, men för tillfället är de inte till någon nytta, suckade Letty.

– Började inte Dorothy Gray med att sälja sin fars preparat. Han var läkare!

– Där kommer ju Tom! fortsatte Carol. Varför den klunsen arbetar i den här värmen, vet himlen allena. På vintern ids han inte ens tända en brasa.

Tom vinkade och sprang uppför trapporna. Han var lång och kraftig och mycket solbränd. Han var på stranden så ofta han kunde och lät sin äldre och mera energiske kompanjon sköta arbetet i garaget.

Han såg ovanligt bra ut på ett litet ovanligt sätt. Till och med den otympliga overallen klädde honom. Det ljusbruna lite fuktiga håret lockade sig, det magra ansiktet var nästan vackert och de vita tänderna glimmade när han log. När han kom in till flickorna föll han ner i en stol och sträckte på sig.

– Hallå, flickor, sade Tom. Vad sägs om bio i kväll?

– Åh, det är så varmt, började Letty.

Tom betraktade henne med det uttryck av både beundran och ilska, som han hade haft under tre år nu.

– Bion är luftkonditionerad, sade Carol bryskt. Bra ställe att få lunginflammation på. Jag skulle kunna tänka mig något att dricka efteråt. Jag har inte druckit något på en hel vecka. Måste tänka på figuren. Jag har inte din figur, Letty, och inte din hy …

– Om du slutade med gin, skulle du se bättre ut, sade Tom ironiskt.

Han