Skorpionens klor

By Mats Lundberg

Skorpionens klor utspelar sig i ett land i Sydamerika. Fokus är på en liten by i ett regnskogsområde med ursprungsfolk vars marker är hotade av oljeprospektering. Även en expanderande kokainkartell utgör ett hot. Två av huvudpersonerna är en ung indian och hans hustru. Men handlingen utspelar sig också i staden där korrupta politiker intrigerar med kokainkartellen och ett oljebolag för egen ekonomisk vinning. Två unga män blir mördade i höglandet och en amerikansk medborgare blir mördad i regnskogen. När en säkerhetsrådgivare på den amerikanska ambassaden lägger ihop informationen han fått om att den mördade amerikanens far var senator i Washington med det faktum att en av de unga männen som mördats hade en far som tidigare utfört uppdrag åt den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, samt att man hittat propaganda från ett oppositionsparti i byn, drar han en felaktig slutsats. Detta får ödesdigra följder för den lilla byn.

Händelserna i boken är fiktiva, men har i olika versioner ändå hänt, händer och kommer troligen tyvärr att hända igen. Berättelsen handlar ytterst om ursprungsfolk och andras utsatthet när profithunger och girighet får styra, när demokrati, rättigheter och människorespekt får träda åt sidan för strävan efter makt och fyllda bankkonton.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 5, 2017
• ISBN: 9789175696850

Mats Lundberg

Utbildade sig till målare på sextiotalet. Studerade senare språk och kulturantropologi vid Uppsala universitet som ledde till en Filosofie licentiatexamen. Tog ytterligare några år senare en Filosofie doktorsexamen vid Linköpings universitet. Har fältforskat i Amazonasområdet i Peru och i bergsområdena i norra Vietnam. Född på Hustorp och bosatt där åter från 22-årsålder. Fader Carl född och uppväxt på Hustorp.

Book preview

Tack

1

En gringo! En gringo är på väg nerför floden, nästan skrek Maria Dolores så att alla som bodde i de närmaste husen skulle höra.

Han lämnade lägret vid Chichí tidigt i morse så han är snart här i Loma Verde, lade hon till något mer dämpat.

Hon sprang nedför sluttningen som vette mot floden, halkade i den röda leran med sina bara fötter och fläckade ner den långa kjolen upp till knähöjd. Don Alonso och hans hustru Doña Carmela satt utanför sitt hus, eller rättare sagt nedanför sitt hus som stod på pålar, och tittade på Maria Dolores med värdig, dold nyfikenhet.

Vem har sagt det? frågade den gamle mannen.

Maria Dolores, som först saktade ned till promenadtakt och sedan stannade upp några sekunder, svarade: Fernando Gaozú hade hört det från en av ingenjörerna, att man haft besök av en gringo som nu lämnat lägret på en flotte.

Är inte nästan alla i lägret gringos, mer konstaterade än frågade Alonso.

Nej, men några är det. Men den här hör inte dit, till lägret alltså. Han kommer från någon annanstans, svarade Maria Dolores utan att få någon kommentar från paret.

Hon var nu framme vid byns kanotlandning spanande uppför floden som slingrade sig gulgrumlig och väsande förbi den täta mörkgröna strandvegetationen. Solen hade passerat zenit och eftermiddagshettan hade lagt sig över allting som ett uppvärmt fuktigt bomullstäcke i väntan på regnet som skulle komma så säkert som att man i morgon bitti åter skulle skåda en soluppgång. Några topaträd stack upp högt ovanför den buskiga strandvegetationen. Vajande i den svaga vinden. Kanske väntade de på att bli nedhuggna för att förvandlas till balsaflottar som kunde ta människor nedför flodens forsar till andra byar, andra platser.

Maria Dolores satte sig på en sten vid landningen där bara en kanot låg uppdragen. En urholkad trädstam, grå, lång och smäcker, som kanoter sett ut i regnskogen i många hundra år. Hon höll ivrigt uppsikt mot flodkröken. Nu hade några bybor kommit ned och ställt sig bakom henne. De hade fått nyheten och kunde inte behärska sin nyfikenhet. Det var ganska sällsynt att långväga resenärer besökte deras by.

Varför är du så upphetsad över att en gringo är på väg? frågade Pepe Pampagrande med ett sting av svartsjuka i rösten som dock tycktes passera obemärkt bland de övriga byborna som samlats vid kanotlandningen. Pepe var kort och satt, hade kraftiga muskler på ben och överarmar efter det hårda arbetet i svedjefälten. Han hade en mjuk blick som blev än mjukare då han tittade på Maria Dolores ansikte. Ett ansikte som hade så vackra drag, en gyllenbrun hy, lätt sneda ögon och höga kindkotor. Hjässan pryddes av ett långt svart hår som räckte ända ned till midjan. Sexton år tänkte han, snart går hon igenom pubertetsriten och blir då giftasvuxen. Då kommer jag att fråga om hon vill gifta sig med mig, då kommer jag att göra det, tänkte han vidare. Han var själv arton och måste snart skaffa sig en hustru och en bit mark och sätta bo.

Jag är inte upphetsad, bara lite nyfiken, svarade Maria Dolores och tittade ner på sina fötter som några myror höll på att erövra. Hon skakade av dem och nästan ramlade av stenen hon satt på. De andra skrattade. Alla utom gamla Doña Carmen, den äldsta och mest respekterade kvinnan i byn, som höll blicken stadigt fäst mot flodkröken. Hon kisade med ögonen så att hennes rynkiga ansikte blev ännu rynkigare. Men trots att hennes syn började bli skum blev det hon som såg honom först.

Här kommer han, sade hon lugnt för att dölja sin oro. Vad henne anbelangade så betydde besök av främlingar mest problem i byn.

Långt borta där floden rätade ut sig efter en lång krök syntes en suddig figur liksom stående på vattnet med ett långt störliknande föremål i handen. Vartefter den närmade sig blev figuren tydligare och nu såg alla att det var en man som stod på en flotte tillverkad av topaträdets stammar. Flotten dök emellanåt ned under vattenytan i forsarna så att främlingen då stod i vatten upp till anklarna. Hans packning, som bestod av ett stort knyte, en machete och något som såg ut som en stor metalltallrik, låg säkert fastsurrad på en liten plattform uppbyggd av trä mitt på flotten. Han kämpade med stören för att hindra flotten från att börja snurra runt i strömvirvlarna och åka baklänges nedför forsarna. Nu var han så nära att byborna kunde skönja hans utseende. De såg en lång muskulös man med skägg och långt hår. Han bar en svettig t-shirt och ett par ljusgrå fältbyxor uppkavlade till strax under knäna. Men han hade inga skor på fötterna och bar ingen huvudbonad trots att solen sken obarmhärtigt från den azurblå himmelen. Ansiktet doldes till större delen av en skäggväxt där en spetsig näsa stack ut ovanför mustaschen. När han var nästan mittemot kanotlandningen svängde han flotten närmare stranden. Några av byborna lyfta händerna till en hälsning. Främlingen besvarade hälsningarna lite lojt med vänsterhanden. De gjorde sig beredda att ta emot flotten. Men till allas förvåning lät främlingen den bara stryka vid flodstranden, nära vegetationen där den hängde grön över vattnet. Inget tecken på att han skulle landa flotten. Istället gled han vidare nedför floden. Ingen av byborna sade något, de bara stirrade på figuren som sakta började bli suddig igen där borta, strax innan nästa flodkrök. Sedan försvann han bakom kröken, fortfarande kämpande med stören så att flotten inte skulle snurra runt i strömmen.

Byborna tittade på varandra några sekunder, förvånade, med nästan dumma miner. En antiklimax, då alla med spänning hade väntat sig att en främling skulle besöka byn, en riktig gringo. Sedan lunkade de uppåt sluttningen mot byn, lite missmodiga utan att yttra ett ord. Ett åskmuller i fjärran varslade om att eftermiddagsregnet var på väg, om dock något sent denna dag.

Husen låg utspridda på den långa sluttningen upp från floden mot regnskogen som stod hög, mörk och hotande bakom byn, eller hög, mörk och skyddande, vilket man nu föredrog. Ett femtontal hus klängde på sluttningen, stående på pålar huggna ur trädstammar liknande ben som höll husen krampaktigt kvar vid marken. Taken var täckta av palmblad. Väggarna utgjordes på några av husen av flätad vass, på andra av grovt tillsågade brädor. Några människor syntes nedanför husen, andra satt på golven under taken som var byggda så att de sköt ut utanför själva husbyggnaden för att på så vis bilda en öppen veranda. Från några av husen steg rök ut genom öppningar i taken. Don Luis, en man i trettioårsåldern, satt utanför sitt hus i skräddarställning och tittade ned på den lilla grupp bybor som kom gående från floden mellan några buskar som växte i två prydliga rader.

Ingen besökare? Vad hände? Han ställde inte frågorna till någon särskild i gruppen.

Han åkte bara förbi. Han la inte till ens för att hälsa, svarade Pepe Pampagrande.

En blixt ritade upp himlen i småbitar och regnet kom dånade genom urskogen mot byn.

Kom, vi går hem till mig så får vi prata lite, sade Don Carlos, den äldste i gruppen, och tittade bort mot skogsranden. Den doldes nu nästan helt av en ljusgrå mur av regn som närmade sig hastigt. Regnet sköt luften framför sig och det började blåsa så att skräp och löv virvlade ända upp på hustaken. Hönsen som gick fritt i byn sprang åt alla håll på väg för att ta skydd under något hus. Ett par hundar gjorde som hönsen och tog skydd de också. Träden vajade betänkligt. Några skränande gröna parakiter flög från det ena trädet till det andra utan att lyckas hålla sig kvar i grenarna på något träd. Efter flera försök gav de upp och flög iväg mot andra sidan floden, bort från regnet.

Den lilla gruppen av bybor var nu framme vid Don Carlos hus. De klättrade en efter en uppför stegen som ledde till den öppna verandan och satte sig på golvet i en halvcirkel. De var sju stycken, två kvinnor och fem män.

Varför tror ni han bara åkte vidare? frågade Juan, en ung pojke kanske något år äldre än Pepe. Liksom de andra männen var han klädd i t-shirt och shorts, och barfota.

Han var säkert på väg ned till los waguas och ville komma fram innan det blir mörkt, svarade Elias en annan ung man med en t-shirt som på bröstet hade texten Ferrari tryckt och under den, logotypen med en svart stegrande häst på en röd sköld.

Los waguas, dom tar väl inte emot någon gringo. Det kan jag inte tänka mig. Hos dom är det nästan farligt att vistas för utomstående, ja till och med för oss guaringas är det så, replikerade Pepe.

Jo, men det är den enda anledningen till att han hade bråttom. Som jag kan komma på i varje fall.

Det blev tyst en minut medan de grunnade på vad de två unga männen sagt och Don Carlos fru serverade varmt vatten i plåtmuggar till var och en av besökarna. Sedan ställde hon en burk med pulverkaffe i mitten, med en sked lagd på locket, så att alla kunde blanda sitt eget kaffe efter smak. För den som nyttjade socker ställde hon en smutsig glasburk bredvid på golvet. Under tiden hade regnet snabbt avtagit i intensitet, det hördes inte slå så hårt på taket längre. Nu kom vattnet droppvis och inte hinkvis.

Så fort Don Carlos fru gått tog de upp konversationen igen.

Undrar vad gringon tänker göra nere hos los waguas? sade Pepe, mer för sig själv än till de andra.

Han kanske hade något avtal med dem, försökte Don Carlos och slog en mygga som hade satt sig på ena benet.

Vadå avtal, han kom ju häromdagen till lägret i Chichí, långtifrån. Åtminstone har jag förstått det så. Hur skulle han kunnat ingå något avtal med någon ända nere hos los waguas?

Jag tycker i varje fall att det var oartigt att inte stanna till och hälsa, och berätta vem han var. Det har ju alla främlingar gjort som rest på floden. Ja nästan alla i varje fall, sade Maria Dolores.

Det var första gången hon yttrat något sedan de lämnat floden. Ingen kommenterade henne.

Det har slutat regna, nu måste jag gå hem, sade Pepe och reste sig plötsligt.

Jag med, sade flera andra i munnen på varandra. De klättrade nedför stegen och gick iväg åt olika håll. Pepe sprang några steg för att komma ikapp Maria Dolores, som gick ett par meter framför honom.

Du kan väl komma med mig hem och provsmaka en bit av vildsvinet jag sköt igår, föreslog han.

Har inte tid. Måste ta hand om matlagningen hemma som du vet, svarade hon och såg allvarlig ut.

Va’ synd. Vi ses i morgon.

Ja det gör vi säkert.

De gick åt varsitt håll eftersom Pepes föräldrars hus låg i ena utkanten av byn och Maria Dolores föräldrars hus i den andra. Den regnvåta marken ångade i eftermiddagshettan. Hon vandrade på en stig som slingrade sig upp genom byn, mellan husen där träd, palmer, buskar och blommor växte i de öppna trädgårdarna. Inga staket eller andra inhägnader hade satts upp för att hindra inkräktare från att kliva in i trädgårdarna. Helt enkelt därför att ingen inkräktade i någon annans trädgård, om man bortsåg från hönsen, ett och annat svin, och barnen förstås, som sprang runt överallt i byn. Men dem stängde man inte ute med några staket. I en av trädgårdarna stod en gammal kvinna och plockade små chilifrukter från en buske. Hon log när hon såg Maria Dolores komma på stigen.

God eftermiddag Maria. Kom det någon gringo på besök?

Maria Dolores förstod på hennes min att hon redan visste vad som hänt. Alla visste vad som hänt, även de som hade bosättningar utanför byn. Ungefär en tredjedel av familjerna bodde utspridda i en radie på flera kilometer från byn, men de räknades ändå som bybor. Ja, tre familjer hade faktiskt hus både i byn och utanför. När något viktigt var på gång, som till exempel att en främling färdades nedför floden, visste alla det inom loppet av några minuter. Gamle Teófilio brukade säga att om man berättade en nyhet för sin granne gick den snabbbare fram till familjen Carvajal, som bodde allra längst bort från byn, än det skulle ha tagit hans son att springa dit med nyheten. Folk sade att nyheter flög genom djungeln som om de red på ryggen av någon av de mytologiska varelser och andar som levde där.

Maria Dolores tittade på den gamla kvinnans vänliga fårade ansikte.

Det var oartigt. Han skulle åtminstone lagt till några minuter för att hälsa. Så gör man.

Kvinnan log och sade: Det kommer nog fler gringos ska du se, du behöver inte vara orolig." Maria Dolores rodnade under den mörka huden och fortsatte stigen fram mot sitt hem som låg alldeles vid randen av den höga, blankvåta urskogen.

Framme klev hon uppför trappan, som egentligen var en stock där hennes far hade huggit ut steg. Hon hälsade på sin mor som säkerligen också fått nyheten om gringon. Mamman tyckte inte om att hennes unga dotter var så nyfiken på främlingar, men sade inget. Istället uppmanade hon henne att börja med matlagningen då hennes far och äldre bror snart skulle komma tillbaka från arbetet vid odlingen uppe i skogen. Om ett par timmar skulle det mörkna.

Maten lagades i ett litet skjul en meter från själva huset. Maria Dolores stod vid en enkel spis gjord av några stenar lagda i en fyrkant och med en järnplatta ovanpå. En eld brann under plattan och rök slingrade upp mot palmbladstaket där den försvann ut i ett nästan osynligt hål. Längst upp mot taket, på en enkel hylla gjord av några träpinnar, låg ett trettiotal majskolvar. Majsen som blev konserverad av röken skyddades på så vis också från att bli angripen av skadeinsekter; ett djungelns skafferi. Maria Dolores svettades i värmen från elden och från eftermiddagssolen som nu stod låg och sken in genom springorna i brädväggen. Familjens kvällsmat, bestående av fyra små fiskar och sex bitar vit kassava, stektes direkt på järnplattan. Flickan nynnade på en sång under tiden hon pysslade med matlagningen. Utanför började cikadorna sjunga med. En kvällsfågel ljöd från skogsranden. Hon såg sin far och bror komma hem. De ställde ifrån sig macheterna och vattenflaskorna vid trappstocken innan de klättrade upp och gick in i huset. Mörkret föll hastigt, himlen blev röd några minuter och cikadornas gnissel ökade i intensitet.

Nu satt familjen på golvet i huset och åt sin fisk och sin kassava. Hennes bror berättade om arbetet på odlingen som han och fadern utfört under dagen. Han var två år äldre än sin syster. Den dag brodern föddes för arton år sedan hade åskan gått, blixtarna korsat himmelen i ett virrvarr av vita trådar, regnet öst ned och vinden svept över regnskogen. Ovädret hade tvingat en utländsk missionär att nödlanda på floden uppströms strax ovanför byn. Och eftersom missionären hade flugit en flygplan av märket Piper och modell Cherokee hade man döpt den nyfödde till Cherokee. Ingen tyckte detta var konstigt då alla såg det som ett tecken från högre makter att pojken föddes nästan i samma stund som främlingen satte ned sitt plan i floden. Dagen efter i solsken lyckades missionären på något underligt vis få upp planet i luften och försvinna därifrån. Ingen hade sett honom sedan dess och ingen visste var han hade kommit ifrån. Men Cherokee bar sitt förnamn med stolthet ovetande om att det fanns ett indianfolk många hundra mil norrut med samma namn.

Utanför skällde en hund på något inbillat eller möjligen verkligt djur. Kanske kände den vittringen av en jaguar som letade efter en bortsprungen höna i utkanten av byn. Cikadorna fortsatte sitt gnisslande i ömsom stigande, ömson fallande ton. Natten hade lagt sig tung och svart över byn. Det fanns något tryggt i det svaga skenet från de falnande eldarna, och i det dämpade mumlandet från samtal som pågick inne i husen, avbrutna då och då av lika dämpade skratt.

2

Oljebolagets basläger låg några meter ovanför flodstranden på något som närmast kunde liknas vid en liten platå, just där floden delade sig och flöt i två fåror ett hundratal meter så att en ö bildats. Från lägret såg man ön som en buskbeklädd upphöjning då flodfåran bakom inte syntes därifrån. Ön kallades för Chichí av den lokala indianbefolkningen, los guaringas. Runt lägret var skogen nedhuggen i en cirkel, ungefär trehundra meter i diameter, för att ge plats åt byggnaderna och för en helikopter att landa. Sex vita baracker låg utplacerade så att de bildade en rektangel. I mitten låg en sjätte och något större barack som tjänstgjorde som kontor och kantin. Ovanför ingången till kontoret fanns en skylt vars text löd Selvatica Oil and Gas Exploration Inc. i stora bokstäver. Under hängde en mindre elegant skylt med en text på spanska där man kunde läsa följande: Vi är stolta över att arbeta för vårt fosterlands framåtskridande. Ovanför orden arbeta och för hade någon målat dit orden i det gröna helvetet. Vid sidan om kantinen fanns en enkel helikopterhangar. En dieseldriven generator brummade i bakgrunden.

Varför är inte ni ute och jobbar i fält? frågade ingenjör David Mckinsey (född i Kentucky men uppväxt i Texas) på kraftigt bruten spanska.

Han var lång och smal men samtidigt muskulös. Med sin slokande mustasch och en svettfläckad stetsonhatt på huvudet såg han nästan ut som en äkta Texascowboy (åtminstone tyckte han det själv). Mckinsey hade just kommit tillbaka från en kortare rekognosceringstur uppför en av bifloderna. Ingenjören adresserade frågan till två män i tjugofemårsåldern som satt och hängde på ett par gamla rostiga metallstolar.

Vi skulle ut till BH tre men helikoptern gick sönder, señor ingeniero, svarade en av dem.

Gick sönder! Jag hoppas verkligen att mekanikern håller på att fixa den nu.

Ja, vi väntar på att han ska bli klar, sen ger vi oss iväg ditut, señor ingeniero, sade den andre och tittade upp mot en svart fågel med lång stjärt som tjattrande flög förbi över uthuggningen och landade i toppen på ett stort träd. Han önskade att han istället för att vara här hade varit i sin hemby och jagade fågel med sin gamla hagelbössa, eller ännu bättre, låg i sängen med sin fru.

Under tiden ni väntar kan ni väl för helsike uträtta något arbete, inte bara sitta här och hänga, sade David Mckinsey med ett irriterat tonfall.

Vad ska vi göra då tycker ni, svarade en av dem utan att egentligen vilja vara så provocerande som han lät.

Ingenjören, och tillika platschef, ilsknade till och nästan röt ut att eftersom de inte kunde se allt som behövde göras runt omkring i lägret kunde man undra varför de överhuvudtaget hade tagit anställning här. De två arbetarna lommade iväg och började plocka upp skräp från marken som de lade i en liten container som stod placerad bakom en av bostadsbarackerna. De hade inte hållit på många minuter förrän mekanikern dök upp och meddelade att helikoptern var lagad.

Ni lyfter om en halvtimme, sade han.

De två arbetarna nickade och gick bort till sitt rum för att hämta kläder och skyddsutrustning. David Mckinsey tittade länge efter dem, skakade på huvudet och vände sig om till mekanikern.

Chris, vad hände? Höll Nick på att krascha?

Nick Lawson var en av två piloter anställda för att med helikoptrar flyga personal och material mellan baslägret och borrhålen ute i