Från luften ser allt ut som vanligt: -

By Helena Stjernström

Det är en stekhet sommar i Stockholm. Alice Winter kommer hem efter några månader utomlands och märker att något har förändrats. Ett manshat har börjat breda ut sig i samhället och många kvinnor frågar sig vad man egentligen ska ha män till över huvud taget. Bakom manshatet döljer sig en feministisk sekt som vill göra män till maktlösa spermadonatorer. De styr opinionen genom att sprida elaka rykten och de kampanjar för en ny medicin som kommer att göra att allt färre pojkar föds – Baby X. När Alice förstår att hennes bästa vän Sofia är indragen i sekten tar hon till alla medel för att stoppa dem – till och med sin döda mormors aska. "Från luften ser allt ut som vanligt" är den tredje boken i serien Copenholm Stories. Boken är en fristående uppföljare till "Stygga flickor kommer till himlen" och "De bedårande lögnerskorna".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 29, 2019
• ISBN: 9788726328066

Book preview

FRÅN LUFTEN

ser allt ut som vanligt

Helena Stjernström

FRÅN LUFTEN

ser allt ut som vanligt

Saga

FRÅN LUFTEN ser allt ut som vanligt

Copyright © 2019 Helena Stjernström och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726328066

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

FRÅN LUFTEN ser allt ut som vanligt

Copyright © 2019 Helena Stjernström och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726328073

1. Utgåva, 2019

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Välkommen till Copenholm

När något särskilt ska berättas behöver det ibland ske på en speciell plats: ett ställe där vad som helst kan hända. Tillåt dig därför en stund att tänka på hur det hade varit om staden Stockholm hade varit belägen på Malmös plats. Det kanske till och med hade varit bättre?

En osannolik storstadsregion där Stockholm och Köpenhamn förenas av den stolta Öresundsbron - gränslöst, skamlöst, osannolikt och styggt. Men där kan oroväckande saker börja ske under den bedårande ytan…

Kapitel 1.

Tystnaden var tät men vass, nästan elektrisk. Luften i rummet var fylld av förväntan, de som satt där var överens om att de höll på med någonting extraordinärt. Skulle inte förändra världen en smula, o nej. De tänkte sig snarare ett jordskred, trodde sig veta att de höll i nyckeln som generation efter generation hade väntat på, i tusentals år, längtat efter, misströstat utan. Guds nyckel? Knappast. Det här var inget annat än hardcore MAKT. Men över den rätta saken.

Det enda som hördes var ljudet från ett tangentbord, fingrar som skrev siffror, klickade på resultat. De tre kvinnorna som satt sida vid sida vid bordet i kontrollrummet flyttade ögonen mellan den långa raden av datorskärmar framför dem och den stora glasrutan på väggen ovanför. Genom den kunde se rummet intill: studera de arton unga män som satt därinne.

Direkt tyckte man sig se vem av de tre som var ansvarig. Det var hon som hade kontrollen över tekniken, hon som klickade, analyserade, summerade, nickade. Kvickt och kompetent och utan ett ord sög hon informationen ur den långa raden av datorskärmar som hela tiden visade upp nya värden, och förde in allt i sin stora masterfil. De smala läpparna var spända till ett streck och blicken borrande. Kroppsspråket gjorde att man nästan fick för sig att hon hade en vit rock på sig, en aura av forskarpondus lyste. Men det hade hon inte – vilket sa en del om hennes utstrålning av expertis. De andra följde henne uppmärksamt.

Men man bedrog sig vid första anblicken. Sanningen var att hon bara var en enkel gråsugga, en kugge i systemet, inget mer än tekniskt ansvarig för själva kontrollrummet. Hon drog efter andan och öppnade de smala läpparna.

Åttan sover mer eller mindre konstant, sa hon rakt ut i luften, utan att släppa blicken på monitorerna.

Kvinnan närmast till höger om henne fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, reste sig lite från sin stol och sträckte sig åt sidan för att kunna se monitor nummer åtta tydligare. De andra två följde henne med blicken. Hennes hals var lång, hennes armar ännu längre och man fick en känsla av att allra längst var pekfingret som hon nu riktade mot monitorn. Hon vände sig mot forskaren med en frågande blick.

Men mätresultaten? Hur är hans…

Precis som de ska, Victoria, svarade forskaren, och nu märktes direkt på tonen i rösten att hon var underställd. Han reagerar ändå som de andra. De följer kurvorna allihop, exakt som vi ville. Som vi trodde.

Och sperman? Victoria såg frågande på forskaren.

Allt går bra. Vi har … Forskaren böjde sig framåt och synade siffrorna på en av skärmarna. 2562 satser nu. Nej, vänta lite, nu kom en till. 2563.

Victoria sjönk långsamt tillbaka i stolen igen. Nöjd, kanske till och med lycklig.

Perfekt.

Den kallades för Anläggningen av de som kände till den, men det var inte särskilt många. Den hade funnits sedan i vintras, i drygt ett halvår. Förutom den här svenska hade det nyligen startats en systeranläggning i Holland.

Rummet där de arton männen satt var dunkelt, för att inte störa något sinne. Allt skulle vara mjukt. Det liknade en exklusiv biosalong: tre rader med sex stora, mjuka fåtöljer i varje. Breda, för att inte säga svulstiga. Männen som satt i dem såg belåtna ut allihop. Några hade somnat med hörlurarna på och dova snarkningar hördes från ett par håll. Men akustiken var len som bomull. En mörkgrå heltäckningsmatta och vadderade väggar absorberade alla vassa ljud, rundade av dem. Förutom ett lågmält klapprande på tangentborden avbröts tystnaden då och då av ett exalterat rop från någon av de som deltog i ett visst datorspel, eller om någon spännande sportsituation utlöste känslor. Men ingen av de andra stördes, eftersom alla hade hörlurar och i många fall även täckta glasögon. De var inneslutna i sina egna världar.

Fåtöljerna var ursprungligen tänkta för att se på film i, eller kanske numera snarare för att spela datorspel i. Förutom en bildskärm med ett tangentbord, trådlösa hörlurar och så kallade VR-glasögon, fanns även en bricka för mat och ett hål för att ställa en kopp eller ett glas i. Stolarna var tillverkade i svart konstläder och var enkla att tvätta av. Stödet för benen var mjukt och ställbart, ryggstödet ergonomiskt kurvat och förstås ännu mer ställbart. På ena armstödet fanns tre knappar för att få olika typer av service. Om den sittande kände sig sömnig kunde han nudda en touchkontroll och nå nästan liggande läge.

Hela möbeln hade specialdesignats för att utplåna bekymmer. Ytterst få muskler behövde användas: fingrarna för att trycka på spelkonsollen eller fjärrkontrollen, eller kanske fiska upp pommes fritterna, en efter en, ur påsen. Käkmusklerna för att tugga och kanske efter en stund gäspa. Mer behövdes inte.

De arton männen njöt i fulla drag, fullkomligt ovetande om vad de i själva verket var en del av.

Kapitel 2.

Utanför taxifönstret var kvällshimlen rosa. San Franciscos södra förorter susade förbi och Alice Winter lät blicken vandra över det sista hon skulle se av USA. Med tanke på vad som hade hänt de senaste veckorna skulle det antagligen vara omöjligt för henne återvända igen på väldigt länge. Hon hade varit borta från Stockholm i drygt fyra månader men det kändes som en evighet.

Ma’m, ni är alltså på väg till Sverige? sa taxichauffören, och mötte hennes blick i backspegeln. Kommer ni därifrån? Ni ser inte typiskt svensk ut, om jag får säga det. Jag kör många människor, you know, man lär sig läsa folk. Svenska kvinnor brukar inte direkt se ut som ni.

Alice Winter sträckte på sig i baksätet och lutade sig tillbaka. Han hade rätt, hon var till sin egen stora glädje ingen typisk svensk. Till exempel för att hon tog en sån kommentar som ett självklart smicker, men även för att hon älskade att bli smickrad.

Faktiskt, sa hon, utan någon falsk blygsamhet, absolutely, helt svensk. Men jag förstår vad ni menar.

Hon såg ner över sig själv där hon satt, på kläderna, benen, skorna. Synade sina händer och rörde fingrarna en aning så att smyckena glittrade till. Jag är inte en i mängden, tänkte hon, tack och lov. Ursäkta mig, världen, men jag är ingen gråsparv. Jag behöver space.

Hon försökte sammanfatta sin sista vecka i USA. Allt hade till slut gått bra, fast det hade varit på ett hår. Vad hade hänt om det hade gått åt helvete? Det orkade hon inte tänka på just nu, hon var tämligen utmattad efter de senaste dygnen. Först och främst hade hon tvingats hitta ett gömställe åt den förbaskade statyetten som hon fått på halsen, komma på ett ställe där den inte skulle få någon uppmärksamhet. Och dessutom var hon tvungen att få med sig mormor hem på planet. Redan igår hade hon lämnat Las Vegas där hon hade bott under de här månaderna, och åkt till sin bror i San Francisco. Dels för att fly undan, eftersom hon upptäckt att hon hade en igel till privatspanare efter sig. Men också för att försöka blidka sin bror innan hon åkte hem till Sverige. Han var fortfarande småsur för att hon hade tagit med sig mormor över.

Taxichauffören harklade sig och fick något sökande i blicken, ville uppenbarligen fråga henne om något. Senare, när hon tänkte tillbaka på den här stunden, skulle hon tänka att det var just då hon fick det första tecknet.

Det är visst tuffa tider i Sverige nu… har jag hört …

Hon såg frågande på honom.

Demonstrationer och upplopp, stämmer inte det?

Alice Winter hade absolut ingen koll på det politiska. Hon brydde sig varken om sociala medier eller hade haft något som helst intresse av att följa någon svensk nyhetssajt under de här månaderna för att läsa lokalt skvaller. Hon hade faktiskt skitit i Sverige helt och hållet, haft fullt upp i Vegas. Hon hade ingen aning om vad han pratade om.

Alltså om man är man, fortsatte han, jag har fått det berättat från flera håll. Om hur lagarna håller på att ändras, på nåt sätt. För män och kvinnor. Du känner inte igen det?

Alice skakade på huvudet. Det var typiskt amerikaner att förstora upp saker de fick höra om Europa, tänkte hon, och mindes hur deras president hade påstått att man inte kunde gå ut på gatan i Sverige utan att bli skjuten. Och vem vet, kanske pratade chauffören till och med om Schweiz.

Det där tror jag nog du ska ta med en nypa salt, sa hon och blinkade till honom: a little salt.

Han stirrade på henne genom backspegeln, men eftersom hon var osedvanligt vacker var hon så van vid sånt, och tänkte inte mer på det. I efterskott skulle hon undra om det kanske var på grund av det hon hade sagt. Men just då tog hon för givet att han helt enkelt var tagen av hennes skönhet.

När hon hade lämnat Sverige i våras hade hon känt sig tvungen att ge sig av. Och nu var det likadant igen, hon behövde verkligen försvinna härifrån, och det snabbt. Hon var till 99 procent säker på att hon hade skakat av sig den där mannen, men det hade varit i sista minuten.  

Hon såg på den lilla kofferten som stod bredvid henne i baksätet. Den var av aluminium med mässingsfärgade beslag och hade inte varit alldeles billig. Men det hon skulle frakta i den var speciellt och det fick kosta. Den var egentligen specialtillverkad för sminköser och skönhetsspecialister som bar med sig sina produkter och utrustning från kund till kund. I USA, hade hon snabbt fått lära sig, var det vanligt att såna kom på hembesök med en liknande koffert efter sig på hjul, fullpackad med allt de behövde. Redan första gången hon hade beställt ett sånt hembesök för ett par månader sedan, hade hon spanat in väskan och tänkt: Exakt en sån kommer jag att behöva.  

Taxin gled in framför entrén till Internationella avgångar och chauffören såg på Alice igen.

Jag hoppas du har rätt, sa han och log artigt, hoppade ur taxin, öppnade bildörren för henne och försvann sen iväg för att hämta en bagagevagn. Hon stod tålmodigt och väntade när han baxade upp alla hennes väskor på vagnen. Så nickade hon mot avgångshallen. Han var den lyhörda typen, förstod att hon räknade med att han skulle skjuta in den åbäkiga vagnen in i hallen också. Det har sina sidor att vara man här också, tänkte hon muntert, men sa ingenting.

Nageln glittrade till i kvällssolen när hon pekade mot rätt incheckningsdisk. Hon såg några sekunder extra på den. Just till den här dagen hade hon låtit göra guldnaglar – det fanns en poäng att komma hem till Sverige i guld. Så tog hon över vagnen från chauffören, sa adjö och började skjuta den framför sig. Hon sneglade sig omkring i skydd av solglasögonen men kunde inte se honom någonstans: privatspanaren Mike Stevens.

Kapitel 3.

Eftermiddagssolen gassade över gårdsplanen framför herrgården och luften dallrade. Klockan var över fem på eftermiddagen, men det var fortfarande stekande hett. Sommaren var rekordvarm över hela Skandinavien och alla pratade om klimatet. Men ingen kunde ändå låta bli att njuta.

Herrgården låg några mil från Köpenhamn, i utkanten av en liten fiskeby vid kusten. Sofia och Maud stod bredvid varandra och synade grusplanen framför huvudbyggnaden. De hade halmhattar och varsin kratta av järn i händerna. Som på en given signal nickade de mot varandra och satte ordlöst igång att kratta, åt olika håll, meter efter meter av var sin halva. Efter bara några minuter rann svettdropparna ner för Sofias kinder. Hon var klädd i avklippta jeans och ett linne och hade aldrig i sitt 47-åriga liv varit så här solbränd.

Maud drog kraftiga tag med krattan genom de varma gruskornen, sparkade med träskon på rötter och ogräs som stack upp här och var. Hon var några år äldre, senig och stark. På håll såg de ut som någon slags tavla från amerikanska södern på 60-talet.

Jag åker ner till plantskolan imorgon bitti, ropade Sofia över gruset, hämtar blommorna, till entrétrappan.

Hon stannade till ett ögonblick mitt i rörelsen, pustade och lät blicken vandra. Från trappan och porten som stod öppen, över husfasaden och de två flyglarna på var sin sida om gården. Det kändes overkligt att de nästan var klara. I flera månader hade de slitit, rivit ut och renoverat, med en egen deadline framför sig: att kunna öppna pensionatet innan sommarsäsongen var över. Nu var det några dagar in i augusti och inuti var det helt klart: fyra enkelrum och fyra dubbelrum, plus två familjerum i den ena flygeln. De hade jobbat hårt och det hade blivit vackert. Ljust och luftigt.

Det var i våras de hade råkat träffa på varandra, Sofia och Maud, egentligen av en tillfällighet. Gamla bekanta som träffades igen och fattade tycke. I många år hade de känt till varandra genom gemensamma bekanta, men aldrig på det sättet att de skulle ha kallat varandra vänner, då. Men när de återsågs i våras var det någonting stämde, de fann varandra, kunde man nog säga, även om det inte var något sexuellt, som folk inbillade sig nere i byn. De blev ett team, så typiskt driftiga båda två, vana att fixa och dona. Rekorderliga, kunde man kalla dem, även om det väl var ett något som ingen ville bli kallad. Det var ändå just rekorderliga de såg ut nu, när de stretade med sina krattor och sina muskler och sina stolta hakor.

Länge hade de trott att de skulle hinna måla utsidan också, och valt ut en mild herrgårdsgrå. Men det var innan telefonen ringde för ett par veckor sedan.

Ja, hej, det var Pensionat Liljan, det är Sofia Bagger, vad kan jag hjälpa till med?

Sofia hade svarat och blivit stum. De fick sin första bokning – och vilken bokning sen …! Snabbt beslutade de sig för att skjuta på fasadmålningen för att hinna färdigt med allt det andra.

Maud krattade sig koncentrerat ända bort till den plommonfärgade Jaguaren som hade stått orörd där ända sedan i början av april; den dagen Alice hade rest iväg. Den var tjusig, verkligen, trots att den nu var täckt av vårens frömjöl och den heta sommarens damm. Ändå rynkade hon pannan när hon närmade sig den, slutade kratta och ropade till Sofia.

Det är ju den här också. Vad gör vi med den?

Sofia knep ihop munnen och såg bort mot Maud. Hon släppte krattan och började gå ditåt, passerade entrétrappan och snappade åt sig två vattenflaskor på vägen. Hon rynkade pannan.

Vi får köra ner den till torpet. Det är nog inte läge att den står kvar här.

De drack stora klunkar och stänkte det sista av vattnet över sina svettiga hår.

Nej. Fel signal.

De återgick till krattningen. Ingen av dem sa det som båda tänkte, det som Jaguaren hade påmint dem båda om: att Alice var på väg hem.

När de satt på en stenmur i skuggan och pustade efteråt var det Maud som tog upp det.

När landar hon?

Hon lyfter väl om ett par timmar. Landar imorgon eftermiddag. Jag ska hämta henne på Kastrup. Sofia grävde med tårna i gruset. Jag får försöka förklara. Vem vet, hon kanske är helt med? Unset av ironi gick inte att missa.

Det hade förmörkat deras senaste vecka när de hade förstått att hon skulle komma hem från USA samtidigt som deras första gäster kom, gruppen på tretton personer som skulle bo på pensionatet i över en vecka.

Hon måste väl ha hört nånting? Följt med omvärlden, på något plan? försökte Maud. Det är ju inte bara här. Rörelsen är ju stark. I många länder. Tyskland. Och Holland.

Jag vet inte hur mycket hon hänger med i nyhetsflödet, direkt, sa Sofia och skakade på huvudet. Känner jag henne rätt kommer hon att slå bakut. Men kanske förstå sen? Förhoppningsvis. Hon är ju inte dum. Absolut inte.

Hon måste väl ändå hålla med om att det är stort, att de ska bo här, Victory. När hon får veta, alltså. Tror du inte att hon har hört talas om dem, ens?

Sofia såg ut över gruset och bort genom allén som sträckte sig mot landsvägen. Hon tänkte på Alice Winter, som hade varit hennes bästa vän för inte alls länge sedan. Men hon svarade inte.

Kapitel 4.

Alice slöt ögonen. Äntligen satt hon här, i sätet, på planet, på väg hem. Hon kände ett sting av dåligt samvete för Allan, hon hade inte orkat berätta. De delade så mycket och han var väl mannen i hennes liv, men hon kunde inte alltid, inte allting. En sak hade gått upp för henne de senaste veckorna: det satt i blodet. Hon hade trott att hungern skulle stillas när hon hade blivit förmögen i våras – att hon inte skulle behöva den där kicken längre när hon ändå hade en faslig massa pengar på banken. Men icke. Driften fanns kvar, suget styrde henne ut på linan, gång på gång. Hon var en svindlerska i varje cell, det var bara att erkänna. Och hon kunde inte låta bli att älska det. Att lirka, spela teater, bli beundrad och så förleda någon, föra en människa som förtjänade det bakom ljuset – det gav henne livsluft. Hennes genetiska påbrå sade allt: hennes far hade varit en bedragare av stora mått och mamman en firad balettdansös på Operan. Vad kunde hon göra åt det? Hon hade blivit varnad i Vegas, det hade sagts henne att hon borde vara lite mer diskret med sina pengar. Men diskretion var inte Alices melodi. Hon hade satsat stort och klarat sig – i alla fall ända tills nu på slutet.

Och nu var hon på väg hem och hade nya planer. Storslagna, förstås, för sig själv och Sofia, och för deras gemensamma butik med vintagedesign, den som hade gjort succé. Hon längtade, föreställde sig hur det skulle bli, var ivrig att få berätta för Sofia vad hon hade tänkt ut, såg framför sig Sofias häpna ansiktsuttryck när hon förklarade. Nu skulle de ta sin lilla verksamhet till nya höjder – Alice hade lärt sig ett och annat i Vegas. Inget kan stoppa oss nu, var det sista Alice tänkte innan hon slumrade in, med en bild på näthinnan som hon hade sett någonstans: en kvinna med uppkavlade skjortärmar som visar armmusklerna: We Can Do It.

Efter en timme knackade en vänlig flygvärdinna lätt på hennes axel.

Madame, vad önskar ni äta till middag?

Alice såg yrvaken på henne och försökte förstå vad hon hade sagt. Kvinnan i sätet närmast valde direkt.

Jag tar kycklingen, sa hon till flygvärdinnan, med en självklar nick.

Kanske uppfattade kvinnan Alices osäkerhet, för hon vände sig mot henne och viskade: Jag tycker ni ska ta den. Den brukar vara riktigt bra.

Alice nickade tacksamt, först mot flygvärdinnan och sedan mot sin granne.

När maten serverades efter en liten stund var det överraskande gott. Snabbt piggnade Alice till och återfick pirret i kroppen som hon hade haft ända sedan hon satte sig i taxin. Flygvärdinnan passerade igen och Alice vinkade in en liten flaska champagne. Hon lyfte glaset mot kvinnan bredvid.

Får jag lov att utbringa en skål!? Det var verkligen god mat ni föreslog!

Åh, gärna. Jag skålar i vatten, om det går bra. Hon log och höjde sitt glas. Jag heter Louise. Är ni från Sverige? På väg hem?

Alice nickade.

Åh. Det blir första gången jag besöker Sverige. Så spännande.

Alice ville inte ta udden av Louises förväntningar, säga vad hon själv tyckte, att Sverige knappast var spännande om man jämförde med många andra platser – snarare ett