Tunn is

By Carolina Angelis

Jackie Philipsson har lämnat sitt liv i Stockholm bakom sig och tillsammans med det en 20 år lång karriär inom den militära underrättelsetjänsten. Riskerna hon tog för att få fram hemligstämplad information från andra sidan Östersjön hade med tiden ökat markant och känslan av att hon levde på lånad tid hade blivit allt mer påtaglig.

Rapporter om ett märkligt sjukdomsutbrott i Ekaterinburg får henne dock att misstänka att Kreml, trots konventioner och löften, fortsatt med sin forskning på biologiska stridsmedel. Hennes farhågor bekräftas när en av hennes tidigare ryska källor söker kontakt igen och Jackie inser att hon måste utföra ett sista, avslutande uppdrag som underrättelseofficer. Hon kastas tillbaka in i den värld av lögner, svek och dubbelspel som hon försökt att lägga bakom sig. Operationen visar sig bli hennes mest riskfyllda och komplicerade någonsin, till slut vet hon inte längre vem som är hennes vän och vem som är hennes fiende.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 20, 2019
• ISBN: 9789178293490

Book preview

hitta.

Kapitel 1

25 mars 2015

Ryska ambassaden, Gjörwellsgatan, Stockholm

Zenit kommer att bli vår bästa tillgång sedan kalla kriget. Den slutgiltiga fjädern i hatten innan jag återvänder till Moskva, tänker överste Nikita Bulgakov nöjt där han står på trappan till den ryska ambassaden i Stockholm och röker sin cigarett utan filter.

Ambassaden är en anonym byggnad, omgärdad av höga staket. Smutsgrå betongväggar går ton i ton med marshimlen och det enda som bryter av mot allt det färglösa är den ryska flaggan, som vajar lätt i vinden, och en majestätisk målning av dubbelörnen i rött och guld ovanför entrén.

Överste Bulgakov håller cigaretten mellan tummen och pekfingret och drar ett djupt bloss. Han är medveten om att han utstrålar en pondus som gör att folk i hans närhet sällan eller aldrig ifrågasätter honom. Att han nyligen fyllt 61 är svårt att tro. Det kortklippta, mörka håret och den välansade mustaschen skiftar bara svagt i silver. Blicken är fortfarande skarp och hållningen oklanderligt rak. På den gröna uniformens bröst blänker flera rader medaljer. Sovjetunionens hjälte, som han erhöll efter sina insatser i Afghanistan under åttiotalet, betyder mest. Bulgakov saknar den tiden, när livet hängde på en skör tråd varje dag. Det hade utan tvekan varit ett brutalt krig och han hade förlorat många av sina kamrater som, precis som han själv, varit ivriga att tjäna Sovjetunionen genom att stötta det afghanska kommunistpartiet.

Efter Aprilrevolutionen, när kommunismen segrat, hade man antagit att Mujaheddin skulle vara lättbesegrade. Men den svåra terrängen och grottsystemen i bergen gynnade gerillarörelsen, som dessutom fick vapenleveranser från västnationer. Vid det sovjetiska tillbakadragandet, efter nästan ett decennium av strider, hade femtontusen ryssar förlorat livet. Än idag var Bulgakov övertygad om att reträtten, framdriven av en glasnost-inspirerad Gorbatjov, var obefogad. Man borde ha stannat kvar. Se bara hur allting kom att utveckla sig.

Livet hängde inte längre på en skör tråd. Visserligen var arbetet inom GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten, aldrig riskfritt men han åtnjöt diplomatisk immunitet och riskerade som mest att bli hemskickad, persona non grata. Något han aldrig blivit under hela sin karriär och inte heller ämnade att avsluta den med.

Efter ett sista bloss fimpar han cigaretten under skosulan och går in i foajén, nickar åt vakten och fortsätter till den stora salen. På väggarna hänger oljemålningar i guldramar, i taket gnistrar kristallkronor och parkettgolvet blänker oklanderligt. Flera gånger om året fylls salen av hundratals prominenta gäster. Personal från UD och svenska officerare minglar med utländska ambassadörer, försvarsattachéer och den ryska residenturans underrättelseofficerare. Belugakaviar, pelmeni och piroger serveras med vodka och rysk champagne. För en tid sedan firade man De Ryska Styrkornas Dag och i juni kommer man ännu en gång att bjuda in till den ryska nationaldagen. Den här sortens tillställningar var ypperliga tillfällen att knyta nya kontakter och underhålla redan etablerade. Rekryterade källor och nyttiga idioter kunde diskret få nya uppdrag utan att man behövde arrangera möten på stan. In hit nådde inte säkerhetspolisens granskande blickar.

De stora spröjsade fönstren vetter ut mot en magnifik trädgård: stenlagda gångar under trädens kronor och bersåer med vackra parkbänkar som man kan slå sig ner på för att njuta av omgivningarna. Om sommaren glittrar vattnet mellan björkarna och på andra sidan skymtar Lilla Essingen, men än så länge biter sig vintern envist fast och isen ligger mörk nere i strandkanten. Den svenska huvudstaden är byggd på vatten och det märks. Även när termometern inte visar många minusgrader känns det kallt. Luften i Stockholm är rå och fuktig och vintrarna annorlunda än i Moskva där kylan är torrare, men överste Bulgakov trivs här.

Bulgakov har hela tiden varit verksam inom GRU:s första avdelning, med fokus på Europa. De nordiska länderna har varit hans spelplan i flera decennier, i princip ända sedan han slutförde sina högre studier vid den militärdiplomatiska akademien i Moskva. Under de senaste åren har han varit officiellt stationerad i Stockholm i en betydligt högre position men med en mindre operativ roll. Som Rysslands försvarsattaché ansvarar han för alla officiella försvarskontakter i landet men han är också chef för GRU-officerarna i Sverige.

Överste Bulgakov öppnar glasdörrarna och stiger ut på verandan, som löper längs med husväggen. Där väntar två av hans officerare: Anastasia Popova och Igor Medvedev, av sina kollegor även kallade Järnnäven och Björnen. Popova är liten och späd och ser inte ut att kunna göra en fluga förnär, men överste Bulgakov vet att skenet bedrar. Hon är stark och vältränad och gick ut som kursetta från GRU-akademien förra året. Trots att hon inte hunnit fylla trettio talar hon flera språk flytande, inklusive svenska. Stockholm är hennes första utlandsstationering och såväl Moskva som översten själv har höga förväntningar på henne. Möjligen kan man ha åsikter om att hon är lite väl fyrkantig, alltid mån om att vara korrekt. Det är ingen tvekan om att hon tar sitt uppdrag på största allvar. Bulgakov kan inte påminna sig att han någonsin sett Popova le.

Att Medvedev kallas Björnen är inte det minsta kontroversiellt. Det är helt enkelt det hans namn betyder och dessutom för hans stora kroppshydda oundvikligen tankarna till just en björn. Kostymerna tycks aldrig sitta bra på honom och det tjocka håret liknar mer en snaggad björnpäls än en frisyr. Rörelserna är yviga, något som står i stark kontrast till hans lågmälda tal. Medvedev är en handlingens man och pratar inte i onödan. Tillsammans utgör de ett udda par, men kombinationen kan säkert komma att bli lyckad. Medvedev med sina många års erfarenhet kan hjälpa den unga lovande Popova att bli ännu bättre. Bra betyg i all ära, men det är fältet som formar en underrättelseofficer.

– Dobroe utro, hälsar överste Bulgakov.

– Dobroe utro, svarar de båda officerarna.

– Kylig morgon, fryser ni?

– Inte alls, svarar Popova snabbt.

Bulgakov ler för sig själv. Popova skulle aldrig erkänna om hon frös och trots att hon är civilklädd står hon nästan i givakt.

– Inte desto mindre föreslår jag att vi tar mötet på mitt kontor. Ämnet vi ska diskutera lämpar sig bättre mellan fyra väggar. Och jag har ännu inte hunnit dricka mitt te, säger översten.

Han går före dem in i salongen och mot trapporna till övervåningen. Inne på sitt rymliga kontor slår han sig ner i en av fåtöljerna och visar med en gest att även Popova och Medvedev ska sätta sig. De mörka väggarna i rummet pryds av rysk konst och ett porträtt av presidenten. Delar av golvytan täcks av tjocka, afghanska mattor som dämpar alla ljud och tunga röda sammetsgardiner ramar in de stora fönstren. Från platsen vid skrivbordet har han utsikt över bostadshuset i trädgårdens västra delar. En äldre kvinna serverar dem te i sirliga koppar och lämnar samovaren kvar på bordet innan hon ljudlöst stänger dörren efter sig.

– Sedan en kort tid tillbaka driver vi en källa i det svenska systemet, inleder överste Bulgakov och tar en klunk av sitt te. Källan kallas Zenit och informationen vi får är extraordinär. Förutsatt att den är korrekt.

– Vad får er att tvivla? Björnen rör ner socker med en silversked, som nästan helt försvinner mellan hans stora fingrar.

– Zenit var en walk-in och ni vet själva att den typen av källor är att betrakta som mer riskabla än dem vi själva approcherat. Risken finns att det rör sig om en dubbeloperation.

– Jag förstår, nickar Medvedev.

– Zenits information gäller en svensk underrättelseofficer vid namn Jackie Philipsson. Enligt uppgift talar hon ryska och ska ha varit verksam inom den militära underrättelsetjänsten i minst ett decennium, kanske längre. Kvinnan har arbetat under flera olika identiteter och hennes mål har, inte helt oväntat, varit Ryssland. Bulgakov drar i den korta mustaschen. Vad hon fokuserat på mer specifikt har vår källa inte velat delge oss ännu.

– Borde inte källans case officer ha kunnat pressa honom på mer konkret information än så här? Anastasia Popova inser för sent att hon borde varit tyst.

– Jag är Zenits case officer tills vidare. Har du fler tips på hur jag ska driva källor? Överste Bulgakov lutar sig framåt och spänner ögonen i Popova.

Medvedev kan inte låta bli att le över tillrättavisningen av den nya, i hans ögon överambitiösa, kollegan.

– Och varför utgår du från att Zenit är en man? fortsätter översten irriterat. Enligt källan ska Philipsson ha slutat sitt jobb och vara på väg att lämna Stockholm för att flytta norrut. Ert uppdrag blir att ta reda på om det som Zenit påstår är sant. Är det som vår källa påstår, att denna Jackie Philipsson ej längre är i tjänst? Eller är hon fortfarande aktiv så att flytten bara är en del av ny cover? Identifiera snarast hennes ryska källor så att vi kan skademinimera och ta sedan reda på om hon är rekryteringsbar. Operationen heter Taksi och har högsta prioritet, säger överste Bulgakov och reser sig upp för att signalera att mötet är avslutat.

Kapitel 2

28 mars 2015

Prästgården, Horndal, Dalarna

Dagens första solstrålar gnistrar i rimfrosten. Gräset är vitt och äppelträdens grenar, som skrapar mot skåpbilens tak, ser ut som julgransglitter. Jackie hade glömt hur vackert det är här. Med blicken följer hon grusvägen som slingrar sig längs sjön. Vägen, som hon gått så många gånger till och från skolan, känns smalare än hon upplevde den som barn.

Sjön Lumsen är också mindre än hon minns den, men hon vet att den är djup på sina ställen. Isen täcker fortfarande nästan hela sjön och kommer säkert att göra det några veckor till även om den börjar bli mörk och blöt i strandkanten. På nätterna, när det fryser på, kan man höra hur isen dånar som en gigantisk stämgaffel. Att vårisar kunde vara opålitliga och inget man ger sig ut på var något som hennes pappa tidigt hade lärt henne.

Det här är platsen där hon växte upp, men som hon gjort allt för att undvika i mer än tjugo år. Nu när hennes pappa är borta ångrar hon det. Hon fyller lungorna med den friska luften och vänder tillbaka mot huset. Kylan har börjat tränga igenom koftan och Jackie går före flyttgubbarna genom glasverandan och in i värmen. Hon dirigerar de få möblerna och kartongerna till olika rum, i den mån hon minns vad hon packat ner. Till slut ger hon upp.

– Ställ dem bara här, så löser jag det senare, säger hon och viftar uppgivet med handen.

Det är en lättnad när flyttbilen rullar ut från gården och hon blir ensam igen. Under tystnad packar hon upp låda efter låda. Böcker, kläder och enstaka tavlor. Det mesta lämnade hon kvar i Stockholm. Onödiga prydnadssaker, dyra soffkuddar, designade sidobord i glas och eleganta vaser var ändå inte hennes stil. Jackie kunde inte riktigt fatta att hon levt så i femton år. Det hade varit Nils smak, inte hennes. Eller kanske det framförallt hade varit Nils mammas smak. Christina, eller Chrissie som hennes väninnor kallade henne, hade haft alltför mycket inflytande i deras liv.

Christina var en kvinna som alltid levt i överdåd. Uppväxten i den enorma paradvåningen på Östermalm, med en bankdirektör som far och en mor som var något av ett societetslejon, hade naturligtvis format henne. Semestrarna på Rivieran och sommarresidenset i Båstad var självklara inslag för familjen.

Hela hennes uppenbarelse utstrålade självsäkerhet och förfining. Håret var alltid perfekt fönat och naglarna väl manikyrerade. Jackie hade aldrig sett sin svärmor utan skor: diskreta pumps, vackra sandaletter eller möjligen ett par kritvita tennisskor beroende på hur hon var klädd i övrigt och hur sammanhanget såg ut. Själv trivdes Jackie bäst i jeans och kofta, osminkad med det halvlånga håret uppsatt i en slarvig knut eller löst sittande tofs. Hemma gick hon ofta barfota och högklackat bar hon så sällan som möjligt. Det gick inte att undgå att se svärmors kritiska blickar, även om hon säkert själv trodde att hon dolde sina känslor väl.

Nils och Jackie hade träffats på Stureplan. Han var där med sina barndomskamrater och hon med några av sina kollegor. I ärlighetens namn hade alla varit ganska berusade. Någon av hennes kollegor hade utmanat henne att gå fram och se om hon kunde, som han sa, få backslicken på fall. Naturligtvis hade hon antagit utmaningen och naturligtvis hade hon lyckats. Det hon däremot inte hade räknat med var att hon faktiskt skulle bli kär.

De tillbringade många härliga kvällar på Stockholms uteserveringar den första sommaren, hade picknick på Djurgården och seglade med hans bästa vänner. Nils avgudade marken hon gick på och Jackie njöt av det. Han var omtänksam och beskyddande och tyckte att hon var spännande och exotisk. Hon hade skrattat åt det och förklarat att hon var från Dalarna, inte Bahamas, och han hade förtydligat att han menade alltihop, hela paketet: hennes stil, uppväxt och jobb. De första åren verkade hennes yrkesval också göra att hon steg i aktning och hon fick ofta hindra honom från att skryta om vad hon jobbade med. När Chrissie, under någon av alla de oräkneliga familjemiddagarna, ifrågasatte vad Jackie egentligen gjorde, och vad det var för fel med att föda och uppfostra barn, ta hand om familjen och värna allas bästa tog Nils alltid Jackie i försvar. Han sa att hon beskyddade Sverige mot kommunismen och att Chrissie borde vara tacksam.

Chrissie var inte en otrevlig svärmor, hon var bara inte trevlig. Under de femton år som Jackie varit tillsammans med Nils hade Chrissie haft åsikter om precis allt. Jackie minns hur hon brustit ut i skratt första gången Nils kallat sin mamma för Chrissie istället för bara mamma. Han hade sett både sårad och irriterad ut. Tydligen hade det aldrig, under hela hans uppväxt, varit accepterat att säga mamma eftersom det skulle få henne att känna sig gammal. Vad eventuella barnbarn skulle kalla sin farmor var inget som någonsin togs upp för diskussion, men Jackie misstänkte vad svaret skulle bli.

***

Eftermiddagssolen står lågt och är på väg ner bakom tallarna på andra sidan sjön när Jackie äntligen fått stora delar av kartongernas innehåll på plats. I köket placerar hon kaffemuggar och vinglas i de höga köksskåpen ovanför diskbänken. Med tvekan packar hon även upp champagneglasen som hon och Nils fått i bröllopspresent och låter silkespapperet falla till golvet.

När den första attraktionen mellan dem hade avklingat och det blivit uppenbart för alla att de inte hade särskilt mycket gemensamt, hade de ändå fortsatt leva tillsammans i flera år. Nils konservativa uppfostran och Jackies fokus på sitt arbete hade båda bidragit till att äktenskapet varat betydligt längre än det borde ha gjort. Att äktenskapet definitivt var över bekräftades av att Nils, i tysthet och bakom hennes rygg, börjat träffa en annan kvinna. Via gemensamma bekanta fick Jackie höra att denna nya kvinna, som var betydligt yngre, jobbade för någon modellagentur. Hon var dessutom dotterdotter till Chrissies barndomsväninna och familjerna umgicks om somrarna i Båstad. Exakt hur länge relationen hade pågått visste inte Jackie och hon ville inte heller veta.

Samma dag som sanningen kommit fram hade Jackie packat sin väska och flyttat ut från deras gemensamma hem på Banérgatan. Hon hade valt att inte ta strid och innerst inne skämts över att ha blivit bortvald, att inte längre duga. Barn hade det aldrig blivit, trots att Chrissie tagit upp ämnet varje gång de träffats. Det var åtminstone en sak där Nils inte följt sin mors vilja. Han hade hävdat att det aldrig skulle fungera med Jackies jobb och till slut hade det varit för sent. Det tåget hade gått.

Hon tittar på champagneglasen i sina händer och försöker komma ihåg varför hon och Nils slutade prata. När hade de börjat undvika varandra och istället valt att sitta uppe och se på TV om den andra gick och la sig? Allt för att undvika distansen som infann sig när de låg bredvid varandra i sängen, med bara några decimeter emellan. De gånger som hon och Nils använt glasen och druckit champagne tillsammans var lätträknade och involverade oftast hans bank- och finanskollegor med respektive. Med en viss periodicitet hade de bjudits in för middag. Eller bjudning, som Nils kallade det.

Jackies kollegor hade aldrig varit hemma hos henne, inte ens när Nils var borta. Det var inte många av dem hon skulle kalla för nära vänner och i hennes bransch umgicks man sällan privat. Faktum var att hon inte ens visste vad merparten av dem egentligen hette.

Chansen att glasen skulle bli använda nu hade väl knappast ökat sedan hon lämnat allt bakom sig. Men man vet aldrig, tänker hon och placerar champagneglasen på en hylla som blivit ledig efter att omaka och kantstötta kaffemuggar från sjuttiotalet rensats ut.

Prästgårdens kök ser ut som när hon var liten. Skafferiet, som är nästan lika stort som ett studentrum i Stockholm, ekar tomt. I de brunmålade skåpen står porslin, kastruller och byttor kvar på sina platser. Slevar och vispar samsas fortfarande i Höganäsbunken vid spisen. Ovanför matbordet hänger en lampa i orange plast. Hon hade sett liknande lampor på Blocket, de hade blivit moderna igen och kunde säljas för en ansenlig summa. Något som däremot inte blivit modernt igen, och antagligen aldrig skulle bli det, var den orange-gul-bruna tapeten. Sjuttiotalsköket hade aldrig blivit renoverat. Pappa hade varken haft tid eller förmåga och själv var hon aldrig där. Om hon nu ska stanna, måste hon definitivt göra något åt köket.

Kapitel 3

28 mars 2015

Prästgården, Horndal

Jackie öppnar en flaska Pinot Noir från USA och tar med sig den och ett vinglas in i vardagsrummet. Hon sätter sig på huk framför den öppna spisen och tänder en brasa. Veden är snustorr och tar snabbt fyr. När hon sjunkit ner i den nedsuttna soffan och smakat på vinet ser hon sig om. Fiskbensparketten skulle må bra av att slipas och lackas, eller vad man nu gör, tänker hon, men i övrigt är prästgården vacker och i förvånansvärt gott skick. Huset är naturligtvis på tok för stort för henne. Tio rum och kök, vad ska hon med det till? I anslutning till vardagsrummet ligger ytterligare ett vardagsrum, eller kanske snarare en matsal, vägg i vägg med ett par gästrum och arbetsrum. Alla med stora fönster mot trädgården och sjön. Hallen innanför glasverandan är generöst tilltagen och köket likaså. På ovanvåningen finns ett badrum och inte mindre än fyra sovrum, det med balkong hade varit hennes. Ett rymligt allrum hade under hennes uppväxt fungerat som teve-rum och där hade hon och pappa tittat på Kojak och Par i hjärter, ätit varma smörgåsar och druckit te.

Vinet värmer inifrån medan brasan gör sitt för att värma upp huset. Här skulle en hel familj kunna bo, med massor av ungar. Eller två familjer till och med. Det var kanske det församlingens nya präst hade tänkt när han tackade nej till prästgården och bad att få en lägenhet på Åsvägen istället. En anledning var säkert också att han räknade med att få färre besök av behövande församlingsmedlemmar i lägenheten än om han valt att bo här.

Jackies pappa hade alltid hållit prästgården öppen. Alla hade varit välkomna när som helst, oavsett tid på dygnet eller dag på året och han lyssnade alltid till den som behövde prata. Jackie fick tidigt lära sig att klara sig själv. Inte så att hon varit helt ensam, men han hade aldrig riktigt haft tid med henne. Kanske var det en bidragande orsak till att hon blivit som hon blivit. Om hon kunde välja valde hon ofta att vara ensam. Nils hade kallat henne asocial, men hon förstod bara inte vitsen med att kallprata eller umgås med människor som man inte hade något gemensamt med. I alla fall inte privat.

Under många år hade hennes jobb handlat om just det. Att knyta kontakt med människor som hon inte nödvändigtvis gillade, utveckla relationen och underhålla den över tid. Det fanns goda skäl till att göra det och hon var bra på det. Däremot ville hon inte ägna sin fritid åt samma sak och ju äldre hon blev, desto mindre tid ägnade hon åt ytliga och oviktiga relationer.

En sommarkväll, när Jackie var tre år, hade hennes mamma gått ner för ett kvällsdopp i Lumsen, precis som hon brukade göra. Den enda skillnaden var att den här gången kom hon inte tillbaka. Jackies pappa hade gett sig ut i augustinatten för att leta efter henne, men hon var borta. Det var först nästa morgon som man hade hittat henne under bryggan. Det verkade som att hon fastnat i näckrosorna och inte lyckats ta sig loss.

Jackie hade inte många riktiga minnen kvar av henne. Bara en känsla av hur det var att bli kramad av mamma. Den lugnande rösten, den trygga famnen och en svag doft av vanilj, men kanske var det efterhandskonstruktioner? Kanske var det så illa att Jackie egentligen inte hade några minnen alls av sin mamma. Kanske handlade det bara om vad hon sett på de blekta fotografier som hon behandlat som nationalskatter. Hennes mamma som log mot henne från gulnade foton. Det långa, mörka håret utsläppt över de späda axlarna, iklädd korta klänningar eller utsvängda byxor. Kanske var känslorna och dofterna bara fabricerade.

Pappa hade sällan, eller aldrig, velat prata om vare sig mamma eller olyckan. När Jackie var mindre hade hon nöjt sig med hans svar och tröstande ord, men när hon kom upp i tonåren började hon på allvar försöka få honom att berätta. Hans ovilja att prata om både mamma och morföräldrarna hade varit påtaglig och hon kunde för sitt liv inte förstå varför. Det enda hon visste om släkten på mammas sida var att den fanns i Grekland, att mamma kommit till Sverige 1970 och att hon av någon anledning hade brutit med sina föräldrar. Varför hon lämnat både sitt land och sin familj hade han aldrig velat berätta. Stoiskt hade han hävdat att det var för Jackies eget bästa och det gjorde henne arg.

– Du förstår inte vad du ber mig om, hade hennes pappa vädjat.

– Nej men förklara då, så att jag förstår!

När Jackie skulle påbörja sina språkstudier vid universitet hade det skurit sig rejält. Han tyckte att hon borde välja något annat än ryska och förklarade att det inte var en riktig utbildning. Vad för slags jobb skulle hon kunna få efter det? Hon hade ilsket hävt ur sig att eftersom hennes förflutna inte verkade betyda något för honom kunde han sluta lägga sig i hennes framtid. Deras relation hade aldrig riktigt återhämtat sig efter att hon flyttade till Stockholm och de sågs allt mer sällan.

När han sedan fick reda på att hon hade börjat jobba inom underrättelsetjänsten hade deras relation ytterligare försämrats. När de, vid något sällsynt tillfälle, träffades hade de långa diskussioner om huruvida det var moraliskt försvarbart att arbeta inom försvarsmakten i allmänhet och underrättelsetjänsten i synnerhet. Tonen var ofta hetsig, åtminstone från Jackies sida. Hennes pappa hade lugnt förklarat sin ståndpunkt och menat att det fanns andra sätt att påverka och förändra världen än att lura och bedra. Jackie, som ilsknat till, hade hävt ur sig både det ena och det andra. Att hon inte kunde förstå att det fanns någon som på allvar trodde på vad som stod i Bibeln. Hon tyckte att han var naiv som menade att man kunde lösa världens problem genom att vända andra kinden till – eftersom det skulle fungera mycket dåligt mot massförstörelsevapen.

Jackie fyller på glaset. Fortfarande gjorde det ont att tänka på allt hon sagt och att hon vänt sin egen pappa ryggen. Hon borde ha respekterat hans val i livet, precis som hon innerst inne visste att han egentligen hade respekterat hennes. Det var så dags att komma på det nu.

Det enda hon hade kvar efter föräldrarna var prästgården som hon fått hyra billigt och ett konto med pengar efter mamma som hittills fått stå orört. Summan på banken gjorde att det inte var någon brådska med att hitta ett nytt jobb. Hur det kom sig att mamma haft så mycket pengar sparade visste Jackie inte heller. Pappa hade säkert haft sina skäl att tiga, men hon skulle nu högst troligt aldrig få veta varför.

Kapitel 4

28 mars 2015

Prästgården, Horndal

När det knackar på fönstret till glasverandan väcks Jackie ur sina funderingar. Hon har inte ens varit här i ett dygn och väntar inte besök. Den ende som vet att hon är här är Folke Kallin, kyrkvaktmästaren som också är pappa till Kent, en av hennes barndomsvänner. Men att Folke skulle ge sig ut i mörkret bara för att se hur hon hade det kändes osannolikt och Kent hade hon inte haft kontakt med på många år. Ljuset i hallen speglar sig i rutan och gör det omöjligt att se vem som står utanför.

– Välkommen hem!

Ett välbekant leende möter henne när hon öppnar och hon får en bukett tulpaner uppkörd i ansiktet.

– Blommor? skrattar hon förvånat och kramar Magnus.

– Var det för mycket? Med blommorna, frågar han generat.

– Absolut inte. Jag hade blivit skitarg om du kommit förbi utan, säger hon och boxar till honom på armen.

De har känt varandra så länge hon kan minnas, gått på samma förskola och senare i samma klass. Varit vänner i vått och torrt och helt oskiljaktiga: Magnus, Jackie och så Kenta. Två killar och en tjej, något som tydligen inte var normalt. Tjejerna i klassen hade retat henne och fröken hade kallat henne pojkflicka. Alla hade undrat varför hon inte var med de andra tjejerna. Jackie hade inget bra svar på den frågan, i alla fall inte då. I dag visste hon att det var för att hon i lågstadiet inte gillade att leka med dockor, att hon under mellanstadiet inte förstod tjusningen med ryska posten-lekarna och under högstadiet aldrig trivdes i ljusrosa volangkjolar och vita kavajer med axelvaddar. Det var inte så att hon var väldigt annorlunda, men hon trivdes bättre med Magnus och Kenta än med tjejerna i klassen.

Magnus, Kenta och Jackie hade gått på hockeymatcher tillsammans, fiskat i Rossen eller åkt skridskor på Lumsen. De hade följt järnvägsspåren och tävlat om vem som kunde stanna kvar på rälsen längst innan godstågen dundrade förbi. Magnus var alltid den som klev av först, sedan brukade det vara Jackie, som efter någon sorts riskanalys räknat ut när det blev för farligt. Kenta vann nästan varje gång och det var ett under att han fortfarande levde. Han verkade inte ha någon som helst självbevarelsedrift. När Jackie fick sommarjobb i kiosken på campingen hängde killarna där varenda dag och så fort hon slutade stack de ner och badade. Kenta var den som först tog körkort och då utforskade de varenda skogsväg i trakterna kring Horndal.

Till och från under högstadiet och gymnasiet hade det funnits något mellan Jackie och Magnus, men trots att det aldrig blev mycket mer än en flört var det något som definitivt hade stört gruppdynamiken. Kenta hade agerat svartsjukt, dragit sig undan och tjurat. Det hade varit som att hälla vatten på en pyrande brasa och det som Magnus och Jackie eventuellt haft på gång hade slocknat. Att alla tre skulle vara vänner – samtidigt som två av dem hade en relation – verkade vara omöjligt.

När Jackie sedan flyttade till Stockholm för att plugga ryska tappade de den nära kontakt de tidigare hade haft. Kenta hade stannat kvar i Horndal och börjat jobba på Bruket direkt efter gymnasiet och Magnus hade börjat på polisutbildningen. Trots att både Jackie och Magnus pluggade i Stockholm sågs de sällan, men en kväll hade de sprungit på varandra på en studentpub på Frescati. Magnus, som var där med en kompis, hade fått syn på Jackie vid baren och mindre än en halvtimme senare hade de legat med varandra i hennes lilla studentrum. Än idag mindes hon det som en av de skönaste gånger hon varit med om. Inte för att det var särskilt avancerat eller för den delen nyktert, men det hade varit helt oplanerat och kravlöst och kanske därför också så bra. Trots det rann kontakten ut i sanden och under de senaste tjugofem åren har de bara träffats ett fåtal gånger.

Varför blev det aldrig något mer? funderar Jackie medan hon granskar Magnus. Han hade alltid sett bra ut, men när de var små var han mest söt och snäppet kortare än hon. Nu räcker hon med sina 167 centimeter honom bara till axlarna. Trots att han, precis som hon, har passerat fyrtio har han kvar sin pojkaktiga charm. Fina linjer leker vid ögonen när han ler och tinningarna börjar gråna, men det klär honom.

– Hur är det med dig? frågar han med en bekymrad rynka mellan ögonen och smeker henne lätt över kinden.

– Det är okej. Tomt utan pappa.

– Jag förstår det. Stannar du här?

– Vi får se. Ett tag i alla fall. Vill du komma in?

– Gärna det. Jag har just hämtat pizza. Vill du ha?

– Ja, äta måste man ju, skrattar hon och går för att leta reda på en vas till blommorna samtidigt som Magnus hämtar in pizzorna från bilen.

Jackie häller upp vin