Cadenza

By Torsten Eriksson

Johannes, som närmar sig sextio år, arbetar tillsammans med den några år yngre Klara. Länge har han känt sig kritiskt granskad av henne och upplevt obehag av hennes närvaro. En dag under en lunch öppnar hon sig överraskande för honom och berättar att hon drabbats av cancer. När de dessutom av en slump upptäcker att den klassiska musiken är ett stort gemensamt intresse, förändras sakta hans bild av henne.

De många, långa och innerliga samtalen om klassisk musik kommer till slut även in på det personliga. Det visar sig att de är något av ensamvargar trots att de båda är upptagna i fasta relationer. Aldrig någonsin tidigare har Johannes heller känt sig så sedd och Klara visar honom ett frimodigare sätt att förhålla sig till livet. De närmar sig varandra oändligt långsamt men vågar han lita på att hon verkligen vill honom väl?

Cadenza är en berättelse om hur våra fantasier spelar oss spratt och om vår rädsla att visa oss sårbara. Torsten Eriksson skildrar här hur lätt vi tar till flykten när vi känner oss det minsta oönskade men också den obändiga kraften inom oss när vi tror oss ha hittat en själsfrände.

Som titeln antyder är klassisk musik ett av romanens teman och den innehåller många referenser till olika verk. I slutet av boken finns en lista över dem. På bokens hemsida finns en länk till en Spotifylista med samma verk.
https://www.torsteneriksson.se/cadenza

Förutom musiken visar Cadenza också på hur litteratur, poesi och en naturvetenskap som geologi, kan bidra till att vi upplever livet på ett djupare plan.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 29, 2023
• ISBN: 9789180803557

Torsten Eriksson

Författare och ingenjör, med rötter i Ångermanland, numera bosatt i Stockholm. Med en akademisk bakgrund inom musikteori, geologi, och biologi, skapar Torsten en mångfacetterad värld i sina texter. Hans skrivande inspireras av både livserfarenheter och drömmar. Trots att han inte skriver självbiografiskt eller autofiktivt, strävar han efter att förmedla autenticitet. Genom att dela med sig av sina berättelser hoppas Torsten att läsarna ska bli berörda och känna sig delaktiga. Dela gärna dina reflektioner och upplevelser av böckerna på hans webbplats: https://www.torsteneriksson.se

Book preview

1

Johannes stod ensam vid mikrovågsugnen i det trånga lunchrummet för att värma sin matlåda när Klara kom in. Hon hade varit frånvarande under några dagar efter det att hon inte återvänt efter en lunch. När han frågat efter henne visade det sig att varken någon av kollegorna eller hennes chef visste orsaken.

Den allvarliga uppsyn han skönjde i hennes ansikte fick honom att känna en viss oro. I stället för att låta sig dras med i den sa han så obesvärat han förmådde:

– Åh, du är tillbaka?

– Ja.

Utan att se på honom tog hon fram sin egen medhavda lunch ur den ryggsäck som hängde på hennes högra axel, och väntade på sin tur till mikrovågsugnen. Då hon oftast gärna glatt inlett samtal med honom förstärktes hans oro. Deras lunchlådor bytte plats i det av radiovågor intensivt bestrålade utrymmet och under tystnad iakttog de ugnens tidur. Till slut frågade han henne:

– Har det hänt något?

Klara såg länge forskande på honom innan hon med ansträngd röst sa:

– Jag har fått en cancerdiagnos.

Innan han hann säga något fortsatte hon:

– Mitt högra bröst är angripet.

Johannes blev först överraskad av det privata i hennes besked, då de ditintills endast pratat om arbetsrelaterade ämnen, så budskapet om cancer gick inte omedelbart upp för honom. Att hon nämnde sitt bröst kändes intimt och för ett kort ögonblick föreställde han sig detta bröst i sitt inre. Därefter vällde en betydligt djupare känsla av skuld upp i honom. Var cancern det dramatiska uppfyllandet av en önskan han haft en tid nu?

Naturligtvis ovetande om hans inre reaktion berättade hon vidare, nu med en mer normal röst, att cancern upptäckts under en rutinkontroll och var i ett stadium där spridningsrisken var hög, kanske redan hunnit börja sprida sig. Behandlingen skulle därför komma att starta snarast. Först skulle dock ett antal hälsoundersökningar utföras i syfte att klarlägga om hennes kropp kunde hantera det den skulle komma att utsättas för. Hon var trots allt ingen ungdom längre, underströk hon.

– Förutom cellgifter och strålning kommer bröstet troligen att tas bort. Hoppas jag får behålla det andra, avslutade hon redogörelsen på ett märkligt nyktert sätt.

Den fortsatta öppenheten hon visade om sitt privatliv och åter nämnde sina bröst fick honom att tvivla på den negativa känsla om henne han burit på. Tvärtom framstod det nu som om hon hade både förtroende och tillit till honom.

Mikrovågsugnens pling, som signalerade att även hennes mat var uppvärmd och klar att förtära, avbröt den impuls han haft om att lägga en hand på hennes axel i syfte att återgälda det förtroende hon visat honom och samtidigt ge någon sorts stöd och tröst. I stället sa han bara:

– Så otroligt jobbigt. Jag önskar verkligen att jag kunde göra något.

– De enda som kan göra något åt detta är läkarna om ens de. Så det är inget jag vare sig begär eller förväntar mig av någon annan. Att du lyssnat räcker långt.

De satte sig ner vid lunchbordet med varsin matlåda för att fortsätta samtalet medan de åt när ytterligare en av kollegorna kom in i rummet. Då det omöjliggjorde vidare samtal om hennes allvarliga situation övergick de till att tala om det projekt de båda var inblandade i.

Cancer hade alltså drabbat henne, tänkte han när han efter lunchen åter satt vid sitt skrivbord. Om hon inte överlevde den skulle hon försvinna, inte ur bara hans liv utan också från en eventuell familjs. Tänk om hon har barn? Det var svårt att ta in och han mindes ännu känslan efter det att hans egen dotter fötts. Det gick inte att förlika sig med tanken på att inte alltid finnas till för henne.

Han loggade in på datorn och klickade fram mejlprogrammet men kom inte längre. Med hakan vilande mot sina händer betraktade han planlöst de senast inkomna mejlen, ett av dem från Klara. Första gången han hälsat på henne något halvår tidigare hade hon känts exotisk bland alla blonda och blåögda i hans team. Hennes svarta krusiga hår och bruna hud hade till en början fascinerat honom oerhört. Ibland hade han sett på henne i smyg tvärs över teamrummet där de satt och tyckt hon varit vacker. Bildskönt vacker. Allt eftersom tiden gick och de samtalat några gånger hade känslan av något främmande försvunnit och hon hade blivit som en av de andra. Hennes sätt att tala hade inte heller den minsta brytning. Hudfärgen till trots hade han till slut uppfattat henne som infödd.

Han såg sig om i rummet men Klara hade ännu inte återvänt sedan de skilts åt efter sin gemensamma lunch. Mejlet från henne, som hade rubriken Mina kommentarer började han nu läsa. De var på ett dokument från en av de andra i teamet och hon avslöjade tydliga brister i det kunde han konstatera. Redan tidigt hade han upptäckt hennes enastående förmåga att upptäcka defekter och hennes skarpa intellekt hade ofta överglänst hans eget. Det utgjorde förvisso inget problem för honom. Men ibland när de samtalat var det genom hennes sätt att överträffa honom som skapat en känsla av att hon inte velat honom väl. Hon hade framstått som okunnig när hon ställt arbetsrelaterade frågor till honom och som han ibland besvarat alltför snabbt. Därefter hade hon, genom att skickligt välja följdfrågor, sakta men säkert smulat ner hans svar till vad det faktiskt var; oövertänkt och ofta rent av felaktigt. I grunden hade han uppskattat avslöjandet då det tvingat honom att bättre använda sin tankeförmåga och därigenom också kunna utvecklas i sin profession. Men det var som om hon genomskådat denna brist hos honom och gång på gång medvetet ville avslöja den och göra honom generad.

Hans blick föll på den favoritpenna, den med fyra färger, som låg framför honom på bordet. Han tog upp den, lutade sig tillbaka i stolen och började i tur och ordning trycka fram rött, grönt, blått och svart färgstift från pennan. En bra penna när man på papper vill kommentera ett dokument, tänkte han. Några veckor efter att ha börjat på den nya avdelningen, hade han själv skickat ut ett dokument för granskning. Inte illa för en nybörjare hade Klara sagt till honom någon dag senare. Men under gransknings-mötet hade hon haft kommentarer på allt. Allt! Hela dokumentet hade han behövt skriva om och han hade känt sig fullständigt tillintetgjord. Efterhand hade det gjort att han blivit på sin vakt och noggrant valt sina ord när de samtalat. Det var också som om bristen på välvilja, som han uppfattat henne, så småningom förändrade hennes utseende. Det han tyckt varit bildskönt hade ersatts av något annat. Något vasst. Någonstans där hade en önskan uppstått om att hon skulle försvinna bort från hans tillvaro. Cancer hade dock inte funnits med som ett alternativ på hur denna önskan skulle uppfyllas och hennes besked under lunchen drabbade honom således dubbelt. Ändå hade cancerbudskapet fått honom att känna sig som en uppskattad förtrogen. Kunde han vara också det? Hon ville honom inte väl men samtidigt uppskattade honom? Men vad tydde ett sådant beteende på? Konkurrens? Eller var det en önskan om kontakt som tog sig uttryck i att ställa frågor till honom hon egentligen visste svaret på? Att hans svar ibland varit direkt korkade hade gjort att hon nödgats ställa följdfrågor för att själv slippa korrigera felaktigheterna. Men om han nu framstod så okunnig vari bestod då detta intresse för honom? Kunde det vara personen bakom dessa brister hon såg? En känsla av ömhet genomströmmade honom, främst på grund av den existentiella situation hon hamnat i men också för att han kände sig sedd. Han erinrade sig andra situationer där hon bett om hjälp med att utföra något i arbetet som han tyckt varit underligt att hon saknat kunskap om. Eller i varje fall med lätthet kunnat finna information om på ett annat och mycket enklare sätt.

Johannes såg sig åter omkring i teamrummet där han satt tillbakalutad i sin stol. Klara var nu på plats igen och hans blick mötte hennes men hon vände direkt bort sin. Ansiktet, som nu lystes upp av hennes datorskärm, hade inte längre det vassa draget, vilket förbryllade honom en aning. Ett nytt mejl dök upp i hans inkorg och fick honom att fokusera på sina arbetsuppgifter.

De följande dagarna förlöpte utan att de vidare nämnde något om hennes cancer och det var som om det öppna lunchsamtalet aldrig hade ägt rum. Johannes vågade inte tränga sig på med ytterligare frågor och hon tog heller aldrig upp ämnet igen. De befann sig åter på kollegialt avstånd, tänkte han. I stället var de fullt sysselsatta med överlämning av de arbetsuppgifter hon inte hunnit slutföra, till honom.

Efter det att drygt halva januari passerat knappt två veckor senare var Klara borta ur hans tillvaro och återkom först efter knappa nio månader. Långt senare skulle han tänka på den perioden som en graviditet. Mötet i lunchrummet var befruktningstillfället och under hennes frånvaro växte det något som ingen av dem i längden kunnat kontrollera. I motsats till hur det vanligen går till, befann sig det obefruktade ägget någonstans dem emellan. Hennes öppenhet om cancern och hans omvärdering av henne, var de spermier som slutligen trängde igenom äggets cellväggar och startade något som i grunden kom att påverka Johannes framtida liv.

2

Det hade hunnit bli höst innan Klara återkom efter sin långa sjukfrånvaro. Det första Johannes tänkte när han såg henne igen, var vilket mod denna kvinna måste ha. Hennes tidigare mörka hårburr, ibland hårt flätat, ibland dolt av en brokig, tätt åtsittande hårsjal, var nu ersatt av en nästan bar hjässa. Den svarta krulliga stubb som syntes kunde på sin höjd vara några millimeter. Ingen halsduk, mössa eller peruk fanns som dolde det välformade huvudet. Att knölar eller annat missprydande saknades fick honom att tänka att om någon kunde bära denna avskalade skepnad, var det hon.

Då hon var lite sen denna morgon hade det dagliga teammötet redan startat. Trots att rutinen var att alla skulle stå upp under mötet, i syfte att hålla nere mötestiden, drog hon fram en stol och satte sig ner. Han mindes roat hennes lätt obstinata inställning till denna regel. Troligen var det skälet till att han uppfattat henne som fysiskt bekväm vilket han senare skulle komma att revidera. Hennes, vad det tycktes, reserverade och nästan misstänksamma blick mötte hans och de hälsade på varandra med en kort nickning. Efter mötet samlades hela gruppen, inklusive Johannes, runt henne för att höra hur hon mådde och alla sa att hon varit saknad. Johannes sa inget speciellt men kände en viss oro vakna till liv. Under perioden hon varit sjukskriven hade han känt sig mer trygg i sin yrkesroll. Klaras tidigare kritiska blick och avslöjande frågor till honom hade gjort att han skärpt sig trots att hon varit frånvarande. Det hade i sin tur gjort att han växt i organisationen och var nu en person som många vände sig till. För honom var nämligen prestationen allt. Utan den var han inget.

Ett av de första samtal de hade efter hennes återkomst gällde de dokument hon påbörjat och som han, efter överlämningen som skedde i samband med att hennes cancer diagnostiserats, färdigställt.

Han hade, och visste inte för vilken gång i ordningen denna dag, åter gått till kaffeautomaten för att bota den leda han ibland kunde känna under arbetet. Rätt underligt, tänkte han, jag gillar ju verkligen mitt jobb men det var som om något drev honom i väg från skrivbordet. Kanske var det bara kroppen som sa honom att det var dags att röra på sig då han hade ett stillasittande skrivbordsarbete. Efter att ha valt sitt favoritkaffe, Lungo, och väntade på att koppen skulle fyllas, upptäckte han att någon stod bakom honom. Han vände sig om och när han såg att det vara Klara nickade han glatt till henne men som hon besvarade med en mer avmätt nick. Efter en stund sa hon:

– Jag såg att du ändrat författare till att vara ditt namn i de olika avsnitten i utredningen jag inte hann slutföra.

Klaras kroppsspråk med armarna i kors och en lätt skärpa i rösten avslöjade hennes uppfattning; hans uppdateringar hade drag av både urkundsförfalskning och lånta fjädrar, då det stora arbetet redan utförts av henne. Johannes urskuldade sig med att arbetsinstruktionen beskrev att den person, det vill säga han, som uppdaterade efter granskning också skulle stå som ansvarig författare. Hon lät sig inte nöja sig med det utan fortsatte:

– Korkad regel, men visst, rent formellt har du inte gjort något fel.

Hon synade honom noggrant troligen i syfte att finna en spricka i hans fasad och han kände sig obehaglig till mods. Tidigare hade han tyckt att hon varit nästan överdrivet artig och sällan tagit plats. Att hon nu nästan öppet angrep honom med en, om än underliggande, tydlig ilska förvånade honom.

– Att du stått kvar som författare hade ju inte heller varit rätt, sa han i ett försök att blidka henne. Det hade ju inneburit att du fått stå till svars för eventuella misstag jag gjort.

– Det är sant, höll hon med om, men bådas namn kan väl stå där? Vad är det som säger att det bara kan vara en författare till ett visst avsnitt? Som sagt en korkad regel!

Johannes visste med ens att hon hade rätt, då han själv i en tidigare roll upplevt samma sak. Under ett långt projekt hade han varit ensam författare till ett rätt omfattande dokument men som hela tiden varit i en preliminär version. I slutet av projektet hade han blivit tvungen att ta en annan roll varvid en av hans kollegor fått ta över dokumentet och därigenom också, efter vederbörlig granskning, satt det till dess slutgiltiga version. Denna version hade förstås inte hans eget namn utan kollegans och han hade känt sig osynliggjord över att det inte framgått att det i huvudsak varit hans ansträngning som resulterat i det färdiga dokumentet.

– Vi kan ta upp det med processavdelningen och be dem uppdatera instruktionen? sa han i ett försök att hitta en kompromiss.

– Bra idé! Fixar du det?

– Absolut.

Trots att det var hans eget förslag hon gått med på kände han sig besegrad och underligt förödmjukad. Möjligen var det styrkan i hennes sätt att argumentera och kroppsspråk som skapade denna känsla och att han föreslagit något bara för att göra henne till viljes. Det stod nu klart för honom att hon hade en mycket stark personlighet hennes låga profil till trots.

Efter denna kontrovers blev relationen till henne som den varit innan cancerbeskedet. Inte på något påtagligt sätt; men han var alltid på sin vakt när de möttes i sitt arbete. Då han uppfattat att hon känt likadant blev han inte förvånad då hon, vad han hade förstått, efter en tid bett om förflyttning till ett annat team. Johannes kände sig kluven till det men de andra i teamet tyckte det var väldigt tråkigt. Klaras noggrannhet och känsla för detaljer hade märkbart höjt kvaliteten på deras resultat och det hade också uppmärksammats i andra delar av organisationen. Nackdelen med att utföra arbetet så omsorgsfullt var förstås att det tog längre tid. Om det motsatta brukade Johannes tänka man glömmer snabbt vad fort det gick när man upptäckt hur uselt det blev.

3

Företaget Johannes och Klara arbetade för hade sin mest blomstrande tid bakom sig och personalförmånerna hade tagits ifrån dem bit för bit. Tidigt försvann de lätta frukostarna. De hade bestått av olika typer av juice, yoghurt i portionsförpackningar, färskt bröd och minst två olika sorters ost eller annat pålägg. De anställda hade turats om att ansvara för inköpen medan företaget stått för både arbetstid och inköpskostnad. I stället hade det erbjudits skorpor som kontorsservice-enheten köpt in i grossistförpackningar. Näst i tur var den dagliga frukten som kom att ersättas med en frukt per anställd och vecka och det var upp till de anställda själva att kontrollera att denna gräns inte överskreds. Slutligen hade både frukt och skorpor försvunnit och knapphetens kalla stjärna lyste över det en gång så lyckosamma företaget. Det som återstod var det fria kaffe som tillhandahölls i fikarummen via automater.

Ingen var därför särskilt förvånad när företaget en dag varslade om uppsägningar. Tio procent av de anställda skulle behöva lämna företaget och det skulle ske genom den så kallade osthyvel-principen. Den innebar att ingen avdelning undantogs utan varje del av företaget skulle minska sin personal med samma tiondel.

Tiden sedan varslet lagts blev påfrestande för alla och han var rätt orolig över att behöva lämna företaget då han inte hade så många år kvar till sextioårsdagen. När det slutligen blev fastställt vilka som skulle bli uppsagda, meddelade företaget detta genom att en viss dag alla anställda, även de som skulle få stanna, var och en blev inkallad till sin närmaste chef där denne meddelade: Du får stanna! eller Du måste gå!. När det var Johannes tur att bege sig i väg på denna golgatavandring in till chefen, mådde han nästan fysiskt dåligt. Väl inne i rummet där chefen satt, försökte han omedelbart avläsa det kommande beskedet i hennes ansikte. Han kom dock inte så långt i sin analys innan hon med ett varmt leende berättade att han var bland dem som företaget ville behålla. Hon berättade vidare att de varit väldigt nöjda med hans insatser i det projekt han delat med sin cancerdrabbade tidigare kollega. Han tackade för beskedet och gick med oerhört lätta steg ut ur rummet.

När det någon vecka därefter bjöds in till sommarfest utomhus med både mat och underhållning var det således många som höjde på ögonbrynen.

– Hur kunde det finnas pengar till detta?

– Hade man inte kunnat spara in på festen och därmed kunnat behålla i alla fall någon av de kollegor som nu i stället blivit tvingade att söka ett nytt arbete?

Andra hävdade att det var företagets sätt att åter samla flocken då de tidigare månaderna varit olustiga för alla och där det till och med varit risk att personal man velat behålla, skulle söka sig annat arbete.

Sent på eftermiddagen festdagen, var Johannes som vanligt djupt försjunken i sitt arbete och insåg plötsligt att han helt glömt bort festen. En snabb titt på klockan visade att han missat början med närmare en timme. Risken var uppenbar att den mat som skulle serveras i form av en buffé, redan tagit slut. Han log för sig själv när han tänkte på hur snabbt det jul- eller påskgodis konsultföretagen tillhandahöll, brukade försvinna. Förvisso handlade det i det fallet oftast om kolhydratsug men han kunde mycket väl föreställa sig ett liknande beteende vid bufféborden. Antagligen skulle han själv inte vara något undantag. Han letade upp mejlet med inbjudan och konstaterade att den trots allt skulle pågå minst ytterligare några timmar. Han beslöt därför att snabbt spara ner sitt arbete på datorn och ansluta till festen. Det var i början av juni och kvällen hade föregåtts av en ljuvlig försommardag. Då vädertjänsten på hans telefon meddelade att det ännu var dryga tjugo grader varmt ute, tog han inte med sig sin jacka innan han skyndade ut.

Kontoret var beläget i ett gammalt industriområde med bland annat två stora, cylindriskt formade gasklockor i tegel. De hade mist sin ursprungliga funktion och därefter inretts med kontor i fyra plan som företaget nu var inhyst i. Under den första tiden Johannes arbetade där njöt han av att bara befinna sig i de mer än hundraåriga forna industribyggnaderna. Gasklockorna var förbundna med en långsmal huskropp hela vägen upp. Förutom att fungera som gångväg mellan de båda byggnaderna innehöll den små konferensrum. I dess bottenvåning fanns också huvudentrén till huskomplexet. Den runda formen hade resulterat i att det i mitten av respektive klocka fanns en cirkulär ljusgård som sträckte sig hela vägen upp till det kupolformade taket. Homejor runt nedre delen av kupolen släppte in dagsljuset. Längs ytterväggarna fanns kontor och teamrum. De hade alla smala, höga fönster. Mellan räcket mot ljusgården och kontorsdelen fanns det på vissa ställen öppna ytor där personalen ofta samlades när de tog paus. Tårtbitsformade fikarum var insprängda mellan arbetsrummen för att möjliggöra dagsljus även till dem.

Platsen på baksidan av den långsmala byggnaden mellan gasklockorna, mitt emot huvudentrén, hade permanenta trädgårdsmöbler bestående av bord och bänkar. Varma dagar under sommarhalvåret användes de ofta av personalen under luncherna. I anslutning till dem var det nu ett antal rätt stora partytält uppsatta. När han kom ut dit skymtade han några av sina närmaste kollegor i ett av tälten och han gick dit för att se om det ännu fanns något att förtära. Därinne fanns ett långsmalt bord vid ena långsidan där en mängd olika rätter fanns uppställda. Till hans förvåning var det långt ifrån renskrapat. Bakom de olika rätterna fanns små griffeltavleliknande skyltar med vit text på svart botten som angav rättens namn. På en stod det Krämig palsternacksoppa med ett stänk av tryffelolja. En annan Portionspaj med getost toppad med honungsrostade pumpakärnor. En lunchregel han försökte hålla sig till var att ju fantasirikare namn på rätterna i dess lunchmeny, desto längre avstånd borde man hålla till den restaurangen. Han betraktade därmed de förutbestämda portionerna med en viss skepsis. Dryck tillhandahölls i en provisorisk bar i hörnet i ett av de andra tälten. Där kunde man till självkostnadspris köpa öl, vin såväl som alkoholfria alternativ. I ett annat tält spelades det musik från en mindre scen och där var det också några som dansade.

När Johannes provat de flesta bufférätterna, som hade varit överraskande goda, och haft några långa intensiva samtal med kollegorna om anledningen till festen, lyssnat på musiken, bestämde han sig för att hämta jacka och ryggsäck inne på kontoret och bege sig hemåt. På väg in upptäckte han Klara sittandes på en av trädgårdsbänkarna tillsammans med en äldre kollega han kände igen, men inte till namnet. Han antog därmed att även hon fått behålla sin anställning vilket underligt nog gladde honom deras ansträngda relation till trots. Håret på hennes huvud hade nu vuxit ut men det var ännu en bra bit kvar till hur det varit innan sjukdomen. Lockarna tyckes nu fler och intensivare, om nu en hårlock kan vara intensiv, än de varit innan cellgifterna tillfälligt satt hennes hårsäckar ur spel. Hon tittade glatt upp på honom, hälsade och undrade därefter:

– Kanske du kan hjälpa oss?

– Javisst, om jag kan, svarade han.

Därpå följde en lång beskrivning av en film de två på bänken tydligen diskuterat och undrade om han kände till den och i så fall kom ihåg namnet på huvudpersonen. Filmen var en dramadokumentär om en pianists liv där crescendot var dennes mentala barriär att framföra Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert. Filmen kände han mycket väl igen och även om det var länge sedan han sett den, hade han ett vagt minne av att pianistens efternamn var Helfgott. Lite överraskad var han över att ha fått just denna fråga, då hon rimligen inte kunnat känna till hans intresse för klassisk musik. Filmen var dessutom inte allmängods direkt.

– Helfgott tror jag, men jag kommer inte ihåg förnamnet.

De båda på bänken såg på honom rynkade ögonbryn.

– Låter nästan som om det vore ett påhittat namn, sa hon.

Hon flyttade sig en bit på bänken som om hon bjöd honom att sitta ner men utan att säga något. Han satte sig ändå ner på den plats hon skapat. Samtalet fortsatte om både filmen och musikstycket och hon nämnde att det var mer än hundra år sedan Rachmaninov färdigställt det under det tidiga 1900-talet.

– En av de sista romantikerna och hans pianoverk är ofta tekniskt svåra, sa hon och fortsatte, kanske för att hans händer var stora? Hans omfång ska visst ha varit upp till tolv, tretton tangenter på klaviaturen.

Johannes