Hämnden

By Steffen Jacobsen

När en självmordsbombare utlöser en bomb på Tivoli i Köpenhamn drabbas hela landet av chock. Ingen person eller organisation tar på sig ansvaret efteråt, vilket försvårar utredningsarbetet.
Men när polisinspektör Lene Jensen blir inblandad i ett dödsfall privat finner hon plötsligt en möjlig koppling mellan de båda fallen. Hon söker hjälp hos privatdetektiven Michael Sander och tillsammans tar de sig an den tuffa utredningen och upptäcker snart att vissa människor vet mer än vad de berättar. Utredningen går nu sakta framåt och det blir en kamp mot klockan när Lene och Michael inser att ännu ett bombdåd hotar landet …
"Hämnden" är den andra boken i deckarserien om Lene Jensen och Michael Sander.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 22, 2021
• ISBN: 9788726511444

Book preview

I

Polishusets hörsal var fylld till bristningsgränsen. Folk satt på golvet längs väggarna och vid teknikbåset med dess projektorer och datorer.

Det var en av fördelarna med att vara polisinspektör, tänkte Lene Jensen, som satt mitt i en stolsrad: hon kunde vara säker på att få en plats, trots att hon störtat lodrätt ner i hierarkin på senare tid.

Hon satt mellan andra anställda från Rikspolisen, regeringsdepartementen, Räddningsverket, polisens underrättelsetjänst PET och Försvarets underrättelsetjänst. De löne- och viktklasser som räknades satt på första rad.

Amerikanen uppe på podiet var den senaste i raden av terrorexperter som hade blivit inbjudna till Köpenhamn för att förklara för myndigheterna vad det var som egentligen hade hänt den där septemberdagen på Tivoli förra året – ur ett historiskt och upplyst perspektiv, naturligtvis.

Han var solbränd, lång och senig och hade axlar som en officer. Han var klädd i en elegant, marinblå kostym med skarpa pressveck, blanka svarta skor, vit skjorta och en diskret grårandig slips –men såg ut som om han hade känt sig mer bekväm i en löst sittande ökenuniform.

Mikrofonen tjöt och amerikanen höll den längre från munnen.

Det man måste begripa är att ingen i Mellanöstern längre kan eller vill bryta kedjan. Våld besvaras oundvikligen med mer våld och skapar fler föräldralösa unga människor med ett djupt hat mot västvärlden och Israel. Ta till exempel massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut 1982. Natten till den 16 september drog kristna falangister och enheter från den libanesiska armén in i lägren och började mörda kvinnor, gamla och barn. De fick ostört fortsätta med det i två dygn.

Bakom honom avlöste gamla nyhetsreportage varandra och som visade högar av hoptrasslade barnlik, blodiga, sönderskjutna murar, brinnande tält och plåtskjul. Marken mellan skjulen var röd och regnpölarna i hjulspåren var röda.

Efter invasionen av Libanon hade den israeliska armén det formella militära och internationellt rättsliga ansvaret för säkerheten i lägren, men de gjorde ingenting för att skydda flyktingarna. Tvärtom avfyrade de ljusraketer över områdena så angriparna kunde jobba vidare om nätterna, och ingen – inte en enda – undkom.

Amerikanens ansikte var uttryckslöst. Han tog klunk vatten innan han fortsatte.

Alla visste att Yassir Arafat hade evakuerats till Tunisien en månad tidigare med sina unga PLO-krigare och några av barnen, och att det inte längre befann sig några beväpnade ’terrorister’ i Sabra eller Shatila. Det fanns inga fler arga unga män med kalasjnikovar i lägren, men det spelade ingen roll: massakrerna var ett meddelande till Yassir Arafat från Elie Hobeika, den libanesiska arméns underrättelsechef, och från Ariel Sharon, den israeliska försvarsministern.

Amerikanen lät blicken glida över de främre raderna medan porträtt av Sharon och Hobeika visades på skärmen.

Falangisterna dödade ungefär 3 500 människor mellan den 16 och 18 september. Ungefär lika många avlidna som vid angreppet på World Trade Center och Pentagon 2001. Ni har förstås noterat sammanträffandet mellan datumet för Tivoli-bomben förra året och när massakrerna ägde rum.

Det hade de förstås, tänkte Lene. Frågan var bara om det verkligen betydde någonting, eller om det var en slump. Ingen hade tagit på sig ansvaret för Tivolibombningen, vilket var ovanligt. Trots att alla hade förväntat sig att organisationer som al-Qaeda eller Ansar al-Islam skulle ha tagit på sig segern, hade ingen varken skickat ett brev eller en video till de internationella nyhetsbyråerna. Inte heller hade det lagts ut några filmer på Youtube från Pakistans nordvästliga stamterritorier eller Jemen.

Skärmen blev grå och tom.

Efter Sabra och Shatila angreps den amerikanska ambassaden i Beirut och 63 unga människor dog. Sedan bombades amerikanska marinkårens kaserner och ytterligare 241 unga amerikaner dödades. Mellanöstern är ett kroniskt politiskt epicentrum. Ett djur som äter sina egna och andras ungar. Någon måste bryta kedjan, mina damer och herrar, annars kommer historien att utfärda en mycket hård dom över oss alla. Frågor?

En muskulös man ytterst på Lenes rad reste sig upp, räckte upp en hand i luften och fick en mikrofon överlämnad till sig. Lene kände inte igen honom, men han liknade en typisk representant för PET, polisens underrättelsetjänst: i fyrtioårsåldern, vältränad, klädd i jeans och en svart T-shirt vars armar var uppdragna över imponerande biceps medan det magra ansiktet var utmattat, ögonen röda och insjunkna och det korta mörka håret för tidigt grånat. Ett blodkärl pulserade långsamt på hans hals.

Poliskommissarie Kim Thomsen, PET, sa han. Om vi eller andra ska bryta kedjan måste man väl förstå angreppet i ett relevant sammanhang, oavsett hur skruvat det är. Det blir rätt svårt när ingen har tagit på sig ansvaret.

Frågarens kroppsspråk var behärskat men en viss tjockhet i rösten avslöjade att han var personligt berörd.

Som i stort sett alla i deras lilla land, tänkte Lene. Alla hade känt, varit släkt med eller hört talas om någon som hade varit på Tivoli den 17 september. Bomben hade varit ett nästan dödligt slag mot landet som historien annars hade behandlat så varsamt. De var inte förberedda, de hade aldrig upplevt något liknande och de hade ingen aning om vad de skulle ta sig till.

Mobiltelefonen vibrerade mot hennes lår. Hon bytte ställning och ignorerade den. Hennes ögonlock var blytunga. Hon kunde inte minnas sist hon hade sovit utan sömntabletter, rödvin eller vodka – oftast med hjälp av en kombination av alla tre.

Amerikanen nickade.

Jag tror inte att det idag finns kännare av mellanösterscenen som inte placerar Tivoliattentatet hos en jihadistterrorcell. Att ingen har tagit ansvar för terrorhandlingen är också en sorts signatur. Al-Saleem från Teheran och shejk Ebrahim Safar Khan från … Gud vet var … men förmodligen Amman, har gjort det till ett slags varumärke att inte officiellt ta ansvar för sina gärningar. De har båda små men välorganiserade enheter av hängivna unga män och kvinnor.

PET-agenten med mikrofonen tycktes inte ha några kommentarer så amerikanen fortsatte:

De är otroligt välutbildade, och framför allt är de tålmodiga. De kämpar för ett världsomspännande kalifat, och ser utrotningen eller konverteringen av alla otrogna som en nödvändighet. Men de är också män – och kanske framförallt kvinnor – som på sätt och vis fortfarande lever på medeltiden medan vi, de västerländska underrättelsetjänsterna och polisstyrkorna med alla våra satelliter, drönare, avlyssningsstationer och datorer, kommer från framtiden.

Han gjorde en handrörelse ut över salen.

För dem är ni science fiction-figurer allihop. Vi lever i två parallella men åtskilda tidsåldrar, och det är förbannat svårt att korsa den avgrunden, hitta dem … och likvidera dem. Vi i väst är otroligt sårbara – ingen kan försvara sig mot en beslutsam man eller kvinna från en annan tid som är likgiltig inför att dö. Det kortsluter hela vårt tankesätt som baseras på att vi aldrig kommer att dö, och i synnerhet inte för någon ’saks’ skull.

Mannen som hade presenterat sig som Kim Thomsen såg förvirrad ut, men amerikanen log uppmuntrande.

De har inte för vana att använda mobiltelefoner, men om de gör det använder de kontantkort, säger ett par ord bara eller skickar ett sms och förstör telefonen efteråt. De känner till varandras utseende, varandras klaner, familjer, dialekter och accenter och de har bevisat att de hör hemma där. De har alla avrättat en busslast med shiamuslimer på väg till marknaden, sprängt en flickskola i luften, förblindat en kvinna som påstår att hon har blivit våldtagen eller halshuggit en homosexuell. Vi kan inte infiltrera dem eftersom vi inte kan be våra agenter lemlästa eller likvidera småflickor. De tar inte ansvar för sina aktioner och uppför sig inte längre som rockstjärnor som Ilitj Ramirez Sanchez alias Schakalen gjorde.

Amerikanen stirrade framför sig.

Den ideologiska hårda kärnan kan idag bestå av yngre och välutbildade kvinnor vilket gör hotbilden långt mer komplicerad. De behöver ingen särskild träning, eftersom de är kvinnor. De är diskreta, de är goda lögnare och de är generellt mycket bättre på att hålla hemligheter än vad män är.

Ett förutsägbart sorl utbröt bland salens kvinnliga åhörare och amerikanen väntade tålmodigt på att det skulle dö ut.

Det är trots allt män som glömmer att logga ut från Facebook, glömmer stringtrosorna i innerfickan, läppstiftet på skjortkragen, det avvikande långa hårstrået på kavajen eller det längtansfulla sms:et i mobilen när de har träffat älskarinnan. Kvinnorna motiveras av personliga tragedier. De kan ha förlorat sina män, bröder, systrar, barn eller föräldrar eller sitt land och sin arvsrätt och de ser västvärlden och Israel som ansvariga för sina förluster. De går inte i burka eller niqab eller tolv steg bakom en man. De röker cigaretter, kör bil, dricker mojitos, har sex före äktenskapet och lyssnar på Rihanna. De får göra det eftersom det tjänar ett högre syfte: destabilisering av västvärlden.

Mannen hade faktiskt en poäng, tänkte Lene.

Men varför nu? Och varför här i Danmark? frågade PET-agenten.

Den långe amerikanen ryckte på axlarna och knep sig runt näsryggen med tummen och pekfingret.

"Well … Det är ju knappast en hemlighet att vi, era allierade, förundrats över hur obekymrat Danmark delade ut politisk asyl och permanenta uppehållstillstånd till vem som helst under sjuttio- och åttiotalet, bland annat till aktiva muslimska fundamentalister och demagoger.

De välkomnades med öppna armar eftersom ni ansåg att de var förföljda av diktaturen i Egypten – även om det är en risk man får ta när man planerar att mörda statens överhuvud. Ni tyckte synd om dem. Sedan har vi förstås Muhammedteckningarna som inte riktigt vill dö ut och som mullorna blåser nytt liv i när de vill få ut folk på gatorna. Och inte minst har ni varit en del av koalitionsstyrkorna i Afghanistan och Irak som vår tids kristna korsriddare. Dessutom kan det finnas andra orsaker som vi inte känner till. Till exempel om det har uppstått en mogen islamistisk cell här i landet som de vill testa."

Menar du att det är vårt eget fel? frågade PET-agenten upprört.

Amerikanen stirrade tomt på honom.

Självklart inte, och i själva verket har jag inga solida fakta att basera ett bra svar på, svarade han efter en paus. Kanske var det bara er tur, eller så var ni det lättaste offret. Vi får bara konstatera att angreppet på Tivoli var ovanligt lyckat. Ni måste tänka och agera annorlunda om ni vill förhindra att det upprepas. Sedan Tivolidådet står Danmark inför en ny verklighet. Frågan är om ni är redo för en intensifierad övervakning av civila, avlyssningar, ogrundade arresteringar, fysisk press i förhörssituationer, sanningsserum, lögndetektorer, utlämningar utan domarbeslut? Kommer ni att tillåta er själva att bli en polisstat för att förhindra att det händer igen?

Folk började skruva på sig på stolarna. Igen?! Bara tanken var outhärdlig.

Lene såg sin chef, polisintendent Charlotte Falster, resa sig upp. Den slanka kvinnan med den oklanderliga grå pagefrisyren vände sig om och stirrade ut PET-agenten tills han satte sig ner. Hon gick upp till podiet och tackade med ett leende amerikanen. De vände sig mot publiken och någon fotograferade handslaget. Charlotte Falster var en detaljernas mästare.

Lene kunde inte stå emot de tunga ögonlocken knappt, men hon tvingade upp dem igen när hennes överordnades nästa ord slog an en öm sträng.

Charlotte var i färd med att introducera nästa talare och använde ord som medicine doktor, internationella studier i arabiska, läroböcker, Harvard och Oxford, särskild rådgivare för PET.

Överläkaren i psykiatri, Irene Adler.

Huvudena i salen vändes som dragna av samma snöre. Irene Adler hade den effekten, tänkte Lene. Om någon tvivlade på vad naturlig karisma var borde de träffa henne. Det långa, gyllene håret var samlat i en fläta, tjock som en mans handled, och nådde ända ner till det nitprydda bältet i de tighta, svarta jeansen. Flätan slog rytmiskt över den smala länden för varje steg hon tog, som om det var en särskild njutning för henne bara att sätta ena benet framför det andra – hon liknade en modell på en catwalk.

Den enda som inte tycktes lägga märke till psykiatern var PET-agenten längst ut i stolsraden. Han stirrade ner i golvet med underarmarna på knäna.

Charlotte Falster började säga något om rekrytering av terrorister, bearbetning av deras psyke och självmordsbombarens sociala bakgrund, men Lene lyssnade inte längre. Illamåendet vid åsynen av Irene Adler fick henne på fötter. Hon pressade sig ut mellan stolsraderna under mumlande ursäkter och gick snabbt uppför mittgången.

Hon kände psykiaterns ögon i nacken hela vägen ut.

Lene gick långsamt över stenläggningen på polishögkvarterets berömda runda gård med händerna begravda i jackorna på läderjackan. Hon var lättad över att ha kommit ut. Det var för tidigt. Hon stod inte ut med att ha människor så tätt inpå sig. Hon kände att andra löste upp hennes gränser, flöt in i henne. När hon hörde snabba steg vände hon sig om och fick syn på den dystre PET-agenten. Kim … Thomsen? Han tycktes inte lägga märke till henne utan gick förbi henne med långa steg över parkeringen och gled in på förarsätet till en mörkblå Ford Mondeo. Bilen lämnade trottoarkanten med tjutande däck och blåljusen slogs på innan bilen hade rundat det första gathörnet.

Själv fortsatte hon runt om byggnaden och gick vidare uppför Otto Mønsteds Gade medan hon funderade på om hon skulle dricka en kopp kaffe inne på Glyptotekets fik. Det skulle säkert vara lugnt där. Kanske kunde hon få resten av dagen att gå i de svala salarna genom att göra någonting förnuftigt, något som andra människor också ägnade sig åt.

Gula kranar skar himlen över Tivoli i breda sjok. Uppröjningsarbetet pågick fortfarande där inne.

Mobilen vibrerade igen och hon funderade över hur många sms som hade trillat in. Hon fiskade upp den och tittade på skärmen.

"Faaan …", mumlade hon.

Ain?

Lene blinkade. Hon hade pratat med den unga arabiska kvinnan när hon arbetade som volontär på Livslinjen, en anonym telefonrådgivning för folk med självmordstankar, men det var säkert ett par månader sedan sist. Hon visste inte ens ifall det var hennes riktiga namn, och hon hade ingen aning om hur hon hade fått tag på hennes privata nummer, men hon hade fått fyra sms och två samtal, det sista mer bönfallande och osammanhängande än det första.

Hon ringde tillbaka på en gång.

Den unga kvinnan lät andfådd och rösten drunknade nästan i bakgrundsljuden.

Ain?

Lene? Lene … tack! Du måste hjälpa mig. Förlåt.

Flickans tonfall fick automatiskt Lenes fötter att röra sig fortare och hon småsprang mot sin bil som stod parkerad uppe vid Glyptoteket.

Hur har du fått tag på mitt nummer? Strunt samma … Jag kan knappt höra dig, Ain. Var är du? Kan du inte hitta ett lugnare ställe …? Vad händer? Vad är det som är fel?

"Jag tror någon förföljer mig. Nej, jag vet det … vänta lite …"

Var är du?

Nørreport Station.

Förbindelsen bröts och Lene stampade frustrerat i trottoaren. Hon slet upp bildörren, tappade telefonen vid pedalerna och hittade den igen med skakande händer. Hon skulle precis trycka på återuppringning när skärmen började lysa.

Flickan hulkade.

De är ute efter mig, Lene!

Lene tog ett djupt andetag och försökte lugna rösten. Livslinje-lugn.

"Ingen ärute efter dig, Ain. Det är ingen som är efter dig! Ta det nu bara lugnt … du är ju pa…"

Hon hade varit nära att vråla paranoid men hindrade sig själv. Hon hörde metalliska högtalarröster i bakgrunden, ljudet av många människor tätt ihop, ett rungande sug av röster.

"Jag är inte paranoid, Lene. Det är jag verkligen inte. Jag är inte sjuk!"

"Självklart är du inte det, Ain. Du är inte sjuk. Men vilka är de?"

Den unga kvinnan lät med ens underligt lugn, vilket var ännu värre. Ett oförklarligt avbrott uppstod i det infernaliska oväsendet omkring henne och småhåren reste sig på Lenes armar när hon hörde hennes gråt, som var som ett barns.

Det är mitt eget fel, Lene. Jag förtjänar det. Jag har gjort någonting förfärligt. Det var jag som … och nu har jag dragit med mig dig in i det här också …

"Vad menar du? Vad är det du förtjänar? Du, jag hämtar upp dig och så hittar vi ett ställe där vi kan prata, okej? Okej, Ain?"

Lene startade sin gamla Citroën och trampade gasen i botten. En man med hund sprang för livet när hon körde mot rött vid H.C. Andersens Boulevard och ett cykelbud dunkade en knytnäve i biltaket när hon tvingade upp honom på trottoaren.

Säg något då, Ain!

Lene kunde höra hennes snabba högklackade steg över perrongens hårda yta, som om hon gick med mobiltelefonen hängande längs med sidan.

Ja, Lene … Kommer du verkligen? Jag ser honom. Han är här nere.

Jag är där om två minuter.

Tack …

Lene kunde se Nørreport Station längre fram men fastnade i trafiken. Hon hade telefonen pressad mot örat och styrde bilen med en hand. Hon hörde högtalarrösterna igen, ljudet av ett tåg som närmade sig. Ain hade slutat prata men Lene kunde höra hennes snabba andhämtning.

Det tjänar ändå ingenting till Lene. Jag …

Lene hörde en hög flämtning och en sekund senare började någon skrika – höga, ljusa kvinnoröster.

"Ain!"

Det hördes en knall som höll på att spränga Lenes trumhinna när mobilen träffade perrongen. Smällen följdes av ljudet från flera springande fötter. Tågets bromsar skrek öronbedövande högt och isande nära och det svartnade för ögonen på Lene.

Hon stannade framför ett övergångsställe och såg gatan fyllas av människor som strömmade upp från stationen.

Högtalare annonserade lakoniskt en personpåkörning.

Lene hörde långsamma steg närma sig. Telefonen blev upplockad och en man sa behärskat hallå! ett par gånger innan förbindelsen bröts.

Tågföraren satt lutad mot en kall vägg medan ett par kollegor stod på knä runtomkring och försökte lugna honom. Han stödde armbågarna mot knäna och förde mekaniskt handflatorna över sitt bleka, chockade ansikte. Han stirrade ner i kaklet och mellan hans ben flöt ett hav av spyor.

Förtidspension, tänkte Lene automatiskt när hon passerade den medelålders mannen. Han skulle aldrig komma längre än till Nørreport Station.

Det tomma tåget stod stilla med alla dörrar öppna, upplyst, märkligt övergivet på den långa, ekande tomma perrongen som om resten av människorasen hade evakuerats från planeten. Det enda som hördes var ett rastlöst visslande från luftbromsarna.

Hon gick mot en grupp poliser och ambulanspersonal som stod vid en övertäckt bår. När hon kom närmare hörde hon knastrande radioröster. Nere på spåret gick två ambulansmän längs skenorna med gula plastpåsar i händerna. En av dem böjde sig ner, plockade upp något och lät det falla ner i säcken. Det såg ut att väga rätt mycket.

Vita ambulansfiltar täckte den knappt mänskliga formen på båren. Där huvudet borde sitta hade blod redan solkat filtarna. Gestalten var onaturligt kort och det tog en stund innan Lene insåg att underben och fötter saknades.

Lene legitimerade sig för polisen som stod närmast.

Jag tror jag kände henne, sa hon till en mycket ung, mörkhårig kvinna med hästsvans som såg ut som om hon helst skulle befinna sig på vilken annan plats som helst.

Vi har ett namn, sa hon. Och vi hittade den här.

Hon höll upp en formlös axelremsväska. Skinnet var sönderrivet och kantat av intorkat blod.

Ain? frågade Lene. Heter hon Ain?

Hon kastade en blick upp mot de vita övervakningskamerorna under taket.

Polisassistenten nickade. Ain Ghazzawi Rasmussen. Vi har ett körkort.

Fanns det något brev?

Ett brev?

Självmordsbrev. Någonting. En förklaring?

Nej.

Den unga polisassistenten tittade på båren.

"Det är naturligtvis svårt att se om det faktiskt är hon. Hon är väldigt illa tilltygad."

Lene tittade på körkortet. En försiktigt leende, mörkhårig ung kvinna. Ain Ghazzawi Rasmussen hade blivit 23 år gammal. Hon hade en sjal runt halsen, vackra läppar, höga kindben, mörka, mandelformade ögon och ett utpräglat mellanösternutseende.

Köpenhamnspolisen hade utfärdat körkortet för fyra år sedan.

De två ambulansmännen klättrade upp på perrongen och skakade på huvudena mot insatsledaren.

Det var allt, sa den ena.

Lene tittade upp när hon hörde ljudet av nya sirener. De blå lamporna reflekterades längs väggarna i trappuppgången närmast henne.

Hon räckte tillbaka körkortet.

Kände du henne? frågade polisen.

Inte egentligen, sa Lene. Nej.

Hon öppnade självmördarens plånbok. Ett id-kort, ett par sedlar. Inga bilder. Bakom id-kortet, ett visitkort från en restaurang på Østerbro: Le Crocodile Vert.

Lene räckte tillbaka plånboken och väskan.

Vi hittade den här på perrongen också, sa polisen och visade henne en vit smartphone.

Har du undersökt den?

Inte än.

Lene tog mobilen och vred och vände på den. Den verkade fortfarande funka, men var låst.

Ambulanspersonalen rullade båren mot trapporna och en av polisassistensens kollegor la en hand på hennes axel och mumlade ett par ord.

Vi åker in med henne, sa hon till Lene. Jag vet inte om …

Hon gav Lene en bönfallande blick. Hon skulle säkert ha blivit överlycklig om polisinspektören hade erbjudit sig att följa med in till Rättsmedicinska institutet och kanske till och med underrätta de närstående. Polisinspektören hade tveklöst erfarenhet.

Lene tvekade men kände sig trött på alltihop. Hon hade inte plats för fler döda.

Du fixar det, sa hon. Man vänjer sig.

Gör man?

Nej.

Medan Lene rotade efter nycklarna till brevlådan nere i trappuppgången, upptäckte hon Ains mobil i jackfickan och bannade sig själv hela vägen upp till lägenheten på femte våningen. Hon hade bott på den lugna gatan på Frederiksberg ända sedan hon skilde sig från Josefines pappa när hon var 39 år gammal och dottern 17. Nu var hon snart 45 och tyckte att människor levde för länge.

Hon la ifrån sig morgontidningen på köksbordet och gick den vanliga rundan bort till gardinerna i vardagsrummet som hon drog åt sidan. Hon öppnade fönstren mot den klarblå eftermiddagshimlen, hängde täcket över balkongräcket och betraktade länge den fulla korgen med smutstvätt i badrummet men orkade inte starta en maskin. Sedan tittade hon in i Josefines gamla rum. Rummet hade stått tomt sedan dottern flyttade ihop med en tjejkompis från fysioterapeutprogrammet, men Lene var ändå tvungen att titta in där varje dag.

Hon gjorde sig en kopp snabbkaffe och satte sig i soffan med dagens tidning, som efter Tivolikatastrofen trycktes med ett smalt sorgband runt framsidan. Det skulle förbli så i 1 241 dagar; en dag för var och en av de omkomna.

En sval saklighet hade brett ut sig över de danska medierna sedan katastrofen. Borta var de evinnerliga matprogrammen, och ingen tycktes sakna dem. Tv-profilernas ansikten var samlade och sansade och rösterna dämpade. Meteorologer annonserade dagar med klarblå himmel med plågad skuldmedvetenhet, och till och med de kommersiella tv-kanalerna hade gallrat ut bland sina intelligensbefriade reality shows och visade istället gedigna historieprogram och filmer från dansk guldålder. Ena halvan av den politiskt korrekta vänsterfalangen hade tystnat, konfronterad med den verkliga verklighet som de säkert hade hört talas om men inte på allvar hade trott på, medan andra halvan i ett anfall av ett slags skruvad skadeglädje ansåg att det var landets eget fel och att man också fick se på saken ur terroristernas perspektiv. Att Danmark fick vad de förtjänade efter den nyimperialistiska utrikespolitik som den borgerliga regeringen i synnerhet hade fört. Man skulle ha nöjt sig med att skicka anteckningsböcker, jägmästare och trafikpoliser till Kosovo och Irak och anlagt cykelvägar i Afghanistan, något som Danmark var världsmästare på och stolta över.

Danskarna hade vänt sig inåt och uppåt. Kyrkan rapporterade för första gången stigande medlemsantal och varenda en som hade tagit en helgkurs i gestaltterapi eller mindfulness och kunde åstadkomma en hemsida hade bråda dagar med att bearbeta andras trauman och oro. Landets statsminister anställde en skicklig talskrivare när hennes gamla politiska rådgivare fick sparken. Efter angreppet hade hon hållit ett tal som fick beröm från alla håll och som sändes i sin fulla längd på CNN. Hon hade sänkt rösten en halv oktav och såg för första gången ut att dela sina landsmäns verklighet. Prognoserna förutspådde omval.

Men naturligtvis hade terroraktionen också gett nytt liv åt nazistiska, anti-islamistiska och rasistiska fraktioner, som regel anförda av gamla särlingar. Åtskilliga turkiska och libanesiska grönsakshandlare hade fått sina butiksfönster krossade eller sina varubilar övermålade med rasistiska slagord. En fjortonårig jordansk flicka hade blivit överfallen och våldtagen i en gångtunnel i ett invandrartätt område i de västra förorterna av vad som förmodades vara nynazister.

Det var som man hade kunnat förvänta sig, men alla – invandrarföreningar och grannföreningar – manade till besinning. Frivilliga hade börjat patrullera de invandrartäta områdena natt som dag.

Lene bläddrade igenom tidningen utan att kunna koncentrera sig tillräckligt för att läsa en artikel från början till slut. Hon tittade på den vita smartphonen på soffbordet men rörde den inte.

Hur många gånger hade hon pratat med Ain? Fem gånger? Åtta? De första samtalen hade varit försiktiga och intetsägande, så som de ofta var när någon tog mod till sig och ringde Livslinjen. Den unga kvinnan hade verkat ganska sammanhängande. Samtalen med Lene hade sällan varat i mer än en kvart och de hade för det mesta avslutats i en konstruktiv, optimistisk ton.

Ain hade inte avslöjat så många privata detaljer utan närmat sig sina problem försiktigt, vilket var normalt. Hon hade haft en kaotisk barndom som föräldralös palestinier i ett tunisiskt flyktingläger, men hade adopterats av ett danskt läkarpar som arbetade för Läkare utan gränser och kom till Danmark som åttaåring. Hon hade ingen brytning, levde till synes som vilken annan jämnårig kvinna av dansk etnisk härkomst som helst och hade aldrig nämnt problem med mobbning, utfrysning eller diskriminering. Ain hade uttryckt känslor av ångest och ensamhet och Lene hade föreslagit att hon skulle prata med en psykiater eller psykolog. Livslinjen hade en lista över psykiater och psykologer som med kort varsel kunde ta sig an patienter om man anade att självmordsförsök var sannolika, men hon visste inte om Ain någonsin hade följt hennes råd.

Under fem eller sex veckor hade hon inte hört av sig, och Lene hade hoppats att flickan kanske hade påbörjat behandling eller börjat må bättre av sig själv. Att hon hade blivit kär, fått ett bättre jobb eller kanske flyttat utomlands. Kanske hade hon rentav lyckats hjälpa henne? Hennes förhoppningar hade grusats en kväll på Livslinjens kontor när en annan volontär signalerade att hon hade Ain på linjen.

Flickan lät andfådd och rädd. Det uppstod långa pauser där man bara kunde höra hur det susade innan hon plötsligt gav sig till känna igen med en mening eller två. Orden var i princip obegripliga och Lene satt med händerna pressade mot hörlurarna och huvudet nedböjt i djup koncentration för att inte gå miste om en enda stavelse. Hon hade fått reda på att hon hade gjort något förfärligt, sa hon. Något som aldrig, aldrig kunde förlåtas. Hon grät stilla och rösten blev snyftande och halvkvävd. Hon hade börjat gå ut om natten. Hon stod inte ut med att vara därhemma, stod inte ut med att vara på någon av sina vanliga ställen. Hon gick i skogarna eller längs stränderna längre norrut.

Lene hade blickat ut i mörkret bortom kontorets fönster och tänkt på flickan som irrade genom mörka parker och skogar eller ute vid stränderna och det vände sig i magen på henne. Hon mindes tydligt känslan när Josefine hade varit ute sent och Lene inte var säker på var hon var och den förbannade flickungen inte hade med sin telefon.

Under den kommande timmen hade Lene försökt hitta en krok i samtalet, något fast och vardagligt att hänga upp det på. Gick hon i terapi, betalade hon räkningarna, åt hon? Arbetade hon? Träffade hon sin familj? Hon försökte rädda flickan i land på en liten ö av delad verklighet.

Men allting bara rann av henne. Ain var skräckslagen för någonting utan namn, form eller storlek. Någon sorts ondskefull och allsmäktig kraft. Något manipulerade henne, sa hon. Hon trodde att någon hade varit inne i hennes lägenhet medan hon var på jobbet eller ute på sina ensamma vandringar. De hörde vad hon sa och de såg vad hon gjorde.

"Ja, men vem, för fan, Ain?" hade Lene till slut vrålat, och vid borden runt omkring henne ploppade de andra volontärernas huvuden upp som korkar. Hon sänkte rösten och visste att hon inför nästa pass skulle bli inkallad till en vänlig, extraordinär vägledning och inskärpning av verksamhetens policy. Det var meningen att Livslinjens rådgivare skulle vara empatiska och lyhörda. Det var inte meningen att de skulle ge den självmordsbenägna en utskällning.

"Vem, Ain?" hade hon viskat.

Det kom inget svar. Bara den enerverande, dämpade gråten. Lene inbillade sig att hon hörde ett klick, lite musik och en låg, låg mansröst som sa ett par ord i bakgrunden innan gråten var det enda hon kunde höra igen.

Jag förtjänar att dö, sa flickan.

Självklart gör du inte det. Ingen förtjänar att dö, Ain.

"Jo! Jag förtjänar att dö, inte en gång utan över tusen gånger om", sa flickan hårt. Och la på luren.

Lene gick fram till vardagsrumsfönstret och tittade ner på gården. När var det de hade haft det där förfärliga samtalet? För ett par månader sedan? Sedan hade hon ringt en gång till och låtit likadan. Hon fick medicin men den hjälpte inte alls, sa hon. Allt blev bara värre och värre. Folk tittade konstigt på henne, pratade om henne bakom hennes rygg. Hon gick bara ut när hon skulle till jobbet och gick raka vägen hem när hon slutade. Kunde Lene komma hem till henne?

Det var omöjligt, sa Lene. Fullkomligt omöjligt. Tyvärr. Det var inte så det fungerade. Flickan var otröstlig och Lene bestämde sig på stående fot för att detta var hennes sista kväll på Livslinjen. Hon la på mitt i flickans gråt, reste sig, tog sin jacka och väska och lämnade lokalen med de andras ögon i nacken.

Jävlar.

Lene gick ut i köket och letade efter vinflaskan som hon absolut tyckte skulle finnas där någonstans. Hade hon kunnat göra mera för Ain? Hon tänkte på den groteskt avkortade figuren under de genomblodiga vita ambulansfiltarna och pillade med skakande händer av folien från flaskhalsen, fumlade på tredje försöket upp korken och fyllde ett glas ända upp till kanten. Hon tömde det och hällde upp ett till.

Hon tog glaset med sig in till soffan, satte sig och stirrade på den stumma, vita mobiltelefonen. Hon la tidningen över den. Hon tittade på sin egen mobil men skärmen var tom. Inte ett enda sms eller en uppringning. Det var uppenbarligen ingen som saknade henne. Inte så mycket som en telefonförsäljare.

Hon dåsade i en halvtimme tills ljudet av stationshögtalare och tågbromsar fick henne att slå upp ögonen med en flämtning.

Hon reste sig, gick bort till bokhyllan och lyfte locket av en gammal pappkartong och stoppade ett videoband i spelaren.

Filmen varade ett par minuter och det var hennes exman, Niels, som hade filmat den under en terminsavslutning på Svenningens balettskola. Josefine var den fjärde i raden av tunna, nervösa balettflickor på tolv eller tretton år. Hon var lika lång och smal som de andra. Det långa, ljusa håret var stramt tillbakadraget och samlat i en knut överst på huvudet. Det förlängde halsen, sa fru Svenningsen. Kameran fokuserade klumpigt när det blev hennes tur och Lene kunde höra sig själv tillrättavisa Niels. Deras dotter gjorde piruetter på tåspetsarna över scenen. Armar och ben var långa och smala och vristerna ordentligt sträckta. Hon hoppade och log brett när hon mitt i språnget böjde ryggen bakåt så att nackknuten nästan snuddade vid det bakre benet. Hennes korta balettkjol stod ut som en skiva i luften och armarna svävade lätt och högt lyfta genom luften.

Lene hörde sig själv klappa lite för högt och lite för nära kameramikrofonen när hennes dotter dansade ut från scenen.

Länge låg hon bara och stirrade på himlen som långsamt blev djupare blå över hustaken och på andra sidan gatan. Om ett par timmar skulle solen gå ner i ett hav av orange, röda och violetta moln.

När hade Josefine egentligen slutat dansa balett? När hon började gymnasiet? Lene hade försökt övertala henne att börja med taekwondo eller kickboxning istället. Hon tyckte balett var så tjejigt, men dottern älskade det. Taekwondo är inte graciöst, mamma, sa hon.

Och balett är inte en konstform, mamma, det är en luftform, sa hon alltid.

Flaskan var nästan tom när hon reste sig och gick ut i badrummet för att skölja ner ett par sömntabletter, trots att klockan bara var sju. Det var bäst att befinna sig i drömlös sömn och hon tog Stesolid tre gånger om dagen för att komma igenom den utan att känna något.

Lene hade alltid annars varit i fysisk toppform.