Corpus delicti

By Elias Palm and Lo Kauppi

När den unge John Westmark hittats död i sina föräldrars garage, rubricerar polisen det först som självmord. Men då rättsläkare Ella Andersson tittar närmare på fallet upptäcker hon att något inte stämmer: allting tyder på att kroppen har flyttats efter döden. Efter hand dras Ella in i en utredning som sträcker sig flera år tillbaka i tiden. Motvilligt tvingas hon inse att det finns märkliga samband mellan hennes egen barndom och några av de fall hon arbetar med. Samband som någon tycks vara mycket angelägen om att hon inte ska upptäcka.

”Corpus delicti” är första delen i Elias Palms serie om rättsläkare Ella Andersson. En viljestark och självständig kvinna som inte drar sig för att gå sin egen väg då det gäller att få fram sanningen. Detta är en nyinspelning och en omarbetad version av första utgåvan av "Corpus delicti".

Elias Palm arbetar själv som rättsläkare sedan många år tillbaka och är väl insatt i det han skriver om.

”För att vara en deckardebut så hanteras alla ingredienser förvånansvärt skickligt och bra … Skildringen av Ella Andersson blir också ett nära och fint porträtt av en medelålders kvinna, i yrkes- och privatliv.”

/Bengt Eriksson, Kvällsposten

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9789180001199

Book preview

Corpus delicti

av Elias Palm

Copyright Elias Palm 2010, Word Audio publishing 2021

Omslag:

ISBN: 978-91-8000-119-9

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Slangen från avgasröret hade dolts med stor omsorg: Sinnrikt hade man borrat ett hål i plåten för att leda avgaserna dit oupptäckta. Det fanns rädsla i mannens blick, men han agerade med största lugn. Försiktigt stuvade han in sin packning och kröp sedan in själv. Med en dov duns slog luckan igen. Det blev nattsvart.

Bagageutrymmet var trängre än vad han hade föreställt sig och plötsligt kändes planen inte lika genomtänkt längre. Den stora ryggsäcken tvingade honom dessutom att ligga med knäna högt uppdragna mot bröstkorgen i en form av fosterställning. När motorn startade kände han omedelbart lukten av avgaser och intuitivt höll han andan. Han insåg omedelbart att han inte skulle kunna vända sig, än mindre komma åt låsanordningen. Han försökte hålla sig lugn och tänka rationellt, men inombords växte paniken, det sprängde i bröstkorgen och den mentala närvaron grumlades allt mer. Tankarna som for runt i hans medvetande stannade inte längre än bråkdelen av en sekund och ångesten var på väg att koppla sitt grepp om honom.

Vid ofullständig förbränning av kolväten, som i en bensindriven motor, bildas inte bara koldioxid, utan även dess betydligt giftigare kusin koloxiden. Gasen passerar genom de tunna väggarna i lungblåsorna och ut i blodet, där föreningen av kol och syre binder till blodets syretransporterande molekyl: hemoglobinet. Koloxiden binder så hårt att något nytt syre inte kan tas upp när blodet passerar lungorna nästa gång. När kroppen blir varse syrebristen försöker den desperat kompensera det genom att öka andningsarbetet, men hur djupa andetag man än tar binds inget nytt syre i blodet. Koloxiden som intagit syrets plats fortsätter sin för kroppen fruktlösa karusell i blodomloppet medan man långsamt driver in i allt djupare medvetslöshet.

Omsluten av avgaser och mörker nådde honom plötsligt ett lugn. För sitt inre såg han bilder som från en film. Ett leende ansikte, en strand. Bilder – inte från hans förflutna, utan från en framtid. En ljus sådan. Med bilderna kom även sinnesnärvaron. Efter ytterligare några försök att vända sig kunde han inte hålla andan längre. Girigt drog han in så mycket luft hans lungor kunde bära. Sedan bankade han. Först intensivt, sedan allt mer orkeslöst. Bilen rullade ut ur staden och vidare ut på landsbygden. Något skrik på hjälp hördes aldrig.

För att vara säker på att avgaserna haft avsedd effekt körde föraren av från den stora vägen och vidare in på mindre och mörka vägar. När gatlyktorna upphört och vägen kantades av höga granar som tornade upp sig mot den mörkblå himlen stannade bilen. Med örat tryckt mot bagageluckans svarta lack hördes endast ett dovt muller från motorn som gick på tomgång. När luckan öppnades sköljde ett moln av avgaser upp i ansiktet och det gick inte att kväva hostattacken. Konturerna av en manskropp i fosterställning framträdde sakta i det mörka utrymmet.

Om kroppen någonsin hittades skulle man i varje fall inte kunna identifiera den, tänkte han och slog med all kraft med den redan blodiga hammaren mot ansiktets nedre delar. Han kunde i efterhand inte med säkerhet säga hur många slag han utdelat, men små utspridda tandflisor skvallrade om att slagen träffat där de skulle. Sedan satte han sig till rätta i förarsätet. Även i den illa upplysta kupén kunde han se hur blod hade letat sig in under naglarna. För att inte kladda ner bilen med blod la han försiktigt i ettan och körde ut mot den stora vägen.

Kapitel 1

Ella sköljde händerna och underarmarna i den varma strålen och vattnet i den vita vasken färgades svagt rött. Det var inte likt henne att besudla sina underarmar med blod, som hon gjort idag. De blå gummihandskarna täckte bara en tredjedel av underarmarna, men efter mer än tio års arbete hade hon lärt sig att undvika onödigt kladd. Med tiden hade hon utvecklat en teknik som innebar att hon i de flesta fall hade eviscererat kroppen på några få minuter, utan ett enda blodstänk. Eviscerera. Det var egentligen bara ett finare ord för att ta ut kroppens inre organ. Men denna dag hade hon känt sig tafatt och klumpig. Blod både på henne själv och på golvet. Jag är bara lite ringrostig efter julledigheten, försökte hon övertyga sig själv. Med en uppgiven suck betraktade hon sig själv i spegeln. Ansiktet såg inte mer utvilat ut än vad det gjort före semestern, tänkte hon.

– Ella! Sekreterarens gälla röst ekade från högtalartelefonen ut i obduktionssalen.

– Jag är här! skrek hon tillbaka.

Kommunikationsutrustningen på väggen var långt ifrån modern, men den var praktisk när händerna var kladdiga.

– Vi har en möjlig donation på väg in, basunerade sekreteraren ut.

– Jag tar hand om det när jag kommer upp, svarade Ella uppgivet.

Hon hade hunnit glömma hur intensiva de första dagarna efter en semester kunde kännas, men lyckligtvis var det redan torsdag och helgen hägrade. Det var inte ofta hon hade kunnat ha en sammanhängande julledighet. Vanligtvis gick det sällan mer än två veckor mellan arbetets lite mera blodiga inslag, men nu var det nästan fyra veckor sedan hon hade satt foten i salen. Vanligtvis var hon förbluffande flink med kniven och förhoppningsvis skulle den talangen snart infinna sig igen. Jämförelsen mellan att utföra en obduktion på en människokropp och att cykla var kanske en smula makaber, men det fanns en likhet. Hade man en gång lärt sig, glömde man det aldrig.

Trots underbemanningen hade Ella fått igenom sitt önskemål om lite längre ledighet över julen. De fyra rättsläkarna och de två underläkarna på avdelningen hade de senaste fem åren tillsammans utfört ett arbete som var avsett för åtta specialister. Bristen på rättsläkare var lika påtaglig som den var svår att avhjälpa. Visserligen hade intresset för specialiteten ökat bland unga, men det skulle ta ungefär tretton år innan de var färdiga rättsläkare.

Av någon anledning slutförde långt ifrån alla underläkare sin specialistutbildning. Kanske var det för många en alltför stor omställning att gå från den tröstande och botande läkarrollen till rättsläkarens mer objektiva och distanserade hållning. Därför ansträngde man sig numera för att hitta rätt personer redan från början, men i väntan på dem fick Ella och hennes kollegor hjälpas åt bäst de kunde.

Två veckor, över jul- och nyårshelgen, hade hon och Markus tillbringat i en stuga i fjällen. Resan hade varit deras sista gemensamma satsning för att rädda det fjorton år gamla förhållandet. Tanken var att de skulle åka bort tillsammans och avskärma sig från omvärlden. Ella hade sett vardagens rutiner och deras krävande arbeten som den främsta orsaken till att förhållandet knakade i fogarna. Men efter semestern var hon på det klara med att det var just det som hade hållit dem samman så pass länge. I frånvaro av jourer, möten och tjänsteresor, när inga ursäkter för deras bristande engagemang längre fanns, stod det klart att det inte heller fanns något förhållande att rädda. Kvar fanns bara tomhet och sorg. En sorg både över vad de en gång haft men förlorat och över vad de båda hoppats skulle komma.

Snart fyrtio år och ensam. Det var ingen tilltalande tanke. Även om Ella någonstans förstått att förhållandet aldrig skulle hålla, hade hon inte mentalt förberett sig på hur det skulle vara att bli singel igen. Hon hade träffat den två år äldre Markus samma sommar som hon fått sin läkarlegitimation. Han hade just påbörjat sin specialistutbildning till kirurg och de hade arbetat två månader på samma avdelning. En del av spänningen låg i att hålla romansen hemlig för den övriga personalen. Ett leende drog över ansiktet, där hon stod framför spegeln. Hon mindes deras nattliga möten i kulvertar och linneförråd. Det hade varit en underbar sommar. Hon hade inte haft den minsta tanke på att hon skulle tillbringa resten av sitt liv med Markus, men de hade trivts ihop och medan de gjort upp planer för framtiden rann tiden iväg. Fjorton år! Det var ofattbart.

Hon fokuserade åter på sitt eget ansikte och svepte med blicken över det långa mörkbruna håret. Hon fastnade vid ett grått hårstrå vid hårfästet. Irriterat ryckte hon bort det, men noterade snabbt att det inte var ensamt. Inte ens fyrtio fyllda och redan grå hårstrån! Hon suckade. Även om hon var väl medveten om att åldrandet hade börjat samma dag som hon föddes, var hon, som så många andra, inte riktigt redo för det när det väl blev kännbart. I grund och botten visste hon förstås att det inte alls var något fel på hennes utseende, hon hade bara under lång tid valt att inte framhäva det. Under hela barndomen hade hennes mor och mormor poängterat vikten av att utnyttja och framhäva sina behag, vilket gjort att Ella valt att revoltera mot dem. Långbyxor och polotröja hade blivit den personliga uniform som hon bar ända fram till mitten av sommaren, då de höga kragarna kändes alltför varma.

Ellas val att hoppa på läkarlinjen omedelbart efter studenten hade varit fullkomligt obegripligt för hennes mor och mormor. De hade gång på gång uttryckt sin oro över de okvinnliga arbetsuppgifter som skulle komma med läkarrollen. Ella å sin sida hade njutit av att poängtera just sådana moment vid de allt sällsyntare släktmiddagarna. Högröd i ansiktet hade hennes mormor Grete fått ångra att hon frågat Ella vad hon lärt sig under den gångna veckan. Ella hade målande beskrivit hur de lärt sig att noggrant undersöka prostatan på äldre män via ändtarmsöppningen. Allt som behövdes var ett finger, lite glidmedel och en handske. Ellas morfar hade desarmerat den laddade situationen genom att syrligt avbryta Ella och påpeka att man fick vara glad att det i varje fall bara krävdes ett finger för undersökningen.

Grete Liedenburg-Rossing. Bara namnet sa en hel del om den Ellas mormor. Grete var uppvuxen i Tyskland och hade kommit till Sverige tillsammans med sin syster efter kriget. Hon var stolt över sitt tyska arv och hade valt att behålla sitt flicknamn när hon gifte sig med Ernst Rossing. Tydligen var Liedenburg en gammal fin släkt från Bayern, vilket Grete aldrig försummade att nämna varje gång hennes bakgrund fördes på tal. Själv hade Ella bytt efternamn så fort hon blev myndig.

Ella var till skillnad från Grete oerhört återhållsam med att berätta om sin aristokratiska bakgrund, och samma sak vad gällde arbetet. Många av arbetsuppgifterna skulle nämligen för en utomstående te sig fullkomligt obegripliga, om inte rent utav makabra. Så när någon frågade Ella vad hon hade haft för sig på jobbet, valde hon många gånger att svara tämligen svävande. Hennes arbete uppfattades kort sagt som annorlunda. Det hade hon accepterat.

Ella hade med tiden förstått att även hon själv kunde uppfattas som avvikande. Hon delade till exempel inte den lyckokänsla som hennes kvinnliga vänner tycktes få när de handlade kläder, väskor och dylikt. Sådana shoppingrundor hade Ellas mor och mormor förvandlat till något som kändes allt annat än lustbetonat. Hon kunde fortfarande höra deras röster när hon tvingades till snabba klädinköp och log för sig själv vid tanken på vad hennes kvinnliga släktingar skulle ha sagt om de gröna operationskläderna som hon bar vid obduktionerna. När man är kort och kurvig är det viktigt att framhäva midjan, hade hon fått höra sedan tonåren. Visst, tänkte hon, obduktionskläderna skulle med lätthet dölja en graviditet tills krystvärkarna kom.

Ella hade själv inga barn och i ärlighetens namn hade hon och Markus knappt rört vid ämnet under de senaste fem åren. Bara det sa väl en del om förhållandet, tänkte hon. Kanske var det fortfarande inte för sent. Men innerst inne kände hon hur hon ljög för sig själv.

Arbetet med de avlidna var väldigt ansträngande, både fysiskt och mental. Trots att dödsorsaken ibland verkade självklar redan vid den yttre undersökningen av en kropp, var det ofta mycket jobb kvar även när obduktionen var klar. Denna dag hade varit en direkt påminnelse om det.

Redan när Ella på morgonen hade klivit in i den svala obduktionssalen, iklädd sina kortärmade gröna obduktionskläder och med håret uppsatt i en tantig knut, hade hon förstått att dagens första ärende inte var någon rutinobduktion. Att kropparna tillhörde yngre människor var hon van vid, till hennes avdelning kom ju även de som dött långt före förväntad tid. En del genom självmord, somliga i olyckor och andra i sjukdomar som varken de själva eller deras omgivning känt till. Men bara ett litet antal av kropparna som hamnade på hennes rostfria bord hade blivit mördade. Och det var hennes uppgift att avgöra vilken grupp den avlidna skulle räknas till. Det var just det som gjorde hennes arbete både spännande och nödvändigt: att hitta de spår och tecken som andra förbisett. Hon var en del av rättssäkerheten. I varje fall var det så hon hade tänkt under sina första år på avdelningen. Numera behövde hon ibland påminna sig om dessa nobla tankar, framför allt en varm augustidag med tre obduktioner av kroppar som alla hade legat lite väl länge innan de hittades. Även de ruttna liken var automatiskt ärenden för rättsmedicin, eftersom identiteten inte alltid var given. Oftast bar de inte längre någon likhet med sina körkortsbilder, eller någon annan bild heller för den delen.

Dessutom krävdes det ett tränat öga för att kunna upptäcka eventuella tecken på yttre våld, vilket gjort att lagstiftarna överlåtit alla förruttnade kroppar till Rättsmedicinalverket.

Obduktionssalen hölls sval, men trots att alla arbetade i kortärmade operationskläder hade Ella ändå aldrig upplevt rummet som kallt. Kanske var det plastförklädet och handskarna eller helt enkelt arbetets fysiska art som höll henne varm.

Av naturliga skäl var ventilationen av stor vikt. Ella hade för länge sedan tröttnat på den ständigt återkommande frågan om hon använde samma vita kräm under näsan som Jodie Foster hade gjort i När lammen tystnar. Hon gissade att det rörde sig om någon form av mentolkräm och att man med stor sannolikhet inte skulle ha kvar mycket till överläpp om man använt den under merparten av arbetsdagarna. Lukten var helt enkelt något man vande sig vid. Hjärnan anpassade sig fort och la sig till med en helt ny referensram för dofter. Det krävdes numera betydligt mer än en avliden människa för att Ellas luktcentrum skulle vakna till.

Ibland kunde assistenterna få för sig att försöka dölja lukterna genom att spraya diverse parfymerade vätskor i salen. De doftade oftast citrus, lavendel eller något liknande, och följden blev att Ella numera associerade även citroner och provencalska landskap med lik.

Mycket av det förberedande arbetet med kropparna hade de rättsmedicinska assistenterna utfört redan innan Ella var på plats. Förutom att de avlidna skulle mätas och vägas, ingick det i deras arbetsuppgifter att klä av dem. Assistenterna var således de som hade den första fysiska kontakten med de döda. Redan då kunde de många gånger lägga märke till eventuella avvikelser från det normala och som kunde vara av vikt för fallet.

Ellas första tanke när hon såg kroppen som låg på bordet framför henne var att hennes medarbetare i ett drag av lättja hade valt att inte klä av den unge mannen. Men efter en närmare titt anade hon att så inte var fallet. Det fanns något besynnerligt i hur mannen på stålbordet var klädd. Hans åtsittande kortärmade tröja var instoppad i ett par blekta jeans, som satt märkligt högt uppdragna i midjan, med ett tunt blankt lackskärp. Inte heller var det många ungdomar som sågs i vita tubsockor nuförtiden, konstaterade hon. Även efter livets flykt kunde man se att ynglingen varit vacker. Kroppen var uppmätt till 175 cm och vägde 63 kg. Håret var blont och verkade nästan nykammat. Runt halsen kunde man ana ett grovt rep i en snara.

Ella tittade frågande på den nästan femton år äldre assistenten Johannes. Han var varken vindögd eller puckelryggig, attribut som många tycktes tro hörde till yrket. Personer som valt att arbeta med döda hade länge åtföljts av fördomar om att de skulle vara besynnerliga och svåra, men nu med alla filmer och serier med idealiserade skildringar av mordutredningar var läget annorlunda. Få saker verkade intressera människor så som ond bråd död.

Studiebesök var därför inte längre ovanliga på avdelningen. Oftast rörde det sig om poliser, åklagare eller sjukvårdspersonal. Deras besvikelse var ofta påtaglig när förväntningarna som de byggt upp under åtskilliga timmar framför teven inte infriades.

Obduktionssalen var helt fri från kakel och lysrören i taket varken blinkade eller sprakade. Ingen trasig kran stod och droppade och oftast visades obduktionssalen på eftermiddagarna, när den var tom och städad. Det enda som skvallrade om lokalens användningsområde var de fyra borden i rostfritt stål som var förankrade i det målade betonggolvet. Det hela var föga upphetsande.

För Johannes var det inte den avlidnes lite besynnerliga klädsel som hade fått honom att vänta med avklädningen. Kunskap om ungdomars modemedvetenhet var inte hans område.

– Ta en titt på hans strumpor, sa han med en finurlig blick.

Medan Ella krängde på sig diktafonen och knöt sitt plastförkläde repeterade hon dagens första fall för sig själv. I slutet av varje arbetsdag hade de en genomgång av vilka avlidna som polisen ville att de skulle obducera följande dag. En rättsmedicinsk obduktion innefattade förutom den rutinmässiga undersökningen av kroppens inre organ även en noggrann genomgång av kroppens utsida för att söka efter tecken på eventuellt yttre våld. Det var i samband med denna undersökning som rättsläkaren ibland tog kontakt med polisen eftersom svårförklarliga fynd på kroppens utsida väckte misstankar om brott. Det kunde röra sig om avvärjningsskador på armarna hos en alkoholist, eller blåmärken på halsen vid en hängning.

Dagens första ärende hade vid gårdagens genomgång tyckts vara ett rutinfall, en tjugoettårig man som påträffats död hängandes i ett rep ute i garaget. Den unge mannen pluggade industriell design på universitetet, men bodde kvar hemma hos sina föräldrar – liksom i de flesta andra universitetsstäder var studentbostäder en bristvara. Föräldrarna hade varit bortresta över nyårshelgen och funnit sin son i garaget när de kommit hem. I anslutning till den döda kroppen hade man hittat den avlidnes mobiltelefon med ett kort meddelande: FÖRLÅT. Det fanns inga uppgifter om tidigare självmordsförsök i den kortfattade polisrapporten. Unga män som hängde sig hörde tyvärr inte till ovanligheterna.

Ella drog på sig de tjocka blå gummihandskarna och studerade de vita tubsockorna. De var nytvättade och skinande rena. Även undersidan av strumporna var helt vita. Det var först när Ella lyfte den avlidnes ben som hon noterade de små smutsiga områdena vid hälarna.

– Lite udda, eller hur? sa Johannes och ställde sig bredvid henne.

– Under förutsättning att garagegolvet inte hölls kliniskt rent har ett par skor antigen fallit av, eller tagits av, mumlade Ella för sig själv.

Johannes nickade instämmande och följde henne med blicken.

– Alternativt har någon tagit på honom strumporna efter det att han dött.

Hon resonerade vidare medan hon långsamt rörde sig runt kroppen.

– Kan du vara så snäll och ta några bilder av honom medan han har kläderna på, sa Ella. Framför allt på strumporna.

Huden på ynglingens armar var knottrig och håren stod upp, som om han frös. Likstelheten kvarstod således, noterade Ella och tog ett stadigt tag i den avlidnes arm och böjde i armbågsleden, för att få sin förmodan bekräftad. När cellernas syretillförsel stryps upphör ämnesomsättningen. Ingen energi finns då längre tillgänglig i muskelcellerna och då stelnar musklerna i det läge de haft några timmar efter att döden inträffat. De allra minsta musklerna, bland annat de som reser hudens små hårstrån, förkortas något, vilket ger den avlidne gåshud.

Armbågsleden bjöd till hennes förvåning inget motstånd. Det gjorde däremot fingerlederna, som krävde hennes fulla muskelstyrka för att ge vika. Var likstelheten en gång bruten förblev musklerna mjuka och rörliga. Vanligtvis hade assistenterna redan brutit likstelheten i armarna, eftersom det ofta krävdes för att kränga av de avlidnas kläder, men i detta fall var ju ynglingen fortfarande klädd. Ella gick vidare och testade likstelheten i benen, där den fortfarande fanns kvar.

– Har du rört armarna?

Johannes skakade bara på huvudet till svar. Ella konstaterade att axelleden också var mjuk och rörlig.

När Johannes hade fotograferat färdigt klädde han av liket, medan Ella bläddrade i polisrapporten för att kontrollera att hon inte missat något om att den avlidne hade flyttats. När hon åter vände sig mot kroppen, som nu låg naken på metallbordet, såg mannen betydligt yngre ut än vad han gjort med kläder på.

På bordet låg någons son, kanske någons pojkvän. Ofta var det olycklig kärlek som fick de unga att skrika ut sin förtvivlan på detta självdestruktiva sätt. Männen hängde sig, kvinnorna överdoserade tabletter. Men en hängning var oftast en oåterkallelig handling till skillnad från intag av stora mängder tabletter, som i många fall kunde behandlas om personen i fråga hann få vård i tid. Efter en magpumpning tillkallades en konsultläkare från psykiatrin, och det hela ansågs vara för ett rop på hjälp.

Ella tryckte på snabbtelefonen och väntade på att någon på expeditionen skulle höra henne.

– Kan du be Jens att ta reda på när pojken som hängt sig senast var sedd i livet?

Hon bläddrade tillbaka till första sidan för att kontrollera namnet.

– John Westmark, förtydligade hon.

– Det ska jag framföra, hördes i högtalaren, sedan bröts kommunikationen.

För att inte påminnas alltför mycket om den sorg och saknad som dödsfallet innebar för människor i den dödes närhet, eller hur onödiga och meningslösa vissa dödsfall tedde sig, försökte Ella betrakta de avlidna endast som kroppar. Den fysiska återstoden av ett liv. Den kropp hon fick på sitt rostfria bord var i hennes ögon inget mer än ett skal. I många fall hjälpte detta tankesätt henne att se bortom all tragedi som passerade hennes sal. Bara i enstaka fall trängde smärtan hos de anhöriga, eller den smärta hon föreställde sig att den avlidna behövt uthärda, igenom den mur som hon byggt upp. Hon försökte intala sig att det var det som gjorde henne mänsklig och att hon ännu inte blivit helt avtrubbad.

Efter att ha noterat likfläckarnas utbredning, ställde hon sig vid den unge mannens huvudända och betraktade hans ansikte. Runt ögonen, i pannan, på kinderna och kring öronen noterade hon små punktformiga blödningar i huden. Liknande små blödningar hittade hon också på insidan av ögonlocken och i munslemhinnan. Hon avlägsnade sedan repet – som var av den typ som brukar användas vid bogsering av bilar – och kände efter om nacken tycktes vara bruten. Ett kraftigt avtryck efter repet kvarstod på huden, även sedan hon avlägsnat snaran. Ella beskrev detaljerat avtrycket i sitt protokoll.

När hon gått igenom resten av huden utan att notera något avvikande, fattade hon kniven och påbörjade den inre undersökningen. Vid hängningar riktade Ella särskild uppmärksamhet mot halsen och nacken. Eventuella skador på tungbenet eller blödningar i halsmuskulaturen kunde tyda på att den döde i själva verket strypts och hängts upp efter döden. Men ynglingen hade inga sådana skador.

Hennes detaljrika protokoll utmynnade i ett utlåtande där hon beskrev vilka fynd hon gjort, vad den kemiska undersökningen av kroppsvätskorna visat och vad dödsorsaken varit. Det var också viktigt att göra en bedömning av det som lite klumpigt kallades dödssätt. Hon skulle med andra ord försöka bedöma den avlidnes avsikt med den handling som lett till döden. Den bedömningen var ofta betydligt mer komplicerad när det gällde människor som avlidit till följd av läkemedelsförgiftning än då man hängt sig. Det är inte alltid lätt att avgöra om någon tagit alltför många piller för att bli hög eller för att dö. Dessutom är människor olika känsliga för läkemedel. Det finns till exempel individer som bryter ner vissa preparat betydligt snabbare än andra. Ella själv tillhörde dem som därför inte svarade på en viss typ av smärtstillande medicinering. Hon hade upptäckt det redan under studietiden när hon krävt avsevärda mängder av ett potent läkemedel för att bli smärtfri efter en ilsken tandinfektion. Dosen hon tagit borde enligt FASS gjort henne medvetslös, vilket hon stundvis nästan önskat att hon varit.

Avsikten med att arrangera ett rep runt halsen och hänga sig i det från taket var emellertid svår att misstolka. Trots det stod Ella efter obduktionen och sköljde sina händer, betraktade sina grå hårstrån och grubblade över dagens första fall.

Kapitel 2

Ellas blöta hår droppade ner över axlarna. Hon tillhörde den nya generationens rättsläkare som faktiskt duschade efter ett avslutat pass i obduktionssalen. De äldre kollegorna förundrades över de yngre läkarnas hygieniska fanatism. Kanske skulle hon också till sist nöja sig med att bara dra av sig obduktionskläderna, tvätta händerna och stänka på lite extra parfym. Fast det var inte någon tilltalande tanke.

På hennes kontor rådde oreda. Man kunde med nöd och näppe ana att det stora L-formade skrivbordet var i något ljust träslag, eftersom det till största delen var täckt av pappershögar. Där stod även två stora datorskärmar och i andra änden ett påkostat mikroskop. På besöksstolarna låg olika rättsmedicinska tidskrifter och i bokhyllorna stod metervis med pärmar, där hon förvarade all information som kunde tänkas vara till nytta. Allt från gamla vetenskapliga artiklar till utredningar från olika myndigheter som på något vis hade en beröringspunkt med rättsmedicin.

Personalen på labbet hade uppenbarligen inte legat på latsidan under mellandagarna, konstaterade hon. Intill mikroskopet hade någon staplat sex brickor med tunna vävnadsbitar från hennes obduktioner. Bitarna var nu preparerade och redo att undersökas. Men det fick vänta till en mera lämpad dag, tänkte hon. Överst i pappershögarna låg de handlingar hon behövde för att förbereda eftermiddagens besök i tingsrätten. Jobbet som rättsläkare innebar att hon då och då blev kallad till domstolsförhandlingar för att försvara, förtydliga eller ibland bara upprepa det som hon redan skrivit i ett utlåtande. Eftermiddagens förhandling hörde till den sista kategorin. Därför satt hon nu, nyduschad och för ovanlighetens skull klädd i dräkt, och förberedde sig. Hon hade egentligen aldrig trivts i den kritstrecksrandiga kjolen och kavajen, men hade noterat att det den klädseln bidrog till att inge den respekt hon behövde för att bli riktigt trovärdig.

Fallet gällde en undersökning som Ella gjort på en kvinna som påstått att hon blivit våldtagen. Även om omständigheterna sällan var de bästa uppskattade Ella de tillfällen då hon fick arbeta med levande människor. Det var dock viktigt att de som blev undersökta förstod att de inte var patienter utan målsägande i ett rättsfall. Det handlade bara om att dokumentera skadorna och senare dra slutsatser med utgångspunkt från dem. Skador i underlivet saknades oftast vid våldtäkter, så även i detta fall, men för ovanlighetens skull hade kvinnan klöst och rivit sin angripare och därmed bidragit till att åklagarens åtal kanske skulle hålla. Den misstänkte gärningsmannen hade tidigare haft en relation med kvinnan och när Ella undersökte honom hade han haft djupa rivmärken kring ögonen. Trots att hon ofta undersökte både målsäganden och den misstänkte gärningsmannen var det dock sällan hon varken kunde bekräfta eller utesluta att en våldtäkt ägt rum. Det var lagmännens och nämndemännens uppgift, inte hennes.

Någonstans under högen av papper hördes plötsligt telefonen. Irriterat sköt Ella sina anteckningar åt sidan och svarade.

– Yes!

Hon hade sett att det var ett internnummer.

– Stressad?

Det var Jens, avdelningens rättsmedicinska utredare. Utredaren, som oftast var sjuksköterska i grunden skulle underlätta rättsläkarnas arbete med att bland annat begära in patientjournaler som kunde vara till hjälp i vissa fall. Han