SOS ... Ningpo

By Börje Heed

Andra världskriget är i full gång och oavsett i vilken riktning man kollar ser man slag på fälten, i luften och på haven. Det var strax efter nyår som fartyget Ningpo lämnade Göteborgs hamn och begav sig ut på sin fjärde resa över världshaven. Ombord fanns en besättning på trettio man som snart skulle befinna sig mitt i ett brinnande krig, och det skulle dröja sex år innan de fick återse sitt hemland. "SOS... Ningpo" är en dokumentär skildring av ett svenskt fraktfartygs förehavanden under andra världskriget. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726855739

Book preview

Mannen på Ningpo

Dagarna efter nyår 1940, storkrigets andra år, höll man i Göteborgs hamn på att lasta Svenska Ostasiatiska Kompaniets 10 000-tonnare m/s Ningpo för hennes fjärde långresa ut över världshaven.

Strax före jul hade Ningpo återkommit efter ett halvårs långfrakt på andra sidan jordklotet. När hon nu åter skulle löpa ut stod det amerikanska sockerbolaget De La Rama i San Francisco som befraktare. Som tecken på chartringen hade den kanariegula skorstenen med de tre gyllene kronorna fått en blåvit rand. Man skulle gå med socker från Filippinerna till hamnar på USA:s västkust. Avgångsdagen var bestämd till söndagen den 14 januari.

Brunbrända av den vassa orientsolen hade männen kommit hem till det snöiga hemlandet. Från Kiruna i norr till Ballingslöv i söder hade man fått kärkommet besök till julhelgen och ovanliga julklappar från fjärran land. Men landpermissionen gick snart ut och några dagar innan Ningpo skulle avgå började sjöfolket åter samlas i Göteborg. Flera från den förra resan hade dock mönstrat av och kanske genast fått dra på sig flottans blå uniform. Men nya hade mönstrat på istället och rullan visade att trettio man skulle gå ut med Ningpo, åtta i befälsställning och 22 besättningsmän.

Dagen före avfärden, en frostig klar vinterdag, var det liv och rörelse utmed kajen där Ningpo låg förtöjd. Vinschar dånade och hissade stora pappersbalar till väders för att låta dem dimpa ned i lastrummens svarta gap. Truckar rasslade på den isbelagda kajen lastade med styckegods. Och inne i rummen i fartygets gråvita buk var sjöfolket sysselsatt med olika förberedelser för avgången.

Det låg en glatt förväntansfull stämning i luften. Ingen av långvägafararna kunde ana, att denna fjärde resa skulle bli m/s Ningpos sista.

Bryggan

Lutad mot det vita räcket stod en höknäst, magerlagd man och iakttog arbetet nere på däck. Han var klädd i en kort, mörkblå uniformsrock och hade pälsmössa på huvudet. I handen höll han en krum pipa som var stoppad men inte tänd. Då och då sköt han mössan upp i pannan, böjde sig över räcket och hojtade en order.

Det var kapten Nils Hansson, en av de äldsta befälhavarna i rederiet och också en av de mest erfarna.

Kapten Hansson var en man som tillbringat nästan hela sitt liv på sjön och bäst trivdes när han fick trampa däck under sina stora fötter. Han var ungkarl och tog perioderna i land som visserligen inte ovälkomna men ganska onödiga mellanspel. Han verkade i sin uppsyn oftast glättig och hans mustiga humor fick många utlopp ombord. Men de som kände honom bäst visste att det innerst inne vilade något rastlöst över honom och att hans lugn i kritiska situationer verkade en aning tillkämpat. Det talades om en tragedi i hans liv, men de som kände till vad som hänt röjde aldrig något.

Andedräkten bolmade som en rök ur hans mun, där han stod och lyssnade när tredje styrman domderade med stuvarna nere på fördäck. Så grävde han fram en tändsticksask, kupade de bruna nävarna och lyckades suga eld i snuggan. Tusan vad det var kallt. Det skulle bli skönt att komma iväg. Han såg ut över fartyget. Hon var en grann båt, hon var något att visa upp för pråmskepparna borta på andra sidan Pacific. Efter en sista blick ned på fördäck steg han in i sin hytt och stängde dörren med en smäll.

1

Vid ett litet bord, belamrat med papperstravar och högar med sjöfartsböcker, satt förste styrman i sin hytt och förde en generalrulla över alla ombord. Kökspersonalen och däcksfolket var redan i arbete, men några av motormännen hade ännu inte anmält sig.

Förste styrman på Ningpo hette Gösta Skoglund. Han var lång och gänglig och gick en aning framåtlutad. Där han satt och arbetade i den varma hytten strök han då och då irriterat bort en blond lock som föll ned i pannan. På överläppen växte en smal, rödaktig mustasch. Skoglund verkade ofta tankfull men hade aldrig långt till ett leende.

Förste styrman var en människa som längtade. När han var i det ombonade lilla hemmet i Göteborg ville han ut till de öppna haven, till de färgstarka hamnarna, till det dagliga knoget på sjön. Men därute tänkte han ofta på barnen och särskilt på hustrun som ville att han skulle söka anställning i land. Det var sådana tankar som gjorde att Skoglunds blick kunde vandra långt bort och den han talade med fick intrycket att han var drömsk eller tankspridd. Men de tusen dagliga små bekymren skingrade snabbt hans svårmod. Han kastade sig energiskt över arbetet. Han hade namn om sig att vara litet lynnig, att fordra mycket. Men hans underordnade måste också medge att han krävde minst lika mycket av sig själv. Den långe, ljuse en smula melankoliske mannen var inte illa omtyckt ombord.

2

Babords lastlucka på mellandäck var skalkad och klar men vid styrbords pågick ännu lastningen. Bal på bal kom jazzande genom luften och sjönk sakta ned i lastrummets svarta, fyrkantiga hål. Karlarna arbetade utan överdragskläder, röda och svettiga trots den stickande kylan.

Borta vid poöpen stod andre styrman och övervakade arbetet. Ivar Berggren var liten, mörk och petnoga. Han höll de smala händerna nerstuckna i kavajfickorna och tog bara upp dem för att då och då göra en notering i sin anteckningsbok.

Andre styrman kom från ett fattigt hem. Han hade studerat på lån och fått fina betyg i sin styrmansexamen. Uniformen satt som gjuten på hans spensliga kropp. Han var kontoristen ombord. Det var han som oftast skrev i skeppsdagboken. Det var han som utbetalade alla hyror och skötte räkenskaperna. Dessutom höll han ett vakande öga på alla andra papper vid lastning och lossning.

Berggren trivdes på sjön. Han var kort och avmätt i sitt sätt — ordet tuppkyckling hade en gång nämnts i däcksmässen — men på fritid kunde han koppla av och med ett eller två glas innanför västen kunde han rent av bli sällskaplig. Naturligtvis umgicks han inte med någon ur manskapet, han kunde aldrig helt komma över känslan av sin egen betydelse. Men det kunde hända att han en kväll i hamn tog ner sin gitarr från hyttväggen och med en tunn men välskolad röst sjöng gamla ballader och sjömanssånger. De flesta komplexen, som eljest gjorde honom så förtvivlat mån om sin värdighet, rann då av honom. En skojfrisk människa sökte titta fram.

Men de som endast hade med andre styrman i tjänsten att skaffa tyckte att han var snorkig och pedantisk.

3

Borta i förpiken stod den tredje av styrmännen, Greger Berg, och såg på hur några mannar justerade strålkastaren. Det var en viktig detalj, när Ningpo snart skulle klyva sjön i vintermörkret.

Tredje styrman förde det direkta befälet över däcksfolket till sjöss. Berg var en kortvuxen norrlänning med tjurnacke. Han verkade närmast professionell brottare, men hans hobby var paradoxalt nog filateli. Han var utexaminerad från Härnösands navigationsskola, en av de bästa i landet, och hade fått mycket goda vitsord. Hans största styrka låg dock inte i teoretiska kunskaper utan i hans handlag med folket.

Greger Berg var en boren ledartyp. Han behövde inte yttra många ord för att få uträttat det han ville. Han var lugn och sansad och en godmodig själ som dock plötsligt kunde reta upp sig över någon småsak. Då svartnade hans bruna ögon, de kraftiga nävarna knöt sig och en kötted halkade ur den sammanbitna munnen. Men ilskan rann av honom lika snabbt som han vände ryggen till och intermezzot var glömt. Ingen behövde riskera att tredje styrman gick omkring och bar på gammalt agg. I grund och botten var han en ganska blyg människa.

Det hade hakat upp sig för gubbarna som höll på med strålkastaren. Berg stod en stund tyst och betraktade hur valhänt de laborerade med sladdarna. Så steg han plötsligt fram, sköt undan den närmast stående, kröp ned på knä på det hala däcket och på ett par sekunder hade han anslutit de tre gummikablarna.

— Man måste jobba fort i kylan grabbar, sa han och reste sig upp. Annars stelnar nävarna och ni får ingenting uträttat.

Däcket

Däckspersonalen på Ningpo räknade elva man: båtsman, timmerman, tre matroser och sex lättmatroser. Flera unga pojkar jobbade på däck; några hade aldrig tidigare varit ute på långfart. De äldre var alla rutinerade sjörävar som arbetat ett halvt liv ombord på olika fartyg.

1

Befallningsman bland däckspersonalen är båtsmannen. Han räknas till manskapet, han är inte förmer än någon av de andra på däcket, men han spelar likafullt en underbefälsroll. Det är via honom styrmännens order når ut till de enskilda mannarna.

Båtsman på Ningpo var Sven »Monkey» Rybom. Öknamnet hade han fått för så länge sedan att han själv glömt var och när. Hur han fått det behövde ingen grunna länge på. Man behövde bara kasta en hastig titt in i duschrummet, när »Monkey» lät de strida strålarna forsa över sin undersätsiga, korpulenta stofthydda.

Han var luden som en apa och påminde osökt om en trasig tagelmadrass.

2

Timmermannen på Ningpo hette Hardy Lindström. Snickaren på ett fartyg har alltid något att beställa. Han är befriad från vakter men behöver därför aldrig gå sysslolös. Lindström var en slitvarg som bittida och sent var i farten. Hans till synes outslitliga energi gjorde att han kanske sågs över axeln av kamraterna. »Snickaren» betraktades som litet vriden. Det kunde inte vara bra att arbeta med en sådan takt, ansåg många. Men det låg nog en hel del avund i de blickar man gav Lindström, när han långt efter arbetsdagens slut var sysselsatt med sina verktyg. Det säger sig själv att »Snickaren» var väl anskriven hos befälet. Kamraterna respekterade mer hans arbetsförmåga än honom själv.

3

Matros Ernst Lidén var kyrkoskriven i Ballingslöv och hade haft hyra på Ningpo sedan hennes jungfruresa 1938. Ehuru han var skåning och härstammade från grismetropolen var han mager som en sticka. Han bräkte på nordskånska men kunde på utrikes ort växla om till en ordkarg engelska som han snappat upp under mer än 20 år på sjön. Han hade aldrig känt någon större lust att gå och påta i den skånska myllan utan gått till sjöss omedelbart efter konfirmationen.

Lidén var en ordkarg materialist som sparade vartenda öre av hyran. Han rökte inte, drack inte och hade ingen familj. Han hade, veterligt, endast en hobby vid sidan av båtar: poker. Hans intresse för spelet med de fem korten var fanatiskt, något som man kan tycka dåligt rimmade med hans välutvecklade sinne för ekonomi. Det måste då genast slås fast, att Ernst Lidén var en onaturligt skicklig spelare som regelbundet gjorde en ganska fet extraförtjänst.

Lika lugnt som han kunde manövrera även en »full hand» gick han till verket på däck. Utan större åthävor fullgjorde han sina dagliga sysslor.

4

På ömse sidor om poophuset, överbyggnaden i aktern, var livbåtarna surrade. Vid babords båt stod en mörkhårig, brunbränd pojke huttrande i snålblåsten och kontrollerade surrningen. Då och då kikade han förstulet uppåt bryggan, där kaptenen nyss försvunnit ur synhåll, eller mot andre styrman på andra sidan poopen.

Matrosen Sven Ek var infödd göteborgare. Han hade en kålles vassa tunga men saknade det bekanta gemytet. Han hade en smula skelande blick och var osällskaplig och föga hjälpsam. I arbetet var han ögontjänare och på fritid höll han sig mest för sig själv. Detta skulle bli hans andra resa med Ningpo.

Det vilade något lömskt över Eks smala gestalt, som kunde dyka upp när man minst anade det. Det verkade alltid som om han spionerade. Ingen av kamraterna visste mycket om honom. Han fick därför själv sällan några förtroenden. De som trodde sig känna honom bäst visste att han läste mycket, mest vildmarksskildringar.

Det var ingen som tänkte på att Sven Ek kanske kände sig ensam och olycklig.

5

En storvuxen man med hängmage utanför livremmen, blekblå ögon och tunt ljust hår sysslade i korridoren utanför babords hytter. På varje båt finns det alltid någon som är värst när det gäller fruntimmershistorier. På Ningpo var det matrosen Sten Algot Pettersson, kallad »Pettersson-Sverige». Hemma i Karlskrona hade han hustru och tre rultiga ungar men hans hyttväggar var fullklistrade med bilder av välsvarvade pinuppor. I sin ungdom hade kanske »Pettersson-Sverige» varit något av en hjärtekrossare. Nu såg han ut som en framgångsrik handelsresande och levde väl mest på minnen, otaliga historier från världens alla hörn kunde han spruta ur sig. De flesta var väl uppdiktade.

Han var en lustig medelsvensk som alltid hade roligast själv även om kamraterna skrattade mest på hans egen bekostnad. Nu skulle han ut med Ningpo för tredje gången.

6

När styrman Skoglund begav sig ned för landgången mötte han på kajen en ung pojke som i handen kramade handtaget till en ny resväska av imiterat läder och vars nyfikna ögon stirrade uppför fartygssidan.

Lättmatros Kisen Lindberg gick för första gången ombord på Ningpo. Egentligen hette han Evert i förnamn, men det namn han fick i dopet för 20 år sedan hade så småningom nötts bort i det dagliga umgänget med »polarna» vid Götgatan i Stockholm. Han var liten till växten, kvicktänkt och snabb i repliken. Feerna vid hans vagga hade varit givmilda om man tänker på intellektuell utrustning. De skulle bara ha låtit honom födas till något bättre ekonomiska villkor. Han var sjunde barnet till en diversearbetare och det blev följaktligen aldrig något tal om att Kisen skulle fortsätta skolgången trots sitt goda läshuvud.

Men när fadern skaffade honom ett jobb i diversebranschen vägrade Kisen tvärt i vändningen, stack hemifrån och kom snart på villovägar. Det dröjde inte länge innan barnavårdsnämnden slog klorna i honom. Han placerades på ett »hem».

— Du kan inte haja hur jävligt det var på bystan. Man fick jobba som en träl, anförtrodde han en kamrat efter första rymningen.

Men »trälen» återfördes snart till livegenskapen och efter ett halvår, under vilket han skött sig bra, skaffade man honom ett arbete i Stockholm. I barnavårdsnämndens journaler från den tiden kan man konstatera, att Kisen Lindberg bytte jobb fyra gånger, att han fick goda betyg på en bilverkstad, där han slutade på egen begäran. Han hade tagit steget ut på sjön.

I ett par år hade han gått som yngsteman i trampfart i Östersjön. Nu stod han i begrepp att bege sig längre ut. Med Ningpo, där han fått hyra som lättmatros, skulle Kisen passera linjen.

— Inte tusan vill man in i lumpen, sa han till en annan kamrat, när han vinkade adjö till hemstaden.

Det var hotet om värnpliktstjänstgöring som huvudsakligen drev Kisen Lindberg från hemlandet.

7

I styrbords lastrum på mellandäck stod en ung, kraftigt byggd, rödlätt pojke och lämpade in pappersbalarna. Han var genomsvett och röd i ansiktet av ansträngningen. Men hans grova armar arbetade som pistonger, jämnt och starkt.

Det var yngste man ombord. Han var dansk och hette Jesper Jörgensen men kallades redan bara »Jylland». Det var en robust bondpojke, inbunden och sär, som fögade passade på sjön. Han hade vantrivts i hemmet på Jylland och sökt sig till Köpenhamn, där han emellertid haft svårt att göra sig gällande, saktfärdig och trögtänkt som han var. Sedan barnaårens lek på klitterna hade hans håg stått till sjön. Han hade mönstrat på en norrman, men efter några år i trampfart, där han haft ett helvete som jungman, mönstrade han av i Göteborg. Så började kriget och han lyckades hanka sig fram på olika småjobb tills chansen kom med Ningpo.

Maskin

Maskinchefen på ett handelsfartyg står närmast kaptenen i rang. Övermaskinisten — Chiefen — på Ningpo hette Vilhelm Bergman och hade under sig tre maskinister och sex motormän.

Chiefen var konstnär. Det vackraste han visste var inte det rena, monotona dånet av väloljade dieselmotorer utan en solnedgång i Stilla havet. Sin fritid tillbringade han sällan med teknisk litteratur utan fastmer med pensel och palett. Små naturalistiska tavlor i grella färger kom på så sätt till ombord. Väggarna uppe på kaféverandan prydde den själv tämligen färglöse mannen med sjögudar, sagofiskar och blommor i spektrums alla färger.

Nu hade han just gått sista ronden i maskin före avgången. Han kom klampande uppför lejdaren till mellandäck klädd i ett oljigt blåställ. Visslande något ohörbart försvann han in i hytten.

1

Småsvärjande satt förste maskinist Algot Svensson i sin hytt klädd i bara nätkalsonger. Han svettades över några maskinjournaler. Maskinist Svensson var ingen skrivkarl. Han trivdes bäst nere i maskinrummet. Chiefens högra hand var en lång, tanig räkel med torrhumor och tatueringar. De flammande dekorationerna på armar, bröst och ben var Svenssons hemliga stolthet. De var konstverk som kostat honom både pengar och pina.

Trots att han inte var mer än 40 år verkade förste maskinisten mer än någon av de andra på Ningpo sjöman av gamla skolan.

2

I nästa befälshytt på babordssidan, maskinsidan, satt andre maskinisten Arthur Björk med pipan i mun och studerade en bunt drivmedelslistor. Björk skötte nästan allt skrivarbete som behövdes för maskin. Han hade hand om drivmedelsförråden och förde noggranna journaler över oljeförbrukning, reparationer och bunkring samt vaktlistor för maskinpersonalen.

Mäster (smeknamnet på maskinisten) Björk satt i skjortärmarna och stirrade förstrött på pappershögen framför sig. Allt var all right på Ningpo. Det var hans närmast överdrivna pliktkänsla som kom honom att än en gång gå igenom alla papper. Maskinerna var topptrimmade. Förråden intagna och kontrollerade. Det skulle bara behövas en signal på maskintelegrafen för att fartygets propellrar skulle börja rotera.

Björk kastade en förstulen blick mot bokhyllan. Där låg hans hemliga last i form av en försvarligt tjock manuskriptbunt. På fritid drog sig Björk oftast tillbaka till hytten. Ingen visste vad han sysslade med utom Chiefen som trodde sig veta, att Björk höll på att skriva en handbok för maskinuppbördsmän.

3

Tredje maskinist Erik Lindstedt var maskinbefälets snobb. Han såg bra ut och visste det också. Han kom från god familj, hade ett ledigt uppträdande och talade flera språk. Motorer hade han alltid varit intresserad av och ingen hade en sådan tumme med motormännen som tredjen.

Maskinist Lindstedt var privat en sorglös slarver. Tillsammans med andre styrman Berggren, som också var intresserad av välskurna uniformer, brukade han göra raider i hamn. Han trivdes utmärkt på sjön och hade arbetat på Ningpo sedan jungfruresan. Den här resan skulle alltså bli hans fjärde. Han hade ingen familj att längta till och hyran räckte gott för hans behov.

4

Predikanten, som maskinist Lindstedt sett gå och stöka i maskinrummet, var nestorn bland motormännen. Nils Emanuel Jonsson från Kiruna var en stor kraftig man med gråsprängt yvigt hår. Han hade gått långa vägen och utan examen men med ett fenomenalt handlag med motorer blivit en av handelsflottans bästa motormän. Det kunde till och med hända, att den tväre, inbundne norrlänningen blev tillfrågad av maskinbefälet i någon viktig fråga. Hans omdöme kom aldrig på skam.

Predikanten var verkligt religiös. Han hade få intellektuella intressen. Han hade bara en bok i sitt bibliotek men den läste han desto flitigare. Han kom från en något religiöst överspänd släkt uppe i Lappland och hade tidigt fått lära sig bibeln och att veta hut.

Motorintresset hade han redan som barn. När de andra barnen lekte med spånet som fräste från rundklingan i den lilla ångsågen stod Nils Emanuel tyst och betraktade svänghjul, pistonger och manometrar. När han fyllde 15 fick han arbete i sågen. Två år senare var han dess maskinist. Och fem år därefter gick han till sjöss. Nu var han 50 och motorman i oceanfart. Gud hade ordnat det bra för Predikanten Jonsson.

5

På kafé Briggen i Masthugget satt två män vid ett rangligt bord. Framför den ene stod två flaskor öl. Den andre satt mitt emot ett glas mjölk och ett jättefat med smörgåsar. Det var tyst i det lilla kaféet och uppasserskan, som lojt stod och polerade den fläckiga disken, kunde höra vartenda ord som de två männen yttrade.

Den ene, han med mjölken och landgångarna, var motorman John Albert Pettersson från m/s Ningpo. Det var en kutryggig, senig bohuslänning med siligt vitblont hår och vattniga ögon. Han liknade mest, tyckte servitrisen, en förvuxen räka. Hans stora näsa hade en böj som ett stuprör. Det var ett minne av en stormnatt på Gullmaren, när en åra slagit upp och knäckt näsbenet på 11-åringen John Albert.

Pettersson kom inte från fiskare, fadern var stenhuggare. John Albert föddes när det var som värst för bergets män. Det var egendomligt att han kunde överleva. Flera av hans kraftigare syskon skördades av lungsoten. Fadern gick mestadels hemmavid och blev allt tystare. Han led av att ingenting kunna företaga sig för att skaffa familjen bättre villkor. Men de tillfälliga småarbetena kunde inte hålla nöden från dörren. Oron tärde hårt på den höknäste stenhuggaren med de stora bruna mustascherna. Så började han också hosta. Trettio års stendamm tog till sist ut sin rätt och när döden nästa gång hälsade på i den lilla stugan på berget var det för att hämta husfadern själv.

Den lilla skaran, som levt och svält ihop så länge de äldsta barnen kunde minnas, skingrades. Kommunen tog hand om de minsta, men John Albert som hunnit bli 15 år sattes i arbete i en konservfabrik.

Det var många unga män som bröt upp från Bohuslän de magra åren. De lämnade den steniga, snåla hemjorden för att söka bryta sig bärgning på andra kuster. I de allra flesta fallen tog de hyra, en del på små skutor som kanske bara gick på hamnar nere i Holland och Frankrike, andra på djupare kölar som plöjde de stora vattnen.

Där John Albert stod i fabriken och fläkte ut inkråm ur småfisk började han också längta efter friare vatten än den trånga fjorden utanför fabriken. En dag tog också han hyra och på så sätt kom den spinkige stenhuggarpojken ut i världen. Han fick slita hund vid glödheta fyrar, fick på huden av råbarkade maskinister men fick också för första gången i livet ordentlig mat. Grov blev han aldrig men muskler började spela på hans långa, vithåriga armar och de stora nävarna fick valkar och ärr.

Så småningom kom han också i kontakt med spriten och kvinnan. Men ingetdera förmådde locka honom så som mat och snus. Det var som om han ville söka äta igen alla de magra åren. Språk kunde han inte men med födgeniets hjälp kunde han snart beställa sin livrätt både i Melbourne och i Rio och snus på Madagaskar. Men främst av allt gillade han Japan, där bukfyllan var lika närande som billig. Hans ideliga prat om kejsardömet och hans egna initialer på sjösäcken JAP gav honom slutligen öknamnet »Japan».

Så småningom blev han en självlärd motormänniska, en som hade motorernas puls i blodet, en naturbegåvning med stort praktiskt vetande. Efter tjugo år på sjön var han föga förändrad. Han var lika begiven på mat. Han var lika mager,lika vitblond, lika vattögd och lika sävlig. Han var naturligtvis inte särskilt allmänbildad. Hans horisont var inte mycket vidare än fartygets reling. Men han var en hjälpsam, hygglig själ.

Nu satt han där på kafé Briggen och mumsade på en stor smörgås med ägg och ansjovis. Bredvid bordet stod en brun resväska. Den innehöll alla hans jordiska ägodelar.

— Hör du Öland, frågade han kamraten. Har du hört när vi ska sticka?

6

Öland — motorman Erik Mattsson från Mörbylånga, satte med en smäll ned en tom ölflaska. Han hade redan hunnit halsa fyra.

Mattsson var en kraftigt byggd, senig man med mörkt bakåtstruket, pomaderat hår och oförfalskad småländsk dialekt.

Hans föräldrar levde kvar på Öland. De bodde i ett litet prydligt hus med en idyllisk, välskött täppa och omgavs av en mur av kalksten. Erik var deras ende son och det stod redan från början klart att han skulle på sjön. Han var inte gammal, när han första gången fick följa med fadern ut på Kalmarsund och dra vad. Han var inte många alnar hög, när han höll på att bränna sig fördärvad på en blåslampa. Tidigt en morgon hade han stigit upp och velat överraska fadern med att ha båten startklar. Med blåslampan hade han försökt hetta upp tändkulan på trålarens råoljemotor men råkat slinta och bränt sig svårt på båda händerna. Han hade sluppit stryk och hade tyckt sig se en orolig glimt i faderns ögon medan modern lindade hans små sargade nävar.

Nu var han en vuxen man som då och då skrev en liten epistel hem till de gamla. Med skumma ögon läste de om och om igen de kära breven som berättade att det gick deras Erik väl i händer och att han skaffade sig en god bärgning. Vid högtider som jular och midsomrar kunde det också hända, att paket letade sig vägen till Mörbylånga från främmande orter. De kunde komma skickandes ända från Kinaland.

Den här gången hade han inte hunnit resa hem. Han hade skickat ett långt brev från Göteborg istället, men han visste att de gamla skulle bli ledsna för att han inte kom hem. Göteborg tyckte de låg så nära i jämförelse med alla de andra platser med underliga namn som deras Erik fick besöka.

Bland kamraterna i maskin var Öland den, vars ord man lyssnade till och den man vände sig till om man hade det motigt och inte visste på råd. Han var en smula tvär i sitt sätt, Erik från Mörbylånga, men ingen behövde gå ohjälpt från honom om det stod i hans makt att hjälpa.

Nu satt han och tittade belåtet framför sig i det skumma kaféet.

Ölet hade börjat rusa och han kände sig mätt och livad. Han såg bort mot Japan, vars käkar ännu malde rytmiskt.

— Nej, svarade han. Jag har inte en aning om när vi skall gå.Men det blir väl tidigt i morgon bittida.

Byssan

Stewarden är chef för mathållning och proviantering på fartyget. Under sig har han kocken och en eller flera uppassare. De senare betraktas inte utan skäl som kulierna ombord.

På Ningpo hette stewarden Börje Andersson. Det var en tunnliknande man med högrött ansikte och gråsprängt, mittbenat hår. Iland hade han varit hovmästare; ombord hade han mest skrivarbete. Han skrev proviantjournaler, fyllde i förrådsböcker, övervakade lastning av livsmedel och intagning av färskvatten.

Kocken Åke Edvin Svensson lagade all mat i byssan. Han kommenderade därtill de båda uppassarna, Håkansson för salongen och Nilsson för mässen. Lyxen med förnamn eller ens öknamn hade uppassarna inte råd att bestå sig med.

Manskapet åt i sina mässar i poophuset, en för maskin åt babord och en för däcket åt styrbord. Folket var indelat i backlag som växlade om att hämta skaffningen vid byssans lucka på mellandäck, där kocken langade fram backarna. Backlagen turades också om med disken.

Som helhet betraktat var det en mycket god besättning De flesta hade redan gått flera resor med fartyget. Folket var yrkesskickligt och uthålligt. Medelåldern var 34 år.

Det fanns ingen kvinna ombord på m/s Ningpo.

I västerled

Nästa morgon, den 14 januari 1940, lade Ningpo ut från Göteborgs hamn. Det var en snålkall morgon med snöglopp och dålig sikt. Besättningen purrades tidigt och det blev några arbetsamma timmar för alla ombord. Stämningen var allvarlig. Radionyheterna vid skaffningen i mässen hade talat om svåra strider i Finland. Tecken tydde på att ryssarna laddade upp för offensiv på Karelska näset. Finlands motståndskraft ebbade snabbt ut. Nästa gång skulle väl turen komma till Sverige.

Kl. 9.25 gav kapten Hansson order om att förtöjningarna skulle lossas och två bogserbåtar, små ilskna terriers i jämförelse med Ningpo, började svänga fartyget ut från kaj. Så beordrades ström på styrmaskinen och halv fart med maskintelegrafen. Propellrarna började rotera. Långsamt vände sig Ningpo. Makligt vred sig 10.000-tonnaren mot utloppet, västerut.

Tyst och litet morgonsur stod kapten på bryggan. Så gav han ännu en order och de två bogserarna släppte sina hårda tag. Ett nytt handgrepp på maskintelegrafen och fartyget började få upp farten. Hela skrovet darrade, när dieselmotorerna kom upp i varv. Från fartyget kastade man en sista blick in mot det snötunga Göteborg. Åt styrbord gled svarta dockor och nedisade kranskogar förbi i töcknet.

Den fjärde långresan hade börjat.

Liden törnade vid rodret och bredvid honom stod lotsen, en gammal fryntlig farbror i skinnkavaj och pälsmössa. Lotsen behövde inte säga många ord; hela manövern i ultrarapid gick nästan av sig själv. Men så föreskrev lagen, att lots skulle stå på bryggan när fartyget löpte ur hamn. Först när lotsen lämnat fartyget övertog kaptenen det direkta ansvaret.

I navigationshytten böjde sig kapten Hansson och förste styrman över sjökortet och morgonens väderleksrapport. I kortet var kursen inlagd, en lång rak linje som pekade ett gott stycke ut i norra Atlanten.

När man kommit utomskärs skulle rorgängaren avlösas av gyrokompassen, den sinnrika apparat som ställdes in på en bestämd kurs och sedan gav impulser direkt till styrmaskinen och förde fartyget i exakt kurs oavsett sjögång, avdrift och andra störande faktorer. En så rät kurs kunde ingen mänsklig rorgängare hålla. Bryggvakten ålåg det att med jämna mellanrum kontrollera kursen.

Borta i förpiken höll Kisen Lindberg utkik. Allvarlig och bredbent stod han på däcket och stirrade rakt föröver i snötjockan. Ögonen tårades av ansträngningen. Han stod och inbillade sig att ett stort atlantfartyg plötsligt dök upp i Ningpos kurs och han kunde nästan höra sig själv gasta för full hals: Fartyg förut! Kaptenen skulle genast låta slå full back och fartygen skulle stoppa på endast några kabellängders avstånd. Kaptenen skulle komma fram till sin nye utkik, klappa honom på axeln och tacka honom för god vakt.

— Står du och drömmer, pojke. Vet du inte hut!

Kisen ryckte till, när någon tog honom i armen. Tredje styrman stod tätt bakom honom. Ett par svarta ögon stirrade ilsket på den yrvakne lättmatrosen. Men så log styrman Berg och mumlade:

— Kom ihåg det grabben. Annars kan vi ju ränna rakt in i ett isberg.

Han svängde om på klacken och försvann akterut.

Ningpo krängde i den krabba sjön. Sjöarna fräste mot bogen. Det hade friskat i och dimman lättade. Solen glimtade fram genom molntrasor och dimslöjor. Över fartyget skrek måsar och trutar som strävade hårt mot vindbyarna.

Pettersson hade bryggvakten. Över blåkläderna hade han dragit en tjock olle. På huvudet hade han en vegamössa som han tryckt ner över öronen. Då och då värmde han sig med en åkarbrasa. Det var en bister morgon. Skeppsklockan slog sex glas. Om en timme skulle han få avlösning lagom till skaffningen. Han hade haft tur och tjänat en timme på sin vakt. Han hade gått på kl. 9, när Ningpo lade ut, istället för en timme tidigare som annars till sjöss.

Dörren till navigationshytten öppnades och stängdes med en smäll. Förste styrman steg fram till bryggräcket med händerna i skinnkavajens rymliga fickor.

— Allting all right, Pettersson?

— Allt väl, styrman.

Hon tog vågorna fint. Nu var det alldeles klart och ljust. Nordvästen låg på och vågorna började växa allt högre. På förliga masten smällde den amerikanska flaggan. Varje fartyg för på masten den nations flagg dit det närmast är destinerat. På spelet i aktern var den blågula duken hissad.

På mellandäck gick några man och sysslade. De kontrollerade skalkningen av lastluckorna och befann sig i lä av den höga midskeppsbyggnaden. Däcket skälvde och darrade under deras fötter. Hon låg djupt i sjön; alla fyra lastrummen var fullstuvade.

Överst i midskeppsbyggnaden låg kaptenens hytt intill navigationshytten. Därunder fanns både längs babord och styrbord ett flertal lyxhytter avsedda för passagerare. Dessa förfogade också över en inbyggd salong, medan befälet hade en öppen veranda akterut. Våningen under detta plan upptogs också av hytter i jämnhöjd med huvuddäcket. På babordssidan logerade Chiefen och hans maskinister; på styrbordssidan, som av tradition till sjöss betraktas som finare, bodde styrmännen och stewarden.

Manskapets hytter låg på mellandäck, maskinmanskapets åt babord och däckspersonalens åt styrbord. Dessa hytter var mindre men praktiskt och bekvämt inredda och tedde sig som himmelriken i jämförelse med äldre fartygs beryktade skans, där folket låg i hängmattor i ett enda stort, kvavt rum under backen.

På styrbordssidan