Försvunnen

By Danielle Steel

Manhattan, 1930-tal. Marielle Patterson, engagerad mor och hustru i New Yorks högre samhällsskikt, lever ett glamoröst liv tillsammans med sin man Malcolm och deras unga son Teddy. Men deras liv blir snart till en mardröm när Teddy plötsligt försvinner.
Dagen innan tragedin stöter Marielle på sin ungdomskärlek Charles Delauney, och när Teddy försvinner blir Charles misstänkt. Kort därefter vänds blickarna även mot Marielle. I skuggan av misstankar och anklagelser blandas skräck med hjärtesorg när varje vrå av hennes förflutna granskas under ett mikroskop. Och under rättegången som följer kommer Marielle, Malcolm och Charles liv förändras för alltid.
"Försvunnen" är en gripande roman om sorg, skuld och begär i 1930-talets Manhattan. Fylld av känsloladdade avslöjanden och mystiska vändningar får vi följa jakten på ett barn som försvann.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 9, 2025
• ISBN: 9788727148458

Book preview

Danielle Steel

Försvunnen

Översättning av

Britt-Marie Thieme

SAGA Egmont

Försvunnen

Översatt av Britt-Marie Thieme

Originalspråk: engelska

Omslagsbild: Midjourney

Omslagsdesign: Lisa Bygdén

Vanished

Copyright © 2025 Saga Egmont

Copyright © 1993 by Danielle Steel

All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form

Translation copyright © 1994 by Britt-Marie Thieme

ISBN: 9788727148458

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok skyddas av upphovsrätten. Alla former av mångfaldigande för annat än privat bruk, inklusive kopiering, spridning, inspelning och lagring, får endast ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. Boken får inte spridas i någon annan form av bindning eller omslag än det i vilken den publicerats och utan att liknande villkor ställs på den efterföljande köparen. Det är inte tillåtet att utföra text- och datautvinning (TDM) av denna publikation, inklusive för ändamål att träna AI-modeller, utan skriftlig överenskommelse från förlaget.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är en av Skandinaviens största mediekoncerner och ägs till fullo av Egmontfonden, som årligen donerar 150 miljoner kronor till utsatta barn.

Vognmagergade 11, 2, 1120 København K, Denmark

Till Nick

För pinan att ha en mor som följer dig överallt, och för alla de plågsamma år då du inte kan göra vad du vill när du har lust. För den person du är och den du kommer att bli. Den fina människan, den gode vännen och kanske rentav den store författaren!

Med all min kärlek

Mamma

Och till John

Den bästa pappan, den bäste vännen, den största kärleken, den finaste mannen, det underbaraste som hänt mig i livet… Vilken tur vi har som har dig! Med all min 0kärlek och av hela mitt hjärta för alltid.

Olive

1

Charles Delauney haltade bara en smula när han långsamt gick uppför trappan till S:t Patrick-katedralen medan en isande vind trevade innanför hans krage. Det var två veckor kvar till jul, och han hade glömt hur kallt det kunde vara i New York i december. Det var åratal sedan han varit i New York, åratal sedan han sett sin far. Hans far var åttiosju; hans mor hade varit död i många år. Hon hade dött när Charles var tretton, och det enda han mindes av henne var att hon hade varit mycket vacker och mycket blid. Hans far var senil och svag, sjuk och sängliggande. Hans advokater hade insisterat på att Charles skulle komma hem åtminstone för några månader, för att försöka ordna upp familjens affärer. Han hade inga syskon, och hela ansvaret för familjen Delauneys affärer vilade tungt på hans axlar. De hade egendomar i hela delstaten, ett enormt gods utanför Newburgh, kol, olja, stål och några mycket betydelsefulla fastigheter på Manhattan. Förmögenheten hade inte skapats av Charles, eller ens av hans far, utan av hans farfar och morfar. Och den intresserade honom inte det ringaste.

Hans ansikte var ungt men väderbitet och röjde spår av smärta och strid. Han hade tillbringat nästan två år i Spanien och slagits för en sak som inte var hans men som låg honom varmt om hjärtat. Det var en av de få saker han lidelsefullt brydde sig om. I februari 1937 hade han anslutit sig till Lincoln-brigaden i kampen mot fascisterna, och ända sedan dess hade han varit i Spanien och krigat. I augusti hade han blivit sårad igen, vid Gandesa i slaget vid Ebro, i en ursinnig närstrid. Det var inte första gången han blivit sårad. Under det stora världskrigets sista år, när han var femton, hade han rymt hemifrån och tagit värvning och fått en benskada vid Saint-Mihiel. Hans far hade varit rasande. Men nu fanns det inget han kunde göra längre. Han visste ingenting om världen, om sin son, om kriget i Spanien. Han kände inte ens igen Charles längre, och det kanske var bäst så, hade Charles tänkt där han såg fadern ligga i sin enorma säng. Annars skulle de bara ha grälat. Fadern skulle ha avskytt vad det blivit av hans son, hans idéer om frihet, hans hat till fascismen. Hans far hade alltid ogillat att sonen bodde utomlands. Han hade fötts sent i faderns liv, och den äldre Delauney kunde inte alls förstå att Charles ville bo på andra sidan havet och leva rövare i Europa. Vid arton års ålder, år 1921, hade Charles återvänt till Europa, och sedan hade han bott där i sjutton år. Han hade tagit ströjobb hos bekanta och lyckats sälja en och annan novell, men på senare år hade han främst levat på sina rikligt tilltagna fondpengar. Storleken på hans inkomst hade alltid irriterat honom. Ingen normal människa behöver så mycket pengar att leva på, hade han en gång anförtrott en nära vän. Det mesta av sina inkomster hade han skänkt till välgörenhetsorganisationer. Men fortfarande beredde det honom stort nöje när han tjänade en summa pengar på sina noveller.

Han hade studerat vid Oxford och sedan vid Sorbonne, och därpå hade han rest till Florens. På den tiden hade han varit mer än lovligt vild, druckit så mycket dyrt rödvin han kunde få i sig tillika med en och annan absint och rumlat om med ett fascinerande urval kvinnor. När han var tjugoett hade han betraktat sig som en man av värld efter tre hämningslösa år i Europa. Han hade mött personer som andra bara läste om, gjort saker som få ens hade drömt om, och träffat kvinnor som andra bara kunde längta efter. Och sedan hade Marielle dykt upp… men det var en annan historia. En historia som han försökte låta bli att tänka på numera. Minnet av henne gjorde alltjämt ont.

Ibland smög hon in i hans drömmar om nätterna, i synnerhet när han befann sig i fara eller var rädd, som när han sov i någon skyttegrav med kulorna vinande förbi huvudet. Då trängde minnena av hennes ansikte fram, de oförglömliga ögonen, läpparna… och den bottenlösa sorg hon burit som ett sår sist han såg henne, för nästan sju år sedan. Sju år utan att få se henne, röra vid henne, hålla om henne… eller ens veta var hon fanns. Han intalade sig att det inte spelade någon roll längre. En gång, när han blivit sårad och trodde att han skulle dö, hade han tillåtit sig att frossa i minnena, och sjukvårdarna hade hittat honom medvetslös i en pöl av blod, men när han vaknade upp kunde han ha svurit på att han såg henne stå alldeles bakom dem.

Hon var bara arton år när de träffades i Paris. Hennes ansikte var så vackert och så levande. Han var tjugotre, och han hade lagt märke till henne på ett kafé där han satt med en god vän. Så fort han fick syn på henne blev han fängslad. När hon kastade en blick på honom såg han att hennes ansikte spelade av odygd. Den gången hade hon flytt hem till sitt hotell, men han hade mött henne igen på en ambassadmiddag. De hade blivit presenterade för varandra, och allt gick mycket sedesamt till, men Marielles skrattlystna ögon gjorde honom mållös. Men hennes föräldrar var inte förtjusta i honom. Hennes far var en seriös man, mycket äldre än sin fru, och han kände till Charles rykte. Deras fäder var jämnåriga, och de kände visst varandra ytligt. Hennes mor var till hälften fransyska och föreföll Charles oföränderligt proper och trist. De höll Marielle i löjligt korta tyglar och envisades med att ha henne under uppsikt hela tiden. De anade inte hur flirtig hon var eller hur rolig hon kunde vara. Men hon hade även en allvarsam sida, och Charles upptäckte att han kunde prata med henne i timtal. Hon hade blivit glad när hon såg honom på ambassaden och kom ihåg honom från kaféet, även om hon inte medgav det förrän långt senare när han retade henne för det. Han var fascinerad av henne, och hon av honom. Hon tyckte att han var spännande, olik alla andra unga män hon mött. Hon ville veta allt om honom, varifrån han kom, varför han var där, hur han kunde tala så bra franska. Och ända från början var hon imponerad av hans ambition och begåvning som författare. Själv målade hon ibland, erkände hon blygt. När de lärt känna varandra bättre visade hon honom några teckningar som var förbluffande bra. Men den där första kvällen var det varken konst eller litteratur som intresserade dem. Det var något slags själarnas sympati som drog dem till varandra. Hennes föräldrar märkte det också, och när hennes mor sett dem prata med varandra en stund försökte hon dra sin dotter därifrån och presentera henne för några andra ungdomar. Men Charles hade följt henne som en skugga. Han stod inte ut med att vara ifrån henne.

Följande eftermiddag träffades de på Deux Magots, och efteråt tog de en lång promenad längs Seine, uppspelta som två barnungar. Hon berättade om sig själv, om sina drömmar att bli konstnär en dag och sedan gifta sig med någon hon älskade och få så där nio-tio barn. Det tilltalade honom mindre, men hon fascinerade honom. Det fanns något undflyende och sprött och sällsamt över flickan, men under ytan anades en stark, munter och livfull personlighet. Hon var som skir spets draperad över utsökt skulpterad, vit marmor. Hennes hy hade den genomskinlighet han sett på statyerna i Florens, och hennes ögon lyste som djupblå safirer när hon lyssnade till hans författardrömmar. Han hoppades att en dag kunna ge ut en novellsamling. Hon verkade förstå honom så väl och bry sig om allt som betydde något för honom.

Hennes föräldrar hade rest med henne till Deauville, och han följde efter dem dit och sedan till Rom, Pompeji, Capri, London och slutligen tillbaka till Paris. Vart han än kom hade han vänner, och han dök helt lägligt upp överallt. Så ofta han kunde var han ute och promenerade med henne, eller eskorterade henne till baler, eller tillbringade långtråkiga kvällar i hennes föräldrars sällskap. Hon hade blivit som en drog för honom, och hon bara måste bli hans. Inte ens absint var på långa vägar lika fascinerande som den här flickan. När augusti kom och de befann sig i Rom märktes samma otyglade passion i hennes blick som i hans när hon såg på honom.

Han gjorde hennes föräldrar nervösa, men trots allt kände de ju till hans familj, och han var belevad och intelligent. Dessutom var det svårt att förbise att han var ensam arvtagare till en ofantlig förmögenhet. Rikedomarna betydde ingenting för Marielle. Hennes föräldrar var välbärgade, och pengar var något hon aldrig ägnade en tanke. Det enda hon tänkte på var Charles, hans starka händer och armar, hans breda axlar, det vilda uttrycket i hans ögon när de hade kysst varandra, de fint utmejslade anletsdragen, som påminde om profilen på ett antikt grekiskt mynt, och hur öm och varsam han var när han rörde vid henne.

Han hade inte för avsikt att någonsin återvända till Förenta staterna, det klargjorde han på ett tidigt stadium. Han och hans far hade inte varit överens sedan han rymde till kriget som femtonåring, och återkomsten till New York efter det hade varit en mardröm. Det kändes som om staden var för trång för honom, för instängd och enformig. Man ställde för höga förväntningar på honom beträffande saker som han inte hade en tanke på att ägna sig åt – plikter i sällskapslivet och mot familjen, investeringar, aktier och fonder, faderns affärsverksamhet – allt detta som Charles en dag skulle ärva. Livet hade mer att erbjuda än så, förklarade Charles för Marielle och drog händerna varligt genom hennes silkesmjuka, kanelbruna hår som nådde henne långt nedanför axlarna. Hon var lång till växten men såg ändå liten ut bredvid honom, och hos honom kände hon sig spröd och bräcklig och ändå underbart trygg.

Han hade bott i Paris i fem år när de träffades, och där stortrivdes han. Där hade han sin tillvaro, sina vänner, sitt författande, sin själ och sin inspiration. Men i september skulle hon fara hem med båt till Staterna igen, till det skyddade liv som väntade henne, till männen hon skulle träffa, till flickorna som var hennes vänner och till det lilla men eleganta stenhuset på Östra sextioandra gatan. Det kunde inte nämnas på samma dag som familjen Delauneys hem tio kvarter norrut, men det var synnerligen respektabelt – och tråkigt. Det gick heller inte att jämföra med Charles vindskupa på Rue de Bac, som han hyrde av en utfattig adelsdam. Charles tog Marielle med sig dit en dag, och det slutade nästan med att de älskade med varandra. Men i sista ögonblicket hade han tagit sitt förnuft tillfånga och brådstörtat lämnat rummet några minuter för att lugna ner sig. När han kom in till henne igen satte han sig bredvid henne på sängen, och hon rättade till sina kläder och försökte samla sig.

– Förlåt mig.

Hans mörka hår och lysande gröna ögon gav honom ett dramatiskt utseende, men hon blev som alltid rörd av hans plågade uttryck. Hon hade aldrig känt någon som tillnärmelsevis liknade honom, eller gjort det som hon plötsligt ville göra med honom. Hon förstod att hon höll på att förlora sig helt till honom, men hon rådde inte för det. Hon sänkte huvudet så att det mjuka, rödbruna håret dolde halva ansiktet.

– Marielle, sa han milt. Jag klarar inte av det här längre. Du driver mig från vettet.

Men han gjorde samma sak med henne, och hon njöt av det. Ingen av dem hade upplevt något liknande förut.

Hon log mot honom med ett mycket gammalt och vist uttryck i ögonen. Han böjde sig fram och kysste henne. Närheten till henne berusade honom. Det enda han visste säkert var att han inte stod ut med att mista henne. Han ville inte resa till New York för att be om hennes hand eller förhandla med hennes far. Han tänkte inte vänta en enda timme till; han ville ha henne nu, i detta rum, i Paris. Han ville ha henne hos sig för all framtid.

– Marielle?

Han tittade allvarligt på henne, och hennes ögon mörknade.

– Ja? sa hon lågt.

Hon var så ung, men hon var huvudlöst kär i honom, och han kände henne tillräckligt väl för att ana hur stark i anden hon var.

– Vill du gifta dig med mig?

Hon flämtade till och skrattade sedan.

– Menar du allvar?

– Ja, det gör jag. Vill du?

Han var skräckslagen. Tänk om hon sa nej! Det kändes som om hela hans liv hängde på vad hon skulle svara. Tänk om hon inte ville gifta sig med honom. Tänk om hon trots allt hellre ville resa hem med sina föräldrar. Tänk om det hela bara var en lek för henne. Men av uttrycket i hennes ögon förstod han att hans farhågor var grundlösa.

– När? frågade hon.

– Nu, sa han med dödligt allvar.

– Du kan inte mena vad du säger.

– Det gör jag visst.

Han reste sig och började vanka runt i rummet som ett ungt lejon. Ena handen drog han genom håret medan han gjorde upp planer och iakttog henne. Plötsligt stannade han och tittade spänt på henne. Luften i rummet kändes laddad.

– Jag menar verkligen allvar, Marielle. Men du har inte besvarat min fråga än.

Han sprang fram till henne och tryckte henne hårt intill sig. Hon skrattade för att han bar sig så befängt åt.

– Du är inte klok!

– Nej, det är jag inte. Och inte du heller. Nå, vill du?

Hon höll om henne ännu hårdare, och hon låtsades skrika, men då hårdnade greppet ytterligare. Hon skrattade hjälplöst, och han kysste henne tills han tvingade fram ett svar mellan kyssarna.

– Ja… ja… ja! Jag vill.

Hon var andtruten, och de log båda två. Hon lutade sig bakåt och lyckan sken i hennes ögon.

– När tänker du tala med min far?

Charles uppsyn mulnade.

– Han kommer aldrig att gå med på det. Om han gör det, skulle han insistera på att vi flyttar till Staterna och lever ett seriöst liv där han kan hålla ögonen på oss. Men jag vägrar!

Han liknade ett inburat lejon när han på nytt började vanka runt.

– Vägrar fråga min far eller vägrar flytta till New York?

Hon såg orolig ut och sträckte ut sina långa, gracila ben framför sig. Han försökte låta bli att titta på dem.

– New York, förstås, och… Han hejdade sig igen och gav henne en genomträngande blick under det rufsiga, svarta håret. Vad säger du, ska vi rymma?

Hon blev förstummad, men hon kände honom tillräckligt väl för att förstå att han menade allvar.

– Gode Gud! De skulle slå ihjäl mig.

– Det tillåter jag inte. Han satte sig bredvid henne igen medan de funderade på saken. Du reser om två veckor, så om vi ska göra det får vi skynda oss.

Hon nickade tankfullt och övervägde saken, men hon visste redan att hon gjort sitt val. Hon skulle kunna följa honom till världens ände. Och när han kysste henne igen fanns inget tvivel kvar.

– Tror du att de kommer att förlåta oss till slut?

Hon var bekymrad för sina föräldrar. I likhet med Charles var hon enda barnet, och hennes far var mycket äldre. De väntade sig så mycket av henne, i synnerhet modern. Marielle hade gjort sin debut i societeten föregående vinter, och så hade de gjort den obligatoriska rundresan i Europa. Nu väntade de sig att hon inom kort skulle finna en passande make. Med avseende på släktförbindelser var Charles faktiskt passande, men det gick inte att förneka att hans livsstil, åtminstone för närvarande, var en smula excentrisk. Hon hoppades att hennes far skulle tro på att han skulle lugna ner sig med tiden. Men när hon samma kväll försökte prata med fadern om saken tyckte han att hon skulle vänta tills Charles verkligen hade lugnat sig.

– Vänta och se vad du tycker om honom när han kommer till New York, rådde han. Till dess finns det mängder av stiliga unga män som väntar på dig hemma. Du ska inte tappa huvudet för den här mannens skull.

En ung Vanderbilt hade uppvaktat henne i våras, och så fanns det en snygg ung Astor som hennes mor ansåg lämplig. Men Marielle var inte intresserad av dem längre, om hon någonsin hade varit det. Hon hade inte en tanke på att vänta på att Charles skulle flytta tillbaka till New York. Det skulle han säkerligen aldrig göra, inte med hans åsikter om New York, om hela Förenta staterna för den delen, och särskilt som han var osams med sin far. Han trivdes där han var; han hade njutit av de senaste fem åren. Paris passade honom som en handske.

Tre dagar innan hennes föräldrar skulle resa rymde de. De lämnade ett meddelande åt dem på Hotel Crillon. Marielle hade dåligt samvete för sorgen hon vållade sina föräldrar, men å andra sidan trodde hon att de skulle bli nöjda med att hon gifte sig med en Delauney. Helt rätt hade hon inte på den punkten, med tanke på Charles vilda rykte, men det mildrade slaget för dem en smula. I brevet skrev hon att de kunde resa hem utan henne och att Charles och hon skulle komma och hälsa på över julen. Men så nonchalanta var de inte, utan de väntade envist och vredgat på att de unga tu skulle återvända till Paris. De hoppades kunna upphäva äktenskapet och tysta ner hela affären innan det blivit skandal. Ambassadören visste förstås vad Marielle hade gjort, för de hade sökt hjälp hos honom, men allt hans diskreta förfrågningar fått fram var att de hade blivit vigda i Nice och troligen bilat över gränsen till Italien kort därefter.

Paret firade en ljuvlig smekmånad i Umbrien, Toscana, Rom, Venedig, Florens och vid Como-sjön, de gjorde en avstickare till Schweiz, och två månader senare, när oktober närmade sig sitt slut, var de tillbaka i Paris. Hennes föräldrar bodde kvar på Crillon, och när de nygifta kom hem till Charles lägenhet väntade ett meddelande på dem där.

Marielle kunde knappt fatta att föräldrarna var kvar, att de hade väntat på henne. Under de två månader som förflutit hade de inte kommit att se mildare på dotterns rymning. När Marielle och Charles dök upp på hotellet, hand i hand och strålande av lycka, krävde de att Charles omedelbart skulle ge sig i väg och klargjorde att de redan följande morgon skulle börja vidta åtgärder för att få äktenskapet upphävt.

– Det vore inte så klokt av er, sa Marielle lugnt.

Charles måste le när han såg hur hon stod på sig för hans skull. För att vara en blyg och tystlåten flicka var hon anmärkningsvärt beslutsam när det gällde något hon brydde sig om. Han var glad över att hon reagerade som hon gjorde nu. Men i nästa stund blev han totalt överrumplad.

– Kom inte och tala om för mig vad jag ska göra! röt hennes far.

Hela tiden gick hennes mor på om hur otacksam hon var, hur riskabelt hennes liv med Charles skulle bli, att de bara ville hennes bästa, och nu hade hon förstört allt för sig. Mitt i stormen stod Marielle och iakttog dem lugnt. Hon hade plötsligt blivit en vuxen kvinna, och Charles visste att han skulle beundra henne i resten av sitt liv.

– Äktenskapet kan inte upphävas, pappa, sa Marielle lågmält. Jag väntar nämligen barn.

Charles stirrade på henne, häpen och road. Det var säkert inte sant, men det var ett perfekt sätt att få dem att ge upp försöken att upphäva äktenskapet. Så fort orden var sagda bröt helvetet löst. Hennes mor grät ljudligt, och hennes far satte sig tungt ner och började flåsa efter luft och påstod att han fått smärtor i bröstet. Hennes mor skrek att Marielle tog livet av honom. Den gamle mannen hjälptes ut ur rummet av sin goda hustru, och Charles föreslog att de skulle återvända till Rue du Bac och diskutera vidare med svärföräldrarna senare. Han och Marielle promenerade några kvarter i den varma luften. Charles log brett när han drog henne intill sig och kysste henne.

– Det där var briljant. Jag borde ha tänkt på det själv.

– Det var inte alls briljant. Det var sanningen.

Hon såg mycket belåten ut. Den lilla flickan som hon hade varit för bara en liten stund sedan skulle nu själv bli mor. Charles stod som förstenad.

– Menar du allvar?

Hon såg upp på honom och nickade.

– När hände det?

Han såg mer överraskad än orolig ut.

– Jag vet inte riktigt… Rom, kanske? Venedig? Jag var inte helt säker förrän i förra veckan.

– Din lilla skurk, varför har du inte sagt något? När ska Delauneys arvinge se dagens ljus?

– I juni, tror jag.

Han hade aldrig tänkt mycket på att bli far. Det borde ha skrämt honom, med tanke på det fria liv han levde, men sanningen att säga var han förväntansfull. Han hejdade en taxi, och på vägen mot Rue du Bac satt de i baksätet och kysstes som två barnungar i stället för ett par blivande föräldrar.

Hennes föräldrar var lika upprörda följande dag, men efter två veckors argumenterande tog de skeden i vacker hand. Marielles mor gick med henne till en amerikansk läkare på Champs Elysées, och det fanns inget tvivel om saken – hon var gravid. Nu var det otänkbart att upphäva äktenskapet. Deras dotter var lycklig, och de skulle få finna sig i Charles Delauney som svärson, vare sig de gillade det eller ej. Innan de slutligen reste lovade han dem att skaffa en bättre lägenhet, en husjungfru, en barnsköterska och en bil. Han skulle bli en respektabel man, som hennes far begärde.

Kort därefter reste Marielles föräldrar hem ombord på France. Den sista tidens bråk hade varit så uppslitande och tröttande att Marielle och Charles kom överens om att inte resa till New York över julen, kanske aldrig. De var lyckliga i sin vindskupa på Vänstra stranden och trivdes med sitt liv med varandra och med hans vänner. Hans skrivande gick också bättre än någonsin. I Paris 1926 hade livet för en kort, lysande period varit fulländat.

När Charles sköt upp den tunga katedralporten tyckte han att kylan trängde ända in i märgen på honom, och det bultade mer än vanligt i benet. Vintern hade varit lika bitter i Europa. Det var så länge sedan han varit i New York, så länge sedan han varit i en kyrka. Han steg in och tittade upp mot det höga, välvda taket. På sätt och vis ångrade han att han rest hit. Det var deprimerande att se fadern så dålig, så omedveten om sin omgivning. För ett ögonblick hade det verkat som om han kände igen Charles, men så var stunden förbi, och den gamle mannens ögon blev tomma innan han slöt dem och slumrade till. Charles kände sig övergiven varenda gång han tittade på honom. Det var som om den äldre Delauney redan var borta. Nu hade Charles ingen kvar. Alla var borta, till och med hans krigskamrater i Spanien. De var nästan för många att kunna be för.

En präst i svart kåpa korsade hans väg. Charles gick sakta fram till ett litet altare längst bak i kyrkan. Två nunnor bad där, och den yngre av dem log mot Charles när han stelt föll på knä bredvid dem. Hans svarta hår var gråsprängt, men hans ögon hade alltjämt samma glöd som de haft när han var femton, och han utstrålade styrka, kraft och energi. Till och med den unga nunnan kände det. Men hans blick var sorgsen när han böjde ner huvudet och tänkte på alla dem som hade betytt så mycket för honom, dem han älskat, dem han slagits vid sidan av. Men det var inte för deras skull han kommit hit för att be. Han hade kommit för att detta var årsdagen av den värsta dagen i hans liv. Två veckor före jul för nio år sedan. En dag han aldrig skulle glömma – dagen då han nästan hade dödat henne. Han hade varit utom sig av raseri och smärta, en smärta så sönderslitande att han inte stod ut med den. Han ville slita henne i stycken, vrida klockan tillbaka så att det aldrig skulle ha hänt. Och ändå hade han älskat henne så djupt, älskat dem båda två. Han stod inte ut med att tänka på det. Han sänkte huvudet, oförmögen att be för honom eller henne, för sig själv eller någon annan, oförmögen att tänka… Smärtan var fortfarande olidlig, den enda skillnaden var att han numera sällan tillät sig att tänka på det som hänt. Men när han rörde vid gömslet i sitt hjärta där de båda ännu bodde, fylldes han av känslor så våldsamma att han knappt kunde dra andan. En tår rann långsamt nerför kinden medan han stirrade framför sig. Den unga nunnan iakttog honom där han låg på knä, länge, utan att se någonting, och tänkte på dem och det liv som inte fanns längre. I dag hade han ändå velat bege sig hit för att komma dem lite närmare. Det kändes ännu värre för att dagen inföll så nära jul.

I Spanien skulle han ha letat upp en kyrka någonstans, ett litet kapell, knappt mer än ett skjul, och han skulle ha upplevt samma tankar och samma genomborrande smärta, men enkelheten i tillvaron han förde där skulle ha tröstat honom. Här hade han ingenting till tröst, bara främlingar i en ofantlig katedral av kall, grå sten, inte olikt de kalla grå stenväggarna i det stora hus han nu delade med sin döende far. När han dröjande reste sig visste han att han inte skulle stanna länge i Staterna. Han ville tillbaka till Spanien. Där behövdes han. I New York fanns ingen som behövde honom, förutom bankirer och jurister, och dem brydde han sig inte om, ännu mindre nu än i sin ungdom. Han hade aldrig blivit en respektabel man som hans svärfar hoppats. Han log vid