Skuggspelet

By Karl Eidem

Sedan den svenska spionen Kajsa Mimer avslöjades i efterdyningarna av David Karléns sista och mest framgångsrika operation, har han levt i en dimma av hopplöshet. I ett försök att börja om på nytt tar han med sig sin familj till Israel för att bygga upp ett nytt liv i ruinerna av det gamla.
Men lugnet blir kortvarigt. Nyheten om att svenskan fortfarande är vid liv når till slut David. Ryssarna håller henne gisslan i hopp om att kunna tvinga fram ett utbyte, och misslyckas de kommer hon att likvideras.
För David är varje människoliv värt hela världen, och att överge någon är inte ett alternativ. Kajsa måste hämtas hem från Ryssland oavsett riskerna, och för sista gången ger han sig ut i stridens hetta, denna gång helt utan hemlandets stöd.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 11, 2024
• ISBN: 9788727139555

Book preview

Karl Eidem

Skuggspelet

SAGA Egmont

Skuggspelet

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2024 Karl Eidem och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727139555

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"Do you remember a guy that’s been

In such an early song?

I heard a rumour from Ground Control

Oh no, don’t say it’s true!

They got a message from the Action Man."

Ashes to Ashes, David Bowie

Nästa år i Jerusalem!

Traditionellt uttryck för judiskt hopp

Prolog

Presidentens limousine kom körande i låg fart mot en av garageportarna under Kreml. Tv-teamet stod en bit bort och filmade händelsen, som vanligt, men stängdes ute av de metallgrindar som svängde igen så fort bilen passerat dem. De såg bara baklyktorna på den stora bilen.

När bilen stannat klev den kortvuxne mannen ur, ledsagad av två livvakter. En liten skara av betrodda: vakter, närstående och vänner, stod innanför grindarna och väntade på honom. Det regnade lätt.

President! sade någon som en proklamation, ett faktum som måste benämnas. Vår president!

En kvinna i gruppen tog två snabba steg fram, drog ut en pistol ur fickan och sköt två skott mot statsöverhuvudet, som genast föll ihop. Hans livvakter hade inte uppfattat hotet i tid, utan tvärtom hållit honom i ett järngrepp mellan sig, vilket hade gjort honom till en enkel måltavla för den kvinnliga skytten.

Livvakterna agerade med skrämmande hastighet. De lät presidentens kropp ligga kvar på marken och kastade sig över kvinnan och brottade ner henne.

Vi har henne! skrek de samtidigt som kaos utbröt. Inget av detta syntes på TV-bilderna, som enbart fångade upp de ekande skotten, och skuggorna av tumultet innanför grindarna. Vakterna höll henne fast mellan sig, varpå en ny bil dök upp sekunderna efter. De tryckte in henne i baksätet och med en rivstart försvann den i samma riktning som den kommit ifrån.

Sirenerna från en ambulans hördes i fjärran.

Bilen med den infångade skytten svängde runt i garaget, körde ut genom en annan port under Kreml och fortsatte iväg på motorvägen längs Moskvafloden. Snart var den som uppslukad av den tunga trafiken.

Enligt plan, muttrade en av livvakterna. Nu börjar nästa fas.

Kvinnan såg på honom.

Nu handlar det om att ligga mycket lågt under en lång tid. Inte ett knyst, svarade han på hennes outtalade fråga. Vad skulle hända nu?

Vart för ni mig? frågade hon. Tänker ni döda mig?

Om våra order hade varit att neutralisera dig så hade du redan märkt det.

Den andre skrattade till. Chauffören hade fortfarande inte sagt ett ord.

Vi kommer att ta dig till en plats där ingen känner igen dig, och där skall du ligga lågt. Trots det du gjort har du fortfarande ett värde, och därför får du leva. Det är allt jag vet.

Tack!

Så håll käften nu och be för att du fortfarande skall vara vid liv om tre månader!

Tystnaden föll i bilen för många timmar framåt och inte förrän sent på kvällen nådde sällskapet sin destination. Kvinnan hade vid det laget försetts med en ögonbindel. Hon fördes till den väntande lägenheten och föstes in över tröskeln.

Var glad att du ännu lever! sade mannen och slog igen dörren.

Hon var ensam. Hennes enda förnimmelse från den korta promenaden mellan bilen och huset var den omisskännliga lukten av vatten. De hade tagit henne till kusten, eller åtminstone till en plats i närheten av en sjö.

Kapitel 1. Kaffe i gamla staden

Jerusalem, 20 maj 2023

Före detta agent David Karlén från Sverige satt på ett kafé mitt Jerusalems gamla stadskärna med ett nytt namn och en ny tillvaro. Han undrade vad han gett sig in på, och hur det blivit så. Det hade gått så snabbt. Han rörde i koppen av starkt, svart kaffe och såg sig omkring. Folklivet i gränderna var rikt, det myllrade av olika språk, utseenden och kläder. Arabiska, hebreiska, engelska, ryska, det kändes som alla språk var representerade här i Jerusalem och låg i luften, bokstavligt talat. Precis hela världen på en mycket liten yta.

Coffee!

Fruit!

Inte bara rösterna, utan även värmen trängde sig på. Han kände sig som en myra i en stack, med anonymiteten så gott som garanterad, vilket passade honom perfekt. Han var lång, hans ljusa hår hade stråk av rött. Han såg bra ut, men inte så bra så att folk stannade till och tittade på honom, vilket också var bra. Han hade inte kommit till Jerusalem för att synas. Han tog en klunk av det starka kaffet, en del av hans dagliga rutin, och såg sig omkring på nytt. Vimlet var inte detsamma som förra gången, noterade han. Hans vilande agentinstinkter vaknade genast till liv. Han var iakttagen.

Gradvis urskilde han vad som pågick i hans omedelbara närhet. Minst tre män bevakade honom. De var strategiskt utplacerade i tre olika riktningar från hans position. De stod stilla och var överdrivet avslappnade, inga bra skådespelare, men kanske bra agenter. Även deras kläder var oklanderligt neutrala.

Männen som bevakade honom skulle försöka avrätta honom. De var delar av en dödspatrull. Nästa scenario: de var här för att fotografera och dokumentera hans förehavanden, det var ett beställningsjobb, en förberedelse för något annat, något värre. Någon ville veta mer om hans nya liv i Israel. Det var rent utav sannolikt.

Fanns det ytterligare möjligheter? Ja, att männen var där för att bevaka och skydda någon annan person, någon som befann sig i närheten, men som inte syntes. Det var antagligen det mest troliga scenariot. Men i sådana fall vem? David förblev sittande med sockerströaren i handen, medan han såg sig försiktigt omkring. Inga hastiga rörelser. Männen därute var garanterat beväpnade.

Mr David! hörde han en röst bakom sig. Brytningen i rösten var omisskännligt rysk, det där grötiga uttalet på engelska, som om talaren hade stenar i munnen.

Mr David, look here!

Mannen som hade tilltalat honom och nu dök upp i synfältet var i sjuttioårsåldern. Han bar solglasögon och en dyr, mörkblå kostym, vilket verkade obekvämt i hettan. För sin ålder hade han mycket hår och en välvårdad, mörk frisyr. Han var inte fet, men överviktig, och rörde sig utan smidighet.

Kom och sätt dig här hos mig, Mr David, och ta med ditt kaffe!

Oavsett om det var en fråga eller en order beslöt sig David för att göra som mannen sade, medan hans hjärna arbetade intensivt med att placera honom. De hade setts förut. Mannen var ryss, vilket begränsade alternativen. Luften i gränden stod stilla och gjorde dofterna av kaffe, kardemumma och kanel ännu starkare. Det fläktade inte alls längre.

David mindes plötsligt en öde strand på en ö i Östersjön. Han mindes en klubb i utkanten av Lahore i Pakistan. Det måste vara …?

Ja, det var han, Volkov, den ryske generalen. Även kallad Vargen, eftersom det var vad namnet Volkov betydde på svenska. Vargsson, kanske. Men det lät betydligt sämre.

Den store mannen såg dock mer ut som en björn än en varg. Svetten rann längs hans tinningar.

Känner du igen mig? frågade mannen. Du känner väl igen mig, David?

Det är Volkov, eller hur? sade David. Sergey Leonidovitj Volkov från FSB, den ryska säkerhetstjänsten.

Mannen nickade.

Densamme. Fast från SVR, inte FSB, om jag får be.

SVR var den del av den ryska underrättelsetjänsten som fokuserade på utlandet. Om FSB var kontraspionaget och den inrikes underrättelsetjänsten, motsvarande FBI, så var SVR ryssarnas eget CIA. David hade ingen aning om Volkovs ärende, även om han fruktade det värsta. Hans sista interaktion med Ryssland hade varit smärtsam i alla avseenden och han hade försökt glömma alla händelser som lett fram till hans självvalda exil i Israel. Nu kom minnena tillbaka, som en stormflod. Volkov, hans gamla plågoande, hade dykt upp på nytt. Volkov var generalen som vägrade att lämna honom ifred, han som verkade utan att synas, och som hade legat bakom en mängd operationer utan att själv framträda. Det var därför som David inte känt igen honom genast.

Så vad för er till Jerusalem, general Volkov? sade han och fortsatte att spela med i teatern. Vilket otroligt sammanträffande att vi skulle träffas på detta sätt!

Ja, eller hur, Mr David?

De visste båda att detta möte var allt annat än ett sammanträffande. De tre bevakarna hade inte rört sig ur fläcken. Vargen bar garanterat en mikrofon, så att de kunde lyssna på samtalet vid bordet och vid behov ingripa.

Så vad har tagit er hit egentligen, David? frågade generalen, som såg mycket nöjd ut. Min nyfikenhet väcktes när jag fick höra talas om er flytt hit. Det är ju så långt ifrån Stockholm. Jag trodde att du hörde hemma i Sverige? Fosterlandet, och så vidare …?

Ibland behöver man förändring i sitt liv, sade David. Man behöver skaka om saker och ting lite grann. Håller du inte med?

Han hade ingen lust att släppa in den ryske mästerspionen inpå livet.

Volkov nickade, utan att hålla med.

Jag har aldrig känt behovet av en sådan förändring.

Så jag kom hit för att ladda batterierna, fortsatte David.

Det undrar jag verkligen.

Vargen rörde i sitt kaffe och drack innan han talade igen. Han hade plötsligt förlorat tålamodet och uttryckte sig med skärpa.

Idag har vi hursomhelst en överraskning åt er, Mr David. En bra, viktig överraskning.

Det betvivlar jag starkt, sade David, medan hans ilska växte. Dessa ryska plågoandar! Att de aldrig kunna lämna honom ifred?

Ännu starkare betvivlar jag att jag vill höra om den, tillade han.

Han hade för tillfället inget intresse för deras djävulskap nu när han var i färd med att bygga upp sin nya tillvaro.

Du har fel. För en gångs skull har du faktiskt fel, David. Du vet bara inte själv hur intresserad du är …

Det lät som ett medgivande, att han för en gångs skull hade fel, men man kunde aldrig veta något säkert när man hade med den ryska underrättelsetjänsten att göra. Deras handelsvara var lögner, hot, bedrägerier och förstås våld.

Ond, bråd död.

Låt höra då, men låt det gå fort! Jag måste gå och hämta min son på förskolan. Men det visste ni förstås redan? tillade han.

De hade honom förstås under bevakning. Och att dra in familjen var ytterligare en del av den ryska tjänstens vidriga verktygslåda.

Det visste vi, nickade Volkov.

Vad är överraskningen?

Svenskan lever, sade Volkov långsamt och såg uttryckslöst på honom.

En jordbävning med sitt epicenter rakt under kaféet i Jerusalems gamla stadsdel kunde ha knappast ha haft en större effekt på David.

Kapitel 2. Den stora överraskningen

När den ryske generalen talat om överraskningen använde han ordet Shvedka, vilket betydde en svenska eller en svensk kvinna på ryska. Det fanns emellertid ingen otydlighet i meningen. David visste precis vilken svenska som avsågs.

Vi har henne i tryggt förvar, tillade Volkov. I säkert förvar.

Säkert för vem, undrade David. Knappast för henne.

Hans tankar rusade. Så Kajsa Mimer levde? Det vände upp och ner på allting.

Precis allting.

David hade själv planterat henne, svenskan, som spion i Kreml. Det hade varit en komplicerad, men i slutändan framgångsrik operation. Hennes regelbundna, kodade meddelanden från Ryssland hade glatt det svenska underrättelseetablissemanget, justitieministern inkluderad. Tills meddelandena en dag började låta konstiga, liksom förvrängda. En dag hade Kajsa sagt farväl till alla sina kontaktpersoner i ett krypterat meddelande. Några timmar senare annonserades att presidenten skjutits ihjäl av en främmande agent i hans omfattande entourage. Agenten hade frihetsberövats i samband med attentatet.

David och alla andra på Säpo som kände till den hemliga operationen förstod vad som skett. Kajsa hade använt sin sista stund av frihet till att befria världen från en diktator. De sörjde och utgick från att hon var död.

Överraskningen, den nya informationen om Kajsa Mimer, betydde att de kanske haft fel, och att de dragit förhastade slutsatser. David skakade av ilska och var tvungen att anstränga sig för att inte avslöja sin känslomässiga reaktion för mannen på andra sidan bordet. Om informationen stämde var konsekvenserna oerhörda.

Kan du upprepa vad du just sade? sade David, mest för att vinna tid. Jag förstår verkligen inte vad du pratar om.

Svenskan lever, sade Vargen på nytt, till synes oberörd.

Eller var det ett leende som hastade över hans ansikte? Det var en överraskning, eller hur? Ge mig rätt i det åtminstone, David! Medge att du inte visste det!

Talar vi om Kajsa Mimer? frågade David, som var obenägen att ge den storvulne ryssen rätt i någonting överhuvudtaget. Det gick emot hans instinkt.

Ja, vem annars skulle vi tala om? svarade Volkov och ryckte nonchalant på axlarna. De tre bevakarna hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. Vi ryssar kallar henne för Shvedka, eftersom det bara finns en av hennes sort. Det är enklare och säkrare så.

Att använda kodnamn för hemliga personer hade en lång historia inom säkerhetstjänsterna. Eftersom intern kommunikation regelbundet avlyssnades, eller stals av fiender, var det bättre att inte använda egennamn eller kända identiteter överhuvudtaget.

Kajsa Mimer fick heta svenskan, rätt och slätt.

Jag förstår, sade David. Kan du i sådana fall ge mig något bevis på att svenskan lever?

Volkov log och tog fram ett kuvert ur fickan och lade det på bordet. Det var precis som i en dålig agentfilm, tänkte David. Ett tjockt kuvert med dyrbara hemligheter. Bilderna i kuvertet föreställde en avmagrad Kajsa Mimer. Hennes mörka hår var långt och ovårdat. Hennes ansiktsuttryck var neutralt, på gränsen till besvärat.

Det skulle kunna vara gamla bilder, sade David. Hur skall jag kunna veta att detta foto är aktuellt? Hon har befunnit sig i Ryssland länge.

Volkov tog fram sin telefon ur fickan, satte på en film och höll upp skärmen framför Davids ögon. På filmen syntes Kajsa Mimer i ett rum med ett stort fönster. Dagsljus strilade in genom de öppna persiennerna.

David, sade hon uttryckslöst, medan hon tittade rakt in i kameran. Det är jag, Kajsa. Dagens datum är den 18 maj, 2023.

Kameran lämnade henne hastigt och filmade en tidning som var framlagd på bordet, för att datera händelsen.

Manchester City klara för Champions League-finalen, löd rubriken på tidningen. Dateringen var därmed validerad. Kameran återvände till Kajsa, som utan entusiasm vinkade in i den, utan att säga ett ord. Filmen var slut.

Volkov stoppade ner telefonen i fickan och vände sig mot David.

Kajsa lever ett skyddat liv i Ryssland numera, sade han. Hon har det under omständigheterna ganska bra.

Medan ryssen talade snabbspolade David tankarna tillbaka i tiden. Han behövde förstå vad som hänt. Kajsa Mimer hade spionerat för Sveriges räkning i Kreml. Han hade själv regisserat placeringen av henne där, mitt i lejonkulan, bland regimens höjdare, som alla vadade i blod.

Det hade varit en djärv operation, iscensatt på en mycket farlig plats. Kontakten med Kajsa hade plötsligt avbrutits under mystiska omständigheter. Den svenska sidan, David inkluderad, hade utgått från att hon var röjd av någon som kände till hennes sanna identitet.

När den ryske presidenten därefter mördades på öppen gata i Moskva fick Kajsa Mimer skulden för mordet. Hennes identitet hade inte avslöjats i bredare kretsar, men de som visste, de visste. UD i Sverige hade fått besked av sin ryska motsvarighet, Utrikesministeriet. Kajsas kropp hade placerats i en omarkerad grav, som är brukligt för förrädare i Ryssland.

David hade inte haft några skäl att misstro uppgifterna från den ryska sidan om att presidentens livvakter omedelbart skjutit ner den okände mördaren. Varför skulle de låta en sådan leva?

Han hade lagt Kajsas död till den redan långa listan av sorgliga händelser och förlorade kollegor i sitt liv. Han hade gråtit, förbannat sig själv och tagit på sig att informera hennes familj hemma i Sverige, ett dystert ärende.

Och så nu detta, att Kajsa fortfarande levde? Som Shvedka, svenskan, någonstans i Ryssland? Det var verkligen en överraskning. Han fick anstränga sig för att inte tappa koncentrationen. Hans professionella sida vädjade till förnuftet, som sade till honom att han behövde utvinna så mycket information som möjligt, medan han hade den mordiske ryssen framför sig.

Du ser förvånad ut? sade Volkov.

Han kunde inte dölja sitt leende.

"Det är för att jag är förvånad. Vill du berätta lite mer? Jag trodde hon sköts?"

Ryssen hade knappast kommit hela vägen till Israel med ett stort entourage av livvakter bara för att uppdatera David. Han hade, garanterat, en agenda.

Det hade ryssarna nästan alltid.

Allt detta stannar mellan oss två, eller hur, David? sade Volkov, med förtrolig röst. Så måste det bli!

David fick plötsligt lust att slå till honom, men höll tillbaka.

Presidenten behövde dö, det var nödvändigt, fortsatte ryssen. Alla pilar pekade åt fel håll för Ryssland. Denna beklagliga händelse krävde dock en viss regi från vår sida, om du förstår vad jag menar. Det finns så många känsliga individer, både i och utanför Ryssland. Att få det att se ut om en vettvillings dåd, och dessutom en utlännings, var den bästa lösningen på problemet.

David nickade, utan att avslöja sina känslor.

Ryssarna tenderade att vara lösningsorienterade. Om det fanns ett problem koncentrerade de sina resurser. Om det fanns ett problem, fanns det också en lösning. Stalin hade själv sagt det.

Ingen människa, inget problem. Utifrån detta enkla ordspråk hade många mord sanktionerats. Det han hört var antagligen sant. Utsagan och den korta filmen – och fotot – gick hand i hand i det avseendet.

Det var alldeles för elaborerat för att vara påhittat.

Grattis, min general! sade David sarkastiskt. En smidig lösning på ett svårt problem. Smidigt för alla utom henne och presidenten själv.

Jag skall gå rakt på sak, sade Volkov. För första gången under samtalet tog han av sig solglasögonen, så att David kunde se rätt in i hans grå, simmiga ögon, som tycktes undfly riktig ögonkontakt. Det finns ingen anledning för dig att vara sarkastisk i nuläget. Tvärtom. Vi vet inte riktigt var vi har dig numera, David. Var ligger din lojalitet? David Karlén, David Cohen? Det är därför som jag föredrar att kalla dig för Mr David. För att jag inte riktigt vet vem du är, nuförtiden?

Ursäkta, men vad har all denna tomma retorik med Kajsa Mimer att göra? sade David, som fortfarande kämpade med sin ilska. Vem bryr sig om vem jag är? Släpp henne fri!

Så här ligger det till. Du är den ende som vill ha henne tillbaka, Mr David! sade ryssen uttryckslöst. Tänk på saken! Tror du svenskarna vill ha henne? Nej. De dementerade till och med hennes existens när vi frågade. Hon finns inte för dem. Han syftade på Säpo, Davids före detta arbetsgivare. Att de förnekat hennes existens kunde mycket väl stämma.

Volkov fortsatte.

"Amerikanerna, då? Samma sak. De vill inte ha henne, eftersom hon inte finns. Ukrainarna, då? Ja, de vill säkert ha henne, de älskar allt som vi ryssar hatar, men de har å andra sidan inget vi vill ha, tyvärr, och dessutom kan vi fortfarande inte förhandla med dem, av uppenbara skäl. Det är så vi har bedömt läget. Bara du bryr dig om hennes liv."

Kriget i Ukraina pågick fortfarande. Presidentens död hade ännu inte lett till någon fred. Ryssland hade kört fast i leran.

Så detta är vad allt handlar om? sade David. "Ett byte? Människohandel? Ni vill ha något i utbyte mot Kajsa, men ni vet inte vad?"

Nu börjar du vakna till liv, David. Nu känner jag igen dig igen. Vaken, alert, klartänkt, med en blick för sambanden i tillvaron. Det måste vara det starka kaffet, eller …?

David höll tillbaka impulsen att hälla kaffet över sin bordsgranne. Varifrån kom all denna ilska?

Fortsätt! sade han, istället för att ställa till