Ett berg av lögner

By Steffen Jacobsen

På en grönländsk fältstation har Peter Holm – chefsgeolog för framgångssagan Nobel Oil precis analyserat de sista borrproverna för vad som ser ut att bli världshistoriens mest lukrativa oljeäventyr. Alla; från det grönländska hjemmestyret till de kinesiska storinvesterarna är eld och lågor men framgångssagan tar en dramatisk vändning när Holm hittas död med en krater i bakhuvudet strax efter sin hemkomst till Köpenhamn.Polisinspektör Lene Jensen får fallet på sitt bord samtidigt som den privatdetektiven Michael Jensen anställs av Nobel Oil för att i en halsbrytande kamp mot tiden hitta mördaren och se till att planerna i Diskobukten kan fortsätta som planerat. "Ett berg av lögner" är den tredje, fristående delen i Steffen Jacobsens deckarsvit om Lene Jensen och Michael Sander. Här tvingas det omaka paret samarbeta kring ett fall som inkluderar en rabiat miljöorganisation, en dansk oljemagnat som inte skyr några som helst medel.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2021
• ISBN: 9788726511437

Book preview

I.

Trots att Peter Holm var Nobel Oils mest erfarne geolog hade han aldrig hört talas om fenomenet och han tvivlade på att det någonsin hade beskrivits förut. Ändå visste han, utan någon som helst tvekan, att processen just nu utvecklade sig tvåtusen meter under fältstationen vid foten av den smältande grönländska inlandsisen.

Han visste också att den inte skulle låta sig stoppas.

Befriat från den pressande vikten av inlandsisen hade berget vaknat ur sin arton miljoner år långa vintersömn. Det hävde sig, befriade sig, sträckte ut sig – och förändrades.

Ur geologisk synvinkel gick det oerhört fort. Alldeles, alldeles för fort. Även om Peter Holm inte hade utrustats med en påfallande livlig fantasi föreställde han sig att han kunde höra förändringarna djupt nere i urberget när han satt tyst i laboratoriet och bara lyssnade.

Han kliade sig i skäggstubben och såg på raden av tomma, blå stolar framför surrande och blinkande elektroniska kabinett. Drabbad av onda aningar hade han beordrat sina närmaste kollegor att ta ledigt den här dagen. Han ville vara ensam när den kemiska analysen av de senaste och djupaste borrproverna var färdig. Han hade till och med bryskt bett sin orubblige högra hand, Bao Tseung, en gladlynt och snacksalig kinesisk geofysiker, att hålla sig i barackbyn vid raffinaderiet. Tseung hade naturligtvis lytt honom, men hade blivit sårad och fåordig. Den danske chefsgeologen hade aldrig tidigare talat till honom på det viset.

Peter Holm slängde sin cigarett i en halvfull kaffekopp, fällde ihop sin bärbara dator och strök eftertänksamt över locket. Sedan raderade han analysresultaten från lägrets huvuddator, knäppte parkasen upp i halsen och hängde på sig väskorna.

Innan han släckte lampan stod han för ett ögonblick vid dörren i den fönsterlösa containern och kastade en sista blick på de stumma spektrografer som precis hade förrått honom och hela detta enastående utvinningsprojekt.

Det var över och det var hans uppgift att berätta detta för oljebolagets enväldiga ordförande, Axel Nobel.

Han såg inte fram emot det.

Han låste dörren och tog på sig solglasögon i det hårda, lodräta solskenet. Det framskjutna geofysiska lägret bestod av en handfull orange containrar på en bergsknalle bara ett par hundra meter från inlandsisens smutsiga, sluttande vägg. Radio- och satellitantenner var fastsatta i berget med stålvajrar och blåsten ven oupphörligt och sorgset i dem. Solen slog gnistor i Diskobukten och längre ut, bakom bukten och enstaka flytande isberg, låg det oändliga Ishavet.

Den breda slätten mellan fältlägret och kusten var översållad med campingtält i alla möjliga färger och storlekar, långa, vita bespisningstält och plattformar där demonstranter under de senaste månaderna hade eldat upp sig till destruktivt raseri. Från det inhägnade fältlägret liknade tältsamlingen en musikfestival utan ände. Peter Holm kunde obesvärat läsa på de svajande banderollerna i fjärran: NOBEL OIL VÅLDTAR VÅRT LAND, NOBEL OIL STJÄL GRÖNLANDS FRAMTID. Vissa banderoller och plakat föreställde en svart treudd; symbolen för Poseidons krigare – en grupp aktivister som oupphörligen saboterade Nobel Oils anläggningar till havs och på land även om ingen visste vilka de var och ingen kunde hitta dem.

Senast hade Poseidons krigare saboterat satellitförbindelserna till högkvarteret i Köpenhamn och ingen kunde eller ville hitta felet. Till och med firmans teletekniker var infiltrerade av miljörättsaktivister.

På grusvägen nedanför platån stod en Landrover med motorn på tomgång och Peter Holm såg en vinkande hand inne i kupén.

Han gick försiktigt nerför grusstigen, som var hal av smältvatten.

Han ställde väskorna i baksätet och tog plats bredvid chauffören, som log välkomnande mot honom. Den unge mannen var svarthårig, slank och såg ut som en fotomodell. Peter Holm lät blicken glida över hans lår i de tighta jeansen och den landade till slut på hans solbrända händer. Landrovern började knega uppför ett hjulspår som var mer ett förslag än en riktig väg och geologen stirrade mot det vitblå, glittrande havet och demonstranternas tält.

De ger sig iväg när snön kommer, mumlade han. Alla vill väl det här. Jag menar, det borde de ta mig tusan. Arbete, pengar, den största reserven av skifferolja och gas på planeten. Pengar. Arbete. En framtid.

Tydligen inte alla, sa chauffören.

Han räckte honom handen: Rasmus Nordstrand.

Peter Holm. Nej, men alla som spelar någon roll då. Folk som lever på det tjugoförsta århundradet.

Gula flytspärrar slungade sig över bukten ändå ut till horisonten och bakom dem tog ett tiotal miljöskepp sig an oljeutsläppet från en saboterad pipeline som sträckte sig från raffinaderiet till en djupvattensanläggning där oljefartygen diade skifferolja till en törstig värld.

Tre veckor tidigare hade Poseidons krigare sprängt oljeledningen i luften med Nobel Oils egen dynamit, som de hade stulit från ett lager som ansetts inbrottssäkert.

Detta hade försatt den normalt så reserverade och kolugne styrelseordföranden Axel Nobel i ett bärsärkagångsliknande raseri. Bara ett par timmar efter sabotaget hade han anlänt från Danmark i sitt privata jetflyg och bytt ut den civiliserade men inkompetenta brittiska säkerhetsfirman mot en tvivelaktig kinesisk-amerikansk organisation som var känd för att anlita före detta specialstyrkor och veteraner från Balkankrigen som konsulter. Ordföranden hade själv organiserat uppröjningen av den råolja som hade strömmat ut i den oförstörda bukten.

Det var ett utsläpp som naturligtvis medförde besvärliga frågor i världspressen, det grönländska hjemmestyret, amerikanska kongressen och i danska folketinget eftersom det gav obehagliga konnotationer till Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen.

"Varför gör de det? mumlade Peter Holm förargat. Varför försöker miljörättsaktivister – alltså miljörättsaktivister – att förvandla Nordatlanten till en enda stor salladsdressing?"

För att visa att de kan, sa den unge mannen. För att visa att anläggningarna här uppe inte är tillräckligt säkra, att naturen här uppe fortfarande är extrem även om isen drar sig tillbaka. Dessutom har folk ingen lust att vakna upp och upptäcka att de har blivit undersåtar i den kinesiska folkrepubliken. De vill bestämma över sig själva. De har provat danskarna och har ingen lust att prova på kineserna också.

Peter Holm betraktade honom närmare.

Kommer du härifrån? Du ser ut …

Min pappa kommer från Nuuk och min mamma är från Danmark, berättade Rasmus Nordstrand. Jag arbetar som marinbiolog på högkvarteret i Ilulissat. De ville försäkra sig om att du kom fram helskinnad med helikoptern. Jag talar språket och jag känner folk häruppe.

Helskinnad?

De tror att det kommer bli värre.

Och de har mer rätt än de anar, tänkte Peter Holm. Och sedan är allting över.

Ett fartyg närmade sig kusten. GREENPEACE stod det med meterhöga gröna bokstäver på den vita fartygssidan. Det stävade uppåt i vinden, ett ankar rutschade ut från bogen och en kran sänkte ner en gummibåt med aktivister i gula flytvästar mot vattnet.

Strålande. Mer solidaritet, mumlade chauffören och stannade framför ett bomskjul. Ett tre meter högt stängsel krönt med taggtrådsrullar sträckte sig åt båda håll. En kinesisk portvakt betraktade dem uttryckslöst bakom skottsäkert glas. På väggen bakom honom hängde ett stativ med pepparsprejer, tårgasgranater och maskinpistoler. Det var också något nytt, tänkte Peter Holm.

Bommen gick upp och de krånglade sig mellan stålstängsel och betongblock och fortsatte ner till kustvägen. Bakom byggnaden lekte en vakt med två dobermannhundar med ondskefulla uppsyner.

De upphetsade rösterna från megafonerna tycktes mycket nära nu. Peter Holm kunde tydligt se demonstranternas ansikten och deras öppna, ropande munnar.

Spåret slingrade sig mellan klippor höga som hus och chauffören pekade på det svarta urberget som sträckte sig mot himlen och som dominerade dalen; en del av en bergskedja som hade legat begravd under inlandsisen men som ruvade på miljontals och åter miljontals kubikmeter skifferolja och nästan outtömliga gasreserver.

Så berget är alltså en välsignelse? hojtade han över oväsendet från motorn.

Geologen ryckte på axlarna och tog tag i ett handtag ovanför sitt huvud.

Inte så där utan vidare, men det är det ju ingenting som är. Faktiskt är det ett berg fullt av svek … eller … glöm det där sista, okej? Å andra sidan skulle det här kunna innebära en stor, befriande spark i Putins arsle. Bland andra. Västeuropa skulle kunna bli självförsörjande på fossila bränslen till tidernas slut. Norges fastlandssockel är ingenting i jämförelse med det här. Om man verkligen fick fart på det skulle alla danskar kunna gå på bidrag. Den halvan som inte redan gör det, menar jag. Precis som i Norge. Eller i Emiraterna.

Vad menade du med ’fullt av svek’ …?

Jag menade inget … nej … ingenting.

Landroverns Nobel Oil-logotyp fungerade som ett rött skynke för demonstranterna. Flera grupper frigjorde sig från de avlånga bespisningstälten. Folk började springa ut mot stängslet och den tunna kedjan av danska poliser var som alltid hopplöst undertalig.

Chauffören aktiverade fyrhjulsdriften. Smältvattnet hade lakat ur vägen och bilen hackade sig fram över djupa rännor. Rakt framför dem var stängslet nedrivet och pålarna uppryckta ur marken. Om dagen reparerade kinesiska arbetare stängslet längs vägen och om nätterna rev aktivisterna ner det igen. Tre unga, kvinnliga poliser hade fattat armkrok framför öppningen i staketet och fällt ner visiren. En av dem fingrade nervöst på en pepparsprej i bältet.

Chauffören pekade på en grupp demonstranter – kvinnor och män, gamla och unga – som närmade sig hålet i staketet.

"Så de har kanske rätt?"

Naturligtvis har de inte det, ropade Peter Holm.

Hans knogar hade vitnat runt handtaget över dörren. Oväsendet från megafonerna var obeskrivligt. Rått och skrämmande som själva fan. Han hade aldrig upplevt något liknande och då hade han ändå varit precis överallt.

Han öppnade munnen för att förklara sig när en stor sten kom flygande från ingenstans och träffade rutan intill hans ansikte. Fönstret splittrades, vitnade och började trilla ut ur ramen.

Helvete! Få bort oss härifrån.

Geologen lyfte handen och betraktade sina fingertoppar, som var röda av blod. Landrovern lutade olycksbådande på den steniga och blöta vägen och träffades av fler stenbumlingar. Många fler. Bakrutan försvann i ett moln av skärvor och bilen törnade mot ett klippblock med ett brak som fick hans huvud att dunka mot dörrstolpen. Om han hade sträckt ut handen hade han kunnat röra vid människorna, så nära hade de kommit.

Chauffören svor och kämpade med den bångstyriga ratten.

Plötsligt fick Peter Holm syn på en ensam gestalt på en klippavsats intill vägen, som om hon hade intagit själva naturens predikstol: en lång, statyliknande och svartklädd ung kvinna. Hon stirrade ner på honom med en iskall, fördömande blick. Vid foten av klippan stod en liten flicka; åtta eller nio år gammal och lika gravallvarlig som kvinnan. Hennes ögon var himmelsblå och hennes blick ovanligt direkt och insiktsfull för en så ung människa.

Landrovern accelererade längs med den förskräckliga vägen. En av poliserna tvingades ut på vägbanan alldeles framför dem och bara en reflexmässig räddning från chauffören räddade henne från lemlästning eller värre. Stenblocken fortsatte att dundra mot karossen. En av sidospeglarna försvann. Äntligen svängde de in i en smal, svårtillgänglig klyfta och stenregnet avtog.

Peter Holm vände sig om i sätet och fick en sista glimt av kvinnan på klippan.

Vem fan var det?

Vem?

Kvinnan på klippan!

Vem?

"Såg du henne inte?! Hur kunde du undvika att se henne? Herregud …"

Han lutade sig tillbaka i sätet och tittade på sina blodiga fingertoppar igen. Han plockade bort en glasskärva från ett ställe bakom höger öra, betraktade den och slängde den sedan ifrån sig.

De lämnade klyftans djupa skuggor, körde ut i solen och han drog en lättnadens suck när han såg helikopterplattan en kilometer längre fram. Det fanns inga demonstranter här; landningsplatsen vaktades av Axel Nobels privata säkerhetsstyrkor, en helt annan sort än de danska poliserna uppe på slätten och av det tungt beväpnade slaget.

Längst västerut blinkade solen i raffinaderiets tornhöga tankar och silor, pumpstationerna och de många, många kilometer långa vita och röda transportledningarna. Den eviga flamman från överskottsgasen var nästan osynlig i den klara luften. Anläggningen var en fantastisk syn – en ingenjörsmässig omöjlighet på denna primitiva, nakna och vindpinade kust. En enda människas religiösa vision: Axel Nobels dröm om återupprättandet av Västerlandet i en värld nersjunken i folktro, religiös fanatism och korruption.

Chauffören stannade framför landningsplatsen. Han log, men Peter kunde se att han var skärrad.

Jag sa ju att jag skulle få med dig ut, sa Rasmus Nordstrand, lite för klämkäckt. Men vem ska betala för det här vraket som jag hämtade ut alldeles nytt och fint imorse?

Jag ska se till att du får en ny. Vilken färg? Grön eller grön?

Peter Holm skrattade lättat och betraktade den stora orange helikoptern på plattan. Rotorbladen började snurra. Kupén var fylld av tekniker och arbetare som var ivriga att komma därifrån. Själv hade han plötsligt inte så bråttom. Adrenalinet avtog.

Han skakade hand på formellt vis och kanske varade handslaget lite längre än vad som var högst nödvändigt. Han sneglade åter på chaufförens fasta lår, den muskulösa, solbrända halsen över T-shirten. Han hörde sin egen puls och han kunde känna doften av den andre.

När han släppte handen la han märke till en tatuering runt mannens handled: en fjällig orm som slingrade sig två gånger runt armen innan den åt upp sin egen svans. Han vidrörde den försiktigt med en fingertopp. Chauffören tycktes inte ha något emot det.

Är den Inuitiskt? Vad betyder den?

Ingenting. Jag var i Hamburg med ett par kompisar och blev dyngrak och vaknade med ormen. Den har absolut ingen djupare mening än så.

De vinkade inifrån helikoptern och piloten pekade på sitt armbandsur. Holm vinkade obekymrat tillbaka.

Och du då? Ska du med? frågade han och såg djupt in i den andres ögon. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan dig, Rasmus. Allvarligt talat. De hade dödat mig.

Jag tar nästa, sa chauffören och pekade mot himlen, där en helikopter flög i slöa cirklar medan den väntade på att landningsplatsen skulle bli ledig. Jag ska hälsa på min mamma i Köpenhamn.

Om du har tid och lust kanske vi kan ses? Jag är jävlig tacksam. Jag menar det.

Chaufförens hand låg på växelspaken mellan dem. Han log. Ögonfransarna var täta och svarta. De höga kindbenen, det blanka, svarta håret och de blå ögonen var något utöver det vanliga, tänkte Peter Holm. Han föreställde sig de där ögonen slutna i extas.

Han hittade ett visitkort i plånboken. Den unge mannen stack ner det i bröstfickan på sin skjorta och klappade den. Han såg igen rakt på geologen som nu var nästan säker på sin sak.

Okej, men ring mig. Vi kan gå ut och ta en drink … eller någonting, sa han.

Chauffören log.

Självklart. En drink … eller något. Det gör vi!

Helikoptern lättade och Peter Holm blickade ner på den förstörda Landrovern. Chauffören skärmade sig från solen med ena handen och vinkade med den andra. Peter pressade ansiktet mot fönsterrutan tills både mannen och bilen var borta och bara slätten, demonstranterna och tälten fanns kvar. Och det svarta, sönderfallande berget, förstås.

Trots Riksantikvariatets och stadens ömtåliga konstnärssjälars protester hade Axel Nobel lyckats genomdriva uppförandet av en fyrtio meter hög och hundra meter lång stål- och glaskonstruktion över firmans i förväg markanta och sex våningar höga sandstenskomplex som i tre sekel hade dominerat inloppet till Köpenhamns hamn. De hade dessutom fått dispens för uppförandet av en helikopterlandningsplats vid slutet av den nya konstruktionen, den enda av sin sort i Köpenhamn bortsett från den på Rigshospitalets traumaportal.

Den långsträckta glaskupolen hade ritats av en känd, amerikansk arkitekt och fick i folkmun snabbt smeknamnet Sköldpaddan. Likheten med kräldjuret var också slående med de gröna glasplattorna som spändes ut som fjäll i en slät, oval sköld. Tillbyggnaden var tänkt som ett tempel för ordförandens jordiska bedrifter och för vilken annan person som helst hade den avvisats som ett ohälsosamt utslag av storhetsvansinne. Men inte när det gällde Axel Nobel, landets rikaste man. Han var enastående, en av fäderneslandets störste söner.

Och utsikten över hamnen och sundet lämnade ingenting övrigt att önska, tänkte Peter Holm medan han gäspade och tömde kaffekoppen. Ordföranden var i färd med att ta farväl av ängsliga och exalterade medlemmar av det grönländska hjemmestyret, ämbetsmän från den kinesiska utvecklingsbanken och civila, danska folketingspolitiker som hade varit inbjudna till en fåordig orientering om Diskobuktens framtid, som ju också var själva Riksgemenskapens framtid. En mycket lovande sådan.

Vackra, unga servitriser med uppsatt hår och långa, svarta kjolar hade serverat kaffe, vatten och delikatesser och direktörssekreterarna hade sett till att alla kände sig väl tillpass, viktiga, hörda och förstådda.

Geishor och får, tänkte geologen trött. Axel Nobel följde de sista av dem till dörren. Hans närmaste rådgivare hade verkat fåordiga och dystra. Kanske hade mörka rykten nått fram, även om han inte hade en aning om hur det skulle ha gått till. Så vitt han visste var han den ende som hade hela bilden. Bortsett från Nobel, förstås.

Peter Holm lyfte blicken och betraktade utan större intresse den viktlösa aluminiumgondol som hängde från tagets stålskenor. NOBEL II stod det, med höga, delvis avskavda orange bokstäver på den märkliga farkosten som hade slagit alla långdistansrekord i ballongfärdens historia. Och längst bort i hallen hade ingenjörer och hantverkare monterat en trettio meter lång halvmodell av Axel Nobels America’s Cup-utmanare: Holger Danske.

En utsökt modell av Diskobukt-projektet stod uppställd på ett bord mitt på golvet: raffinaderiet, oljefartygen, djupvattensanläggningarna, arbetarnas containerläger och de kolossala utvinningsplattformarna och pumpstationerna.

Axel Nobel stängde dörren efter den sista mötesdeltagaren, rätade på sig och lossade slipsknuten. Utan att se på Holm gick den långe, mörke mannen långsamt ett varv runt modellen. Han rättade till en kran här och ett oljefartyg där innan han bredde ut bägge händerna i ett slags välsignande gest. Eller en avskedsgest? Peter lekte med croissantsmulor på sin tallrik och undertryckte en ny gäspning. Han tänkte med ett litet sug i magen på den unge chauffören som hade hållit honom vid liv genom demonstranternas gatlopp.

Rasmus …?

Någonting … Nordstrand, var det visst.

Ordföranden hängde jackan över stolsryggen och satte sig bakom skrivbordet. Han rullade upp skjortärmarna över sina tatuerade underarmar som berättade en annan historia än den de flesta kände till: ordföranden hade ett förflutet som officerare i två nationers specialstyrkor.

Stunden som Peter hade fruktat sedan han lämnade den geologiska fältstationen vid Diskobukten var kommen.

Tio minuter senare var han färdig och han kände ordförandens blick.

Så hela skiten är förlorad? frågade Nobel lågt och alltför samlat. "Fem miljarder dollar rätt ner i sjön? Och nu packar vi ihop kameler, getter, kvinnor och tält och drar vidare och provar någon annanstans? Är det det du står här och säger? Bortsett från att vi måste sälja de förbannade kamelerna för att överleva dagen?"

Geologen mötte den andres kyliga blick. Han visste att Axel Nobel hatade vekhet.

Jag är ledsen, sa han. Verkligen.

Förmannen vippade stolen bakåt. Från ett porträtt bakom honom betraktade en avlägsen grundläggare världen med en blek och hungrig blick.

Det är jag också och hur kunde vi inte veta om det här? Vi har borrat en miljon hål i den där förstenade skithögen däruppe!

Peter Holm slog ut med händerna.

När vi gjorde de första provborrningarna för tjugo år sedan låg bergskedjan under trettio meter is. Vi visste att det fanns enorma skifferolje- och gasreserver därnere men också att de var otillgängliga. Om det lyckades att få upp oljan och få den ut till kusten skulle man ändå inte kunna frakta den vidare eftersom drivisen blockerade Västgrönland under halva delen av året. Det krävdes ett mirakel och det var ju det du fick: inlandsisen drar sig tillbaka och det sker fortare än någon trodde var möjligt, så Nordvästpassagen ligger öppen för oljefartygen till Stilla havet och de asiatiska marknaderna. Det är perfekt.

"Det var perfekt. Det var därför den kinesiska utvecklingsbanken kom till oss med tre miljarder dollar och vår egen regering har pushat på som tokiga. Ordet nej blev plötsligt omodernt eftersom det är valår, Peter."

Jag är medveten om att det är valår, men vad vill du att jag ska göra åt saken? Vi hade inga datormodeller för att förutse att …

Jag trodde att ni hade modeller för att förutse allt! Jag trodde det var därför jag betalade dig trekvarts miljon om året. Så att vi inte plötsligt skulle befinna oss i skit upp till halsen, vrålade Nobel, som slutligen förlorat självbehärskningen.

Senast inlandsisen drog sig tillbaka var för arton miljoner år sedan, sa geologen allvarligt. De hade inte tillgång till laboratorier eller superdatorer på den tiden. De hade inte ens kulramar. Ingen kunde veta att det här skulle hända. Ingen. Det saknar motstycke det som händer just nu. Fullkomligt.

Ordföranden flyttade sin inkvisitoriska blick från Peter Holms ansikte.

"Utan motstycke … det är ju strålande. Du får Nobelpriset i geofysik och mig mördar kineserna. Folk tror att de tänker i århundraden men det gör de inte. De är en hop pengatokiga precis som alla vi andra och de vill se avkastning på sina investeringar. Helst igår. De fattar till exempel inte varför vi inte har deporterat grönländarna till Island för längesedan. De fattar inte varför vi inte för längesen har arresterat och likviderat demonstranternas ledare, och de kan absolut inte förstå att vi i århundraden har betalat ut miljarder i bistånd till femtiosex tusen invånare bara för att vi har dåligt samvete för att ha infört gonorré, sprit och biblar för att sedan ge dem underjorden när ön äntligen har möjlighet att ge något litet tillbaka. Självständighet, demokratisk inblandning och miljöhänsyn är irrelevanta begrepp i Beijing. Har du varit där? Man kan skära i luften och framkalla film i floderna, så mycket tungmetaller är det i dem."

Axel Nobel lutade sig åter tillbaka i sin fjädrande, läderklädda chefsstol innan han med ett utrop kom på benen och började vanka omkring rastlöst i rummet.

Peter Holm tyckte egentligen bra om ordföranden. Det hade han lärt sig att göra efter tjugo år i verksamheten. Det hade inte alltid varit lätt, för Nobel var reserverad, överdrivet privat och kompromisslös. Men han respekterade kunskap och professionalism. Han var rättvis mot folk som levererade och han hade upprättat en miljardstor välgörenhetsfond som stöttade alla möjliga goda och förnuftiga ändamål. Han hatade att komma med dåliga nyheter. Och till råga på allt var det valår. Tajmingen var förfärlig.

Han såg menande på ordföranden.

Om inte du kan …

Axel Nobel betraktade porträttet av sin imperiebyggande förfader som om han hade lust att sprätta upp det med en papperskniv.

Tiderna då man kunde muta hjemmestyret med styrelseposter, horor, vodka och ett pensionskonto på Caymanöarna är förbi, sa han. De har varit framme med kvasten däruppe, Peter. Den nya administrationen är den mest inkompetenta någonsin bortsett från Zimbabwes, det säger alla, men de är idealister. Sedan har vi vår egen regering. Och utskotten. De har röstat igenom det här utan att se sig om. De har sett sin chans att bli … historiska. Odödliga. Omvalda, åtminstone.

Han stack händerna i fickorna. Tatueringarna vred sig på hans underarmar.

Och så har vi som sagt kineserna, mumlade han. "Våra oumbärliga, imperialistiska partners. Nuförtiden är det bara Beijing som har råd med projekt i den här storleken. De håller på att bygga om Afrika. De köper upp en extra kontinent som om en inte räckte till. Det är ett renoveringsobjekt, men om tio år kommer du inte att kunna se skillnad på Shanghai och Mombasa."

Säkert inte.

Du har väl inte berättat det här för någon? frågade ordföranden plötsligt. Om det kom ut skulle våra aktiekurser kollapsa på en gång. Börsrykten kan slå ihjäl en firma, Peter. Till och med Nobel Group. På mindre än en dag, faktiskt.

Självklart har jag inte sagt det till någon, sa Peter Holm. Jag såg till att vara ensam när jag analyserade de sista borrproverna och jag raderade all data från huvuddatorn. Jag hade en föraning om att vi hade problem, men inte att de skulle vara av de här proportionerna. Talen finns bara här, han pekade mot sin egen tinning, och i min laptop och den är krypterad med den bästa mjukvaran som finns på marknaden.

Var är den?

I mitt kassaskåp.

Därhemma? Är det säkert? Och när kan du vara klar med analyserna?

Peter Holm var nära att säga att han var dödstrött och att han gärna ville få möjlighet att gå igenom all tillgänglig litteratur om det unika, geologiska fenomenet, om det fanns någon. Men han visste också att Nobel skulle förvänta sig att han arbetade dygnet runt.

Jag kan göra resten hemifrån. Jag kan ställa upp grafer och prognoser, göra en samlad utvärdering och så kan du kasta min dator i hamnen efteråt.

Ordföranden log svagt.

Det tror jag faktiskt att jag gör.

Men det förändrar ingenting.

Fyra–fem år? Är det vad vi har på oss?

Det skulle jag tro. Kanske inte mer än tre. Det är svårt att säga. Jag har som sagt aldrig hört talas om det här förut.

Men vi har lite tid. Vi hittar på något. Det gör vi alltid.

Ordföranden lät inte som om han själv trodde på det han sa. Han satte sig igen. Vippade stolen bakåt. Hans blick lämnade geologens ansikte och gled vidare ut i tomma luften.

Du kan vara färdig imorgon? frågade han frånvarande.

Det kan jag väl. Det håller förresten på att bli ganska desperat däruppe. Jag är ledsen att behöva att säga det, men polisen har inte en chans. Demonstranterna kvaddade Landrovern som körde mig ut till helikoptern. Om det inte hade varit för chauffören tror jag att de hade dödat mig.

Han log vid tanken på Rasmus.

Nobel iakttog honom noga.

Vem var det? frågade han.

En ung kille. Rasmus … Rasmus Nordstrand. Mycket kompetent. Marinbiolog nerifrån Ilulissat. Halvgrönländare.

Ordföranden nickade matt.

Toppen. Han borde få någon form av belöning.

Absolut. Han är förresten i Köpenhamn. Han skulle hälsa på sin mamma. Vi bestämde att vi skulle gå ut och ta en drink. Något sånt.

Hälsa honom från mig om du träffar honom, mumlade ordföranden och gned sina ögonhålor.

Han reste sig upp och Peter Holm förstod att audiensen var över.

Varför har vi egentligen så bråttom? frågade han. Jag skulle gärna ha lite tid att se över mina data.

Ordföranden la en hand på hans axel. Han tvekade och för första gången la Peter Holm märke till nedstämd resignation i den andres blick.

"Vår data, Peter. Du har mer än nog att tänka på, men jag är rädd för att det inte är allt. Handen klämde till om axeln. Firman har mottagit dödshot mot de främsta av oss. Styrelsen, redarna, mig själv och min familj förstås och de viktigaste områdescheferna." Peter Holm riktade ett pekfinger mot sitt bröst och Nobel nickade.

Dig också. Du var faktiskt en av de översta på listan och vi tar det naturligtvis mycket allvarligt, för hoten är direkta och detaljerade. Bilars registreringsnummer, var folks barn går i skolan, personnummer, äkta makars arbetsplatser och så vidare.

Han letade fram ett laminerat kort stort som ett kreditkort i bröstfickan på skjortan och räckte det till Peter.

Om du upplever något ovanligt ska du ringa det här numret. Natt som dag.

Som vad då, till exempel?

Vad som helst. Om du upplever att någon följer efter dig. Om du råkar ut för ovanliga kontaktförsök. Folk som ringer och lägger på. Sådana grejer. Vi tar det som sagt mycket allvarligt. Det här är inte de vanliga val-vurmarna och ekofanatikerna. De är extremt målinriktade och kompetenta, de har infiltrerat huset och vet i princip allting om alla.

Peter tittade på kortet. En ny säkerhetsfirma? Och polisen då?

De kommer när det finns en kropp och inte en minut före, sa Nobel. Det får de inte och de skulle dessutom bara vara i vägen för de professionella.

Vem har …?

Någon knackade på dörren och ordföranden öppnade för sin personliga assistent. Hon log ursäktande.

Ministern är på väg, herr Nobel. Och hans särskilda rådgivare.

Hon såg menande på ordföranden.

Andersson?

Himself.

Axel Nobel nickade. Ministern var inget problem. Han var ung och hade ingen erfarenhet att tala om. Hans opinionsbildare och den särskilda rådgivaren Tom Andersson, som kom från Organisationen för oljeproducerande länder, var de som höll i trådarna. Andersson hade övertagit de viktigaste befogenheterna och utövade dem tillsammans med departementschefen medan ministern lärde sig. Det var honom man skulle