Alice dansar

By Lena Katarina Swanberg

Tänk om det finns ett annat liv? Någon annanstans, på annat vis. Ett liv som var mitt det med. Ett annat sätt att tänka och att vara. Så började det. Med en tanke. Kort därpå bestämmer Alice sig för att lämna Stockholm och bege sig mot Grekland, sökandes efter det där andra jaget. I hela sitt liv har hon ansvarat för och vårdat andra, ständigt åsidosatt sig själv, och när hon kliver i land på ön Hera har hon en vag känsla av att det är precis där hon ska vara. Att hennes resa är förutbestämd att föra henne rätt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726790894

Book preview

Aspenström

1

Det var sig inte likt. Utan att hitta orden kunde Alice efteråt minnas att hon kände skillnaden redan när hon stod vid akutmottagningens lucka. Hon hade Pelles vita sjukbricka i handen, kände dess kyla sprida i fingertopparna, anade ovissheten i andningsluften. Sköterskorna hade annan snabbhet, lade honom direkt på eget rum. Hon behövde inte tjata. Hon brukade få tjata. De små, små tecknen på förändring.

– Det blir väl bra, då kan jag lättare dansa för dig. Ingen behöver bli störd, sa hon till Pelle medan hon hängde in hans kläder i den smala sjukrumsgarderoben.

– Kommer du ihåg när jag fick dansa i duschrummet för att den där sura gubben vägrade sätta upp sin skärm?

Det var något segt i rummet som hon aldrig inandats förr, en flimrig långsamhet som bäddade för väntan. Lättheten i tonen räckte inte som motstånd, orden sjönk ihop. Alice steg försiktigt i den nya stillheten runt sängen, kände dess infettat ogenomträngliga yta, kyldes av bristen på uppbyggnad. Hon anade celler som slocknade snarare än letade stridslystna lösningar. Stillhet rådde, för den skull knappast läkning. Pelle såg ut som han brukade när hjärtat krånglade, hängig. Tung andning, en sårig flämtning emellan. Det var inte kroppen som orsakade oron, mer luften omkring. En flytande vithet, som mjölk. En annan lukt. En okänd doft från lakanen, en

sur nattsvett som var sjukdomens egen.

– Du luktar som mamma gjorde innan hon dog, for det genom huvet på Alice, så snabbt att hon inte hann stoppa. Förfäran var för stor för ord, visste inte Pelle själv, kunde han gott slippa. Alice nöjde sig med att stoppa om honom, sedan gick hon.

– Dra så långt ner att det räcker åt mig också, brukade Pelle säga när han var liten och blåheten spred sig över läpparna. Nu andades hon för dem båda, djupt ner i lungorna. Den kalla luften upplivade och kyrkklockan slog redan sju. Hon kunde lika gärna ta en dusch på dagis i stället för att ta vägen om lägenheten på Linnégatan. Bilen fick väl stå kvar ute hos Pelles.

Ute övergick novemberkylan i normaldroppande milt gråregn, lukterna vände tillbaka när kylan försvann. Staden passerade näsan som den brukade, höst och blöt skolväska. Lövens prassel multnade och teg, naturens ljud tystnade och Pelle blev kvar på sjukhuset. Normalt tog det bara några dagar innan hjärtat hade lugnat ner sig, Alice kunde rutinerna, brukade se förbättringen dag för dag. Det var något nytt. En tärande vithet över ljuset därinne, annan rytm hos dem som letade orsak till verkan. Alice kände oron klösa förgäves mot ispelarens glatthet, hon förstod inte men vägrade att fråga. I motviljans botten låg dävenheten, den övervarma instängdheten bakom vädringsgliporna, det vita fraset av hyperhård mjukhet, vetenskapens triumf över den rämna där kroppen bygger bro till själen. Slangar, utsöndringar och bubbel tog inte kraften ur henne. Snarare var det medlidandets tyngd och den obändiga långsamheten i liv som till ljudet av sin egen leda bara förmår vara vegetation. Alice rusade för fort genom korridorer där sjuka hasade mot tveksam bättring. Hon hatade de små krukväxterna på ännu mindre dukar uppepå ljusa träytor, de väckte hennes lust till starka träd med blåst i kronan. Alice hade skuldkänslor för sin intensiva längtan ut. Hon virade den i stora sjalar så att den inte skulle synas, höll ihop andan om illamåendet och knöt händerna om hemligheten. Så lätt är det inte.

–Jag känner hela vägen hit att du vill ut. Det är tur att det inte är du, du skulle inte stå ut.

–Jodå, sa Alice, men bara om jag måste. Nu är det faktiskt du som måste, inte jag. En annan gång är det jag, då kommer du också och hälsar på mig ofta i stället för länge åt gången.

Hon visste vad som kom härnäst, hon viftade med tårna redan innan Pelle lyfte blicken och log sitt ljusa leende. Alice ryckte till. Såg inte hans händer ännu mer blåådrat tunna ut än i går? Skulle han verkligen bli ännu magrare bara på grund av hjärtat? Varför blev det inte ordning på hjärtrytmen?

– Bara du dansar för mig, så får du gå sedan. Jag lovar.

Alice reste sig ur besöksfåtoljen och gick fram till

sängen. Hon höll Pelle om axlarna, såg in i hans ögon för att leta reda på honom och hålla fast, men såg bara sig själv, långt, djupt därinne. Hans pupiller vidgades och blev stora som pupiller blir när ögat älskar vad det ser, spegelbilden försvann och Alice såg ner i det svindlande bråddjup som är vi alla tillsammans. Hon rätade på sig, suckade.

– Jag måste förnya mig. Du är sjuk för ofta, jag hinner aldrig få upp min danslust mellan varven, jag får köra på rutin.

Pelle skrattade och lade ena armen under huvudet som stöd.

– Det gör inget. Jag har sett dig svinga i väg så många gånger att jag ser samma vad du än gör, jag ser dig, det är huvudsaken. Kör på bara.

Alice knöt av sig kängorna, trippade ut i strumplästen på den lilla golvytan mellan sängen och fönstret, lyfte armarna högt ovanför huvudet, händerna i spets uppåt. Hakan lyft, kroppen högt upp på tå, ryggen så rak att den nästan övergick i svank och magen in. Ett ögonblick tappade hon balansen och sjönk ner på hela foten, men direkt upp på tå och ena knäet upp och ut och ner, sedan andra benet stelt sträckt rakt bakåt, en snurr på ena foten och två snabba kliv med armarna Sträckta rakt bakåt, fingrarna i spret som på en ballerina i Svansjön. Alice vände om, vek huvudet åt sidan och sträckte armarna åt samma håll, snurrade ett varv till och lyfte åter armarna ovan huvudet. Ingen musik, ingen tutu, inga slöjor, ingen scen, inga applåder. Bara Alice som dansade samma strumplästdans som hon dansat sedan hon var sex och hade vingar på klänningen som fladdrade.

Kära Alice. Vemod sköljde genom Pelles bankande trötthet, han drog sjukhusfilten högre upp, och påminde sig att han skulle be Alice om en filt till. Hans hjärta tålde inte kärleken som vid åsynen av dansen dunkade blodet fortare genom kroppen. Han fick en impuls att blunda, men höll blicken stadigt fäst vid den kringhoppande gestalten. Än for hon dit, skutt upp i luften och snurr på stället, högt upp på tå. Pelle log, mest därför att han inte vågade brista i skratt. Alice kände att han hade fått nog och pustade.

–Varför skrattar du inte? Hoppar jag inte högt nog, eller vad är det? Borde jag ta i mer på snurren?

–Jag är för klen. Jag kan faktiskt skratta ihjäl mig, det vill jag inte, du ser inte klok ut.

Alice kände att hade hon dansat längre hade hon fått börja klä av sig, svetten bröt fram under brösten. Medan hon sköljde av ansiktet vid det lilla handfatet i hörnet fnittrade hon och Pelles leende värmde rummet bakom hennes rygg. Hon visste att han kunde skratta högt och länge, det kan inte alla. Hos en del blir skrattet aldrig till ljud. Det torkar inne, sitter hopkrupet i bröstet, längtar efter att växa sig stort och rulla fram lika lustfyllt som såpbubblor i sol.

–Mamma kunde aldrig skratta så det hördes, kommer du ihåg det, hon fick bara fram klent flås, sa Alice medan hon torkade sig i ansiktet med en pappershandduk och längtade efter nött linne.

–Hon gillade alltid när du dansade, det vet du, avvärjde Pelle och lade handen över bröstet på hjärtsidan, i den masserande rörelse som alltid, verkligen alltid, avbröt varje tänkbar början till samtal som kunde innebära delade meningar om något alls.

Alice suckade.

–Jodå; Men enda gången jag hörde henne skratta så det hördes, det var i alla fall den gången som den där kvinnan dansade i TV, kommer du ihåg?

Pelle nickade. Han hade länge sedan glömt. Samtal mellan dem som talat länge följer mönster. Det en minns, kommer den andra ihåg att den andra minns, det är inte så noga vad som är vad, vem som säger vilket, till slut inte ens hur det var. Myten tar vid, den kallas sanning. Men sanningen är långt borta, den har ingen. De som berättar sanna historier berättar dem alltid olika, äsch, så där var det inte, aldrig kan du säga som det verkligen var. Längtan att vara överens räcker långt, minst en måste kunna tiga om sitt.

Per mindes inte. Men det räckte att i Alice levde bilden av en komiker vars piruetter blev fel. Armarnas fladdrande fågelvingar framkallade skratt mer befriande än korsettuppknäppning. Stegen som hos en äkta ballerina väcker publikens sorg, kärlek och längtan, blev till komikens storslagna redskap. Publiken kände förnedringen klafsa i själens sugande lera, att skratta hjälper, gärna åt någon annan. Alice kände igen tyngden av sammanbitet glädjesprutande ambition. En enda gång. Alice glömde aldrig. Det var den gången mamma skrattade högt. Hade det inte varit för den dansen, hade den skuttande sexåringen försvunnit när sjuårsdagen bringade skolgymnastikens kroknade pina.

– Kommer du ihåg när jag dansade hos Mona när hon fyllde fyrtio, påminde hon Pelle. Han hade lagt sig på sovsidan. Ögonlocken välvde tunt över en pågående inre rörelse ingen av dem ville tala om.

– Du hade druckit för mycket vin, mumlade Pelle trött, men han älskade sin lillasyster och lyckades le. Gå nu, du har fått mig att skratta i dag också, om inte du fanns skulle jag vara död.

Ordet klang mellan dem. Ekot slog som basen i en rave mot bröstbenets hålrum. Alice skyndade ut i förrådet och hämtade en extra filt. Medan hon bredde den över honom såg hon att han sov, även att han magrat sedan han kom in till sjukhuset. Förvånad insåg hon att hon själv hade gått upp i vikt samtidigt. Hon nöp sig osäkert i midjan, hur hade det gått till? Var kommer kilon från?

Alice knäppte kappans svarta stenkolsknappar, allihopa, uppifrån och hela vagen ner. Vänliga saker hjälper. Hon stängde dörren och tänkte att på vägen hem skulle hon ta vägen om Pelles lägenhet och vattna blommorna. Sånt man begriper.

Hon hade egentligen inte tänkt att fråga. På vägen ut stannade hon ändå hos den sköterska som hade ansvaret för broder Per, egentligen mest för att ge sig själv en anledning att skratta bort oron:

– Jag tror faktiskt att jag får börja banta före jul i år. Titta, kappan går snart inte att knäppa!

Sköterskan såg överraskad ut.

–Du är kanske med barn?

Alice slog ifrån sig, vilken tanke. Men när hon nu ändå stod där, tyckte hon att hon borde visa sig intresserad av Pelles prognos. Hon ville aldrig annars ha besked om annat än när hon kunde hämta tillbaka till förorten där de båda växt upp och han blivit kvar med sitt hjärtfel.

– Hur är det med honom egentligen? Varför tar det så lång tid att få honom frisk?

Sköterskan såg på Alice. Det var som ville hon pröva hur Alice funderade, innan hon svarade som hon tänkte.

–Jag vet inte, sa sköterskan långsamt, men det är som om din bror inte längre har lust att bli bra. Då är det svårt att läka.

Sedan återtog hon sitt svala, tydliga språk och sa. att alla givetvis gjorde allt som var möjligt och bara proverna kom på tisdag, skulle Pelle säkert vara hemma igen, i alla fall till jul, även om hon förstås inget kunde lova, Alice fick väl höra med doktorn.

2

Men så började det inte .

Förmodligen flyr livet först, längtan en hjälplöst fladdrande draksvans bakefter. Alice huttrade. Ruggigt kallt i porten. Klart hon längtade, livet en seg väntan på annat. Det fanns gånger när värken uppstått före tomrummet. Inget ovanligt i det. Folk börjar längta efter varandra medan de fortfarande håller om.

Alice gäspade. Tankarna grötar sig i sennatten, gör sig märkvärdiga. Allt var som vanligt, lite kallare än normalt med tanke på årstiden. Tidig november, elak yrsnö allaredan. Alice drog täckjackan tätare och såg ambulansens blinkande blåljus köra fel nere i korsningen, precis som den brukade. Såg den backa och ta till höger uppför backen, äntligen rätt. Allt var som vanligt. Höghusens gluggar blänkte mörka, något enstaka fönster gult. Vilken tid det tog. Minst en kvart hade hon stått, de borde veta vid det här laget att det var hjärtat. Själv hade hon slutat att tro på brådskan som möjlighet, men ambulansförarna borde skynda sig. Tro på tillfrisknandet, rentav tryggheten.

Alice gäspade igen, käkarna knakade i råkylan som porten bara nödtorftigt lyckades hålla från. Lite snö for in i springan mellan port och ram. Hon hade sagt koden i telefon, för den skull litade hon inte på att de skulle minnas den. En gång hade de stått här nere och bankat

så att hela huset vaknade, det var på den tiden mamma fortfarande levde. Den enda i huset som inte märkte bankningarna var Alice, fyra och en halv trappa upp. Vilket liv. Folk njuter av att det händer något, strunt samma vad. Något att sila till pratsörja genom vin eller kaffe.

Att mamma skulle hämtas med ambulans och att Alice inte stod där nere och släppte in ambulanspersonalen eftersom hon faktiskt hade lämnat koden, var lika gemem skapsframkallande som en gårdsfest. Alla tog sig friheten att fråga hur det gick sedan, alla ringde och talade om när mamma hade råkat snubbla i trappan. Alice gjorde en grimas. Alla precis. Efteråt undrade hon över dem som aldrig sa ett ord, förmodligen samma mänskliga adrenalinskjuts i katastrofens närhet fast uttryckt tvärtom. Alice log, upplivad vid minnet, vilken pärs.

Det var så länge sedan.

Folk vande sig, som folk gör. Med tiden suckar man över det mesta. Inget ont i det. Sjukdom i sig är inte upphetsande, mer grådaskig tristess. Annat är det med bankande ambulansmän. Då vankas blommor. Så mamma dog väl så småningom och efter det var det som att Per i stället blev sjuk ännu oftare, en sorts balans det med. Lille Pelle, hans hjärta var verkligen inte starkt.

Alice gäspade. För länge sedan hade hon varit rädd för sjukdom, fruktat död. Inte för egen del, hon levde ju, men för andras. Av fasa för förändring snarare än utplåning hade Alice känt ispelaren växa inom sig varje gång ambulansen sicksackade sin långsamma väg upp mot höghusen på kullen. Den liknade döden, blek med blodröda inslag, avgaserna luktade spya och hot. Ispelaren höll henne upprätt när modlöshet annars hotade att stjälpa henne raklång. Den blev hennes stöd när mycket litet annat fanns att ty sig till. Skavde gjorde den, visst. Hellre blödande skavsår än sammanbrott.

Rätt länge tillät Alice ispelaren att smälta så snart första faran blåst över. En människa lever lättare utan ispelare, blir böjligare och mjukare, inte säkert varmare. Vartefter åren gick tedde det sig onödigt på gränsen till slarvigt att byta ispelare ideligen. Hade hon väl stagat upp dess styrka mellan svalg och bäcken, var det lika bra att låta den stå där. Snart nog behövdes den.

Rätt som det var föll mamma, snubblade Pelle, behövde Alice sin ispelares pålitliga stelhet för att hålla sig stadigt uppe. Rätt som det var behövdes