Briljantringen

By Anna Katharine Green

Det är sent 1800-tal i staden Sibley i New York. En änka vid namn Clemens blir mördad och precis innan hon dör vrålar hon "Hand! Ring!". Detta är den första av många ledtrådar som ska hjälpa detektiv Horace Byrd på vägen mot lösningen av mysteriet. Är det inte också misstänksamt att en grupp distriktsåklagare precis innan händelsen inträffade hade pratat om mord av liknande slag? Flera bakslag och omvägar senare får Byrd hjälp av Mr Gryce för att äntligen kunna hitta svaret på gåtan om vem mördaren är.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 25, 2023
• ISBN: 9788728322758

Anna Katharine Green

Anna Katharine Green (1846–1935) was an American writer and prominent figure in the detective genre. Born in New York City, Green developed an affinity for literature at an early age. She studied at Ripley Female College in Vermont and was mentored by poet, Ralph Waldo Emerson. One of Green’s best-known works is The Leavenworth Case, which was published in 1878. It was a critical and commercial success that made her one of the leading voices in literature. Over the course of her career, Green would go on to write nearly 40 books.

Book preview

Anna Katharine Green

Briljantringen

Översättning

av

Gunnar Örnulf

SAGA Egmont

Briljantringen

Översatt av Gunnar Örnulf

Originaltitel: Hand and Ring

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1916, 2023 Anna Katharine Green och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322758

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

BRILJANTRINGEN

FÖRSTA BOKEN.

Herrn från Toledo.

I.

Ett egendomligt sammanträffande.

Rådhusklockan i Sidney hade just slagit tolv och rättens sammanträde var avslutat. Domaren Evans, som lett förhandlingarna, stod ännu tillsammans med flera framstående advokater i rådhusporten. Herrarnas samtal rörde sig om det kriminalfall, som nyss behandlats, och om de olika slagen av förbrytare i allmänhet.

Ferris, stadsfiskalen, hade framkastat det påståendet, att i de fall, då irreligiositet och brottsliga böjelser nå upp till de högre samhällsklasserna, är det nästan omöjligt att upptäcka förbrytaren.

— För att föra rättvisan bakom ljuset och dölja ett begånget brott, fortfor han, förmår den bildade vidare i högre grad att använda sig av list och förställning än en förbrytare ur de lägre klasserna, på vilkens panna brottet så att säga står skrivet.

— Liksom den där landstrykaren där borta, inföll advokaten Lord och visade på en grov, undersätsig karl av misstänkt utseende, som med ett bylte på ryggen kom gående en sidogata in på vägen framför rådhuset.

— Folk av hans slag ser man esomoftast på de anklagades bänk, sade rättsadvokaten Orkutt, vilken i kriminalsaker åtnjöt ett icke obetydligt anseende. Se bara, hur förstulet han ser sig omkring. Han måste ha lagt märke till, att vi ge akt på honom, ty han påskyndar sina steg och börjar nu rent av springa.

— Karlen måste ha haft något rackartyg för sig, sade Evans.

— Det skulle i så fall bekomma honom illa, sade stadsfiskalen. Det händer så sällan, att någon kommer undan. Förbrytarna här i landet ha det verkligen inte alltför bekvämt. Rånare och tjuvar komma sällan undan med sitt byte, och att en mördare undgår sitt straff har man inte ens hört talas om.

— Då måste ju detektivpolisen här i trakten vara alldeles utmärkt, inföll en ung man, vilken hittills stått tyst.

— Inte precis det. Men bovarna gå alltför oskickligt till väga. De förstå sig inte på att sopa bort spåren efter sin gärning.

— Den som är slug lämnar över huvud taget inte något spår alls efter sig, inföll nu en skarp stämma.

En storväxt, rödhårig, en smula puckelryggig man trädde fram vid en pelare, bakom vilken han hittills stått lutad, obemärkt av de andra. Ingen tycktes känna honom, men han fortfor utan vidare i samma ton:

— Det är lätt att få förbrytarna fast, endast därför att de efterlämna spår och därefter tillgripa lätt märkbara medel att undanröja dem. Den som vill komma undan utan upptäckt, väljer vid gärningens begående första bästa vapen som han finner på platsen och därtill om möjligt en livligt trafikerad gata, där naturligtvis människorna genom sitt kommande och gående utplåna de spår, som möjligtvis ha blivit kvarlämnade. Därigenom kommer misstanken att riktas åt så många håll, att man vid förföljandet inte har någon hållpunkt och möjligen måste uppge detsamma. Se till exempel det lilla hörnhuset därborta, fortfor den okände och pekade på en byggnad mitt över gatan. Medan vi ha stått här, ha många människor gått ut och in genom sidoingången till köksdörren. Jag vet inte vem som bor där, men låt oss antaga, att det är en ensam kvinna. Om nu någon inom loppet av ungefär en timme komme in i hennes trädgård och funne henne ligga där bakom vedtraven med sin egen yxa bredvid sig … på vem skulle väl misstanken komma att falla? … Naturligtvis på den okände landstrykaren, som man efter hans utseende att döma kan tilltro varje brott. Men en misstanke är inte något bevis; om han förnekar dådet, skulle ingen domstol kunna döma honom som mördare, ingen domare skulle kunna bryta staven över honom.

Den puckelryggige okände gick därefter lugnt sin väg, men stadsfiskalen tycktes vilja ytterligare dryfta den framkastade tanken.

— Herr Byrd, sade han till den nyssnämnde unge mannen, vad anser ni som sakkunnig om detta? Tror ni inte, att det skulle lyckas detektiva polisen att överbevisa landstrykaren.

— Jag vet inte, svarade den tillfrågade tvekande, jag är ännu ej tillräckligt erfaren och hemma i dithörande saker för att kunna uttala någon bestämd åsikt. Herr Gryce, den förnämste detektiven i Newyork, säger, att det endast en gång inte lyckats för honom att få reda på förövaren av ett mord. Detta svävar ännu i dag i fullständigt dunkel. Endast mördaren känner hemligheten.

— Och en till! sade domaren Evans långsamt — Gud!

Det uppstod en högtidlig tystnad. Rättsadvokaten Orkutt såg på klockan.

— Jag måste gå och äta middag, sade han och gick efter en flyktig hälsning tvärs över gatan till ett litet hus, som beboddes av en änka, hos vilken han brukade intaga sina middagsmåltider, när han vid denna tid på dagen hade göromål i rätten.

De övriga herrarna stodo kvar ännu några ögonblick och sågo rättsadvokaten försvinna i dörren till änkans bostad. De stodo just i begrepp att skiljas åt, då advokaten Lord med ett utrop av förvåning pekade på det hus, i vilket Orkutt gått in. Allas blickar riktades dit. På tröskeln stod rättsadvokaten, vilken tydligen i största hast hade kommit utskyndande.

— Han vinkar åt oss, Ferris, sade Lord, och fyllda av en obestämd fruktan skyndade de båda herrarna tvärs över gatan till sin vän, som högst upprörd kom emot dem.

— Ett mord! … ropade han emot dem redan på långt håll, ett det mest grymma sammanträffande av omständigheter man kan tänka sig! Fru Klemmens ligger badande i sitt blod därinne med ett stort sår i huvudet!

Stumma av förskräckelse sågo Lord och stadsfiskalen på varandra ett ögonblick. Därpå skyndade de framåt.

— Vänta, ropade Ferris plötsligt och stannade. Var är den där mannen, som så sakkunnigt yttrade sig om mord och det sätt på vilket man bäst skyddar sig för upptäckt? Detta kan inte bara vara en slump … han måste genast kallas hit.

Han vinkade till sig den unge Byrd, som hastigt kom skyndande efter honom.

— Skynda er, sade han, kom hit med konstapel Hunt, han skall arrestera den rödhårige puckelryggen. En kvinna ligger badande i sitt blod därinne och den karlen måste ha reda på saken.

Byrd tvekade inte ett ögonblick. Stadsfiskalen följde emellertid Orkutt till det hus, vid vars dörr Lord stod och väntade på dem.

De trädde in tillsamman. I spetsen gick Ferris, en modig man, som inte ryggade tillbaka för någonting. Det första rummet var tomt. Intet tecken till oordning kunde märkas. Detta tycktes vara änkans vardagsrum. På bordet i mitten av rummet låg Orkutts hatt, där han lagt den då han kom in. Hela rummet gjorde ett trevligt, rentav välmående intryck. Fru Klemmens hade visserligen levat ensam och icke hållit sig med någon tjänstflicka, men tycktes inte, efter hemmets inredning att döma, ha levat i torftiga omständigheter. Genom den öppna dörren kunde man se det dukade bordet i rummet bredvid.

De trädde in.

— Där ligger hon, sade Orkutt och pekade mot den andra sidan av rummet.

Med utbredda armar låg den olyckliga på golvet, blödande ur ett djupt sår i huvudet. I ena handen höll hon ett fickur, som hon tydligen tagit fram ur sitt skärp, den andra snuddade vid ett vedträ, som tydligen använts som mordverktyg. Hon låg stel och orörlig, efter allt att döma död.

— Gräsligt! utropade Lord förskräckt. Vilket vansinne, att mörda en oskyldig kvinna på ett så skändligt sätt!

Även Ferris var djupt uppskakad.

— Ett förfärligt exempel, som till punkt och pricka passar in på det antagandet vi talade om, sade han och skakade på huvudet. Hur skall man kunna förklara detta?

Han öppnade en dörr, som ledde ut till gränden bakom huset och lät den friska luften strömma in.

— Bakdörren var således inte stängd? utropade Lord med en frågande blick på Orkutt, som oavvänt stirrade på den livlösa kroppen på golvet.

Det var helt naturligt att denna anblick överväldigade honom — han hade ju i åratal titt och ofta setat vid samma bord som denna kvinna.

— Vad sade ni? Var den inte stängd? svarade han och for upp ur sina tankar. Det förvånar mig inte. Hon låste aldrig sina dörrar, ehuru jag upprepade gånger rådde henne till det, då hon blev allt mera döv med åren.

Bakom huset kunde man se ett vidsträckt område obebyggt land. Orkutt såg ut åt alla håll.

— Man kan inte se till någon människa, sade han efter en stund.

— Det skulle nog knappast vara möjligt att fly tvärs över sumpmarkerna här, inföll någon. Men den som väl känner till trakten, skulle ha kunnat slå in på gångstigen uppför kullen där och uppnå skogen på andra sidan, men hur är det med er, Orkutt?

— Ingenting … Jag tyckte bara, att jag hörde ett svagt stönande …

Ferris hade böjt sig ned över den orörliga kvinnan och lyft upp hennes huvud för att kunna se in i hennes ansikte.

— Hon är inte död! sade han upprörd.

— Är det möjligt, utropade de andra med en mun.

— Hon andas fortfarande. Se bara, hur hennes bröst häver och sänker sig. Boven har gjort sin sak illa. Kanske kan hon bli i stånd att ge oss någon upplysning.

— Det är föga troligt, mumlade Orkutt. Slaget måste ha utdelats med fruktansvärd kraft och måste ha berövat henne all förmåga att tänka redigt.

— I varje fall måste läkare genast tillkallas. Om bara doktor Tredwell vore här!

— Jag skall genast hämta honom.

Orkutt stod i begrepp att gå, men i samma ögonblick gick dörren upp och en massa människor trängde in, bland dem doktor Tredwell, vilken fungerade som coroner och rättsläkare.

På hans order bars fru Klemmens in i sin sängkammare, som likaså var belägen på nedre botten. En annan i största hast tillkallad läkare tog plats vid huvudgärden för att utforska första tecken till återvändande medvetande. Alla obehöriga avlägsnades från huset. Ute på gården stod en orolig folkmassa och väntade under spänning på, vad som vidare skulle hända och vilken vändning saken skulle ta.

Under tiden satt stadsfiskalen inne i matsalen, inbegripen i allvarligt samtal med coronern.

— Det råder intet tvivel, sade den senare, om att hon erhöll slaget just då hon höll på med att ställa klockan rätt.

Han pekade på den öppnade stora väggklockan i hörnet av rummet.

— Hon hann inte utföra sin avsikt, fortfor han, ty klockan går fortfarande tio minuter för sent. Slaget måste ha kommit bakifrån och varit fullkomligt oväntat. Om hon hade vänt sig om så skulle hon ha blivit träffad i pannan. Hennes dövhet hindrade henne att höra mördarens steg, och fördjupad i sin sysselsättning, som hon var, märkte hon inte den grymma hand som höjdes över henne. Det är obegripligt, att någon skulle vara så angelägen att skaffa henne ur vägen! Om det varit ett rånmord, så skulle man inte ha låtit henne behålla sitt fickur. Och här ligger bredvid hennes tallrik en liten penningsumma, som en landstrykare helt säkert skulle ha stoppat på sig. Vedträt har mördaren tagit vid den öppna spiseln där.

— Den starkaste misstanken faller på den rödhårige puckelryggen, som jag nämnde för er, sade stadsfiskalen. Det kanske kommer att visa sig, att han är en vansinnig.

— Det skulle jag inte vara böjd för att tro, sade doktorn fundersamt.

Ute på gården uppstod nu ett livligt sorl av röster. Mängden bestormade den återvändande Byrd med nyfikna frågor, utan att dock lyckas få någon upplysning. Byrd var en ung detektiv, som nyligen kommit från Newyork, emedan man behövde hans tjänster vid en rättslig undersökning.

— Nå, vad har ni lyckats uträtta, frågade honom Ferris, då han kom in.

— Den rödhårige puckelryggen, som ni kallar honom, har inte kunnat anträffas någonstädes, svarade Byrd. Hunt lyckas kanske få tag på honom. Men landstrykaren, som oroligt smög sig om gathörnet, då vi stodo framför rådhuset, har jag anhållit. Det ansåg jag vara det viktigaste.

— Säger ni det? sade Ferris och betraktade med välvillig ironi den unge mannens sympatiska men naiva ansikte. Tror ni möjligen, att landstrykaren är den skyldige, därför att den sluge okände riktade uppmärksamheten just på honom?

Byrd rodnade ett ögonblick förläget men återvann hastigt fattningen.

— Jag har ännu alltför litet reda på saken, sade han, för att kunna gissa vem som antagligen är mördaren.

— Brottet har förövats nästan till punkt och pricka på det sätt som den puckelryggige avgav, ljöd stadsfiskalens svar. Då den olyckliga kvinnan höll på att ställa väggklockan, träffades hon bakifrån av det dödande slaget. Där ligger det vedträ, som tagits vid hennes kakelugn och som tjänat som mordvapen. Den avskyvärda teorien blev genast omsatt i praktiken.

— Tror ni, att någon längre tid förflutit mellan dådet och upptäckten?

— Nej. Maten stod ännu på spiseln i hörnet.

— I så fall, sade Byrd med tillförsikt, kan jag försäkra er, att den puckelryggige inte kan ha utfört mordet. I så fall måste han ju ha befunnit sig här i rummet. Men nu har jag hela förmiddagen med egna ögon sett honom sitta i rättssalen. Han satt i närheten av dörren, och jag lade särskilt märke till honom.

— Märkvärdigt, brummade Ferris förtretad.

Han ville ogärna erkänna ett misstag.

— Det är bara få steg över gatan, framkastade Orkutt. Hur lätt kunde han inte ha avlägsnat sig för ett ögonblick utan att ni lade märke därtill.

Byrd hade intet svar på