Enhörningen

By Steffen Jacobsen

Polisinspektör Lene Jensen befinner sig mitt i en besvärlig skilsmässa från den egensinnige och skrupellöse privatdetektiven Michael Sander. Det sista paret vill är att träffa varandra igen, men trots det tvingas deras vägar oundvikligen ihop när liket av en oidentifierad kvinna påträffas i ett plantage på den själländska västkusten.Den unga kvinnan har blivit utsatt för ett nästan obegripligt omfattande våld, hennes kläder är indränkta i havsvatten och det sista hon gjorde i livet var att rista in tecken i sin egen mage med en kniv. Fallet väcker närmast en besatthet hos den garvade polisinspektören, och hon misstänker att det ligger en betydligt mer invecklad historia bakom än vad polisen först tror.Ännu en gång tvingas det omaka paret Sander/Jensen arbeta tillsammans för att lösa ett mångbottnat fall. "Enhörningen" är den fjärde boken i Steffen Jacobsens populära spänningsserie om polisinspektör Lene Jensen och privatdetektiven Michael Sander.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2022
• ISBN: 9788726511420

Book preview

Prolog

Batapora, Kashmir

Indien

Det som i Michael Sanders ögon skilde Batapora från så många andra omkringliggande städer i Kashmir var distriktsfängelset. Och detta fängelse var förhoppningsvis slutstation för en fyra månader lång människojakt genom De stora flodernas land vid Himalayas fot.

I detta nu satt han i baksätet av en Range Rover med Dannebrogen vajande från framrutan och studerade byn i dalsänkan genom kikaren: de sedvanliga två- och trevåningshusen i betong med platta tak, slumpmässigt utströdda längs stränderna på en lättjefull, brun flod, ett virrvarr av lågt hängande luftledningar, linor med tvätt, spunna i ett invecklat nätverk mellan husen, överfyllda gator – och så denna optiska platthet som var ett villkor för all bebyggelse inom synhåll från det mäktiga Hindukush.

Kan kunde inte längre skilja den ena lilla landsbyn i Kashmir från den andra.

Michael tände en cigarett och granskade ännu en gång det skrynkliga telexmeddelande som han hade mutat sig till av en sekreterare på danska ambassaden i New Delhi. Han hade varit övertygad om att det skulle innehålla avgörande information och uppsluppet betalat den moderliga, indiska sekreteraren ytterligare tio tusen rupier för att undanhålla informationen från resten av ambassadstaben i en vecka och så snabbt som möjlig anmäla hans ankomst till fängelsets överste chef som Michael Berg, chargé d’affaires danois.

Det var två dagar sedan och han var inte längre lika övertygad.

Han mötte sin turbanklädde chaufförs mörka blick i backspegeln. Den uttryckte en viss otålighet. Chauffören hade en fru och tre barn som han inte hade sett på länge.

Okej, Gurpal, mumlade Michael. Vi åker ner. Jag orkar bara inte med en ny …

Jag är övertygad om att Batapora är vårt sanna mål, sahib, sa chauffören med övertygelse. Jag har sett denna plats …

I en dröm. Det säger du alltid, o, mäktige Gurpal Singh, när vi står stilla på någon sketen bergsväg som du tror leder till Shangri-La.

Han måste ju vara någonstans, invände Gurpal förnumstigt. Det finns inte en levande människa som kan vara ingenstans, Michael.

För fyra månader sedan skulle jag ha hållit med, men Silas Monell tycks ha lyckats. Eller så är jag bara inte tillräckligt bra.

Säg inte så, sa Gurpal Singh sårat. Lev inte ditt liv i skuggan av tänkta nederlag.

Michael blinkade till chauffören. De hade träffat varandra för ett par år sedan. På den tiden hade Gurpal Singh varit taxichaufför i Köpenhamn och utan en tanke på eget liv och säkerhet hjälpt Michael att förhindra ett islamiskt terrorangrepp på Utrikesdepartementet. För den hederspension som staten hade tilldelat honom hade han dragit sig tillbaka till sitt hemland och återförenats med sin familj.

Range Rovern skumpade de sista kilometerna nerför den ojämna bergsvägen medan Michael bekymrat kikade i sina papper.

Det fanns fyra luckor för avlidna fångar i det lilla, överhettade och klaustrofobiska likhuset. Överallt syntes ångande pölar från otäta kylrör. Michael filtrerade stanken genom en otänd cigarett.

Sergeant Hazari, den unge fängelseinspektören, log välvilligt.

Sergeanten var oklanderlig; ett stiligt, tätt skägg, ett tvärsäkert leende, snövit turban, blankpolerat läderbälte med axelrem och man kunde skära sig på pressvecken på hans kakiuniform. Inspektören var tydligen växelvarm för det fanns inte en droppe svett att skåda på hans ansikte, medan Michaels hade kunnat vridas ur som en trasa. Sergeanten signalerade till vaktmästaren, som öppnade översta luckan till vänster, manövrerade in en hydraulisk lyftanordning under öppningen och pumpade upp den i brösthöjd. Vaktmästaren förde över en bår på lyftanordningen och nya vågor av liklukt fick Michael att ta ett steg tillbaka och lossa på slipsen. Hazari betraktade honom med ett överseende leende.

Båren sjönk ner till knähöjd under en vikt som var insvept i ett grovt och fläckigt lakan. Ett par magra vita fötter stack ut och Michael studerade en bit papp som satt knuten runt den avlidnes högra stortå med hjälp av en bit hampasnöre. Dagens datum stod noterat på lappen men det fanns inget namn.

Han dog idag?

Tidigt imorse, mr Berg. Faktiskt blev den unge mannen arresterad för bara tre dagar sedan. Han ville dock inte upplysa om vare sig sitt namn eller sin nationalitet.

Med ett ansiktsuttryck som hos en trollkarl drog vaktmästaren bort lakanet från liket. Michael blundade i ett slags utmattad triumf. Han var omedelbart säker på sin sak. Han och Gurpal behövde inte leta längre.

Han öppnade ögonen igen och tog sig en närmare titt på den avmagrade unge mannen. Munnen var ett svart hål där flera tänder saknades. Den döde var utsmyckad med primitiva tatueringar med anknytning till hippie-kulturen: fåglar, kompassrosor, fredstecken, regnbågar och stjärnor. Hans irisar hade samma färg som naglarna, det tunna, ljusa skägget räckte honom till bröstbenet och håret var tvinnat i smutsiga, blonda dreadlocks. Överallt syntes blå blödningar i huden från gamla kanylmärken, i synnerhet vid ljumskarna, handlederna och i armvecken. Halsen låg i en onaturlig ställning och ett blåmärkesliknande streck löpte från ena örat till det andra. Han hade sin familjs typiska kroknäsa och breda, välvda panna. Ansiktsdrag som döden hade framhävt ytterligare.

För syns skull bläddrade Michael igenom en bunt fotografier medan han sneglade mot den dödes ansikte.

Varför blev han arresterad?

Hazari log: Först och främst eftersom han sålde råopium på det lokala gymnasiet. Men även eftersom han inte hade ett giltigt visum, för att inte tala om uppehålls- eller arbetstillstånd. Vi kan inte acceptera att vissa västerlänningar korrumperar våra unga, mr Berg.

Naturligtvis inte. Hade han pengar på sig?

Vi hittade några få rupier i hans ägo. Han bodde i en Fiat utan hjul eller registreringsskyltar och det verkar ha varit länge sedan han fick ett ordentligt mål mat. Det är mycket tragiskt, mr Berg men det är långtifrån första gången som vi arresterar en av dessa unga resenärer. Av någon anledning utövar vårt land en magnetisk dragningskraft på yngre västerlänningar.

Narkomaner, menar du?

Sergeanten verkade illa berörd. Michael hade på känn att han inte ville verka fördomsfull.

Well, kanske är de på jakt efter ett slags andlig insikt i lokala Ashrams och i kollektiven. Åtminstone till en början, men ofta hamnar de hos oss. Precis där.

Sergeanten pekade på det tomma hålet i väggen som fick Michael att tänka på en enkelriktad passage till det hinsides.

Okej. Och han hade inget pass, förstår jag?

Michael lyckades knappt pressa orden genom luften.

Med ett lätt knarrande gungade Hazari fram och tillbaka i sina blanka, bruna stövlar.

När de har fått hepatit och inte längre kan sälja blod till blodbankerna är nästa steg ofta att skicka in sitt pass till en pakistansk mellanhand. De står högt i kurs hos vissa islamistiska nätverk av det resande slaget. ISIL, al-Qaeda, Boko Haram. Välj själv.

Sergeanten vände sig om och pekade på en vägg där flera kakelplattor fattades.

Abbottabad ligger etthundrafemtio kilometer rakt västerut härifrån, mr Berg. Vi hade så att säga Usama bin Ladin in på knuten i ett decennium. Vi befinner oss under ett slags kronisk belägring av Pakistan.

Michael tittade på sitt armbandsur.

Jag förstår. Vad hände i natt?

Han hade lyckats slita och tugga sig igenom filten. Han flätade remsorna till ett rep, band fast det i ett galler och hängde sig. Han hade faktiskt varit död ett tag innan gryningen.

Ett beundrande uttryck hade spridit sig i sergeant Hazaris släta, unga ansikte.

Var han ensam? frågade Michael.

Vi har tyvärr inte möjlighet att erbjuda våra intagna individuella celler, mr Berg, sa Hazari hårt. Det här är inte Danmark, förstår ni.

Så han var inte ensam? fortsatte Michael.

Det var han inte, nej.

Och det var ingen som slog larm eller försökte hjälpa honom?

Den här delen av samtalet var över vad sergeant Hazaris beträffade. Han betraktade uttryckslöst Michael med sina svarta ögon.

Kanske respekterade medfångarna hans önskan, kanske sov de. Vem vet?

Michael började känna en stark önskan att snart slippa denna medeltida fängelsefilial med dess stank och tröstlöshet. Han öppnade portföljen.

Tillåter ni?

Sergant Hazari gjorde en gästfri handrörelse.

Naturligtvis.

Michael drog latexhandskar på händerna, öppnade ett paket särskild tejp och tog omsorgsfullt fingeravtryck från den avlidne. Sedan stack han en tops i den unge mannens mun och rullade den över slemhinnan. Han stoppade ner pinnen i ett provrörsglas med konserverande vätska och bröt av änden. Han förseglade provröret, skev ett par ord på etiketten och avslutade identifieringen genom att ta bilder av den dödes ansikte och tatueringar med sin mobiltelefon.

Hazari nickade till vaktmästaren, som täckte över liket, pumpade upp lyftanordningen och sköt in båren i väggen. Michael stod ett ögonblick och betraktade öppningen och luckan som slog igen med ett slutgiltigt klickljud. Han nickade till Hazari, som hövligt öppnade dörren åt honom.

De gick genom en kylig hall med pelare som sträckte sig mot spetsiga valv långt ovanför dem. Det hade kunnat vara en kyrka, tänkte Michael. Det var tyst som i en kyrka. Avståndet mellan pelarna var avspärrat med svarta gjutjärnsgaller krönta med taggtråd och elektriska kablar. Bakom gallren satt många, många fångar sammanstuvade. Michael begrep inte att det fanns golvplats nog åt dem allihop. Kanske sov de i skift. Eller i lag. Där fanns magra gamla män med silvervita skägg, profiler och ögon som rovfåglar och söndertrasade turbaner: stamfolk från de nordliga provinserna, där fanns unga män från städerna i neonfärgade nylonskjortor och jeans, och där fanns medelålders gangsters: kraftiga män som stirrade tillbaka på honom med otämjt trots i blicken.

Det här hörnet av Indien hade sedan Alexander den stores dagar varit ett epicentrum för konflikter som sträckte sig över landsgränser, stammar, klaner, religioner och ibland familjer. Precis som i Mellanöstern. Det skulle alltid finnas överfyllda fängelser i Kashmir, tänkte han. Fångarna klängde på gallren och iakttog honom utan nyfikenhet i blicken – de flesta utan hopp.

Sergant Hazari tog ingen notis om sina klienter.

Så vem var han, mr Berg?

Han var enda barnet till en betydelsefull man. Silas Monell är namnet. Han blev tjugotre år.

Monell …? Namnet låter bekant.

Om du slog sönder din mobiltelefon och hade tillgång till ett mikroskop skulle du se namnet ingraverat på minst hälften av komponenterna. Samma sak gäller din dator och din sons spelkonsol, om du alltså har en son.

Hazari stannade tvärt.

"Den Monell?"

Jag är rädd för det. Ni får nog förbereda er på ett visst intresse från världspressen. Det beklagar jag.

Sergant Hazari stod för en stund som förlamad av Michaels upplysningar. Sedan rätade han på ryggen och sköt fram underkäken: han var redo, vad som än komma skulle.

Michael var övertygad om att sergeanten skulle gå långt.

De kom ut i det skarpa solljuset och Michael tog på sig solglasögon, tog ett djupt andetag för att få bort liklukten ur hals och mun och tände en cigarett. Han betraktade Hindukush-kedjans otillgängliga och avlägsna vita tinnar. Han förstod mycket väl landets lockelse för vilsekomna själar. Det var en bra plats att försvinna på. Till och med från sig själv.

Den vita Range Rovern stod parkerad bakom två dammiga polisjeepar med sirener och långa antenner som svajade i den lätta brisen som drog ner genom dalen. När Gurpal fick syn på Michael startade han motorn. Dannebrogen lyste vit och röd från framrutan.

Hur visste ni vilken ambassad ni skulle kontakta? frågade Michael.

Sergant Hazari pekade på flaggvimpeln på det falska ambassadfordonet.

Han hade faktiskt samma flagga på sin ryggsäck.

Bra tänkt. Jag underrättar naturligtvis de anhöriga, sergeant Hazari.

Den unge fängelsedirektören log förläget.

Tack, mr Berg. Det skulle jag uppskatta. Och helst så snart som möjligt. Det här är ett litet ställe och vi har bara fyra fack i likhuset, som du själv såg. Med Silas Monell är de upptagna allihop så … ja, vi behöver instruktioner för den avlidne så snart som möjligt.

Jag ringer med en gång.

Sergant Hazari gjorde en stel honnör. Kanske kände han igen en vapenbroder bakom Michael Sanders ljusa, välsittande kostym, vita skjorta och raka hållning.

Michael knappade in ett internationellt nummer i sin mobiltelefon och la handen på chaufförens axel.

Skruva nu upp den där luftkonditioneringen, Gurpal, jag håller på att förångas här bak, och nu ser vi till att komma härifrån. Dessutom var din känsla rätt. Vi är i mål. Det var han. Det var Shangri-La. Du kan åka hem till fru och barn.

Gurpal log med alla guldtänderna och bilen startade.

En röst svarade i andra änden.

Michael?

Det var Silas, herr Monell. Han är tyvärr död. Jag beklagar.

Är du säker?

Rösten var tonlös.

Jag har tagit bilder, fingeravtryck och en dna-topsning, sa Michael. Men jag är helt säker.

Middagshettan i dalen var oerhörd. Michael vred sig ur kavajen, drog av sig slipsen och tittade uppgivet på Gurpal Singh. Sikhen ryckte på axlarna. Han kunde inte göra mer. Bilens klimatsystem utkämpade en omöjlig kamp. Range Rovern skumpade fram genom en huvudgata som från husmur till husmur var fylld av människor och djur. En dromedar betraktade nyfiket Michael med sina flickaktiga ögon. Han blinkade tillbaka. Gurpal tryckte tutan i botten och Michael stoppade ett finger i sitt fria öra.

När och hur hände det? frågade Bertram Monell.

Han blev arresterad för att ha sålt råopium till eleverna på det lokala gymnasiet för tre dagar sedan och hängde sig imorse. Vi befinner oss i en liten stad vid namn Batapora i nordöstra Kashmir. BA-TA-PO-RA. Det är ett slags distriktshuvudstad.

Var det någon som visste vem han var?

Nej.

Och han tog livet av sig?

Det stämmer, sa Michael. De behöver instruktioner för Silas så snart som möjligt. Det är ett litet fängelse med ett litet kapell mitt ute i obygden. De har inte plats för fler. Om det tar för lång tid kremerar de honom.

Han ska naturligtvis begravas hemma på ön, sa Monell. Bredvid sin mor. Jag skickar Kaufmann på en gång.

Ett ögonblicks tystnad uppstod.

Gurpal hade rullat ner sidofönstret och skrek åt ett par slöa, vaggande bondkvinnor med grönsakskorgar på ryggen. När de fortsatte prata med varandra och ignorerade det officiella fordonet bakom sig dunkade han häftigt på dörren med flat hand. De slängde respektlösa handgester i hans riktning och chauffören sjöd av raseri. Han började skälla ut dem på någon lokal dialekt.

Michael …

Ja?

Det verkar säkert förfärligt okänsligt att jag tar upp det här just nu, men det kan helt enkelt inte vänta. Kan du ge mig ytterligare ett par dagar av din tid? Jag skulle vara väldigt tacksam. Väldigt.

Vad rör det sig om?

Paris. Huvudkontoret. Det finns en läcka någonstans. Vår huvudkonkurrent – jag behöver inte säga vem – har under de senaste månaderna haft en magisk, ja närmast mirakulös förmåga att söka patent för sina processorer ett par dagar före oss. Processorer som påminner anmärkningsvärt mycket om våra egna. Det är ohållbart i längden. Har du tid att ta en koll på procedurerna? Ibland är det bra att ta hjälp av ett par nya ögon, utifrån.

Ett par dagar?

Allra högst. Det kan ligga flygbiljetter och en hotellbokning och vänta på dig på flygplatsen i Srinagar om du tackar ja.

Michael suckade och drog ut sin klibbiga skjorta från huden.

Det var inte så här han hade tänkt fira en framgångsrik efterforskning. Han hade lekt med tanken på en vecka i en hängmatta under susande palmer på en thailändsk ö med en iskall piña colada i handen. Men varför inte, egentligen?

Han borde röra sig mot Europa. Hem till Lene. Han borde ha lust med det. Känna saknad, åtminstone. Han hade inte sett henne på fyra månader.

Dessutom gillade han Paris.

Om jag kan bo på George V är det okej, sa han.

Då är det avgjort. Och tack.

Det var hans karma och alldeles oundvikligt att hans telefon ringde just då och Lenes ansikte framträdde på skärmen. Michael tittade på telefonen. Sedan stängde han av den, stoppade den i fickan och mötte Gurpals anklagande blick i backspegeln.

Ny destination, Gurpal. Flygplatsen i Srinagar. Och det får gärna gå undan. Jag blir tvungen att ta farväl av dig där.

Chauffören nickade stoiskt.

Vi ses igen, sa han med absolut övertygelse.

Michael log: Det hoppas jag verkligen, Gurpal.

Danmark

Bertram Monell lät handen sjunka. Han stoppade mobiltelefonen i en djup ficka i sina traditionella japanska byxor och fortsatte med det han hade varit i färd med när Michael ringde: han justerade ett tjockt slätt och meterlångt bambustycke, en sozu, från vilket vattnet från en källa som slingrade sig genom hans japanska trädgård kunde trilla vidare över stenarna med en speciell ton.

Han tog ett steg tillbaka och lyssnade. Det kristallklara, filtrerade vattnet rann in i sozuns övre ände, fyllde långsamt röret, varpå tyngdkraften med jämna mellanrum fick röret att tippa och tömmas över vattenvägens nedre flöde.

Efter ytterligare ett par justeringar var Monell nöjd med tonen och intervallet. Kärleksfullt lät han blicken glida över de prudentligt klippta små alpina barrträden och smala gångstigarna som på ett omärkligt vis förde den vandrande mot trädgårdens spirituella centrum, meditationsträdgården där en miniatyrkopia av det heliga berget Fujiyama tronade över ett finkornigt sandhav krattat i ändlösa och konstfärdiga mönster. När han började anlägga trädgården för femton år sedan hade den varit fullständigt vildvuxen. Nu var den nästan perfekt. Nästan.

Monell balanserade över vattenstenarna i bäcken och stannade i en bambulund. Gravstenen var outsmyckad och nedfälld i slät sand: Rebekka Monell f. Favreau 1965–2012. Han såg sig omkring. Där fanns gott om plats för Silas. Faktiskt skulle ytterligare en gravsten i samma stuk som Rebekkas bara understryka lundens symmetri.

Han stod försjunken i tankar och lät solen värma hans tunna, bara överkropp. Sedan hörde han någon kalla och kände igen Erik Kaufmanns röst. Han kom att tänka på att han hade hört helikoptern landa en kvart tidigare.

Hade han verkligen glömt det? Hade det börjat? Blixtsnabbt ställde han sig själv en rad frågor; från författare och filmtitlar till namnen på företag han köpt upp under årens lopp. Han besvarade dem lika fort i tankarna. Det var ingenting. Michael Sanders telefonsamtal. Silas. Det var ingenting. Det hade inte börjat.

Monell fortsatte längs vattnet mot de breda verandorna som omgav låga, japanskt inspirerade byggnader som på konstfärdigt vis hade inlemmats i den frodiga vegetationen och sluttningarna så att de verkade som sprungna ur själva ön. Det enda som bar vittnesbörd om nutid var det halvfärdiga, nya vindkraftverket på en platå vid öns högsta punkt och de stora vita paraboler som lät honom styra sin världsomspännande verksamhet från sitt hem. Till och med här i trädgården, helt nära havet, kunde han höra luftdrivna hammare uppifrån byggnadsplatsen och cementblandarnas surrande rotationer och se kranen resa sig som ett urtida vidunder över tornets långa, vita cylindrar som väntade på att resas och bultas ihop och svetsas samman till en ny symbol för ön.

Bertram Monell tog de sista stegen upp till verandan och klev ur sina sandaler. Assistenten Hana, en ung turkisk kvinna, gled ljudlöst över cederträplankorna och draperade en vadderad bondkimono över hans bara axlar.

Monell betraktade henne tillgivet.

Tack, Hana.

Te?

Kanske om en stund.

Hon nickade med ett leende och gjorde en handrörelse mot gästen som satt i en bekväm korgstol.

Erik.

Erik Kaufmann lyfte en hand till hälsning men reste sig inte. Han var en bred, sinnlig och välbyggd livsnjutare med ett lejonhuvud krönt med kraftigt, grått hår som böljade över kavajkragen. Han hade livliga blå ögon bakom arkitektglasögonen och påminde om en framgångsrik, välklädd gallerist. Inget kunde dock vara längre från sanningen: Kaufmann var Monells Tenzing Norgay och hade varit det i trettio år, hans oumbärliga högra hand som på diplomatisk väg eller med utövande av hänsynslös brutalitet banade vägen för Mondells stundtals excentriska planer och önskningar. Dessutom var han en äkta kosmopolit som kände sig hemma överallt.

Kaufmann satte ifrån sig kaffekoppen och tände en cigarr.

Du är blek, Bertram, sa han.

Sander hittade honom, Erik. Han hittade Silas …

Miljardären vände sig om och betraktade trädgården och havet nedanför med händerna vilande på räcket. Hana försvann genom en glasdörr.

Var då?

I något gudsförgätet fängelse i Kashmir. Batapora heter staden. Han anhölls för ett par dagar sedan och hängde sig imorse. Jag vill få hem honom, Erik. Han ska begravas bredvid Rebekka. Du får mycket att göra.

Kaufmann reste sig med besvär och en plågad grimas. Hans ena knä var förstört av gikt och han stöttade sig mot en kraftig, knotig käpp. Han ställde sig bredvid Monell och delade utsikten men sa ingenting.

Bertram Monell fortsatte stilla: Vi har väntat på det här, i flera år snart. Jag är väl medveten om det, Erik, och jag trodde att jag hade vant mig vid tanken. Gudarna ska veta att jag har haft tid på mig. Men för fan, inte på det här sättet. Ensam, i Kashmir i ett eländigt lantortsfängelse. Det är faktiskt bara för torftigt och sorgligt.

Du är hans far, Bertram. Ingen kan förbereda sig på sitt barns död, oavsett hur oundviklig den är. Men du måste också göra dig själv tjänsten att minnas att du alltid har hjälpt honom, skyddat honom, försökt få honom på rätt köl. Jag kan knappt minnas hur många avvänjningskliniker han har varit inlagd på … och skrivit ut sig själv från.

Det kan jag. Allihop.

Jag är ledsen, men …

Kaufmann tog ett steg tillbaka men Monell la en hand på hans axel och höll honom kvar.

Det är jag som ber om ursäkt. Alltihop är bara så förbannat … Tar du med honom hem?

Självklart.

Monell blickade ut över sin älskade trädgård och hans anletsdrag föll till ro.

Vi behöver aldrig prata om det här igen, men jag erkänner att Silas hade ett fel. En fatal svaghet. Han hade talangen men inte disciplinen och han såg ingen mening med sitt liv. Jag har ingen aning om var den där handlingsförlamningen kom ifrån. Inte från mig och inte från Rebekka heller. Kanske var allting bara för lätt för honom.

Kanske.

Kaufmann tände cigarren, som hade slocknat, drog ett djupt bloss, lät röken rulla över tungan och sippra ut genom näsan. Han hostade bakom en bred näve.

Vad händer nu? frågade han.

Jag har inte tänkt ge upp, Erik. Det kan jag faktiskt inte.

Han vände sig om med ett oresonligt drag runt munnen.

Din … plan? Du vill fortsätta med planen? frågade Kaufmann oroligt.

"Kalla det vad du vill. Jag skrev min första mjukvara när jag var åtta år. Den håller fortfarande plan i luften över hela värden. Jag har inte tänkt låta allt gå förlorat. Vi måste se till att det